PROFESSORN

OCH

HANS SKYDDSLINGAR.

”Åh, du vet aldrig något,” svarade hennes granne. ”Har du icke hört, att kommerserådet i dag firar sin dotters förlofning med kapten Ling, den der unge, vackre herrn, som dansar der med henne i blå florsklädningen? Det är hans kusin, fröken Hilda Borgensköld, om hvilken folket pratat, att han varit så fasligt kär i henne. Men när hennes far, den enfaldige narren, lät den galne Brocker öfvertala sig att gå i borgen för honom, då vaknade åter den fordna ovänskapen emellan löjtnant Borgensköld och hans halfbror, den rike professorn, och dermed tog kaptenens kärlek slut; ty fröken var fattig, liksom han sjelf, och inte var det värdt att styra mot vinden; han har alltid berott af professorn. Sorgen var emellertid icke långvarig; ty i samma taget friade han till kommerserådets rika dotter, och det blef ja och förlofning i ett rapp. Ja, ja, det går så underligt till i verlden. Men se nu på fröken Hilda, huru stolt och präktig hon ser ut ändå, ehuru sorgen sitter qvar i hjertat; ty det lärer väl icke vara så roligt heller, att se sig försmådd, för det man icke har mera än sitt fagra ansigte och sina flitiga händer. Tvi sådana unga herrar vi ha nu för tiden! Pengar! pengar! ha de pengar? det är alltid första frågan, när de skola gifta sig. Men ack, mor Brita, se bara så sorgligt han ser på henne! Han måste vara en orm, den kaptenen, det slår mig aldrig felt. Titta hit, huru han slingrar sig ner till andra ändan af salen, och när han svänger om med fästmön, visar hon ett ansigte så gladt som en vårmorgon. Hon är riktigt en Guds engel, den mamsell Rosa. Jag önskar att du kunde se henne; försök, grannmor, att maka dig bättre hitåt.”

Just som detta skulle verkställas, uppstod en rörelse på gatan, folkmassan vaggade åt båda sidor, och lemnade rum för en gammalmodig vagn, hvilken långsamt rullade fram och stannade midtför trappan till kommerserådets hus. En betjent förfogade sig säfligt ned af kuskbocken, och öppnade vagnsdörren, hvarefter han vördnadsfullt hjelpte en gammal, torr, mager herre att stiga ur. Både husbonde och betjent syntes vara ett par exemplar, bibehållna från en längesedan förgången tid, att döma af det yttre, som icke allenast hos dem begge var högst gammalmodigt, utan äfven serdeles eget. Stödjande sig på den åldrige trotjenarens arm, gick herrn uppför trappan, och vid första skymten af hans figur, flög en liten kammarsnärta, som stått på utkik i ett af de nedre fönstren, uppåt öfra våningen. Beskaffenheten af hennes ärende syntes lätteligen deraf, att den sene och aktade gästen redan i tamburen emottogos af den unge kaptenen och hans intagande fästmö, den vackra Rosa Widen.

”Hjertligt välkommen, herr professor!” sade den unga flickan med vänlig, välljudande röst. ”Det är för oss en sann glädje, att herr professorn, hvilken så sällan lemnar sitt hus, velat hedra oss med sin närvaro.”

”Ja, min gode farbror,” försäkrade kaptenen, med lätt och artig ton, i det han bjöd professorn sin arm, för att ledsaga honom till ett sidorum, ”på min ära, är det icke den största lycka, som kunnat vederfaras mig, att farbror bivistar min hedersdag.”

”Hm!” sade professorn, och ett sarkastiskt leende spelade omkring de tunna läpparne, ”hm, jag tycker icke om att höra dig föra ett sådant språk, Ferdinand! Åtminstone i morse var det något, som du hade tyckt mera om.” Kaptenen blef blodröd, och en mörk blixt flammade i hans ögon. Han teg likväl, och vände sig åt sidan, då Rosa, med ett visst uttryck af förundran, betraktade honom.

”Nå, låt oss icke tala derom,” återtog professorn med blidare ton, i det han kysste fästmön på pannan, och räckte sin brorson handen. ”Jag lyckönskar er båda af allt mitt hjerta, eller rättare, jag önskar er båda lycka.” Professorn var på vägen att tillägga något, men tystnade; ty i samma ögonblick inträdde kommerserådet. Det var en högvext, bredaxlad man, med ett utseende af stor sjelfbelåtenhet. Äfven om man ville gjort sig den mödan att granska hvarje drag af hans ansigte, och uppmärksamt betrakta hans stolta eller rättare dryga hållning, hade slutföljden likväl blifvit densamma, som vid första påseendet. Hela hans utseende och väsende stämplade honom till en man, hvars sjelfviskhet låg i öfvertygelsen, att hans namn var en halfguds på börsen, att hans hufvudböcker åtminstone troddes vara i det mest blomstrande tillstånd, och hans ord värdt minst lika mycket, som myntet i de nya privatbankerna. Kommerserådet inträdde.

”Ödmjuka tjenare! välkommen, hjertligt välkommen, herr bror! På min heder, en riktig öfverraskning; ty så här dags på aftonen trodde jag mig icke mera få se någon af de gäster, som uteblifvit, och minst min herr bror.”

”Fägnar mig,” genmälte professorn, och nu syntes ånyo det sarkastiska leende, hvilket tycktes vara en beståndsdel af hans natur, ”fägnar mig att kunna bereda bror en sådan! Jag skulle väl hit, för att gifva de unga tu min välsignelse.”

”Ja, en rik välsignelse behöfva i våra dagar unga personer, som vilja tänka på giftermål,” anmärkte kommerserådet med vigtig uppsyn, hvilken snart öfvergick i ett slags smågrinande. ”En man, hvilken, liksom jag, sitter med stor familj,” tillade han, hviskande i professorns öra, ”har icke alldeles så godt om det slaget, som den gamle, barnlöse, så hjertligt älskade farbrodern.”

”Åh hå, ödmjuka tjenare!” yttrade professorn bugande; ”var det för att pröfva mig i den vägen, jag så enträget anmodades att öfvervara de ungas förlofning, så ...”

”För allt i verlden, min bäste professor,” återtog kommerserådet, ”bror kan väl icke missförstå ett litet skämt; ty här är naturligtvis icke stället att allvarsamt öfverlägga om sådana saker.” Och härvid tog värden sin gäst under armen, och införde honom i salongen, der kommerserådinnan med det huldaste leende emottog den tillkommande fränden, samt nödgade honom förbindligt att taga plats bredvid sin egen person, i det lediga soffhörnet.

Emellertid stannade för några ögonblick de trolofvade ensamme qvar i kabinettet. Kaptenen förde sin fästmö till ett fönster, och tycktes tala lika hjertligt, som han talade sakta med henne. Detta ögonblick få vi begagna, för att göra ett utkast till deras porträtter. Kapten Ferdinand Ling var en man af medelmåttig storlek, kraftfull, välbyggd och med ett sätt att föra sig, hvilket gaf hans figur mera värdighet, än naturen annars förlänat den. Hans ansigte kunde icke egentligen kallas vackert; men det låg något friskt och behagligt deruti, som ersatte den mera lysande egenskapen. På hans välbildade läppar sväfvade vanligen ett småleende; men om man fick tro det mörka, nästan dystra uttrycket, hvilket stundom ljungade ur de svarta, blixtrande ögonen, var det endast läpparne som logo, då själen måhända kämpade med våldsamma lidelser. Under sådana minuter mötte hans blick likväl icke en annans spanande öga; de sänkta ögonlocken dolde det spel, som föregick under dem. Kapten Ling var i öfrigt en man, som gällde för mönster af god ton i stadens mest valda kretsar, en man med bildning och fint lefnadsvett, just en sådan, som kan anses såsom en välkommen vinst för sällskapslifvet.

Hans fästmö, Rosa Widen, var en hög, smärt blondin, af den mest symmetriska vext, allmänt firad för sin skönhet, hvilken närmade sig typen för qvinlig fullkomlighet. Men detta värde kände hon icke sjelf, eller tycktes åtminstone icke känna det. Det var den obeskrifliga enkelheten, det tjusande och otillgjorda behaget i hennes lugna och ljufva väsende, som gjorde henne så eftersökt och älskad af alla.

”Jag behöfver icke dessa försäkringar, gode Ferdinand,” sade hon mildt, och lade handen öfver sin fästmans läppar, hvilka med något mera än vanlig vältalighet bedyrade vidden af hans kärlek och höjden af hans lycka. ”Hvartill tjena de? Jag vet ju att du håller hjertligt af mig, och hvarföre skulle jag förnya de heliga löften, jag för några dagar sedan, i min mors närvaro, gaf dig? Jag hyser tillräcklig aktning för dig, att med lugn och tillfredsställelse anförtro min framtids lycka i dina händer; och om jag icke är i stånd att dela häftigheten af de känslor, som hos dig snarare likna en förödande stormil, än fläkten af en lugn och stilla kärlek, så tillskrif detta mitt lynne, icke mitt hjerta; detta vill dig hjertligt väl.”

Kaptenens kinder lågade allt starkare, allt flitigare virade han de böjliga mustascherna, och tändernas hårda tryckning mot öfverläppen vittnade, att han kände en stark, om också ej behaglig, sinnesrörelse.

”Min goda, älskade Rosa,” sade han med tvungen fattning, ”förlåt, om min känsla icke uttrycker sig så, som du önskar det! Tro emellertid, att mitt ifrigaste bemödande skall blifva, att genom den strängaste återhållsamhet i ord och blickar närma mig den punkt, der du sjelf ställt dig, och omkring hvilken du uppfört en mur af is, på det att din älskare skall få njuta det nöjet att svalka sig, i fall hans hjerta är alltför varmt.”

Öfverraskad och med en blick, som tydligt uttryckte missnöje, såg Rosa kaptenens häftiga rörelse. Hans ord sårade henne, att döma af purpurn, som glödde på kinden, och af handens omärkliga darrning, då Ferdinand fattade den och med en lätt tryckning tycktes vilja afbedja det opassande i sitt senaste yttrande. Hon teg dock, och han förde henne åter till salongen, in i det brusande, eldiga lifvet.

”Skola vi valsa?” frågade han sakta och vänligt, samt visade på den brokiga raden. ”Söta, goda Rosa,” bad han smickrande, då hon teg ett ögonblick, ”var icke förtörnad på mig!”

”O nej, Ferdinand, det är jag visst icke,” svarade hon hastigt; ”men ...”

”Inga men,” inföll kaptenen lifligt, och ryckte henne med sig i strömmen af de muntra balgästerna.

I en vrå af salen stod, ensam och tyst, lutande sig mot kanten af ett litet marmorbord, en blek, fin yngling, med en reslig, men smärt figur. Hans drag voro ädla och bildsköna; på den höga, hvita pannan thronade allvar och ett sansadt lugn; men i det mörkblå ögat flammade stundom en förtärande glöd, då det riktades på ett visst aflägset föremål inom salongen; annars syntes det endast mildt, godt och bottenärligt. För hvarje gång flamman glödde, lade han handen öfver ögonen, och bortskakade tankfullt de rika, bruna lockarne, hvilka krusade sig omkring hans sköna hufvud. Ynglingens drägt var svart, samt utvisade, genom sitt loslitna utseende och de hvitnade sömmarne, att han tillhörde en af dessa stackars lärde, hvilka genom fattigdomens pröfvo- och förgårdar långsamt arbeta sig in i vetenskapens helgedom. Det var en ung filosofie-kandidat, Frans Mannerstedt; såsom lärare uti musik och språk i det rika grosshandlarhuset, hade han blifvit bevärdigad med en bjudning till den stora festen. Den stackars Mannerstedt sträfvade till uppnåendet af ett mål, som väl för närvarande syntes aflägset, men, vid hans flit och ihärdighet, ej länge kunde förblifva det; detta sköna och ljusa mål var – lagerkransen och, framskymtande bakom denna, antingen någon indrägtig rektorstjenst vid en större skola, eller, hvem vet, något kyrkoherdeboställe i skuggan af höga lindar. Att drömma en smula bör ju alltid vara tillåtet; utom denna lyckliga förmåga, utom ett vänligt hopp för framtiden, skulle det närvarandes sträfvan blifva ganska trög.

Just som Mannerstedt ånyo syntes besvärad utaf ett af de solstyng vi redan omnämnt, och hvilket förmådde honom att åter beskugga sina ögon, gick kommerserådet förbi. Han stannade, klappade ynglingen med vigtig beskyddareuppsyn på axeln, och sade leende: ”Nå, hur är det fatt, min kära kandidat; skall han icke hafva sig en dans. Sådana nöjen erbjudas icke alla dagar. Upp och skaka bokdammet af sig!”

”Åh, tyst!” afbröt professorn förtretad, ”hon är ingenting för dig; för ditt hjerta, menar jag. Att du kan försöka slå puder i ögonen på mig, då du ännu i dag på morgonen tiggde, som en lifdömd fånge, om mitt samtycke till förbindelsen med Hilda, hvarvid det helt enkelt föll af sig sjelf, att jag skulle få det nöjet att sätta bo åt unga herrskapet! Hade jag varit nog flat att säga ja härtill, skulle du stått färdig att, med åsidosättande af all heder och grannlagenhet, genast flyga till kommerserådet, för att återgifva honom sitt löfte. Fy, Ferdinand! sådant förhållande är både omanligt och dåligt. Du gifter dig med flickan, för utsigten till en förmögenhet att rumla bort, sedan farbrors knappa handpenningar och den hittills lika knappa lönen icke vilja räcka till att hålla hästar och hundar, samt att för öfrigt ruckla bort natten vid det förb – spelbordet. Och sedan jag nu känner allt detta, lika väl som du sjelf, så vill du prata för mig om känslor för den innerligt söta flickan, dem du icke hyser. Jag ber dig, kom icke fram med sådant der mera; ty jag känner, att jag kommer att riktigt hålla af Rosa. Gud gifve du så visst vore henne värd, som du icke är det!”

”Men, min gode farbror,” sade kaptenen, ”jag bedyrar, att det ej å min sida är helt och hållet skrymteri. Det har funnits ögonblick, och de hafva icke varit så få, då jag känt att Rosa kunde blifva lika dyrbar för mitt hjerta, som Hilda var och tyvärr ännu är; men hennes orubbliga köld, eller vänliga lugn, hvad jag skall kalla det, afskyler den varmare känslan. Och härtill bidrager äfven det gnagande minnet och förebråelsen, att jag sjelfvilligt öfvergaf hoppet att få ega Hildas hjerta, emedan – o, förlåt min uppriktighet! – ni, min farbror, undandrog mig er hand. Jag fann och bevisade mig sjelf med öfvertygande skäl, att Hilda och jag icke kunde lefva af luft. Jag drog mig då tillbaka från henne, som jag älskade, och närmade mig Rosa, i uppsåt att göra allt möjligt, för att behaga henne. Visserligen är det obestridligt, att bevekelsegrunderna för mitt handlingssätt voro egenyttiga; men hvad skulle jag göra? Egde jag ett annat val, då farbror var obeveklig? Ty att inleda Hilda i ett gränslöst elände, genom föreningen med en man, lika fattig som hon sjelf, det kunde jag icke. Lika litet förmådde jag slita hennes bild ur mitt hjerta, eller min egen varelse från hennes sida, så länge jag var fri. Tro mig, farbror, det var en svår strid mellan mina känslor och mitt förnuft; men vi måste skiljas. Jag friade, fick ja, och gick drömmande, såsom förlofvad man, ifrån Rosa, min fästmö, till Hilda. Hon visste ännu ingenting; endast ryktet talade då och då om mina täta besök i det rika grosshandlarhuset och min hyllning åt den vackra Rosa. Hilda hade icke lyssnat dertill; hon kunde icke tro något sådant. Ack, farbror, det var dock den bittraste stund i mitt lif. Jag sade henne allt, att vi måste skiljas, utan hopp att någonsin blifva förenade, samt att jag var förlofvad med en annan. Mitt hjerta ryser ännu vid erinringen af den föraktliga blick, hvarmed hon betraktade mig; men hon sade icke ett ord, hon var blek, blek som döden. Efter ett par minuters plågsamt afbrott, stod hon upp, tog ett stolt afsked, i det hon med några kalla, formliga ord önskade mig lycka, samt aflägsnade sig. Då, redan då inställde sig den bittra ångern; jag hade velat göra om alltsammans. Jag lät begära ett samtal med henne; hon afslog det. Jag skref; hon skickade brefvet ouppbrutet tillbaka. Jag bönföll hos er, min farbror, om ett försonande ord till den stackars tant Borgensköld. Allt var fåfängt! för mig återstod icke annat, än att med så mycket tålamod som möjligt foga mig i det öde, jag sjelf skapat mig. Om Rosa blott älskade mig så, som jag vet att Hilda gjorde det, och om den hemgift, jag får med henne, blir så lysande, som man bör kunna hoppas af det rika kommerserådet, – så – får jag söka att glömma mina ungdomsdrömmar. De duga i sanning icke heller för en fattig f-n som jag, hvilken behöfver arbeta med både händer och fötter, för att kunna hålla sig uppe och följa med strömmen.”

Professorn yttrade, till svar på denna kaptenens långa utgjutelse, endast sitt vanliga: ”hm,” åtföljdt af ett sakta skakande på hufvudet.

”Farbror tyckes icke gilla mina åsigter?” anmärkte Ferdinand.

