DEN SISTE ATHENAREN.

AF

VICTOR RYDBERG,

Förf. till „Fribytaren på Östersjön“.

– Hu, dessa menniskor, sade Praxinoa om Kristianerna; – deras åsyn skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om jag måste se dessa olyckliga ansigten.

Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för öfrigt vanliga artighet här öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt, som egde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska öfningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade intelligensens fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning af lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i hvilken naturen långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarne af ihärdiga utsväfningar.

– Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han, ordnande sin gångares betseltyg, kastade en blick öfver torget, – der ha vi ju prokonsuln.

– Hvar?

– Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med damen i densamma.

– Riktigt. Jag ser honom.

– Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. – Jag igenkänner den.

– Aha!...Men betrakta vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han på öppet torg emottager en sparlakanslexa af sin sköna hustru, inföll en af ynglingarne.

– Det vore icke underligt, anmärkte en annan.

– Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hafva skäl att förlåta hvarandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina försök att omvända dig?

– Nej, svarade Karmides, – vi ledsnade begge på försöket. Eusebia är mycket ombytlig ...

– Och du är sjelfva troheten!

– Och hon har förmodligen, tillade Karmides, – en älskvärdare proselyt i sigte.

– Se här är Myro! Nå ändtligen!... Välkommen, du fjerde bland Behagens gudinnor!

– „Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!“ deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots af Myros solfjeder, som hotande kretsade i grannskapet af hans mun:

När männerna befunno sig ensamma med hvarandra i den lilla kammaren, hvilande på sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en förklaring af de besynnerliga ord, hans värd yttrat, om Apollons död.

Herakleon var villig att gifva en sådan förklaring, och det visade sig nu, att den gamle, drifven af sin andes behof, hade uppgjort ett eget theosofiskt system, i hvilket han fann den tröst, han behöfde, för den läras undergång, hvilken han från sin barndom hade tjenat och med religiös värma omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i hvars tjenst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonpresten med blicken på sitt öfvergifna tempel.

Herakleon sade:

I andeverlden, af hvilka den synliga, såsom Platon säger, är en skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu lefverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omvexling, så omgestaltar sig väl äfven skuggan, men hon återgifver dock endast, och äfven detta ofullkomligt, föremålets utlinier. Det, hvarpå jag syftar, skall blifva dig klarare af hvad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om den i andeverlden timade förändringen, men skall bland dessa endast anföra följande:

Epitherses, fader till rhetorn Ämilianus, reste en gång till Italien på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarne, blef det vindstilla. Det var qväll, men de fleste af skeppsbesättningen och de resande ännu vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det tycktes, från Paxäöarne, och ropande styrmannens namn. (Han var en Egyptier och hette Thasus.) En allmän undran uppstod, och Thasus sjelf blef gripen af skräck. Först sedan rösten trenne gånger låtit höra sig, förmådde han svara, hvarefter den ropande med ännu högre röst lät förnimma följande befallning: när du hunnit till orten Palodes, så tillkännagif, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man öfverlade hvad som vore att göra. Thasus sjelf beslöt, att i händelse af god vind skulle han utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade vindstilla i dess grannskap, så skulle han ropa ut hvad han hört. När skeppet nu anländt utanför Palodes, var det åter vindstilla och hafvet lugnt, hvarför Thasus, i enlighet med sin föresats, ropade från aktern af sitt fartyg och vänd mot land, de ord, han hört: den store Pan är död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes af ett med undran blandadt suckande. I Rom blef denna händelse snart bekant genom de många, som varit vittne till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Thasus till sig och anställde en närmare undersökning af händelsens förlopp, dess möjliga grunder och betydelse.

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, – upplefde grammatikern Demetrios på sin upptäcktsresa omkring de brittaniska öarne. Med detta ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring verlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix ånyo hade visat sig i Egypten; likaledes den omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kräft för sitt årliga underhåll ett mindre mått af olja än fordom. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara tecken af en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, ännu klarare än dessa, finnas ju äfven. Sådane ser jag deruti, att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, långt innan Kristianerna blefvo en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand förstummades af sig sjelfva; vidare deruti att tron på gudarne slocknat i allt flere hjertan, att skalder och konstnärer icke erhålla den ingifvelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande hvarandra tätt i spåren, gå öfver verlden, förminskande menniskoslägtet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det skrifvet, icke uppställa så många tungt beväpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot Perserna. Märker du ej, att någonting saknas, som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig öfver verlden? Kan du säga, hvilka de murar voro, som fordom höllo den obekanta österns skaror inom sina vissa gränser, och hvarför dessa murar på en gång fallit? Hvarifrån den trånad, som fattat öknens söner och drifver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners jern? Skola de icke slutligen besegra hindret och öfversvämma oss? Kan du säga, hvarför våra skogar och källor icke susa såsom fordom, hvarför naturens symboler plötsligt stelnat till andelösa tecken, i hvilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det obeskrifliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, hvilken likasom med flöjters ljud lifvade naturens enslighet, detta är borta. Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann i rymden. Jag har spårat dess väg. När det öfvergaf Gäa, blef rösten ur den pythiska hålan och Trofonios’ grotta allt svagare, ty den obeskrifliga kraften hade lemnat jordens djup och likasom sväfvade nu öfver jordytan, inträngande i menniskoandarne. Deraf förklarar jag den företeelse, att verlden på en gång blef uppfylld af spåmän, sibyllor, magi, theurger, goeter och undergörare, bland hvilka Apollonios af Tyana var den störste. De voro förut så godt som okända, men alltid enstaka; nu öfversvämmade de länderna. Från Ktesifon till Herakles’ stoder bevittnade folken deras undergerningar, tills slutligen äfven hos menniskorna den obeskrifliga kraften var försvunnen. Dessa äro de tecken, jag iakttagit hos skuggan, och af hvilka jag sluter till en stor förändring hos det skuggande. Men hvarutinnan består nu denna förändring och hvarifrån har den uppkommit? Denna fråga har sysselsatt min själ under de långa år, jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag hade forskat i tio år, i tjugo år och försökt många olika vägar, för att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid den förmodan, som i första ögonblicket af mitt tänkande i detta ämne påträngde sig mig, men hvilken jag då förkastade såsom låg och ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke) hvilka herrska i menniskoverlden, äro skuggor af andeverldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder, att menniskan skall födas, åldras och dö, är en skugga af den lag, som de olympiske voro underkastade. De hafva, dock i högre mening än den menskliga, blifvit födde – det säger sjelfva mythen – de hafva åldrats, och de äro döde. Den store Pan är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döde. Häpna ej, Krysanteus, öfver mina ord! De innebära intet hädiskt. Dessa väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde verlden med skönhet och glädje, som älskade de dygdige, beskyddade samhällena och straffade brottslingar, voro dödliga som menniskan, deras skyddsling, och odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd af hans lugna, öfvermenskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre jag betraktade honom, desto mer smältande genomskimrades hans skönhet af ett vemod, olympiskt och öfvermenskligt som hon, och jag undrade, om konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk eller om det nödvändigt, utan konstnärns afsigt, åtföljer den högsta, i former framställbara skönhet.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet af dödligheten. De olympiske voro ett slägte högre än vårt: våra fäder kallade dem gudar, J filosofer kallen dem med ett riktigare namn magter eller demoner. Som menniskans första uppfostran styrdes af dem, så var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt slägte i samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hafva återvändt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i hvilkas knän våra fromma fäder nedlade sina böner, som de anropade i sin bedröfvelse och lofsjöngo i sin lycka, voro tomma foster af deras föreställningar! Men att de voro dödlige, derom fanns redan i grå forntiden en aning, åt hvilken Hesiodos gaf sinnlig form i denna utsaga af en najad:

Så talade Apollonpresten, medan lampans sken flämtade på hans vissnade ansigte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med någon framställd anmärkning mot hans åsigt förlänga samtalet, kanske för den skull att natten redan var långt framskriden och den gamle behöfde hvila.

– – – – – – – – – – – – – – – –

I redogörelsen för det sätt, hvarpå Krysanteus använde sin rikedom, bör icke förglömmas den frikostighet, hvarmed han sörjde för offrens prakt och de öfriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den vård han egnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända Krysanteus’ förtjenst, att ungdomen ännu icke alldeles hade öfvergifvit dessa sednare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos’ yppiga thermer, var en lefvande förebråelse till ungdomen, som här öfverlemnade sig åt de varma badens enerverande njutning, och mången yngling, som erfarit hans välvilja, fann det obehagligt att der öfverraskas af den stränge vishetsläraren.

När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet såsom en af stadens förnämste embetsmän, så måste det synas, att en man, till den grad som han försänkt i mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finnes ett slags menniskor, som alltid hafva ondt om tid och aldrig uträtta något. Det finnes ett annat slags menniskor, hvilkas tid är tillräcklig till allt, utan att de någonsin brådska. Till dessa sednare hörde Krysanteus. Det måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra att Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för betraktelser danad, ja svärmiskt stämd ande. Han ärfde sin stora förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios’ fötter, under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt studier egnade timmar, för att uppfylla de nya plikter, han ansåg förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart. Han fann, att mycket godt och stort, många af hans varmaste önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen uppfylld af den smärtsamma jemförelsen mellan förr och nu, kunde förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en faktor i hans andes harmoni. Hon skänkte honom mången ljuf tillfredsställelse och gaf genom omvexlingen ökad spänstighet åt hans spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den helgande dagern af ett presterligt kall, med syfte att förverkliga det sköna i menniskolifvet och som ett själens pröfningsmedel, som, om hon segrade i pröfningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta mål: hvilan i Gud. Hon bidrog äfven i sin mån att läka de sår, som ödet slog hans husliga lycka, när det genom döden beröfvade honom en älskad maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års ålder försvunnit tillika med tvenne Kristianer af hans husfolk. Detta hade skett för sexton år sedan. Hans enda barn var nu den tjugoåriga dottern Hermione. Hon var hans glädje och stolthet, medhjelparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i hans mörka ögonblick. Han hade sjelf med förkärlek egnat sig åt hennes uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ inlade det drag af manligt allvar, som hon egde. En anblick af lugnt, antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula, i ramen af pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en grupp, bildad af honom och henne: han, den tankfulle majestätiske mannen lutad öfver flickan, med sin arm kring hennes hals, uppmärksamt betraktande den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska utläggning, som hon gjort af någon bland de heliga mytherna. Ty hon som han var svärmiskt tillgifven fädernas tro, och filosofens dotter älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig såsom skaldens tolkning af en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.

Efter Ädesios, som tidigt lemnade Athen, blef Krysanteus den nya „gyllene länken i platonismens kedja“. Krysanteus föreläste nästan dagligen i Akademias trädgård för ett ännu temligen talrikt antal lärjungar, dels Athenare, dels främlingar från skiljda delar af verlden. Hans filosofiska system, som afsöndrat mycket af Jamblikos’ theurgiska tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeserie af denne en riktning på den yttre verlden, som annars var främmande för nyplatonismen och skenbart stridande mot hennes anda. Krysanteus sjelf tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande som han ofta fällde: – när jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig tillbaka inom mig sjelf och försänka mig i åskådningen af Gud.

Krysanteus’ filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgaf aldrig dess enskilta delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och undervisning bar en verldshistorisk frukt i en af hans lärjungar – Julianus.

Julianus hade under tvenne tidpunkter af sitt lif åtnjutit hans undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skref en dag till Krysanteus:

„Lemna ditt Athen och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla min bön! Jag är sjelf för gammal, och min jord har förlorat sin alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall uppspira till ett träd och öfverskygga jorden. Jag blef i dag icke litet förvånad, när den unge Julianus steg öfver min tröskel. Du känner, huru han blifvit uppfostrad af sin faders mördare. Biskopen Eusebios af Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar, cæsarer och hjeltar, icke heller till menniskor, utan till kristianska helgon. Macillums fästningsmurar, inom hvilka de stackars barnen tillbragt sitt lif, understödde hans bemödanden. Och hvem anade annat än att de lyckades? Julianus, såväl som Gallus, knäböjde ju för munkar, kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus har blifvit sådan man velat göra honom. Han är Kristian – af samma halt som Konstantius och Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att Ensebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin slägt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios’ brottslighet var för Julianus obekant. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: „Jag hatar Kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker af min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min afsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans gelikar diktera för verlden. Nu är jag fri. Ädesios, jag känner dessa prester, som på sina kyrkomöten bestämma än på det ena, än på det andra sättet, hvad Kristianerna skola tro. Det är en gräslig samling af blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhufvuden. De sönderslita verlden och hvarandra i tvister om ord utan mening, men det hvari de alla öfverensstämma, är det jag mest afskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att herrskarens makt och folkets slafveri är af Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa menniskor förneka henne äfven i tanken. Ädesios, nu är jag herre öfver min tid. Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i mythernas mening? Vill du blifva mig en fader, eftersom jag är fader- och moderlös? – Så talade Julianus. Han stannade intill aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jemn låga, som lofvar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld af stora krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men af hans öde blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma hvad han lidit, men älska med förstånd och hjerta, hvad han nu endast älskar med hjertatl Jag passar icke för honom. Jag kunde förderfva ett så herrligt verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig och vanmägtig af ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga. Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft? Böra icke dessa minnen, som han älskar, framställas för honom i deras herrlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus och i Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag öfverlemnar honom åt dig, och vi vänta begge att du skall komma.“

Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, der Julianus nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades af spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgifning, och Eusebios var angelägen, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska filosofer. Tvenne sådana – de mest fruktade för sin vältalighet och glansen af sin rena vandel – Maximos och Libanios hade blifvit förvisade från Efesos. Endast hemligen och nattetid kunde för den skull Julianus och Krysanteus hålla sina möten. Men desto oemotståndligare lockade de ynglingen. Han jemförde Eusebios, Konstantii onde ande, själen i hofkabalerna och kyrkotvisterna, hvars hand dröp af blod och hvars tunga af hyckleriets salvelse, han jemförde denne sin lärare i kristna religionen med den hedniske filosofen, hvars väsen bar den klara pregeln af en ande, som i forskning och lefnad harmoniskt sträfvade till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i Krysanteus’ närhet, var en berusande: det var de höga minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann han här, men icke såsom enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotställningen, på hvilken de hvilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten och glädjas öfver sin dödlighet såsom vilkoret för en högre tillvaro. Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Begge dessa riktningar voro äfven nyplatonska filosofiens – den antika forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt förenade sig att öka Juliani hänförelse: lärarens personlighet, lärans beskaffenhet, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens hänförande halfdager in i theurgiens aningsfulla mörker, ja äfven det sätt, hvarpå hon framställdes, då hon endast med sin egen kraft ville öfvertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i trenne månader. Derefter återvände Krysanteus till Athen, qvarlemnande hos sin lärjunge outplånliga känslor af vördnad och kärlek.

Tvenne år derefter inträffade, att Gallus, som af Konstantius blifvit iklädd värdigheten af Cæsar, föll offer för sin gynnares vilda misstänksamhet, ökande hekatomben af anförvandter, som denne slagtat. Gallus hade ockrat med sin korta regeringstid, för att hinna förvärfva ett rykte värdigt Caligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker alldeles främmande Julianus blef endast på Konstantii gemåls förbön räddad och skickad från hofvet till Athen. Han hörde sin förvisningsdom med hemlig glädje. Under sin vistelse i Athen blef han Krysanteus’ gäst och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i Juliani lif, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända till hofvet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus icke återsett sin älskade lärjunge, men verlden uppfylldes snart med dånet af hans bedrifter. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade besegrat de allemanniske barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans ära hade väckt Konstantii afund. Hofvet gycklade förgäfves öfver „den skäggiga apan, som lärt krigskonsten af Krysanteus i Athens trädgårdar“. Hånet förstummades af nya bedrifter. På slagfältet vid Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar derefter slog samme filosof Frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från öfversvämningen af deras vilda skaror. Under de tvenne följande åren förtäljde ryktet tid efter annan om nya segrar, dem Julianus tillkämpat sig i hjertat af barbarernas eget land. Nu var måttet af Konstantii afund och farhågor rågadt. Han beslöt att beröfva den unge hjelten sin här och galliska provinsen dess försvarare. Juliani legioner fingo uppbrottsorder till – Persien! Hela Gallien genljöd af ett samfäldt ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens befallning bortryckte dess beskyddare. Legionerna gjorde uppror och utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon berättar dessa dagars tilldragelser, lemnar Juliani karakter fri från hvarje fläck. Konstantius tillbakavisade hvarje anbud till försoning. Då vår berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men segervana trupper på tåg mot Konstantinopel. Konstantius samlar österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det betyder långt mera.

Skall Julianus eller Konstantius segra? Hvar är Filippos, min försvunne broder? Inom dessa frågor – den sednare af flickans hjerta, utan föregången öfverläggning, sällad till den förra – sökte Hermione samla sitt medvetande. Om någon i denna stund inträdt i orakeltemplet, skulle han vid foten af Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke höra detta. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den hvirflande rökelsen, och lampskenet förnams som ett matt, mörkrödt skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se detta. Hon bjöd synens känseltrådar och den härmande synen domna.

Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till minut. Då genomflög henne plötsligt en tanke på ansigtet, som skådade öfver hennes, Apollons ansigte, detta oföränderliga, som i århundraden stirrat såsom nu. I denna tanke kändes något rysligt, förenad som han var med minnet af ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka öfverväldigande på menniskan. Hermione flög upp från Pythians trefot. Hon darrade och gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att marmorbilden lemnat sin piedestal och stod med de iristomma ögonen riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden förskräckte henne, men hvarje afbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon, väntande på styrka att bekämpa sin fruktan. Och denna styrka vann hon i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens bild hade ej lemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus’ dotter förebrådde sig sin qvinliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade hon länge Apollons drag och vandrade derefter med fasta steg igenom tempelsalen. Hon besåg de votivtaflor och troféer, som ännu smyckade väggarne, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne. (Konstantii och hans gunstlingars nit hade nämligen hitintills skonat sådane templets tillhörigheter, som ej voro af guld eller silfver.) Hon trefvade på dörrarne, som hon fann i bakgrunden, ledande till opisthodomen och de små sanktuarierna på hvar sin sida om denna. Derefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo sina ögon.

Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och fortfor:

– Att Origines i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott min enskilda åsigt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios’ vittnesbörd och flera andras. Athanasios rentvår honom förgäfves. En Mohr blir icke hvit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, duschbad, varmbad, svettbad och låte gnida sig med borste och pimssten af alla slafvar i de här välsignade thermerna. Mohren är och förblir svart, lysande och ädle Annæus Domitius, eller huru?

Ett nytt stånkande och ett otåligt grin blef svaret.

– Men för att nu återkomma till Athanasios, fortfor den theologiserande badgästen, – så finnes väl ingenting löjligare och tillika oblygare än hans påstående, att kyrkomötet i Nicæa, bedröfligt i åminnelse, när det antog ordet homousios, öfverensstämde med och bekräftade de Antiokeniske fädernes beslut, som förkastade just samma kätterska ord ? Hvad gör nu Athanasios, för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten säger, att de begge mötena menade samma sak, när de förkastade samma ord. Nu frågar jag ...

– Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en förtviflad ansträngning. – Jag gillar i förväg allt hvad du yttrat och ämnar yttra. Du gör mig en tjenst, om du flyttar dig något åt sidan, ty du ser, att du hindrar mina slafvar i deras förrättning ... Ack, hvad lifvet är uppfyldt af besvär!... Karmides, min ögonfägnad, hvar är du?

– Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan af slafvar omgifven soffa.

– Ack, den fördömde pratmakaren!

– Hvad säger du, min Annæus?

– Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade mot gikt och ledvrickning, men som kanske äfven hjelper mot närgångna pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.

Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött öfver denna vändning i samtalet. – Prokonsuln umgås med utsväfvande hedningar, men tål ej, att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs afstånd. Han är en half hedning ... och för öfrigt allt för inskränkt för att begripa theologien, mumlade han till sig sjelf, i det han med högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann derefter genom dörren till afklädningsrummet, hvarifrån man snart genom sorlet af röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ... Origines ... Athanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos af Samosata, o. s. v.

Att theologisera var i denna tid både mod och behof. Kyrkomötenas ordtvister skulle icke hafva skakat verlden så som de gjorde, om de ej funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade qväft allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för materielt förvärf förkolnad genom de inbördes krigen och regeringens roflystnad. Hvarje Kristian måste välja sin plats bland de stridande partierna, då sjelfve hedningen icke kunde undgå att fråga efter de orsaker, som förvandlade de stora städernas kyrkor till blodbestänkta slagtarhus och förde brandfacklan till de aflägsnaste byar i Paflagonien och Afrika. Endast theologien besvarade denna fråga. Och theologien skulle nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppkastat. I segerfröjden öfver att ändtligen hafva vunnit den fasta grundval, som filosofien förgäfves sökt i förnuftet sjelft, uppgingo alla sträfvanden i det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de gudomliga och menskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten af den förintelse, hvari filosofien upplöst den gamla folkreligionen, hade i millioner menniskosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med theologien var således ett behof för tiden, och der det icke kändes såsom sådant, var det en modsak. Allt var färgadt af theologien: kejsarens drömmar, hofvets kabaler, skolornas skriföfningar, damernas konversation, samtalen på torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra af samma slag, ty de hvimlade som mygg, hvarhelst en anständig Kristian kunde sätta sin fot. Och dit hörde väl äfven badhusen, ehuru många Kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.

Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslafvarnes sista manipulationer och derefter blifvit iklädda de drägter, som deras egna i samlingssalen väntande slafvar hållit i beredskap, uppgjorde de ett gemensamt program för den nästkommande dagens nöjen och skiljdes åt. Karmides gick med några andra vänner till det i grannskapet af tepidariet varande biblioteket, der Olympiodoros väntade dem, för att uppläsa sitt nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring af hvardagslifvet i Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jägtad af statssaker. Han ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln öfver Akaja.

Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lemnade thermerna. I tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder: gator och torg voro öfversållade af fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, en viss kallsinnighet, när de öfverlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i sjelfva verket upptagen af ganska allvarsamma saker. En skara af demoniska Om och Men sleto hans hjerna. Se här ungefär hans tankar:

Fördömda skrifvelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens regering berättigar mig att taga Krysanteus’ hufvud, men befaller mig det icke. Den skänker mig en gåfva, som jag ej vill ha, och när den lägger filosofens hufvud i mitt knä, höjer den svärdet öfver ett annat, som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Hvem kan veta, huru länge den närvarande regeringen skall bestå? Underrättelserna från krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän Krysanteus’ hufvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det första hufvud, den nye kejsaren låter afslå, blir då mitt. Han skall utan förbarmande offra Senekas ättelägg åt Platonikerns skugga. Hur går det mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart föremål för min nye kejsares obegränsade tacksamhet. Han skall linda mig i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt namn går till odödligheten i evig förening med en af länkarne i tidens årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inpregla i sitt minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo Domitio et Q. Q. consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat antagande. Konstantius segrar! Hur gestaltar sig då mitt öde, om jag tydt berättigandet för hvad det är: en försigtigt gifven befallning? De ännu mägtige hedningarne skola fattas af förbittring, och kejserliga regeringen skynda att hvälfva hela skulden på dådets verkställare. Derpå är skrifvelsens bokstafslydelse just beräknad. Fördömda vare de listige räfvarne i kejsarens omgifning! Om jag deremot har låtsat missförstå befallningen, så tyder man det lindrigast såsom oduglighet och utan öfverdrifven stränghet som ett misstroende till kejsarens lycka, en afsigt att rädda mig sjelf, för den händelse, att rebellen skulle intaga thronen. O ve! hvad skall jag nu göra?

Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar öfver sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.

Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna sina lumpor så, att de icke må skyla de sjelfslagna, ohyggliga såren. Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och genom förstugugången inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången närmast vestibulen en samling menniskor, som vänta på audiens: dels hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att öfvergå till kristna läran, dels rättsökande Kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister till Petros i stället för den verldsliga domstolen. På den öppna gården och i pelargångarne närmare intill det i bakgrunden belägna embetsrummet, synas, vid skenet af tvenne facklor, grupper af prester, som afvakta sin förmans befallningar: presbytrer, diakoner, besvärjare och föreläsare, inbegripne i hviskande samtal om de sista nyheterna rörande affällingen Julianus, om ryktet, att Athanasios varit sedd i nejden af Athen, och framför allt om den högst vigtiga underrättelse, som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. Homousianerna derstädes hafva blifvit gräsligt tuktade, när de med våld velat hindra flyttningen af den helige Konstantini qvarlefvor från det förfallna kapell, hvari de hvilat, till en af Homoiusianerna uppbyggd kyrka. En presbyter hviskar till de omkring honom lyssnande diakonerna, att enligt hvad biskop Petros sjelf berättat honom, hade brunnen utanför denna kyrka blifvit fylld med kättarlik, och kättarblod hade öfversvämmat rännstenarne i stadsdelen deromkring. Ett förebud till hvad komma måste äfven i Athen – så tänkte inom sig alla.

Vi inträda i embetsrummet, en aflång sal, i midten upptagen af ett stort bord, vid hvilket tvenne prester, biskopens sekreterare, äro sysselsatte den ene med skrifning, den andre med räkning af penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden af rummet står en yngling, knappt hunnen ur gosseåren, iklädd en föreläsares presterliga skrud. De, på hvilka hans stora, feberglänsande ögon äro fäste, och hvilkas samtal han uppmärksamt följer, äro tvenne högvexta, vördnadsbjudande män af för öfrigt mycket olika utseende: den ene är Petros, biskopen af Athen, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen.

Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga embetsrummet gifvit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses af tvenne phari: skålformiga, på gjutna pelare hvilande lampor, men det trånga fönstrets höjd öfver golfvet ger det äfven vid lampskenet ett dystert utseende. Väggarne, målade med azurblått, äro genom meandrar och arabesker indelade i fält, som innehålla hvart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, är målad i guld öfver dörrfältet. I de öfriga fälten, ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Engeln, Lejonet, Oxen och Örnen; andens Dufva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segrens Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels egna, dels från antiken hemtade symboler. I bakgrunden hänger en oljemålning: Kristus såsom Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, spelande på henne, medan lejon och tigrar hvila vid hans fot, och brokiga fåglar lyssna i trädet, hvarunder han sitter.

Under denna tafla, på det med mosaik inlagda bordet, mot hvilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i elfenben skuren bild, föreställande Kristus såsom ung herde, i kort tunika, smekande det återfunna lammet. Tunikan är öfverhöljd med ädelstenar. Den unga konst, som alstrat dessa begge verk, är ännu bunden vid antika motiver; dess hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och grannlåtssträfvandet. Orörd af en ny folkande är hon i sjelfva verket ännu den gamla konsten, men i dess aldra djupaste förfall.

I motsatta ändan af salen står ett gyllene kors och i grannskapet af detta en för tillfället öppen kassakista.

Aldrig har ett samtal öppnats i kyligare och mer afmätt ton än det emellan den kristne biskopen och den hedniske filosofen. Petros dolde ett hat, som han verkligen hyste, men sökte i ton och hållning gifva tillkänna en föraktfull öfverlägsenhet, hvaraf han icke var mägtig.

Krysanteus var såsom alltid naturlig. Han lade endast lefnadsvettets band på den djupa, instinktmessiga ovilja, han kände för de athenske Kristianernas biskop.

I sin egenskap af biskopssäte ökades för öfrigt det gamlas betydelse just af imperatorns frånvaro och hofvets aflägsenhet.

Då Petros, stående framför kartan, ritade dessa linier, beledsagades hans hand utaf en tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat af de österländska patriarkaten, utan att Rom vore bestämdt till utgångspunkten och herrskarsätet för det prestvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med dagligen mångfaldigade, allt längre vexande armar grep omkring jorden från scytiska stepperna till oceanen.

Troddes det icke allmänt, att de begge store apostlarne, Petrus och Paulus, hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna församlingen derstädes, och betraktades han ej som dess första biskop?

Var ej Simon, som Kristus kallade Petrus, klippmannen, på hvilken han skulle bygga sin församling? Var det ej han, åt hvilken mästaren sade: „föd mina får!“ och åt hvilken ensam han gaf himmelrikets nycklar, för att visa, huru kyrkans och prestadömets enhet skulle utgå från en punkt – för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga magtens enhet?

Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petri Katedral och till kristenheten framställt den ödesdigra fråga: „Hvem kan ännu mena att förblifva en lem i Kristi kyrka, om han lösrycker sig från Petri biskopsdöme, på hvilken kyrkan är byggd?“

Biskopen af Athen stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina nattliga betraktelser, framför Ptolemäos’ karta och upprepade i tanken dessa frågor. Och han fortfor:

– Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopsstolar. Den stolte Victor, den djerfve Stefanus hafva längesedan sökt göra det gällande. Och hvad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de ofantliga menniskomassor, som bebygga det stora vesterlandet. De blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. Af folkets föreställningssätt beror den magt, hvarmed det beherrskas. Hvad betyder det, att österlandet, det jemmerfulla, splittrade, förslafvade, förnekar romerska biskopens öfvervälde? Tyvärr, vi hafva en uslare herre, en verldslig furste, som påtvingar oss sina vexlande meningar och stämplar till öppen lögn hvad våra kyrkomöten skrifva under sina beslut: „Ingifna af den Helige Ande“. Tyvärr, de hafva länge varit ingifna af Konstantii ande. Vi måste åtnöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en af de våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom. Men hvar, om ej i Rom, kan uppvexa den magt, som skulle rädda kyrkan ur neslig träldom under en jordisk furste och lägga den verldsliga magten, der hon bör vara, om hon ens bör finnas – vid kyrkans fötter? Vi erkänna, att den Helige Andes kraft har genom handpåläggningen blifvit fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från Kristi embete, som med himmelrikets nycklar öfverlemnats till Roms förste biskop, och genom denne medelst handpåläggningen öfverflyttats från efterträdare till efterträdare. De romerske biskoparnes oafbrutna följd bildar då pulsådern, från hvilken den Helige Andes kraft som ett lifvande blod inströmmar i den kyrkliga kroppens alla delar, genom oräkneliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de af honom vigde biskoparne, från dem till presterskapets lägre ordningar, och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från hand till hufvud, för att vattna de yttersta ängder. Och för den skull är han, som skiljer sig från kyrkans kropp, lik en afhuggen lem. Han utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga lifvet och frälsningens nåd. Han kan icke tillegna sig denna nåd för sig allena, genom tron på återlösaren. Nåden vinnes blott genom föreningen med kyrkan, Treenighetens kropp.

Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!

Du uppvexer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till ett väldigt träd, som skall beskugga jorden. Du är djerfvare än någon menniskotanke, och ingen mensklig klokhet har förmått uppfinna något jemförligt med dig. De medel, som de listigaste af menniskors barn upptäckte, för att skapa ett välde öfver sina likar, äro mot dig intet. I ditt sköte bär du en väldighet, för hvilken jordens folk och konungar skola knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej blott till egodelar, lif och kroppar, utan till själarne. Du skall klippa sjelfva tankens vingar och förvandla den frie örnen till en struts, som tam och betslad ledes på den väg, som han får vandra. Du skall fatta trådarne till menniskornas aldra egnaste känslor – förskräcka när du vill, trösta när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern förneka sitt barn, och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig ifrån hvarandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade af en brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor slockna, fiende försona sig med fiende, herrskaren ödmjuka sig för slafven, frid herrska öfver jorden ...

Clemens öfverväldigades af tanken på denna moder, som han icke kände, denna qvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjelplösa barn. Han stannade och brast i gråt.

Biskopen fattade hans hand och sade:

– Min älskade Clemens, beherrska dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjenar det icke. Sjelfva tigrinnan älskar sin afföda och försvarar den i döden.

– Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren, i det han uppslog sina tårfulla ögon. – Jag känner icke verlden och menniskornas hjertan, men jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan ett så vildt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt tårar då hon lemnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i den stunden och visste icke hvad hon gjorde. Jag tror, jag är förvissad derom, att hon sedan, snart nog, återvände till den plats, der hon hade utsatt mig, och blef förtviflad, när hon icke återfann mig.

– Tro det, Clemens! Du gör rätt deruti. Det torde verkligen hafva förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.

– O att jag finge återse henne, tänkte Clemens för sig sjelf, i det han aftorkade sina tårar, – jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert glädja sig, att hennes son lefver, att Gud förbarmat sig öfver honom och henne.

Biskopen fortfor:

– Jag lät dig upprätta detta testamente, emedan det är möjligt, att din börd blir uppdagad. Guds vägar äro underbara. Hvem vet, om du ej är arfving till stora rikedomar?

Clemens smålog sorgset öfver denna djerfva förmodan.

– Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förblifva i dina egna händer. Du eger att tillintetgöra det, i fall du, gifvande vika för frestelserna af en oväntad rikedom, ångrar att hafva ställt den för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu blott om möjligheter, min son; men den som brinner af kärlek till kyrkan, han hoppas äfven på det omöjliga och är betänkt på allt, som kan gagna henne.

– Ack, hvarför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som du är klok och förutseende. Detta vet jag och det är nog.

– Och jag tänkte, fortfor biskopen mildt, – jag tänkte på din längtan att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke bestämd att lefva länge i denna verld.

– Jag hoppas det och tänker derpå med glädje.

– Men du vet, att det finnas vissa medel, som kunna förställa ... föryngra utseendet. Man färgar till exempel håret med lixivium, man ...

– Hör på! inföll agenten och stannade. – Betrakta mig noga! Huru gammal tror du mig vara?

– Omkring femtio år, gissade Eufemios.

– Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag kanske sjuttio, i öfvermorgon tjugo. Men annars är jag född för trettio år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finnes en sådan konst.

– Vid englaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd att inhemta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig någon undervisning i densamma. För öfrigt betviflar jag icke, att du har alldeles rätt beträffande gubben. Det slöt jag straxt deraf, att han gick in i erkehedningens hus. Dertill skulle dock Athanasios visst aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel och låta skägget vexa. Mannen är utan tvifvel en filosof, en af de hundiske, att döma af den grofva manteln. Men nu beträffande den märkvärdiga konsten, så ...

– Är hon för dig alldeles öfverflödig, anmärkte agenten skrattande, – ty bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, så är du tillräckligt oigenkänlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra dig. När man af naturen är qvick, så komma sådane infall af sig sjelfva.

Vi öfvergifva de begge samtalande, presten och den hemlige Athanasianen, samt återvända till filosofens hus. Men denna gång stanna vi ej i aulan, der vi lemnade den mystiske främlingen, utan fortsätta vår väg till fruntimmersgården.

Likasom aulan, omgafs denna af joniska pelare, som buro en med bildstoder smyckad altan, till hvilken man utträdde från öfra våningen. Oafsedt vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med praktvexter och öfverdragen med ett fint, från gården omärkligt nät, inom hvilket fladdrade sångfåglar och andra, på hvilkas metallglänsande fjädrar naturen hade slösat sina bjertaste färger. Marken eller rättare golfvet – ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum med himmelen till tak – var rutformigt belagdt med svarta och hvitgula stenar, utom i midten, som betäcktes af en gräsmatta, öfver hvilken den förutnämnda springbrunnen kastade sina strålar i en marmorbassin. I granskapet af denne finna vi Krysanteus’ dotter Hermione och några på besök hos henne varande väninnor.

