DAVID RAMMS ARV

När denna berättelse börjar är David Ramm tjugufyra år och jag är skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma till rätta med tingen i denna värld berodde på degeneration och ej endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro, denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden, på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet, inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro – allt detta gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade man han var – hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?

När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:

– Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett. Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande kräk som alla trampar på, och spottar på, och när något led i den där kräldjurssläkten trampas ner i leran blir det bara bättre plats för dom andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor, snälla och hjälpsamma – –

Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt behärskat sätt. Och han var bara tjugufyra år. Vi satte oss under en björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och fortsatte:

– Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu – jag har berättat min historia och du skall skriva den – men nu skulle jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den här hammaren liksom till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på honom, han var min farfars far – bärgsmansbönderna satte just inte så stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna, dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård av trasor och lump – jag blir alltid så här poetisk, när jag talar nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, min farfars far började tjänsten under Gustav tredje – han gick i trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han rymde som krigsfånge från Wittenberg – varför han skulle hit igen kan jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat – men hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som – som rådde om den här hammaren. En konstig bärgsman vart han, som satt på vägkanterna och knackade sten, och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till släggan – tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han blivit far –

Far min, ser, du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen.

Men i ungdomsåren lär han ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han, som sagt, ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge och ingen bärgsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.

Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David Ramm sakta:

Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring hans unga liv. Och så, sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av traktens frommaste män!

– Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare och slagskämpe och allting – kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig, och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och si, det var allt av Herran kommet!

Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när de i vanvettig yrsel själva ta sina liv, begraver dem med fruktan och bävan inför den stränge guden, men räddes ej, förtvivlar ej, går hem och arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade han Gud. Det är en underbar man.

Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamna rakt framme vid Guds tron – varför skulle vi betvivla att de göra det? Och hamna de inte där, så stor sak vart de ta vägen, huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.

Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej hindra honom, vi togo farväl av varandra där, under några gamla vänliga och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bärgskedjor som skilja Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den – eller var han på något sätt förvirrad?

I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de händelser jag skildrat i denna del av hans historia.

David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kommo flera ganska fula historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var för gammal. – Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.

David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omättligt för hans begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, o. s. v.

Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande, framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över Davids far.

– Jaså – du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius stannade och stirrade häpen på David.

– Ö – höö, sade han, vad fan menar du med ditt »nu igen»? För resten ska jag säja däj att jag har gjort far din så mycke med tjänster, dä’ är vad jag har, så många välgärningar, så att gubben ä förbannad på mäj dä ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss barn. Men du behöver inte borst opp däj mott mäj fast ja ä en stackare som folk skäller ut å svärtar ner!

Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma gester och nervösa hostningar. Historierna runno ut ur hans snusiga mun som en ström och små stänk av illaluktande spott träffade David i ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla människor hatat honom, sade han.

– Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj – höö – ö – säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han ja kunne ha tatt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet, utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla skogsgöromål så ja är tvungen lega – å då tar ja Raggen som är fatti, som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt goda hjärtas skull. Fuskade han inte – stal han inte ved mä säj hem å brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack? Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha ett barn i lag med pigan jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartare oförskämdhet? Höh?

Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova suddiga brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande var större än hans hat.

– Men – herre gud – det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv gått in på att betala barnuppfostringsbidrag – så det är väl inget förtal.

Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda, svullna ögonlocken lågo som flanell över globerna. Utan att lyfta på huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.

– Så du har reda på dä du – har far din sagt dä – har Raggen sagt dä – varför får en inte fred för djävulska människor – har – vem har sagt dä åt däj?

– Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.

– Men du gick väl för fan inte å spred ut dä – va – höh? Han nästan skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande rörelse.

– Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om verkliga händelser.

– Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden. För rästen – så – ska – du inte – tro att du kan ta på däj nån överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far har fått jolpi däj – –

David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. – Hör nu, du dåre, sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som hälst och ändå förundrar däj över pratet därom –

– Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt nånting? Va ä dä nu då? Hööh?

Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men han kom tillbaka, springande så att han flåsade. – Vad har dom sagt om mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.

– Jag kommer direkt från stationen, det vill säja direkt från England och har ännu inte talat vid en enda människa här.

En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han sin väg med många hostningar och grymtningar.

Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom var han redan trött på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förr än sent. Det var så underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer av sina drömda vidunder. Den blinde var borta – David behövde ej mer grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt, att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans sista besparingar voro slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning. Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten.

Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig. Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt i tillvaron att han satte sig sig upp i sängen och skrattade, han fick nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare! Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting – en fluga att leva på – var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix idé, man skulle hålla fast vid den som döden – annars blev det vansinne i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten.

Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av Nilenius trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal, rå och sentimental tillgivenhet, som Nilenius alltid gav till pris åt första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterligt ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap, David ville det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa sig in med dem som hatade David och få låna pengar av dem, att han öppet smädade Davids far, och han beslöt sig då och då för att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de voro för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta av att ge dem någon betalning, fordrade de att få ut sin lön riktigt ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet. Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för det de »skötte sig så illa». När David träffade honom efter en dylik utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev sin egen känsla för detta »otacksamma släkte» och beskrev vad han gjort för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och sitt eviga martyrium.

Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller sutto i en skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet, i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög, men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om sig.

Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom sade han. Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjutti år, att han sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans, skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla inställt på det sättet.

Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en höna och steka den i smör eller ensam dricka ut all grädde som sparats för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var närvarande, därtill var han alltför stor egiost då det gällde god mat. Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste gärna mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt, han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot hans enkla program ändrade han det, låtsade anställa beräkningar, svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa. Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på tio gårdar, avskild från all världen, drogos dessa omaka människor oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman – och aldrig skulle ett ord om denne komma för Nilenius öron.

Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa ansedd som han själv var.

Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors anlägenheter. När han och David passerade förbi en gård omtalade Nilenius alltid ett eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare diktade han ihop nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna, förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som voro bättre än han. När han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius dödsdystra ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.

– Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh?

Tun-Lars grinade till, ryste på sig och svarade inte. Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade, blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och sjattrande och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och fullt kring mössans slag. – Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä ja var så fin, ja?

– Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!

Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram siktad genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust, tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när Lars tog till sitt värsta grin skrattade även Nilenius, konstgjort, mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet:

– Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de sutto sedan hela kvällen mitt emot varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor, tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något.

– Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.

– Hi hi hi, skä ja ha spårrar å, spårrar å – ä an toku – skä ja ha spårrar? hi hi! Miau – miaaaaaui!

– Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius, letade på sporrar och kröp på knä och spände dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte sken. Det här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höllo sig för magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.

– Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.

Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius svärfar, undantagsgubben Mattsson ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset och sneglade hånfullt efter Lars. – Ja si dän ä då nånting tä kun var tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!

Men när Nilenius fick se huvudet på gubben mörknade han. Han vände sig till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:

– Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han i näsduken.

– Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan.

Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande förbannat, smädat Gud och mänskorna och gråtit, beslutat sig för att bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på – han hade redan börjat skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par mindre huvudstadstidningar – och befann sig nu en mil från bygden. Om Nilenius komme skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började arbeta.

Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att skriva greps han av tvivel på om detta vore hans riktiga område. Var han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne, efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda, samt det gudomligas förhållande till smärtan – en sak som Hartman lärt honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom. Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med »väsende» – låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?

En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla. Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan var människan. Räven och mården voro bättre varelser, åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna stapplade aldrig på sina vägar, men vi lågo jämt i träcken, vi snubbla bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det, kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring – bara spring, annars blir du efter! svarade det.

När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnat dörren greps han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut, eller doft ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Den var blott ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på honom. När han tänkte på dem slog det honom att de voro så många, att han »älskat» så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de sutto ändå kvar som smutsfläckar i minnet – å, de fortsatte nog den där slags kärleken i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool, den allra senaste hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha! Fruntimmer!

Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade började råttorna visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna foster. Skulle vansinnet komma snart – en ny Alexander som skulle knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?

Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande, blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade, han lade sig nästan framstupa och slog upp den – hans leder värkte så att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: »Då tillkallade de för andra gången den man, som hade varit blind och sade till honom: Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var blind nu kan se».

Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan. Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de gamla sätten blevo tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fingo tolv korgar fulla av dem alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik en halvsovande varg och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt peniel. Och det var ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sovo. Även mitt livs elände har haft en barndom, liksom ditt – vad betyder det?

Han läppjade på vinet och fortsatte. – Vad betyder det om vi som barn springa omkring på ett furugolv eller en persisk matta när samma Gud spökar bland våra leksaker?

Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschish han förtärt för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund. Sedan fortsatte han igen:

Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom efter mig, jag kände ju igen de flesta – mest unga snobbar ur stadens elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in – det skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt, förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte skreko de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men kunde inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster – inte kunde han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett snöre – det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom – fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren, men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. »Gå er väg!» sade gubben lugnt, »gå hem och lägg er så jag slipper si er». Då mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk chimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit en smula varma i ärmarna – men jag föredrog att bara se på, än så länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj – jag skulle, herre min gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan – »Herrskapet fortsätter!» sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken champagneflaska kom rullande efter honom. »Djävla överklass», sade gubben, »ni är värre än hallickarna». Men inte så högt att de hörde det. Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde. De hade förtjusande »fritt» och roligt, de voro inte så där rysligt borgerliga i kväll, kantänka.

Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så, lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad, hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du, tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du för skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. »Akta däj, snorhyvel!» skrek hon – jag ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru Ziri, men jag vet att ni tål den – »akta däj», skrek hon sluddrande, »minns – du – när du – fi-fick – när jag fick tio kronor för –» och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan – det var nån slags barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag – avstår – alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort henne. De gamla gråhåriga konstaplarna voro ju skyldiga att skydda samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad. Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem till sin mamma.

Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det ansiktet – jag letade i mitt minne – ja, det kanske var min första kärlek, vad minnes jag av detta utslocknade fordom?

Kära ni det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna denna kvinna vid, just i det ögonblick hon knuffades kull, och jag mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med revolver. Jag sårade – det var en hona, och hon passade på och gav mig en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna upp mina kläder. Nu ville jag även gå någonstans och bränna mina kläder, jag kände mig oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd. Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym, ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade mig. De voro som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag. Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan orenas går bort i frihet.

Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för mig själv. – Hur visste jag att det orena bara var kropp? Visste jag hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du befria mig från denna dödens kropp?

Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på natten jag stannade häpen över fyra ting dem jag ej kunde komma ifrån: baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var även i varje del av massan, han var ändå hela massan och något dessutom. Han var i mig som skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor, i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta. Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig upp mot Dig?

Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista, krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det orena döda – allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot stjärnorna och snyftade:

– Detta är Du!

En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen hade övergått från andakt till förskräckelse. – Det är visst mycket sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.

Slumpen fogade så att David och hon fingo sällskap genom staden. Hartman hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kommo ut på gatan vände hon sig plötsligt mot David och frågade: – Älskar ni den där mannen?

– Älska, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.

– Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma gång, man vet inte vilket man gör mest.

Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste utgjuta sitt hjärta för någon. Men han hade ingen. Han kom nedåt en stor, upplyst gata där ett par dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer i den vanliga svajiga utstyrseln gingo hastigt av och an utanför de ännu ej stängda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade på den ena efter den andra, men ryste för sig själv och gick vidare. När han gått en stund vände han om, bilerna höllo som vanligt, svängde in och stannade, hämtade ett par här och där och körde bort. Då blev han plötsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en smula fattigt klädd, ja sannerligen ganska fattigt klädd, men med en mjuk och rask gång. Hon stannade och såg på honom från topp till tå. – Så fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte åt motsatt håll. De vände och mötte varandra flera gånger men rösten svek honom när han skulle tala till henne. Han ville bara se på henne, tänkte han, hon såg inte så fräck ut som de andra. Men antagligen ansåg hon honom för fattig, hon gick alltid raskt förbi honom igen. Detta upprepades tills han nästan ej orkade gå längre. Hastigt tog han en promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfönster länge. Nu skulle hon nog ha gått när han kom tillbaka ...

Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade kostat på henne så mycket intresse – nu skulle herrn därborta få vara rask. De hunno upp henne på samma gång, David var ett par steg före och tog hennes arm ganska häftigt. – Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss och sneglade på den flåsande herrn. – Jag menar – jag menar femtio kronor, viskade David bestämt. Ni går med!

– Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad har ni med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem gjorde han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon knyckte på nacken och tog ett steg mot David. – Ah, kantänka det – bistra tider – ökat priset – å nej – lilla girigbuken, Svarta Sara går för tjugu – och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men han försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig upp. – Fanjunkargatan femton. – All right! Bilen rullade omvägen uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma, och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kommo upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. – Tag fram spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.

Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att hon blev rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt:

– Är du en sån där – som vill slåss – eller en sån där – greve – så – gå din väg! Jag är en – anständig – människa – jag vill inte – hör du gå din väg – vad menar du – är du en greve?