”Nej, i sanning, min kära brorson, jag gillar dem icke synnerligen. Dina åsigter, liksom dina grundsatser, äro något elastiska; de sträcka sig alltefter som du vill hafva dem. De hafva utomdess blott en enda stödjepunkt, hvarifrån de både utgå och omkring hvilken de vända sig, nemligen konsten att simma på ytan af det förfinade lifvet, och detta på ett sätt, som icke står i ringaste förhållande mellan debet och credit af dina tillgångar. Bara synas, likagodt sedan huru man vinglar sig fram mellan den mängd blindskär, hvaremot folk annars icke så sällan plägar kantra. Men, så vidt mina gamla ögon icke helt och hållet förlorat sin fordna skarpsynthet, lärer det troligen vara till undvikande af någon anad snar kantring, som du, på ett eller annat sätt, behöfver komma åt mynt; och sedan farbror ej ville förskjuta mera än ackordsumman, blef det nödvändigt att hals öfver hufvud kasta sig in i äktenskapsverlden. Önskar likväl af allt hjerta, att du icke måtte bryta nacken af dig på vägen. Men det har förefallit mig något besynnerligt, att den svåra rike grosshandlaren så snart var färdig att gifva löftet om sin sköna dotters hand åt en fattig kapten, på hvars fullmakt bläcket knappast hunnit torka. – Hm! hm! jag har upplefvat många saker i verlden, har sett ännu förmögnare hus ramla, och de der vinkarne, om de ungas bosättning, m. m., kunde jag icke lida; ty det är alldeles säkert, att du ej får ett runstycke af mig, mer än det jag lagt ut för ackordsumman. Det var min själ rätt artigt, det, menar jag.”

Kaptenen satt mörk och lyssnade på de icke serdeles tröstrika anmärkningar, dem professorn uppdukade. Hans kind lågade och bleknade ömsom; ty farbrodern hade verkligen i flera fall slagit spiken på hufvudet. Det värsta var likväl den framkastade förmodan, eller rättare anmärkningen, om – han vågade knappt inom sig uttala denna möjlighet – kommerserådets fall. Det vore alltför rysligt.

”Har farbror ...” stammade han ändtligen.

”Icke den ringaste egentliga misstanke,” afbröt professorn, hvilken förstod hvart Ferdinand syftade. ”Det förefaller mig blott liksom vore någon storm i annalkande, eller åtminstone icke mycket aflägsen. Kanhända jag bedrager mig; men jag har i all min dar haft starkt väderkorn om sådant. Hade jag varit i huset förr än du, utan att göra mig den äran att fråga mig, lopp åstad och friade till flickan, skulle jag bestämdt, ja, ganska eftertryckligt, hafva afrådt dig. Men det är ej värdt att förlora modet, sedan man väl kommit i fällan. Kanhända blir det honom möjligt att rädda åtminstone sin dotters hemgift. Du får nog se, huru sakerna arta sig; förlofning är icke bröllop! Var bara försigtig och förhåll dig stilla så länge. Det är ju möjligt, att det onda ligger alltsamman i min inbillning; jag har alltid haft den svagheten att se tingen från deras minst ljusa sida. Men det blir sent, min kära Ferdinand; vi måste nu skiljas åt för i natt.”

Tyst räckte kaptenen sin farbror handen, och bjöd honom ett knappt hörbart godnatt. Inkommen i sina egna rum, kastade han sig på soffan uti en ställning, som icke vittnade om lugna sinnesrörelser. Betjenten inträdde, för att biträda vid afklädningen. Så snart skärp och uniformsfrack voro aftagna och spännhalsduken lossad, samt ett par glas vatten tömda, sade herrn buttert till sin annars ofta förtrogne tjenstande, då denne frågade, om kaptenen befallte något mera: ”Gå för f-n i våld, och lemna mig i fred!” Betjenten tillslöt skyndsamt dörren, och sedan kaptenen gått några hvarf upp och ned i rummet, satte han sig till skrifbordet, vek ett blad, fattade pennan och skref följande bref till en af sina många vänner, en viss auditör G–t.

Heders bror!

Jag grubblar så, att jag kan bli tokig, på den förb– affären, och fruktar med skäl att hafva riktigt snärjt mig, då jag hoppades att genom ett raskt och djerft steg reda mig ur alla svårigheter. Hör, min kära Carl Gustaf! I händelse du vill lyckönska mig, står det dig fritt, ehuru jag tror det föll sig rättare att tänka på sorgbetygelser; men lika mycket, gör som du behagar. I afton har min förlofning med Rosa Widen blifvit offentligen tillkännagifven vid en lysande bal; och jag, med hjertat uppfylldt af Hildas bild, och hufvudet med den olycksaliga natten, med skuldförbindelsen och den der gamle räfven, den judehunden, som icke vill låta tala förnuft med sig, jag – kan du fatta det pinsamma i min belägenhet? – jag spelade kring min sköna fästmö den förtjuste, lycksalige älskaren, och hon, så kall, så iskall, att jag aldrig mera onödigt förslöst mina artigheter! Men icke nog härmed, icke nog att jag läste Hildas afsky och förakt i hvarje blick och rörelse; till råga på alltsamman, måste jag utstå en predikan af min gamle, snåle, tråkige, högtärade farbror, hvarvid jag ömsom svettades och frös. Och slutligen, för att göra mig riktigt rasande, kommer han fram med de mest besatta förutsägelser – tänk dig bara – kommerserådets möjliga bankrutt. Här sitter jag nu och skrifver, för att svalka mig; men mitt hufvud bränner och går rundtomkring. Väl säga mina förtrogna bland kamraterna – men den trösten är klen – att det icke är värre för mig, än för mången annan stackars satan, som varit lika illa i klämman, och sluppit lös ganska helskinnad. Hittills har jag dock haft anseende, åtminstone till det yttre, af en man med obefläckad ära. Att lemna denna ovärderliga klenod utanföre, då min person gör en flyttning till slottet, detta är alldeles förb– obehagligt att tänka sig! Och skammen! skammen! Slipper jag en gång derifrån, kan jag aldrig se folk i ansigtet; och hvad skall farbror, hvad skall min fästmö, mina tillkommande svärföräldrar, och ändtligen Hilda, hvad skola alla dessa tänka och säga? Fördöma mig med en mun; det är det bästa och lättaste; dermed är man ifrån alltsamman. Nej, nej, det får icke ske, det kan icke ske; på något sätt måste det förekommas. Men – hvilka galenskaper har jag ej nu nedskrifvit! Erinrar jag mig icke, att jag ref sönder mitt sista bref till dig, i stället att skicka det på posten, samt att du följaktligen ej vet någonting annat, än hvad du alltid vetat, att jag är en förvägen pojke, en rumlare, som, under en bildad och fin sällskapston, gömt månget drag, hvilket kunnat blifva synligt endast inom den förtroliga kretsen af likstämmiga bröder! Nå, så hör då i korthet, min kära Carl Gustaf, en skildring af de orsaker, som förvandlat mig från en glad och angenäm sällskapsman till en trånsjuk, ängslig, grubblande menniska, hvars glädtighet är en frukt endast af konsten att kunna förställa sig.

För ungefär tvenne månader sedan, emottog jag af min farbror, – Gud fröjde, i parenthes, hans själ, och låte den snart få fröjda sig med englarne i paradiset! – ackordsumman för min kaptensbefordran, jemte en oberäknelig mängd hulda och faderliga förmaningar. Dervid försäkrade jag honom allvarsamt, att jag, så länge han lefde, aldrig mera skulle falla honom besvärlig med något slags anhållan, i smått eller stort; ty nu hade jag en lön, hvilken, med förnuftig hushållning, borde räcka till att småningom afbetala de skulder, jag under mitt fendriks- och löjtnantslif åsamkat mig, samt i öfrigt bestrida alla mina utgifter. Han ville gerna tro, att jag nu skulle blifva en stadig och ordentlig man, så att han måtte hafva heder af både mig och penningarne. Jag lofvade allt, och tyckte mig också den gången, – ty mitt hjerta var uppfylldt af Hildas bild och huslig lycksalighet med henne, – gerna vilja hålla mitt ord; men med de bästa afsigter är man icke i stånd att kunna bibehålla samma tankar under händelsernas och frestelsernas vexlingar. Jag reste till staden, för att der uppgöra saken med vederbörande. Nu bör du veta, att jag vid afresan hemifrån icke egde en skilling mera, än som gubben oundgängligen beräknat för respenningar fram och tillbaka, jemte ett par dagars ganska knappt underhåll på stället. Samma afton jag hann fram, hade några officerare, mina gamla bekanta, den artigheten att ställa till en liten bacchi-fest på Hyckerska hotelet. Sedan vi först druckit och skrålat ganska grundligt, och blifvit väl upprymda, föreslog man ett parti kille. För den fördömda falska hederskänslans skull tyckte jag mig icke kunna neka att deltaga i spelet, ehuru jag hörde, att man ernade spela högt, och jag egde likväl icke en half skilling att uppoffra. Men huru kunde jag uppgifva ett sådant skäl till afslag? Jag gjorde väl några invändningar, att jag förlorat lusten för detta nöje, m. m.; men derpå hörde ingen och ville icke höra, och den onde fick makt med mig nu som alltid.

Spel, spel, bror! du känner i huru många och stora svårigheter min otur bragt mig, och ärligt lät jag alla dessa rycka förbi mitt andliga öga, medan handen mekaniskt närmade sig bröstfickan, der ackordsumman låg. De fördömda penningarne brände mig som eld, och åtrån efter deltagande i spelet bragte något annat än blod i mina ådror. Jag var liksom förhexad, och dagtingade så i största hast med farbrors advokat, mitt elastiska samvete. Nå, än sen, min bror! Du vet förut, att det kapitulerade, och vår öfverenskommelse blef, att vi skulle uppoffra högst femtio riksdaler. Det var ju ännu långt till andra förmiddagen klockan 12; innandess blef det väl något råd; och härvid vände jag mig försigtigt till sidan, och knep mina femtio riksdaler. Nu satte man sig i ordning. Jag var vid ypperligt lynne; ty nu, såsom alltid, var jag nog svag att föreställa mig, att lyckan en gång skulle blifva mig gynsam. Men min förb– gamla otur höll mig troget sällskap. Den ena tian efter den andra försvann, liksom bortförd af en vindfläkt. Jag höll fingrarne om den sista. ”Stopp, stopp!” ropade högt professorns ombud inom mig. ”Nej, nej!” genmälte jag; ”icke förr, än den bestämda summan är åt fanders, eller den återbragt det förlorade.” – Jag spelade, spelade och tappade; jag svettades och frös. Ändtligen insattes den sista satsen. Jag kunde knappt andas. Slutligen vann jag dock en gång; hela insatsen utgjorde femtio riksdaler. Med yttersta möda dolde jag min glädje under en anständig yta af vanlig höflighet, när jag strök till mig penningarne. Hade jag nu blott egt det förnuftet att sluta; men långt derifrån. Lyckan gjorde mig djerf; jag vågade mig allt längre ut på djupet, och fick dyrt plikta för min galenskap.

Men, min kära Carl Gustaf, hvartill tjenar det att för dig, så väl bevandrad i sådana saker, genomgå alla denna natts fasansfulla känslor och strider? Ibland sällskapet funnos några spelare af profession. Vi stannade, – ty jag tror nästan, att jag åtminstone då icke var bättre än de, – ensamme qvar vid bordet; de andra stodo omkring oss, stumma åskådare med spända blickar. Mitt hufvud var förvirradt af det föregående starka drickandet och af hettan, tobaksröken samt ångorna af punschen. Jag var liksom uti ett rus, ty jag vann oafbrutet; men hastigt vände sig lyckan, och jag förlorade, utom hela vinsten, 200 riksdaler banko. Flera af mina bekanta sökte nu öfvertala mig att sluta. Fåfängt! Ett raseri hade bemäktigat sig min själ. Jag föreslog udda och jemnt, samt höll och förlorade den ena gången efter den andra, tilldess man med våld släpade mig från spelbordet till mitt rum; annars hade hvar styfver gått, ty jag visste icke mera hvad jag gjorde.

Den första timman, jag derefter framlefde, liknade ett slags döfvande dvala, så naturlig efter den öfverspända själsretning jag utstått. Men efterhand började det ljusna i mitt hufvud, och jag uppvaknade till alla verklighetens rysvärda qval. O, hvilket uppvaknande! Du kan icke göra dig en redig föreställning derom. Min förlust utgjorde jemnt 700 riksdaler banko; då jag slutat uppräknandet af den återstående summan, slog klockan 8. Himmel och helvete! klockan 12 skulle jag infinna mig hos vederbörande, för att uppgöra ackordet. Mitt arma hufvud svindlade; derinom hamrade det förfärligt; jag var nära att blifva galen, men samlade slutligen mina spridda sinnen så mycket, att jag kunde lyda några vänners råd, på hvilkas tystlåtenhet jag vågade lita, och i sällskap med dem begaf jag mig till den döpte judeköpmannen S**, samt föredrog i korthet mitt ärende, att få låna denna summa. Sedan den fördömda menniskan låtit en hel timma af min dyrbara tid förflyta under jeremiader öfver opålitligheten af sådana unga herrars borgen, och den ännu vida större svårigheten att antaga dem som låntagare, ordnades saken ändtligen så, att jag erhöll de 700 riksdalerna banko på fyra månader, mot laglig ränta; och sedan alla upptänkliga formaliteter blifvit iakttagna, jemte afdraget af en liten nätt vedergällning, strök jag ändtligen penningarne i fickan. Då jag redan var i dörren, gaf han mig ytterligare den vänliga afskedsförsäkran, att, om det dröjde endast tre à fyra dagar öfver den bestämda tiden, skulle han taga de mått han funne tjenligast, att antingen försäkra sig om sina penningar eller om min person; ty han hoppades hafva öfvertygat de unga herrar, dem han af välvilja tjenade, att han icke förstod skämt i allvarsamma saker. Ändtligen slapp jag ifrån den satan, och reste samma afton ur staden, med min kaptensfullmakt på fickan, men hufvudet och hjertat fulla af bekymmer.

Hvad var nu att göra? Du vet att jag af all min själ älskade Hilda, min förtjusande kusin; men der stod ej att vinna lugn, för den oro som brände mig, emedan professorn är så högligen förbittrad, så väl på sin halfbror, den gamle narren, som på hans fru, att han bestämdt förbjudit mig, för flera månader tillbaka, att tänka på någon förbindelse med Hilda, så vidt jag dermed förenade hoppet om en utstyrsel för hans brorsdotter; ty deraf blef nu, en gång för alla, ingenting; och då gubben säger, att det icke blir något af, så kan man vara lika säker att han håller ord, som om man erhållit en skriftlig förbindelse derpå i laga form. Allt detta hade under framresan förefallit mig endast såsom lätta skuggor, egnade att visa den aflägsna, skimrande himlen så mycket klarare; men på hemvägen hade saken fått ett annat utseende. Skuggorna voro märkbart förlängda, allt var mörkt och kulet, icke en enda klar fläck på himlen. Hvad var det då värdt att arbeta mot strömmen? Jag lät alla mina luftslott ramla, och uppgjorde i stället en plan, den enda som, efter min tanka, lofvade mig räddning ur detta djup af bryderi, nemligen att fria till den vackra och älskvärda Rosa Widen; ty du bör veta, heders bror, att, sedan mina öfriga kreditorer fått väder om den tilltänkta befordran, är det liksom satan sluppit lös i kroppen på dem allesamman, och anvisningar på min lön är det enda, hvarmed de låta stilla sig. Men hvad vill det förslå, när jag i alla fall måste lefva? Den fattiga lönen utgör, i förhållande till alla som skola dela den, endast en droppa i hafvet. – ”Nej, på min ära,” ropade jag, då jag i kärran öfvertänkte detta, ”jag måste gifta mig, för att kunna ordna allt på ett hederligt sätt. Rosa är en utmärkt söt och behaglig flicka; vill hon hafva mig, så är det ingenting att betänka sig på, emedan jag då är förvissad att få en hemgift svarande mot kommerserådets förmögenhet.” – Sedan jag, i följd af detta beslut, uppvaktat min tillkommande sköna brud i nära sex veckor, och beständigt blifvit emottagen på ett sätt, hvilket, om det icke gaf bestämdt hopp, likväl för ingen del antydde motsatsen, medgaf min tid icke längre uppskof i hufvudsaken. Jag ansåg, i alla händelser, bäst att först känna kommerserådet på pulsen, och, såsom man säger, pejla djupet. Sedan jag en eftermiddag, då vi voro ensamme, manövererat hit och dit, och det tycktes mig, som han väl fattat meningen, ryckte jag ändtligen fram med mitt anbud. Efter en stunds djup tystnad, började kommerserådet sitt svar ”med att hoppas,” – hvilket jag i all stillhet, utan alla motsägelser, lät honom göra, – ”att min värde farbror vore nog ädelmodig och rättänkande, att hjelpa mig på litet stadigare botten, hvartill han i öfrigt tog sig anledning att sluta af den försträckta ackordsumman. – Det var visst icke tänkbart, att en man, med professor Lings ädla tänkesätt, ville göra något endast till hälften. Och då han dessutom länge haft sig bekant, huru djupt och innerligt jag älskade hans dotter, ville han icke neka mig hennes hand, så vidt jag kunde erhålla hennes eget samtycke, hvarom jag när som helst egde frihet att förvissa mig.”

Följande dagen uppvaktade jag Rosa. Himlen vet, hvarifrån jag tog alla de sköna ord jag talade; men hon syntes verkligen litet rörd, och bad mig komma tillbaka nästa afton, då hon ville gifva mig ett afgörande svar.

Vidare, min kära Carl Gustaf, är icke att förtälja om den saken. Jag kom, fick ja, i kommerserådinnans närvaro, och gick halfdrömmande derifrån. Hvad sedan följde vill jag icke beskrifva; ty, så lättsinnig jag är, älskar jag dock Hilda af hela mitt hjerta; och endast nödvändighetens jernhand förmådde mig att försaka henne. Redan för åtta dagar sedan skref jag till min björn i***, samt underrättade honom om min tillernade rika förbindelse, hvarjemte jag på det bevekligaste anhöll, att han ville, emot en ytterligare liten godtgörelse, tillöka ännu tvenne månader till de två som återstodo, innan förfallotiden var inne, emedan det föll sig något svårt att så hastigt få i ordning både förlofning, bröllop och hemgift. Men en timma förrän jag i afton begaf mig till festen, ingick ett svar, som kunde sätta det lugnaste blod i jäsning. På dagen, aldrig en timma längre, skulle penningarne åter vara i hans händer, eller – ”herr kaptenen får ursäkta, att jag nödgas falla besvärlig.”

