HELSINGFORS.

SÖDERSTRÖM & C:o

FÖRLAGSAKTIEBOLAG.

Céri är en intagande, ny värklighet, och jag kan icke nog ofta öfvertyga mig därom. Yrvakna föreställningar om tillvarans blifvande fest leka mig i hågen som amoriner — skola de lyda och lugna sig, när arbetets allvar kallar?

Jag tror af erfarenhet att glädjen, lifvets senfödda dotter, är sorgens arftagerska och yngre syster, icke tvärtom. De ha icke samma mor, ty sorgen härstammar från döden.

Glädjen är oberäknelig. Hon är själavandringen, af hvilken vi se en skymt i tusen olika gestalter. Hon är alla årstiders vildblomma, som vissnar i morgon eller öfverlefver olyckans strängaste vintrar.

Jag behöfver blott sluta mina ögon, och genast ser jag i fantasin huru Céri kommer emot mig med ett stort fång af glädje. Hon sprider den omkring sig, och jag skyndar att rycka till mig min andel med pojkaktighetens själftagna rätt, under skämtsamma upptåg.

Icke sant: det är roligt att ibland få vara en riktigt stor tok? Ja, och det voro vi båda med besked ... och med små missförstånd. Kvicka infall? Nej, nej, tro aldrig det! Men ändå tordes hon en gång ge en liten vink om, att jag inte alltid var så alldeles ... Jag tackar. Därför finge jag ingalunda gå åstad och inbilla mig någonting, det skulle jag vackert låta bli med. Och så bar det af igen utför backen af obetydligheter, i tyst sken ... älskvärda obetydligheter, med muntra ord till sommarens rika melodi.

Du frågar om hennes anhöriga? Numera lefva endast modern och två småsystrar. Tänk dig dem tillstädes, en eller alla, när och huru du finner för godt.

Jag saknar ofta hennes äldre bror, en förträfflig kamrat, död för ett tiotal år sedan. Vi voro nästan dagligen tillsammans, stämde väl öfverens, och genom honom blef jag bekant med familjen.

Brodern dog, som sagdt, och snart förlorade jag systern ur sikte. Jag fann det helt märkvärdigt att möta henne igen — i ny gestalt och i nya förhållanden.

Paerman frågade mig om jag kände den vackra, unga fröken förut? Naturligtvis. — Paerman skulle bli präst. Han hyrde rum i samma stuga som jag, hos enkan Lammer. Den företagsamma flickan med den ljusa halsduken och den ljusa flätan var dennas dotter. En mycket företagsam dotter! Paerman läste med henne alla söndagar, och jag skämtade med honom, af idel välbefinnande, och kallade dem brud och brudgum af Lammermoor.

Bakom fiskeläget och dess röda klippor, således ett stycke inåt den stora, på fastlandssidan af stadsbor bebygda holmen, öppnade sig ett delvis sankt fält, troligen en gammal vikbotten. Vore jag akvarellist, så hade jag för länge sedan målat af den, för färgernas skull. Här och där var marken brun af gytja och vissen starr — i klöfspåren efter korna blänkte regnbågsskiftande vatten bredvid fläckar af mörk och frodig grönska — feta, årsgamla altelningar, med klibbiga blad, vågade sig på egen hand ut i växtvärlden — gula vassrör, som gått i land och gått vilse, bildade en gles, bruten linje borta i skogsbrynet — och öfver denna brokigt nedsmorda palett tågade ängsullen som en segrande här af strån, med hvita, svajande fjäderbuskar. Invid de röda klipporna, där viden gaf skugga i naturliga löfsalar, skulle jag erbjudit plats som staffage, en riktigt bekväm plats, åt den gråklädda, bleka kvinnan, Céris mor, som jag så ofta påträffat där med sitt arbete ... tyst, stilla och allvarsam. Som vanligt skulle de båda små fått leka i solbaddet framför henne. — Oh, jag ser ännu huru de blå sländorna hänga orörliga i luften, hör insekternas surr. Och från stranden nedanför de bortskymda stugorna tränger den starka lukten af fiskbragder, tjära, fisk och tång — från hamnarna, där de uppdragna skötbåtarna te sig så grofva och fula mot min lilla, propra enmastare.

