Inkörsportarna till Nils Larssons stora och välbyggda gård i Lilla Hisie stodo uppslagna på vid gafvel. Folk, som kommo förbi nere på vägen, tänkte inom sig, att här måtte det väl väntas främmande i dag; och när de hunno ett stycke vidare och förhörde sig i ärendet inne i byn, fingo de veta, att Nils Larssons hade storbjudning, för släkt och bekanta, för gamla och unga, gille med dans. Öfver hela den gamla, rika byn, med dess nämndemansdryga gårdar och dess tvenne rader af spridda hus längs vägen, låg denna aprileftermiddag liksom ett återsken däraf, en viss högtidlig gillestämning, hvilodagsstämning, en stämning af granris och förväntning.

Men kom man in om porten i själfva gillesgården, stod allt och sken och väntade på gästerna. Väggarna voro nykalkade, hvita som ett brudlinne. Det fanns icke en enda grästufva att upptäcka mellan stenarna i gårdsbron, och hela gårdsplatsen var renfejad som ett balsalsgolf. Hästarna leddes just ut ur stallet för att föras öfver till grannarnas, på det att plats måtte beredas åt deras hästar, hvilka kommo långväga ifrån och därför ej kunde låta skjutsen gå tillbaka hem. Det led redan ett godt stycke ut på eftermiddagen, och skymde redan smått. Dagen var grå och stilla; och det droppade i ett från tak och stackar och från de röda pilarna ute vid vägen. En tös kom på slamrande tofflor springande ut till gårdspumpen med sin spann, fyllde den och brådskade in igen, så att vattnet skvatt omkring, tillbaka in i köket, där man hörde skramlas med grytor och järnringarna på spisen. Nere i la’dörren blef störstdrängen synlig; han drog fram sin rofva till klocka ur fickan, öppnade de dubbla boetterna, såg på visarna, dref med en viss motvillig brådska upp öfver gården, tog i förbifarten ett vedstycke, som råkat falla ned från vedstacken, och kastade det upp på denna, samt försvann inne i drängkammaren, för att komma i hederskläderna. Och åter stod gården tom och tyst och väntade med sina vidöppna portar på främmande, fin och fejad som en balsal, medan dropparna föllo allt tyngre och tätare i den skymmande aprileftermiddagen från tak och stackar och de röda pilarna ute vid vägen.

Inne i stugan satt emellertid allaredan Gustaf Adolf Holm i en intresserad krets och berättade historier. Han och Sjödén hade rest från Lund med Trelleborgsbanans enda middagståg och anländt fram ett par timmar innan alla andra människor ännu voro att vänta. Men Holm visste att sörja för, att tiden gick så väl för honom själf som för andra, så att han själf glömde, att han rakt ingenting hade att ta sig för, och husets folk, att de hade fullt upp att göra. Han satt i sin skönaste ståt, i frack och enormt skjortbröst, på drängbänken vid det långa furubordet i folkstugan, öfver hvilket i dag en snöhvit duk låg styfmanglad och glänste. Vid hans sida satt hans vän Sjödén, i samma pynt som han, men han såg en smula tafatt ut, med en Trelleborgspipa i munnen. Rundt omkring satt och stod, kom och gick husets folk: Nils Larsson, hans hustru, söner och döttrar, uppasserskorna i deras hvita förkläden, den halte skräddaren, som var munskänk på alla gillen sedan tjugu år tillbaka, ringaren, som lika länge åtnjutit privilegiet att omhändertaga ytterplaggen, samt slutligen de bägge spelmännen, snickaren som skötte fejlan och målaren som blåste klarinetten. När fruntimmerna voro närvarande, berättade han tentamens- och professorshistorier och sådant; men när manfolken blefvo mellan sig, såg han sig listigt ikring och sänkte hemlighetsfullt rösten, och då hukade alla sig samman in öfver bordet och satte händerna bakom öronen, för att bättre kunna höra; ty de visste alla, att nu vankades det oanständiga historier.

Då de bägge vännerna suttit på tåget och närmat sig Fjerdingslöfs station, där de skulle stiga af, hade Gustaf Adolf Holm bedt om Sjödéns uppmärksamhet samt hållit följande tal till honom:

»Min vän, vi närma oss målet. Inom mindre än en halftimme skall Nils Larssons förträffliga hästar ha fört oss till valplatsen. Du må icke missuppfatta mig, när jag nu i den samfälda sakens intresse tillåter mig ge dig några små nyttiga vinkar. Ser du, du känner inte det folkslag, till hvilket du nu kommer; du är född stadsbo, och en född stadsbo begriper inte landtbon. Det är precis som när två hundar komma samman och snusa på hvarandra och ilsknas till utan anledning och morra och så vips äro i halsarna på hvarandra. I bästa fall bete de sig som främmande barn, som råkas för första gången och som föräldrarna vilja att de ska göra bekantskap men som bara sitta och se dumt på hvarandra. På samma sätt är det med en stadsbo och en landtbo. Jag ser detta förhållande i fågelperspektiv och har därför i detta fallet rätt att ge dig några små förhållningsregler.