En tjänsteflicka med mycket allvarligt, nästan lantligt utseende kom och öppnade, sägande att »doktorn inte mådde riktigt bra». Han trängde sig ivrigt förbi henne. Hartman kom honom till mötes, blek men ofantligt glatt överraskad. Som vanligt var han bedövad av några gifter. Lugnet i hans smala ansikte verkade nästan lik, han gjorde snabba, krampaktiga rörelser. – Välkommen, vi ska genast få något att dricka. Du kan få rent brännvin och saltgurka om du vill. Det är hälsosammare! Och nu ska vi ha det här dygnet tillsammans, du äter kväll här – nej, jag är inte sjuk, det är bara Greta som tror så, hon är med i armén och har gitarr, du sjunger ju sjömansvisor – det här börjar riktigt bra, gosse! Han var så upplivad att han försökte dansa runt på golvet och gnuggade ideligen sina smala, vaxfärgade händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte sig i en högkarmad stol framför brasan. Han förde cigarretten med små, onaturliga rörelser som om han varit en mekanisk docka. – Mitt hjärta är litet i olag, sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland går det som en hackelsemaskin. Jag ids inte gå till läkare och så föraktar jag läkare, utom kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan dom verkligen hjälpa en och annan – både till livs och hem till Gud – de säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen så ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i huvudet. – Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, smutsiga livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från elden men sjönk trött tillbaka igen.

Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår i de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår – lyssnade han till årslag och sång från »Adrias’ gondolier» – såg han in i en vildmarksvår med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i närheten av den Outsägliges tron?

Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad. – Men nu, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller på att bli gammal.

– Jag funderar på att bli en kristen – –

– Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på med lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och bräckliga för att tåla denna värld, nöjena ha vi sugit ut, och vart ska vi sen ta vägen? Ingen kärlek mer – bara passioner, ingen tro mer, bara förakt! Det är förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre. Man ville gå och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket dummare inrättning än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen från synden och helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss!

– Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans röst kom som ett eko:

– Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att de kunde höra sina hjärtan slå.

– Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande röst, i det han drack ut resten, av sitt glas. Då tycker jag det enda jag behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag siktar mot tinningen – – vi har många fel, vi är för fördärvade för frälsningsarmén, annars vore vi bäst placerade där. Botgörare och lastbara kräk – ena dagen bönhuset, andra hos – ja den eller den frun eller horan eller – erotomaner hela högen, degenererade as, som sjunger botsalmer vid tjugu år. Strindberg var liksom signalen. Det är märkvärdigt så västerländsk han var i alla fall, i fråga om sin tro. Och i fråga om kvinnorna hade han ingen förmåga att bli tränad på dem och skratta åt dem. Han tog dem på allvar – dom skar alltid som knivar i hans hjärtekött – och å, så han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi med prat, mystik talar vi om med en min som om det gällde Rehnströms akvavit – men vi orka inte ens sluta opp att röka! Såna asketer är vi – dumheter!

Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare – nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick han håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg furie? Men han bannar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de sitta bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de smutsiga lakanen i Terjes säng – visserligen litet underligt att redan sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig låta bli att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter bekvämt. Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och ändå kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över hans ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han känner att han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i hennes ögon, han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar över en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hänsynslöst – han vill – plötsligt vill han ha henne – ögonblickligen. Då sliter han sig loss och går upp och ställer sig vid fönstret, tyst men brinnande. Hans tilltagande passion hindrar honom ej från att i samma ögonblick tänka: det var måhända det enda jag ville henne! Så måste det vara, det kan ej vara på annat sätt. Men icke ett steg vidare, jag skall hålla reda på djuret i mig. Han biter ihop tänderna och får något hårt över ansiktet. Så vänder han sig om och ser på henne. Han blir nästan brännhet – har hon genomskådat honom, har hon vid beröringen känt hans begär? Herre Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka – det är inte första gången – – att han då alltid måste tänka på det där!

Och han går åter och sätter sig bredvid henne. – Älskar du mig? frågar hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han försäkrar att han gör det. – Älskar du mig – fast jag är fattig och ingenting – fast jag ej ens har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar att hon aldrig, aldrig älskat någon som han. Och de sitta och viska till varandra som om detta vore den allra första vaknande kärleken som en vårdag tänt eld i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit hos en annan man, och han, han har varit hos Crispi. Livet är så underligt, det kastar oss hit och dit, man skall bara vara ett spån som följer med strömmen. All hans gamla melankoli griper honom, han känner sig bitter och olycklig utan att veta varför. Men han tiger och bara smeker henne, ömt, varligt, passionen är borta, han blir nästan tankspridd.