– När mythen med sådan bestämdhet angifver hans födelseort, så ligger deri måhända en vink, att vi ej böra betrakta honom såsom symbol för någonting alltför vidsträckt och allmänt. Att gifva honom en inskränktare betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde honom till menniskan i allmänhet, till representanten af vårt slägte; jag åter gjorde honom helt simpelt till Athenare. Det förra var kanske för mycket; det sednare är bestämdt för litet. Låtom oss gå en medelväg och göra honom till Hellen! Vi berättigas dertill, ty Athen har alltid varit Hellas’ hjerta.

– Antaget! sade Hermione leende och mycken nyfiken. – Narkissos föreställes Hellenen!

– Godt. Hellenen är likasom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...

– Han har åtminstone fordom varit det ...

– Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos är den helleniska anden, den helleniska åskådningen af lifvet och verlden. Eko är, såsom du sjelf tydde det, naturen. Eko hade råkat i ogunst hos en gudamagt och blifvit beröfvad den fullständiga förmågan att tala. Detta betyder, att naturen är en fallen, en förderfvad natur, beröfvad sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönheten är naturens tunga, hvarmed hon talar till menniskoögat. Ekos älskling låter henne icke pålägga sig några fjettrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig äfven den hellenska anden med segerkraft ur den träldom, i hvilken naturen höll de öfriga folken fångna: dessa Fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmagter, desse Egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa Perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka emot min tolkning? Hermione, du eller någon af dina väninnor?

– Fortsätt, bad Hermione. – Vi skola sedan framställa våra anmärkningar.

– Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan. Säger icke mythen så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammiani Marcellini maka.

Julia bejakade frågan.

– Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låtom oss se, huru detta stämmer!... Javäl, det passar förvånande bra, ty ungefär så lång är den tid, som förflutit från Trojanska kriget intill nu. Trojanska krigets tidehvarf kan med skäl kallas det, i hvilket Hellas föddes, Hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog sin egendomliga pregel. Icke så?

– Dina sammanställningar äro ganska skarpsinniga, sade Hermione och betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.

– Den blinde och dock så fjerrskådande Teiresias, fortfor den filosofmantlade främlingen – hade förutsagt, att Narkissos skulle blifva olycklig och dö, om han lärde känna sig sjelf. Huru tillämpa detta på vår Narkissos? Erinren J er, unga qvinnor, hvad som stod och kanske ännu står att läsa öfver ingången till den delfiske Apollons tempel? Der stod: KÄNN DIG SJELF!

– Den inskriften finnes der ännu, upplyste Hermione ...

– Och den inskriften, inföll gubben – var således Hellas’ dödsdom!

– Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, i det en lätt rysning genomilade henne.

Julia, Berenike, sjelfva Ismene undgingo icke intrycket af den okändes sist anförda ord. De betraktade honom med förvåning, och Berenike sade tvekande:

– Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag begriper det icke. – Efter förmåga vill jag villfara din begäran. Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk af glada, lyckliga och älskliga barn, som, utan att oroas af något tvifvel, öfverlemnade sig åt detta föreställningssätt, hvilket gaf lif och personlighet åt hvarje liflöst ting uti naturen – för dem voro bergen stelnade Titaner, hafsvågorna blåbeslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande satyrer, hvarje källa hade sin najad, hvarje träd sin dryad, hvarje grotta var nymfernas boning: blomman på marken, fågeln i lunden, stjernan på himmelen hade sin saga, som de hviskande förtäljde, och deras öden voro ju menskliga öden, för hvilka hjertat måste deltaga. Men medan de lyckliga, glada barnen – barnen, som segrade vid Marathon och Salamis – lekte i sin sköna verld och trodde honom evig, hade en obekant hand längesedan skrifvit domen öfver honom i de delfiska orden Känn dig sjelf! likasom redan på det nyfödda barnets panna står i osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit länge, då plötsligt det på Athens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn dig sjelf! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien – icke denna lekande barnfilosofi, som funderade, om verlden uppstått genom eld eller fuktighet – utan en ganska manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: „Låt ej bedraga dig af dina föreställningar! Lär känna dig sjelf!

Rakel har stigit upp på altanen af sin faders hus. Der är hennes älsklingsplats under så vackra aftnar som denna. Man har derifrån en vidsträckt utsigt öfver den östliga och norra delen af staden. Vesterut mötes deremot ögat af de närbelägna husens tak och murar, men emellan dessa skymta delar af den branta gatan, som från Skambonide leder ned till Kerameikos. Det är denna gata, som man vandrar till och från synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjenarinna kan således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid underrätta sin unga herrskarinna derom.

Huset har tvenne ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är försedd med en jernbeslagen port, som Baruk försigtigt stänger, hvarje gång han går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan af huset. Den kan endast öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar beströdd, gräsbevuxen plats, som utgör högsta punkten af Skambonides kulle. Denna dörr har af tjenarinnan blifvit öppnad, och derifrån leder en trappa upp till altanen.

Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut öfver staden. Himmelen är klar, och friska flägtar komma ifrån hafvet. Rakel är orolig, hennes hjerta klappar nästan lika häftigt, som då hon förbidade det första hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom, just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få tjenare gått till hvila; och genom vanan samt öfvertygelsen om det oskyldiga i sådane möten har hvarje fruktan, hvarje betänklighet hos henne försvunnit. Karmides har kommit, för att med skämt och joller förfriska hennes sinne, när det är förtyngdt af hemmets enformighet och det instängda lif, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt henne att framlocka små melodier ur densamma; han har talat om det glada brokiga lifvet dernere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa, utan att hafva fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har härmat rabbi Jonas’ gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel varit färdig att kikna af skratt; han har lindat hennes långa svarta lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare än de gyllene, med diamanter besatta. Han har vidare försäkrat, hvad som föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde lefva, om han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans försäkran, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar in i naturen, och kände bäst sjelf de hemliga vilkoren för sin tillvaro. Nu erfor äfven Rakel någonting liknande, ty hon fann sig under den sednare tiden aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap under inflytelsen af hans ögons magt.

Den fruktan, som nu kom Rakels hjerta att klappa med oroliga slag, var en, hvilken spriddes med luften öfver de tusen hus och tempel, som hvilade mellan Skambonides, Museions, Akropolis’ och Kolyttos’ kullar. Baruk hade under hela dagen synbarligen plågats af en ängslig sinnesstämning. Vid middagstiden hade han under någon förevändning aflägsnat tjenstefolket ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silfver, penningar och vigtiga papper till ett hemligt förvaringsrum under husets källare. På flickans frågor om orsaken till detta försigtighetsmått hade han sökt gifva lugnande svar. Men af sin mor och af tjenstefolket hade Rakel erfarit, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig, som lät befara oroligheters utbrott i staden.

Der Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvärn, seende ut öfver staden, som bestrålades af den nedgående solen eller hvilade i de långa skuggor, som kastades af kullarne, längtade hon efter Karmides och fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om Karmides måste hafva lemnat staden, eftersom denna icke längre var det glada, lifliga Athen, utan genombäfvades af rädda aningar. Hon kände, att hans närvaro, åsynen af hans glada anlete, på hvars panna hon aldrig upptäckt någon skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes ängslan.

Hur glad blef hon derför icke, då plötsligt på toppen, af Skambonide visade sig en gestalt, som var hans. Han såg upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdörren stod den gamla tjenarinnan och gaf honom det tecken, som lät honom förstå, att terrängen var fri. Straxt derefter hördes hans elastiska steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad och leende, och räckte henne en bukett af de utsöktaste blommor. Icke ett spår af bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu från badet, och syntes strålande af helsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare än nu.

– Du kom då ändtligen, utbrast hon och kände sig färdig att med systerlig hängifvenhet kasta sig i hans armar.

– Jag försummar icke ett enda af de sällsynta ögonblick, då jag får träffa Rakel, svarade Karmides. – Visdomen och Rakel äro mina gudinnor. Jag offrar åt den förra de stunder, som den sednare icke kan förunna mig. Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?

Maningen upprepades af presterna i hopen och gick som en fältherres kommandorop igenom massan.

Vi lemna kyrkan och begifva oss till biskopliga palatset. Clemens hade denna afton icke fått beledsaga biskopen; han var anbefalld att stanna hemma. Utom honom funnos i palatset endast portvaktaren och en fånge, densamme, om hvilken blifvit taladt under namnet Theodoros.

Ungefär en timma före det ofvan skildrade uppträdets begynnelse hade biskopen begifvit sig till storkyrkan. Clemens hade tillbragt denna timma med att läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga lydnaden.

„Du måste till alla delar försaka dig sjelf. Din egen vilja är din djefvul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars fall och gjorde vårt slägte till ett fallet syndigt förderfvadt slägte. Du har ingen värre fiende än dig sjelf. Lär dig då att lyda, lär dig att offra din vilja under en annans. Då Gud den Allsmägtige antog en tjenares skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjena en menniska och vara en menniskas slaf? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så varder dig hulpetl Var tacksam, att du icke är din egen, utan har jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än att ansvara för dig sjelf.“

Så talade denna bok till den unge föreläsaren. Och här var säden icke spilld på hälleberget. Hvem undrar, att Konstantinus gynnade en lära af detta slag, när han blef kunnig om dess verkliga beskaffenhet? De vanslägtade sönerna af antikens republikaner betraktade despotismen som en olycka och den ovilkorliga hörsamheten mot herrskaren som en hård nödvändighet; Kristianerna sågo i despotismen en oantastlig sak, inrättad af Herran, och i den blinda lydnaden en dygd.

Hvad beträffar den unge föreläsaren, så framstodo för honom dessa satser i ett högre ljus, som kom icke från dem, utan ifrån hans egen till himmelsk renhet trängtande själ.

När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte der sin ifriga andaktsfulla läsning. Men när stjernorna började genomskimra ethern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäfver läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med menniskorna. De betydde föga, om icke i förening med hvarandra, men när de förlorade äfven denna sjelfständighet, när skymningen kom, som förflygtigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, så var äfven anden borta, som nyss talade utur dem.

Det förekom Bathyllos som en försynens skickelse, att Athanasios hade visat sig bland de trogna i Athen, just då förföljelsen brast lös. De behöfde tröstas, styrkas, uppeldas, för att kunna uthärda henne. Hans många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i staden sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han befann sig i ett drömlikt tillstånd, i hvilket hänförelse, lugn och värma blandade sig med en obestämd längtan.

Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop af män och qvinnor.

– Der är Bathyllos. Han kommer som om han vore kallad, hördes en röst i hopen.

– Der är han! Der är han!

Hopen uppgaf ett vildt glädjeskri vid åsynen af den gamle.

– Olivhandlaren och giftblandaren!

– Det var han som räckte Simon den förgiftade maten.

– Nej, ropade en qvinna, – det var icke han ... han bara tillredde den ... men det var Tabitha, hans hustru, som lemnade honom den till Simon. Jag såg det sjelf.

– Hören J? Anastasia har sjelf sett det!

– Jag såg det sjelf, säger jag, skrek samma qvinliga röst.

– Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!

– Håll, godt folk, hördes en karlröst; – låt det bli qvinnornas ensak! Låt qvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är just en passande motståndare för dem, denhär.

– Bra, bra! Fram med qvinnorna! Det blir just ett lustigt skådespel.

– En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade verksamt deltagit i striden på Kolyttos. – Det behöfs icke mer än en. Men ned med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!

– Ja, bara vi se hans pekfinger i luften. Men akta dig sjelf! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.

Detta plumpa skämt helsades med ohyggliga skrattsalvor.

Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, dem hon färgat i blodet af de fallne kättarne på Ko lyttos, steg fram ur hopen, slängde af fötterna sina spikbeslagna träsandaler och tog den ena i hand som vapen.

– Gif akt! skrek hon i det hon närmade sig Bathyllos. – Det är icke dig, jag vill åt, utan dina oliver.

Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer häfdvunnet skämt belönades med nya skrattsalfvor.

Bathyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina skumma ögon på hopen, som slagit ring omkring honom, hans läppar rörde sig och gåfvo väg åt följande ord:

– Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, hvarom J talen. Hvarken jag eller min hustru har förgifvit Simon.

– Nu står du icke på talarestolen, ropade det qvinnliga vidundret. – Gif akt! Första hugget är mitt.

– Håll! utbrast en karl, i det han skyndade fram och fattade furiens arm. – Låt honom tala ut! Du har icke förgifvit den helige, säger du. Svär det vid Gud!

– Vid Gud den Allsmägtige!

– Och vid den enfödde Sonen, af lika väsen med Fadren ...

– Nej, nej, vid Sonen, som är af samma eviga gudomsväsen. Jag svär det vid honom.

Dessa ord, det förföljda Kristianska partiets lösen, väckte en storm af ursinniga rop i hopen:

– Der hör ni det! Slå ner kättaren! Slå ner honom, Monika!

Monika, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften och träffade i nästa ögonblick Bathyllos’ hufvud, så att blodet färgade hans grå lockar och rann nedför hans panna.

Bathyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag sträckte honom till marken. I trots af Monikas protester, som ville behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor fram, för att sönderslita den fallne, hvilken, der han låg, hade knäppt händerna öfver bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefani bön för sina mördare.

Under detta uppträde hade en man, som var klädd i Kristianernas prestkåpa, med skyndsamma steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat, att något förskräckligt förehades. Nu stod han vid sidan af den fallne, hans stämma ljöd öfver sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste tillbaka. Hans plötsliga kraftiga uppträdande och drägten som han bar, lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.

Skaran betraktade den nykomne och igenkände en medlem af det homoiusianska presterskapet, medtäflaren till Petros i kraftig vältalighet. Man igenkände, oaktadt den bleknade hyn och de afmagrade dragen, Theodoros.

– Jag ser hvad som är på färde, sade han, i det han upplyfte den sårade på trappan, afkastade sin kåpa och lade den under hans hufvud. – J viljen mörda denne man. Hvad har han gjort?

Den ögonblickliga tystnad, som följde på denna fråga, bröts af en röst, som svarade ur hopen:

– Han har förgifvit den helige Simon. Han är en kättare och giftblandare. Han skall dö!

– Ja, ja! skreks i korus.

– Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, skrek en annan röst. – Det vore besynnerligt af en rättrogen prest.

– Här utöfva vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. – Vi hafva beslutat, att han skall dö. Dig vilja vi intet ondt, men om du hindrar oss, så svara för dig sjelf.

– Hindra er? inföll Theodoros, i det han ställde sig framför den sårade, så att han skyddade honom mot den påträngande hopen. – Icke vill jag hindra er, då J endast viljen utöfva rättvisa. Långt derifrån! Jag har alltid älskat rättvisan och deltager gerna i hvarje handling, som påbjudes af henne. Men rättvisan fordrar ordning. Ingen får dömas ohörd. Hvar är nu domstolen ?

– Här, här, svarades i hopen. – Här är vi sjelfva domare.

– Godt. Domarne äro här, den anklagade der. Men hvar äro anklagaren och vittnena?

– Här, här!

– Hvad sägen J? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var det detta, som J kalladen rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.

– Bah, vi hafva nog vittnen, inföll en af männerna. – Hvar är Anastasia, som med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke dömer ohördan.

– Rätt, Antemon, sade Theodoros till talaren. – Du skall visa, att du och de öfriga icke döma ohördan, det var så du sade?

– Ja.

– Att J icke viljen belläcka edra händer med oskyldigt blod?

– Ja.

– Att J ären Kristne och icke vilddjur ... det är ju så?

– Barn, jag nämnde nyss ett ord om theologisk öfvertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför mycket allvarligt, för att ej blifva en förbisedd främling bland de skalkaktiga, bevingade kupidoner, som fladdra från edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är katekumen! Sjelf påminnes jag härom genom ankomsten af denne magre, lugne, tigande högtidlige gäst, hvars köttlösa panna J bekransat med ängens rosor, till hvars mun, som döden förseglat och förruttnelsen åter öppnat, J hafven fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock med tveggehanda tungomål. Till er, verldens barn, säger han: njuten, medan tid är, ty J skolen en gång blifva lika hålögda, köttlösa, kalla och tomma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma ögongroparne hafva blickar, som fråga mig: hvad gör du här? Mina barn, denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig att gå. Jag vördar glädjen och erkänner hennes konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, äfven när hon rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lemnar lik Pœtus, rådskammaren tills hon åter för sin spira med sansad hand. Hellre än att rebellera, aflägsnar jag mig. Dermed fredar jag tillika min katekumeniska känsla och min theologiska öfvertygelse. Jag går, för att återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa gördladt, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt, jag löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en lefnads forskning, huru nämligen förena lefnadsglädjen med katekumenens plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig af min tro, samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som derför bör stå högt öfver hvarje inkast – huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med njutningen af ett sådant förtjusande umgänge som edert.

Annæus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och aflägsnade sig med en behaglig gest.

– Vid Dionysos, en herrlig förevändning för att gå och intaga ett vomitiv! utbrast Karmides.

– Der ha vi orsaken. Bra gissadt! Biktigt! utropade de andra.

– Älskliga Myro, fortfor Karmides, – när han talade om en illa gördlad kiton, så anspelade han väl icke på din?

De bestodo af män och qvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slafvar. Deras armar voro bakbundna, och några soldater bevakade dem.

Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem, som predikanten ämnade rikta sitt tal, och på det att de ständigt skulle hafva för ögonen honom, hvilken de anklagades att hafva mördat.

Deras afrättning skulle ega rum efter gudstjenstens slut.

Mellan denna grupp och det på katafalken hvilande liket voro församlingens ögon delade. När rökelseskyarne skingrade sig och afslöjade Simons bleka ansigte, förekom det de rättrogne, som om hans läppar ville öppna sig, för att bestyrka den förskräckliga anklagelsen mot kättarne, som om hans drag förvrede sig, för att förskräcka mördarne. Man väntade ett underverk. Det hviskades, att Petros ville anropa himmelen, att ett sådant måtte ske till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse i den sista afgörande stunden.

