ROMANHJELTINNAN.

NOVELL

AF

Emilie Carlén.

______>

STOCKHOLM.

ÖSTLUND & BERLING.

1849.

”Min salig farmor, som sett verlden, brukade säga: ’efter sju bedröfvelser inträffar alltid någon solskensdag’, och det ligger stor vishet i de orden.”

”Vishet” – upprepade en ungdomlig röst, i hvilken röjdes en lätt otålighet – ”jag tröstas icke mycket af den visheten, jag, ty detsamma kan jag säga efter tjugusju bedröfvelser, om ej solen dessförinnan blänkt upp.”

”O, tid, o snöda tid, då ungdomen tviflar på de gamles ord och klandrar deras tänkespråk!”

”Jag klandrar ingenting: jag gråter.”

”Och jag gör bättre än så: jag handlar och verkar.”

”Handlar och verkar” – i den unga rösten återtonade nu en djup förvåning – ”hvad skulle vi verka här? Ack, den som vore så lycklig att hitta något!”

”Den som söker han finner, sade salig farmor . . . Men kom ned nu, så får du höra om ej ordspråket besannas.” . . . . . . . . . . . . .

Ofvanstående lilla samtal hölls emellan enkan och dottern efter i tiden välborne fänriken vid kongl. Vestgötadals regemente herr Sven v. Kühlen, under det den förra stod i trappan, som ledde upp till vinden, och den sednare vid sjelfva vindsgluggen, från hvilken man hade en temligen vidsträckt utsigt bortöfver den smala häradsvägen.

På denna väg syntes just nu, aflägsnande sig från fänriksbostället, fyra personer bärande en bår, öfverhöljd med mörkt tyg, och i vårskymningen kunde det föremål, som täckelset dolde, gerna ha tagits för en oformligt stor likkista. Det var likväl icke så.

Båren innehöll endast ett gammalt klavér. Men i ordet endast ligger stundom en hel volym, en hel roman, full af rörande episoder.

Klaveret var aldra sista husgerådsartikeln som bortfördes från auktionen efter den aflidne fänriken. Men om utvandringen af sängar, stolar och bord m. m. redan kostat qväfda suckar, så voro likväl dessa suckar lätta som sandkorn i jemförelse med dem, hvilka egnades klaveret, ty vid detta fästade den lilla familjen lika många heliga som stolta minnen: det innefattade en ordentlig slägtkrönika.

Enkefru Margareta Emerentia von Kühlens farmor – hon, som sett verlden och derför alltid utgjort familjens orakel – hade i sin ungdoms mest lysande dagar erhållit meranämde instrument såsom fästmöpresent. Men då denna dam ej af himlen begåfvades med någon dotter, testamenterade hon klaveret åt sin sonhustru, genom hvilken händelse det från maskulina sidan kom till sista egarinnan inom slägten, den sextonåriga fröken Blenda, som likväl ej längre än under ett enda fattigt år egde lyckan att kalla det sitt.

Detta år hade dock varit fullt tillräckligt att inviga Blenda i alla klaverets hemligheter, hvilka troget gått från mor till dotter.

Ofta hade fru Emerentia sagt till den då varande presumtiva arftagerskan: ”Just der du nu sitter, Blenda, satt jag och slog an det vackra ackompanjemanget till riddar Kuno, då Sven Göran hviskade mig sitt frieri i örat; och på samma plats gaf min mor, som uppfostrades i min farmors hus, tre gånger korgen åt en stenrik baron samt slutligen ja-ordet åt min salig far.” Och vid alla dessa intressanta förtroenden klappade lifligt den unga Blendas hjerta.

Hon kunde ej låta bli att drömma om huru troligtvis en gång, då hon sjöng sin älsklingsvisa om ”riddar Egbert Montabor”, någon skön yngling skulle sätta henne i samma bryderi som det hvari hennes mor och mormor förut varit, och hon fann ganska angenämt att i inbillningen söka gissa de svar, som hon då skulle gifva.

Men hur vackert Blenda än sjöng, hur noggrant hon än spelade efter sin mors och organistens förenade metoder, hur mycken känsla hon än lade i sin röst, ville likväl ingen ungersven komma genom lunden.

I stället kommo sjukdomen och döden – fattigdomen var en gammal förtrogen – och nu tystnade sången, och förhoppningarne förbyttes i tvifvel, ty mer än sju bedröfvelser hade följt på den dag, när hennes far lades ner för att aldrig mera uppstå, och intill den närvarande, då sorgen fullrågades genom familjklenodens bortförande.

För att ännu en gång sända ett farväl åt det gamla klaveret, hvilket utgjort bästa delen af såväl hennes nöjen som hennes uppfostran, hade Blenda ställt sig i vindsgluggen, och just medan hon ännu talade med modern, försvann sista skymten deraf undan hennes blickar: bärarne veko in på skogsvägen.

”Jag klandrar ingenting: jag gråter!” hade den unga flickan svarat sin mor. Och detta var sant, ty om Blenda än kunde röja en gnista otålighet vid afhörandet af de tröstegrunder, hon förut så många gånger hört, hade dock hennes milda och tillitsfulla själ aldrig klandrat det öde, som så tungt drabbat hennes ungdom.

”Ett par förklarande ord äro nödvändiga, min dotter, om du skall förstå denna skrifvelse . . . Hör mig!”

”Åh, mamma, jag är bara öra!”

”Då du blef oss född, kära barn, fingo din far och jag ett stort bryderi, ty vi trodde begge på betydelsen af ett lyckligt valdt namn. Jag ville nödvändigt att du skulle heta Konkordia efter min salig farmor, som sett verlden och alltid varit ett lyckligt och förnämt fruntimmer; men den enda gången – det var minsann den första och sista under hela vårt äktenskap – hade Sven Göran fått den fixa idéen att ha sin egen vilja, och utan prut skulle du döpas till Blenda.”

”Är då ej Blenda ett bra namn, mamma?”

”Ah jo visst, men det var, oss emellan, ett litet högmod af salig gubben – gud fröjde hans själ – ty, ser du . . nå, det vet du förut . . hans mor var ingen fröken, utan en bondflicka från Wärend. Också skröt han ibland af värendsflickornas höga anor och menade att de voro likså goda som någon adel. Din farmors stammoder hade gjort så stora ting att hon blef kallad amason, hjeltinna och allt annat stolt, som fins. Nå, icke bär jag agg till salig menniskan, ty om din farmor haft något att ärfva, så hade det varit rätt lyckligt, eftersom värendsqvinnorna genom denna Blenda fått lika arfsrätt med männerna. Men hon var fattig, så att i det liknade hon på håret sin man.”

”Men, älskade mamma, jag begriper icke alls huru detta hör hit?”

”Vänta då . . . Din gode far kallade dig Blenda redan innan du var döpt, ’ty’, sade han, ’med det namnet måste det vara lycka, liksom det är ära.’ Jag teg och sväljde salig farmors namn, ehuru jag var fast öfvertygad att Konkordia skulle ha varit det aldra bästa, och då gubben så såg mig tiga och svälja, blef han rörd och sade: ’hälften hvar, gumma, hälften hvar: Blenda Konkordia, men Blenda skall tösen kallas’!”

”Ack, min gode far!”

”Ja, han var god som guld, och jag blef också snart försonad . . . men hade han lefvat den dag i dag är, så skulle han fått se om icke jag hade rätt!”

”Hvad menar mamma?”

”Jag menar att det här brefvet, som kan ändra så mycket, kom i går på Konkordiadagen, ja, min flicka, på sjelfva Konkordiadagen – tror du det betyder någonting det?” Här log fru Emerentia på ett sätt, som innebar den djupaste öfvertygelse om vigten af detta omen.

”Men om det kom i går, hvarföre fick jag icke redan då veta dess innehåll?”

”Derföre att jag ville spara den tröst och det hopp, jag hade att ge dig, tills det bäst behöfdes. I går kunde du” – här stapplade den beskedliga frun på rösten – ”ännu sjunga om din Egbert vid klaveret; i dag . . . Se så, gråter du nu igen . . mod, mod bara . . . vill du ens ha klaveret tillbaka, om du kunde få det, mot det villkor att någon af de små skulder, som din far lemnat efter sig, skulle stå obetalt?”

”Nej nej, mamma, jag kunde då aldrig glädja mig deråt . . . Men är det bara säkert att auktionen betäcker dem alla?”

”Ja men, gudskelof, ty de voro icke så stora. Likväl ha vi ingenting öfver, mer än det kammarn innehåller; men nog skall försäljningssumman för detta, sammanräknadt med stora lärfts-väfven, som nu är uppe, förslå till respengar för den färden, som jag tänker på.”

”Hvad, en resa – o, himmel – en verklig resa!” Och liksom genom en förtrollning torkade den sista tåren, som glänste i Blendas öga.

Modern nickade.

”Men säg då . . när vi rest den vägen, hvad skola vi då göra – eller säg först, hvad resa vi efter?”

”Efter lyckan!”

”Åh, min gud, icke kan man ge sig ut efter den så der, mamma, på vinst och förlust?”

”Hvarför icke – ha vi något här, som är säkrare? Jag kan visst väfva bomullslärft och du brodera nattkappor och dukar, men menar du att det räcker till allt, när vi i höst måste från bostället? Och se’n, hvem kan få se dig här?”

På detta argument svarade Blenda ingenting, såvida ej hennes blyga rodnad kunde gälla som svar.

”Om salig far fått stanna qvar hos oss, så hade vi naturligtvis lefvat som hittills; men nu är han borta, och det är min pligt att tänka för oss båda.”

”Och hvad har då mamma tänkt?”

”På många saker, du lilla – slutligen beslöt jag mig för en bestämdt.”

”Och det var?”

”Att skrifva till halfsyster min, Regine Sofie i Stockholm. Vi voro goda vänner i vår ungdom, och ehuru hon äfven i sitt andra äktenskap – det första varade icke år och dag – gifte sig till förmögenhet med sin rådman . . tänk bara, kära barn, en rådman i Stockholm, det måtte väl vara något det . . så blef hon ändå aldrig högfärdig mot mig (nånå, han var icke adelsman heller såsom min gubbe), utan skref mig till i långlig tid hvart och hvartannat år tills hon på de sista alldeles upphörde.”

”Och till henne vände mamma sig?”

”Ja, ty jag sade till mig sjelf: vore hon död, skulle hon, som är så noga, bestämdt ha sagt till om notifikationskort till sitt eget kött och blod – vi fingo gudbevars ordentligt sorgbref, när hennes andra man dog . . den första, kapten Blücher, hade förkommit på sjön, som var hans yrke.”

”Ack, söta mamma, låt oss ej uppehålla oss med det der! Mamma skref således?”

”Alldeles, och förtäljde om vårt djupa betryck och huru vi ändå i gudsfruktan och undergifvenhet tackade Gud för det vi kunde klara oss från skuld och kraf; och så sa’ jag: ’Kära hjertans, Regine Sofie, du som alltid varit klok, gif oss stackars fruntimmer ett godt och förnuftigt råd! Min dotter, hvars fagra ansigte är hennes minsta prydnad, är en riktig liten arbetsmyra, och jag sjelf har gudskelof förmåga att arbeta för två, så lefva kunna vi nog, om vi komma på en ort, der arbete fins och arbete betalar sig; och om du, värdaste syster, vill, så kan du visst vara oss till gagn.’ Jag aktade mig väl att säga huru jag alltid drömt om lycka och välstånd, bara vi kunde komma till hufvudstaden, ty jag mindes att Regine Sofie mången gång förebrått mig mina enfaldiga och narraktiga inbillningar, såsom hon kallade dem.”

”Och svaret?”

”Läs det sjelf!”

Med darrande hand tog Blenda brefvet, och då hon såg den raka, stela stilen och den stela öfverskriften: ”Syster Emerentia”, kände hon emot sin vilja en på intet sätt behaglig beklämning.

Skrifvelsen hade följande lydelse:

”Beklagande din svåra förlust, vill jag dock icke upprifva sorgen genom att tala om den, ty jag har sjelf i bedröfvelsen aldrig kunnat lida tomma tröstegrunder, således till den andra saken.

Sjelf i ganska medelmåttiga omständigheter, vill jag dock ej undandraga mig en kristens och slägtinges gemensamma pligt att gifva ett råd, då sådant efterfrågas.

Jag skulle tro att nästan hvarje landsort lemnar lika mycket tillfälle till arbetsförtjenst som Stockholm, ty de flesta af dem, som komma hit med två tomma händer, finna sig sämre här än på det ställe, som de kommo ifrån. Stockholm är en mycket dyr stad, och man kan få lefva här hela år, det vill säga nära nog svälta ihjäl, utan att få arbete för en riksdaler i veckan, ty det vill till att bli känd – och det, min kära Emerentia, faller icke på allas lott.”

”Det här låter just icke uppmuntrande?” sade Blenda och afbröt läsningen för att se på sin mor.

”Läs vidare!”