Hvad är nu att göra, under en så förtviflad sakernas ställning? En förfärlig kyla genomlöper mina ådror, när jag betänker att professorn får erfara, det jag spelat bort 700 riksdaler banko af ackordsumman. Det vore ingen omöjlighet, att jag genom detta streck ginge miste om hela arfvet; ty gubben är sträng i sina grundsatser, och jag vet, att min lättsinnighet kommer att svårt förtörna honom. Giftermålet är det enda halmstrå, hvarefter jag kan gripa, för att hålla mig uppe; men hvad hopp eger jag att se denna önskan så snart realiserad? I följd af mina böner och min häftiga, varma kärlek, medgaf man artigt och vänligt, att förlofningen blef eklaterad; men med bröllopet kan icke brådstörtas, det har man redan sagt mig. Jag deremot, som vid begge delarne framför allt sett på kärleken till mina kreditorer, måste nödvändigt vara af mycket olika tankar; ty hvad förlofningen beträffar, kan den liknas vid ett litet köttstycke, som man slänger in i högen mellan en hop skällande hundar; bröllopet blir deremot en hel oxe, hvarvid något hvar kan se sig i tillfälle att få stilla sin hunger. – Liknelsen är just icke fin; men jag är, förb– mig, icke i lynne att, bröder emellan, stöpa mina ord i form af sockergryn. Jag har nu lättat hela mitt hjerta, och tror att jag derigenom skall sofva något bättre. Skrif mig till med allra första, min kära Carl Gustaf, och, om du kan, så gif mig ett godt råd, huru man skall bete sig, för att få en svärfar att göra bröllop innan han sjelf vill. Jag behöfver i sanning råd, och pröfva nu din uppfinningsgåfva för din

vänfaste

Ferdinand Ling.

P. S. Vet du, bror, det är så fördjefladt med mig, att jag nödgats i största hemlighet pantsätta mitt bruna sto, för att få litet lappri åt min fästmö i dag; och belöningen för hela min uppoffring blef ett vänligt skakande på det täcka hufvudet och en anmaning att låta bli sådant, emedan hon hade nog. Det skall, min själ, icke öfverflöda i framtiden, tänkte jag.

Densamme.

”Vi få väl se, Widen lilla,” sade frun med ett misstroget småleende, ”hvilken af oss dömer rättast i denna angelägenhet. Jag tror på förhand, att han icke kommer, och vidare påstår jag, att han för hela saken icke lemnar ett runstycke. Men, min egen vän, min söta Widen, deruti måste du finna dig, sedan du icke förut bättre betänkt dig; och, Gud vare lof! du är i tillfälle att gifva din dotter en hemgift, som gör professorns hjelp för närvarande umbärlig. När gubben dör, få de ju ändå alltsammans; således är det i det hela icke så mycket att bekymra sig öfver.”

”Det förstår du icke, min vän,” svarade kommerserådet, och denna gång låg troligen mera sanning till grund för detta hans yttrande, än händelsen annars plägade vara, då han deraf begagnade sig. – ”Du förstår icke sådant, kära Brigitt Marie! Just jag behöfver se på förmögenhet hos min tillkommande måg; förthy allt – allt, kort sagdt – det är nödvändigt ...”

”Och hvarföre nödvändigt, kära Widen? Kunna de icke bo i andra våningen af vårt hus på Södergatan? Och nog tycker jag, att de kunna lefva rätt anständigt med kaptenslönen och räntan af det kapital du vill lemna vår dotter.”

”Af det kapital jag ville lemna,” återtog kommerserådet med sänkt röst, ”kunde de visst lefva, men deremot icke af den obetydliga summa jag i verkligheten kan aflägga till min stackars Rosas hemgift.”

”Kors, söta Widen lilla, så du förskräcker mig! Ve mig, kan jag icke få nervslag, om du talar så oförsigtigt! Hvarifrån får du sådana mörka tankar, min vän?”

”Från den sannolikaste möjlighet, att förhållandet kanhända inom ett par månader är sådant,” yttrade grosshandlaren tankfull, och lutade sig tillbaka mot soffdynorna, medan handen långsamt drog sig öfver pannan, som nu höljdes af ett olycksbådande moln. Frun satt stum; hon förstod icke riktigt meningen med allt detta. Hon bäfvade att förstå den.

”Kan du väl föreställa dig, Brigitt Marie,” återtog kommerserådet, ”att jag, som afslagit så många förmånliga anbud för vår dotter, skulle antagit detta vida mindre lysande, om jag icke hade insett nödvändigheten att få henne försörjd, medan jag ännu kunde göra något för henne, men hvarvid, jag tillstår det, jag helt och hållet räknat på professorns biträde? Skulle detta emellertid slå felt, hvarom man på något sätt får förvissa sig, då är det bättre att handla efter det gamla ordspråket, och ’stanna i bäcken, innan det kommer till ån;’ ty kaptenen är fattig som en skåpråtta, och sitter, tyvärr, i skuld öfver öronen.”

”Men, i Herrans namn, min gode Widen, hvart syftar allt detta? Kan det vara en möjlighet, att det är så illa, eller vill du endast pröfva min ståndaktighet?”

”Beggedera,” svarade grosshandlaren med ett leende, midtemellan skämt och allvar. ”Om det just icke är så illa, som jag nu yttrat, är det likväl ingen omöjlighet, att det kunde gå för mig, som för mången annan. Detta år har varit svårt; jag har gjort stora förluster, inga spekulationer hafva lyckats, och min kassakista har aldrig varit i så klen ställning. Emellertid står ännu icke olyckan i bestämd form för dörren; ännu kan allt ändra sig; men, det må bära eller brista, blir det likväl en nödvändighet att, så länge det hänger tillsamman, aldrig göra minsta förändring i sin ton, sitt hus eller lefnadssätt, utan hålla hufvudet uppe och draga folket vid näsan så länge man förmår. Den tid kan nog inträffa, då de i sin tur tro sig berättigade att se oss öfver axeln. Du finner, min söta vän, af hvad jag nu anförtrott dig, att den djupaste tystlåtenhet, den yttersta hemlighet, är af nöden. Allt beror derpå, att inga rykten komma i omlopp; ty, skulle vissa hus, hvarmed jag har stora affärer, få en vink om huru aktierna stå, då vore det knall och fall förloradt. Derföre aldrig ett ord öfver dina läppar om hvad jag nu anförtrott dig! Måhända skola de närvarande bekymren skingras, som mörka moln, och solen åter le vänlig och klar, och då är det en dubbel välsignelse, om pratsjuka tungor ingen aning haft, huru nära vi stått vid branten. Med ett ord, ingen aning om föremålen för de samtal, jag endast i någon förtrolig stund vill föra med min hustru, väl vetande, att hennes skarpsinnighet skall finna utväg att leda alla spanande blickar bakom ljuset, samt hennes själsstyrka icke svigta, i fall den någon gång skulle sättas på ett allvarsamt prof.”

Nu var den värde grossören slipad, och hvad är icke slugheten för en kostlig ting? Hade han icke sålunda behandlat sin hustru, och så klokt kittlat hennes fåfänga och smickrat hennes egenkärlek, då han talade till hennes känsla på ett sätt, som måste förtjusa en person af kommerserådinnans lynne, hvilket utgjorde en blandning af godhet och svaghet, så hade denna sak icke aflupit utan dåningar, kanhända till och med konvulsioner. Men se, nu var hon gripen på det allra ömmaste, och derföre gret hon några varma och innerligt rörande tårar, en gärd af beundran, den fru kommerserådinnan hembar sig sjelf, för den höga själsstyrka samt den ädla och storartade känsla af försakelse, hvarmed hon afhörde detta meddelande.

”Ack!” hviskade hon, i den ömma, ännu icke helt och hållet förgätna ton, hvaruti hon för tjugu år sedan besvarade en annan förklaring af kommerserådet; ”ack, makar böra ju dela ljuft och ledt. Söta Widen, min älskade gubbe, lita på din Brigitt Maries ståndaktighet, om det gäller! Men, kära Widen,” tillade hon straxt derefter, då tryckningen af den djupa, högtidliga rörelsen blef alltför plågsam, och hon derföre nödgades hemta litet luft, ”bara du ser efter kontoristerna! Du håller icke riktigt tummen på ögonen på dem. Jag anar, att de der herrarne göra dig flera och större spratt, än du tror; ty du är sannerligen, min bäste vän, i flera hänseenden alltför flat.”

Kommerserådet smålog åt sin frus ifver. Han visste, att detta var ett af hennes älsklingsämnen; men han visste tillika, att hon kanhända icke hade så alldeles orätt, derföre teg han, och frun fortfor: ”Men hvad det beträffar att tiga, så var säker, att jag blir den sista, som medgifver en förändring i vårt lefnadssätt. Icke heller bör Rosa få del häraf; ty hon kunde då lätt falla på det orådet att slå upp med kaptenen, och det, min söta Widen lilla, finner jag nu, sedan jag känner förhållandet, högst narraktigt. Nej, herre Gud, låt dem snarare gifta sig, ju för desto hellre; ty, blir det rätt rasande, får väl professorn hjelpa dem ändå.”

”Nej, Brigitt Marie, nu har du orätt,” svarade kommerserådet bestämdt. ”Vill icke professorn på förhand utfästa någonting, så tjenar det till intet att trassla in dem i äkta ståndet. Han och jag kunna tillsamman utstyra dem; ensam förmår jag det icke. Och förrän vi blottställa vårt barn för alla de vidrigheter och oberäkneliga obehag, som åtfölja ett giftermål med en fattig militär, hvilken skall, vill och måste lysa, om han ock är omgifven endast af idel mörker; hellre än det, låta vi Gud styra för framtiden, och gifva kaptenen sin frihet tillbaka. Rosa kan nog framdeles, äfven utan förmögenhet, göra ett godt parti. Emellertid bör man icke förhasta sig. Vi få väl se, huru sakerna ställa sig, så i ett som annat afseende.”

”Alldeles rätt, min vän,” genmälte frun och stod upp; ”det är ett ämne, åt hvilket vi måste egna ett djupt och moget begrundande. Partier för fattiga flickor vexa i våra dagar icke på träd. Man bör veta hvad man gör, innan man skrider till att ändra ett steg, som redan är taget. Det der är intet skämt, och kaptenens hjerta får väl också tagas något i betraktande. Hvad Rosas beträffar, förstår jag mig icke på flickan. Jag tror, sannerligen för Gud, att hon icke har något hjerta, – der kärlek kan bo, menar jag; – ty, så långt jag kan erinra mig, har hon aldrig visat minsta tecken till böjelse för någon af alla dem, som fjeskat omkring henne. Således tänker jag, att, hvad henne beträffar, det icke blef så illa; men om den stackars Ferdinand gör det mig riktigt ondt. Hans kärlek för Rosa är alltför rörande; sannerligen är den icke det!”

”Ja, ja, vi få väl se hvad som kan uträttas,” inföll grosshandlaren, och lemnade sin beqväma plats i soffan. ”Nu skola vi sofva på saken, kära Brigitt Marie!”

”Hvem är han, min vän?” frågade borgmästaren, som ganska väl visste hvem han var, ”och hvad än hans ärende?”

Mannerstedts hjerta klappade af den häftiga sinnesrörelsen, så att det tycktes vilja spränga bröstet, och kinder och panna lågade som eld, då han yttrade: ”Mitt namn är Frans Mannerstedt, hvilket passet utvisade, som jag hade äran aflemna vid min ankomst. Mitt ärende är att efterfråga, om herr borgmästaren för något af dess barn är i behof af en lärare i språk, musik eller teckning?”

”Ja så, ja så! är det herr Mannerstedt? Jag erinrar mig nu,” sade borgmästaren och vinkade åt en betjent att framsätta en stol åt den fremmande, men hvilken denne höfligt undanbad sig. Att stå vid dörren som supplikant, fick väl gå an; mången hade ju stått så före honom, och millioner varelser skulle ju äfven efter honom känna samma förödmjukelse; men att blifva inbjuden att som gäst der intaga sin plats, det var för mycket. Med en kort, stolt bugning sköt Mannerstedt den erbjudna stolen tillbaka.

”Ja ha,” återtog borgmästaren och satte sig vårdslöst vid fönstret, ”så att detta var herrns ärende? Tiden är just icke läglig för uppgörandet af sådant; men han kan komma tillbaka i morgon klockan presist half tu, så har jag en stunds ledighet före middagen.”

Mannerstedt bugade sig tigande och lemnade rummet.

Hvilka voro väl de känslor, som stormade i hans inre, under hemvägen till den trånga vindskammaren? Hvem vågar undersöka menniskohjertat, detta förunderliga ting, på en gång så litet och så stort, så måttligt och så omätligt oförnöjsamt? Mannerstedt hade egentligen blott ett fel, ehuru förlåtligt i hans ställning: han var ytterst stolt. Han motarbetade detta fel så mycket han förmådde; men det lät icke besegra sig, och denna afton isynnerhet, då han satt ensam, så helt och hållet ensam, med armarne slagna i kors öfver bröstet, samt ögat tankfullt och dystert häftadt mot golfvet, djupt kännande sin öfvergifna belägenhet, talade denna stolthet högt till honom, och framställde oupphörligt för hans andliga öga uppträdet hos borgmästarens, samt de omdömen man der skulle fälla om händelsen.

”Jag går icke dit i morgon; nej, jag går aldrig mera dit,” yttrade stoltheten, hvilken vid sådana frågor alltid förde ordet. ”Men,” invände förnuftet, ”om du på detta sätt låter såra dig af hvarje liten motgång, hvarje getingstyng, kan du icke vinna ändamålet. Den, som är fattig och nödgas söka sin bergning hos andra, bör, måste aflägga alla tecken till de känslor, som nu öfverväldiga dig. Du måste lära dig den första och svåraste af alla egenskaper, den att beherrska dig sjelf. Vägen är törnig och ojemn, och skulle dina bemödanden krönas med önskad framgång först i landet ofvan stjernorna, så skall dock det rena hjertat alltid glädja sig öfver hvarje uppryckt tistel, som ej mera qväfver den skönare sådden, om än ögat tåras, vid anblicken af dem som ännu stå qvar. Den har hunnit långt, som kan skilja de dugliga vexterna från de odugliga, samt icke afskräckes af de mödor, utrotandet af de senare kostar honom. Vore vägen till fullkomlighetens tempel besådd med rosor, hvad pris förtjente väl då de, som sträfva efter den krans, hvilken är fästad på dess tinnar? Förvånad och modlös gapar mängden på den; blott den ädlare varelsen fattar modigt hoppets synglas, som närmar föremålen till vårt öga, och själskraft utmärker hvarje steg, hvarmed han nalkas det sköna målet. Skulle han också ej hinna dess höjd, hans sträfvande blir likväl alltid aktningsvärdt, då den feges qvarstannande på nedersta trappsteget väcker vårt förakt.”

Så argumenterade Mannerstedt, under täta afbrott; han ville besegra sig sjelf, och – han segrade. Följande förmiddag uppgjordes aftalet hos borgmästaren, och han vann härigenom tvenne ändamål, först en icke obetydlig tillökning i den ringa kassan, och för det andra ett dagligt tillfälle att öfva sig i sjelfbeherrskning.

Mannerstedts andra besök var hos kommerserådet Widen; huru detta aflopp, hafva vi redan inhemtat. Äfven i detta hus hade mången stund blifvit nog bitter, om icke Rosas hulda leende och vänliga väsende, i hvil-. ket låg något så lagom och grannlaga, förljufvat den och kommit honom att anse dessa timmar såsom de saligaste i hans lif, framför allt efter den händelse, som omnämndes i Rosas dagbok. Likväl var Mannerstedt långtifrån att ana, det han sjelf var orsaken till olyckan; dertill var han alltför blygsam; något sådant skulle han hafva förvist, såsom den största orimlighet. Emellertid kunde han icke neka för sig sjelf, att, om det endast varit tillständigt att önska det omöjliga, då skulle han af hela sin själ velat söka vinna det dyrbaraste pris han kände, Rosas hjerta. Men han smålog medlidsamt åt sina egna svärmerier, och lyckades besegra dem, utom i de långa skymningarne, då frestaren alltid inställde sig. Emellertid fick han hvarje dag tala med den han tyst tillbad; ty oftast, nästan alltid, satt hon med sitt arbete i rummet, der lektionerna gåfvos, antingen med gossarne och fiolen eller småsystrarne och fransyskan. Mannerstedt dröjde vanligtvis en stund efteråt, och vågade då, än sittande midtemot henne, än stående vid kakelugnen, lätt stödd emot densamma, kläda nästan uti åskådlig form de rika poetiska bilder, som bodde i hans hjerta, antingen föremålen söktes inom naturens eller konstens område. Efter sådana ögonblick, stjernskott på hans mörka himmel, gafs det stunder, då han till och med kände sig rätt lycklig i sin ensliga vindskammare. Den smärta, som djupast tryckte honom, var hans mors sjuklighet och hennes med hvarje år försvårade omständigheter; ty arbeta förmådde hon numera föga eller intet, samt nödgades mången gång, likväl aldrig utan bittra tårar, emottaga den skärf, hvilken Frans, i de mest bevekande uttryck, försäkrade sig väl kunna undvara. Huru väl han var i stånd dertill, har läsaren redan inhemtat, och det var förnämligast af denna orsak, han icke kunde hopspara medel till en ny svart klädning. En bonjour, alldeles oumbärlig för hans befattningar i de förnämsta husen, hade han likväl förskaffat sig, och med den och sin vackra, moderna mössa, hvilken så väl klädde honom, var han verkligen så intagande, att ej något fruntimmer, som möttes på gatan eller helsade från ett fönster, kunde afhålla sig ifrån ett vänligt småleende. Hvarje lördag, sedan han emottagit sina lektionspenningar, insatte han en viss liten summa i sparbanken, hvilken skulle, såsom vi redan omnämnt, blifva reskassan för vårterminen; det öfriga skulle räcka till föda och andra små utgifter, samt att lindra den älskade moderns bekymmer.