I denna omgifning fann jag åter min prinsessa.

Vissa perioder af vår samvara, hennes och min, ser jag likasom i stark förkortning: ett mycket nyckfullt perspektiv. Tiden har ofta stor elasticitet; jag menar det så, att den kanske i mina ord kommer att tyckas dig knapp från sommar till sommar, men däremot lång från dag till dag. — — — Du, där borta i skuggan ... att jag i kväll gör uteslutningar är både förklarligt och berättigadt, ty jag afser ingen åskådlighet, endast stämning.

„Hallå, Jarl, kom hit!“

Jag hörsammade kallelsen med bibehållen värdighet.

Kring båthamnarna böjde sig en arm af nakna klippor ut mot brottsjön, som under stormdagar vräkte sitt skum ända upp öfver dess skuldra. Vinden röt och frustade i remnorna, med munnen full af sälta ur luften, klarade tidtals strupen till ett gält hvin och borrade sig sedan djupare in bland skären.

Det är löjligt — jag hade valt kammaren innanför Paermans till min, för tapeternas skull.

Om mönstret var rikt? Döm själf: infattad i olivgröna bladornament, fans där en kvarn, med drypande vattenhjul, och som motstycke därtill ett fartyg i stiltje ... ett redlöst, vrakblifvet fartyg, med en enda, mystisk sjöman ombord. Jag har gladt mig åt dessa vanföra bilder som ett leksakslystet barn, och om lynnet vid sängdags var nedstämdt, blef sjömannen gärna identisk med min egen person. Äfven Céri känner denna inbillade olyckskamrat, ständigt lika öfvergifven, lika mystisk i sin enformiga omväxling med kvarnen — och hvad mera är, hon har af en händelse lärt sig att nästan hålla af honom ...

Sent en afton väkte jag Paerman, som redan lagt sig — en mycket stor ångare hade kastat ankar nära udden. Han vädjade till mina bättre känslor:

„Jag sof så godt; låt mig vara, hör du.“

„Dumheter!.. sätt dig opp, så kan du se lanternorna.“

„Låt mig sofva, kära vän — inte vill jag se dem.“

I den fortlöpande serien af erinringar från denna tid är måhända alt lika väsentligt eller oväsentligt, hvad vet jag, som själf anser hvarje detalj som en liten klenod. Det hela är ju en variation öfver ett mångtusenårigt tema; jag slår an ett akkord här, ett annat där — nåja, du måste ha tålamod.

Hvarför skulle hon säga det just åt mig och i Paermans närvara? Det var ett retligt yttrande, och naturligtvis med afsikt. Jag viste icke med mig att jag varit närgången, och ändå måtte hon ha syftat på någonting dylikt.

Eftermiddagen kom, och med den ett slags kylig ursäkt från min sida, en invit om att jag uppfattat. — Du skulle ha sett huru förvånad hon blef! Först en hastig, spörjande blick, sedan nedslagen tystnad, tils hon steg upp, tog sitt arbete och lämnade trappan. Jag fördjupade mig ånyo i min tidning, med en stark förnimmelse af att vara en gentleman ... ända i fingerspetsarna en gentleman.

På aftonen talade jag ganska otvunget, inbillar jag mig, då jag med ens märkte att hon icke hörde på. Det var ett frånvarande, spändt uttryck i hennes ansikte, sådant jag såg det i profil mot dagern.

„Jarl, hur kunde du ta mina ord på det sättet!“ Och hon böjde sig djupare ned öfver sömnaden, med en så enkel, nästan ödmjuk rörelse, att jag genast kände mig mycket ångerfull, följde ögonblickets impuls och räkte henne handen.