Först och främst: säg inga direkta artigheter, hvarken till gubbarna eller till flickorna; då blir du ögonblickligen misstrodd, och ha de en gång blifvit misstrogna mot din person, får du det aldrig ut ur dem igen. Det sitter där. För det andra: ansträng dig icke att underhålla dig med dem, så att det syns; de ha en säker instinkt för, när en stadsbo gör sig till för dem, och bli kränkta; prata naturligt med dem, och kan du inte det vid något tillfälle, så tig hellre. För det tredje: laga inte genast toddyn, därför att man bjuder dig, och ryk inte fram till smörgåsbordet i samma moment som man säger till dig var så god; säg tack eller låtsa som om ingen mors själ bedt dig hålla till godo; man skall nämligen låta bedja sig mer än en gång, och blygsamhet pryder sin man. För det fjärde: tag i allo mig till föresyn; ty därigenom kan du säkrast klara dig!»

Sjödén hade knyckt på glasögonen och hört på. Men som han nu satt där på drängbänken vid det underliga långbordet och rökte Ystads Ärligt och Godt ur en Trelleborgspipa med mor Nils Lars’ framför sig och den halte skräddaren bredvid sig, kände han sig dock en smula enkel. Han rökte energiskt på, slök det ena glaset efter det andra, och var beredd att låta händelserna utveckla sig bäst fan de gitte.

Då stack plötsligt gårdvaren därute hufvudet ut ur hundboen, for ut med hela kroppen och gaf till ett skall. I nästa ögonblick bullrade det in genom porten, och en fullproppad vagn for med en pisksmäll och en sväng upp till trappan. Laget kring bordet hade i ett nu farit åtskils: ringaren ut i förstugan, skräddaren hän till sin konjaksflaska, mor ut i köket; far allena blef helt lugnt sittande vid bordet att där ta emot sina gäster.

Och nu gick det löst. Ett i ett. Den ena vagnen kom farande efter den andra in genom porten och upp till trappan, satte af sin laddning och körde vidare undan nedåt gården, för att lämna plats åt en ny. Åkdon af alla åldrar och konstruktioner: hederliga fjädersloffar, hvilka godt och väl rymde far och mor och hela dussinet söner och döttrar och till på köpet ändå drängen som följde med, bekväma gammaldags »gillesvagnar» och obekväma moderna char-à-banc’er. Och som åkdonen voro hästarna: de skiftade i alla nyanser ifrån de knubbiga, flegmatiska, men uthålliga äkta gammalskånska, hvilka icke kände något snabbare tempo än lunken, ända upp till långhalsade och smalbenade traflöpare, hvilka aflagts från stuterierna och togo pris på de årliga utställningarna. Och som åkdonen och hästarna skiftade de människor, som forslades af dem, sattes af uppe vid trappan och försvunno in i förstugan, — äfven de framställande i yttre typ den gamla tid och den nya, hvilka nu som bäst bryta sig bland Skånes själfägande bondbefolkning, i alla öfvergångar. Där funnos män, som kommo i kläder af hemmaväfdt tyg och sydda af rusthållets dragon, hvilken mellan mötena var skräddare; men de flesta buro frack och hvit halsduk, somliga till och med handskar. Där funnos flickor, som, innan de fått taga bort till dans, mjölkat gårdens kor och som ännu buro schalett och som hade öfver sig den riktiga landtflickans tafatthet och den doft af solstekthet och mjölk, hvilken allenast lifvet samman med djuren och ute på marken kan skänka; men de allra flesta visade händer, hvilka aldrig rört vid annat än broderiet och pianot, samt ansikten så anemiska och manér så onaturligt tillärda, som de endast kunna meddelas inne i den borgerliga småstadspensionen.