Sådana voro omständigheterna, då vi träffade Mannerstedt på kommerserådets stora fest. Redan om morgonen hade han erfarit dess betydelse, och djupt in i själen kände han, att förlåten nedfallit för den sista skimrande glanspunkt, hvilken lånade hans dystra, fattiga lif fröjd och hugsvalelse efter dagens vedermödor, och lät honom i rosenfärgade, leende drömmar ana, att framtiden skulle gifva rik skörd för det närvarandes sträfvanden. Men denna salighet kunde icke ega långt bestånd; den måste, i alla möjliga fall, ovilkorligt taga ett slut. Mannerstedt insåg väl, oaktadt alla sina drömmar, – ty han hade ofta gjort sig förtrogen dermed, – att slaget förr eller senare skulle träffa honom; och nu, då det skett, bar han det med den styrka han alltid visat. För att ännu ytterligare pröfva den, och att undvika frågor, antog han nu bjudningen till festen, och, med pilen ännu djupare intryckt i det blödande hjertat, återvände han hem, och utandades sina qval i harmoniska ackorder, framlockade från hans ende trogne och öfverblifne vän, fiolen.

”Ja, det är kandidaten Mannerstedt,” svarade hon, med den likgiltigaste ton i verlden.

”En rätt hygglig yngling,” anmärkte Ling. ”Ett fördelaktigt utseende, en vext och en hållning, som kunde göra verklig heder åt en af Martis söner; kort sagdt, en verklig Adonis. Men en fattig f-n, förmodar jag, för att döma af den anspråkslösa toiletten. Det gjorde mig riktigt ondt om den stackars gossen. Det var förb – skada på en så vacker figur, att icke hafva en pas...”

”Tyst, Ferdinand, tyst,” afbröt Rosa hastigt hviskande, och for med näsduken öfver det glödande ansigtet. Dörren vid nedra ändan af rummet öppnades, och Frans Mannerstedt, i sin vackra, moderna bonjour och med mössan i hand, stod der bugande. Rosa steg upp och neg artigt; kaptenen gjorde, halfliggande, en vårdslös, ehuru vänlig lyftning på sin elegant sjelfsvåldiga person, och gossarne skrapade och rätade sig. Sedan Mannerstedt bortlagt mössan, och med en sammandragning af ögonbrynen bemärkt kapten Lings sätt att helsa, vred han litet på notställaren, och vände sig så på sidan af de unga grossörerna, att han stod med ryggen emot kaptenen. Hans ställning hindrade likväl icke Rosa att betrakta det mörka uttrycket i hans vackra, manliga drag, samt att tillika finna, det hans vanligen något bleka hy i dag – sedan den purpursky försvunnit, som harmen eller någon annan känsla kastat öfver kinden – var ännu blekare än vanligt.

Lektionen hade tagit sin början. Kaptenen, van att endast i nödfall genera sig, fortfor att tala med sin fästmö om hvarjehanda småsaker; men Rosa svarade så kort, och var så upptagen att afhöra det lilla stycke hennes bröder utförde, att Ferdinand snart fann sig utledsen, och kunde icke begripa huru Rosa, hvars talanger och smak voro så utvecklade, kunde finna nöje uti något så tråkigt. – Som förhållandet emellertid likväl var sådant, ville kaptenen låta henne ostördt njuta af de harmoniska skönheterna i gossarnes musik. Han steg sakta upp, tog sin mössa och hviskade till Rosa: ”Farväl, min engel; jag uthärdar icke längre. Men jag återkommer i afton.” Derefter smög han sig ut, och tänkte vid nedgåendet: ”Rosa har en obegriplig svaghet för de otäcka pojkarne.”

Då kaptenen sakta tillslöt dörren efter sig, förekom det Rosa, som en sten blifvit vältad från hennes hjerta. Hon andades lättare och friare; ty hon kände, och vågade tillstå det för sig sjelf, att ingenting kunde vara henne obehagligare, än att under dessa ögonblick, de enda lycksaliga hon genomlefde, finna kaptenen utgöra femte personen. Hon kände, att han var här icke allenast öfverflödig, utan äfven obehörig, emedan den vårdslösa ledigheten i hans väsende stundom antog ett skick, hvilket uti mera än ett afseende skulle såra Mannerstedt. Vår hjeltinna var nemligen icke det minsta svärmande, utan rätt och slätt en innerligt god och förståndig flicka. Hon fogade sig utan knot uti nödvändigheten att låta tingen hafva sin gång, och hon drömde aldrig om möjligheten af en liten komedi eller tragedi med den unge musikläraren. Deremot framstod ingen förfinad känsla af pligt i form af förebråelse, att beröfva henne den rena, enkla njutningen af de sparsamt utdelade glada stunder, hon kände sig utan rodnad kunna emottaga ännu en så kort tid.

Undervisningen var slutad, och Mannerstedt tog sin mössa från det närastående bordet, innan han ännu vändt sig om. Han trodde att kapten Ling var qvar, och stannade derföre tvärt midtuti den stela bugningen, då han händelsevis kom att se upp och fann soffan tom. En flyktig blick omkring rummet förvissade honom, att den åtminstone icke älskade rivalen var borta.

Hastigt sänktes likväl hans öga åter mot golfvet, och medan han, något förlägen öfver sin egen förlägenhet, vred och vände mössan mellan händerna, buro gossarne ut notställaren, jemte alla öfriga till musiktimman hörande saker. Ännu stod Mannerstedt, sedan de igenslagit dörren, i samma ställning midtpå förmaksgolfvet, obeslutsam om han skulle gå eller, såsom vanligt, stanna qvar några minuter. Rosa kände äfven med sig, att hon aldrig varit så litet ledig i Mannersteds sällskap, som nu. Också blef tonen något tvungen, då hon frågade: ”Har herr Mannerstedt så brådtom i dag?”

”Icke mera än vanligt,” svarade han och nalkades; ”jag fruktade endast att falla besvärlig.”

”För ingen del,” smålog Rosa, åter vid fullkomlig fattning. ”Herr Mannerstedt är hos oss alltid en välkommen gäst.”

Kandidaten bortlade mössan, och tog plats ett litet stycke från den unga värdinnan. Nu inträdde en tystnad, som ej kändes behaglig för någondera, och hvilken öfvertygade Rosa, att det icke mera skulle, icke mera kunde blifva såsom det varit. Emellertid måste detta bemärkas så litet som möjligt, och hon återbragte snart jemnvigt i samtalets vågskål.

”Har herr Mannerstedt icke ännu erhållit bref från sin goda mor?” frågade Rosa, väl vetande, att detta var ett ämne, som skulle förmå Frans att tala.

”Ack nej! mamsell Widen,” suckade den bekymrade sonen. ”Det utgör för mig ett rikt ämne till oro, att detta dröjer så länge öfver tiden. Jag fruktar med skäl, att det står ganska illa till; i annat fall skulle säkerligen icke hon, den ömmaste och bästa bland mödrar, låta mig sakna dessa kära och efterlängtade underrättelser, hvilka utgöra min enda fröjd.”

”Misströsta icke så snart,” bad Rosa mildt och vänligt. ”Hvem vet hvilka orsaker kunnat hindra henne att skrifva? Säkerligen, så vidt hon förmår det, lagar hon dock så, att bref inträffar till Jul. Vi hafva ej mera än tio dagar dit, och då uteblifver det säkert icke.”

”Gifve Gud, att er spådom måtte sannas; ty, hvilka underrättelser som än vänta mig, äro de nästan bättre än den qvalfulla ovissheten,” försäkrade Mannerstedt, och blickade tacksamt på Rosa, för hennes vänliga bemödande att trösta den stackars ensamme, för alla andra så fremmande ynglingen.

Nu inträdde kommerserådinnan, i en frasande sidenrock, och en hatt, skrytande med en half blomsterbutik.

”Rosa, mitt barn, sitter du inne ännu? Kors, på min heder arbetar du dig icke sjuk! Jag har tagit mig en gudomlig promenad, och tillika gjort några visiter. – God morgon, herr Mannerstedt! Herrn skall få hjelpa mig i afton med ett litet bestyr. Kom hit klockan half sex; jag har fått något i hufvudet, hvarom jag vill rådgöra med herrn.”

Mannerstedt bugade sig förbindligt, och tog mössan, väl vetande att det var en signal till afträde, då kommerserådinnan förblef på stående fot. När han var i dörren, ropade fru Widen efter honom: ”Herr Mannerstedt, herr kandidat! kom ihåg, att herrn skall äta Julafton hos oss; men ursäkta att vi nu äro upptagna! God morgon, god morgon!”

Ännu i dörren bugade Mannerstedt, och ilade sedan utför trappan. Nu tog kommerserådinnan sin dotter under armen, och drog henne i största hast med sig in uti den moderliga helgedomen, ett litet kabinett, hvilket få fingo den äran att beträda, och ingen utan i vigtiga fall, sådana nemligen, som den värda frun ansåg förtjena denna benämning. Sedan de inträdt i rummet, och mamma med egen hand tillslutit dörren, samt dervid sett sig tillbaka, att icke något obehörigt lyssnande öra fanns i närheten, satte hon sig i soffan, och hviskade åt Rosa, att intaga en taburett derbredvid.

”Hör Rosa, min egen, snälla och förnuftiga flicka,” började kommerserådinnan, i sakta och hviskande ton, ”jag vet att du kan vara ganska skarpsinnig, när du vill, och med Guds hjelp har det icke varit förgäfves, som jag användt så mycken möda och huld omsorg på din uppfostran och ...” Men har tystnade kommerserådinnan tvärt, gnuggade sina franska handskar med mycken ifver mellan fingrarne, och tänkte på en lämplig fortsättning af det tal hon inledt.

Högst förundrad öfver denna något besynnerliga och oväntade början, blickade Rosa i moderns kringirrande öga, och begagnade afbrottet för att fråga: ”I hvad fall är det min goda mor önskar, att jag skall visa min skarpsinnighet? Är det i frågan om julklappar, så har jag redan till det mesta tänkt derpå.”

”Ack nej, nej, det är icke en så lumpen småsak heller,” svarade fru Widen, och hviftade otåligt med handskarne fram och tillbaka.

”Nå, men hvad är det då, mamma lilla?”

”Jo, ser du, kära Rosa,” återtog kommerserådinnan, ”att säga det så, att du riktigt kan fatta meningen, erfordras mera förstånd, än ... Men, lika godt, jag skall ändå försöka. Hör derföre väl på hvad jag säger dig. Du vet att din far är rik, eller åtminstone förmögen. Men som en köpmans affärer icke alla år kunna vara lika blomstrande, lika vinstgifvande, menar jag, så händer stundom, att – att – de kunna bära litet emot. Affärerna, mitt barn, sådant förstå vi fruntimmer oss just icke mycket på. – Meningen är likväl, att, då tiderna äro sådana, så behöfver en köpman hela sin förmögenhet i rörelsen, för att kunna bibehålla sin kredit; och något ditåt, mitt barn, är nu, – förstås i allra djupaste tysthet, – händelsen med din far. Denna ledsamma omständighet har till följd, att din hemgift icke blir så betydlig, som det var ämnadt. Professorn, Rosa lilla, är deremot en mycket rik man, men snål, nästan afskyvärdt snål; och derföre har jag tänkt, har jag menat – sedan man i alla fall icke, utan att göra sig någon möda derföre, kan påräkna hjelp af honom – att du, kära Rosa, till vinnande af detta ändamål, helt enkelt, för att tala utan omsvep, söker att ställa dig in hos honom. Med ditt intagande och oemotståndliga sätt att vara, när du vill nemligen, blir det lätt för dig att vinna gubben. Besök honom, kära du, smickra honom, mycket fint förstås, och sök inleda honom på den tanken, att han på gamla dagar har alldeles för liten vård om sin dyrbara person af lejda händer, samt att det skulle vara din förtjusning, din största glädje, att få egna honom de ömmaste omsorger. Vidare, att du icke skulle känna någon högre lycka, än den, om han ville slå sig ned hos sina barn, hos dig och Ferdinand, då ni begge skulle täfla om att visa honom den största uppmärksamhet; med mycket mera, som du kunde finna lämpligt, och hvartill besöket torde gifva anledning. Och på det att hela saken, besöket och ändamålet dermed, måtte synas rätt naturlig, så skall du, å din fars och mina vägnar, på det hjertligaste anhålla, att den gamle björnen ville göra oss den glädjen att tillbringa Julafton i vår krets, hvilken snart blir hans egen.”

I Rosas hufvud tumlade tankarne om hvarandra. Meddelandet var henne vidrigt, isynnerhet derföre, att modern framställde till sin dotter en sådan begäran, och gaf råd, för hvilka hennes stränga rättskänsla och fina grannlagenhet drogo sig tillbaka. Hvad åter det lätta, konstmessiga vidrörandet af hennes fars affärer angick, förmodade Rosa, att detta var blott ett slags besynnerlig lockmat, hvaraf hennes mor begagnade sig, för att bringa dottern dit hon önskade; ty Rosa ansåg det alldeles omöjligt, att, i händelse några verkligen oroande omständigheter inträffat, han och hennes mor skulle visa sig så obekymrade. Rosa kunde icke erinra sig en enda rynka på sin fars panna, eller ett enda tankfullt, olycksbådande uttryck i hans öga. Annorlunda torde hon likväl hafva tänkt och dömt, om hon sett honom sitta framför pulpeten på sitt kontor, räknande och grubblande, mumlande och stundom svärjande. Om hon sedermera följt honom till hans enskilda rum, hört hans långsamma vandringar fram och tillbaka, sett den blick af raseri, hvarmed han kunde sparka till en hund eller hvad föremål som helst, hvilket, under sådana obevakade ögonblick, kom honom i vägen, och huru ord, våldsamt frampressade från hans själs innersta, smögo sig öfver de hårdt sammantryckta läpparne, hemska, bittra, mörka ord, fattliga endast för honom sjelf, och vid hvilkas uttalande ångestsvetten föll i stora droppar från hans panna; om hon vidare kunnat se, huru uttrycket i hans anletsdrag undergick en sällsam förvandling, då tiden till middagen och återseendet af hans familj nalkades, pannan åter blef slät och jemn, ögonen leende, nästan tanklösa, hållningen dryg, såsom vanligt, samt gången säker och stadig, likt en mans, den der aldrig hört omtalas kinkiga affärer och möjliga bankrutter; – då skulle Rosa fattat en annan mening ur moderns ord. Nu deremot halkade de lätt förbi hennes öra, och hon fäste nästan uteslutande sin uppmärksamhet vid kommerserådinnans förslag, att fånga professorn, öfvertygad, att, om hon nekade, skulle hennes mor sjelf göra försök, för hvilka Rosas finkänslighet skygg bäfvade tillbaka, och derföre beslöt hon att icke visa sig fullkomligt obenägen.

”Men, Rosa, kära Rosa,” afbröt kommerserådinnan den något för långa tystnaden, ”hvad tänker du på? Sitt icke der, stum som en bildstod, utan svara då, i Herrans namn! Tror du dig om att kunna uträtta detta med den fullkomliga takt, som blir nödig för att vinna ändamålet? Genom drömmar sker det åtminstone icke; säg derföre din tanke! Vill du ej gå in på ett förslag, som i din ömma mors hjerta haft blott ditt eget väl till syfte – så – kan jag väl sjelf försöka; ty jag ser på dig, att du finner det motbjudande.”

”Ack nej, min goda mamma,” svarade Rosa hastigt, ”icke just motbjudande, åtminstone icke sjelfva besöket hos professorn, – det vill jag gerna aflägga, och göra mig så behaglig jag förmår; – men att deremot våga det förslaget, att han skall flytta ur sina gamla, kära rum, hvilka han, efter hvad Ferdinand berättat mig, bebott i öfver tjugu år, det tror jag icke vara rätt passande – åtminstone icke vid första besöket,” skyndade hon att tillägga, då hon såg sin mors ögon mulna. Denna lilla nödvändiga list gjorde den bästa verkan på fru mammas lynne.

”Du är ändå ett välsignadt godt och älskvärdt barn,” yttrade kommerserådinnan något lättad. ”Just en söt flicka, som alltid känner fulla värdet af en huld och älskande mors omsorger och bekymmer. Jag lemnar således saken trygg i dina händer, förvissad att du behändigt drillar den till det önskade målet. När vill du gå till professorn, mitt barn?”

”Några dagar före Julafton,” svarade Rosa; ”man får icke brådska härmed.”

”Nå, som du vill! Det må ske! Du är ju redan beredd på någon julklapp åt den gamle herrn?”