„Jag är fäst vid dig, ser du, och därför misstänksam.“

Så hon rodnade! Själf var jag oväntadt nära att bli generad, helt plötsligt, utan anledning. Då gjorde hon en värkligen heroisk ansträngning för att säga något, rädd för den plågsamma förvirring, som hon fruktade skulle stegras, och det lyste en skälmsk glimt i blicken, när hon utbrast:

Vet du hvad, det är kanske bäst att jag fortfar med att emellanåt göra utdrag ur min dagbok, så blir tidsföljden riktigare. Datum och dylikt kunna vi undvara.

Se här hvad jag antecknat om en söndag i augusti:

— Min vän Paerman torde med fog äga anspråk på att åter bli ihågkommen. Det är sant, jag gör honom mycken onödig förtret, men han förlåter mig så gärna. Tack, Paerman! Hvad som är bortkastadt på min retsamma oefterrättlighet, hoppas jag skall lända andra till godo. Det är alltid sabbat i din närhet, du lyckliga själ, lycklig i din fasta, färdiga tro på människors påfund och människors traktan.

Fortfarande vindstilla och mulen himmel. Skurtrasan har haft ett styft arbete i de stora och små stugorna, och ute söker jag förgäfves upptäcka pärtkorgar eller fjärdingar; de ha alla gömts undan i bodarna vid sjön. En mast står upprätt mot lotsfars båthusvägg för att låta seglet torka efter nattens regn. — Huru jag hatar fiskfjäll! Deras smygande framfart tyckes värkligen omöjlig att häjda, och jag börjar nästan få ett intryck af att de direkt spolas upp ur hafvets innersta. De halka öfver kiseln i oräknelighet, haka sig fast i gräset, för att undgå kvastarnas räfst, och tränga oemotståndligt in öfver trappor och trösklar. Huru jag hatar fiskfjäll!

Tulljakten, vår gamla bekanta med det svarta skrofvet och den röda randen, ligger orörlig på sin färd till de inre fjärdarna. Man har funnit den likna en riggad ämbetsmössa, och genast har man gifvit öfveruppsyningsmannen namnet Kokarden. Här lär man sig snart att ge särskilda namn åt alt. Jag tror för resten att Kokarden hyser vissa känslor af ömhet för bruden af Lammermoor. Just nu kommer han roende i land till förmiddagens andakt i det fria, jämte tvänne af besättningen. Långa, högtidliga årtag, hvilka antagligen svara mot minerna, dem jag icke kan se. — Äfven jag vill åhöra gudstjänsten.

Först bad Paerman en kort bön om nåd och välsignelse. — Jag gaf akt på huru fast han höll händerna knäpta kring en korsprydd, inbunden bok. Sedan talade han om Gud, den helige i Israel, som gifver stora gåfvor för intet. „Gud gifver, men oss tillhör det att emottaga. Och hva är att emottaga! Det är att nalkas den helige, att klart se oss själfva, att känna syndens förbannelse och bryta med våra begär, som förleda, vårt fåfänga lefverne, som tär; det är slutligen att hafva hunger och törst efter frälsningens gåfva. Guds rike på jorden“...

Helt oafsiktligt vände jag mig till Céri, vid hvilkens sida jag satt på gräsvallen:

Du, där borta i skuggan ... måste man ångra hvad man icke förbrutit?

Hvarför får ej den enskildes frihet vara oförkränkt? Förstår du mig? — Hvarje min tanke, hvarje min känsla betraktar jag som en lefvande individ. De födas, ge upphof åt nya och dö; några stämma öfverens, de flesta stå i strid med hvarandra. Tillsammans bilda de personligheten, den inre — ett rike, hvars oberoende det är min plikt och min rättighet att värna. Utan att träda någon för nära, sträfvar jag att utvidga egna gränser genom eget arbete, ärligt och allena; men så komma där främmande eröfrare, med yttre förhållanden som mäktiga bundsförvandter. Hänsynslöst vilja de påtvinga mig sitt förmynderskap och fordra blind tro och lydnad. — Hvarför får ej den enskildes frihet vara oförkränkt? Må man akta sig för att framkalla ett själfförsvar, som sårar ömsesidigt!