Ziri hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. – Jag är så ensam – allt är så förskräckligt, rädda mig – älskade! Hon ryser när hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot och vrist är blottad, hon lutar sig så starkt mot honom, och han känner hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne. Men med ett förskräckt rop sliter hon sig lös, hon står darrande på golvet med nedslagna ögon. – Jag måste gå, jag har redan varit för länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon, samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla och hör henne stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet vibrerar. Hu, det låter som en hög vargar när hissen går!

Men de träffades dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöto bort som ett ingenting. De gingo sida vid sida utför blåsiga, våta gator, och människorna sågo förundrade på dem och tyckte väl att de voro mycket lyckliga, och det voro de också. När de sutto på någon kall och tröstlös soffa under Djurgårdens avlövade ekar och sågo in i varandras ögon så kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes vindskupa, de hade vin och blommor och de voro rusiga av salighet.

En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt, och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att hennes farhågor för att kärleken dem emellan då skulle upphöra, alldeles inte slogo in. De endast åtrådde varandra allt häftigare, deras kärlek växte, syntes det dem, dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i solen, den kom krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam för detta. Han beslöt att icke tänka på något, att bara leva för stunden, han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig aldrig kunde bli fri mer. De måste alltid vara tillsammans och älska varandra. Och hon viskade att så skulle det vara, men de trodde ingendera att det skulle få vara så.

En dag när han ej träffat henne på tre dygn gick han ut till Djurgården ensam och sökte upp en av de inånga platser där de suttit tillsamman. Där långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet var borta, det fanns bara han och hon.

De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga ställen i utkanterna av staden och sutto där bland murare och målare och slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa dem det minsta. Och någon gång togo de tåget ut till förstäderna och sutto hopklämda på någon billig biograf, när rägnet drev dem under tak. En enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan gingo de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på detta sätt ett par månader.

Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så, tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma fjärran buller från staden når deras öron, där de ligga sida vid sida på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så varmt klädd i sälskinn – vad kan det betyda om han fryser själv en smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva!

Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles pank. Han minnes att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga pängar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler?

Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt.

Han satte sig i den tomma sängen – Terje och de övriga voro bortresta på en vecka – och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under. Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria reportage för tidningarna – alltsammans hade sopats bort och gått om intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under måste han börja arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri – och vad skulle han göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta – kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå. För varje gång David lyckades med något och vann erkännande sjönk Nilenius ihop – blev svart i ansiktet och dyster – för varje gång David kom hem pank och trasig levde Nilenius upp igen, kom inpå honom som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten, fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David trivdes och där han ej strax hörde Nilenius klumpiga gång och pustande röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig!

Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut – om han nu kunde!

Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pängar. Det gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det – hon frågade om han skulle skriva. – Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som annars var omöjligt.

– Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det är så olika där – allting så specialiserat. På en av dessa små stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra – och det är mycket svårt att komma in.

I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans sämre sidor, denna vagabondnatur, som, ifall han sökte sig en syssla, strax drev honom ut på gatan igen – eller ut i skogen. Det är nu mycket illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att jag vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika, över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största förbannelsen. Om han ej vore fattig skulle han lätt kunna bli kvitt Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet nätt hus uppe i de hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, och där skulle Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta och slita – och hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt på sig? Mor skulle få en ny varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade hennes grånade hår. Så liten hon var, mor, och så ung hon föreföll ännu! Och på brödernas grav skulle han resa en liten sten, som han skulle utvälja och hämta själv bland de mossiga, gröna hällarna vid Bandarbäcken. På stenen skulle han rista dessa ord: Med örat har jag hört talas om Dig men nu har mitt öga sett Dig. Med pängar kunde man göra mycket, med rikedom var man lycklig.

Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller skulle han uppsöka Hartman – han var redan skyldig honom trehundra kronor – men det var ju ingenting för en förmögen man, en millionär. Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor om han uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en känsla av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han måste skaffa sig arbete.

I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna men utan löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på ett par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära bidrag, historier ur vildmarkslivet, »så vilda som möjligt» uttryckte en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna voro vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom ända till fem kronor spalten för det han skrev, om det var bra och motiven voro »från vildmarkerna».

Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet i händerna, icke vetande vad han skall göra. Hans kassa är snart slut, han finner det skamligt att leva på kamraterna och han vill ej bedja Hartman om mera pängar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår han sig själv. Han minnes att då Ziri var hos honom kände han beklämning vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos honom längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans, helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha. Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes intelligens, hennes vörnad inför religionens och bönens under – men av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta sammanträffande, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var det möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde ej vara bara begär. Han satt på förmiddagen på ölstugan »Konungen» och begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen var så gott som tom. Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i Ziri, att han nu kunde upphålla sig med att prata nonsens med Monna Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst beskt nöje i att göra detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu ryste han för sig själv – var han verkligen ej bättre än vilken som hälst slyngel, förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt han bara ihop med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när han nu var sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med Ziri. Medan han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den var. Jag är ett svin, tänkte han, undrar om andra män äro likadana? Just då kallades Lisa bort, en ny gäst kom.

– Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.

– Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta höjde han sig framåt mot dörren och lyssnade.

– Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.

– Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning.

– Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det då med dig, lilla barn? Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad nyhet, en verkligt glad nyhet.

– Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.

– Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta några pulver – det finns i toalettrummet – vänta, lilla du! Stackare, jag ringer genast –

– Hämta ingenting, jag tar inte några pulver – nej, kom inte hit – och jag – jag blir snart bra.

Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. – Som sagt, och jag som hade en så glad nyhet – men dörren måtte vara reglad inifrån – är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset!

David såg sig omkring. Om låset – om regeln gick sönder. Då var allt förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick ögonen på ett fönster – tredje våningen – tredje våningen – han smög sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen slutat sitt försök att få upp den – Ziri underströk hans funderingar på något fel med låset. Vilken idioti! Men nu kom han tillbaka med något verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen svettades på den andra. – Hon kan inte sin roll – tänkte han – om jag bara tänkt på det förut – och just då flög dörren upp. Han hörde ett vansinnigt skrik från Ziris rum – han nästan förbannade henne – om hon tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre.

De stodo mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och släppte fram David, som likblek gick förbi honom, men stannade vid dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff, utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.

David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörrkarmen till Ziris rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst ångest, men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.

– Jag har vetat det här – ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har man sagt – men jag har inte trott – ja, ja, stå där, stilla där, det är alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan, mellan mig och – och den där! Där skall ni stå – stå bara stilla där –

Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin upprördhet med onaturlig styrka, men snyftade till sist igen. Men nu lät rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:

– Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David Ramm – men vad vet jag, jo, visst David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag är ändå en människa, ni är kanhända också en – kan ni inte tala med mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han plötsligt liksom i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är ju min gäst – inte sant? Sitt ned, säger jag, ni är väl inte feg så att ni springer er väg? Sitt ned! jag befaller det!

David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det skall göra det lättare för mig.

– Så, ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med förtivlan i varje min och rörelse. – Jag har vetat det här, att det skulle gå så – det är mitt öde, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni på en Gud, herr David Ramm, tror ni sådant? Jag – har också trott på en Gud, när jag var ung – och – han pekade häftigt mot sängkammardörren – hon har hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit – vi var så glada när skulderna blev betalda – och lilla Elsa skulle få uppfostran – var är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, kom och tala med din pappa! Bortskickad – vad vet jag –

– Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han plötsligt och sprang upp. Du har väl ingenting att lipa över – kärlek och barn och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här – sitter här, säjer jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande, jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag!

Och den groteska scenen började på nytt, de sutto stilla mitt emot varandra och den vansinniga rösten talade:

– Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde jag var dum! Å nej – å nej – jag har läst sönder min hjärna – och sett mycket mer av världen än ni – mycket mer än ni, hör ni det? Man kan inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni älskar henne, att ni föredrar skammen och vanäran av fattigdom och allting tör att gifta er med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar själva döden, men att ni kunde ej annat för – för att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag vet att hon älskar er, jag har vetat det länge – länge – å, så evigt förbannat länge jag har vetat det – svär det, svär att ni drevs av en stor och ren kärlek, att – om ni svär detta, vet ni då vad jag gör? nästan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen gjort honom vansinnig.

– Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för hennes stora kärleks skull, och för er – jag skall säga: jag förstår er –

David rusade upp. – Jag – låt mig gå – jag vill ingen förlåtelse ha. Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom i kragen.