”Ack, mitt goda barn, dervid kan du ingenting göra,” försäkrade fru Borgensköld med ett sorgligt småleende, i det hon strök dotterns silkeslena lockar från pannan, och tryckte en kyss derpå. – ”Den smärtan är äldre än du sjelf. Det är öfvertygelsen, den bittra öfvertygelsen, som troget, under långa år följt mig, att din far, genom sitt giftermål med mig, en fattig flicka, af ringa stånd, tvingades från en helt annan bana, än den han sedan, till följd af omständigheterna, kom att vandra. Vid den tid, hvarom jag nu talar, var din far en ung fendrik; och professorn, hans halfbror, många år äldre, hade nyligen dragit sig ifrån det offentliga lifvet, och nedsatt sig, jemte sin betydliga förmögenhet, här i vårt goda H**, der han, enligt sin böjelse för enslighet och studier, lefde fullkomligt indraget, utan annat sällskap än din far och sin lille brorson Ferdinand, hvilken han, såsom litet barn, vid föräldrarnes tidiga frånfälle, upptog och uppfostrade. Här lärde pappa känna mig, som då var symamsell i ett af de förnämare husen; och som han icke egde styrka att se mig så tillbakasatt och illa bemött, som jag då blef, beslöt han, i ungdoms oförstånd och dårskap, att taga afsked, gifta sig och lefva på den lilla förmögenhet han ärft efter sin mor. Huru svag, oförlåtligt barnslig och sjelfvisk jag var, – ty allt detta förenade sig här, – det kan du lätt finna, då jag emottog anbudet. Men jag älskade min Herman så innerligt, och föreställde mig, att min kärlek skulle godtgöra honom hvarje offer. Således behöfde han icke länge öfvertala mig, innan jag samtyckte att dela det öde han bjöd mig. Men då rasade professorn ordentligt; han försökte alla tänkbara utvägar, att förmå Herman att afstå från sin föresats, hvilken han, kanhända riktigt nog, benämnde galenskap. Men fåfängare föredrogos aldrig de bästa skäl. Din far förblef envist vid sitt fattade beslut, och bröderna skiljdes såsom ovänner. Herman erhöll afsked, med titel af löjtnant, och köpte det lilla vackra hörnhuset, som vi sedan nödgades sälja. Vi bosatte oss uti vårt inbillade jordiska paradis, samt lefde lyckliga inom oss sjelfva, ehuru icke fullkomligt lyckliga; jag vill till alla delar vara uppriktig emot dig. Herman suckade i tysthet, och angreps mången gång af ånger öfver sitt förhastade steg, ehuru han ädelmodigt sökte dölja detta för mig. Men huru skulle sådant länge kunna döljas för en älskande makas skarpsynta öga, och derföre blef vår husliga sällhet mera skenbar än verklig. Vi fruktade beständigt att såra hvarandra, och nödgades derföre iakttaga en viss försiktighet i alla våra ord, hvaraf uppkom ett förhållande, som icke var riktigt naturligt, och derföre icke heller kunde vara lyckligt. Dessutom kände vi hvar för sig, att vi handlat illa, och måste genom sjelfförebråelser under långa år plikta derföre.”

”Vid din födelse, min Hilda, gick din far till professorn, för första gången efter vår förening, och bad honom, i den djupa rörelse han då sjelf var, att glömma den ovänskap, som ett helt år egt rum, och nu komma till hans hus och välsigna hans barn. Men professorn var ännu lika förbittrad, nekade alldeles att stå fadder, och ville ej veta af oss. Sårad och djupt förödmjukad återvände min Herman. Han sörjde i tysthet. Men emellertid smögo åren fram, och hans enda nöje och sysselsättning var att pyssla med den lilla stadsjorden, vi den tiden egde. Han nedlade der både svett och möda, tid och penningar. En dag, jag erinrar mig det så väl, som det händt i går, hade vi tagit vår middag med oss, och tidigt begifvit oss ut till vår lilla enkla, men lugna fristad, för att njuta anblicken af Guds sköna natur, och fröjda våra ögon med åsynen af den lofvande skörden. Nästintill vår lilla jordlapp låg en äng, som tillhörde professorn, och Gud vet genom hvilket underverk det fogade sig så, att din farbror, hvilken under hela året nästan aldrig lemnade sin boning, just i dag låtit sin hushållerska och sin gamle betjent inpacka alla de förnödenheter, han räknade till njutning och beqvämlighet, och föra dessa till ängen, dit professorn sjelf, i sällskap med Ferdinand, då en tolfårig gosse, begaf sig, för att äfven njuta en vacker sommardag i fria luften. Under tiden fick madamen hemma hos honom vädra rummen samt företaga en general-rengöring af hela huset, hvilket, så vidt det rörde professorns enskilda rum, kunde ske blott en, högst två gånger om året. Vid denna tid var du, min lilla Hilda, en femårs fjäril, som glad och smekande fladdrade omkring de sköna blommorna, och under bemödandet att fånga dina namnar, hade du allt mera aflägsnat dig från mitt vaksamma öga. Först sedan jag slutat bestyret med mitt kaffekök, saknade jag dig, och i yttersta ångest sprang jag omkring, för att söka upp min älskling. Slutligen, då jag icke på något ställe blef dig varse, vågade jag närma mig gärdsgården, som skiljde vår täppa från professorns. Den var omgifven af en lummig björkhäck på båda sidor; jag blickade försigtigt igenom, och var nära att uppgifva ett högt glädjerop, då jag såg dig sitta på professorns knä, leka med hans långa, grå lockar, och tappert ruska i dem, medan han med ett ganska förnöjdt utseende smuttade på ett glas saft och vatten, och emellanåt betraktade dig med en blick, hvaruti jag tydligt läste ett uttryck af innerlig välvilja. Utan att mycket besinna mig, steg jag sakta öfver den låga gärdsgården, och smög mig fram. Så snart professorn blef mig varse, stod han upp, nedsläppte dig på gräset, och sade, med en mörk blick och en half bugning: ’Ursäkta, min fru! Den lilla var nyfiken, hon som andra Evas döttrar. Hon hade klifvit upp på gärdsgården, men fastnade olyckligtvis, när hon skulle stiga ned, och hade troligen fallit och skadat sig, om icke min brorson varit tillhands och lyftat henne öfver.’”

”Med sänkta ögon stod jag inför den fruktade mannen, medan du flög i min famn, och lindade dina små armar om min hals. Jag kände djupt i min själs innersta, att en sådan stund möjligen aldrig mera skulle erbjuda sig, att tala om försoning. En sakta röst ur mitt inre hviskade: ’försök, det skall lyckas,’ och jag lydde den. Gud allena ingaf mig sådana ord, som kunde röra hans hjerta, och mitt bröst svällde af saliga känslor, då jag såg huru isskorpan, som omgaf hans, smälte vid mina böner och tårar, och han lofvade bjuda Herman handen till frid, försoning och broderlig endrägt. Ferdinand beordrades att i största hast uppsöka din far; och den stunden, min Hilda, då de, med ett enda handslag, redligt och trofast, åter helsade hvarandra som vänner och bröder, det var för mig den första stund af ren, oblandad lycksalighet i mitt lif. Vi tillbragte en skön och herrlig afton tillsamman, och genomlefde sedermera många, många lyckliga och rika år i endrägt och kärlek med hvarandra.”

”Men nu fick din far det olycksaliga infallet, att ingå i affärer med herr Brocker, och denna menniska lyckades att fullkomligt intaga oss båda. Redan i början varnade professorn för denna förbindelse, samt afstyrkte den på det kraftigaste, och jag måste erkänna, det han tre à fyra gånger hjelpte din far, då han var i svårt betryck; men slutligen kom den olycksaliga borgen i fråga. Du erinrar dig hvad professorn då arbetade med din far, för att förmå honom att skilja sig från denna menniska; men du vet icke, mitt barn, att det var jag, som, i min obegripliga och oförlåtliga blindhet, samt helt och hållet intagen af Brockers olyckliga vältalighet, om de stora och vinstgifvande spekulationer, vi sedan skulle göra tillsamman, öfvertalade din far, nästan emot hans vilja och bättre öfvertygelse, att gå i borgen. Åtminstone är det säkert, att, om jag icke så illa användt det förtroende, han alltid satte till mitt råd, skulle han hafva följt professorns. Min delaktighet i saken gör min smärta dubbelt bitter, ehuru Herman, den ädla själen, aldrig med ett ord förebrått mig det. Han visste nog, att min börda hade sin fulla vigt, genom de sjelfförebråelser, som icke lemnade mig, och den plågsamma vissheten, att åter vara skuld till hans ovänskap med professorn; ty nu är hans vänskap för alltid förverkad, och jag tror, – Gud förlåte om jag har orätt! – att det snarare var för att slippa se din fars afmagrade, af bekymren stämplade drag, än af ren välvilja, som han förskaffade honom den der inspektorsbeställningen nere i Småland.”

”O, min goda mamma, tro icke det!” sade Hilda innerligt. ”Det är att göra honom mycket orätt. Detta har han visst icke förtjent af oss, ty han var förut så vänskapsfull och god; men han är en sträng och allvarsam man, som icke bryter sitt ord. Vi hafva intet att förebrå honom, och då vi lemna H**, måste jag ännu en gång se och taga afsked af honom. Emellertid, min älskade mor,” återtog Hilda, efter ett litet afbrott, ”böra vi innerligen tacka Gud, som låtit oss se en liten skymt af hopp, ljus och kommande lugn. Och om ni hade orätt att öfvertala pappa till detta steg, så har ni också lidit derföre, det begriper jag ganska väl. Men nu skulle det vara orätt att längre sörja deröfver, och sålunda bortslösa de krafter, hvilka så väl behöfvas, för att på nytt börja vårt lif. Endast genom mammas närvaro skall pappa känna sig styrkt och upplifvad, och han och jag skola gemensamt förena våra omsorger, att förmå mamma glömma det förflutna, som nu ligger bakom oss. Stormen är öfverstånden; vi ingå nu i den lugna hamnen, och kunna alla ännu blifva vida lyckligare, än vi någonsin varit det; ty vi hafva vår kärlek, vårt förtroende och vårt innerliga, allvarliga sträfvande, att upprätthålla och förljufva det inbördes husliga lifvet för hvarandra. Jag känner en kraft och en beslutsamhet samt derjemte en förnöjsamhet, ett säkert hopp inom mig, hvilka säga mig, att jag icke bedrages af några drömmar, utan att förhoppningarne skola blifva verkligheter.”

”I Guds namn då, mitt kära barn, så vill också jag försöka att hoppas och se tingen från deras ljusare sida. Men, bevara mig, vi hafva nu alldeles mörkt! Gå, Hilda lilla, och laga att vi få eld på ljus.”

Flickan efterkom den moderliga befallningen, hvarefter bordet framlyftades till midten af golfvet. Hilda ställde sina skrifmaterialier i ordning, och framsatte mammas länstol och pall, hvarefter hon försigtigt samlade i en stor korg saxen, garnet, fingerborgen, glasögonen, snusdosan och sjelfva den gamla, stora shawlen, som utgjorde sömmen. Medan nämnde tillredelser verkställdes, framtog fru Borgensköld, från de längesedan nedkolnade glöden i kakelugnen, några derpå stekta äpplen, upplade dem på en liten tallrik, och kom helt förnöjd och satte den invid Hildas bläckhorn. – ”Se så, vederqvick dig, mitt barn! Det är icke nu som fordom, då vi hade vårt trefliga och inbjudande thébord hvarje afton. Nå, det är det minsta vi sakna. Man får finna sig i det som är vida värre, och tacka Gud så länge vi hafva något.”

”Ack ja, mamma lilla, detta är ju alldeles ypperligt!” svarade Hilda leende, och lät de varma äpplena glida upp och ned mellan de hvita händerna. ”De äro riktigt förträffliga. Och när vi nu stundom, då någon vän eller bekant tittar till oss, uppduka vårt lilla thébord, smakar det vida bättre, tycker jag, än fordom, då dermed icke var förenad den minsta högtid eller det ringaste behag. Det är behofvet och svårigheten att skaffa sig äfven de minsta njutningar, som gör att de ega värde för oss. I annat fall anse vi dem såsom ett nödvändigt bihang till alla dessa oberäkneliga småsaker, vi införlifvat med vår varelse.”

Nu sköt Hilda sina papper i ordning, och fattade sin penna. Fru Borgensköld tog till sin stoppning, och snart var det lika tyst i rummet, som då vi hade äran att dit införa våra läsare.

”Godt godt! Du är så mycket mera välkommen, om du besökt mig alldeles för min egen skull. Men gå nu snällt in i det lilla förmaket der, dörren till venster, mitt barn; der är godt och varmt. Roa dig med hvad du kan hitta på så länge; jag kommer straxt efter.” Rosa nickade vänligt åt sin värd, och inträdde i det anvista rummet, hvilket var både större, bättre och trefligare, än det andra. Som det inneslöt en mängd ovanliga vexter, dem professorn roade sig att uppdraga, samt många sällsyntheter af hvarjehanda slag, blef det icke svårt för Rosa att här finna sig road. Emellertid ringde professorn i en silfverklocka, hvilken låg på skrifbordet, och vid dess välkända ljud inträdde madam Brun.

”Drag försorg om extra godt kaffe,” sade husbonden, ”servera det i den förgyllda ostindiska servisen, och låt hemta hem de mest utsökta slag af sådant der kram, som fruntimmer tycka om att söla i kaffet och förstöra det med.”

Hushållerskan vände sig skyndsamt till dörren, för att i största möjliga hast verkställa uppdraget.

”Nå, nå,” ropade professorn efter henne, ”haf då ej så brådtom! Vänta, madam Brun! Madam Brun, hvad f-n ränner hon efter! Ser hon då icke, att jag sitter här i min gamla morgonrock? Tag hit min blå syrtut, och hjelp på mig de der halfstöflorna! – Jaha! – Se så! – F-n i den foten; jag kan knappt stödja på honom! – Gif hit min käpp derborta! – Så! – Och pipan der! – Nej, icke den, den till höger med guldbeslaget! – Godt! – Och tobakspungen! – Se så, det är bra! – Och nycklarne till schatullet der! – Alldeles, alldeles! – Nu är jag i ordning. Skynda sig nu, madam Brun, och när allt är färdigt, så bär hela välfägnaden in i gula förmaket.”

Vid dessa ord satte husföreståndarinnan ut genom ena dörren, och professorn linkade till den andra. Sedan han kastat ännu ett uppmärksamt öga omkring rummet, för att öfvertyga sig, att inga obehöriga nycklar blifvit lemnade qvar, och då allt befann sig i önskvärdt skick, öppnade han dörren och inträdde till Rosa, som stod vid en vacker bur, och beundrade dess ännu vackrare små bevingade invånare.

”Ännu en gång välkommen, kära barn!” sade professorn och tog plats i soffan, medan han grinande sökte lägga sina i läderfängslet plågade fötter i ett någorlunda beqvämt skick, och dervid med sin ena knotiga hand vinkade flickan att taga det andra soffhörnet i besittning. Rosa hade genast bemärkt den stora, verkligt utmärkta artighet hennes värd visat henne, då han låtit sitt yttre undergå en så förmånlig förändring men hon såg tillika, att, hvad hans fötter beträffade, detta artighetsbevis förorsakade honom en ökad smärta. Innerligt vänligt sade hon derföre: ”Min bäste, gode farbror, icke något krus! Nej, det tillåter jag sannerligen aldrig.” – Och utan att närmare förklara sig, sprang hon hastigt ut i arbetsrummet, samt återkom leende med gubbens gamla, ofantligt vida tofflor. Det hade icke varit rådligt för någon annan, att visa en sådan uppmärksamhet. Professorns af naturen misstrogna lynne skulle i den händelsen dragit en slutsats, som hade satt den tjenstaktige gästens välvilja i en mycket gråaktig dager; men af Rosa fick det passera. Hon gjorde det så enkelt och naturligt, att det var lätt att finna, äfven för det mest granskande öga, att det endast var hennes goda hjerta, och visst ingen egennytta eller något begär att ställa sig in, som föranledde denna uppmärksamhet. Professorn upptog den också, till följd af denna öfvertygelse, med temligen godt lynne. Visserligen sade han, halft motsträfvig: ”Kära barn, det går aldrig an; jag är en riktig grobian!” Men icke desto mindre hjelpte han Rosa, ganska förnöjd, att draga den plågade foten ur skärselden, och stack den, hjertligt belåten, in i toffelns himmelrike. Vidare lät han, utan all motsträfvighet, Rosa lägga ett par af soffkuddarne derunder, och då allt var i behörig ordning, och vår gode professor kände sig så trefligt och angenämt stämd, klappade han Rosa på kinden, och sade: ”Nå, min flicka, du hade väl något ärende till mig ändå?”

”Endast en vänlig bön från mina föräldrar, hvaruti äfven jag af hjertat instämmer, nemligen att få se farbror Ling i vår husliga krets om Julafton.”

”Aj, aj!” svarade professorn; ”du ser det duger icke, mitt barn! Gikten har blifvit alldeles besatt, sedan jag sist var i kommerserådets hus. Några utflygter duga icke mera för gamle Ling. Han får hålla sig hemma, om han vill någorlunda hafva fred med denne sin fiende.”

”Det gör mig oändligen ledsen,” försäkrade Rosa, ”och kommer äfven att mycket smärta mina föräldrar och Ferdinand.”

”Bah!” menade professorn, och det gamla, sarkastiska leendet infann sig åter, samt thronade på hans läppar, ”bah! det betyder ingenting; den saknaden ger jag ej mycket för! Men jag hade ändå icke velat afslå en bön af dig. Kom derföre fram med någon annan, så vill jag se, om jag icke kan uppfylla den.”

”Lofva bara icke mera, än farbror sedan vill hålla,” sade Rosa småleende; ”ty jag är sinnad att taga er på orden.”

”Gör det, min flicka, men raskt och utan preludier; ty sådana hatar jag. Säg utan fruktan, om du har något att bedja om för egen del.”

”Det vill jag, bästa, goda farbror; ty jag har verkligen något att utbedja mig, nemligen hjelp uti uppgörandet af en liten affär.”

”Affär,” sade professorn, och hans ögonbryn rynkades omärkligt. ”Jag tycker ej serdeles om att höra det der ordet gå öfver en ung flickas läppar. Men lika mycket, låt höra, mitt barn, hvarom fråga är!”