Sedan gästerna blifvit befriade från ytterplaggen inne i kistkammaren, där de digra, järnbeslagna kistorna, en för hvarje af husets barn, stodo längs väggarna med blomstermålade fält och hvälfda lock och som för dagen inrättats till garderobrum, gingo de bägge könen åtskils: damerna visades ut i ett af hedersrummen uppåt salen, där deras kaffebord stod dukadt. Herrarna däremot gingo tillbaka genom förstugan och öfver på andra sidan in i folkstugan, hvarest värden satt på sin stol och tog emot dem och där den halte skräddaren serverade konjak till kaffet. Sålunda fylldes småningom den ena afdelningen af huset med männen, den andra med kvinnorna; de båda grupperna höllo sig strängt afsöndrade, hvardera för sig; blott några af de oförvägnaste och galantaste ibland jeunesse dorée vågade sig genast med samma öfver till damernas allraheligaste; men å bägge hållen rörde man sig möjligast tyst och talade möjligast litet och lågmält.

Så skar plötsligt det första skarpa stråkdraget genom rummen. Det var snickaren, som stämde sin fiol; det hördes ända in i stugan, ända ut i köket. I nästa ögonblick trillade en munter löpning i höjden längs klarinetten. Fiolen kved i en lång tonöfvergång, krämtade till kort och hårdt, en två tre drag, knäppte, och kved igen; och klarinetten slog trillar och löpningar. Så kom en liten paus; samtalets monotona surr genom alla rummen. Därpå satte musiken med ens i med en vals.

Det kom rörelse i den tättpackade människoskaran inne i stugan, som om man stuckit en käpp ned i en myrstack. Det var som om en malström sugit de innevarande ut genom dörren mot salen till; efter ett par ögonblick voro bara några äldre män kvar, hvilka lämnat dansens rörliga dårskap bakom sig och föredrogo en stadgad passiar vid pipan.

Gustaf Adolf Holm hade tagit Sjödén under armen och föste honom före sig. I salsdörren stod proppadt med folk, som höjde sig på tårna för att bättre kunna se; det var nästan ogörligt att komma fram. Men Holm gled som en ål igenom, med smalsidan före, och Sjödén drogs efter i hans kölvatten. Ute på golfvet var det ännu nästan tomt; blott tvenne par, som enligt gängse sed öppnat balen: husets äldste son med närmaste kusinen, samt den förlofvade dottern med sin fästman. Den öfriga ungdomen satt och stod ännu utmed alla fyra väggarna. Inne i ena hörnet sutto bakom ett bord, på hvilket tvenne ljus brunno och notböckerna lågo uppslagna, de bägge spelmännen. På väggarna hängde ljus i små ställningar af brunmåladt trä, två på hvarje af de fyra väggarna. Det var tämligen dunkelt i rummet; och kallt, — i salen fanns ingen kakelugn, den brukades bara vintertid vid det enda tillfälle, då det dansades, och det inträffade ju icke ens en gång hvart år.

Gustaf Adolf Holm lät sin blick sväfva öfver rummet, såsom en fältherre öfver ett slagfält, gaf sin vän en knuff och sade:

»Kom, så ska jag presentera dig!»

Han beskref en diagonal öfver golfvet, slingrade sig händigt fram emellan de allt talrikare vordna paren, samt styrde kosan rakt på en ung blond flicka, som satt med händerna i knät och väntade bli uppbjuden. Hon hade två blåklintsblå ögon i ett rödkindadt ansikte, och en lång, tjock, ljus fläta nedåt ryggen, samt var klädd i en dräkt, hvilken bar vittne om en ärlig men misslyckad sträfvan från sömmerskans sida att prestera något modernt. Men i samma ögonblick som Holm med Sjödén i hack och häl efter sig närmade sig henne, gensköts han af en ung, spenslig, blond man med något kutig rygg och närsynta ögon bakom lornjetten och ett fint, blekt ansikte. Denne bugade sig för den unga flickan; och hon reste sig genast med något af den oförställda beredvillighet, som det icke är att taga miste på.

Holm höll god min i elakt spel.

»Min bästa docent Hans,» sade han, godmodigt stucket, »du har en märkvärdig egenskap, hvilken för andra tyvärr icke är af samma oblandadt förmånliga slag som för ägaren själf. Du kommer alltid i försprång. Gent emot mig tog du docenturen, innan jag, som dock varit din lärare, ens hann bli doktor. Och när nu en främling kommer och söker en oas i öknen, sticker du honom ut.»

Den unge mannen, som redan stod med armen om sin flickas lif, log förläget.

»Det kunde jag ju inte veta,» svarade han tafatt. »Här finns ju fullt upp med flickor att dansa med.»

Gustaf Adolf Holm gaf honom en obeskriflig blick.

»Det var ingen artighet mot din dam, Hans,» sade han giftigt.

Därmed svängde han sig om på klacken och fortfor:

»Får jag lof att presentera: medicine kandidat Sjödén, fröken Nilsson.»