Och den unga fröken återtog:

”Men om det är din fulla mening att uti allt rätta dig efter de råd, jag gifver, så skulle jag – ehuru vi endast äro halfsystrar och jag således kunde undandraga mig allt trassel, som tyvärr ofta blir följden af visade tjenster – ändå kunna tillstyrka dig att taga din dotter med dig och komma hit.

Jag tänker icke lemna dig på bar backe, utan skall du med din lilla Blenda få bo hos mig i mitt hus på Styrmansgatan å Ladugårdslandet n:o . . , der jag har en vindskammare, ganska snygg, att aflåta; och vi skola genom mina relationer – som visst icke äro många, men dock några – se till att arbete icke kommer att fattas.

Såsom man redan torde funnit, tillhörde fru Emerentia v. Kühlen en af dessa karakterer, hvilka njuta det privilegiet att alltid sjelfva anse sig för lyckliga.

Hos denna qvinna fans en undransvärd blandning af förnuft och enfald, sjelfklokhet och högmod, tilltagsenhet och godsinthet, men ingendera af dessa egenskaper den andra så öfvervägande, att den stod i vägen för det helas utveckling. Blott en enda sak kunde hos henne kallas allsmäktig, nemligen inbillningskraften, hvilken numera, nästan uteslutande, koncentrerade sig kring hennes dotter. Olyckligtvis hade dock alla karakterens drag lånat stoff till den allrådande makten, hvadan denna också ständigt skiftade i flera färger.

Liksom sin halfsyster Regine Sofie hade äfven fru Emerentia kunnat blifva gift med en förmögen borgare, men af ädel stolthet föredrog hon den fattige ädlingen, ty, sade hon – sjelf en välboren fattig fröken – ”lika barn leka bäst” . . Också blef hennes äktenskap rätt lyckligt, ty hon lät kalla sig hennes nåd, och så länge hennes man lefde, kunde det väl stundom tryta bröd och andra nödvändighetssaker i huset, men hoppet tröt aldrig, lika litet som fru Emerentias sträfvan och glada lynne; och hur fattigt man än lefde, var man ändå med kommissariens och komministerns i kompani om den årliga afgiften för böcker från närmsta lånbibliotek.

Och när efter några dagars romanfastande ett stadigt paket ankom, skulle man hafva sett moderns och dotterns forskande blickar, medan salig fänriken försigtigt – till besparande af segelgarnet – löste, i stället att skära af, knuten. Ändtligen ligger der herrligheten för öppen – fruntimren kunna knappt andas af bäfvande förtjusning.

”Ha vi fått de böckerna vi begärde, min vän?” hördes gemenligen då fru Emerentia yttra. ”Är Naturmenniskan med, är Arkadien med, är det Bortauktionerade Barnet med?”

”Alltsammans, mor, alltsammans!” Och vidt och bredt från början till slut, ända ned till de imponerande orden ”Tryckt hos Lindh i Örebro,” läste fänriken hela titelbladet.

Med blyg röst frågade nu Blenda: ”Är der ingen riddarroman, pappa?”

”Åhjo . . . här ha vi ju Rudolph von Werdenberg.”

Nu voro alla belåtna, ty om mamma och pappa helst fröjdade sig åt la Fontaines ömsom humoristiska och idylliska familjmålningar, klappade dock aldrig Blendas hjerta så hårdt som då fadern med sin uttrycksfulla röst läste de vackra riddarböckerna, der tornerspel, mystiska hjeltar med slutna hjelmar och borgfröknar, sömmande i guld och silke, hvimlade om hvarandra med bakgrund af vindbryggor, götiska torn, hemliga domstolar och framför allt dessa tjusande varelser, som nämdes kringvandrande trubadurer, under hvilkas skepnad så ofta en förklädd älskare, stundom en älskarinna, dolde sig.

Men vare sig nu att böckerna handlade om familj- eller riddarlifvet, kände sig dock den lilla slägten så fängslad – fruntimren vid sina sakta surrande spinnrockshjul, som tycktes gå af sig sjelfva, fänriken vid pipan och sitt föreläsarekall – att eftermiddagen och aftonen flögo bort som en vindfläkt; och om ofvanpå all denna själsnjutning man icke hade annat än kornmjölsgröt för kroppen, så betydde det visst ingenting, ty, sade husmodern, sedan hon likväl först ur skafferiet uppsökt en bit kallt kött åt far: ”man äter ju endast för att lifnära sig, och om det ock slutligen stannar vid hafremjölsgröt, så har jag icke ledsammare för det.”

Aldrig en enda gång föll det den beskedliga frun in att betänka det all denna poetiska och lösa föda, njuten till sådant öfvermått, kunde skada hennes älskade Blenda – nej, i Blendas hufvud fingo fritt hvimla riddare och pager, fröknar och trubadurer; och ehuru hela denna skola, jemte den lafontainska och kotzebueska med sin högspända och utsträckta känsloflygt, redan då var gammal, och den öfriga verlden hänfördes af den nya eller walter-scotska, var det likväl icke värdt för waverleysnovellerna, med sitt nyktra förstånd, sina beundransvärda naturbeskrifningar och kraftfulla, men, enligt gamla smaken, oromantiska karakterer, att på fänriksbostället sticka ut sina föregångare.

Om egaren af lånbiblioteket någon gång skickade en ”nymodig” roman, skref fru Emerentia och anhöll ödmjukast att hon måtte slippa att få ”sådant der krafs”, hvilket visst hvem som helst kunde skrifva, som sett berg och sjöar – hon betalte för att få ”riktiga” böcker, och finge hon ej sådana, så funnes det gudskelof lånbibliotek såväl i Vennersborg som i Skara.

Efter den betan erhöllo de icke annat än hvad den nymodigt sinnade bokhandlaren kallade gammalt skräp, och på det sättet kom det sig att den lilla familjen ständigt lefde tillbaka och med envishet fasthöll sig i den sfer, der den bäst trifdes.

Bland alla de romaner, som fängslat Blendas unga sinne, var det isynnerhet en som hon så högt älskade, att fadern köpte och skänkte henne den på hennes födelsedag; och detta non plus ultra af intressanta arbeten bar titel af: ”Bertha och Agnes eller Stolthet och Kärlek”.

Den 2 Juli 1832 var den märkvärdiga dag, från hvilken vår hjeltinna antog sin nya tidräkning, ty det var på den som hon jemte sin mor inträffade i Wennersborg, väl konserverad i riksdagsmans par-vagn, der äfven den just icke väl försedda kappsäcken hade rum vid sidan af de tvenne smörbyttorna, skinkan och ostarna, allt likväl hyggligt inslaget i säckväf.

Med undanlag af ett par besök i Skara, hade Blenda aldrig varit i någon stad. Men hon hade läst om så många, och i fantasien så ofta lefvat der, att hon på intet sätt kände sig, som man säger, bortkommen.

Wennersborg var ju dessutom endast ”residensstad” och betydde föga för personer, som ärnade sig till hufvudstaden.

Klockan led bortåt 2 på dagen.

Straxt utanför staden hade man hållit sista måltiden ur matsäcken, och som ångbåten icke väntades förrän emellan 7 och 8, hade fru v. Kühlen beräknat mellantiden till uppköp af de saker, som borde försköna Blenda och något litet hjelpa upp henne sjelf.

Handeln var gjord.

Med sin nya shal på armen, de nya skorna invirade i näsduken, och nya floret i hast draperadt öfver hatten, stod Blenda, som först inträffat på mötesplatsen vid torgets högra sida, och afvaktade moderns ankomst.

Men redan hade goda tio minuter förflutit, och ännu syntes hon ej till.

”Kanske”, sade Blenda till sig sjelf, ”vore det så godt att jag sökte upp henne. Det är lätt att hitta . . . Men jag stannar hellre qvar – om hon tagit en annan väg, så skulle vi gå om hvarandra.”

Vår unga fröken började promenera fram och tillbaka på gatan, hvarifrån hon kommit, och till fördrifvande af tiden företog hon sig att särdeles uppmärksamt granska husen.

”Förlåt”, sade hastigt en välljudande röst bakom henne, ”skulle ni händelsevis gått miste?”

Blenda vände sig med en viss häftighet. Någonting sade henne att det var samme person, som hon tvenne gånger förut mött. Och det var han.

Blendas sällhet att vara egarinna till ett helt bibliotek – hon kunde ej förmå sig att anse sex särskilta verk för något mindre – var på intet sätt minskad af det mystiska och grannlaga sätt, hvarpå hon erhållit det; och den sköna, friska buketten uppfyllde henne icke blott med sitt ljufva doft, utan aldra förnämligast med minnet af det flyktiga, men intressanta mötet dagen förut.

Detta möte var för vår lilla romanhjeltinna en outtömlig episod, hvilken hon till och med var nöjd att icke se fortsatt i verkligheten, ty härigenom egde hon fördelen att efter behag få spinna ut och sluta den.

Vi nämna icke ett ord om fru Emerentias triumf. Hon hade ju på förhand vetat att äfventyr skulle komma att regna öfver dem.

Återstod nu att taga reda på valutan, nemligen romanerna. Men här förlängdes hennes läpp betydligt, då hon började studera titlarna:

”Kenilworth – nå, min gud, det är ju den der tråkige Scottens elemenskade bok, som jag en gång skickade tillbaks till lånbiblioteket!”

”Här är jag nu! Det är väl ingen fara, hoppas jag – ni skickade ju genast efter doktorn?”

Dessa ord yttrades af ett ungt, knappt tjugeårigt fruntimmer, under det hon med brådskande steg gick öfver golfvet i en liten sal, der hon dock som hastigast stannade framför spegeln, medan hon afkastade hatten och tillslätade håret.

Med ett finger tryckt mot läpparna endast nickade den tilltalade, i hvars person man kunde igenkänna ett af dessa aktningsvärda inventarier, hvilka, under rubrik af gamla husmamseller, icke sällan utgöra hufvudhjulet i det husliga maschineriet.

”Nå, hvad sade han, min kära Debora?” återtog damen i en mellan nyfikenhet och oro sväfvande ton.

”. . att det var ett ganska betänkligt anfall och att gamla frun efter detta behöfde vara ytterst försigtig . . . Men är icke herrn med?”

”Han kommer straxt efter – han hade några personer på kontoret . . . Kära Debora du, det är ett ganska ledsamt tillfälle! Jag häller rätt mycket af min svärmor, men det svåraste tror jag nästan är att det återkallar så sorgsna minnen.”

I ögonblicket var mamsell Deboras förklädssnibb i ögonvrån.

”Det är så sant det – och jag, som var i nådig fruns föräldrars hus i tjuge års tid, jag har väl skäl att begråta min goda matmor. Om hon icke så hastigt följt salig stadsmajor’n, så hade jag visst icke varit der jag nu är! Nå, gudbevars, jag klagar ej: gamla frun är väl en styf fru, men rättvis och bra i alla fall . . . Vill icke nådig frun gå in nu?”

”Att Debora då icke kan låta bli att säga nådig fru!”

”Bevara mig – vi kallade ju alltid nådig fruns fru mor så, och för öfrigt är det nu allmänt bruk här i Stockholm att det rika borgerskapets hustrur låta kalla sig nådiga till skillnad från de andra.”

”Visserligen, och jag ser ej hvarför icke vi kunna vara lika nådiga som många andra!”

”Just det tänker jag också.”

”Men min man är likväl endast lärftskramhandlare utan titel, då pappa deremot var lärftskramhandlare och stadsmajor. Dessutom tycker svärmor icke om detta bruk – det har jag väl märkt, och jag vill icke stöta henne . . . Men à propos af den saken, var det icke i dag som de der gässen från landsorten skulle komma – jag tillstår att jag icke gerna vill bli hedrad med uppdraget att hemta dem!”

”Säg för all del ändå icke nej, ifall det kommer i fråga – herr Patrik är visst så beskedlig . . . ”

”Men just Patriks välsignade beskedlighet kunde ställa till några följder, som det är bäst att förekomma! Man vet nog huru sådana der fattiga slägtingar tro sig ega rätt att liksom krypväxter klänga sig omkring de rika. Nej, jag tackar – jag är nog förut öfverlupen af genanta konnäsanser . . . Men kom nu!” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Under eftermiddagen befann sig fru Regine Sofie Thorman så mycket bättre, att hon kunde sitta uppe i sängen. Men hon blef otålig, då téet stod färdigt och de resande ännu icke hördes af.

Ändtligen rördes ringklockan i tamburen.

”Skynda sig, Debora – kan hon flytta på sig . . . Åh, herre gud, det är snart trettio år sedan Emerentia och jag träffades! Nånå, känner jag icke ändå den rösten . . . . jo, det är hon!”

Och fru Emerentia var det som, med Blenda trippande bakom sig, kom in i rummet.

Nu kunde väl ingenting vara naturligare än att den romantiska systern med en störtsjö af tårar skulle kasta sig öfver den så fullkomligt prosaiska, men lika naturligt var att den sednare på sitt eget tvära vis afbröt all romantik.

”Nå nå, så så, vi äro ju gamla menniskorna! Bevars gud, tycker du det är så ledsamt att se mig igen, efter du icke kan stäfja gråten?”

