Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer sökte få plädremmen att räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor, stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.

Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.

Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss invand otvungenhet och elegans.

När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.

Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade.

»Mamma?»

»William?»

»När?»

»När han läste hvad jag skrifvit.»

»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»

Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log.

»Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att kvarhålla allt i minnet.»

Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.

»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta går förloradt.»

»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva. Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande ...»

Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.

»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.»

»Aha – då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»

»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt – bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»

»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne. – När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»

»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen. – Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».

»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»

»Jag gitter inte».

Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne. Det var ju detta hon fruktat.

»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt hvad jag skulle vilja säga – ’står som skrifvet i blod’, som det heter i den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».

»Hvad är det för en bok?»

»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva ... För resten har denhär redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»

»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja – så hyr jag ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»

»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig – detta att du jemt skall söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken leda jag får för dig!»

»Är det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.

»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn verkade på honom som en förolämpning – som när man håller en spegel för ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt – framåt. Han kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam. »Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»

Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.

»Säg icke mer just nu» – och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans nervösa, rörliga ansigte – »låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är bäst för oss båda. – – Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar» – hon slog ut med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band – »och du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke mera nu!»

»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.

»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en gräns.»

»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste ord. – »Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss löjliga.»

»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in deri.

»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig. Ingenting smärtar en kvinna – och en mor – så mycket som det. Men du får ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa limstång; den ska’ vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig att man gör rum i ordning på det viset för att hyra ut dem åt främmande – nej, det går inte.»

»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det var för dig. Det var min glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde att allt blef fint och vackert; det måste bli så, utan beräkning.»

Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke skulle behöfvas mer än ett ord från honom – ett ord som icke var en sarkasm – för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig tvingat honom att bli vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.

»Nitton mödrar af tjugo äro lika sentimentala som du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»

»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»

»Hvilket är nog?»

»Din oförskämdhet.»

»Aha. Du ger den förnärmade. Marker du inte att det är komiskt.»

»Vill du gå?»

»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från kothurnen och låta bli all tragik.»

Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från att göra någon rörelse.

»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.

Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan. Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.

»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista uttryck för hans inneboende protestlusta.

Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.

Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse; men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.

»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod kvar och stirrade på henne.

Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:

»Vill ni gå eller vill ni icke?»

Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om han försvunnit för hennes blick.

Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös som ett barn.

»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»

Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor, likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula ansigtet.

Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste ingenting att göra och ingenting att säga.

»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst. Så gled han ut om dörren.

Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan – utanför på gatan .. tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för att säga åt Molly att hon kunde duka af. –

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han, som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat hvad ett hem var.

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna – såg honom sjelf försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och tomheten slog emot henne från alla sidor – han var ju den ende i verlden, hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en automat – till samma automat som brukade förevisa de anatomiska märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning måste ju detta vara det vidrigaste af allt. –

Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg på kuddar och möbler – Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt lif.

Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen. Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning.

»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.

»Hvad då?»

»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»

»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»

»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende moralen brukar kalla det.»

»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser – kärlek, vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»

Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver hans ansigte:

»Kände du det aldrig som om du hade något att förlåta honom?»

»Förlåta? Nej ... Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom, hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»

Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:

»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och futtigt kunde klibba fast vid dig.»

Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han sakta:

»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår indignationskvafva atmosfer.»

En stund efter utbrast han plötsligt:

»Hör – det är sant – dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»

»De ligga i bokskåpet, ja.»

»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»

»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter téet ...»

»Ja tack! Är der mycket?»

»Hela luntor – – – Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom reslusten på. Då for han upp – din far – och sade: ’Jag hatar muséet! Det är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir vansinnig!’ – – Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle Ruben och jag kunna nog sköta muséet – – Ruben var vårt factotum, ett gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af hans egen varelse. – – När så din far rest och jag var ensam med Ruben och Molly och – allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare, liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen – bara låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag att jag skulle vinna honom tillbaka – – ty så tillgifven, så glad, så oförskräckt, så smidig och stark som jag kunde ingen annan vara. Det enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»

Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts till ironi.

»Att lära känna sina föräldrar riktigt i grunden är att få nyckeln till sin egen karaktär», sade han. »Fortsätt! Du berättar så bra.»

»Det var jag som förevisade för kvinliga besökande och Ruben för manliga. Tänk dig att gå ensam med denna själsdödande utanlexa, och min tärande ångest; med Ruben som bara tänkte på muséet och Molly som icke tänkte alls – och så för resten bara främlingar, för hvilka jag skulle visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhållande! Då var hela verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag släpade mig omkring så trött och tung och glädjelös som en utlefvad gammal kvinna. Jag kände det hvarje gång som om detta skulle räcka alltid. Jag kunde icke hoppas på ett återseende, för mig fins det aldrig annat än det närvarande; om det närvarande är dödt, har jag intet – intet!»