Hymnen och bönerna, med hvilka gudstjensten öppnats, voro slutade. Clemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst inför församlingen ett messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur Evangeliet. Derefter hade biskopen uppträdt på predikstolen.

Han afhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades af begge de stora kristne partierna. Genom våra första föräldrars fall hade döden och djefvulen fått magt öfver verlden. Menniskoslägtet hade hemfallit under Satan och hans änglar, dyrkande dem i de hedniska gudarnes mångfaldiga gestalter. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan verlden blef skapad, och i sin barmhertighet utsett en menniskoslägtets förlossare. Detta Guds råd var för djefvulen obekant. Kristus nedsteg till jorden i en tjenares skepelse, underkastade sig döden, för att med ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djefvulen, för att med sin rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga menniskornas. Men då han nedsteg till helvetet, var det endast för att predika hedningarnes själar förlossning. Djefvulen fann sig bedragen, öfverlistad. Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen son. Härigenom fick Jesus magt öfver honom och kunde återtaga de under hans välde stående menniskorna. Djefvulen var dermed öfvervunnen och Adams barn förlossade.

Härifrån öfvergick biskopen till en framställning af Kristi person. Af aposteln Pauli epistlar hemtade han bevis för homoiusions oomkullstötliga sanning, till hvars ytterligare bestyrkande han icke tvekade att bruka ett skarpsinnigt förståndsresonnemang, enär förståndet är en god gåfva, när man blott använder det i den för tillfället herrskande lärans tjenst, och icke missbrukar det till försvar för andra meningar, i hvilket fall det ännu i dag är förmörkadt, förvilladt, ett organ för djefvulen.

Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för enhvar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron tillegnar sig Guds sons rättfärdighet. Djefvulen är icke längre verldens enväldige furste, men han är ännu en mägtig konung, som fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade Treenigheten. Och han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det öfvermägtiga, då Kristus återkommer, besegrar det, håller domen öfver onda och goda, öfver rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.

I denna kamp begagnar sig djefvulen hufvudsakligast af det menskliga förståndet. I detta inblåser han en villoande, som lockar menniskan att utträda ur kyrkans mägtiga trollcirkel. Lockad ur denna hemfaller hon åt honom. De olika meningarne äro hans verk. Kätteriet är af honom. Och tiden måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig fart öfver jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar, att de fallne Guds söner, de onda andarne, närmat sig menniskornas döttrar. Antikrist är son af djefvulen med en jordisk qvinna. Han går omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i presterlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Athanasios.

Predikanten afbröts i början ofta af brusande bifallsrop och handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty Petros’ röst blef så genomträngande, hans vältalighet så öfverväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och grafvens mörker till den tafla, han målade för den församlade menigheten, af Antikrists framfart och de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bäfvade. Tusen bleka, förskräckta anleten voro riktade på talaren. Hans mun var brännpunkten för de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde, herrskade i rummet en hemsk stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och menniskorna dernere i skeppens, deruppe i galleriernas halfskymning syntes förstenade.

Clemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans tårfyllda ögon voro riktade på de bundna Athanasianerna, med blickar, som varkunnade sig öfver deras fall och anropade dem att omvända sig.

Petros vände sig derefter omedelbart till de närvarande Athanasianerna. Petros uppmanade dem att afsvärja djefvulen och den kätterska villfarelse, han ingifvit dem. Petros bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle vara bestämdt för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar. Han fattade timglaset, som stod vid hans sida och påminde dem, att deras snart var utrunnet – att det sedan vore försent. Han pekade på den rysliga gestalten, som hvilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på honom, som de mördat – och vid hans ande, som nu med alla änglar, helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda saliggörande läran.

Medan han talade så, mumlade de bundne kättarne till hvarandra: – Mod, mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!

– Hustru, bäfva icke, hviskade en man till qvinnan vid sin sida. – Se på honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen fruktan i hans åsyn! Han skall bevittna vår seger.

Vid en af hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, hvars ögon oafvändt varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den fremmande predikant, som uppträdt i kalkstensbrottet – Athanasios. När Petros talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Athanasios’ läppar strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade till honom.

Och när Petros uppmanade dem att med högan röst förklara sin öfvergång till Homoiusion, svarade de med högan röst ett samfäldt nej.

Detta nej efterträddes af ett doft sorl från den församlade menigheten, ett sorl af häpnad och förskräckelse öfver deras hårdnackenhet.

Efter några ögonblicks tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:

– Herren skall icke tillåta, att hans lära försmädas. Han håller stjernorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga, naturens magter äro hans trälar, han råder öfver döden som öfver lifvet. Med under har han bevittnat sin sanning för våra fäder, och den kraft, som uppväckte enkans son i Nain, som uppväckte Lazarus och gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den helige Ande genom hans kyrka.

Kristtrogne, bestormen Gud med böner om ett under, på det att de förvillades själar må återföras från förtappelsens väg!

Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de parnassiska dälderna hade de vunnit många proselyter för sin religiösa öfvertygelse, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att lemna lugnet och torftigheten i sina hyddor, för att med trosförvandterna dela deras vilda lefnadssätt.

Krysanteus beslöt att uppsöka de på Parnassen huserande Donatisterna. Stadsboarne afrådde honom från detta vådliga företag, men han stod fast i sitt beslut. Hermione ville åtfölja honom; han gaf henne sitt bifall dertill. Beledsagade af vägvisare, som kände bergstrakten, och utrustade med allt, som kunde underlätta en utflygt i densamma, begåfvo de sig ditin. Det dröjde icke länge, innan de påträffades och anhöllos af några i lumpor klädda, men välbeväpnade karlar, som, förvånade öfver deras djerfhet och framför allt af åsynen utaf den unga flickan, nalkats dem, icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och afsigten med deras resa.

Krysanteus berättade dem, hvad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius hade aflidit, och att magten öfvergått i händerna på Julianus, en man tillgifven ingen af de kristna bekännelserna utan den gamla läran, samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att meddela Donatisterna underrättelse om den allmänna religionsfördragsamhet och fria religionsutöfning, som blifvit påbjuden i romerska rikets alla provinser. De beväpnade männerna lyssnade misstroget till Krysanteus’ ord, men villforo hans begäran att blifva visad till bandets stamhåll, der han kunde få tala med dess församlade medlemmar.

Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot stormarne skyddad bergsklyfta, hvars söndersplittrade väggar erbjödo dem naturliga bostäder, dem de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat med sammanfogade trädstammar. I dessa usla boningar, otillräckliga värn mot vinterkölden och snöyran, dvaldes omkring tvåhundra menniskor, bland hvilka äfven några qvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor förvåning och samlade folket omkring sig. De halfnakna männerna, de i trasor höljda qvinnorna och barnen buro alla pregeln af vildhet och grufliga försakelser. Det enda, som de egde i öfverflöd, voro vapen, och dessa af mångfaldigaste slag, från den spikbeslagna klubban, – alla Donatisters fruktansvärda älsklingsvapen, hvilket de sjelfva gifvit namnen Gideon eller Israeliten – till de hjelmar, spjut, svärd och sköldar, hvilka de hemfört som segerbyte efter slagna legionärer.

Under denna tid af lidanden och svårigheter för den homoiusianska menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till hvilken församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra biskopliga palatset, som var en byggning tillhörig staden Athen, och inflyttat tillika med Clemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person träda i stället för dem, som af sjukdom eller andra omständigheter hindrades att fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen af arbetande män, qvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel. Hans underordnade presterskap lifvades af hans exempel och följde det.

Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.

Den gamle Israeliten hade under de sednaste dagarne gjort storartade förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsare Hadriani tid hade Judarne varit förbjudna att vistas i denna sin fordna hufvudstad; de fingo icke ens besöka den. Sjelfva dess vördnadsvärda namn var utplånadt och ersatt af ett romerskt. Nu var allt förändradt. Kejsar Julianus hade icke allenast upphäft detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat Judarne att återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutat att på det heliga berget Moriah uppbygga ett tempel, som skulle blifva den nya medelpunkten för Jehovahs dyrkare, täflande med Salomons och Herodes den stores’ i prakt och storhet.

En allmän hänförelse hade fattat Judarne. Templets återuppbyggande och det pånyttfödda Israels förening kring dess heliga murar hade under deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras förhoppning och framtidsmål. Nu syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som Julianus af offentliga statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga bidrag som Judarne lemnade. De rike afstodo en del af sina rikedomar, de fattige skyndade att lemna sin skärf. Från Gallien, Brittanien, Medelhafvets öar och Afrika strömmade Judarne till Palestina, de fleste icke för att bosätta sig der, men alla för att sjelfva få lägga hand vid företaget. Hänförelsen var icke minst uti Athen. Bref från Jerusalem till synagogan i Athen, berättade, att grundvalarne redan började resa sig, att gubbar, qvinnor och barn deltogo i arbetet, att det förrättades under hymner och jubel, att många af de rike, som täflade med de fattigaste i outtröttlighet och ifver, begagnade spadar och häfstänger af silfver och icke ansågo purpur- och silfvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.

Det var ibland de Kristne en allmän öfvertygelse, att Jerusalems tempel aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt blifvit afkunnad öfver den mosaiska lagen. Måhända var innersta bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma denna öfvertygelse på skam och genom sin kejserliga allmagt framkalla ett talande bevis mot de profetiors trovärdighet, på hvilka Kristianerna stödde sin tro. Judarne, som redan nu varit länge behandlade med öfvermod och förakt, hemtade äfven från denna synpunkt en ny anledning att uppbjuda alla krafter till det stora företagets snara förverkligande.

Den gamle Baruk ansåg sig icke hafva gjort tillfyllest, då han lemnade en betydlig penningsumma såsom bidrag till tempelbyggnaden. Han ville, äfven han, omedelbart lägga hand vid densamma; han ville åtminstone hafva framburit en sten till de öfriga och han prisade sina fäders gud för lyckan att hafva upplefvat den tid, som ändtligen skulle se Israels hopp förverkligadt. Nu utrustade han tvenne skepp, som skulle föra honom och en mängd af hans trosförvandter, rabbi Jonas inberäknad, till det heliga landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, så uppbyggde honom denne icke längre med Platon och Filon; deras ord och tankar hvälfde sig blott omkring templet, resan och den ljusa utsigten för Israels framtid.

Under många år hade Baruk användt en del af sin från affärer lediga tid till den fromma sysselsättningen att afskrifva lagens heliga böcker. Hvilken omsorg han hade nedlagt på hvarje bokstaf! Huru sirliga de måste vara och huru fullkomligt liknande bokstäfverna i originalet, som låg framför honom! Det kunde ju finnas – och enligt hvad rabbi Jonas försäkrade fanns det verkligen – en hemlig mening i den godtyckliga afvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som vissa af dessa oräkneliga bokstäfver egde i sjelfva urskriften. För den skull var det af vigt, att afskriften fullkomligt liknade densamma. Det var således ett mödosamt arbete, men desto förtjenstfullare, när det ändtligen blifvit fullbordadt. Och fullbordadt var det nu till icke ringa glädje för den fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade omkring gyllene stafvar, hvilkas ändar voro prydda med juvelknappar af ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i Athen; men nu hade en vida äregirigare tanke uppstigit i hans barm. Han ville skänka dem till det nya templet, och han befarade blott, att deras afskrifvares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra honom ovärdig en sådan ära.

Det var emellertid ingalunda Baruks afsigt att en längre tid qvarstanna i Jerusalem, ännu mindre att bosätta sig der. Han ville blott återse Davids stad, göra sin bön på Moriah, bevittna verksamheten vid tempelbyggandet och frambära sin sten till detsamma, samt derefter återvända med en handfull mull af dess heliga jord, hvarpå hans hufvud skulle hvila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna Ester, var för sjuklig för att äfventyra en resa öfver hafvet; hon och Rakel skulle derför stanna hemma och afbida hans återkomst, då han för dem ville berätta allt hvad han sett och erfarit, så noggrannt och utförligt, som om de skådat det med sina egna ögon.

Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka öfver Rakels uppförande, hvilket voro så mycket mer af nöden, som äfven rabbi Jonas, hennes trolofvade, skulle åtfölja tåget.

Midt under dessa förberedelser hade Baruk blifvit öfverraskad af Karmides’ frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett opassande gyckel och tillbakavisade det såsom sådant med mycken värdighet; men när Karmides, för att gifva kraft åt sina ord, antydde, att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, blef gubben icke blott vred, utan häpen och förskräckt.

Han behöfde några ögonblick, för att samla sig.

Men sedan detta skett, affärdade han Karmides’ frieri i ordalag af skenbart lugn, men fulla af det djupaste förakt, öfvergick derefter till sina affärsförhållanden med friaren och förklarade, att som han till sin förestående resa behöfde de summor, han lånat denne, så ämnade han omedelbart indrifva de förfallna lånen och i nödfall för detta ändamål begagna hela den magt, hvilken som fordringsegare tillkom honom öfver hans gäldenär.

Karmides, som icke ville lemna slagfältet såsom öfvervunnen, svarade härpå med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa ögonblick, när Karmides redan aflägsnat sig, att sjuda som lava.

Baruk afvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han ville icke med en förtidig upptäckt af ett ännu outredt förhållande förorsaka den gamla Ester bekymmer och åstadkomma uppseende i huset.

När ändtligen detta tillfälle yppade sig, föll den bäfvande flickan till sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk bekämpade sin förskräckelse vid denna upptäckt, och sökte varsamt utforska, på hvad sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar, för att synas lugn, men Rakel hörde, huru hans röst darrade – hon hade icke mod att bekänna allt.

Hon hade ofta sett Karmides och äfven vexlat några ord med honom, när han infann sig i huset, för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgaf, att hon då hade besvarat hans blickar och helsningar, och hon hade slutligen flera gånger samtalat med honom från altanen af huset. Karmides hade vackra månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjerta. Han hade ändtligen förklarat, att han älskade henne och att han icke kunde lefva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom dermed, att äfven hon älskade honom.

Detta var allt, hvad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, rodnande af blygsel, alltsom oftast döljande sitt ansigte i händerna och fruktande att möta sin faders ögon. Sjelf hade hon icke klart begrepp om det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga instinkt vägrade att låta ett ord derom komma öfver hennes läppar, och hon kände en aning derom, att en sådan upptäckt skulle förkrossa hennes faders hjerta.

En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne lugna sig och förklarade, att han skulle förgäta hennes felsteg, om hon hädanefter toge sig nogsamt tillvara och erinrade sig, hvad hon vore skyldig sig sjelf, sina föräldrar, sin trolofvade, sina fäders religion och sitt namns ära. Dessa pligter vore heliga; bröte hon dem, så skulle hon föra sin faders grå hår med sorg i grafven. Han bad henne väpna sig med tanken härpå; då skulle hon lätteligen bekämpa den böjelse, som uppstått i hennes hjerta, för en yngling, som icke blott var hedning, utan äfven en storslösare, en lastbar, förderfvad och samvetslös menniska.

Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och förtröstade för öfrigt på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en afgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu obefläckad. Således var ännu ingenting förloradt. Den lättsinnige förföraren hade bedårat henne med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för honom kunde ännu icke hafva djupa rötter. Den skulle snart försvinna, sedan hon insett, att en oöfverstiglig skiljemur stodo mellan henne och honom.

Emellertid hotade upptäckten af detta förhållande att störa Baruks resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga att resa och lemna Rakel ensam under det opålitliga uppseendet af den sjukliga Ester?

Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides’ besök, han öfverraskades af att se Petros, den kristianske biskopen, träda öfver sin tröskel. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol, och med ytterlig ödmjuhet i ord och åthäfvor talat för sin rätt gentemot krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den verldsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för hvilken Baruk kände sig desto tacksammare, som den vid de kristne biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsegaren var Jude.

Nu var ödmjukheten försvunnen både i ord och åthäfvor, och Baruk stod höflig, men ganska rak, inför den kristne presten, hvars domsrätt var upphäfd, hvars magt var bruten.

Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste intresse för dennes person och ekonomi; hvarför det kände han icke och hade aldrig brytt sig med att grubbla deröfver. Emellertid blef han icke förvånad, när han hörde, att ändamålet med Petros’ besök stod i sammanhang med denne.

– Jag vet, sade Petros, – att du står i beredskap att vidtaga stränga åtgärder, för att indrifva dina fordringar af den lättsinnige ynglingen ...

– Alldeles.

– Jag undrar icke häröfver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din ställning göra detsamma. Medgifvas måste äfven, att Karmides är den, som minst af alla förtjenar undseende, ifall undseende öfverhufvud står i en fordringsegares ordbok.

– Det står icke i min åtminstone, svarade Baruk. – Ordet barmhertighet står der väl, men jag drifver aldrig affärer såsom barmhertighetsverk och aldrig barmhertighetsverk som affärer.

I en berså på en af dessa terrasser satt en afton Hermione. Hennes väninnor Ismene och Berenike hade nyss lemnat henne. Hon hade derefter begifvit sig hit, der hon gerna njöt af ensamhetens stunder, emedan denna plats varit en älskling för Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljufvaste dagarne af hennes första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk af Platon – hans Fädon, – men minnenas magt och aftonens fridfulla skönhet fängslade hennes tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.

Hafvet glänste i den sjunkande solens prakt. Tvenne fartyg sågos lemna hamnen och med utbredda segel styra mot horisonten. Det var de begge Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet af den lifliga verksamheten i Piræeos blandade sig, förmildradt genom afståndet, med fågelsången i trädens kronor och tonerna af en flöjt, som uppstego från dalen på andra sidan om kullen.