”Jag är ju så glad, och ändå så sorgsen!” snyftade fru Emerentia. ”Jag kan aldrig förstå att det bar så illa till att du skulle sjukna just i dag, liksom jag fört olycka med mig öfver huset.”

”Ack, ditt stackars kräk, du är lika narraktig som förr i verlden . . . Men, herre gud, så mager och skranglig du blifvit! Jo, annat slag såg du ut, när vi skiljdes åt i Göteborg.”

”Ja, du må säga det! Det var den glada tid, då salig moster Tena hade gjort bröllop åt dig och Blücher. Sedan reste du med din man på hans skepp till Stockholm, och så . . . ”

”Tyst, tyst, det for bort som en dröm alltsammans det der . . Stackars Blücher – innan året var gånget, hade lyckan vändt sig och han gått till botten med både skepp och manskap. Trösta mig, för tid det var!” Och vid det bittra minnet af sin enda, korta ungdomsdröm måste den starka fru Regine Sofie släppa ögonen till. Men snart fattade hon sig med vanlig manhaftighet, sköt systern tillbaka och förkunnade att hon nu ville ta syn på systerdottern.

Blenda hade emellertid nog varit besedd från hufvudet till fotabjellet af Henriette, som stel och ståtlig satt vid fönstret, hvarifrån hon med sin stolta blick tycktes vilja nedtrycka den fattiga slägtingen.

”Jaså, detta är flick-ungen . . . Kom fram, mitt gryn – var icke blyg: jag äter icke upp dig!”

Men Blenda kunde icke rå för att hon för första gången under sin lefnad behäftades med en verklig blyghet.

Den gamla fruns korta, sträfva ton, hennes besynnerliga sätt att uttrycka sina känslor vid återseendet af en sedan trettio år icke träffad syster förstelnade Blenda, och hon förmådde endast att med en ödmjuk nigning helsa den barska tanten, hvars hand hennes darrande läppar i detsamma vidrörde.

”Sådant sjåp till unge!” utbrast fru Regine Sofie i en ton, som likväl var ganska vänligt menad . . ”Och nu tror jag att hon vill duscha mig, hon också . . . Kära hjertandes, go’ vänner, pipen j så der mycket i gamla Westergötland – det är riktigt en ful vana!”

”Kära barn”, hviskade fru Emerentia sin dotter i örat, ”var icke tafatt och barnslig – tant tycker om kurage! Du var icke så borttappad på vägen.”

”Jag ber om förlåtelse . . . ” framstammade Blenda, i det hon med något bemödande upplyfte sina milda ögon på tant Regine Sofies hederliga, men skarpa anletsdrag.

”Litet fel är snart förlåtet! Men var icke gråtmild, om du vill stå väl hos mig – nå, se så ja, nu är allt bra!” Och den värda frun behagade att med sin egen snusnäsduk aftorka tårarna på Blendas kinder och derefter att med stort välbehag betrakta flickans älskliga ansigte.

Under detta slags revy höll fru v. Kühlen sina ögon stadigt riktade på systern: hon darrade af bäfvan att den, af hvilken deras öde till så stor del berodde, icke skulle blifva nöjd. Men hon lugnade sig fullkomligt, då hon hörde följande:

”Ser man på – vår Herre har ingen skam: frisk, välskapad och fager som ett nyutslaget blomster . . . Nå, vänd dig om nu, så skall jag visa dig din kusin Henriette, min sonhustru!”

Vid dessa ord flyttade sig lärftskramhandlandens förnäma fru långsamt från sin plats vid fönstret och nalkades med ett utseende af nedlåtenhet först fru v. Kühlen, för hvilken hon gjorde en höflig, men kall nigning, och derefter Blenda, den hon räckte ett par fingerspetsar, i det hon småleende sade:

”Välkommen till Stockholm, min lilla vän! Jag rekommenderar mig sjelf som kund till den snälla sömmerskan, ty jag har en hel hop saker att låta sy.”

Men nu skulle man ha sett hvilka ögon svärmodern satte på den styfva svärdottern!

Det kunde nästan anses som en lycka i de nya husliga förhållanderna att det myckna pratet och stora ansträngningen så medtagit den stränga husfruns krafter, att hon följande dagen befann sig i ett tillstånd af djup afmattning, hvilken omständighet materielt tvingade henne att icke tyrannisera hvarken sig sjelf eller andra.

Denna förändring öppnade genast Blendas medlidsamma hjerta.

När hon sedan – under det hon sakta och utan allt fjäsk, men mildt och klokt skötte om sin sjuka tant – fick fröjda sig åt en och annan nästan öm blick, var hon snart helt och hållet försonad. Och när hon ytterligare, innan tant Regine Sofie återvann sina vanliga krafter, genom mamsell Debora inhemtade hur god menniska denna tant, trots sitt sträfva lynne och sitt sträfva väsende, var, hur välgörande i tysthet mot många betryckta, fastän ingen vågade sig fram att tacka henne, beslöt Blenda att med allt tålamod underkasta sig sin beskyddarinnas ledning, öfvertygad att hon genom eftergivenhet, flit och vänlighet snart skulle lyckas att intaga denna till sin förmån.

Och så skedde äfven.

Samtalet i föregående kapitel hade egt rum under mamsell Deboras vanliga aftonpromenad med Blenda, och de återkommo just så att de mötte husmodern i förstugan.

”Hvad håller du under shalen, barn?” frågade hon, och såg med temligen stora ögon på Blendas rodnande kind.

Utan ett ord räckte den unga flickan fram en bok.

Under det tant Regine Sofie runkade på hufvudet och hotande upplyfte pekfingret, tog hon likväl boken i hand.

”Hvad är det här för slag . . . Ke . . Kenil . . worth – nå, gud förlåte dig, din slinka, som förnöter den tid, hvarunder du skall hemta luft till kropp och själ, på tocket der otyg . . jag trodde dig bättre, det kan jag säga!”

”Goda tant, när jag har en fristund, bör jag ju få göra den så njutningsrik som möjligt.”

”Menar du det?”

”Ack ja, och om tant visste hur skönt det är att, när jag sitter i lilla bersåen, få roa mig med läsning, skulle tant visst icke misstycka min sysselsättning. Dessa historiska tilldragelser äro alldeles nya för mig.”

Straxt efter friarens bortgång kom Blenda, qvittrande som en lärka, utför trappan.

Under föregående aftonen hade hon ej rönt något synnerligt nöje vid tanken på detta lustparti; men i dag kände hon sig så glad, så frisk: solen glänste ju ock så skönt och vinkade ut i det fria.

Förgäfves är ock att neka det en annan liten omständighet upplifvat Blenda. Hon hade nemligen – bäst som hon tidigt på morgonen läste i sin kära Kenilworth – hittat ett understruket ställe . . hvem utom gifvaren hade kunnat understryka det? Och hvarföre var just detta ställe valdt? Det handlade särskilt om troheten och förtroendet.

Blenda kunde ej gifva sig något svar på dessa frågor; men hennes lynne erhöll hastigt en spänstighet, som återverkade på hela hennes varelse . . . . .

”Kom in, din lilla sångfågel – jag har något att tala med dig!” ropade tant utåt dörren.

Och nu befann sig Blenda i rummet, der hon likväl, på en gång förstummad, trodde sig drömma vid hvad hon här fick se.

Det var en lif-full och tjusande anblick som visade sig öfver hela Riddarholmsfjärden, der den nu vid middagstiden låg öfverströdd med sina otaliga små båtar och segel, kryssande och korsande hvarandra i olika riktningar bortåt Mälarens solbeglänsta stränder, älsklingsplatserna för den sjöälskande delen af Stockholms befolkning.

Blenda – elegant som en riktig stockholmska och så skön att folket på gatan, till tant Regine Sofies hemliga stolthet och tillfredsställelse, vändt sig om för att betrakta henne – satt nu och gungade i den lilla kullbåten, hvars kringhvirflande hjul gjorde henne ett obeskrifligt nöje.

Men kullbåtens maschineri glömdes dock snart för utsigten öfver denna på en gång så pittoreska och praktfulla natur, bland hvilken konsten rest sina ståtliga vårdar. Här passerades de allvarsamma skinnarviksbergen . . der höjde sig kungsholmskyrkan och längre bort framskimrade Marieberg . . här fick man bakom sig åter sigte på Strömsborg . . . och innan kort strök båten in i den vackra Långholmsviken.

”Du är bra lycklig nu, min Blenda!” sade modern leende. ”Detta är just en af de sköna dagar, hvarom vi drömde, när vi tänkte på hvilan efter arbetet.”

Efter en förträfflig middag, intagen i en sval berså, satte sig sällskapet att afvakta den förstärkning, som väntades från granngårdarna.

Under det Blenda, luktande på de sköna blommor, hvarmed kusin Patrik försett henne, för sig sjelf undrade huru hon som bäst skulle skicka sig i societeten, började fru Regine Sofie anställa förhör efter gästerna.

”Det här starka rosendoftet, med suset i träden och suset i sjön, gör mig just lite sömnig – sladdra derföre du, Henriette, som har lätt för det, och säg mig hvilka du väntar . . . Men jag menar att du redan somnat, min kära syster Emerentia!”

”Jag – nej, jag är långt ifrån sömnen!”

Och häri hade den goda själen fullkomligt rätt.

Liksom Blenda var hon sysselsatt med tanken på sitt första uppträdande, och som det fallit henne i minnet att hon någorstädes läst att tystnad och tankfullhet tillkännagåfve bildning och förstånd, föresatte hon sig att i dessa punkter icke låta öfverträffa sig af någon. Hennes tillbakadragenhet vore dessutom lätt förklarad af sorgdrägten, och emellertid vunne hon förmånen att observera och lära, utan att blottställa sig för några misstag.

”Vi vänta inga andra” – svarade Henriette sin svärmor – ”än de som höra till vår vanliga sällskapskrets härute under sommarn.”

”Vet jag hvilka det är?”

”Sidenkramhandlanden Lorens känner mamma . . Hallbergs likaså, tror jag . . . ”

”Jaså, hökarns?”

”Ja, rika hökare Hallbergs . . Se’n ha vi spegelfabrikör Lundgrens, hofrättsrådet Ahlstens och . . låt mig se . . kanske kommer också hattstofferare Cederlunds, slagtare Brunns och gamla öfverstinnan Wollsmidt, hvilken är liksom en oldmor för oss alla.”

”Än kammarjunkaren, kära du, du glömmer honom!” inföll Patrik.

”Hvem är det?” frågade mamma.

”Öfverstinnans son. Han är ute ett par gånger i veckan, och nästan alltid kommer han hit och sjunger med Henriette.”

”Kanske mamma befaller att vi servera kaffet?” inföll unga frun, uppstigande. ”Det är visst det enda som sätter lif i oss!”

Den aristokratiska fru Emerentia stafvade emellertid inom sig på den besynnerliga sammansättningen af gästernas rang.

Hon var van vid landsortens trånga åsigter och kunde i sitt lif icke begripa hur en hökare, en hattstofferare – denna titel togs efter bokstafven – och ännu värre en slagtare kunde komma i sällskap med öfverstinnor, kammarjunkare och hofrättsråder. Den värda frun hade väl förut hört omtalas penningens makt, men aldrig hade hon inbillat sig att den vore i stånd att åstadkomma slika underverk.

Men, som sagdt, Johan lille, jag vet icke hvad det våller att jag har ett sådant behof att förmana dig i detta. Lofva mig att du sätter ett styft hufvud mot olyckan, när hon träffar – fast, gudbevars, icke nekar jag dig att ha hjerta.

Det är för bra att du då kommit fram till det välsignade Hamburg och att du håller på att uppgöra lyckliga affärer!

Det är likså godt att jag säger dig rent ut att jag ärnar tala med dig i en sak, som du alltid slagit i vädert; men gör du så äfven den här gången, så handlar du som en stor narr.

Nu är det så till förståendes att syster min, som jag väntade upp, riktigt nog kommit med sin lilla tös – och du skall tro, att så sjuk jag var den dagen, så blef jag ändå riktigt häpen öfver en sådan skön liten guds engel: mild som en dufva och oskyldig, du, så att en kan riktigt både skratta och gråta åt henne!

Henriette visade sig genast på styfva linan – den Henriette, den Henriette . . den gången hade du goda ögon . . . Nå, käre Johan du, jag pröfvade flickan till både arbetssamhet och lynne, och du kan tro mina ord, att hon är en äkta perla. Fattigdomen gör ingenting, ty jag säger att det blir välsignelse att föra ett så fromt och vänligt barn i huset; och den djupa tacksamhet, som hon säkert skall både känna och ådagalägga, är bättre hemgift än Henriettes 50,000 banko.

Och se’n behöfver du icke tro att, för det jag talar om fromhet, hon är något pjåk – nej bevars du, annat slag! Henriette kallade henne i går åtta dagar se’n, då vi voro derute i sockerhuset till middag, för vår ”lilla oskuld”, vår ”lilla enfald”, men jag ville att du sett hvilken min vår lilla enfald då satte på sig, och sådant svar hon hade i beredskap – jag mins nu icke orden, men nog fick Henriette veta att hon tagit fel i sin mening, och ehuru hon se’n, att börja med, låtsade lite vänlighet mot barnet, kom ändå den hjertligheten icke af ett godt sinne: det märktes sednare på aftonen.