»Du är så olik mig», afbröt sonen. »Det är just i det närvarande jag inte kan lefva. Min fantasi är så liflig och mitt blod så rörligt.»

»Så var det också med din far. Han kunde glädjas som ett barn åt öfverraskningar, åt förhoppningar och drömmar, åt allt som fantasien hade spelrum i. Det bästa han visste var att umgås med nya menniskor, hvars karaktärskonturer ännu icke voro skarpare uppdragna än att hans inbillning kunde forma om dem till någonting stort och egendomligt. När verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmänhet slut med intresset.»

»Gällde detta också dig?» – Det sades i skälmaktig ton, men med en underström af godhet. Hon svarade på samma sätt:

»Ja, också mig.»

Men så bröt allvaret fram:

»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så småningom nya intryck mellan honom och mig – – Jag tror till och med han glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara en annan menniska. För mig som i allt är så hel – som du säger – eller så osammansatt – om du så vill – att min varelse knyter sig liksom krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»

Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var serveradt.

När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt borta vid bordet och sydde.

Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.

»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har brottats med språket innan du fick magt öfver det.»

»Ja.»

»Men hur har det kommit sig? Hvarför ...?»

»Det vet du ju.»

»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem berättade du?»

»För din far.»

»Läste han dina anteckningar?»

»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han icke nog af att vara på ett ställe af jordklotet. Han ville icke blott lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och det var lif han törstade efter.»

»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.

»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom – riktigt lefvande – allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg. – – ’Du är mitt minne’ brukade han säga; ’du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.’»

Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.

»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en stund.

»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»

»Du borde ge ut dem som bok.»

William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit satt han tigande och stirrade utåt.

Modern betraktade honom i smyg: der låg en svårmodig längtan öfver hans drag. Han hade synbarligen glömt att det fans en annan menniska i rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid preglade hans drag, var nu helt och hållet försvunnen. Sådan hade han sett ut som barn – hon mindes det nu med ens; och detta öppna och oskyldiga, men på samma gång inåtvända och drömmande barnaansigte som hon mindes, blef till en anklagelse för ouppfylda moderspligter. Hon kunde icke beherska sig; tårarne stodo henne i ögonen, hon måste lägga arbetet ifrån sig och vända sig bort för att dölja dem.

Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord:

»Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der? Man kan godt veta att tåget bara går till Trosa – – när man ser det försvinna är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden – – medan jag ensam stannar kvar. – – Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen och fri och intet land skymtas vid horisonten. – – Mindre och mindre blir skutan; och till sist är den bara en prick, som mina ögon hänga fast vid liksom en hypnotiserad menniskas ögon suga sig fast vid magnetisörens hand, medan hela den hypnotiserades kropp följer denna hands minsta rörelse, som om tusen osynliga och oslitliga trådar vore spunna mellan de ögonen och den starka handen som drager ... Men allt eftersom ångbåten blir mindre och mindre är det som om hafvet blef större och större – – och min längtan i samma proportion alltmera intensiv – – – Det är så menskligt, gu’bevars; och kristligt också för resten. Allt hvad jag har omkring mig är ingenting – utanför är all rikedom och fullhet – det okända är paradiset och saligheten och himmelriket ...»

Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet för att dölja huru upprörd hon var. Hon kände en lust att få kasta sig till hans fötter och kyssa hans hand – och be om förlåtelse ... För hvad? Det visste hon icke. Allt var så oklart och mörkt inom henne.

Men plötsligt gick hon bort till fönstret igen, ställde sig raklång och stel framför honom och sade i en ton som hon försökte göra så torr och affärsmessig som möjligt:

»Hör – det är en sak jag vill säga dig. Du skall icke bli ond; det är icke för din skull utan för min egen. Det plågar mig så ...»

Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:

»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska’ jag verkligen behöfva förklara det?»

»Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.»

»Nå ja – då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är en lånbiblioteksroman – – apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga damer ha en smak för lånbiblioteksromaner! – – jo, så infinner sig hos mig en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut och tog hennes själ i besittning.»

»Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.»

»Så-å. Tyckte ni det?»

»Ja.»

Han smålog.

»Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.»

»Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.»

»Hvem har sagt er det?»

»Löjtnant Bloch.»

»Hvad sa’ han?»

»Der sitter den unge författaren William Zimmermann.»

»Och hvad sa’ ni?»

»Han ser rysligt affekterad ut.»

William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker, som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.

»Lam invärtes.»

Nej, nej! Denna onaturliga kyla måste smältas! Hon skulle, hon måste vinna honom.

Och sedan hon vunnit honom .... Hennes äregirighet skulle drifva honom framåt som med ånga, hennes energi skulle verka eggande på hans och spänna hans intellektuella krafter till det yttersta.