Då solens skifva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet genom ankomsten af en man, som var klädd i en kåpa, sådan som de kristne presterna brukade. Den förtrolighet med hvilken han närmade sig Krysanteus’ dotter och tog plats i bersån helt nära henne, visade, att han icke var en främling på stället.

– Theodoros, sade hon, angenämt öfverraskad. – Välkommen!

– Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge presten, – och styrde för den skull hit, innan jag ville söka dig deruppe i byggningen. Den vackra aftonen och hågen att disputera med dig hafva lockat mig ut från staden. Jag kan helsa dig från din fader. Han befann sig på Pnyx, der folket är samladt, för att verkställa det nya valet till arkont. Det står i denna timme en het drabbning deruppe, och måhända afgöres just i detta ögonblick segern.

– Betviflar du då, att min fader skulle blifva återvald? frågade Hermione.

– Han har en mägtig bundsförvandt i kejsarens gunst. Det är för den skull sannolikt, att Krysanteus segrar.

– Hvad säger du? Skulle han behöfva kejsarens gunst till en sådan seger? Jag vet, att min fader på den sednare tiden förvärfvat många fiender bland Athenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom tillgifven.

– Jag vill gerna tro det, men är likväl osäker derom.

– Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. – Han uppoffrar ju allt för dem. Om du blott visste, hvilka bekymmer han uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru han lefver endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. Har du märkt, Theodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke af ålder, du, utan af omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade fader!

– Ja, om detta förtjenar hat, hvad är det då, som förtjenar tacksamhet och kärlek? sade Theodoros. – Men du får icke tyda mina ord till det värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och menniskonaturen måste Krysanteus från början hafva förberedt sig på det motstånd, han nu röner. Förtjusningsperioden kunde icke blifva långvarig. Det går an att måla idealer och ställa dem för menniskornas ögon; alla skola hänföras af desamma, ty alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden af sin egen mensklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skoningslös hand gripa in i verkligheten, för att omgestalta den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans magter till förtvifladt motstånd. Det uppstår då en strid, som icke slutar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det sista är det vanliga, Hermione, ja det ligger i tingens natur och Guds verldsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, äfven han, en menniska, full af fel och misstag, och med det sanna, hvarför han kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet berättigadt. Hvad om Julianus och Krysanteus i mycket skulle hafva orätt? Om de skulle vilja återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom afståndet hägrar för deras ögon med en glans, som den i sjelfva verket aldrig egde? Hvad om deras sträfvanden skulle motverka i stället för befordra menniskoslägtets sanna väl?

– Det låter icke tänka sig, inföll Hermione, – ty förnuftet och sanningen hafva i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förblifva det.

– Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, likasom jag, är ju öfvertygad om en Guds uppenbarelse i verldens gång och menniskoslägtets öden. Hvaruti skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej deri, att hans herrlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans afbilder? J viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. J viljen återupplifva tron och vördnaden för de gamle gudarne. Det är omöjligt, att detta förtviflade företag skall kunna lyckas. Det är förtvifladt, ty det bär en osanning inom sig. Ack, derutinnen ligger er svaghet. Hvarför skolen J inblanda denna fallna gudaverld i er kamp för sedernas förbättring, för förnuftets rätt och den borgerliga friheten? Hvad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han den afundsamme, som fängslade Prometheus vid klippan, emedan denne med eldens gåfva blef menniskoslägtets välgörare? Hvad hafva de förgudade tyrannerna, som J gifvit plats uti Olympen, hvad hafva de att göra med frihetsanden och menniskovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjena de sina rökoffer och sina altaren? Äro de gudar, till hvilka man kan sätta sitt hopp i lifvet och i döden? Det är sannt: J viljen aftvaga dessa orena, vanställande drag ur deras anleten. J fördömen såsom hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan J utplånat dessa drag, hvad återstår dem då af deras egendomlighet? Intet. De blifva blotta opersonliga krafter, utströmmande från den ende evige Guden.

– Så anse vi dem äfven, invände Hermione. – Våra filosofer säga, att dyrkandet af flera gudar uppstått genom menniskornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens attributer på många.

– Men hvarför förneken J då den Gud, som låtit sig blifva uppenbar för edra filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen J svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många af edra filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bekymrar sig om menniskornas öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter hvilken de okunnigaste hjertan i alla tider längtat.

J, upplyste hedningar, ären stolta aristokrater; J talen om en religion för de utvalde andarne, de vise och tankekraftige; om en annan för den stora hopen. J viljen behålla kärnan för er och kasta skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop sjelf protesterat, och protesten är Kristendomen. J villen icke omstörta altarne, J villen icke rubba de enfaldiges tro, beröfva dem deras illusioner, som, efter hvad J trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er funnos äfven sådana, som för statens, för ordningens skull ville befästa den gamla vidskepelsen, förutan hvilken de förmenade, att allt skulle sammanfalla i grus. Likasom om en lögn vore det starka band, som sammanhölle verlden! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, på hvilka J haden tagit beslag för er egen räkning. Detta öfverraskade tvifvelsutan de vise. Det var en revolution och så demokratisk, Hermione, så frihetssyftande den kunde vara. Den förkunnade en gud för alla, en vishet för alla. Den förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och slafven, äro bröder, barn af samme fader, delaktiga i samma arfvedel. Bort med Romaren, Hellenen och barbaren! Vi äro alla menniskor. Bort med herren och slafven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds bistånd, mot våra tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svår-öfverstigligaste af alla skiljemurar, som blifvit dragna mellan menniskor – skiljemuren mellan rättfärdiga och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med sjelfbelåtenheten likasom med förtviflan! Den sjelfbelåtnes högmod skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är en större glädje öfver en botfärdig syndare än öfver alla rättfärdiga inom oceanens gördel! Detta, Hermione, är Kristendomens lära, de sanningar, som förkunnades af Jesus af Nazareth. Säg mig, finner du ingen skillnad mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döde, Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men hvad voro dessa mot Nazarenens största underverk, som är hans lefnad och lära? Hafva edra Cæsarer, som J upphöjt till Gudar, större rätt till detta namn än Nazarenen? J förskräckens öfver våra ord, då vi säga, att Gud var i Kristus och försonade verlden, och likväl har ert eget förnuft uppenbarat er nödvändigheten af Guds menniskoblifvande och edra myther, bland hvilka många hafva rätt att kallas profetior, antyda det, förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, bekämpade de onda magterna, led en smärtsam jordisk död, och genom denna död, från hvilken han åter uppstod, blef menniskoslägtets förlossare? Hvem är denne Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, att de fördes endast af begäret efter högre kunskap i gudomliga ting? Nej, de visste ganska väl, att invigningen i mysterierna icke förvandlade någon till djupsinnig filosof. De skyndade dit i öfvertygelsen att finna räddning för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra der i mörker och hemlighet förkunnas samma läror, som Kristendomen predikar i klara dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvändt med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometheus sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en högre verldsordning. Edra myther uttala klart och tydligt på mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och profetera, likasom Judarnes heliga böcker, om den kommande Messias. De nyplatonska filosoferna lära ju äfven från filosofiens ståndpunkt Guds menniskoblifvande. Äfven de tala om ordet, genom hvilket allt är skapadt; äfven de tala om tro, hopp och kärlek såsom fromhetens grundval. Men när de för öfrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det ej då en oriktig slutsats, när de betrakta Guds menniskoblifvande endast såsom en filosofisk tanke, icke såsom en verklighet, förkroppsligad i en menniska? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att återgifva den förtviflade själen lugn och salighet.

Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har verkställt en ond gerning, som ej kan godtgöras. Hans ånger, hans förtviflan, hans hufvud, om än frivilligt lagdt under lagens svärd, kan icke återgifva den slagne hans lif. Tänk dig, hvad som är ännu förskräckligare, en själamördare, en förförare, hvilken, insatt till vårdare af ett välartadt och lofvande barn, förderfvar dess natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy och slutligen ser sin skyddsling omkomma deruti. Tänk dig honom väckt till inseende af sin gernings rysliga beskaffenhet. Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan afvända från förtviflan och evigt förderf. Behöfves ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som äfven för deras skull, för att äfven deras synder skulle blifva förlåtna, burit Guds vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din religion till min, är således steget från blotta tanken till den lefvande verkligheten, från den beslöjade sanningen till den afslöjade och uppenbarade.

Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången Theodoros talade med Hermione om Kristendomen. Han hade länge begagnat hvarje tillfälle, som yppade sig dertill, och sådana erbjödo sig många, ty Theodoros hade, ehuru Kristian och prest, blifvit en nästan daglig gäst i Krysanteus’ hus. Det hade emellan dem begge uppstått en vänskap, som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes af deras olika religiösa åsigter. Dessa hade icke hindrat Theodoros att erbjuda sig såsom biträde åt Krysanteus, när denne i enlighet med kejsarens afsigter började organisera fattighus, sjukhus och andra barmhertighetsanstalter i Athen och öfriga städer i Akaja. Theodoros syntes icke fråga efter sina trosförvandters omdöme i detta hänseende; han blef erkehedningens ifrigaste medhjelpare i allt hvad han ansåg godt och nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och affall, som Kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, der han dock för mången blef en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke till att höra, utan uppsteg sjelf i sin ordning på talarestolen till försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med exemplet på en kristen prest, som med lugn lyssnade till motståndarnes tankar, och varmt, men fridsamt, utvecklade sina egna. Äfven till Akademia begaf han sig ofta, för att offentligt disputera med Krysanteus och hans lärjungar. Blef han der den ena dagen besegrad – ty här fann han sina mästare i dialektiken – så återvände han den andra dagen med nya argumenter; hans närvaro bidrog alltid att lifva samtalet och tankeutbytet, han saknades slutligen, när han uteblef, och de unge akademikerna började betrakta honom såsom en medlem af deras krets, en kristen Platoniker.

Gjorde han med allt detta inga proselyter, så aftvang han likväl aktning för Kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först i framtiden skulle uppspira.

I Akademias trädgårdar, likasom i sina enskildta samtal med Hermione, bemödade han sig, tvärtemot Kristianernas allmänna föreställningssätt, att visa, det den gamla och den nya läran icke stodo såsom fiender emot hvarandra, icke såsom ett djefvulens och mörkrets rike emot Guds och ljusets, utan såsom en sednare utveckling till en föregående, såsom mannaåldern till ynglingaåldern, såsom en profetia till sin uppfyllelse. Han gaf den gamla bildningen all dess ära och medgaf så mycket heldre förnuftets rätt, som, enligt hans åsigt, Guds enhet och försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse äfven i detta. Men bredvid förnuftets filosofi talade han äfven om den religiösa känslans och det religiösa behofvets, och han gaf den sednare företrädesrätten och mellan olika meningar den afgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade instinkten, som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.

Han bad de unga filosoferna studera Kristendomens heliga urkunder, och de skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet och bestämdhet uttala de grundsanningar, på hvilka allena menskligheten kan bygga ett tempel, värdigt Herran, så lemna de dock i alla andra hänseenden det friaste svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till forskning i de gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.

Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin kappa en bokrulle, och lade den i hennes hand. Det var Johannes’ Evangelium. Han aftvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröfva den. De skulle derefter vidare samtala om dess innehåll.

Då Hermione invände, att man af frukten måste döma till trädets beskaffenhet, samt att den sednaste tidens erfarenhet på ett förskräckligt sätt visat, att Kristendomens målsmän sträfvade att utbreda det mest oerhörda andliga och verldsliga slafveri, och att de kristnes inbördes förhållande, långt ifrån att framställa en tafla af kärlek och fördragsamhet, varit ett, som öfverträffade vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; så svarade Theodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöto ur en helt annan källa än Kristendomen, att presterskap, kyrkomöten, partier och dogmer hade med Kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom vore dess största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit, emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på religionen. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som uppkommit härigenom, skulle en gång insigten af denna förvillelse desto klarare framträda. Theodoros kallade partikampen med dess olyckor för Kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa dess urkunder, och hon skulle då klart inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel och verldens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de enskildes hjertan.

När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för menniskans skönhetsdrift och det raseri, hvarmed de förstörde konstens verk, svarade Theodoros, att då skönhetsdriften blifvit af skaparen inplantad i menniskorna, så måste den äfven finnas och en gång komma till erkännande äfven hos Kristianerna. Berättar ej, sade han, Tukydides, att Athenarne en gång vid en mägtig fiendes annalkande kullsförtade sina pelare och minnesvårdar, för att använda dem till förskansningar? De gjorde det, utan att någon för den skull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata konsten, utan endast de tillfälliga former, i hvilken hon ännu uppenbarar sig för deras blickar. – Hermione, fortfor Theodoros och pekade på den nedgående solen, som purpur- färgade haf och himmel, – naturen, midt i hvilken vi lefva, är ju en återglans af Guds skönhet. Hvarthän vi vända våra blickar, omgifvas vi af skönhet. Menniskan är försänkt i ett haf af skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill se den, emottaga och öfverväldigas af dess intryck. Tror du då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel? Nej, spegeln är själen sjelf, skönhetsdriften är oförgänglig och förstördes än allt hvad konsten hitintills frambragt, skall ur förstörelsen ett nytt och högre framgå.

Då Theodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. Emedan det var ovisst vid hvilken tid Krysanteus skulle återvända från staden, kunde han icke afvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en god natt och begaf sig på väg till Piræeos, otålig att få höra utgången af arkontvalet.

Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida sig i hamnstaden.

– Medborgare, sade Theodoros till den förste bekante, han mötte på gatan. – Du har förmodligen bevistat folkförsamlingen?

– Ja.

– Hvem är den nye arkonten?

– Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.

– Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.

– Ej heller jag.

– På hvem röstade du, min vän?

– På Krysanteus.

– Och likväl tillhör du hans motparti, såvida jag icke misstager mig.

– Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har mycket att anmärka emot hans person. Han uppför sig såsom tyrann och envåldsherrskare öfver det fria folket i Athen. Han betungar oss med pålagor, som varit oerhörda intill denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan ock för våra slafvars. Har man någonsin hört något sådant? Det är en himmelsskriande orättvisa, Theodoros, och jag undrar, att vi icke, hellre än att tåla sådant, flyttat ut i någon ödemark.

– Och i trots af dessa klagomål öfver Krysanteus gaf du honom i dag din röst, säger du.

– Ja, han erhöll nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag säga, att valet för den skull är lagligt.

– Hvad menar du?

Nattens lugna skönhet, det tindrande himlahvalfvet, det stilla vidsträckta hafvet, de för lätta sommarflägtar susande lundarne ingåfvo den bedjande flickan känslan af det högsta väsendets närvaro omkring henne och i hennes egen själ.

Kunde i denna natur, så uppfylld af skönhet, så herrligt ordnad af sin store byggmästare, kunde i hennes sköte finnas en sfer för blinda, regellösa magter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande äfven i menniskoslägtets lif och öden? De sälla känslor, som med bönen genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och lugnande öfvertygelse. Vårt slägtes öden ledas af Gud; det sanna och goda skall slutligen segra öfver osanning och ondska; den högsta lott, till hvilken en dödlig blifvit utkorad, är en plats bland stridsmännen för den goda saken; hans strid är aldrig fruktlös, han vinner, äfven när han dukar under, och han segrar äfven genom sin död.

Det var Juliani bild, kring hvilken Hermione samlade dessa tankar. Men han vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i hvars anlete strålade en öfverjordisk mildhet och renhet, hvars ögon, fästade i Hermiones själ, syntes i sin blick hafva samlat och förmenskligat det högsta väsendets ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans omkring sin panna, men kransen var icke vriden af lager, utan af törne, och bloddroppar nedsipprade på hans hvita panna. Han framräckte sina händer – äfven de blödde ur djupa sår, men han log och sade: se, äfven jag har segrat genom min död.

Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände Nazarenen, om hvilken Theodoros talade med så innerlig hänförelse, och för hvilken han redan förmått ingifva henne icke blott den vördnad, hon måste känna för en stor theurg, en af himmelen älskad menniska, utan äfven en högre känsla, i hvars värma hon anade och fruktade en gryende kärlek.

Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade från barndomen lärt och genom sin egen erfarenhet af verlden nödgats förknippa med detsamma föreställningarne om det fula, låga, grymma och dumma. De tvenne kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade varit lömska, menediga tyranner, som rasat mot sin egen slägt, likasom mot sina undersåter. De kristne presterna predikade emot förnuft och frihet; det kristna lifvet förekom henne som en svängning mellan en vild hängifvelse åt vällust och laster, samt en lika otyglad hängifvelse åt köttets dödande genom ett afskyvärdt sjelfplågeri. I begge hänseendena framstod det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om en i grunden förderfvad menniskonatur förekom henne lika ovärdig som farlig, och Hermione betraktade som en frukt af denna lära den grufliga disharmoni, den brist på sjelfbeherskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt fanatism och alla slags lidelser öfverlemnade lif, hvaraf den kristna kyrkan och dess medlemmar framvisade så talrika bilder – skärande motsatser till de lugna, harmoniska gestalter af förädlad mensklighet, som den helleniska filosofien hade danat, och på hvilka Julianus var ett så herrligt exempel.

Men den Kristus, om hvilken Theodoros predikade för Hermione, var ju en helt annan än den ande, som uttalade sig i Kristianernas lif, åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och fullkomligaste väsen i menniskogestalt. Hans lära var ju den enklaste och likväl sublimaste, som en menniskas läppar uttalat. Hans gudamensklighet förekom ju äfven Hermione som en förnuftsnödvändighet, och det budskap, han förkunnat, det kall, han med sin död fullbordat, som det högsta bevis af gudomlig vishet och kärlek.