Du vet att de derute på sommarnöjet umgås med en hel hop folk, som gå tillsammans och sladdra, och högsta gåsen i gåshuset är en kammarjunkare, hvilken jag – dömmande efter Henriettes miner och rodnad – starkt misstänker att ha lagt ut sina krokar för henne; men den eftermiddagen lofverade han kring lilla Blenda, som lyckligtvis icke röjde hvarken någon försagd blyghet eller något synnerligt nöje öfver den äran.

Men nu bar det så till, vid vår hemresa, att kammarjunkaren lagade sig i ordning att följa med till staden, i stället för att – såsom han lär bruka om söndagarna – stanna öfver ute hos modern, öfverstinnan. Han hade, hette det, så många göromål att uträtta andra dagen. Och om jag förut tviflat på Henriettes afund mot barnet, så begrep jag den nu, då hon ett tu tre fick den högsta lust att behålla sin kära Blenda hos sig några dagar. Men jag sade nej, och dermed var det slut.

Gifta hustrun . . hm hm hm – gud hjelpe mig, skulle icke jag läsa lagen för henne, om jag kunde tro att det är annat än barnsligheter. Men jag vill ändå hålla ögonen öppna, ty det var något med en promenad som icke förekom mig riktigt helt, fast Patrik, stackare, icke begrep någonting . . . i alla fall vill jag icke ha Blenda i den skolan.

Under öfverfarten hem gjorde kammarjunkaren sig artig på mångahanda sätt, i all ärbarhet, förstås.

Bland annat erbjöd han sig att visa de nykomna kongl. slottet och klädkammaren samt en riddardubbning som skulle ske i veckan. Jag såg hur glädjen och ångsten ömsom lyste i det stackars barnets ögon, och hon såg på mig med så innerligt bedjande blickar, att jag icke var menniska att säga nej, utan antog löftet för både dem och mig sjelf.

Åh, herre min gud, sådan lust jag har haft af de fruntimren både före, under och efter den dagen!

Syster min, kollran, var ackurat som en snurra, och Blenda gick icke på jorden, utan i luften. Jag trodde att barnungen skulle svimma, när hon fick se kungen, de utnämda herrarne och hela herrligheten, och jag måste riktigt nypa henne lite i armen, medan kammarjunkaren drog proppen ur en eau-de-colognes-flaska, allt för att få henne till lifs. ”Den der lilla”, hörde jag då en herre hviska helt högt i örat på kammarjunkaren, ”ser ju riktigt ut som Rafaels madonna” – jag för min del har visst icke sett hans madonna, men nog såg flickungen hygglig ut alltid, och det tyckte annat folk också, ty det vet jag att de fleste karlarne sågo lika mycket på henne som på kungen och dubbningen.

Hvad beträffar syster min, så var hon mest förtjust i klädkammaren: jag trodde att hon nära nog vuxit fast framför glasskåpet, der drottningens brudklädning hänger, och hon skrek, så att jag skämdes, öfver en konglig barnkolt, icke mins jag hvems.

Sedan dess ha vi icke sett till kammarjunkaren, men jag märker att han slår sina krokar förbi fönstren, och derföre låter jag Debora sitta der.

Men om vi ej sett kammarjunkaren, som blef narrad på sin förhoppning att i går åter träffa oss ute hos Patriks, så ha vi i stället sett Henriette, och när hon kom hit dagen efter riddardubbningen, trodde jag att hon hade fått min gamla kramp, då hon fick veta hvar vi hade varit och hvem som fört oss dit.

Till en början lisade hon sitt sinne genom att försmädligt fara ut mot ”små intriganta koketter, som icke vore så bortkomna som de ville synas.” Men se då – efter barnet icke var inne – fann jag för godt att tysta munnen på nådig frun genom att låta henne förstå att det såg misstänkt ut att hon så mycket intresserade sig för kammarjunkaren. Hon sväljde sina piller, och teg.

Jag är ledsen, käre son, att du ej kan komma hem före slutet af november, ty jag är riktigt i bryderi öfver att icke kunna nog vakta den skatt, som jag ärnar dig. Jag ser grant att hvarken kammarjunkaren eller någon annan har det i hjertat, men så barn hon är, kunde det väl ändå hända att hon slutligen tappade det till någon af de sökande.

Det var en hel svärm ungherrar, må du veta, omkring henne på resan. Se’n ha de sprungit ner dörrarna för mig och skickat biljetter, som jag svarat på, så att nu är jag då ifrån dem. Men en – det var en hygglig handelsexpedit – har ordentligt friat, och till min stora undran (ty den saken måste jag meddela både åt barnet och syster min) var ingendera för partiet: jag kunde aldrig tro annat än att Emerentia, så färdig hon är med planer, skulle nappa på första krok, men tänk, hon var fullkomligt likgiltig, och så fick han formligt nej, hvilket jag klart såg lika mycket förtröt som smärtade honom.

Jag tror icke att den lilla just är behagsjuk på något sätt, men hon är glad och barnslig och pratar gerna med herrarna, hvilket hon också sjelf tillstår.

Om jag endast finge ge henne en liten, liten vink om det jag önskar! Men jag vet nog hvad du skall invända, då du ej sett henne. Å andra sidan kan jag icke hålla henne innesluten tills du kommer hem; och flyger hjertat sin kos, så är det förbi med hela glädjen, ehuru, förstås, hon alltid med ödmjukt sinne skall ta emot ett anbud, hvars stora förmån hvarken hon eller modern ens kunnat drömma om.

Det är nu tid att efterse huru vår hjeltinna befinner sig efter de stora njutningar, som fru Regine Sofie Thorman i sitt bref omnämnt.

”En stjerna lik” glänste den oförgätliga riddardubbningen öfver allt annat.

Den förverkligade ju på visst sätt Blendas höga drömmar, och för hennes lifliga fantasi var det en ringa småsak att förvandla slottskapellet till ett tornérskrank – läktare för damer funnos ju äfven der – och att tänka sig huru de nyslagna riddarne, eldade af tappert hjelte- och mannamod, stego till häst att fäkta med en utanför skranket stående okänd riddare, hvilken nyss insändt sin handske och låtit härolden högt och ljudligen utropa att han till häst och fot, med lans och svärd, var redebogen att kämpa med så många, som hade lust att i ärlig strid mäta sig med honom, och på lif och död med hvar och en, som vågade bestrida att hans hjertas dam var den skönaste bland de sköna.

Olyckligtvis blef alltsammans slut i kapellet, innan Blenda fick sin lysande dröm färdig.

Dagen efter denna lilla utfart inträffade i vår hjeltinnas lif en händelse af stor vigt och de allvarsammaste följder.

Hon var nyss uppstigen och ärnade just sätta sig ned att skrifva ett bref till den gamle komministern i hemorten, i hvilket bref den första besparingen åt lama Britta skulle inneslutas, då mamsell Debora steg in med kaffebrickan i hand.

Dessa små välsignade sladderstunder voro en stor välgerning för såväl fru Emerentia som mamsell Debora sjelf, ty begge hade längesedan – i djupaste hemlighet förstås – öfverenskommit att det ganska väl kunde behöfvas att ibland undanstjäla några ögonblick från fru Regine Sofies tryckande välde.

”Hur står det till med syster min i dag, mamsell Debora lilla? Vi kommo hem så sent, att vi icke fingo ta godnatt.”

”Jo, jag tackar, hon var vid riktigt helsosamt lynne i går qväll.”

”Gudskelof!”

”Straxt efter det herrskapet gått, kom postbudet . . . Men det var väl roligt hos Gauthiers?”

Flera timmar hade förflutit.

Likt ett par uppskrämda fåglar, hvilka hvart ögonblick frukta att träffas af skyttens skott, sutto fru Emerentia och hennes dotter darrande tillsammans.

Deras stumma förtviflan ökade sig för hvarje minut, som närmade dem till middagstimman, tiden för sammanträffandet med deras förolämpade värdinna.

”Jag försäkrar, barn”, sade modern helt sakta, ”att jag för gud icke begriper hur du kunde våga att säga nej – nej till syster min! Men himlen vare pris att du egde det modet, ty det måtte jag säga hade varit ett snöpligt slut på vår flyttning och våra förhoppningar, om du skulle ha trädt i brudstol med en hattstofferare!”

”Hvad än kusin Johan varit, hade jag ändå sagt nej, ty . . . ”

”Alldeles det, du lilla, ty han hade ändå varit kusin Johan!”

Blenda endast suckade.

”Nej, mindre än en grefve, aldrasist en baron, tar jag icke till måg . . . Annars är kammarjunkaren en hygglig man.”

Efter denna dag studerade fruntimren Dagbladet och sprungo efter annonser ett par timmar hvarenda förmiddag. Och som tant Regine Sofies hushåll icke skulle upplösas förrän vid flyttningstiden kunde de taga sig denna ledighet.

Men ehuru salig farmor, som sett verlden, försäkrat att ”den som söker, han finner”, befans likväl detta tänkespråk vara ganska problematiskt.

Först hvad rummet beträffade, var det ena för dyrt, det andra för litet, i det tredje slog röken in och det fjerde, som hade ett skäligt pris och temligen snygga väggar, var behäftadt med olägenheten af fem höga trappor, i hvilka man höll på att bryta nacken af sig, hvar gång man skulle upp eller ned.

”Men der bo vi ändå för sexti riksdaler om året”, sade Blenda, ”då deremot alla rum, som ha ett hyggligt läge och kök, kosta nitti, ja hundra riksdaler.”

”Det är nog sant, du lilla!” svarade mamma med en fundersam min. ”Men då vi besinna . . . ”

Fru Emerentia betänkte sig tydligt litet på fortsättningen – den var säkert kinkig.

Tvenne månader voro förflutna.

Under en kall och ruskig afton i slutet af november återfinna vi vår hjeltinna sittande framför den sparsamma brasan i det nya hemmet.

Med en blandning af glädje och öm oro betraktade hon sin mors bleka, infallna kinder, hvilka, efter en flera veckor långvarig frossa, åter började få färg och en anstrykning af hull.

Fru Emerentia half-låg i en länstol, men i sjelfva sitt medtagna tillstånd hvilade hon dock icke från arbetet: hon stickade på barnstrumpor.

”Ack, mamma, hur kunna vi nog prisa Gud att denna så mörka och sorgliga tid ändtligen börjar ljusna – ty blott mamma blir frisk, ljusnar allting.”

”Tack, mitt älskade stackars barn, du har lidit mer än jag . . . ”

”. . . af smärtan att kunna göra så oändligt lite – ja, det tror jag nästan.”

”Och hvarken Henriette eller Patrik ha varit här på hela långa tiden. I början kom ändå han någon gång . . nånå, de karlarna ha mycket att tänka på – och se’n, då han icke hört af oss, har han förmodligen trott att vi mådde bra.”

”Förmodligen!”

”Om du besökt honom, hade han kommit straxt, derom är jag fullt säker.”

”Jag har icke kunnat förmå mig att gå dit . . . och se’n så var jag rädd att träffa kusin Johan – troligtvis är han nu hemkommen.”

”Ack”, suckade fru Emerentia, ”tänk om vi ej handlat så alldeles klokt – tänk, om den der skånske grefven aldrig låter se sig mer?”

Sjukdomen hade, som man ser, gjort vår fru en smula förnuftig.

Blenda svarade ej – hon vände sig hastigt bort för att dölja en tår, frampressad af hennes nu så länge gäckade förhoppningar.

”Och den här dyra välsignade chinan, kära du . . ja ja, den skall till – men så är det också ingen drygsel i de styfrar vi förtjena.”

”Och ändå hade vi rätt stor förtjenst under första månaden, då den snälle vänlige kongl. sektern med sin rekommendation gick oss till handa.”

”Men, gudnås, nu är han borta; och fastän fruarna lofvade att ej ta sin hand ifrån oss, fruktar jag att den här krångliga sjukdomen gjort dem uppledsna: det sista täcket gick allt bra långsamt!”

”I går, när jag var hos fru C., sade hon mig också något rätt ledsamt.”

”Hvad då, barn?”

”Att hon var tvungen dela på de arbeten, som hon och hennes vänner hade att bortlemna, emedan det fins så många behöfvande, som hon ej har hjerta att neka.”

”Det har hon visst rätt i, du lilla, och ehuru det blir en förlust för oss, är det så mycket bättre för andra stackare att hon tänker så . . . Men låt se – vi ha ännu i behåll min stora fantasi.”

”Hvilken då, mamma?”

”Kors, smörbakelsen, vet jag! Så snart jag blir frisk, sätter jag den planen i verket, och det är något inom mig, som säger att den skall lyckas.”

”Åh, det blir mycket långt tills mamma kan gå ut i köket, och emellertid . . . ”

”Jag förstår väl ditt emellertid, barn, men min salig farmor, som sett verlden, brukade alltid säga att efter sju bedröfvelser . . . ”

”Ack, jag vet, jag vet, mamma!”