Kanske skulle han då skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden längtade – lyssnande stilla, med återhållen andedrägt.

Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke. Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet och böjde hufvudet tillbaka.

Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till skrifbordet, med pennan i hand.

Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde hennes gud – arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till verlden – den väntade återlösaren.

En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka sin gud.

Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.

Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva. Dagen grydde – grydde långsamt öfver stad och land och haf.

– – –

»Helsingborg den 3 Sept.

Du anser mig troligen för ett vanartigt barn, som kan vara hela sommaren borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu blir af.

För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på mig en lust – en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara, gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel. Som t. ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!

Nå – kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt – men formen, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan, som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den skall till verlden nästa gång. – –

Jag har varit här i fjorton dar. Jag reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta’n, men vi råkades inte – naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles öfverens med honom i det, men man ska’ ju ändå se sitt fädernesland; och jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.

För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet – bodde ensam och var lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon rest – jag anar inte hvarthän.

Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket från svarta taflan – det högg till i bröstet på mig – – sen märkte jag tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.

Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var hysterisk – var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma, de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan – – det gjorde ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och önskade att hon ville skicka bud in efter mig. – Hon var naiv, flickan, och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och hennes dialekt – den klingade som ett helt annat språk än den vidriga skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från Sörmland. – –

En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar mig att den är sann? Åhnej. Men »det är ljuft att drömma» sa’ de gamle idealisterna!

Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma härifrån med.

Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad, nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som måste jag ge det bort; rent omöjligt att slippa!

Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en röst – hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa – och nynna för mig sjelf, med rörande känsla:

När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.

Farväl och au revoir!

William.»

Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet. Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom i detta – – det var icke den vanliga steriliteten, reservationen, hopplösheten. Skulle han verkligen – – ? Hon måste stryka sig lugnande med handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.

En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:

»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du – författare – att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter att bli konstnär.

Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång och för tung; den verkar ansträngd och man ser ansträngningen. Och det om Irland är för skrikande i färgen. – – Det är sjelfva stämningen som är återgifven med mästerskap.»

LYRIK

af

WILLIAM ZIMMERMANN.

Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.

Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.

Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de röda skoflarne – stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar det och sjuder i en lång strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.

Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.

Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända till de högsta afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.

Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.

Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen lysa röda om nätterna.

Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere, kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga vingslag.

Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan, blåfrusen och intressant.

Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.

Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen, stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och blickade drömmande ut i regndiset.

Ett romantiskt temperament synbarligen.

Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände hjelten i en vacker berättelse.

Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta. Det är det, som gör henne intressant.

Hon plågades af det falska i deras förhållande, men kunde nu icke kasta sin mask. Han skulle då åter stirra på henne lika främmande, han skulle tro att hvarje yttring af känsla var en snara med hvilken hon ville binda honom; och snigeln skulle draga sig tillbaka i sitt skal.

Detta gjorde henne så mycket mer ondt som hon efterhand hade kommit till den åsigten, att sonen skulle varit lättare att locka fram ifall hon strax haft mod att handla i enlighet med sin instinkt och mött honom med sitt väsens hela värme och ömhet. Han skulle ha ryckt till vid första beröringen men han skulle slutligen ha insett, att detta var det enda naturliga sådan hon nu en gång var. I stället hade hon sjelf krympt ihop för hans ovänlighet; hon hade spelat sin roll så länge att han vant sig vid den och om hon nu plötsligt lade den af skulle han anse det som förställning och stöta henne tillbaka.

Hon måste se tiden an, följa hur hans lif utvecklade sig, vänta och hoppas.

William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade återtagit sin plats som teateranmälare vid bladet och till och med under de första dagarne haft energi nog att sätta sig ned och skrifva ett litet enaktsskådespel, till hvilket han fått idéen under sin resa. Han hade inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till spelning. Modern anade ingenting om det förr än hon en dag såg notisen i tidningen.

William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.

Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö.

»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.

»Goddag.»

Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt.

Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på föreläsningen för att träffa honom – men han anade icke att hon sett honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne; hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning – som föreföll honom oerhörd – verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom nästan som en förolämpning.

Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet! gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!

Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att riktas på hvem de heldst ville.

Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg. Jo, han hade nog varit förälskad – kanske – en liten smul. Men den tiden var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella – hela hans gamla lif.

Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?... Hon var så blek, såg så trött ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara – – – lära henne det om också blott för några korta minuter.

Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.

På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.

Underligt – det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt, hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske – det var något inom henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i famn och skydda honom emot lifvet – det allvarliga, lifvet, som smeker den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt barn.

Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.

»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag med detsamma se, hvar ni bor.»

»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»

Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida.

»Små fröknar ska’ inte vara nyckfulla», sade han.