”Ack ja, saken är i korthet den, att Ferdinand, som efter vår korta bekantskap omöjligt närmare kunde känna mitt lynne och mina tankesätt, trodde mig, såsom mången af mitt kön, svag för bevis af detta slags uppmärksamhet, hvilken yttrar sig genom gåfvor, hörande till ett fruntimmers prydnad, och han var nog ädelmodig, för att tillfredsställa denna inbillade böjelse hos mig, att göra en uppoffring, hvilken djupt smärtat mig, icke blott för den förlust han derigenom tillskyndat sig, utan äfven, jag bekänner det, för det bristande förtroende till sin fästmö, som denna handling tillkännager. Hans önskningar stodo nemligen icke i riktigt förhållande med hans tillgångar, hvarföre han var nog sjelfuppoffrande att, hos den rike färgaren Bränner, pantsätta sin vackra, bruna häst, hvilken ännu är i dennes ego. Jag har fått veta detta från säker hand, och min innerliga önskan är, att med en summa, som min mor för detta ändamål lemnat mig, få, genom farbrors bemedling, den vackra hästen inlöst samt tillsänd Ferdinand, utan att han, hvarken nu eller framdeles, anar hvarifrån denna obetydliga tjenst kommer; ty erfar han det, så måste han känna sig mera sårad deraf, än nöjet att återfå hästen kan godtgöra.”

Uppmärksamt hade professorn afhört Rosas enkla framställning. Några ögonblick satt han tyst; derefter fattade han hennes hand, och sade mildt: ”Ditt ädelmod och din grannlagenhet göra dig lika heder, kära barn, och jag skattar min brorson, den narren, lycklig att få en hustru tio gånger för god åt honom. Pantsätta hästen, som jag sjelf i fjol skänkte honom! Och det till färgaren Bränner, den gamle skälmen, den han vet jag icke för mitt lif kan tåla! Nej, han är för lättsinnig, för obetänksam, den pojken! Likväl, när jag bättre tänker på saken, finner jag att han denna gång begick en galenskap af välmening; och efter jag försummade, hvilket dock hade varit min pligt, att gifva honom litet mynt för det der ändamålet, så är det billigt att jag nu ställer om saken, hvilket i alla afseenden passar bäst.”

”Ja, men, gode farbror,” invände Rosa, ”detta var dock icke efter min önskan. Nu tager ni ett nöje, en glädje ifrån mig.”

”Det gör jag visserligen icke, mitt goda barn,” återtog professorn, ”om du rätt betänker saken. Jag vill aldrig tro, att din handling härflyter af fåfänga. I annat fall måste du medgifva, att, i händelse Ferdinand, oaktadt alla försigtighetsmått, finge upplysning om rätta förhållandet, skulle det ovedersägligen blifva ganska bittert för hans manliga stolthet att erfara, det du sjelf fått betala dina brudgåfvor. Nej, lemna du saken i mina händer; det passar bäst och blottställer icke dig för det obehag den kunde medföra, om den blefve ett ämne inom våra sqvallerkonseljer.”

Rosas goda omdöme och fina känsla visade henne, att professorn hade rätt. Hon tryckte tacksamt hans hand, och svarade: ”Jag öfverlåter då denna angelägenhet helt och hållet i min gode farbror Lings händer. Lofva mig blott, att icke göra Ferdinand några förebråelser.”

”Det lofvar jag,” försäkrade professorn. ”Icke ett ord skall jag nämna till honom om saken. Men låt oss nu lemna detta; nu skall du prisa min förträffliga hushållerskas förträffliga kaffe.”

Madam Brun hade inträdt med den öfvermåttan prydliga brickan, och nedsatte den, med ett förnöjdt och stolt leende, på det gammalmodiga, stora, runda bordet, då hon med uppmärksamt öra lyssnade till de vänliga ljuden från husbondens läppar. Professorn var en artig värd, och rätt angenämt förflöto ett par timmar, hvarefter Rosa återvände hem, sedan hon likväl förut erhållit en hjertlig tillåtelse att besöka professorn så ofta det roade henne, och försäkrades att alltid vara välkommen.

Följande morgon, innan kapten Ferdinand ännu uppstigit, inträdde hans betjent, och lemnade honom ett litet tunnt bref, försegladt med munlack. Han bröt det hastigt, ty det tycktes ej vara ett björnbref, samt utdrog, till sin stora, ja, allra största förundran, sin skuldförbindelse till Bränner, behörigen öfverkorsad.

”Hvar f-n har du fått det?” frågade han betjenten, och sträckte sig ganska makligt.

”Af en gosse, som lemnade hästen, hvilken nu åter står på stallet.”

Glad och förvånad klädde sig kapten Ferdinand i största hast. Till all lycka för hans stolthet, föll det honom aldrig i sinnet, att han kunde hafva någon medlem från kommerserådets hus att tacka för denna fröjd. Lika litet föllo hans tankar på professorn. Nej, det var säkert några af hans kamrater, som genom ett gemensamt ädelmod hjelpt honom ur detta betryck. Men sedan Ferdinand tillbragt förmiddagen med att besöka dessa tjensteandar, för att utforska, hvilka af dem deltagit i den ridderliga handlingen, kom han slutligen till den öfvertygelsen, att han misstagit sig, samt att understödet härledde sig från annat håll. Han förfogade sig således direkte till färgaren Bränner, emedan hans heder icke tillät honom att stå i förbindelse till någon, af hvilken han kanhända icke velat emottaga en sådan artighet; men till icke obetydlig lättnad, från den oroande tanken att möjligen hela saken måste återgå i sitt förra skick, erfor han här utan svårighet, att det var hans farbrors gamle betjent, som varit underhandlare. Flat, men tillika rörd, – ty kaptenen saknade icke känslor af tacksamhet, ehuru de snart fördunstade, – ilade han till professorns hus och in i dennes arbetsrum.

”Se så, se så!” ropade farbrodern till sin brorson, då han genast märkte hvarom frågan skulle bli, och kände af gammalt, att Ferdinand vid sådana tillfällen utgöt sig i ett ordsvall af svulstiga tacksägelser. ”Se så, det är bra! Lägg endast på minnet, att, om du ernar begå flera dårskaper, jag likväl icke flera gånger är sinnad att hjelpa dig ur klämman. Handla således hädanefter förståndigt och redligt, och gör dig värdig den verkliga engel till flicka, du har hopp att erhålla till hustru.”

”Ja, det är på min ära just ett skönt hopp,” utbröt kaptenen lättsinnigt, och glömde genast hela morgonaffären, ”ett gudomligt hopp, då ej ett ord omnämnes, hvarmed jag skall bilda det paradis, hvaruti engeln bör insläppas; eller, för att tala mindre figurligt, hvad jag får att underhålla henne och mig sjelf med. För ett par dagar sedan talade jag med kommerserådet, och bad honom utfästa tiden till bröllopet, vid hvilket tillfälle jag hoppades att han skulle hugna mina öron med förnuftigt tal, rörande hemgift, hus, möbler, med mera af samma önskvärda slag; men deraf blef ingenting. Han menade helt enkelt, att det var god tid att bestämma bröllopet, sedan min ädle farbror yttrat sig i saken.”

”Hvad nu!” utropade professorn med hetta. ”Jag, skulle jag yttra mig! Är den menniskan alldeles rasande! Men det är som jag sagt, att hela familjen, med undantag af Rosa, icke är värd ett kopparöre! Listiga, snikna varelser, herrn och frun, begge två! Vilja gerna fånga den gamle björnen; men deraf blir ingenting! Han är dem för klok! Ferdinand, pojke, icke en styfver får du! Nej, så sannt jag lefver, på det sättet skola de icke hafva ett runstycke af min egendom, så länge jag ännu är den, som disponerar derom. Har man väl hört maken till anspråk! Om jag sjelf begärt flickan för junkern, så kunde sådant prat möjligen låta höra sig; men nu, då man hvarken å ena eller andra sidan aktar nödigt att först känna sig före, utan rusar rakt in i förhållanden, dem man ej ser utväg att reda, då är det tid att vänta på mitt yttrande! Nå, ännu i dag vill jag afgifva det; ty jag älskar rent spel, och vill derföre skrifva till kommerserådet, att, om äktenskapsförbindelsen beror på mellankomsten af min förmögenhet, så är denna väntan alldeles förgäfves, emedan jag bestämdt icke är sinnad att göra mera för dig, än jag gjort med ackordsumman.”

Ferdinand bleknade af smärta och harm. Han insåg likväl, att det nu gällde att beherrska sig så mycket som möjligt, och med tilltvunget lugn svarade han: ”Må vara! Tillintetgör då, efter farbror så vill, den enda, den sista skymt, som återstod mig, att upphjelpa mina – jag nekar det icke – i grund förstörda omständigheter! Såra, stöt tillbaka den familj, som med godhet upptagit mig! Farbrors önskan skall otvifelaktigt blifva uppfylld; ty på en så egen och opåkallad förklaring måste bestämdt ett uppslag följa. Och den hulda, finkänsliga Rosa, huru djupt kränkt skall icke hon finna sig af detta uppförande å vår sida! Men jag vill likväl icke bedja farbror afstå från sin föresats. Handla såsom bäst synes; kom blott ihåg, att det var mitt sista hopp!”

”Hopp,” sade professorn försmädligt; men i tonen låg dock något, som gaf tillkänna att han var litet blidkad. ”Det är ett klent, ett olyckligt hopp, min kära Ferdinand, hvarvid jag fruktar, att dina affärer icke komma att vinna något. Älskade du flickan, – hvilket hon sannerligen är värd för sin egen skull, – då vore det en annan sak; men så förhåller det sig icke. Du har sagt mig rent ut, att du önskar denna förbindelse, för att upphjelpa dina dåliga financer; och i det fallet råder jag dig att icke så mycket hasta med bröllopet. Bäst att dröja till våren; få se då huru tiderna ställa sig. Detta är mitt råd. För öfrigt är det ärligast att öppet säga kommerserådet, att han af mig icke bör vänta något. Väl hade jag tänkt att gifva Rosa på sin bröllopsdag en liten, efter mina omständigheter, lämpad gåfva; men det hade då skett endast för den söta flickans skull. I dina händer skulle det aldrig hafva kommit; ty jag tänker ej kasta något i halsen på dina kreditorer, det kan du fullkomligt lita på. Den ohyran har du skaffat dig sjelf, och skall äfven få sörja för, att dess glupskhet blir stillad. Men Rosa håller jag af, och så länge jag sjelf har en bit bröd, skall hon äta med; men att förmå mig att utfästa något bestämdt, det gör jag aldrig i evighet. Dessutom är det min verkliga önskan, att ej något giftermål blir af emellan dig och henne; ty hon är alldeles för god åt en sådan gök. Det är en perla, hvars värde du icke förstår och aldrig kan uppskatta. Jag ville önska, att du icke vore så lättsinnig, min kära Ferdinand, att du vore henne värd, att du älskade och sjelf vore älskad af henne – – då – men det tjenar till ingenting att tala om hvad som kunde vara, när man alltför väl vet hvad som är!”

Detta professorns tal sved och lisade vexelvis i kapten Ferdinands ekonomiska hjertesår. Det var i alla fall vida utöfver hvad han vågat hoppas. Tacksamt tryckte han sin farbrors hand, och bad bevekande: ”Säg ingenting till kommerserådet, förrän han sjelf väcker denna fråga. Lofva mig det, farbror; låt oss åtminstone hålla julfred och husfred.”

”Må vara,” sade professorn, återkommen till sitt vanliga lugn; ”men vid första vink, från kommerserådets eller hans frus sida, säger jag min mening bestämdt, utan att nämna ett ord af hvad jag förtrott dig om morgongåfvan; ty det är en frivillig gärd af min välvilja för Rosa, hvilken alldeles icke kommer i någon beräkning.”

Med betydligt lättare hjerta, – ty låt bara ett uns hopp komma i vågskålen, lyfter det ett helt skålpund bekymmer i luften, – gick kapten Ferdinand ifrån professorn, för att, i sällskap med några goda, lustiga bröder, dränka alla erinringar i en rykande punschbål, hvilken en af vännerna tappat på vad, och den alla gemensamt skulle hjelpas åt att tömma.

”Om jag är så lycklig, bästa mamsell Widen, att ...” Mannerstedt hann icke längre i sin mening; någon afbröt dem. Men han erinrade sig ofta Rosas önskan och sitt tilltänkta svar, och hade nu prydligt färdigskrifvit både noter och ord, för att i dag på aftonen lemna dem till Rosa. Han vågade det; ty hvarje ord var så rent, så heligt, att icke en skymt af det språk, som kläder sig i önskningar, andades en fläkt deröfver. De uttryckte endast ett stilla, ljuft vemod, hvilket hänförde utan att plåga. Mannerstedt hade hoplagt sitt lilla paket, och var i begrepp att tillknyta det med ett snöre, då någon knackade på dörren. – ”Kom in!” ropade han glädtigt; ty hans själ var upprymd, och endast ljusa, friska bilder bodde i hans hjerta. Han kände sig så lycklig, emedan han en lång tid dagligen fått se och tala med Rosa, höjden af hans önskningar. Att begära mera, skulle varit vanvett, och Mannerstedt var en yngling med sansadt förnuft och goda grundsatser. Dessa ljusa, saliga dagar, derom var han öfvertygad, skulle komma att utgöra ett vänligt minne, hvilket, under framtida skiften, skulle teckna en gyllne stjerna på hvarje ännu oskrifvet blad, der Skulda ristade mörka runor.

”Kom in!” ropade Mannerstedt, och straxt derpå lät postgossens välkända, lilla, ruskiga gestalt se sig i dörren. Han framträdde och lemnade Mannerstedt ett bref. Frans häpnade; den starke ynglingen darrade lik ett af vinden skakadt löf. Gossen gick; han hade instinkt nog för att begripa, det han nu förgäfves skulle vänta på någon slant. Mannerstedt nedsatte sig, med brefvet i handen, på sängkanten. Hans blick var skum. Utanskriften urskiljde han knappt; men födelseortens poststämpel, det svarta sigillet, de svarta kanterna, sorgens dystra budbärare, dessa tecken märkte han alltför väl. Smärtan och den skakande rörelsen hade nästan betagit honom förmågan att andas. Slutligen bemannade han sig med hela sin själs kraft, och bröt sigillet. Omslaget inneslöt tvenne bref; det ena var af hans mors hand. Frans’ blick ljusnade till ett uttryck af salig fröjd; han uppvecklade brefvet, och sköt det andra, betagen af mörka aningar, åt sidan. Genom den dunkla tårslöja, som skymde hans öga, läste han följande:

Min Frans, min ömt älskade son!

Förlåt din gamla mor, att hon så länge som möjligt velat bespara dig underrättelsen om hennes allt mera försämrade helsotillstånd. Mitt barn, min gode, dyre son, du som under hela ditt lif utgjort min stolthet och mitt hopp, min fröjd i hvarje smärta, min tröst i alla motgångar, mottag min välsignelse, min sista, rika välsignelse, den jag tecknar med svag och darrande hand! Min välsignelse för den outsägliga och varma kärlek du egnat din gamla mor, för all den glädje du gjort henne, derigenom att du alltid vandrat på dygdens väg, aldrig föraktat hennes råd, samt oupphörligt bemödat dig att förljufva hennes lif. Allt detta gör, att min bortgång, långtifrån att förefalla mig bitter, fyller min själ med den högsta frid och salighet. Jag går att förena mig med min evigt saknade make, i det hem der vi båda skola bedja för vår älsklings välgång, bedja att han med samma styrka som hittills bär de stormiga dagarne, liksom de ljusare, – aldrig glömmande att det gifves ett mål, ett herrligt, ljust mål, hvartill det är skönt att sträfva. O, min Frans, om en älskande mors bön blir hörd, – och i denna stund stå trons och hoppets vänliga genier vid mitt läger, och hviska om bönhörelse, – då skall äfven på andra sidan grafven en skimrande stråle genombryta den töckniga slöja, som sänkt sig öfver din ungdomsvår, och mannaårens blomma stå frisk och kraftfull i bördig jordmån.

Likväl, min älskade son, är det icke alltid våra tidigaste önskningars uppfyllande, som stadgar vår lycka. Vi måste ofta lära oss att bekämpa dem, kanhända till vår största nytta; ty utan strid äfven med oss sjelfva, kunna vi icke hinna någon fullkomlighet. Jag har mycket tänkt på den del af ditt lif, då det unga, oförderfvade hjertat skall emottaga sitt första intryck af den lidelse, hvilken lika ofta försämrar, som förädlar det, och jag skulle mycket misstaga mig, om den icke redan inträdt; men jag känner mig äfven i detta hänseende lugn för dig. I en själ sådan som din kunna endast rena känslor bo, och der dessa icke kunna underhållas, utan på bekostnad af heder och pligt eller af ditt lugn, genom ett fruktlöst sträfvande till ett mål, som är för aflägset att upphinnas, då vet jag att du skall uppmana hela din viljas fasta kraft, och fly frestelsen; den skall sedan småningom och lättare besegras. Lita dock ej alltför mycket på din styrka. Ögonblick gifvas, då äfven den starkaste och bästa menniska blifver en lekboll för den allsmäktiga känslan. Fly då hellre frestelsen, i hvad skepnad den än kläder sig, och kom ihåg, att passionens förvillelser sällan bringa fröjd.

Jag har skrifvit detta, mitt kära barn, under flera afbrott, och blir med hvarje dag allt svagare. Outsägligt glädjefullt hade det varit för mitt modershjerta, om jag ännu en gång i detta lif fått fröjda mig åt anblicken af min älskling, och jag vet att du, äfven om du derföre måste göra den största uppoffring, längtande skulle flyga till min sjuksäng, i fall du visste att det led; men, min Frans, jag bör och måste undertrycka denna önskan, ty det som här väntade dig skulle för mycket uppskaka ditt veka hjerta, och för en längre tid göra dig oskicklig för dina pligter. Dina tillgångar äro dertill äfven alldeles för knappa. Nej, icke här, du mitt hjertas afgud, få vi se hvarandra; men deruppe! – Några år mer eller mindre, kastade i tidens omätliga haf, betyda ej så mycket, då vi dock ega hoppet om ett ovanskligt återseende.