”Om du vet, så bör du också lita på att äfven vår sol går upp igen . . . Låt se, hur mycket pengar ha vi nu in alles?”

”In alles”, svarade Blenda med ett leende, som bekymret icke kunde undertrycka, ”äro vi i besittning af 3 en-riksdalrar och 12 sk. i löspengar!”

”Nånå, kära du, sämre kunde det vara, helst som vi ännu ha qvar af vår proviant – skinkan är ju icke halftagen . . . ”

”Men sista osten är borta – jag hade inga kontanter åt madam för förra veckan. Och dessutom är sådan mat nu icke passande för mamma: doktorn talar om buljong, och portvinet är slut!”

”Trösta dig, min engel! Jag skall ta ännu en butelj af de pengarna vi ha, och några marker kött köpa vi oss också till en kraftig buljong – men blir jag icke sedan menniska, så må katten kosta på sig sådana dyra saker! Kanske är det aldra bäst att jag återgår till min gamla diet.”

”Men till allt slags diet fordras ju ändå något, och för detta något måste vi på ett eller annat sätt finna utvägar. Jag tror . . . ”

”Hvad?”

Det var en outsägligt tröstlös känsla som skakade den unga flickans själ.

Ensam, öfvergifven, utan vänner, utan råd, utan tillgångar, tillbakastött, förödmjukad, förolämpad, dignande af trötthet efter den långa promenaden och den starka spänningen, var hon nära att falla omkull i den kalla, svarta förstugan – och för att ej göra det, måste hon omfatta pelaren till den trappa, som hon påträffat.

Sången om riddar Egbert Montabor, denna för hennes hjerta så heliga klenod, hade hånfullt blifvit utskrattad, och hon sjelf behandlad som en fjålla – var det då fjålligt att ega känslor, derföre att dessa känslor icke öfverensstämde med andras?

Om Blenda i detta ögonblick af hård pröfning kunnat afväga något, så är det nästan troligt att hon måst erkänna, det hennes dubbla olycka att icke erhålla någon arbetsförtjenst smärtade henne mindre, än det att man så skoningslöst kränkt den högsinta Berthas sång om den tappre riddar Montabor.

Emellertid tycktes det henne att de framstörtande tårarna något lindrade hennes qval.

Det är icke möjligt att gifva en föreställning om Blendas uppträdande i moderns kammare.

Hon gick icke: hon dansade, hon flög in – hon ville berätta den stora tilldragelsen, men hon föll i gråt och visade sig i ett så öfverspändt tillstånd, att fru Emerentia blef helt rädd.

”Du har gått för häftigt, stackars mitt barn: blodet har slagit åt hufvudet, eller kanske åt hjertat . . . drick vatten, flicka, i himlens namn drick vatten!”

Men Blenda kunde hafva druckit så många glas vatten som helst, och hennes blod skulle ändå icke hafva blifvit afkyldt, ty det var icke blott hennes lifliga fantasi som råkat i denna vådliga rörelse och, icke nöjd med det närvarande, genombröt framtiden: äfven hennes hjerta genombröt plötsligt de fördämningar, som blygsamheten och oförmågan att begripa sig sjelf hittills satt emot dess rörelser.

”Vill du då icke tala ett klokt ord, barn . . . Tag åtminstone af dig . . kasta dig icke så med enda hatten . . . Får du lektionerna?”

”Jaså”, sade Henriette, och gaf sitt hufvud en förnäm och likgiltig lutning, ”han är då ändtligen återkommen . . . Gör han oss den äran i afton?”

”Kors, så kallt du talar om Johan, min engel – jag trodde, och det har jag alltid trott, att han stod fasligt högt i favoritskapet.”

”Kära Patrik” – Henriette, som satt i en beqväm länstol framför brasan, sköt eldskärmen längre åt sidan – ”kära Patrik, du är så ofantligt enfaldig!”

”Må’ det – det har jag icke vetat!” svarade den äkta mannen skrattande. ”Men som du är så mycket klippskare, så kan det ena hjelpa det andra.”

”Ärnar din bror sig hit i afton?”

”Visst tusan gör han det! Jag hunsade opp honom dugtigt jag för det han icke redan kom till middagen. Men fastän det nu är öfver tre månader sedan salig mamma dog – ack, herre gud, hvad hon var beskedlig och hvad jag höll af henne: förbanna mig, längtar jag icke så ibland efter hennes bannor, att jag är färdig att storgråta för det jag aldrig mer får höra dem . . . men jag trasslar bort mig – jag skulle säga, att fastän mamma varit död öfver tre månader, är det ändå vid hemkomsten, begriper du väl, upprifvet i Johans hjerta. Han var alltid gullgossen.”

”Och sedan han nu varit så länge utrikes, är han väl ända ett strå förnämare än förut?”

”Jag tror du är tokig – rår han för, om han ser en smula förmer ut än jag? Det ligger i kroppen, ty, min lif och själ, han är ej mer stor i sinnet än jag! Johan är en hederlig karl, som alla högakta, och jag känner mig icke afundsjuk, fastän det hände mig en dag, när jag stod inne i boden hos honom, att man tog mig för betjenten.”

”Kan man tänka – Johans bodbetjent!” Henriette började fnysa på ett högst föraktligt sätt. ”Jag tror ändå att du med mina pengar bör gå likså långt som han!”

”Nog borde jag det hvad pengarna beträffar, ehuru Johan nu eger nära på lika mycket som jag; men, besitta, blir det ändå icke alltid på det sättet, då vi befinna oss tillsammans, att Johan är Johan och Patrik är Patrik – nå, det är icke vår skull, utan annat folks.”

”Ah, det är din egen också!” utbrast Henriette, alltmera förtörnad.

”Min egen?”

”Ja visst, du, som skall ha honom till ditt eviga ombud – hvem var det, om icke du, som trugade Johan att i ditt ställe föra mig på börsbalen . . hvem är det som skall skaffa platser, då det är fråga om att få se något vid stora högtidligheter . . hvem är det som måste hålla tal för dig, när du ser några vänner hos dig – du kan icke ens proponera skålen för en stackars resande, utan att Johan skall börja: ’Mitt herrskap, värden har uppdragit mig’ etc. etc. Åh, du är alldeles odräglig – ja, jag vet bara icke huru jag kan härda ut!”

”Sötaste min vän, du visste väl förut hurudan jag var, och det är ganska orimligt att så här utan orsak förebrå mig att jag icke kan hålla ta . . . ”

Dagen efter de i sista kapitlen omförmälda händelserna begaf sig vår fröken – full af hemliga, men ingalunda obetydliga förhoppningar – på väg till den gamla damen, som skrifvit brefvet till hennes mor.

Adressen var, såsom man vet, till ett hus på Drottninggatan, och Blenda föreställde sig att hon skulle komma till ett af de palats-likaste.

En högboren fru, en troligen f. d. hofdam, en grand tant till den rike grefven, kunde ej bo annorlunda. Och så till vida fann hon sin förmodan bekräftad, att husnumren stod öfver porten till en af de ståtligaste byggnaderna.

Blenda, som icke erhållit närmare upplysning angående lokalen, ansåg för gifvet att hon borde höra åt i första våningen, och begaf sig alltså en trappa upp och ringde på. Men här bodde en utrikes minister . . . Der var det således ej.

”Nå, så måtte det vara två trappor upp” . . . Åter misstag: här bodde en öfverste.

”Tredje trappan då?” . . . Ännu en gång nej: denna våning innehades af en bankokommissarie.

Andra morgonen kom Patrik sjelf på besök hos moster’ Emerentia och lilla kusinen.

Han ursäktade sig på sitt godlynta sätt för det han råkat att glömma af dem en tid. Men nu var han här för att säga moster det hon icke skulle vara bekymrad för hyresqvartalet, det han tog på sin partage, och att dessutom hugna henne med den nyheten att hon skulle få nattrockssömmen tillbaka.

”Jag försäkrar dig, min käre systerson”, utlät sig vår fru med en ton, som besynnerligt vägde mellan tacksamhet och högmod, ”jag försäkrar att din godhet icke är kastad på otacksamma, men jag hoppas att det icke blir rätt länge som vi behöfva att taga emot den, ty det är alltid hårdt att lefva på andras välgerningar. Men det gläder mig dock storligen att jag hade rätt, när jag under den här långa sjukdomen – då vi tycktes vara öfvergifna af hela verlden – sade till Blenda: ’Patrik är hindrad af göromål . . eller något annat . . ej af sin goda vilja, ty han har ett godt hjerta’.”

”Tack skall moster ha för den rättvisan! Ta mig f-n håller jag icke så mycket af både moster och lilla kusin att jag gerna skulle ta er hem till mig begge två, om . . . det inte vore omöjligt . . . Nå, lilla kusin Blenda, hur står det till med helsan och kärleken?”

”Jag är frisk som ett vinterny och glad som en lössläppt fågel, ty vi ha fått löfte om fullt upp med arbete och stor arbetslön. Och se’n så” . . . Blenda nickade med sitt lilla täcka hufvud såsom hon brukade göra, då hon ville lägga vigt på sina ord.

”Och hvad se’n?”

”Jag vet icke rätt om jag bör tala om det som händt?”

Hon såg på mamma.

”Åh, något kan du gerna säga! Kusin Patrik menar oss så väl och deltager i din lycka . . tala du, kära barn!”

”För katten, är här någon lycka å färde – den är jag nyfiken att höra!”

”En gammal vördnadsvärd fru”, återtog Blenda, ”har hört talas om oss och sjelf sökt upp oss. Hon ger mig 50 riksdaler i qvartalet – och har redan gifvit mig det första – för det jag några timmar hvar eftermiddag läser högt för henne. Och så – ja, det är riktigt sant – har hon en god vän, som är musik- och sånglärare, och hon ärnar låta mig ta lektioner för honom.”

”Ser man på: sådana der lyckträffar, det må jag medge, växa icke på träd! Men det var ändå en mensklig sak – jag tänkte att det var fråga om ett parti jag . . . nej se, så hon rodnar . . det göra flickorna alltid, när en talar om kärlek och giftas.”

Fru Emerentia var på väg att gifva vika för sitt eget meddelelsebehof och låta Patrik få en vink om att han icke så alldeles misstog sig, då en orolig blick från Blenda erinrade henne att grefvens intressen och hemligheter voro för vigtiga att blottställas. Det kostade dock storligen på henne att icke få öppna den minsta flik af dessa hemligheter, men hon var hjeltemodig, sväljde och teg,

Trenne veckor hade förflutit.

Dagligen hade Blenda besökt sin gamla fru, icke blott om aftnarna, utan äfven ett par timmar hvarje förmiddag för musik- och sånglektionerna. Och vår unga hjeltinna gjorde så stora framsteg man kunde vänta af en brinnande håg och ett för musiken så känsligt sinne.

Men med allt detta, hur angenämt det än var att spela, sjunga, läsa och slutligen språka om hvad man läst – (den älskvärda gumman syntes i allt som rörde lifvets förhållanden vilja vara en moderlig lärarinna för Blenda) – med allt detta, upprepa vi, hördes dock ingenting af om grefven: den gamla frun nämde honom ej, och hvar afton var det endast vaktmästaren som stod på sin post.

På det viset, medan hjertat är fullt af längtan och hufvudet fullt af planer, som aldrig hinna att förverkligas innan andra uppstå, blir slutligen sjelfva lyckan enformig.

Blenda fann att hon gjorde orätt i att hoppas något vidare.

Hon var ju nu på väg att förvärfva sig de angenäma talanger, som erfordrades för en guvernant-plats, i händelse hon skulle behöfva söka en sådan – på väg att genom en förnuftig läsning kunna bedömma sig sjelf, på väg att blifva ett mönster af förstånd, ja, att blifva sjelfva ”Elise eller Qvinnan i sin fullkomlighet” (någon smula romantik måste nödvändigt vara med) . . . Men ehuru hon stod på väg till så mycket godt, gret hon dock sina ”modiga” tårar i tysthet, ty nu var hennes greflige älskare hårdare än Leicester – det hade visst aldrig varit så lång tid emellan de tillfällen, då han lät Amy Robsart höra af sig – och äfven en engels, ja, till och med en erke-engels tålamod kunde under ett sådant prof slutligen brista.

Blenda hade glömt att hon förut fått vänta vida längre på hans återseende.

Ändtligen hade vår hjeltinnas goda stjerna barmhertighet med henne och skickade henne en liten stråle, tillräcklig att öfvertyga henne det hon haft orätt i att anse sig helt och hållet öfvergifven.

Två dagar före julaftonen sågs en ung elegant man vandra utåt Riddargatan.

Denna vandring gick emellertid ganska långsamt, ty i hvarje hus hade han att fråga efter någon. På ena stället ville han ha reda på en skomakare, på det andra sökte han en målare, på det tredje var han öfvertygad att hafva hittat den snickare, som han måste träffa. Men utan att hafva funnit den han letade efter, hade han snart genomspårat hvarenda våning och öppnat hvarenda dörr på nära nog hela gatan.