»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»

»Hon är nog redan gången; det var min mor.»

Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren.

»Er mor?»

»Ja.»

Hon satte sig åter i rörelse.

»Det hade jag aldrig trott», sade hon.

»Hvarför det?»

»Hon såg så ung ut.»

Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera tillgänglig och snart var samtalet mellan dem förtroligt som mellan gamla vänner.

»Bra.» – Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.

»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»

Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.

»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.

»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln» – hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun – »de passa icke in bland de andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid ett, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till döds.»

»Åh», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad individ.»

Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse; men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver. Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor, hon fått.

Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan – detta häftiga och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa, koleriska naturs egendomlighet.

Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det en återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och vek, med mjuka öfvergångar – så olik den affekteradt tillspetsade, som var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans lifs-jargon.

Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.

»Det skall jag gerna, om du vill det.» – De sista orden hade en undermening, som han förstod.

»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.

»Tycker om? Icke mer?»

»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»

Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»

»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå – en liten smula – men inte mer.»

Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel. – Alltså ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i bakgrunden!

Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans hufvud mellan sina händer.

Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort. Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i nödfall kunna reservera sig med ett smil.

Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och detta, som var, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.

»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor, behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»

Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun. – –

När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något, som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet, derför att det är vår och solen skiner.

Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var som skett.

Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.

De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.

»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.

»Vill du inte vara min vän?»

»Jo.»

Så kysste han henne lidelsefullt.

»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»

Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.

Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot, något brutalt och ofint – – det var kyssen från de köpta famntagen. Han förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad. Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:

»Du får inte kyssa mig så», sade hon.

»Hvarför inte?»

»Jag tycker inte om det.»

Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck, innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade hon.

Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.

Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt lilla isblock, sin snömamsell m. m. Hon skrattade och upprepade hvad hon sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».

Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och helt.

»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»

Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse – »till själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå dig.»

Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:

»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»

»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet.

Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kvla.

»Har du aldrig känt något begär efter mig – som man?» frågade han en gång.

»Nej.»

Han var öfvertygad om att hon ljög.

Köpenhamn den 12 maj.

»Min mor.

Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget – hon mötte vid stationen – men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne riktigt – – –

Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra. Alldeles främmande.»

Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.

Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod sig icke på denna verld, hon lefde i.

Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet, tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade förstått.

Det var kort.

»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.

Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.

Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.»

Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så! Det var det som var så afskyvärdt.

Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon. Skaffa rum.» – De sista två orden stodo icke i telegrammet till William; eljes var innehållet detsamma.

Hon tillbragte natten på tåget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades innanför den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte den långa natten i småbitar, som sekundvisaren på ett ur. Hänemot morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn – hon satt och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen.

Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par ögon som betraktade henne. Dessa ögon tittade fram ur ett hvitt och fett ansigte utan uttryck; men ögonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.

»Det går inte att sofva?»

»Nej.»

De två reskamraterna komma i samspråk. Den blekfeta kvinnan var en fru från Malmö och samtalsämnet var gifvet då det visade sig att hon kände Alma Hagberg. Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka, dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå, med alla sina fel och brister, skulle komma att göra ett alldeles ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt förlofvad med en grosshandlare i Malmö – en smula fet, men annars en ovanligt hygglig karl ...

Fru Zimmermann hörde på med en känsla af invärtes raseri. Hon trodde icke på allt det lösa skvallret, men från dess bakgrund lyfte det sig med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig känna. Hvarifrån? Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och tilltagset – kyla – en sjelfkär djerfhet.

Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild sitt ljus: en tom dansdocka. –

Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen. Och vid sidan af fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga, allvarliga damen, som fröken Hagberg går med.

Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru Zimmermann var kall.

Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen släpade sig fram, trögt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum bodde ingen förtrolighet.

Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon telegraferat till honom.

»Går du till tåget?» frågade hon den unga.

»Ja, naturligtvis. Går du inte med?»

Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt allt brustit.

»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.

Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det kom icke heller.

»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.

»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»

»Det tycker jag också.»

Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.

Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess hårresning.

Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att denna varelse kände något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä. Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.

Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt – den dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.

»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig» – sade hon; orden hade kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de plötsligt af.

Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning lifvet gjort så stel och styf. – Den unga kände instinktlikt, att hon i denna strid hade öfvermakten.

»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det kan jag inte glömma och det var inte sant.»

»Jag har aldrig trott att det var medvetet. Jag sade dig också att jag var för upprifven för att kunna vara rättvis.»

Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog. Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning. Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.

»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på hvarför.»

Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar, medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.

»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än en varelse att hålla af – – endast denne ende att knyta alla tankar, förhoppningar och framtidsplaner omkring – – så att man icke kan lefva sitt eget lif utan går upp i hans – – »

Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.

Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:

»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i verlden – – »