Vi stodo bland strandhafren, som i ymnighet stack upp sina blågröna ax ur sandvallarna i väster. Solen gick guldröd ned i hafvet.

„Har du gråtit, Céri?“ Jag tillade genast: „Du önskar kanske vara allena ... eller är jag möjligen skulden?“

Hon såg tyst och undvikande åt sidan.

Om det friska lifvet bland hafvets fångstmän har jag ingenting berättat. Icke om skötfärderna till sjös, när måsarnas varnande klagan ljöd gäll och vågorna yrde af ifver och ansträngning; icke häller om lugnet. Med tvänne af fiskelägets tystlåtna, raska karlar har jag vakat en natt vid osynliga grund, vaggad af maktlösa dyningar. Huru enväldigt herskade icke ödslighetens ökenstorhet! Omöjligt att upptäcka land, hvart man än såg, endast fyrfartygets mörka konturer på afstånd och ett trettiotal fiskarbåtar i svängd linje, liknande jätteflöten långs telnen af ett jättenät. Därtill en halfklar skymning, med bleka, förtonande dagrar, och en hemlighetsfull tystnad ... tystnaden mellan himmel och haf, som fredligt mötas vid gränsen af vidderna.

Men det är ju endast om tillgifvenheten jag vill tala. Endast! — Tillgifvenheten är icke en känsla, den är tusende.

„Du kan gärna ligga kvar i hängmattan, Céri — är det en norsk Fortælling?.. ah-seså, boken undanbedes! Herr Jarl är i dag en öfverhöfvan frispråkig tok ... förlåt, att han tar plats bredvid dig i gräset. Det ser värkligen ut som skulle vår lekfulla samvara lida mot sitt slut; att jag kommer att sakna dig ... ja, det kan inte hjälpas. Vi ha ju haft det ganska bra tillsammans — eller hur?.. i all enkelhet. Du stannar kvar, jag reser. Vill du veta hvarför, så betänk blott att det ges någonting ytterst problematiskt, som kallas en ung mans framtid. Denna framtid är en tyrann. Jag ämnar bli grufarbetare — i arkiv, se du, i Stockholm — och ditt vänliga deltagande tar jag med mig som säkerhetslampa ... är liknelsen uppskrufvad? Men innan jag gräfver mig altför djupt ner i min värksamhet, får du bref. Där ska jag bland annat säga dig, på ett mycket värdigt och vördnadsfullt vis, att du är en klok och präktig flicka; att du dessutom är mycket intagande ... jaså, jag får inte fortsätta. Nå, då låter jag naturligtvis bli. — — Hör du, Céri, om Paerman efter min afresa skulle förefalla mystisk och öfvergifven, så sök att trösta honom. Säg att jag tror på hans stora, vanmäktiga välmening och min egen stora gemenhet, änskönt denna ibland har sina ljusa stunder ... när han är frånvarande, tyvärr. Får jag inte häller tala på det sättet? Nå, då låter jag naturligtvis bli. — Är jag dig obekant? Talar jag aldrig om mig själf? Det var märkvärdigt — jag gör ju ingenting annat. Åh, vet du, herr Jarl tänker sällan och ogärna; i stället känner han så mycket oftare lust att kyssa en viss liten hand ... två fina, blå ådror, som löpa i bredd uppåt armen“...

„Men det är inte tillåtet.“

„Nej, jag kan väl tro det. Eller månne inte en naturlig impuls af tillgifvenhet äger några små rättigheter i ett kamratskap, sådant som vårt? Det vore roligt att ha reda på ... när vi träffas nästa sommar.“

Vi återvände ensamma — hvarför vänta på följe, när det redan var så sent? Trött och tankspridd, efter en lång dag bland främlingar, satt jag vid rodret och lyssnade till ljudlöshetens entoniga, söfvande sång.