Och nu farväl – farväl – min älskade son; det skymmer för mina ögon, och jag förmår med möda hålla pennan. – Vår vän, rådman Sifver, skall ställa om allt det lilla som behöfves, samt taga om händer och försälja hvad som återstår. Med Guds hjelp skall det räcka till att låta dig fortsätta den bana, du med så mycken heder beträdt och, som jag hoppas, skall fortsätta. Var nu, min kära, kära gosse, förnuftig, som du alltid varit, och bär detta slag så, som det höfves en sann Christi efterföljare! Min tid är förbi; jag längtar till hvila! Snart är allt öfverståndet, och vi, min älskling, mitt jordiska lifs fröjd, förenade hos Allfadern! – All nådens källa utgjute öfver dig sin rikaste välsignelse! Det är den sista bön, mina darrande läppar uppsända.

Din hulda, i döden älskande moder

Beatha Mannerstedt.

Tårarne strömmade öfver Frans’ kinder; han tryckte med djup, outsäglig rörelse, med ett slags dödande ångest, den sista panten af en så innerligt älskad och tillbedd mor till sina brinnande läppar. En lång, förfärlig stund gick förbi, innan han egde mod att framdraga det undanskjutna brefvet från rådman Sifver. Han visste ju förut dess innehåll. Det var skrifvet åtta dagar efter det förstnämnda, och underrättade honom, att hans mor nu gått till fridens boningar, dit hon, isynnerhet sedan hon slutat sitt sista värf, brefvet till Frans, af innerligt hjerta längtat. Hvad rådmannen vidare skref om de små affärerna såg Mannerstedt icke. Han hade kastat sig på sängen, med båda brefven tryckta i sina händer. Han hade icke mera tårar. – Allt var ju nu förbi, det sista bandet brustet, stelnadt det hjerta, det enda som på jorden var hans! Ingen varelse mera qvar, som älskade honom, som bad, som fröjdades, som led med honom! Ingen frände, ingen vän; ensam stod han, alldeles ensam på lifvets stora, ödsliga hed. Han kände det lefvande och djupt; hans smärta var oändlig. Emellertid skred den ena timman efter den andra; det var mörkt i rummet; han visste det icke. Tiden att infinna sig hos kommerserådets var redan längesedan inne; han erinrade sig hvarken bjudningen eller tiden. Han kände intet af det yttre lifvet – desto mera af det inre.

Lilla Carolines motsträfviga fingrar släppte, efter ett par förnyade ”skynda dig, min engel!” den sköna dockan, och efter en liten stunds bortovaro, återkom hon med den begärda artikeln.

”Tack, söta Caroline!” sade mamma och kysste den lilla på pannan. ”Är hon icke ett intagande barn, och så lydig!” vände sig fru Widen frågande till Mannerstedt.

”Jo, oändligen täck och söt,” svarade Frans, och hoppades dermed vara ifrån saken. Men kommerserådinnan återtog, i litet förtroligare ton, och lutade sig dervid framåt, så att det fick utseende af ett vigtigt meddelande: ”Jag har just tänkt, att ni snart skulle börja att lära lilla Caroline sjunga. Hon bör i tid lära noterna; ty har hon icke en förtjusande röst, så böjlig, så ljuf och klangfull?”

Hade Mannerstedt nu svarat ja, skulle han trädt sanningens rätt, som alltid var honom helig, alldeles för nära. Han vågade derföre mycket försigtigt vara af den tanken, att man icke så tidigt med visshet kunde bedöma ett barns anlag. – Vid ett annat tillfälle skulle kommerserådinnan upptagit detta ganska onådigt; men nu, så väl i anseende till Frans’ sorg, hvilken naturligtvis kom honom att emot sin vilja se allting mörkt, som för det ännu oöppnade paketet, måste hon låta det passera, hvarigenom hon på engång fick sin nyfikenhet stillad och tillika gifva ett prof af sina ädla och upphöjda tänkesätt, då hon icke låtsade bemärka, att han i sin smärta varit af en annan tanka än hon. I följd häraf återkom genast det halft försvunna behagliga småleendet, samt var mildare och behagligare än någonsin, då hon yttrade: ”Derom kunna vi tala sedan. Se nu på hvad det här innehåller!” Hon räckte honom paketet.

Mannerstedt skulle, för att säga sanningen, långt hellre hafva väntat härmed, tilldess han kommit hem i sin ensliga kammare; men kommerserådinnan skulle då blifvit på allvar förtörnad, och Frans tyckte sig icke kunna vara så otacksam, att af fri vilja ådraga sig hennes vrede, efter så mycken bevisad nådig huldhet. Medan Mannerstedt tänkte hit och dit på denna kinkiga omständighet, och tankfull vände paketet fram och tillbaka, ropade kommerserådinnan till sin yngsta dotter: ”Lilla Josephine, min docka! tag hit saxen du klipper med!”

Lilla dockan var ett under af lydnad; hon kom på ögonblicket. Mamma tog saxen och sade: ”Se så!” hvarvid snöret sprang sönder, genom en qvick rörelse af hennes egen ädla hand. Härvid faller af sig sjelf, att Mannerstedt pligtskyldigast yttrade: ”Jag tackar ödmjukast, min nådiga fru kommerserådinna!” och papperet upptogs. Derinom funnos ännu ett par omslag; men slutligen var allt motstånd besegradt, och det utsöktaste, allra vackraste svarta kläde framdrogs. Då fru Widen i största hast uppref det, för att öfvertyga sig att det var till en hel klädning, hvilket hon hade den tillfredsställelsen att genast finna, nedföll ett hopviket papper, hvarpå stod skrifvet: ”Håll tillgodo från en vän till flit och redlighet.” I det vikna papperet lågo tvenne bankosedlar, hvardera på femtio riksdaler. Stum höll Mannerstedt papperen i sin hand. En tår af renaste tacksamhet perlade i hans öga, och vi säga icke mera, än den strängaste sanning, då vi försäkra, att öfvertygelsen, det en menniska med så ädla och oegennyttiga tänkesätt verkligen fanns, samt att han varit så lycklig att fästa en sådan persons uppmärksamhet, uppfyllde Frans’ hjerta med långt gladare och ljufvare känslor, än egandet af de förmåner, den obekante välgöraren tillskyndat honom.

”Widen, min vän! Rosa lilla! Min Gud, hvad vår stackars Mannerstedt har orsak att vara glad! Se sådant kläde! Se här! se här!” – Och kommerserådinnan uppryckte klädet, tog papperen ur Mannerstedts hand, och räckte dem till sin man. Men allt detta, ehuru fullkomligen obehörigt, hade dock ett sådant sken af verklig välvilja, hvilket det ock var, på fru Widens sätt, att Frans utan allt motstånd lät det passera. Rosa såg nästan mest på den skrifna raden.

”Hvad menar du, min engel?” frågade kommerserådinnan. ”Du känner väl icke stilen? Det skulle bra mycket roa mig att veta, från hvem det kommit. Har du sett den förr, söta Rosa?”

”Nej, jag kan icke erinra mig den,” svarade hon långsamt. Men Mannerstedt, som noga följt hennes rörelser, tyckte sig finna, att hon endast undvek att säga sin tanke, för att icke vanhelga gifvarens namn, om hon öppet lemnade det till pris åt olika meningar.

”Ja, det må nu vara hvem det vill,” sade fru Widen, ”så är klädet charmant.” – Hon gned det, till yttermera visso, pröfvande mellan fingrarne. ”Just utsökt godt, minst värdt tolf riksdaler alnen.”

”Och en sådan bilaga dertill!” inföll kommerserådet. ”Han har skäl, min kära kandidat, att prisa sin lyckliga stjerna.”

Sedan sällskapet druckit thé, gick grosshandlaren in i sina egna rum, för att läsa tidningarne, hvilkas ankomst, i anseende till det svåra väglaget, pröfvat hans tålamod ända till aftonen. Alla barnen samlades omkring fragmenterna af julgranen, som nu blifvit förflyttad till jungfrukammaren; och sedan kommerserådinnan uttömt sin nästan outtömliga språklåda för den känslolöse, af bara vemod beherrskade Mannerstedt, stod hon upp och nedlät sig att göra ett litet besök i sin hushållerskas, fru Berns rum. Visserligen hade hon, för syns skull, några anordningar att gifva för morgondagen; men egentligen var ändamålet att åt denna sin förtrogna högra hand meddela hvad paketet till Mannerstedt innehöll, samt pröfva huruvida hennes skarpsinnighet kunde upptäcka, hvilken vännen af flit och redlighet var.

Fru Berns kammare var enkel och snygg. Hon satt sjelf i den lilla, gammalmodiga, runda soffan, ett inventarium, som hon, för dess beqvämlighet, uppletat från gammalt skräp på vinden. Framför nämnda soffa stod ett litet fyrkantigt, blåmåladt bord, och på detta låg, i brokiga rader, utbredd egarinnans gamla, trogna kortlek. Vid sidorna voro planterade kaffekoppen, snusdosan, svampdosan, i form af ett hjerta, en öfverlefva sedan anno 68, postillan, psalmboken och näsduken.

Kommerserådinnan, som i vissa fall var ganska nedlåtande, tog plats midtemot, och sedan hon omtalat allt för fru Bern, och denna lofvat göra sitt bästa, att få reda på förhållandet sist till i morgon afton, tillade kommerserådinnan: ”Se åt, fru Bern, huru det ligger för vårt hus i afton. Jag är som vanligt i ruter; tag Rosa i hjerter, och så kan hon för ro skull taga kandidaten i klöfver.”

”Jag ernar icke uppträda i någon annan rol än min egen,” svarade kaptenen sårad och stött. Han trodde att Hilda ville rikta mot honom några stickord, och derföre fört samtalet på maskradbalen. Ferdinands bristande urskiljning och nästan ohöfliga svar dref blodet i litet friskare omlopp i Hildas ådror, och hastigt svarade hon: ”Det blir omvexling nog, tror jag.”

Kaptenen glödde af harm, smärta och vin. Han kände att den förenade hvirfveln derutaf steg åt hans hufvud, och hade nog besinning qvar att stiga upp, göra en stum bugning och lemna rummet. Rosa, liksom professorn och Mannerstedt, hade uppmärksamt följt denna lilla mellanscen. Efter Ferdinands bortgång var det trefliga, angenäma förhållandet ännu mera stördt, än vid hans uppträde, hvarföre flickorna kort derpå togo afsked, och Mannerstedt ensam blef qvar hos värden.

Länge tego begge. Ändtligen sade professor Ling: ”Hm, hm, verlden är och blir galen. Veta väl menniskorna hvad de sjelfva vilja? Nej, min själ de veta det!”

”Väl,” invände Frans blygsamt, ”torde de veta hvad de vilja; men då vilja och önskningar ligga i strid med nödvändighetens jernkraft, så blir pligten att vika en nödtvungen dygd.”

Men om detta qvalde henne å ena sidan, fanns det äfven, å den andra, känslor, mäktiga och djupa, som bestormade den arma Rosas hjerta. Mannerstedt hade, straxt efter den märkliga Nyårsmorgonen, förklarat, att, som han numera såg sig i tillfälle att företaga resan till Lund, ville han ej längre uppskjuta med fulländandet af sin akademiska bana, hvarföre han bestämt den 1 Februari till sin afresa från H**. Under denna mellantid afslöt han alla sina lektioner och öfriga små affärer. Äfven i kommerserådets hus hade han upphört att infinna sig. Såsom orsak härtill uppgaf han, att den djupa sorg, hvilken tryckte hans hjerta, gjorde honom oskicklig för allt sällskap; han var dessutom nödsakad att för sina studier återtaga den tid han hittills försummat. Rosa anade, att Mannerstedt upptäckt, det de begge sväfvade vid randen af en afgrund, samt att hans starka själ, med hela dess manliga kraft, arbetat att hålla både sig och henne uppe. Dubbelt värderade honom Rosa, och det sårade icke mera hennes qvinliga finkänslighet, att han anat, huru innerligt tillgifven hon var honom. Mannerstedt kunde icke missbruka en sådan visshet, derom var hon fast öfvertygad; ty huru manligt och ädelt hade han icke handlat, just i den vändpunkt, då hvarje yngling, med lika varma känslor, men mindre klart hufvud och mindre verklig hederskänsla, skulle gripit det gynnande ögonblicket, och begagnat sig af sin fördel.

Mannerstedt handlade annorlunda. Den nästan tydliga blick, han vågat kasta i Rosas hjerta, det till säkerhet gränsande hopp, att han var henne dyrbar, att hans känslor funnit hos den han tillbad ett återsvar, uppfyllde honom med en salighet, om hvilken han aldrig anat, att den kunde inrymmas i ett menniskobröst. Men fast öfvertygad, att omöjligheten af en förening stadgat Rosas beslut, att gifva kapten Ling sin hand, fann Mannerstedt, att hans pligt nu, såsom alltid, bjöd försakelse. Icke en gång för att ega henne ville han begå en låg eller mindre rättsinnig handling, hvilken kunde sänka honom i hennes eller sin egen aktning. Denna känsla ledde de svar han gifvit professorn, i fråga om brytandet af Rosas och kapten Lings förbindelse. Mannerstedt tänkte: skedde det af henne, så vore det åtminstone en möjlighet, att de känslor hon egnade honom hade en del i hennes brutna löfte af tro; och vore icke detta hos henne ett prof af svaghet, hvilket han ej ville finna hos den han egnat sitt hjertas tysta dyrkan, och den han minst kunde gilla, emedan han var orsaken till denna svaghet. Kanhända skulle han icke varit så sträng i sina åsigter, om han ej inverkat på förhållandet. Nu deremot kunde han icke se det från en annan synpunkt, och hans beslut stod fast, att icke besöka kommerserådets hus, icke återse Rosa, förrän dagen till afresan var inne.

Ensam och försänkt i tanken på Mannerstedts höga efterdöme, satt Rosa med arbetet hvilande på sitt knä, då kapten Ling inträdde.

Han var blek, och den smärta och det bekymmer, som talade ur hans blick och skuggade hans panna, den annars så stolta pannan, förskräckte henne.

”Hvad är det, gode Ferdinand?” frågade hon deltagande. ”Har något händt?”

”Icke just nu,” svarade han; ”men jag fruktar att något obehagligt kommer att hända. O, Rosa, om jag vågade tala uppriktigt med dig!”

Flickans tankar föllo genast på fadern, och bäfvande yttrade hon: ”Tala, Ferdinand! jag är beredd på det värsta. Redan flera dagar har jag funnit, att någonting måste vara å färde. Men huru har du kunnat erfara det, som icke varit här under denna tid?”

Kaptenen syntes förundrad och bedröfvad; ty detta liknade sig till ett nytt bekymmer. – ”Jag förstår ej din mening, min goda Rosa,” sade han; ”men den sak, hvarom jag ville inhemta ditt råd, rör endast mig enskildt.”

”Ack, jag trodde det angick pappa,” svarade Rosa. ”Han har varit så tankfull och orolig ett par dagar, att jag fruktade du hört någon ledsam orsak dertill. Rätt väl, att det icke var så! Låt mig derföre höra hvad du ville anförtro mig, och jag behöfver väl ej försäkra dig, att du hos mig skall finna deltagande och en innerlig önskan att kunna lindra den oro, som plågar dig. Sätt dig här hos mig, och begagna den stund vi äro ensamme.”

Uppmuntrad af sin fästmös mildhet och hjertlighet, började kaptenen en framställning först af sina yngre år och sin olycksaliga böjelse för spel, hvilken intrasslat honom i så månget ledsamt och kinkigt äfventyr. Härefter följde resan till residensstaden, det muntra kalaset, kamraternas stickord, då han nekade att deltaga i spelet, derefter det brinnande begäret att försöka blott en enda gång, och sedan, steg för steg, den olycksaliga nattens strider, svaghet och olyckliga följder, med undantag likväl af det, som stod i samband med Hilda Borgensköld, hvilket han försigtigt uteslöt.

Tyst och blek satt Rosa sedan han slutat. Det var henne nu klart, hvarföre Ferdinand, som aldrig förut visat henne mer än vanlig uppmärksamhet, vid samma tid, han erhöll sin kaptensfullmakt, blifvit så häftigt kär, friat med lika skyndsamhet, samt, efter en brådstörtande förlofning, önskade ett lika brådstörtande bröllop. Orsaken till allt detta var numera icke underkastad något tvifvel. När Rosa sedan i tankarne genomgick hans besynnerliga förhållande till sin tants hus, isynnerhet till Hilda, samt erinrade sig hans eget erkännande, att dermed förenade sig omständigheter, som han ej vågade yppa, blef hela kaptenens, lindrigast sagdt, skamlösa plan alldeles ljus i hennes hufvud. Under första ögonblicket var förtrytelsen den mest rådande känslan hos Rosa; men då hon betänkte lättsinnigheten i hans lynne, jemte den stora frihet i åsigter, hvilken större delen af militären i allmänhet hyllar, fann hon honom väl mycket felaktig, men likväl mera en lekboll för sin egen svaghet och sammanstötande tillfälligheter, än verkligt elak. Nu höjdes dock Rosas bröst af en tacksam suck till den höge Ledaren af våra öden; ty kaptenens obetänksamma förtroende räddade henne från föreningen med en man så utan allt hjerta och all finare grannlagenhet. Men det gjorde henne ondt om honom i hans närvarande betryck; ty att han nu led, både af ånger och sårad stolthet, kanske också af sjelfförebråelser, det var tydligt. Rosa ville således för intet pris välja detta ögonblick, att för Ling upptäcka den nödvändighet hon insåg, att upplösa ett band, knutet på sådana skäl å hans sida, å hennes i förlitande på redligheten och fastheten af hans lynne, hvilka egenskaper hon numera icke kunde tillerkänna honom. Nej, det måste uppskjutas; men hon föresatte sig att med allra första söka tillfälle dertill. Och var förhållandet med hennes far sådant, som hon fruktade, skulle kaptenen säkerligen icke göra många svårigheter att låta öfvertyga sig, det de gjorde klokast att upplösa en förbindelse, som lofvade båda en så liten lycka. Med verklig sjelfbeherrskning, och utan tecken till ovilja, bröt hon den tystnad, som ingått sedan kaptenen upphörde att tala, och hvilken han icke med någon fråga eller anmärkning vågat störa.