Hvad skulle hon då tro, hvad skulle hon då göra? Umgänget med Theodoros hade utsått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick, sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, der han kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus’ dotter kunna svika honom? Denna fråga förskräckte henne, då hon framställde den till sig sjelf. Skulle hon då undfly umgänget med Theodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna till hvarje skäl och behjerta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Desto klarare skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnes strid. Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införlifva i sin egen tankebyggnad. Det skulle återgifva denna byggnad sin jemvigt och sätta Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, för hvilken hon kände en varm, systerlig tillgifvenhet.

Naturen och vänskapen hade gemensamt understödt den gode Kimons framsteg i filosofien – naturen, hvilken, som nämndt, begåfvat honom med stark skäggvext, och vänskapen, som förkroppsligad i antiqvariens person förlänat honom den grofva, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till filosof. Han var äfven hemma i logiken; det var just i ett ögonblick af lutter förvåning öfver Kimons färdighet uti att göra de mest utomordentliga hornslut och krokodilslut, som antiqvarien hade blifvit hänförd till sin frikostighet i afseende på hans beklädnad. Manteln och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt, för att vinna den aktning och det erkännande, hvarpå hans inre personlighet gjorde anspråk.

Kimon var emellertid blygsam nog eller också afundsjuk nog om sin visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om lärosalarne voro beröfvade hans ljus, så infann han sig desto flitigare i matsalarne hos hederliga förmögna handtverkare, som höllo någorlunda godt bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med sitt djupsinniga tal, sina horn- och krokodilslut; och voro de otillgängliga för logiken, så aftvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och sin förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var i allmänhet vän af filosofer, men företrädesvis af filosofen Kimon. Kejsaren hade erbjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra tusen guldmynt, men Kimon hade afslagit denna gåfva, emedan han älskade fattigdomen af grundsats och icke ville lemna sina goda vänner i Athen.

Kimons umgänge var dock icke helt och hållet inskränkt till den krets i samhället, som utgjordes af välmående handtverkare. Höjd öfver alla fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket hungrig, ända till slafvarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga Epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid dennes förtroliga supéer, när ingen bättre snyltgäst fanns att tillgå, på hvilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och grofva upptåg.

Vid sådana tillfällen visade Kimon prof på en sann filosofs själsstyrka. Det skämt, för hvilket han då var föremål, rubbade aldrig hans lugn och ännu mindre hans aptit och törst.

– Jag önskar dig lycka till din afsigts fullbordan. Må du blifva lyckligare än Augustus och dygdigare än Trajanus! När ämnar du begifva dig till lägret?

– Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot Perserna behagar mig icke. Jag föredrager de frankiske och allemanniske barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig. Medan jag tillbringar mina dagar i det fredliga Akaja, hotar Pylades, min klient och skyddsling, att vexa mig öfver hufvudet. Han har blifvit illustris och clarissimus, likasom jag, och kommenderar nu en afdelning af kejsarens rytteri. En vacker dag skall denna uppkomling se sin välgörare öfver axlarne, såvida jag icke skjuter i höjden lika fort som han sjelf. Det är tid att börja vexa, fortfor prokonsuln och förde handen öfver sin kala hjessa.–Man skördar ingen ära i fredens värf. Man förbises och glömmes, när man egnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas förkofran och utveckling. Sjelfva gudarne, för hvilka jag uppoffrat så mycket ...

– Till exempel din katekumeniska öfvertygelse ...

– Javäl.

– Och dina theologiska studier ...

– Alldeles ...

– Och hvad som är ännu mer: hekatomber af de fetaste slagtoxar ... du har näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i romerska riket ...

– Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig desse otacksamme gudar! De hafva utverkat mig ett handbref från kejsaren, visserligen mycket smickrande för min fåfänga ... men ... nog af, jag vill ha krig och skörda lagrar.

– Du har rätt. Du behöfver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på vägen. Hvad är prefekturen öfver Egypten mot imperatorns purpur? Det är legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.

– Hvad menar du?

– Du är rik, min Annæus ...

– Åh, icke öfver höfvan ...

– Och frikostig ...

– Du smickrar mig.

– Nej, vid Zeus, jag menar att du är frikostig, der frikostigheten understödjer dina afsigter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper, som alltid eröfra soldatens hjerta och nu hafva desto större utsigt att göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med öfverdrifna skänker. Låtom oss fortgå i uppräknandet af dina förträffliga egenskaper. Du har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt af hopen ...

– Godt. Än vidare?

– Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland patricier och plebejisk bland plebejer ...

– Karmides, du öfverdrifver mina förtjenster, sade prokonsuln blygsamt.

– Nej, nej, jag öfverdrifver icke. Du är homousian och homoiusian efter omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen, allteftersom förhållandena bjuda ...

– Karmides, du strör rosor för mina fötter ...

– Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, verldserfaren, listig, verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...

– Håll, jag dignar under bördan af så många egenskaper, min vän. Öka dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!

– Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga. Eller hvad säger du sjelf?

– Härutinnan öfverensstämmer min öfvertygelse med din.

– Nåväl, hvad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara egare öfver din Karmides’ och alla öfriga romerska medborgares hufvuden?

– Hvad menar du?

– Att du, en patricier och Senecas ättelägg, med gammalt romerskt blod i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner af illyriska bönder och arabiska röfvare till del.

– Karmides, du talar i gåtor. Jag begriper icke ett ord af hvad du säger.

– Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.

– Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en gagnlös theologis altaren. Mitt hufvud är kalt som Julius Cæsars.

– Nåväl, gör som han. Diademet är eftersträfvansvärdt, om ej för annat, så emedan det döljer en skallig hjessa.

– Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låtom oss icke spela okloka och narraktiga inför hvarandra!

– Perserna äro goda skyttar och Kristianerna vana giftblandare. Det kringlöper spådomar, som icke lofva kejsaren lång regering.

– Min syster, sade Clemens, – jag vill bedja, att denna din väckelse måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som vet att besegra ditt häftiga lynnes frestelser.

– Gör det, min älskade broder, hviskade Eusebia.

Hon lutade snyftande sitt riklockiga hufvud helt nära intill hans barm och tryckte, i öfvermåttet af sin rörelse, hans hand till sitt hjerta.

Clemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för känslostormen derinom.

Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod att skilja ifrån desamma. Också lät han utan motstånd sin hand qvarhållas, och då Eusebia ånyo hviskade: – Min älskade broder! ljöd det som den ljufvaste musik uti hans öra.

När Eusebias känsloutbrott slutligen hunnit dämpa sig, bevekte hon honom med lindrigt våld att taga plats i soffan vid sin sida.

Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och orättvisa, hvartill hon gjort sig skyldig mot sina tjenare och tjenarinnor, för att genom en uppriktig ånger erhålla hans absolution för sina synder.

Och sedan Clemens åhört hennes bekännelse och högtidligt tillförsäkrat henne syndaförlåtelsen, hade hon ännu en bön till den unge föreläsaren.

Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.

Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förblifva en hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon ville för ingenting i verlden, att de goda tankar han hyste för henne skulle blifva förringade derigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga lynne och hårdhet mot slafvinnorna.

Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det försäkrade hon heligt, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd, som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot menniskor, födda till slafveri och af Försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära något oriktigt och straffvärdt.

Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskiljning, denna oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behöfde en vän och rådgifvare vid sin sida, och hon besvor Clemens, för hvilken hon nu lagt sitt hjerta öppet i dagen, att icke öfvergifva henne, utan blifva denne hennes trogne vän.

Clemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom och oerfarenhet, som gjorde honom mindre lämplig för en sådan plats; men han hade nyss vunnit en triumf, som ingaf honom förtroende till kraften af sina ord, han kände dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke lemna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes kurs emot en god hamn.

Han biföll för den skull helt blygsamt hennes begäran.

– Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia med ett ljuft leende. – Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig sjelf. Betrakta mig som din syster – som om vi hade ej endast samma himmelske, utan äfven samme jordiske fader. Du skall blifva min förtrogne, och höra hvarje svaghet, hvarje syndig tanke, som uppstår i min själ. Det är en sådan öm och förtrogen biktfader, jag behöfver, och som jag nu funnit i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Clemens.

Huru länge Eusebia hade afvaktat detta ögonblick, då hon öppet och utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Clemens!

Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig sjelf – i sin budoar, på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge föreläsaren i lederna af någon mötande prestprocession, i kyrkan, der hon från sin läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium.

Det låg också mycken ömhet och halfförborgad segerglädje i tonen, hvarmed de yttrades.

Eusebias afsigt var i hennes egna ögon den oskyldigaste på jorden. Hennes böjelse för Clemens skulle vara af rent platonisk natur, en andlig kärlek alldeles obemängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade blott den lyckan att kunna väcka en genkärlek af samma slag hos ynglingen, helst blandad med en oskyldig tillsats af svärmeri, likasom hos henne sjelf. Om under utvecklingen af detta ömsesidiga ideala förhållande svärmeriet skulle blandas med en matt gryning af andra känslor, så ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom hvarken öfver sig eller Clemens; hon medgaf tvärtom för sig sjelf, att hon önskade något sådant, ty det blefve eldprofvet för renheten af hennes böjelse. Hon skulle då, för att öfva sin själsstyrka, medgifva dessa känslor ett visst spelrum – låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till gestalter, halft himmelska, halft jordiska, låta dem framträda och närma sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och upplösas för trollkraften af hennes vilja. Danade de sig åter, så finge de åter nalkas, men blott för att lida samma tillintetgörelse. Det blefve en stridslek, nyttig och på samma gång så ljuflig och lockande, utan att i någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade öfver sig sjelf. Ty umgänget mellan henne och Clemens skulle ju i sig sjelft vara af religiös natur, vara en öfning i fromhet och en förening i bönen.

Men komme det en gång derhän, att de begge kände sig halft besegrade och ömsesidigt upptäckte hvarandras svaghet; huru rörande blefve icke denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja hvarandra i den gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid hvarandras sida!

I förkänslan af en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i Clemens’ stora, melankoliska ögon.

Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, öfver hvilken han sjelf förundrade sig. Han kunde icke begripa hvarför – men han önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika hårdt som förut till sitt hjerta.

Ett vigtigt steg till den ömma förbindelsen var redan tagen. Ingen, icke ens Petros, för hvilken Clemens ansåg som en plikt att yppa alla sina tankar och handlingar, skulle erhålla kunskap om detta möte. Kammarslafvinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia och Clemens, och denna hemlighet måste utsträckas äfven till deras blifvande sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta, ty hon vore i starkaste behof af hans andliga bistånd, hans vänskap och förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara hemliga, så vore den sena aftontimman den bäst passande; först då vore Eusebia öfverlemnad åt sig sjelf och kunde njuta af ensamheten. Den bakport, genom hvilken Clemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen för hans räkning, och som inga fönster vette åt gården, som han hade att öfverskrida, så behöfde han icke frukta oinvigda blickar.

Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, öppen och oskuldsfull. För Clemens låg i denna hemlighetsfullhet någonting tjusande, som han icke kunde förklara.

Biskop Petros hade i dag, såsom ofta, frivilligt infunnit sig vid arbetet. Klädd i en grof tunika hade han inställt sig på hvarje punkt, der det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade uppsyningsmannen, och ifvern, hvarmed han använde den för att bespara de sina lidanden, skulle hafva bevekt honom till mildhet, om ej hjelparen tillika hade varit den förhatligaste af alla homoiusianer, nämligen deras egen biskop.

Under hvilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda skuggiga tempelportiken. Här vandrade han af och an i djupa tankar. Han hade dagen förut genom en från vesterlandet ankommen prest erhållit underrättelser från Rom. Biskopen derstädes var, när budbäraren lemnade verldsstaden, sängliggande af sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den ålderstigne mannen skulle lefva länge, och intriger spunnos redan af dem, som hoppades blifva hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i Rom hade vunnit en temligen ansenlig tillvext under sednare tider. Den athenske biskopens namn var kändt och älskadt ibland dem, och de skulle vid ett förestående biskopsval utan tvifvel skänka honom sina röster.

Men de romerska homoiusianernas antal var, jemfördt med homousianernas, ännu ett ganska underlägset. Konstantii död hade betydligt förminskat omvändelserna från de sednares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsigter att denna gång få sitt val genomdrifvet. Men han var en kraftfull man, och sannolikt hade han ännu en lång tid att lefva. Om en homoiusiansk kejsare ånyo komme på thronen, så skulle allt förändras till Petros’ fördel. Hans namn var redan kändt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt fortsätta den en gång började missionsverksamheten derstädes. De penningmedel, han dertill egde, vore icke ansenliga; men den nästan fanatiska tillgifvenhet, hvarmed han uppbars af sina anhängare, vore en desto mägtigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvifla om framgången. Han kunde icke tillfredsställas med mindre än herrskarstolen i Petri katedral, och när han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på verlden i sina händer.

Allt berodde i sista hand på längden af Juliani regering. Men Petros kunde icke föreställa sig annat än att denna skulle blifva ganska ovaraktig. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt lif i någon af de faror, som omgåfvo honom i kriget, och för hvilka han oupphörligt utsatte sig, så måste han förr eller sednare falla för någon lönnmördare. Det fanns, det visste Petros, Kristianer i hans egen lifvakt, hvilka hemligen traktade efter hans lif. En skicklig giftblandare hade nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros äfven genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus af sina soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt fälttåg. Men när han en gång återvändt från kriget, så skulle det väl någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens reglor tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den nyanställde kocken att förvärfva sig himmelens och jordens bifall. Lyckades han i hemlighet undanrödja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas: blefve förehafvandet upptäckt och bestraffadt, så var han af patriarken i Konstantinopel tillförsäkrad en plats i helgonens strålande krets. En serskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i alla tider blifva föremål för fromma Kristianers dyrkan.

Men misslyckades slutligen alla dessa anslag mot Antikrist, så hade Petros beslutat att se till, hvad han sjelf kunde uträtta. Han tänkte på sin fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Clemens händer. Denne skulle utan tvekan uppoffra sig för kyrkans sak. Men denna tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra förhoppningar vid Clemens person. Det fanns deremot andra och icke så få, både prester och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde användas för samma heliga sak. Nog af, Juliani regering skulle omöjligen blifva långvarig. Om det icke behagade Gud sjelf att omedelbart sätta gräns för hans farliga lefnad, så skulle det ske medelbart genom någon rättrogen. Detta vore otvifvelaktigt.

Petros hade under de religiösa förföljelserna i Athen träffat åtgärder, för att afvända hvarje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens lif hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. Clemens var Krysanteus’ ende son och skulle en dag legitimeras såsom sådan. Frågan gällde endast när detta borde ske. Den glädje, som bereddes Krysanteus genom återfinnandet af den såsom förlorad ansedde och ännu saknade Filippos, måste erhålla en betydlig blandning af bitterhet genom upptäckten, att denne son var Kristian och prest. Ja, om Petros kände Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida öfverväga glädjen. Det blefve ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än något annat. För Clemens’ religiösa tro fruktade Petros intet af denna upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste asketiska kristendom, och intet umgänge med fadern och systern, inga exempel, inga läror, inga böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros skulle alltid förmå att upprätthålla sitt välde öfver Clemens. Men märkte han den minsta rubbning i detsamma, så egde han de förfärliga medel, som religionen och vidskepelsen gemensamt erbjödo honom, för att befästa sin magt öfver en varelse, uppfostrad till svaghet, beroende och trälaktig lydnad.

Petros betviflade ej, att Krysanteus, i trots af sin afsky till allt, som bar kristna namnet, skulle erkänna Clemens för att vara sin försvunne son Filippos, sedan de intyg, som bevisade dennes härkomst, blifvit honom förelagda. Men ett vore att erkänna honom såsom son, ett annat att insätta honom till arfving af sin kolossala förmögenhet. Skulle Krysanteus äfven detta? Petros betviflade det på goda grunder. Det vore att lemna det väldiga materiella vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans fiender – att lemna det just i händerna på samma fiender, för att begagnas emot hans egen sak. De konflikter, som ovilkorligt måste uppstå mellan far och son, kunde äfven bidraga att försvaga, ja kanske qväfva en faderskänsla, hvars föremål mötte den med förakt och afsky. Och vid sidan af en sådan son stod ju en dotter, som hitintills ensam egt anspråk till arfvet – som egde sin faders oinskränkta kärlek och förtjenade den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus upprättat ett testamente, i hvilket han bestämt hälften af sin förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska skolans i Akademia underhåll. Detta rykte var äfven till sin sednare punkt ganska sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika Athenare att göra testamenten till förmån för denna skola, och Krysanteus hade desto större skäl dertill, som han var hennes stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på dess lärostol, samt i Akademia såg den mägtigaste upprätthållaren af den gamla läran, bildningen och filosofien. Hvad borde nu Petros göra? För honom var det af största vigt, att Clemens komme i besittning af Krysanteus’ förmögenhet, ty från Clemens händer skulle den inom kort vandra öfver i Petros’ egna, och väl i besittning af densamma borde ingen magt på jorden kunna hindra Petros att bestiga biskopsstolen i Rom, sedan rikets spira öfvergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.

Sedan en så lycklig thronförändring inträffat – och den måste enligt Petros’ åsigt inträffa – så vore utsigten till en för honom lycklig lösning af arfsproblemet gifven. Ty Krysanteus måtte insätta Clemens till sin arfving eller icke – om blott han erkänt denne såsom son, så skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i hvarje fall tillerkänna hans förmögenhet åt den unge presten, genom hvilken den förr eller sednare skulle öfvergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara besittning.

Clemens skulle förmodligen icke lefva länge. Hans kroppshydda var svag, hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för mysticismen bidrog att tära hans lifs olja, de oundvikliga konflikterna med fadern, de stridiga känslor, åt hvilka hans ställning till denne måste prisgifva honom, skulle påskynda hans död. Derefter vore det tid för Petros att framvisa det testamente, Clemens skrifvit och gifvit honom i händerna, och hvilket visserligen insatte kyrkan till hans arfving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren öfver kapitalet.

Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt hvilken döttrar icke finge ärfva. Denna lag var alltför sträng, för att ej i tidens längd blifva förgäten, åtminstone allt sällsyntare tillämpad. Men för Petros var det nog, att lagen fanns; för dess tillämpning på Hermione ville han sjelf sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat något serskildt testamentariskt förordnande, så var Petros öfvertygad, att han skulle taga det tillbaka eller inskränka det, sedan han fått göra den öfverraskande upptäckt, att äfven hans dotters make vore Kristian.

Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna öfverraskning på sjelfva hans dotters brölloppsdag. Denne vore nu icke långt aflägsen, ty trolofningen emellan Karmides och Hermione hade redan blifvit firad.

Karmides, sade Petros till sig sjelf, vore ett redskap, med hvilket Herren genom Petros skulle ytterligare straffa erkehedningen och hans dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra deras förening om intet, sedan den en gång blifvit knuten med äktenskapets oupplösliga band. Men huru olycklig denna förening måste blifva, sedan Karmides funnit sig besviken i sin egentliga afsigt med densamma: att nämligen återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!

Hans böjelse för Hermione, om den någonsin funnits, måste kallna och lemna rum för den ovilja, som är en naturlig frukt af en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för utsväfningar skulle deremot ånyo vakna, om Petros kände sin Karmides rätt. Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan af ett sådant äktenskap? Hennes själ måste otvifvelaktigt böjas eller brytas under densamma.

I förra fallet – böjd till jorden, hopplös och lidande – skulle hon icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros’ vältalighet. Hon skulle lyssna till Evangelium och omvända sig.

Då tillhörde Krysanteus’ dotter, likasom hans son, den kristna kyrkan. Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han blefve som ett träd med skalad bark, beröfvad sina grenar.

I sednare fallet skulle Hermione, som en af stormen bruten blomma, hastigt vissna bort och dö.

I begge händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus’ förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.

Petros hyste blott en enda farhåga – att Krysanteus skulle dö, innan Filippos blifvit framdragen ur mörkret och erkänd för hans son.

Petros hade ganska talande personliga skäl för att tillsvidare dölja Clemens’ börd. Han vågade det icke, sålänge Julianus var romerska rikets kejsare och magten låg i händerna på det hedniska partiet.

Först när purpurn smyckade en man, hvars fromma sinne visste att underordna den verldsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga intressen, vore det rådligt att taga det vigtiga steget. Ty under nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan högst troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt af förhållandet skulle, i trots af sitt heliga embete, blifva anklagad och dömd såsom förlupen slaf och barnatjuf.

Ty en domare, hvars förstånd var omtöcknadt af hedniskt mörker, skulle naturligtvis icke fästa ringaste afseende vid den omständighet, att barnet blef röfvadt i den ädla afsigt, att dess själ måtte räddas från förtappelsen.

Ännu mindre skulle han förmå inse, att om afsigten till och med varit en annan och vida mindre ädel – om den helt enkelt varit en tidig beräkning på Krysanteus’ förmögenhet – den likväl borde vara tillräcklig att rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen, utan äfven den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.

Man kan häraf föreställa sig, huru ifrigt Petros längtade efter den dag, som skulle medföra underrättelsen om Juliani död.

Petros upptogs af dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i tempelportiken.

Här mötte honom iakttagelser och betraktelser af ett slag, som fängslade hans öga vid hvarje ord och tvingade honom till eftersinnande af hvarje mening.

Clemens hade hoppats att ännu samma dag hafva genomläst det lilla arbetet för att, efter vunnen kännedom om dess innehåll, redan följande dag börja dess afskrifvande.

Nu förflöt aftonen och natten ända intill morgongryningen under fortsatt läsning och eftersinnande af det lästa, och Clemens hade ännu icke hunnit slutet af boken. Han genomläste gång efter annan det ifrågavarande kapitlet. Hvad som föregick detta var för honom betydelselöst och hvad som efterföljde det retade ej mer hans vettgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga öfverraskning den mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan, samt de begge anakoreternas å den andra. Hvad de begge sednare upplefvat med hvarandra, det hade äfven Clemens med Eusebia, dels redan i verkligheten, dels och ännu mer i de fantasibilder, som de skapat af sitt blifvande ökenlif i hvarandras sällskap. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma tårar öfver sitt syndaelände och gemensamma fröjder öfver den erbjudna nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills icke erfarna och sålunda utan tvifvel flutna ur syskonkärlekens och den gemensamma andaktens rena källa – allt detta liknade till sina minsta drag hvad Clemens sjelf erfarit. Clemens läste denna framställning med största uppbyggelse och fägnad, emedan han i densamma såg en bekräftelse derpå, att hans eget tillstånd med dess vexlande känslor icke var någonting för honom serskildt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna område. Författaren berättade ännu utan reflexioner och lät icke ana hvad komma skulle. Hans skildring bar pregeln af samma genom bristande sjelfkännedom framkallade säkerhet, i hvilken han den tiden var invaggad.

Men huru häpnade icke Clemens, när författaren började ett nytt stycke med ett plötsligt uppdagande deraf, att det tillstånd, han ditintills skildrat, var ett verk icke af Gud, utan af lögnaren från begynnelsen, att den himmel, i hvilken han dvalts, var det aldra nedersta helvetet, af den listige fienden upputsadt med färger, som för det bedragna ögat härma himmelens glans, och uppfyldt af andar, som dölja sin vedervärdighet bakom englamasker. Hade denna upptäckt redan i berättelsens början blifvit antydd, skulle Clemens sannolikt icke velat igenkänna sig sjelf i densamma; han skulle letat efter främmande drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna bekännelse. Han häpnade och intogs af fasa. Desto angelägnare blef det honom nu att se de skäl, med hvilka författaren rättfärdigade sin stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade sina skäl på ett ganska klart och öfvertygande sätt. Han analyserade de olika erfarenheterna ur sitt känslolif och framvisade öfverallt en bottenfällning af sinnlighetens slagg. Han förfor derunder lika lugnt som skoningslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i sig sjelf och der, så vidt sig göra låter, studerat den allmänna menniskonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke ville lemna sig sjelf eller andra, hvilka liknade honom, en trasa qvar af den strålande klädning, som den sjelfbedragna draperar kring sin nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djerfhet, som utan tvifvel lände hans egen bok till mehn hos sina läsare, ty han vågade sluta henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll, hvilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska afsigter med hela verket. Han frågade först, hvad religionen är, om hon består i de antagna lärosatserna eller om hon ens är till sitt väsen beroende af dessa. Utöfva till exempel de olika åsigterna om personernas förhållande i treenigheten eller om de tvenne naturernas förhållande i Kristus ett väsendtligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika åsigter hafva tändt verlden i lågor och måste således vara mycket vigtiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma lifvet i Gud beroende af det sätt, hvarpå de en gång blifva afgjorda? Hvarom icke, så måste man medgifva, att lärosatserna och deras omfattande af tron är ingalunda detsamma som det fromma lifvet i Gud, och att det sednare icke ens kan sägas stå uti ett bestämdt beroende utaf de förra.

Är således detta lif ett lif af analyserande och söndrande tankar? Eller är det ett allt sammangjutande känslolif, i hvilket menniskan förnimmer sin förening med Gud och hans skapelse, och i hvilket alla hennes tankar och handlingar erhålla en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en egen betydelse? Om det sednare antages såsom det riktiga och religionen således hvilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens inblandning i detta känslolif?

Det var just afsigten med författarens verk att påpeka denna ständigt hotande fara. Och är hon icke större, ju mera af sinnliga elementer som inblandas i läran om den Gud, hvilken vill dyrkas i andan och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådane elementer – förutan de frälsarens sår, i hvilka den fromma qvinnans inbillning så gerna dväljes, förutan den himmelska jungfru, hvilken ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåfvornas fästande vid synliga ting och förutan en himmel med obeskrifliga fröjder?

På Clemens utöfvade dessa frågor icke någon verkan, som förminskade det intryck, han redan erhållit af den ifrågavarande boken, ty full af ångest hade han kastat henne ifrån sig, innan han hunnit dess slut.

Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans inre lif. Men upptäckten var för Clemens förfärlig; den kom så oväntadt, och han var så fångad i sina oförstådda begär, att han förtviflade om att någonsin blifva befriad.

Aftonen af den följande dagen besökte han icke, såsom han annars plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.

Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöfva det olycksaligaste inflytande på hans själs helsa och rubba de planer, som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom många förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika Eusebia, samt taga sin tillflygt till trägna böner och träget arbete.

Men det dröjde icke länge, innan Clemens fann dessa medel otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten af prokonsulns palats, när han plötsligt vände om och flydde tillbaka hem; han ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de små biljetter, som han slutligen emottog från henne, fulla af ömma förebråelser öfver hans uteblifvande – men Petros hade befallt honom afbryta hvarje förbindelse med henne, och han medgaf för sig sjelf, att detta var ingifvelser af frestaren, hvilka borde emotstås.

Men det båtade föga, att Clemens undvek Eusebias grannskap. Den onde frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade midt under Clemens’ böner hennes bild, om möjligt mer förtjusande än någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest. Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap, och ohjelpligt hemfallen åt djefvulen. I vissa ögonblick uppgaf han striden och var färdig att begifva sig till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att omfatta hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes genkärlek: i andra ögonblick greps han af förtviflan öfver sin svaghet. Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade, hans ögon sjunko in i sina gropar, och hans kinder blefvo askgrå. Hans fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de närmade sig honom, fordrade han med häftighet, att de skulle lemna honom i fred, och han undvek dem hvarhelst han kunde. Ofta lemnade han staden och ströfvade hela dagen i dess omgifningar. Pelarfältet blef hans älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar derstädes, vandrande omkring pelaren eller hvilande uti en i dess grannskap befintlig håla, hvarifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet knäböjde deruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland dödlige. Han afundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste vara något utomordentligt ljufligt att knäböja såder, med hjessan bränd af solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domnade. Det var ett sådant tillstånd, efter hvilket Clemens längtade, ty det skulle bjuda de magter, som stredo i hans inre, vapenhvila och skänka honom åtminstone några timmars ro.

När Clemens slutligen fann hvarje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre, som fromheten uppfunnit, för att späka ett upproriskt kött. Han hungrade, till hans krafter blifvit nästan uttömda, och från de måltider, hvarmed han då nödtvunget afbröt sin frivilliga, ständigt förnyade fasta, var hvarje annan föda än bröd, hvarje annan dryck än vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån hans axlar. Men äfven dessa förskräckliga medel uppfyllde icke sitt ändamål. Clemens kände visserligen sin tankeförmåga förslöad, sin hjerna förvirrad, men ehuru han bedömde detta som ett godt tecken, så var dermed hufvudsaken icke vunnen. Tvertom, han gjorde den erfarenhet att fantasien, långt ifrån att kufvas, fick friare vingar, medan de öfriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin tjenst. Han började plågas af syner, ej blott i det sofvande, utan äfven det vakande tillståndet. I dessa syner symboliserade sig den strid, som rasade i hans själ. Han besöktes än af den heliga jungfrun, än af djefvulen, hvilken sednare gäckade honom i otaliga gestalter, men oftast i den farligaste af alla – i Eusebias. Clemens stod vid randen af vansinnets afgrund.

Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Athen, mötte honom en ståtlig vagn, som drogs af mulor, utstyrda med brokiga täcken och pinglande klockor, samt omgafs af slafvar i lysande drägter. Det var Eusebias ekipage. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflygt. Clemens drog kåpan öfver hufvudet och skyndade förbi. Men Eusebia hade redan varseblifvit honom. Hon förvånades öfver hans bleka, förstörda utseende och befallde, med en suck öfver alltings förgänglighet, sin kusk att påskynda färden.

Från den dagen frestades Clemens icke mer af något bref från den sköna Romarinnan. Clemens hade förlorat sin fägring och dermed allt, som fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han nu helt enkelt en ung prest af det der vanliga bleka, utmärglade slaget; och den enda egenskap, han ännu egde, som kunde finna nåd i hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, och den var kanske för öfrigt icke mycket att lita på efter den märkvärdiga upptäckten af hans börd och sedan han blifvit en medlem af erkehedningens hus.

Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna orsaken till Clemens’ förvandling, om den var en dödlig sjukdom, ett grymt själslidande eller något annat. Nog af, hans anletsdrag hade förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet – med ett ord, han hade blifvit ful och ointressant. Af medlidande med sig sjelf beslöt hon att glömma honom, hvilket icke gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med tankarna på religionen och sin själs frälsning.

En kort tid derefter lemnade Eusebia Athen. Det fanns intet skäl för henne att qvarstanna derstädes, sedan Petros icke längre kunde uppträda på predikstolen. Eusebia återvände till Korinth, provinsens hufvudstad, der hennes Annæus Domitius i sin egenskap af prokonsul öfver Akaja lefde och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända honom, återföra den arme affällingen i den rättrogna kyrkans sköte. Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from qvinna till buds, förbittra hans lif, för att derigenom förbättra det. Med denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in i den minnesrika glänsande handelsstaden.

När Clemens erfor hennes afresa, ville han tacka Gud, som aflägsnat en farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en hemlig glädje, det han visste, det hon icke var långt borta, att hon andades samma luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han föreställde sig, att hennes smärta öfver skiljsmessan var djup som hans egen och ökad med ovissheten om skiljsmessans orsak. Han tänkte sig hennes syskonkärlek såsom himmelsk och englaren; det var endast hans egen böjelse, som varit bemängd med jordiska elementer; skulden låg ensamt hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.

Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet af det prokonsulariska palatset, men tanken derpå, att Eusebia icke längre fanns inom dess murar, jagade honom åter derifrån. Han återvände till sitt hem med en odräglig känsla af tomhet, eller steg han upp på toppen af någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjerran, som dolde Korinthos för hans syn.

Den rysliga föreställningen, att onda magter oupphörligt omgåfvo honom och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning, för att fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo bemägtiga sig henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet, under hvilken han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd blef han mera tillgänglig för sina anförvandter; han visade sig då åtminstone icke plågad af deras närvaro. Hermione begagnade sig häraf, för att närma sig honom och söka vinna hans förtroende.

Hermiones uppriktiga ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare intryck på brodern och eröfrade slutligen hans tillgifvenhet. Hon lyckades förmå honom att öfvergifva sin enslighet, lemna sin kammare och tillbringa någon af dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, der vi en gång sågo henne med sina väninnor – der springbrunnen sorlade, foglarne sjöngo, pelargångarne erbjödo svalka och himmelen hvälfde sig klar och ren öfver deras hufvuden.

Clemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han skulle icke hafva förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom uppstigit att omvända henne till Kristendomen. Detta beslut uppfriskade hans själ; det gaf honom ett värdigt mål att eftersträfva och afvände hans tankar från sig sjelf. Han skyndade till Petros, för att underrätta denne om sin afsigt och vinna hans uppmuntran till företaget.

Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han ingalunda tilltrodde sin fosterson att ega tillräckliga krafter till det värf, han pålade sig.

Från denna stund sökte Clemens sin systers umgänge, i stället för att undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen, och Hermione lyssnade gerna till hans ord. Med förundran upptäckte han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt och obekant. Hon hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu lefnad och kunde upprepa hans mundtliga läror; det var endast utläggningen af desamma och den kristna metafysiken, hvarmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg, att Clemens talade med värma och kärlek om dessa ämnen; hon lånade honom derför gerna sitt öra och aktade sig att framställa andra motsägelser än sådana, som voro egnade att sporra hans nit, emedan han kunde öfvervinna dem.

Tyvärr var Clemens ihärdighet ingalunda så stor som hans ifver. Samtalen stördes som oftast genom någon tredje persons ankomst. Än visade sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Theodoros, och för denne siste hyste Clemens samma fruktan som för den lede frestaren sjelf. Det var för Hermione omöjligt att förjaga denna fruktan. Då Theodoros närmade sig, aflägsnade sig den unge föreläsaren, utan att besvara hans helsning. Petros hade emellan dem begge upprest en oöfverstiglig mur. Clemens befarade äfven, att Theodoros, likasom han sjelf, sökte vinna Hermione för Kristendomen. Men den Kristendom, som Theodoros förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än sjelfva hedendomen. Clemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för Theodoros. Hon lofvade leende att göra det. Men icke lugnad af detta löfte ville Clemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, afbryta allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man borde hysa fördragsamhet med hvarandra och låta en hvars åsigt gälla hvad den kan. Hon talade med värma om Theodoros’ ädla egenskaper och uttalade lifligt sin önskan, att de begge unge männerna skulle blifva vänner.

Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och förbittra Clemens. Den öfverspände ynglingen steg upp och lemnade henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, likasom sin fader, för alltid förlorad för sanningen och ljuset.

Han drog sig åter tillbaka inom sig sjelf och sökte den ostörda ensamheten. Snart återvände också de olyckliga symptomerna af hans förra själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter gissla sig.

Krysanteus, som hitintills af omtanka för sin sons själsfrid öfverlemnat honom åt sig sjelf och fritt låtit honom följa sina böjelser, kunde nu icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till ett lefnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom derutur. Det visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa. Clemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, när dennes befallningar strede mot den kristna religionen.

Det blef för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. Han måste ingifva Clemens tvifvel på sanningen af denna lära, som skiljde deras hjertan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans sjelfplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Clemens att åhöra hans angrepp på den kristna läran och hans försvar för den gamla. Clemens lyssnade i början med förakt, derefter med en uppmärksamhet, som ingafs honom utaf en känsla af förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp, fadern gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade mellan Kristendomens sublimaste läror och den nyplatonska filosofien. En sådan likhet hade Clemens förut icke anat, och det förödmjukade honom, det plågade honom, att den verkligen fanns.