„Hur mycket är klockan?“

„Snart tolf; fryser du, Céri?“

„Nej, nej.“

Mot himmelns gulhvita grund en fantastisk bild af ödet ... en stor, dagskygg och vidunderlig fågel, utan kraft att höja sig med sitt rof.

Jag satt orörlig. Misstänksamheten kröp fram ur sitt snäckhus af länge sedan svikna förhoppningar för att underhandla med godtköpsironin om samfäldt angrepp, men blygdes och drog sig tillbaka. Hvad jag velat säga, föranledt af ögonblickets vackra allvar, dog en bråd, kvalfull död på vägen från tanke till ord.

— Céri ... ödmjukt, bevekande ödmjukt hade jag velat vädja till dig själf. Låt icke din känsliga ungdom bli farlig. Se till att den vakna reflexion, hvaraf du är mäktig, när du vill, äfven denna gång icke blir tystad. — Märker du själf hvilket förtroende du visar mig? Jag åtminstone känner det djupt, och så visst som jag hittils icke förtjänat det framför andra, så visst skall jag framdeles söka att blifva det värd. Jag utesluter alt personligt ur dina modiga ord; just till följd af de ensamhetens tankar, som du nyss vågade antyda, har en förväxling skett mellan drömda ideal ... och den af dina vänner, som i naturell står dig närmast. — Seså, Céri, ska inte vi två ärliga människor fortfarande kunna se hvarandra frimodigt i ögonen ... du med ett litet, skälmskt leende genom tårarna ... så att jag i all vänlighet får le med?

Hvad som kommer att ske vet ingen — icke du, icke jag. Hvar finnes väl lyckan? Akta dig för att uppkonstruera någon inbillad lifskonflikt af hvad ditt fantasteri förledt dig att tro om dig själf och hvad du känner. Jag djärfdes icke räkna mig som din vän, om jag ej framstälde detta med öfverdrift, nästan brutalt, så att du kan bli sårad, djupt sårad, om du vill. Och dock måste du snart förstå hvad jag menar — och huru väl jag menar med min egen kamrat. Ja, jag är stolt öfver dig!“

I lotsfars nytimrade båthus var min lilla, propra enmastare redan i godt förvar för vintern. „Ni kommer nog igen“, sade bruden af Lammermoor. — Hvarifrån en så glad tillförsikt?

Hvad jag beredt mig på att säga, vid afskedet från Céri, blef aldrig sagdt, tyvärr. Var jag orolig? Åh, så onödigt! Visserligen fann jag henne något allvarsammare och mera upptagen än vanligt; men det var kanske ett misstag. Hon blickade mig lugnt och frimodigt i ögonen: „Jag är ju inte det minsta sentimental, Jarl, och tänker inte häller bli det. Som du vet, så resa vi andra efter en vecka — mamma, småsyskonen och jag. Skrif då någon gång till mig under gamla adressen ... skrif någonting om dig själf, någonting roligt, så att jag får skratta åt dig ... nu ser du altför högtidlig ut. Och tack för all sommarvänlighet ... och alt slags tålamod!“ „Tålamod? Tack själf ... solglimt!“ Hon vände sig plötsligt bort — gick med lätta, spänstiga steg öfver vägen, som skilde oss från lotsstugans trappa, stannade lika plötsligt ...

„Du är ju stora gossen, du, vet jag ... man törs väl låta dig fara på egen hand?“

I min dagbok finner jag här en allegori. — Det är sant, minnet har stundom strängar, så känsliga, att välljudets slumrande ursprungston icke kan väckas utan att blifva en dissonans. Må den då slumra! Hemlighetsfullt som tystnaden vill jag göra min bekännelse — förklädd som på maskerad, till harpolekare, till minnesångare, till hvad du vill.

För mig blef det halfår, som följde, en uppgörelsens tid. Jag vill icke nämna något vidare.

I mitt första och enda bref till Céri förklarade jag mig vara in statu quo. Var det sant? Åtminstone lät det både parlamentariskt och trovärdigt — just min afsikt. „Emedan de flesta förhållanden bära korsett“ — skref jag — „bli hjärtats rörelser så ofta hämmade. Hafsluft hälsosam; låtom oss följa rådet!“

„Céri!“..