”Att också icke veta husnumret!” mumlade han i hvarannan minut. ”Och att icke kunna fråga rätt fram! Men tålamod – någon ny drake kunde ligga på lur och bli uppskrämd – man måste öfverrumpla, för att ej bli afvisad!”

Huset, hvaruti fru v. Kühlen bodde, låg nära slutet af gatan, och som ordningen nu var kommen till detta hus, var det också dit som kavaljeren ställde kosan. Och anländ till behörig ort, började han sina frågor på nedra botten.

Henriette smålog behagligt.

”Nå, det är ju icke mera än min pligt att uppfylla dina önskningar.”

”Det är väl så det, men det gaf du förr icke mycket akt på. Nej, tacka vill jag, som du nu är! Också sade jag i går till Johan att jag är . . . gissa hvad?”

”Har jag tid att gissa!”

”Det är så sant det!”

”Men jag kunde ändå vilja veta . . . ”

”. . . hvad jag sade till Johan? Ser du! Ni äro alltid nyfikna . . . . Nå, jag sade bara att jag var den lyckligaste man i hela Stockholms stad, och att ingen har en sådan liten rar hustru.”

”Det är bra, min vän, mycket bra . . Men hvad gör då Johan som icke kommer – han narrar oss väl icke på ressällskapet?”

”Nej, för tusan, nog vet han bättre! Han har skickat sina saker hit, allt är påpackadt och vi hemta honom i förbifarten.”

”Godt!”

”Således finner du att det blott är på dig vi vänta, och om du tänker på att det i morgon – sjelfva julafton – är rätt obehagligt att komma fram för sent, så vet jag visst att du drifver på en smula!”

”Jag är ju färdig, jag har slutat allting – jag trodde att vi väntade på Johan.”

”Och der kommer han”, utbrast Patrik . . . ”så nu har du icke honom till förevändning.”

I fru Emerentias stora, vackra kammare sågs på festligheten att julaftonen inträdt.

Klockan var half 7 på aftonen.

I anseende till den ”öfverdådiga” skickningen från Patriks hade man kunnat rangera sig i stor skala.

Madam var tingad för hela dagen, så att den värda frun sjelf icke behöfde röra i risgröten.

Fyra stora, präktiga ljus i solblanka stakar voro framsatta på bordet – ”då man får dem till skänks, kan man gerna slå på!” sade fru Emerentia; och efter samma princip dukade hon upp ett tebord, som kunnat räcka till åt fem personer i stället för två.

Men om fru Emerentia fägnade sig åt ljusen, tébordet, bakverkshögarna och risgröten, hvilken skulle kokas i rena mjölken, och allt det der öfriga, som man lyckligtvis aldrig haft en halfdragen anda om nere på bostället i verlden, så fägnade sig Blenda åt något annat, helt olika.

Men för att begripa denna fägnad, måste vi kasta en blick tillbaka på det ögonblick, då hon, i förtviflan öfver doktorns föreskrift att hon skulle hålla sig inne ett par dagar, visade sig nog oförsynt att icke ens vilja tröstas af salig farmors vackra och visa tänkspråk.

Den alltför svaga fru Emerentia hade väl känt sig sårad häraf, men det oaktadt icke längre än några timmar kunnat se sin dotters dåliga lynne utan att slutligen göra den af mödrar så vanliga frågan:

”Är det då ingenting, alldeles ingenting, kära mitt lilla barn, som kan muntra dig?”

Den unga flickan såg upp med ett utseende, som tillkännagaf den fullkomligaste misströstan.

”Hitta på du, hvad som helst, mitt gryn – du skall nog få det, såvida det är möjligt!”

Länge lät Blenda bedja sig, ja, krusa sig: hon visste alldeles icke något, som i minsta mån kunde motsvara det höga nöje, hvilket genom hennes lilla opasslighet gick förloradt och hvilket – det var just det aldra värsta – kanske icke mer komme att erbjudas. Detta allt oaktadt utbrast hon slutligen i ett:

”Ack, jag vet ändå en sak, men också blott en, som skulle göra mig bra lycklig!”

”Nå, gudskelof för det, hvad kan det då vara, min lilla engel – låt höra?”

”Något rätt narraktigt!”

”Narraktigt?”

”Ja, det erkänner jag förut.”

”Lika mycket, blott det gör dig nöje!”

”Säg: sällhet!”

”Skynda dig då och tala, du lilla – dess förr kommer du i besittning af din sällhet!”

”Men den kostar så mycket!”

”Vi ha ännu tie banko i behåll, efter vi ej behöfde göra några inköp till helgen, och förslå icke de, så skola promt örhängena på assistansen!”

”Det kommer icke i fråga, mamma: de kontanter vi ha bli tillräckliga . . . Men gör jag icke orätt i att ta dem?”

I detta ögonblick hade striden i köket angående tékitteln nått sin kulminationspunkt: fru Emerentia nödgades, om hon ej ville för evigt stöta sig med madam – och en sådan brytning hade icke varit en småsak – taga vattnet och anse det för färdigt.

Innerligt önskande att den heta och betydelsefulla stund, på hvilken hon skulle emottaga sin förnäma måg, väl måtte vara öfver, lät vår fru slutligen öppna dörren åt sig.

Men det vara nära nog att brickan kommit i golfvet, i stället för på bordet, då den ömma modern fann grefven – den hon bestämdt väntat sig få se i någon vacker och högtidlig scen – leende stå med spegeln i hand framför Blenda, som icke längre hade ondt af svindel, utan blomstrade likt rosenknoppen, hvarmed hon smyckade sig.

Den unge mannen, för hvilken det nu gällde en kinkig stund, visade genast att han återfått hela sin fattning.

Hastigt lemnande den förtroendepost, hvarmed Blenda i nödens stund hedrat honom, gick han emot fru Emerentia med mer hjertlighet och mindre ceremoni, än hon på förhand beräknat och beredt sig på. Och innan hon hunnit yttra minsta ord, hvilket likväl ej hindrade henne att göra den ena djupa nigningen efter den andra, sade han vördnadsfullt:

”Jag har tagit mig den friheten att anmäla mig hos herrskapet som en slägting, men då jag icke gerna kan vänta att på endast god tro bli antagen som sådan, är jag färdig att – om fru v. Kühlen så befaller – förklara huru jag vågar räkna denna slägtskap.”

”Var så god och lemna alla förklaringar å sido tills de falla herr gre . . . herr kusin lägliga! Vi äro gudskelof för grannlaga” – här följde en ny serie af nigningar – ”vi äro för grannlaga, både jag och min dotter, att genom någon otidig nyfikenhet vilja framtvinga ett förtroende, som i sin tid visst icke uteblir. Det är mig som mor nog att veta det afsigten är redligt menad, och det har jag också aldrig tviflat på, ehuru öfvertygelsen blifvit, om möjligt, ännu mera fullkomlig, sedan herr kusin behagat göra oss den äran att komma hit i vårt anspråkslösa hem.”

”Nå, jag är lika förtjust som öfverraskad att finna mig så hemmastadd, der jag, att säga sanningen, fruktat ett litet tvång. Och var säker, min bästa tant – en slägting kan ju icke begagna en mindre förtrolig titel – var säker att vi en gång framdeles skola skratta rätt hjertligt tillsammans, då vi påminna oss vårt första möte!”

”Åh, det är icke så första heller: i Wennersborg, der vi voro grannar, träffades vi i den stora salen, en gång då herr kusin kom hem.”

”Hem – jag bodde icke på gästgifvaregården.”

”Jaså, kusin bodde der icke?”

”Nej, men nog erinrar jag mig att vi verkligen mötte hvarandra i salen, då jag gick in till en bekant.”

”Det var säkert en mycket nära bekant!”

Fru Emerentia log skalkaktigt, ehuru, förstås, med mycken värdighet.

”Söta mamma”, bad Blenda, ”låt oss icke mer tala om kusin Jean i Wennersborg, utan om nöjet att ha honom här i Stockholm, hvilket är så mycket underbarare som han på samma gång lär befinna sig i S. med sin bror och svägerska.”

”Akta sig, fröken Blenda, att gå för långt i tron på mina hexmästeri-egenskaper: det skulle kanske kosta mig ganska ringa att förvandla mig i den förhatlige kusin Johan sjelf, och då ville jag just undra hvad min lilla kusin skulle säga?”

”Först och främst”, sade Blenda skrattande, ”skulle jag svimma och icke återkomma till sansning på fulla tre timmar. Derefter skulle jag tro mig ha drömt hela vår lilla roman – ty medge ändå att det är bra romantiskt allt det här! Och slutligen, om jag tvingades att tro det jag icke drömt, skulle jag, i förtrytelsen öfver ett så prosaiskt slut, försvära att aldrig mer läsa någon roman . . . men nej, det der tager jag tillbaka, ty ett sådant straff hade jag endast sjelf ondt af. Jag skulle derföre i stället med alla tecken af den djupaste afsky förjaga er ur min åsyn, och det hade ni förtjent för det ni, likt hjeltarna i de gamla sagorna, förvandlat er från en förtrollad prins till ett vidunder, hvilket åtminstone vore något vida mer poetiskt än en hattstofferare.”

”Blefve jag ensam om det straffet?” frågade Blendas riddare med en blick så djup och genomträngande, att Blenda kände dess verkan in i hjertats fördoldaste gömma.

”Det vet jag icke” . . . svarade hon rodnande . . . ”Men låt bli att mera förtreta mig med kusin Johan – eljest börjar jag att gråta . . . kom ihåg att jag varit sjuk, och att det är farligt att reta en tillfrisknande!”

”Skulle jag ödmjukast få supplicera om den hedern att se herr kusin taga plats här vid vårt tébord?” afbröt fru Emerentia detta skämt, som hon tyckte gå nog lång.

”Med största tacksamhet, min goda tant, ingenting kan vara mig angenämare!”

I händelse fru Emerentia och Blenda känt till lokalen, och framför allt om de fått välja plats, är det ganska tvifvelaktigt om de beslutat sig för den, till hvilken kusin Jean förde dem, ty de ville gerna både se och bli sedda.

Men hvad var att göra!

Kusin Jean hade tagit avantscenen på första raden, och huru hennes nåd än sträckte sig genom ”gluggen”, försäkrade hon likväl att hon var viss om att herrskaperna, som sutto på de ”öppna” raderna, sågo mycket mer och långt bättre.

”Men här”, svarade deras artige kavaljer, ”är man deremot inkognito!”

Detta magiska ord återförde genast vår fru till verkligheten.

”Aha”, tänkte hon, hell förundrad öfver att hon ej förr insett detta, ”aha, grefven lär väl just valt den här platsen för att ej sjelf bli sedd, i händelse någon af den andryga familjen är närvarande.”

I denna slutsats styrktes hon än mer derigenom att grefven icke alls visade någon benägenhet att titta utåt salongen.

Sedan stillheten sålunda blifvit återställd, nalkades åter kusin Jean.

Hans läppar frågade ingenting, men hans blick gaf en påminnelse om det afbrutna ämnet.

”Jag har glömt”, sade Blenda med en liten förvirring, den hon utan moderns varning icke skulle hafva känt, ”jag har glömt nämna att baron T–svärd var hos oss för några dagar sedan . . . Det var dock alldeles en händelse att han blef emottagen.”

”Den herrn är förmodligen också en af era bekanta från resan?”

”Hvarför säger ni det så förargligt?”

Nu kände hon sig genast modig och obesvärad, ty hon märkte att kusin Jean var nära att dömma henne utan förklaring.

”Jag säger det mindre af förtrytelse än ledsnad – ni har ju sjelf berättat mig att ni, i följd af er förträffliga tants kloka råd, aldrig skulle emottaga någon af dessa herrar.”

Det föll sig icke så litet svårt för Blenda att efter de tre märkliga och poetiska sagodagarne återgå till det vanliga lifvet.

Men tanken på att hon var ”fri som luften” – hvilket för hennes själ betydde att hon just från detta nu var för lifvet och evigheten förenad med sin frånvarande älskling – gaf henne mod att trotsa sjelfva det alldagliga, hvilket i alla fall kunde förbättras, då man såg det genom den magiska slöja, som en lysande inbillningskraft förmår kasta öfver hvarje föremål.

Blenda beslöt alltså att anse den delen af sin lifstid (varade den också i åratal), som skulle förflyta emellan grefvens afresa och återkomst, såsom ett slags skärseld, genom hvilken hon luttrad och förädlad skulle inträda i den sköna himmel, hvilken förr eller sednare väntade henne.

Men för att göra denna skärseld rätt gagnelig, fattade hon äfven det beslutet, att genom en utomordentlig flit fullända sig i de talanger, som hon egde utväg att förvärfva. Hon ville dessutom med ifver studera sådana böcker, som hon hade bort börja med.

Rodnande och brydd af den rol, som hon i dag hade att spela och hvilken fordrade af henne den strängaste uppmärksamhet på sig sjelf, gick Blenda följande morgonen att besöka den gamla damen, i hvars hus hon alltid tillbringade mesta delen af förmiddagarna. Och hon gick så i tankarna, att hon ej såg det hon mötte ett ungt fruntimmer, innan detta fruntimmer med förundrad blick utbrast:

”Kors, är det min lilla enfald som jag får se så fin och riktigt elegant utstyrd . . . Nå, hur mår herrskapet nu för tiden?”