”Stackars Ferdinand,” sade Rosa, ”det gör mig ondt att se dig så djupt betryckt och nedslagen af bekymmer. Visserligen kan jag icke frikalla dig från fel och svaghet; men din ånger och ditt heliga löfte, att aldrig spela, borde dock kunna försona din farbror. Jag skall åtminstone för detta ändamål göra allt hvad jag förmår; men något säkert hopp vågar jag ej lofva dig af utgången. Jag vill icke dölja, att jag tror den blir tvifvelaktig; men är det möjligt, Ferdinand, att beveka hans hjerta till mildhet, så lita derpå, att din sak icke kan vara förtrodd åt ett ifrigare nit för dess lyckliga slut.

”Tack, goda, bästa Rosa!” sade Ling med en lätt suck, och kysste sin fästmös hand. ”När vill du gå till professorn?”

”I morgon,” svarade Rosa; ”och var åtminstone säker,” tillade hon med ett uppmuntrande småleende, ”att jag skall pröfva kraften af min vältalighet.”

Nu inträdde kommerserådinnan, och som kaptenen icke var vid lynne att inlåta sig i samtal öfver likgiltiga ämnen, föregaf han göromål i tjensten, samt aflägsnade sig, ehuru hans tillernade svärmor på det enträgnaste bad honom stanna qvar. – ”Han är difficil och litet ledsam; icke så obetydligt ändå,” sade kommerserådinnan, sedan Ferdinand tillslutit dörren, hvarpå hon tog sitt arbete och satte sig vid fönstret.

Skymningen hade ännu icke fullt inträdt, då det långsamma, men starka bullret af hjul tillkännagaf ankomsten af en större vagn.

”Hvem kan det vara?” ropade kommerserådinnan nyfiken, då hon såg ett litet fyrkantigt hus, snarare än en vagn, stanna framför stadens största värdshus, midtemot grosshandlaren Widens hus. ”Hvad menar du, kära Rosa! Se huru traktören sjelf, kyparen och husets halfva personal skyndar ut på trappan.”

Medan kommerserådinnan talade, öppnades vagnsdörren, och derifrån utsteg en mycket lång och smal herre, i medelålderns middagshöjd, samt gick med stadig och, såsom fru Widen uttryckte sig, ”förbåldt förnäm hållning” uppför trappan. – ”Jag ville just veta hvad detta är för en person,” återtog kommerserådinnan, efter ett par sekunders tystnad, ”det ville jag veta. Få nu se, på hvilken sida ljusen bli tända. Blir det åt denna sida, då är det säkert någon man af betydenhet; ty det är just sjelfva statrummen.”

Rosa skänkte den resande, hans vagn, hållning och förnämhet knappt en enda tanke; hon hade så oändligen mycket annat att tänka på. Men nu skrek kommerserådinnan hastigt: ”Sade jag icke det! Var det ej presist som jag tänkte! Sjelfva praktrummen upplysas! Se bara, kära du, sådant spring af jungfrur samt ett par fremmande betjenter; och nu kommer herrn sjelf, företrädd af värden, som bär tvenne ljus. Hvem, i Himlens namn, kan det vara, med hvilken de göra så mycket fjäs! Men se så förtretligt! den näpna snärtan släpper ned rullgardinen! Hm! jag kan icke begripa det! Men det var sannt, jag hade så när, för det skräpet, glömt att jag har några anordningar att meddela fru Bern.”

Och skyndsamt begaf sig kommerserådinnan ut. – ”Fru Bern! fru Bern! Hvar är hon?”

”Här! här! Hvad befaller nådig frun?” svarade hushållerskan, som hastigt kom utsättande ur handkammaren, med en spilkum grädda i ena handen, och en skumslef i den andra.

”Har fru Bern låtit röka kalfbringorna?” frågade kommerserådinnan, som genom sin hastiga rörelse samlat tjenstfolkets nyfikna blickar på sig, och derföre först önskade aflägsna dem genom en naturlig och vanlig fråga.

”Ja, bevars, det förstås!” yttrade hushållerskan; ”men kanhända nådig frun vill vara god och smaka på äppelgeléet?”

Fru Bern var, genom öfning vid dylika saker, skarpsinnig nog att begripa, det hennes matmor hade något enskildt uppdrag att lemna henne, och derföre inflöt så listigt frågan om äppelgeléet.

”Ja men, det var inte så galet. Hon har den vanligen för söt,” genmälte kommerserådinnan, inträdde i handkammaren, och tillslöt dörren.

”Min välsignade fru Bern,” tog hon nu, i en ganska nedlåtande hvardagston, till ordet, ”just nu stannade en vagn vid värdshuset, och en lång, mycket förnäm och ljuslagd herre steg ur, för hvilken der nu krusas och alarmeras förfärligt. Huru skola vi nu ställa till att få reda på alltsamman? Jag vet att fru Bern förstår sig förträffligt på sådana saker. Finns ej något tjenligt och passande bud till fru Svanstedt, hvilket, så der alldeles af en händelse, kunde få veta ett och annat?”

”Lita på mig, nådig fru, vi skola, så sannt jag lefver, hafva alltsamman utredt och klart! Ser man på bara; ljuslagd, säger nådig frun. Ja, ja, hvad har jag sagt? Det har icke legat så i korten för ro skull; nu få vi väl se huru det går! Emellertid skall jag skicka Lovisa upp, och få ner den stora puddingformen, som Svanstedtskan lånade i förrgårs. Lovisa förstår sig just riktigt på tocke. Och om nådig frun nu går in, skall jag ställa om alltsamman. Då jag kommer i dörren och frågar, om det skall vara pannkakor till afton, vet nådig frun hvad klockan är slagen.”

En lång, pinsam halftimma tillbragte kommerserådinnan att vagga fram och tillbaka på soffan. Nyfikenhet var väl i allmänhet en af hennes älsklingssvagheter; men då härmed förenade sig likheten med hjelten i fru Berns spådomar, blef saken utomordentligen interessant, helst de föregående dagarne varit så ledsamma, att en diversion verkligen var af nöden. Ändtligen gick det i dörren, och fru Berns röst lät höra den aftalade signalen: ”Befaller nådig frun pannkakor eller plättar till afton?”

”Jag vet icke rätt hvad jag vill ha,” yttrade kommerserådinnan med tillkonstlad likgiltighet. ”Jag skall komma ut om en stund, och gifva befallning derom.”

Men denna lilla stund, som hon för syn skull pinades och satt qvar, blef alldeles odräglig. – ”Hvad de hushållsbekymren äro tröttande,” sade hon och steg upp med låtsad motvilja, då hon icke längre förmådde sitta qvar på soffan, som i bokstaflig mening brände under den plågade frun. Hon gick till fru Berns rum, kastade sig på en stol, och ropade ifrigt: ”Nå, hvad har Lovisa inhemtat?”

”Jo, vi hafva erfarit följande,” sade fru Bern och ställde sig i en rapporterande ställning framför kommerserådinnan. ”Först att herrn är från Danmark; för det andra att han ernar sig till Stockholm; för det tredje att han lärer vara alldeles ofantligt, ja riktigt bottenrik; för det fjerde att han är enkling, och för det femte, sista och vigtigaste, att han frågat, om kommerserådet Widen bodde långt derifrån; och då man svarat, att huset midtöfver tillhörde honom, hade han sagt: ’Det var bra,’ sett på sitt ur och tillagt: ’Det blir för sent i afton.’ Hans namn kunde Lovisa icke riktigt fatta; hon glömde det också i brådskan vid uppspaningen af allt det andra. Men hvad säger nådig frun?”

”Det är sannerligen för besynnerligt,” yttrade kommerserådinnan fundersamt. ”Och tänkte jag icke, från första ögonblicket jag fick se den karlen, att det var densamme fru Bern så länge förespått i korten! Herre Gud, så underligt! Rik, förnäm, enkling! Hm, hm! – Frågat efter kommerserådet Widen! – Ja, ja, det blir något vigtigt! Och i morgon kommer han säkert. – Vet fru Bern, att den kaptenen börjar misshaga mig; jag tror icke att den karlen är bra. Det sade jag också Widen från första stunden; men när låta männerna säga sig? Kort sagdt, Ling och Rosa passa icke rätt bra för hvarandra. Men hvar i Herrans namn skola vi så hals öfver hufvud få ostron och hummer? Det värsta är, att jag icke gerna kan ge Widen någon vink, att jag erhållit kunskap om det tilltänkta besöket; ty då gissar han huru det tillgått, och det vill jag icke. – Men det är icke heller nödigt, att han får kunskap derom. – Låt mig se, vi ha ju både hare och orre. Det var för ledsamt, att vi skulle taga den sista tjädern i söndags. Och så får fru Bern lägga skinka och bringa i vatten, i händelse han kommer att dröja här något. I morgon kan det icke begagnas; men vi få hitta på något annat; ty det är säkert, att, om han gör förmiddagsvisit, bjuder gubben honom till middag.”

Det vigtiga ämne, som nu afhandlades emellan kommerserådinnan och hennes hushållerska, upptog nära tvenne timmar, innan det kom till ett lyckligt slut, och derpå gick fru Bern att sätta alla sina tjenstandar och mindre krafter i rörelse. Kommerserådinnan satte sig till det länge väntande thébordet; men hennes inbillning var helt och hållet upptagen af de luftslott hon uppförde, och nästan för första gången i hennes lif hade ett ämne så uteslutande fästat hennes uppmärksamhet, att hon glömde alla yttre omständigheter, och slog i förvirringen ut på bordet både vattnet och gräddan, så menlöst som en sjutton års flicka, vid begrundandet af sin första kurtis eller sin förste friare.

När familjen följande morgon var samlad vid kaffebordet, omkring klockan half nio, inträdde Larsson med ett kort, hvarjemte han bifogade den frågan, om herrn, hvars namn stod derpå, kunde erhålla svar, hvilken timma på förmiddagen han fick äran uppvakta kommerserådet. Betjenten lade kortet på bordet, och drog sig tillbaka, för att inhemta sin husbondes utlåtande. Kommerserådet upptog det och ansträngde sina svaga ögon, för att, vid den ännu icke fullkomligt ljusa dagen, läsa de fina bokstäfverna. Hastigt blef hans kind alldeles askgrå, läpparne skälfde och hela hans stolta varelse sjönk tillsamman till en mans af den yttersta obetydlighet. Likväl tycktes medvetandet af betjentens närvaro snart återgifva honom något af den gamla förmågan att dölja sina känslor. Han upplyftade hufvudet, och med en ansträngd värdighet, hvilken starkt afstack mot den föregående sinnesskakningen, yttrade han: ”Hvilken timma som behagas, är jag med största nöje hemma för grosshandlaren Garben.”

Så snart Larsson tillslutit dörren, uppstod kommerserådet och vinkade sin fru att följa sig. Då de redan voro i dörren, vände han sig till Rosa med de orden: ”Kläd dig, mitt barn, öppna praktrummen, och sätt dig i blåa förmaket.” – Rosa böjde stum sitt hufvud, till tecken af lydnad; men med smärta tänkte hon på den stackars Ferdinand, som i dödlig ångest gick hemma och afvaktade hennes beskickning till professorn. I största hast skref hon ett par ord till honom, samt underrättade, att ankomsten af en fremmande hindrade henne att komma ut på förmiddagen; men, så vidt ingen oförutsedd händelse inträffade, ville hon på aftonen besöka professorn, och göra allt hvad hon förmådde. Sedan hon afsändt sin biljett, gick hon på sitt rum, att, enligt tonen i den faderliga befallningen, göra en utmärkt förmiddagsklädsel.

Emellertid hade kommerserådinnan med hårdt bultande hjerta följt sin bleke, förstörde make till dennes enskilda rum. Sedan de båda inträdt, och grosshandlaren omvridit nyckeln i låset, utbrast han i en nästan döende ton: ”Brigitt Marie, jag är ruinerad – jag är förlorad – det är alldeles förbi med mig! – Himmel och helvete! jag ser huru det är, – han har fått vinkar! – förb – öfver alla vinkar! – Jag var icke illa nog i klämman förut! Det enda halmstrå, som höll mig uppe, var min kredit hos detta hus. Men nu är allt förbi. Denne Garben har ofantliga skuldförbindelser af mig; ty under de senare tio åren hafva vi haft vidlyftiga affärer med hvarandra. Och är hans afsigt nu, hvilket jag ej betviflar, att vilja hafva en uppgörelse, kanhända förbindelserna infriade, då är det så helt och hållet slut med mig, att jag aldrig mera kan upplyfta mitt hufvud, utan blir till spott och skam för hela denna skara, hvilken så länge i mig hyllat och vördat den maktegande. O, jag olycklige, ruinerade man!” Den stolte grossören vred händerna och nedsjönk jemrande på soffan.

”I Himlens namn, kära Widen, gif dig tillfreds!” bad kommerserådinnan bevekligt. ”Låt oss hellre uppfinna något medel att afböja den första stormen; ty icke en skymt af rätta förhållandet bör bli synlig. Erinra dig, min gubbe, de föreskrifter du sjelf gaf mig, aftonen af Rosas förlofningsdag, då du första gången anförtrodde mig dina affärers kinkiga ställning. Haf nu makt öfver dina anletsdrag, var artig, fri och obekymrad i ditt väsende, och låt oss så insöfva honom med smicker, kalaser och hvarjehanda tillställningar, att han icke för hastigt får tillfälle att tänka på verkliga ändamålet med sin ankomst hit. Hvarjehanda faller mig in. Jag har hört att han lärer vara enkling. Ack, söta Widen, om du ändå lyssnat till mina ord! Jag var aldrig för partiet med kapten Ling, det minns du. Hvem vet huru det kunnat foga sig? Rosa är intagande; få karlar hafva sett henne, utan att finna detta. Tänk om ...”

afbröt kommerserådet förtretad. ”Ni qvinnor ären alltid färdiga att uppgöra planer.”

”Ja, är icke detta vår pligt, söta Widen?” svarade hans hustru fogligt; ty till hennes heder få vi nämna, att hon var en rätt god och förståndig hustru. ”Är det icke vår pligt, då vi tro oss dermed kunna tjena våra män? Men om du sjelf vet någon bättre plan, så – Dessutom har jag hört, att grosshandlaren Garben lärer vara stadd på en resa till hufvudstaden.”

”Hm, hm!” sade kommerserådet, och började, såsom ett tecken till nytt lif, vandra fram och åter i rummet. – ”Brigitt Marie, min vän, du menar väl, det vet jag, och när jag närmare eftersinnar hvad du yttrat, var åtminstone det förstnämnda icke så rasande. Gud gifve så visst, att vi kunde finna medel att låta den första stormen gå öfver under vackert solsken! Är det endast säkert, att han, som du säger, skall resa härifrån till Stockholm, och jag lyckas drilla saken derhän, att vi uppskjuta affärerna till hans återkomst, så äro tvenne veckor en skatt af oberäkneligt värde vid sådana vändpunkter. Min mening är, att han sedan skall få se sig om, hvar han kan åtkomma någon säkerhet för sina penningar, emedan jag blir tvungen att på ett sätt, just icke behagligt, men det enda som återstår, ordna samtliga mina fordringsegares anspråk, så att de få en samfälld kassa.”

”Widen, min söta vän,” sade kommerserådinnan med darrande röst och en icke omärklig skakning på hufvudet, ”du skrämmer mig. Vore icke detta lika illa, jag kunde nästan säga lika ärerörigt, som något annat?”

”Bah, min lilla vän, det förstår du icke!” inföll grosshandlaren med mera stadig ton. ”Lemna det åt mig; sådant är hvardagssaker. Efter någon tid är det glömdt, och man är lika hederlig karl för det, så vida man förstår att behandla saken riktigt, och träffar lyckliga ackord med sina värsta björnar. Men förstås,” tillade han, då han såg huru litet tröstad frun syntes af hans skäl, ”att, om han visar någon uppmärksamhet för Rosa, hvaraf vi kunna taga oss anledning att förmoda, det sakerna kunde ordnas på annat sätt, vore det naturligtvis bäst; ty, som vi numera kunna taga för afgjordt, att professorn förblifver sin envisa föresats trogen, tänker jag i alla fall göra slut på partiet. Men vi få icke prata bort tiden, min engel! Sedan jag fått litet rådrum att andas, känner jag min vanliga kraft återkomma. Det var endast de första ögonblicken, som förmådde göra mig rådlös och oredig. Jag skall nu desto mera tänka på den plan jag framkastat. Din eller min skall gå igenom. Kläd dig nu, kära Brigitt Marie, och begif dig till förmaket, der jag sjelf snart skall inträffa; ty vare långtifrån mig att emottaga honom i mina enskilda rum, der samtalet nödvändigt skulle drifvas omkring en enda punkt, affärer, enskilda eller allmänna. Nej, detta måste isynnerhet undvikas, och deruti blir ni fruntimmer det bästa biträdet. Gif Rosa en vink, min vän, att hon med serdeles artighet emottager en man, till hvilken hennes far står i stora och mångfaldiga förbindelser.”

”Ja, ja, nog lärer jag väl göra hvad på mig ankommer,” svarade kommerserådinnan; ”och jag hoppas, vi skola så upptaga honom, att han icke skall få mycken tid öfrig. Men huru är det, skola många fremmande bjudas till middagen?”

”För i dag endast några karlar, min gumma! Men stannar han öfver, skola vi i morgon hafva ett riktigt storkalas.”

”Som du vill,” sade frun och gick ut, för att öppna en ny öfverläggning med hushållerskan, emedan hennes hufvud svindlade af den mängd tankar, som tagit det till tummelplats. Sedan hon tillslutit dörren, stod grosshandlaren ett par sekunder stum, med korslagda armar. Derefter började han mekaniskt sin klädsel, och kastade emellanåt en blick i spegeln, för att se om det lyckades honom att återtaga sin vanliga dryga hållning, likväl nu med en tillsats af förekommande artighet.