Hon smålog gladt åt min öfverraskning.

„I Stockholm! Hur är du här, prinsessa?“

„Af tvång, förstås“ —

„Och du har inte sökt reda på mig?“

»Nej.“

„Så ovänligt!“

Bogskärs fyr, som middagstiden passerades, lockade alla ur hytterna, äfven Céri. Jag fann henne på akterdäck, i samspråk med en af besättningen. Undvek hon mig? — Jag kände ett djupt missmod, när jag nästan tveksamt närmade mig och höfviskt bad att få göra en fråga:

„Är du ledsen på mig, Céri?“

Hon smålog. „Nej, för all del; hvarför skulle jag vara det?“

Så är det, i sanning,... tiden har ofta stor elasticitet; i mina ord kommer den säkert att tyckas dig knapp från årstid till årstid, men däremot lång från dag till dag.

I medlet af juni voro vi åter samlade där ute vid hafvet — hafvet, du vet — alla, med undantag af Paerman. Hvar han vistades? Det hade ingen reda på. Glömma honom vill jag icke; hågkomsten af hans fasta, färdiga personlighet är en sannskyldig plikt och en tillåten glädje.

Kokarden har haft framgång hos bruden af Lammermoor; det förstod jag strax af hennes leende. Hon hälsade mig med glad tillförsikt; „eftersom han ville, så“...

„Nåja, naturligtvis.“

—: Vägen förde oss genom ungskog af björk och barrträn. Stundom blef mängden af kvistar och rötter altför hinderlig, omöjligt att gå i bredd, och då lämnade jag mig ett par steg efter, otålig ... åh, ännu var ju ingenting för sent, jag hade blott att lägga band på mig en liten stund till, ett par minuter ...

„Hva har Ni i sinnet, min herre?“ sporde Céri med en förvånad blick, utan att stanna.

Ett aningsfullt vemod fick makt med mig. — Säg, är det väl en egenhet hos glädjen, min glädje, att den i sitt öfvermått vill vara utan vittnen? Och dock misstror jag ensamheten, just för detta vemods skull.

Ännu samma afton skref jag några rader till Céri. När jag fick veta att hon för en stund sedan gått bort till sandvallarna i väster, lade jag obemärkt min hälsning till godnatt på hennes bord och återvände långsamt hem, utan att vilja störa henne.

„Min egen hustru ... jag har intet namn för dig, intet, som icke blifvit nämdt af andra, tusen gånger, och det är endast ett jag vill gifva dig, nytt, okändt och gåtfullt — tacksamhetens stora hemlighet. Låt hvarje min gärning, som gläder din rättskänsla, föra denna tacksamhets talan. — Är det icke så: med skonsamt, förstående leende vilja vi se förbi hvarandra, när så fordras, ibland, ofta?.. vi två människor. Och vi måste det. Äger icke ordet människa en vacker innebörd?

Yrvakna föreställningar om tillvarans blifvande fest leka mig i hågen som amoriner — segerns lusteldar tändas ... Céri, jag längtar efter dig, längtar, längtar, ty för mig är du från och med nu och för alltid min hustru.“

Nästa dag fick jag icke träffa henne — hon hade feber och var trött efter en sömnlös natt; likaså den följande. Men morgonen därpå kom hon redan tidigt och sökte mig. Jag, egoist, som i min glädje icke förstått att hysa någon särskild oro, snarare endast förvåning, blef skrämd af huru blek hon var, skrämd af hennes stilla, undergifna sätt, som på samma gång var nervöst upprördt.

Sorgen är brutal som döden — nej, nej, jag vill icke visa mig otacksam: stundom kan hon äfven vara en grym välgörarinna. Ett ögonblick, ett enda, har jag stått inför henne förtviflad, seende mig omkring efter vapen till mitt försvar. Det var som om natten, en mörk, ogenomtränglig natt, hade öfverraskat mig vid dagens inbrott; när jag blef faran varse, värjde jag mig.