”Ack, min gud, se Henriette – så roligt detta var . . . Men har ej Patrik, som haft den godheten att flere gånger efter jul titta upp till oss, sagt dig att vi må mycket väl?”

”Jo visst, men det kunde icke hindra mig att göra om frågan, då tillfälle erbjöds . . . Jag hör att du fortfar att vara föreläserska åt en gammal fru, som lär vara förundransvärdt god emot dig?”

”Ja, förundransvärdt, det är just rätta ordet. Du kan ej tro för huru mycket jag har mina besök hos henne att tacka! Det är nu öfver tre månader som jag sjungit och spelat för den utmärkt skicklige läraren, hvilken hon skaffat mig.”

”Nå, det var då ett mönster för ädla beskyddarinnor . . Jag är nyfiken att höra något mer om din fortyn, och framför allt att få höra din röst och din musik.”

”Hvad du är god!’

”Följ med mig hem och blif hos mig i dag!”

”Jag tackar dig af hela mitt hjerta för det anbudet, men . . men jag vet icke . . . ”

”Seså, var icke narraktig! Det måtte väl aldrig falla dig in att finna dig förnärmad för det jag icke varit hos er? Men först var det, såsom du sjelf vet, lite grått emellan oss, och sedermera kunde jag – om notabene snarstickenhet hörde till mina svagheter – haft skäl att vara stött, efter herrskapet hvarken kom, då vi bjödo till middagen, eller tackade för bjudningen.”

”Goda Henriette, du gissar nog hvilka skäl som hållit oss hemma?”

”Nej, minsann!”

”Först och främst trodde jag att du icke rätt fördrog mig. Dernäst var jag ledsen öfver att du sade mig så många förolämpande saker för kammarjunkarens skull. Och slutligen var jag blyg för att träffa Johan.”

Vid detta trefaldiga svar rodnade Henriette starkt.

Hon kunde ej neka för sig sjelf att Blenda, i hvad som rörde henne (Henriette), haft rätt; men tiderna voro nu förändrade, och med dem den unga frun.

Å ena sidan syntes de fattiga slägtingarne ej vidare vara i behof af hjelp, något som oändligt höjde deras aktier i den rika slägtingens ögon. Blendas prydliga klädsel gaf minsann också icke mer tillkänna en stackars sömmerska. Dernäst var kammarjunkaren icke blott ur riket, utan – hvad vida bättre var – totalt ur spelet: han hade, såsom man vet, endast utgjort en tillfällig förströelse för Henriette, en liten episod på det skuggrika Henrikslund. Slutligen hade ju Johan under den vådliga färden till Barkarby erkänt att hans hjerta var fängsladt på främmande ort, och tyvärr var det alltför tydligt att den der okända – som lefde gud vet hvar – fängslat honom med sådana bojor, som ej kunde slitas af andra.

Slutsumman af allt detta blef, att – sedan Henriette icke mer i något afseende kunde vara svartsjuk på Blenda och dessutom återfann henne i en belägenhet, som befriade den unga frun från tvetydigheten att umgås med ett par pauvres honteux – hon icke visste bättre sätt att tillfredsställa sin nyfikenhet än att inbjuda Blenda till en förtrolig sammankomst.

Förnämsta orsaken till Henriettes nyfikenhet – en nyfikenhet, som hon redan längesedan föresatt sig att på något sätt få tillfredsställd – var den, att fru Emerentia, som hade så hjertans svårt att bära på sin ljufva hemlighet, gifvit mamsell Debora, hvilken stundom besökte Riddargatan, några små mystiska vinkar om en mäkta förnäm man, som i djupaste tysthet var betagen i Blendas behag . . . .

Men vi återkomma till våra damers möte.

”Var lugn du!” gaf Henriette till svar på Blendas ursäkter. ”Det lilla obehag, som fans mellan oss, härflöt endast och allenast från salig svärmors stora partiskhet för dig. Jag älskade så innerligt den vördnadsvärda gumman, att jag riktigt var svartsjuk på din framgång i hennes ynnest. Men det är nu glömdt allt det der, liksom hela det lumpna trasslet med kammarjunkaren.”

”Det är visst godt och väl, men . . . du får icke bli ledsen!”

”Aha – jag glömde sista skälet. Nå, hvad Johan beträffar kan du vara än lugnare . . han tänker icke mer på dig än på, jag vet icke hvem! I förtroende sagdt oss emellan, har jag anledning att tro det han skulle uppoffrat ett allvarsamt tycke ifall han följt svärmors önskan.”

Efter lektionens slut och lärarens bortgång, kastade sig Blenda, med ett utbrott af den inneboende, för en stund qväfda hänryckningen, i sin gamla väninnas armar.

”Ack, goda tant, tala med mig om honom – hvartill denna förbehållsamhet?”

”Han har ju önskat det!”

”Men numera kan han hvarken önska eller fordra det, då han sjelf visat sig här!”

”Jag har också ingenting emot att tala om honom, blott du icke begär att jag skall besvara vissa frågor, öfver hvilka jag ej har rättighet att yttra mig.”

”Nej, jag vill icke, jag behöfver till och med icke göra några frågor som kunna sätta tant i bryderi – jag vet ju mycket mer än han tror.”

”Åh, hvad vet du då?”

”Det vigtigaste!”

”Och det är?”

”Jag kunde svara med fyra ord: att jag älskar honom – ty det är verkligen det vigtigaste . . icke sant?”

”Jo, visserligen – men dernäst?”

Klockan led emot 1 följande förmiddag, då Blenda begaf sig till det sista af dessa möten, hvilka hon ansett så oskyldiga, men dem hon nu bedömde helt annorlunda, ehuru de i sjelfva verket icke voro mindre oskyldiga nu än förr.

Hon gick framåt Nya vägen, ty det var åt den trakten som hon denna gång skulle träffa baronen.

Emellertid syntes han icke till hvarken före eller efter henne, och ej heller fans han på något af de tvänne ställen, der han visste att hon skulle uppehålla sig.

Blenda tyckte icke om detta.

Väl sade henne en viss känsla att det vore aldra bäst, om han blifvit missnöjd och aflägsnat sig af sig sjelf, men så sade åter en annan, långt mera smickrande känsla: ”Det är icke gerna möjligt att han skulle kunna försaka hvad han anser som en lycka” . . . . ”Och”, tillade hon, ”det vore högst förargligt, om det icke blefve jag som visade honom nödvändigheten att draga sig tillbaka – minsann jag ville att han i den vägen skulle lära mig någonting!”

Under det känslorna så der vexlade, hade den unga barmhertighetssystern sett om sina stackars skyddslingar.

Pingst nalkades.

Herrskapet Patrik hade redan utflyttat till sitt landställe, och fru Emerentia och Blenda voro bjudna att tillbringa hela helgen på Henrikslund, dit Johan – som i dessa dagar skulle återkomma – äfven väntades.

Ett par dagar före pingstaftonen satt Blenda och fastsydde volangerna på en skär musslinsklädning, i hvilken hon skulle briljera på landet, då Patrik med ett uttryck af stor vigtighet inträdde till fruntimren, som, förundrade öfver hans utseende, på en gång utbrusto:

”Hvad är å färde?”

”Jaså”, sade Patrik skrattande, ”j sen att något är å färde! Nå, jag vill icke neka till det, och icke heller att det är någonting riktigt skyhögt!”

”Skyhögt” – mumlade fru Emerentia för sig sjelf – ”man skall få se att vi ändtligen äro framme!”

”Jag har blifvit”, återtog Patrik, ”en f-n så vigtig person, sedan den ene efter den andre vänder sig till mig med sina frierier till lilla kusin.”

”Huru” – hviskade Blenda – ”ett nytt frieri?”

Med biträde af den beskedliga ”mamsell’ i portgången”, hon, som varit behjelplig vid den märkvärdiga peignoirens förfärdigande, hann Blenda att få sin toalett ordnad i rättan tid. Och då mamsell och madam följde de begge öfversälla fruntimren ned till trappan, der en vacker vagn på bestämdt klockslag väntade, sade Blenda till den förra och fru Emerentia till den sednare ungefär en och samma fras:

”Snart, gudskelof, skola vi vara i tillfälle att belöna er tjenstaktighet!”

Aldrig hade Blenda varit så strålande skön som i dag, aldrig hade lifvet synts henne så himmelskt – jorden var ingen jord: den var ju sjelfva himlen.

”O”, sade hon till sin mor, då vagnsdörren slogs igen och vagnen rullade bort, ”kan man tänka sig en intressantare belägenhet!”

Fru Emerentias svar bestod deruti, att hon på ett rörande sätt hvälfde ögonen.

”Vi resa bort”, återtog Blenda . . ”vi veta ej hvart – ty gudbevars från att göra kusken minsta fråga: emedan han är utan livré, bevisar det att han sjelf är ett slags hemlighet. Vi hinna till ett vigtigt mål . . vi veta ej hvilket! Vi skola träffa en riddare med sluten hjelm . . och när vi skiljas från honom, är han ej mer den gåta, som han tror sig vara för oss . . . Sannerligen, mamma, i detta ögonblick skulle jag nästan vara frestad att önska det jag icke känt hans höga rang: nu får icke han den öfverraskning, som han väntar, då han ändtligen tillkännager sitt stånd!”

”Jo, något sådant som allt det här skulle ha händt oss nere på bondlandet . . . Våra öden äro verkliga romanöden, och vi borde riktigt laga att få dem i händerna på någon bra författare . . . jag får genast en idé, du lilla: jag skall obligera min måg, så snart j blifvit gifta, att han låter presentera hos oss den söte författarn till Blomman på Kinnekulle – hvad heter han nu igen . . . . Mellin . . . ja, Mellin var det – han skall icke skämma bort det, han!”

”Det var en lysande idé, mamma . . . . bara vi få uppträda anonymt och jag slipper sitta för honom!” inföll Blenda skrattande.

”Godt, godt, vi få väl resonera om det sedan . . Men för att nu återgå till vårt förra ämne, så har du fullkomligt orätt i den önskan att det skulle ha varit väl, om du icke känt grefvens rang, ty utan den kännedomen hade dessa äfventyr icke kunnat ega rum . . icke hade du blifvit kär i en man, hvars stånd varit dig obekant – det skulle ha varit alltför riskabelt!”

”Kusin Jean, kusin Jean, se då dit bort!” ropade Blenda. ”Om ingenting annat kan uppväcka er ur denna oartiga tankfullhet, så måtte väl åsynen af detta ställe göra det – jag är viss att Adam och Eva icke hade vackrare i paradiset.”

”Ni tycker då mycket om denna trakt, min lilla älskliga kusin?”

”Ja, jag tror väl det . . . se detta genomskinliga vatten med sina små tre fyra alnar långa skogsholmar, som just tyckas färdiga att segla, så snart vinden fattar i deras gröna segel . . . se . . ack, se den lilla båten i vassen der borta – och den mörka skogen och de stora ljusa ängarna . . . och der längst ute på udden det vackra perlgrå huset med en riktig klippmur, sådan som de hade i borgfröknarnas tid . . . Mamma, vakna då . . . Åh, låt oss stanna här, eftersom vi ändå äro ute på äfventyr och få uppehålla oss hvar vi finna det bäst!”

”Det var just meningen att stanna här!” svarade kusin Jean. ”Om kusin Blenda följer riktningen af min hand, så upptäckes lätt en liten paviljong der längst bortåt venster . . . den har jag på förhand lånat, och der väntar oss. vår middag, emedan detta ställe verkligen är ett af de mest poetiska bland Stockholms sköna omgifningar.”

Blenda klappade händerna af förtjusning öfver det präktiga förslaget. Och fru Emerentia gnuggade sömnen ur ögonen för att ändtligen i vakande tillstånd få skåda fortsättningen af drömmen.

Vagnen stannade utanför inkörsporten till parken.

”Hvem rår om den här förtjusande egendomen?” frågade Blenda, under det hon vid sin åter lifvade riddares sida vandrade genom de doftande alléerna.

”Den tillhör eller har åtminstone nyss tillhört – jag vet ej rätt hvilketdera – en öfverste X. För närvarande bebos den blott af inspektoren, en bekant till mig . . . Men är ej denna lilla väg, som slingrar sig långs invid vattenbrynet, utmärkt herrlig?”

”Allt är herrligt . . Men paviljongen ligger undangömd liksom en förtrollad boning.”

”Det är derföre att den nästan hänger emellan tvenne stora klippor, hvilka från den här sidan bortskymma den.” . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ändtligen var man framme vid dessa klippor, i hvilka trappsteg voro bildade upp till det luftiga och täcka lilla huset.

Och hit inkommen, stod för Blendas minne lifslefvande den gamla sagan, af hvilken hon i sin barndom så mången gång hänryckts, nemligen sagan om den märkvärdiga bord-duken, som, hvarhelst den utbreddes, genast framställde en hel underverld af förledande rätter.