– Ha – jaså! Ni vill inte – ni – ni älskar henne inte – men ser ni, det gör jag. Och därför så – må fan ta er!

Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rent kroppsliga handlingen hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och skrek:

– Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er?

– Om ni kunde, stackars människa – men ni kan det inte, nästan snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är så – stark mot ni.

Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en bok.

– Brukar ni läsa i bibeln – viskade han med väsande stämma – jag har lagt emellan här tills ni skulle komma – till ni skulle komma, hör ni. – Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och läste med hög, brusten röst, nästan snyftande:

»Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den ene rik, den andre fattig. Och – och den rike hade – många – får. Den fattige hade intet – – – utom ett enda litet lamm som han köpt och uppfött – och som – som åt bröd ur hans händer – hör ni det? viskade han – som – åt – bröd – ur – hans – händer – hans händer, och drack ur hans bägare och låg i – i hans famn. Och det kom en vägfarande – –

Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan att närmare tänka på det, skakande av rörelse:

– Jag ångrar mig, jag har gjort illa – kan – det finnas förlåtelse för detta? Kan ni förlåta mig – eller bara ej tänka så bittert på mig?

– Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela sin längd och såg genomträngande på David.

– Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr. Vad ska vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. Gå! Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han kasta sig över honom, David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast kännande en förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen gick plötsligt tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet begravet i händerna. Tyst och sakta, som om han varit rädd att störa honom, smög David sig ut och nedför trapporna.

Varför han i alla fall ringde till ölstugan »Konungen» och talade med Lisa i stället för att ringa upp Hartman, var en lång tid efteråt ett mysterium för honom. Han ringde till »Koningen» och hade tur: Lisa hade slutat sin tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade henne rätt fram hur det var och bad henne komma till »Norden». Han skulle skaffa pängar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes litet förvånad men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade det henne att komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han satt och väntade på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse, svor att han endast skulle låna tjugu kronor av henne, bjuda henne på kaffe och gå med henne till porten. I morgon skulle han sälja det manuskript han redan hade färdigt för »Eldsflamman» och gå direkt till »Konungen» och betala henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade han, att jag kommit ut för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ, är jag kvitt både böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har jag bara blivit en vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare?

Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far och mor hade det. Svulto de, så där halvt om halvt, ledo de brist, och – det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg däruppe i stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius varit där och funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till Davids föräldrar och berättat att fågeln flugit ut? Bad far – för – vällustingen? Tänk om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de skulle aldrig få veta det! Här fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vägar.

Drucken till hälften började han bli vek till sinnes, han rev ett blad ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han skrivit en stund påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur anteckningsboken. Det var på »Konungen», Lisa hade skaffat ett kuvert. »Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er – – »

Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och kastade det på golvet. Där kom Lisa!

Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff och bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord med en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och hon bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda, intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne, om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust min, helt nära intill honom i skinnsoffan. – Jag skall återbetala i morgon – då äter jag frukost på »Konungen», började han ivrigt, nästan för ivrigt.

– Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt här kan hända vem som hälst, svarade hon snällt och såg beskyddande på honom. Hon ville ha likör – och punsch, men hon drack bara ett glas av vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde sig inte om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand under bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, kände sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt under bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så att en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara gapade av avundsjuka. – Den herrn skulle känna sig stolt att sitta vid hennes sida, de flesta av »Konungens gäster vilja gå ut med henne – varför känner jag mig inte stolt?

Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som hälst – hon kunde inte svara för vad hon gjorde – men då måste hon vara kär, förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i livet skulle det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon uttryckte sig, skulle få komma henne för när om det inte var fråga om riktig kärlek.

– Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett så många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så gift däj för pängar, det är det bästa.

– För pängar, usch mej, då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast nog medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj, alltid om det vill till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över på fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor ovanför där jag bor, inte är dom lyckliga, inte, han – du skulle bara höra såna läten det är däroppifrån – han pinar barnen för att han hatar frun så – jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, så ruskigt är det – och ändå säjs det att dom var så lyckliga när dom gifte säj och inte är dom värst gamla heller och han har hittat på nånting som låter så hemskt så han plågar dem var kväll, dom gråter – jag kan inte bo där snart –

Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan förströdd. Nu röck han till och såg på henne. – Lisa, får jag följa med dig hem och höra – och du berättar detta för mig. Han hade bara en biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. – Du får inte komma upp på mitt rum, nej, jag vill inte. – Men jag lovar att vara så snäll, jag skall bara sitta alldeles stilla – jag vill gå nånstans, jag vill ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min med prövande ögon. – Du – du är inte som de andra, du är så häftig och konstig, jag skulle inte våga, sade hon förvirrad. – Men, snälla du, vad gör det? Jag svär att inte försöka ta i dig en gång, jag – är så ensam!

Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade honom med sin utmanande, slanka, men ändå fylliga kropp. Han övertalade henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne och hon rodnade och lät honom hållas. De kommo in i ett tarvligt möblerat rum två trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan, tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gingo in, men hon drog sig tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. – Jag kan få ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.

Väl inne i rummet visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och smutsig väg, och det lättsinne som behövdes för att fullfölja de avsikter han haft mot Lisa svek honom. Han tyckte att det kunde räcka nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall – och – vad var det?

Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i.

– Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste Lisa. David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville tränga sig genom taket ned till dem. – Slår han barnen i fyllan? frågade han.

– Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en enda sak som värdinnan sett en gång – han ger dom kaffe och svagdricka och sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom där pojkarna är bara fem och åtta år – jag vet inte om jag kan tala om det – men värdinnan kalla det tortyr – vet du vad tortyr är? Är det farligt?

– Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr är – berätta nu alltihop, allt du vet!

Dagarna gingo så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej hade pängar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i sällskap med Nilenius, och bodde omväxlande hemina och uppe i stugan vid Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur en tournister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av Nilenius som överöste honom med förebråelser.

Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.

– Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse, pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åtta alla i byn, nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du inte den enda på joren ja kan tala me.

David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt. Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig stark snuskstank, han bytte på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador med lindor omkring voro så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin och sade:

– För rästen har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du heller, he, hö! Va tror du din gamla far skulle säja om han hadde reda på den där Ziri?

David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig omkring i rummet. Den smala träsäng som hans bror Johan Adolf sovit i innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till rädsla.

Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla mörkret och natten och dessa väggar som gapa mot mig, denna lampa som mor tänt bara för min räkning – – –

Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej voro så nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådans ande – – prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev – är det då ännu ej slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?

Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för Nilenius, ännu räddare nu, än förr. Men hit in vågade han icke komma, i detta hus bodde en man som bad – – är jag då verkligen så vidskeplig? upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius’ ord: det är så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller sover han för evigt – var han bara en omåttligt stor och ond kropp som en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna.

Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa, sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många gånger mumlade han, och svälten, och vansinnet, till och med djävulen – det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer!

Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas.

Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet – jag är hård nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla vansinne du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min farfar – en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med slägga. Du liv, du vill, du öde, du har satt dig för att krossa mig – men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten – det är släktens vanvett som lurar i mig – men jag är stark, från och med nu – han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen – från och med nu är jag kvitt – allt – det – gamla! Han sprang upp, nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. – Mästaren av Nazaret sade bara: jag vill – bliv ren! David Ramm, plågad av onda drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras fattigdom: jag säger dig, jag vill – bliv ren, bliv stark!

Detta är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu. Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro. Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv – men nu tror jag – nu tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra – över fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig själv! Och vad blir det första jag nu bör göra – det allra första blir – att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander av mig!

Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till trappskåpet föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar. Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet, öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämsel som tycktes arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan det var han lämnat några matpängar i hemmet!

Låt mig räkna – två – tre veckor – den tredje var det! Jag lever alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del.

Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi äro. Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända ner i helvetet!

Men jag måste vara hård – jag vill vara hård och kall, annars räddar jag mig icke från –

Och han lyckades somna före klockan tre på natten.

Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben gav sig i väg. Gott att David nu var av med det där – få höra nu vad bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!

Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång, och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på Nilenius vind – det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring golvet och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna, återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och långt för hennes krafter. Han passade på när hon släppte bördan ett ögonblick stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det förut så dyrbara strået i sticket och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mer. Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna i kärrmarkens gropar. Runt om honom stodo redan små ensamma och förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta. Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde och såg dubbelt.

Ända bort mot de avlägsnaste blå bärgen låg skogen på de buktande åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stodo furor med något strängt, rent och allvarligt över sig. Voro de beskyddande eller förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare, med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i stormarna!

Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre? Och innan han visste ordet av slöto sig ögonen och han föll i en tung, trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom stark och modig, medan han ännu var barn, nu sövde den honom som en gammal kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.

Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten. Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller ändra ett ord.