Reaktionen hos hennes känsliga ungdom, som vågat vara sig själf, var ju endast det konventionellas hämd, och denna fruktade jag icke. Andra fiender hade jag att bekämpa, aggande som mina egna oroliga tankar. Hade jag väl något utbrott af häftighet att ångra? Var icke all vår tvekan ett missförstånd? Ödet måste tvingas att höja sig med sitt rof — välan ...en garde!

— „De ungas religion? — Céri, jag ville att du denna gång kunde läsa mina tankar utan ord, ty jag bryter mot mig själf, när jag bryter min tystnad.

Oh, I samfundsmänniskor, hvilka utan hänsyn brännmärkt den ensamma vandringens hälgd och stolta ansvar — huru borde jag icke hata er! När jag sökte sanningens upphof, medveten om rätt och orätt, korsade mina vägar andras, och jag såg de vanhälgande stängsel, som eder egenmäktighet djärfts resa under tidernas lopp. Ofta stannande, för att ej bland mängdens hyckleri trampa den uppriktiga tron, ville jag ut i naturen, som är sund, äfven om den kräfver sin rätt. Mina irrfärder äro många. Jag vill icke gå andras tankegång, ty jag känner mig mäktig utvecklingens arbete och älskar själfständighet, Céri, som jag älskar dig!“

Om jag kunde, så ville jag skrifva en bok om ärligheten. Försök det någon gång, du, som har mera själfförtroende än jag. Men hvad du är fattig på lyckans klenoder! Och nu vill du samla smulorna från den rikes bord.

Mänsklighetens idoler, stora, märkliga personligheter, som jag aldrig blir i tillfälle att granska, äro mig icke sympatiska. Först när jag upptäcker fel, ärliga fel, träda de mig närmare, och jag kan fästa mig vid dem. I mitt nya rike äro vi endast två ... försvinnande ringa. Jag känner hvardera väl, hvarderas brister. — Om jag kunde, så ville jag skrifva en bok om ärligheten.

När jag nästa gång träffade Céri, yttrade jag ödmjukt och bedjande:

„Tro ingalunda att jag nu väntar svar, eller ens i den närmaste framtiden. Tänk noga öfver ditt beslut, så att du inte ånyo förhastar dig. Kanske drages du till det okända, eftersom du en gång påstod dig inte känna din egen, gamle kamrat. Gre akt på mig och döm strängt, om du vill, men glöm inte rättvisan ... och var inte onaturlig. Anser du dig slutligen våga steget, så låt mig veta det som ett gammalt, godt förtroende mellan oss två; jag ska söka att inte bli uppbrusande vild af glädje, endast kyssa de fina, blå ådrorna på din hand och hviska att det var ... modigt af dig.“

„Jarl — jag har gjort dig mycket, mycket ondt, mot min vilja.“

„Nej, nej, så oförståndigt får du inte tala. Du har varit ett ljust sommarmoln, utan hvilket min himmel vore tom.“

Åter blef året slut, vinter gick, vår kom — och åter en ny sommar.

Ett fiskeläge vid hafvet — stora och små stugor i lä — rödgrå klippstränder, med tallar, enar och hafstorn — och hafvet!

Skymningen har inträdt tidigt, men borta i väster är det ovanligt klart ... en underbar, strålande klarhet, som jag aldrig glömmer.

Ljudlöst afbryter jag rodden, springer i land och drar den lätta, lilla båten in mellan strandens stenar.

„Seså, Céri!“.. och jag sträcker ut mina armar efter henne. Smidig och intagande mot det blekblå hafvet, står hon redan framme i förn — böjer sig emot mig och säger allvarligt, betydelsefullt:

„Ja, ja — jag kommer, Jarl!“

Hon kysser mig sakta på pannan. Sedan gå vi tysta i bredd uppför sluttningen, bort till de stora och små stugorna.