Men hur förledande underverlds-bordet än syntes, fans dock något som mer hänryckte Blenda, och det var den oöfverskådliga karta till sjös och lands, som hon hade framför sig och hvilken utsträcktes nästan till oändlighet, då hon såg genom den vid ena fönstret uppställda tuben.

Men stackars fru Emerentia hade nära nog svimmat, då hon icke upptäckte mer än tre kuverer.

”Blenda”, sade den unge mannen sakta, i det han satte sig bredvid henne och med en blick af dämpad passion betraktade hennes sköna, själfulla ansigte, ”Blenda, Blenda, har du – låt oss nu begagna denna förtroliga benämning – har du ingenting gissat . . ingenting velat gissa?”

”Jag har endast trott . . . ”

”Du har trott . . hvad?”

”Att denna stund skulle komma och att, när den kom, vi utan tvifvel . . . ”

” . . utan tvifvel?”

” . . skulle bli lyckliga – är det ej helt enkelt?”

”Jo, mycket enkelt, du ljufva sierska . . frågan är blott, om du skall finna det så, då din riddare – den jag gissar att du i din inbillning gjort till gud vet hvad – helt enkelt förvandlas i kusin Jean rätt och slätt . . . men förstå mig väl: det är nu fråga om den verklige kusin Johan.”

”Hattstofferarn?”

”Ja, hattstofferarn!”

”Gud, så narraktigt” . . . Blenda föll här i ett häftigt skratt . . . ”Men nog nu med detta besatta skämt – ty väl kunna vi spela ett litet äfventyr under psevdonymen kusin Jean, men om vi skola gifta oss, måste det väl ske under ditt rätta namn?”

”Så mycket är säkert”, återtog han leende, ”att jag verkligen icke kan bli gift under något annat än det jag nu nämt.”

”Du har icke nämt något annat än kusin Jean?”

”Kusin Jean och Johan Blücher blifva hädanefter en och samme person!”

I dessa ord låg en så oemotståndlig sanning, att Blenda med häpnadsfull blick stirrade på sin älskare.

”Du . . du den rätte kusin Johan, den afskydde kusin Johan?”

”Just densamme!”

”Åh, det är omöjligt – jag säger att det är omöjligt . . . det måste vara omöjigt!”

”Och hvarföre omöjligt?”

”Än grefven då . . grefven?”

”Hvilken grefve?”

”Store gud, han frågar: hvilken grefve . . . Ah, detta gyckel är grymt – jag har ej förtjent det . . nej, i sanning, alldeles icke!”

”Men så förklara då – jag vet ju icke det ringaste hvad du menar!”

”I Wennersborg på gästgifvaregården” – sade hon flämtande, liksom hon fruktat att andedrägten icke skulle räcka till – ”bodde en skånsk grefve C–creutz näst intill oss . . . det var honom jag trodde mig träffa, då du kom till mig på gatan och frågade om jag gått vilse.”

”O, nu begriper jag hvarför du frågade mig, om jag reste till Skåne!”

”Ja ja, lita på att jag frågat hvarken det ena eller andra, om jag ej ansett mig veta med hvem jag talade! Jag hade hört att grefven var en mörklagd ung man, jag trodde att det var han som mötte oss i portgången vid vår ankomst, jag hade sett dig gå in i hans rum och jag hörde betjenten straxt derefter säga till löjtnanten, som vi träffade i trappan, att grefven var hemma . . . Ack, allt detta är för tydliga bevis att kunna bedraga: du är grefven, ja, ja, du är grefven . . . Kusin Johan var ju vid samma tid i Hamburg!”

Då hon uttalade de sista orden, omfattade hon med sina båda händer hans arm och såg honom ångestfullt i ansigtet.

Men han lösgjorde dessa små hvita händer, som han under ett annat förhållande så gerna skulle hafva qvarhållit, och sade med djup, allvarsam ton:

”Hvilken olycksalig villfarelse, hvilken barnslig inbillning! För det jag, som icke ens bodde på gästgifvaregården, går in i grefve C–creutz’s rum, måste jag nödvändigt vara han . . . och denna villa bibehåller du under hela tiden af vår bekantskap! Det är grefven som vunnit ditt hjerta – icke personen, icke kusin Jean!”

Nu brast Blenda i häftig gråt.

”Hvilket oädelt spel” – svarade hon ändtligen, när tårarna omsider lemnat henne luft – ”att så narra en stackars flicka . . . Min gud, min gud, måtte jag ej bli tokig . . . kusin Johan . . hattstofferare . . . . o, det är mycket, mycket ovärdigt!” Och stackars Blenda begynte åter att snyfta, snyfta som ett barn, från hvilket man tagit dess förnämsta leksak.

”Låt oss betrakta saken närmare”, bad Johan, ”så få vi se, om den ej kan bedömmas mildare!”

”Jo, det vill jag se!”

”Först och främst har jag icke utgifvit mig för grefve.”

”Men jag trodde dig vara det!”

”Hvem kan hjelpa att du har en så liflig fantasi, min lilla Blenda, att du ej ser annat än grefvar och baroner!”

”Vidare!”

”Vidare blef jag intagen i hela din förtjusande varelse, från första ögonblicket jag såg dig vid gästgifvaregården i Wennersborg; och när jag af er skjutsbonde erfor hvem du var, beslöt jag att träffa dig, hvilket beslut jag ock utförde, med full föresats att vara dig till nytta.”

”Men hvarföre”, inföll Blenda, och nyfikenheten började redan att få makt öfver de i ögonfransen glimmande tårarna, ”hvarföre blef detta möte liksom första kapitlet i en roman?”

”Derföre att du sjelf gjorde det dertill: du hänvisade mig ju på det mest pikanta sätt till en borgfröken från medeltiden, och jag var mer än villig att blifva din riddare, ty en romantisk anda fattade äfven mig – sådant der smittar!”

”Men hela förtrollningen hade varit slut, om du – såsom du bort – hade sagt hvem du var!”

”Huru kan du begära”, genmälte ex-grefven leende, ”att jag bort gissa till något för min egenkärlek så kränkande? Jag skulle emellertid hafva öppet förklarat mig eller, rättare sagdt, aldrig uppträdt inkognito, om det ej för mamma varit en hemlighet att jag ännu uppehöll mig i Sverige . . . ”

”Och hvarföre narrade du henne också?”

”För hennes egen skull . . . ”

”För hennes egen skull?”

”Ja, och äfven för att slippa det lilla tyranni, som stundom låg i sjelfva hennes kärlek.”

”Nå?”

”Under en längre tid hade jag icke varit rätt frisk – jag önskade besöka någon bad-ort; men säker att mamma, vid blotta underrättelsen att min helsa lidit, skulle hafva rifvit upp himmel och jord, ej gifvit sig ro förrän jag flyttat hem och sedan vårdat mig med en alltför envis ömhet, beslöt jag mig att göra denna bad-tur vid samma tid som jag för affärers skull anträdde en utrikes resa.”

”Aha, det var derföre det dröjde så länge innan det kom bref från Hamburg?”

Ur stånd att kufva den naturligaste af alla känslor – den grymma nyfikenheten, det olyckliga arfvet efter allas vår stammoder – hade fru Emerentia försigtigt smugit sig efter de unga till dörren.

Huru skulle hon hafva statt ut med att lefva, om hon ej så fort som möjligt fått uppfånga de vigtiga ord, som skulle afgöra Blendas och med detsamma hennes eget öde!

Att beskrifva den beskedliga nådens känslor, då hon hörde sin systerson Johan Blüchers namn uttalas såsom det enda och rätta, är på långt när icke så svårt som man kunde föreställa sig, ty hela beskrifningen innefattas fullständigt i det djupsinniga yttrande, som undföll hennes läppar:

”Stackars barn, låter hon fånga sig af den dikten och tager sitt ord tillbaka – som hon naturligtvis gjorde, ifall en sådan löjlighet kunde vara sanning – då förlorar hon i den här romaneske grefvens ögon sitt förnämsta behag, det att älska honom i alla skepnader. Måtte hon akta sig för snaran . . i sin oerfarenhet och sin häftiga rörelse torde hon ej se den!”

Då vår hjeltinna på den sköna pingstaftonen vaknade till fortsättning af det nya lif, som nu ingått för henne, var hennes första tanke – näst efter den, som gaf sig luft i en brinnande tacksamhetssuck till Gud – att genomgå sitt förra lif, för att bestraffa alla sina små dårskaper.

Men – vare detta sagdt till ingen heder för hennes tålamod – innan hon hunnit till hälften af den lista, som hon sökte upprätta, hade hon redan ledsnat; och hastigt öfverkorsande alla förflutna dårskaper med dessa högtidligt uttalade ord: ”nog, jag har varit ett barn, men nu är jag fullvuxen!” började hon skyndsamt kläda sig för att på ett angenämare sätt tillbringa sin morgonstund.

Modern sof ännu; och som Blenda häraf slöt – ty mamma var ett slags lefvande klocka – att tiden icke kunde vara långt liden, ansåg hon att kusin Jean icke heller var uppe, hvarför hon ogeneradt kunde springa ned och taga sin stora våning i besigtning.

Hon brann af längtan att alldeles ensam få spatsera genom alla rummen, få hvila i alla soffor och spegla sig i alla speglar.

Medan detta tilldrog sig på herr Johan Blüchers egendom, gick fru Henriette på sommarnöjet och småmuttrade öfver moster Emerentias och Blendas fasliga söl.

De hade lofvat att komma ut i god tid på morgonen, och ännu, när Patrik vid middagstiden anlände, hade de ej synts till.

”Och icke Johan heller!” sade Patrik . . . ”Men angående honom har jag hört en stor nyhet, som han hållit f-n så hemlig.”

”Hvilken då?” utbrast Henriette. ”Är han förlofvad?”

”Jessus, de qvinnfolken – en kan då aldrig nämna ordet nytt, utan att de genast tänka på giftermål . . . Han har ändå skaffat sig något, om icke just en hustru . . . ”

”Nå?”

” . . en helvetes präktig gård, det vackra Svanvik, som ligger några mil härifrån. Han har fått godt pris, det är det bästa, och det märkvärdigaste är, att han redan reparerat och möblerat hela huset!”

”Ack, den beskedlige Johan, han ärnar göra oss en angenäm öfverraskning – det är enda skälet till hans tystnad. I alla fall var det förnuftigt att han lade sina penningar i en landtegendom . . det är anseende med det . . och så borde äfven du göra!”

”Jo pytt ock, jag har icke nog med att sköta boden! Bättre är det också att dra sina räntor af ett godt stenhus, än riskera att sätta till alltsammans för väta eller torka.”

”Nå, vi få nog vara ute hos Johan så mycket att det nästan blir detsamma som om vi sjelfva hade egendomen; och som han ingen värdinna har, skall väl jag åtaga mig att hålla reda för honom, när han ser främmande . . han vill nog lefva, han, som har så många bekantskaper, och vi skola få ofantligt roligt derute . . . Måtte han bara komma, och de välsignade fruntimren också!”

”Jag gissar att Blenda uppehåller sig med brefvet till baronen.”

” . . och det blir nekande!” svarade Henriette med sin lilla försmädliga min.

”Jag bedyrar att det, min själ, var flick-ungens fulla, rena allvar!”

”Jo, du förstår dig på fruntimren du . . . Men så friherrinna hon blir, vänta vi nu icke en sekund längre med middagen” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Middagen gick och eftermiddagen också.

Henriette blef ond.

Men då nu mamsell Debora, som återkom från staden, medförde den onaturligt märkvärdiga underrättelsen att fruntimren helt tidigt dagen förut rest bort i vagn – en sak, som icke egde ringaste tvifvel, ty såväl mamsell i portgången som flere andra af husets innevånare hade varit ögonvittnen dertill – föll Henriette i en så djup förvåning och i en sådan mängd gissningar, att hon kände sig riktigt illamående af den pina, som hennes nyfikenhet led.

Den lilla romanen om fröken Blendas resa efter lyckan kunde här anses vara slutad, enär hon nu uppnått densamma; men alldenstund hon träffades af en liten öfverraskning dagen efter den, på hvilken hon upphört att heta fröken Blenda, anhålla vi att som postskriptum få medsända ett kapitel ur hennes fru-lif.

Klockan var omkring 9 på morgonen.

Hvarken bruden eller någon af de få till bröllopet inbjudna gästerna hade ännu låtit se sig.

Men brudgummen var uppe, ute och i full verksamhet med åtskilliga anordningar; och allt emellanåt knackade han på, än hos sin svärmor, för att tala ett par ord med henne, och än hos gumman Gyllenhake, för att emottaga ett litet råd af denna värderade vän (som, i parentes sagdt, skulle stanna några veckor hos de nygifta).

Slutligen blef det rörelse i korridoren deruppe: gästerna började slå i dörrarna.

Troligen fann den unge äkta mannen tiden nu vara inne att efterfråga om hans ”hustru” vore klädd, ty han skyndade med klappande hjerta mot samma dörr som Blenda en gång så häftigt sprungit förbi.