För öfrigt egde Clemens endast ett försvarsmedel emot sin faders anfall, men detta var ett universalmedel, som med lika framgång lät använda sig öfverallt. Krysanteus åsigter stödde sig nämligen på förnuftet, och förnuftet, när det icke användes till kyrkans fromma, är ju af djefvulen och dess slutsatser, i trots af all logik, fullkomligt falska.

Mot denna, af Petros inplantade lära strandade alla Krysanteus bemödanden att föra Clemens till en ljusare åskådning af lifvet. Han fortfor att fasta, att gissla sig och draga sig undan beröringen med menniskor. Först en tid derefter, sedan Krysanteus länge förtviflat att kunna uträtta något till sin olycklige sons bästa, började hans bemödanden att bära frukt i Clemens själ, men en frukt, som, alstrad i en sjuklig jordmån, bar smak af sitt ursprung.

Han började anfäktas af tvifvel på kristna lärans sanning. Samtalen med Petros motarbetade visserligen dessa tvifvel, men upphäfde dem icke. Hans tillstånd blef betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för hans förslånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade, bekräftade hans farhågor. De rådde honom afstå från hvarje omvändelseförsök och tillåta Clemens att fritt umgås med sin fosterfader, för att han åter skulle blifva försatt i den föreställningskrets, i hvilken han hitintills lefvat.

Den unge föreläsaren fick således ånyo obehindradt tillträde till fången. Clemens rufvade öfver ett beslut att rymma från hemmet och begifva sig till Antiokia eller den egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra den till ytterlighet stegrade fruktan, som Clemens hyste för sin fader och hvarje ord från dennes läppar. Clemens tillbragte nu största delen af dagen med att vandra i stadens omgifningar och att besöka fången. Hålan vid pelarfältet blef alltmer hans älsklingsplats, och de fromma qvinnorna, som gingo att spisa den helige Simon, blefvo snart vana att se honom der och betrakta honom såsom en ny anakoret, hvars närvaro ökade ställets helighet, och som måhända en dag, när Simon blifvit kallad till himmelen, skulle intaga hans plats på pelaren.

När samma fromma qvinnor slutligen började dela icke blott sin uppmärksamhet, utan äfven sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge anakoreten, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig äfven Clemens att betrakta denna som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad att lemna honom sin frihet. Clemens var hänförd af sitt nya lefnadssätt. Sommarens rosor vexte vid ingången till hålan, och solen blickade hvarje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar. Han hade snart inredt sin boning i enlighet med en anakorets behof. En mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga Evangeliet var allt hvad han behöfde.

Athens Kristianer kände icke ringa uppbyggelse öfver den märkvärdiga skickelsen, att det var erkehedningens son, som blifvit pelarfältets nya prydnad. Likasom Simon vid början af sitt uppträdande, så blef nu äfven Clemens föremål för innevånarnes nyfikenhet och deltagande. I synnerhet intresserade sig de unga flickorna för den nye eremiten.

Det enda, som i någon mån störde Clemens’ lycka, var Simon pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början emottagit sin granne med alla tecken till välbehag och om qvällarne, efter solnedgången, sedan det blifvit tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, för att tala med honom och välsigna honom, blef han småningom allt mera tvär och trumpen, samt började slutligen hålla förvirrade straffpredikningar och uttala förbannelser öfver den unge eremiten lika regelbundet som han förut skänkt denne sin välsignelse.

Samma afton blef Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid förvisad från hans ögon.

Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade således gått i fullbordan.

Vi återfinna Rakel i ett uselt kyffe, beläget i en af hamnstadens sämst beryktade qvarter.

Hon befinner sig i en kammare, hvars inredning vittnar, om den yttersta torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses af en sömnig lampa. Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides’ son. Den lille gossen sofver. Modren betraktar honom med blickar af vild ömhet.

Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks vackra och lyckliga dotter. Ödets tunga slag har beröfvat henne de sista spåren af ungdomlighet. Förtviflan och modersglädje kämpa i hennes tärda, infallna ansigte. De insjunkna ögonen lysa af en feberaktig glans.

Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren ryckes upp, och en qvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton, inträder gnolande på en visa.

Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, – bort nu med alla bekymmer! Se här hvad jag i afton har skördat!

Hon kastade några silfvermynt på bordet och fortfor:

– Det här räcker för tre hela dagar, åt dig och mig och din gosse. När vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar. Lefve kärleken!

– Tyst, hviskade Rakel och pekade på det sofvande barnet. Myro, som synbarligen var något rörd af drufvans safter, nedstämde genast den högljudda tonen.

– Ah, sofver han? sade hon och lutade sig öfver den lille.

– Hvad han är vacker du, och hvad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser, att han liknar Karmides, den förrädaren! Hvad du bör vara lycklig, Rakel, som eger en sådan skatt! Lefve glömskan! Bort med alla minnen! Den dag, som vi lefva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper honom ... icke till slaf, nej, nej, nej, det var icke min afsigt ... se icke ond ut ... utan derför att jag tycker om honom och vill behålla honom. Angående det, så vill jag berätta, att jag i dag har beställt en vagga hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöfver just en vagga ... och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall ge det en viss anstrykning af hygglighet och anständighet, en viss fordran på aktning och erkännande.

– Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att tända kolen i ett fyrfat, för att tillreda aftonmåltiden. – Jag, kan aldrig vedergälla dig dina välgerningar.

– Åh, det behöfs icke heller. I dag äro vi rika som persiska furstinnor. Vi hafva penningar, vin och ett bröd, som skall smaka ypperligt, sedan det blifvit rostadt.

– När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor Rakel med en djup suck. – Och från den tiden har du varit för mig som den ömmaste syster. Mina fäders gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig, om du blir olycklig, möta ett lika barmhertigt hjerta som ditt varit emot mig.

– Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina förbannelser öfver karlarne. Den ene är så temligen lik den andre. Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner dem begge, jag – jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides, för att göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den sköna Myro, och hela Athen låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och afundad mer än någon, sedan Aspasias tid. Prestinnorna vid hamnen kalla mig den afsatta drottningen. De göra det, för att håna mig, de sminkade furierna, som stå dernere med sina blomsterqvastar och utbjuda dem tillika med sig sjelfva åt förstkommande främling ... de håna mig, emedan de sjelfva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är stolt öfver det namnet. Den afsatta drottningen! Just så. Jag kunde varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ... och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol af egna slafvar; jag har, klädd i byssosluft, purpur och juveler, sväfvat från det ena nöjet till det andra. Athens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hafva utgjort min lifvakt. Men det är nu förbi ...

Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen af aftonmåltiden.

Denna var snart färdig – några skifvor rostadt bröd, några frukter och midt på bordet ett lerkrus med rusgifvande vin.

– Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåfvor, sade Myro. – Ett offer åt Dionysos och derefter en skål för våra trolösa älskare! Måtte de till evig tid blifva plågade i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros, när han nedträder i skuggornas verld, skall bestå den dom, som väntar honom der. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de trenne stränge domarne. Hvad skall han säga till sitt försvar, när jag berättar, att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att svara, ty der duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarta Tartaren att lida Tantalos’ qval. Dock – om han svarar, att Myro hade blifvit ful, att de eder, han svor, endast gällde den vackra Myro, och icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anspråk grundade sig endast på min skönhet och förföllo med dem. Men säg mig allvarligt, Rakel, är jag verkligen så grufligt ful, som man säger? ... Hm, jag pratar hit och dit, fortfor Myro, – och du hör icke hvad jag säger. Men skall du icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna, du som har två att föda.

– Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. – Jag är icke hungrig.

– Du har dock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla en tår. Och deruti gör du rätt. Det tjenar till intet att gråta. Tiden är en förträflig läkare, som endast långsamt tar lifvet af oss. Under tiden helar han gamla sår och slår nya för att hafva något att syssla med. Den bästa balsam, han eger, är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och glömska. Kom då åtminstone och töm en bägare. Det skall göra dig godt, Rakel.

– Nej, jag är icke heller törstig. Om en stund måhända ...

– Man behöfver icke vara törstig, för att älska vinet. Se här, sade Myro, i det hon lemnade bordet och räckte åt Rakel den fyllde bägaren. – Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig godt.

Rakel drack något, för att göra sin välmenta väninna till viljes. Desto flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lemnade samvetsgrannt halfva måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon desto flitigare, som hon var ensam om detsamma. Det hade på sednare tider blifvit hennes vana att hvarje afton, när tillfälle dertill yppades, dricka sig rusig.

– Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, – jag har äfven i dag sett den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är af ditt folk. J, Judar, han er egen pregel, och alla ären J, tycker jag, mycket lika hvarandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt hus eller åtminstone skicka dig någon hjelp. Om du icke så strängt förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt: du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne.

– Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du ännu en gång skulle möta honom.

– Din fader är en hjertlös snålvarg, sade Myro, på hvilken det omåttligt förtärda vinet utöfvade en allt synbarare verkan. – Att uppföra sig så emot sitt eget barn! Jag skall en dag rifva ut ögonen på gamle Baruk. Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig lycklig, för att du skänkt honom en så hjertans vacker dotterson? I stället kör han dig på porten och lemnar dig att dö på gatan. Är det icke förskräckligt? Är det icke hjertlöst? O, hjertat kan smälta i bröstet, när man endast tänker derpå.

Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam, torkade sina ögon, som hastigt blifvit fuktade af tårar.

– Säg icke ett ondt ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst; – skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min faders namn till en visa. Han vet icke, hvarthän han skall fly, för att dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla blodtårar öfver min brottslighet. Må Gud förbarma sig öfver mig! Min börda är större än att jag kan bära henne.

– Bah, sade Myro, – är du brottslig, derför att du älskat och blifvit bedragen?

– Derför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag, sade Rakel. – Vår Gud är en mägtig hämnare, som straffar fäders och mödrars missgerningar på barnen. Jag har genom min olydnad och mitt lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne. Hon blef dödsblek och mållös af förskräckelse. Jag fick icke nalkas hennes bädd, då hon blef sjuk. Hon dog omgifven af tjenarinnorna. Men jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek och hotande. Hon pekade på den lille, för att påminna mig, att min missgerning skall straffas på honom ...

– Hu, det är förskräckligt, sade Myro. – Men det är väl endast en inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt grannskap om natten, när din mor återkommer. Vi skola låta lampan brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din mor får ro i sin graf! Det måste då vara någonting grufligt, du har begått, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker, att du endast älskat och blifvit bedragen, stackars flicka. Men ha vi olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan!

– Jag vet icke.

– Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter af sin hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, på hvilken hon nedkastat sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor, hela och sönderslagna, men måtte icke funnit hvad hon sökte, ty hon slog ihop händerna och utbrasf:

– Barmhertige gudar! Hvad skall jag göra? Icke en oljdroppe qvar.

– Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sofva lugnt ... O Gud, Gud, hvar finner jag frid och förlåtelse? Bland menniskor icke. Mitt folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhertig, Herre! Jag flyr från menniskorna till dig. Jag lägger mig och mitt barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige till nåd!

– Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig sjelf, sedan hon undersökt lampan, hvarefter hon ånyo vände sig till vinkruset, för att ur detta hemta kraft att öfvervinna sin spökrädsla. – Men, kära Kakel, klaga icke såder! Det låter så hemskt, och jag känner vid dessa ord någonting inom mig sjelf, likasom om jag också vore brottslig. Prisade vare Gudarne, det är jag likväl icke. Jag har blifvit uppfostrad till hetär och lefvat gladt och muntert, men aldrig brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna sofva, utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från mina ögon, Rakel. Det blir en otreflig natt, den här.

– Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer.

– Bara du icke klagar, så är det bra. Låtom oss tala om någonting trefligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde kitonen öfver sig som täcke, – lampan brinner ännu en timme, och sedan skall jag försöka att sofva ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med dig skall det snart blifva bra igen. Ju häftigare sorg, desto kortare. Du är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din framtid, jag, alltmedan du klagar och sörjer öfver det närvarande. Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina ögon. Du skall åter blifva vacker och väcka männernas beundran. Det beror af dig sjelf att göra din lycka. Tänk dig blott, Rakel, att bo i präktiga rum, att hafva juveler och de skönaste kläder, att ega slafvar och slafvinnor, vara eftersökt och afundad, att ila från nöje till nöje och se de förnäme ynglingarne vid sina fötter! Du kan blifva den andra Myro, den nya drottningen som herrskar med Lais’ och Frynes spira. Det kan du, endast du sjelf vill. Och med en sådan framtid för dina ögon, huru kan du då vara dyster och förtviflad? Förlita dig på mig! Jag skall förhjelpa dig till din thron och visa, huru du skall besegra dina medtäflarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med hvilka skönheten förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir drottningen, och jag förbehåller mig att få blifva drottningens rådgifvarinna. Det första vi skola göra blir att flytta från detta usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och lega några tjenare. Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöfver endast gå till en köpman, som gör affärer af det slaget, visa dig för honom och upphöja dina egenskaper ... det skall du tro, att jag äfven förstår mig på sådant ... jag har hjelpt mer än en flicka fram i verlden ... och han skall förskjuta oss allt hvad vi till en början behöfva. Jag gläder mig i tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Lefve vinet och kärleken!

Myro förde kruset till sin mun och putsade derefter lampan, som hon ställt bredvid sin hufvudgärd.

Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt; och hvarje gång hade dennas ord ingifvit henne en hemlig förskräckelse och ökat den känsla af förnedring, under hvilken hon dignade.

Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam dem i sitt öra, men hennes tankar voro annorstädes.

Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora mörka ögon, emedan de långa ögonhåren kastade sin skugga deröfver. Rakel satt bredvid sitt sofvande barn och tryckte händerna emot sitt bröst. Hennes läppar mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de obegripliga ljuden af ett främmande språk och frågade:

– Hvad är det du säger? Du talar för dig sjelf. Slå bort dina sorgliga tankar, Rakel! De taga lifvet af dig, och då är det slut med alla våra förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som förorsakat din olycka. Och nu förgäter han dig och går att fira sitt bröllopp med en annan. Berättade jag för dig, att jag i dag har sett Karmides?

Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick på Myro och frågade med matt röst:

– Hvad var det du sade om Karmides?

– Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hafva funnit ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. – Må gudarne straffa den trolöse uslingen! Han tyckes icke hafva något samvete. Han såg så glad och lycklig ut, der han gick vid sidan af Hermione.

– Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan af Hermione?

– Ja.

– När skall deras bröllopp firas?

– Om några dagar. Hela staden talar derom. – Ser du dem ofta i hvarandras sällskap?

– Nästan dagligen, sade Myro, – när de vandra till eller ifrån den vackra landtgården, som Krysanteus eger ofvanför hamnen.

– O, hvad de begge måste vara lyckliga! suckade Rakel.

– Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall blifva varaktig, inföll Myro. – Jag hatar Karmides, likasom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta känt stark lust att gå till Hermione och säga henne, hvem Karmides är, ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom, ty om han finge se, huru ful jag blifvit ... o, det är förskräckligt att hafva förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides; jag döljer mig, när jag från afstånd ser honom på gatan. Om han anade hvad som blifvit af Myro! O, jag tror, att jag hellre skulle vilja dö! De afundsamme gudarne, som beröfvat mig det bästa jag egde, det enda hvarpå jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Af dem har jag intet mer att hoppas eller att frukta ... blott de afvända spökelser och sådant ifrån min bädd, ty sömnen är nu min bäste vän, och jag har alltid varit rädd för spöken. Men hvarför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag börjar nu bli sömnig.

Försänkt i sådane betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de sakta öfver vattenytan sväfvande båtarne, när der på vägen nalkades henne en man, som hon ofta mött på Athens gator, och om hvilken hon hört mycket talas, nämligen den kristne presten Theodoros.

Myro visste om denne man, att han till Kristendomen hade omvändt några af hennes djupast sjunkna systrar, samt att han hade gifvit dessa qvinnor håg och beredt dem tillfälle att beträda en och annan bättre lefnadsbana. Hans ädla och vänliga ansigte hade alltid behagat Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och undvikit, der hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande blick.

Äfven Theodoros igenkände qvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett henne strålande af glädje och helsa, klädd i dyrbara kläder och buren af slafvar i en gyllene bärstol. Hans hjerta beklagade henne icke mindre då än nu.

Hetären öfvertygades snart, att hon ej var obekant för honom, ty han helsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansigte upptäckte ett spår af sinnesrörelse, stannade han och öppnade med henne ett samtal.

Det sätt, hvarpå Theodoros under detta samtal framställde sina frågor och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade hennes hjerta för honom. Medan de vandrade mot staden berättade Myro såväl sin egen lefnadshistoria, som Rakels.

När de kommit i grannskapet af Långa Murarne åtskiljdes de, Theodoros för att begifva sig till en sjuk medlem af sin församling, Myro för att ila hem och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men dessförinnan hade Myro lofvat Theodoros att följande afton infinna sig hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, hvars namn och bostad hon kände. Der skulle hon åter träffa Theodoros.

Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Den var tom och intet spår visade, att Rakel varit derstädes under hennes frånvaro. Men en stund derefter inträdde Myros granne, den välvillige snickaren. Hans ansigte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon ännu visste, hvar Rakel och hennes barn vore.

Myro svarade, att hon förgäfves hade sökt sin väninna å Krysanteus landtgård.

– Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade snickaren. – O, det var förskräckligt! Den arma qvinnan!

Upploppet skulle antagit ett ännu mer hotande utseende, om ej Krysanteus skyndat att qväfva det med våld. I kraft af den myndighet, som kejsaren lemnat i hans hand, öfvertog han befälet öfver den i Athen varande krigsstyrkan och använde den med skonslös stränghet. Legionärerna angrepo med fälda lansar de tumultuerande hoparne och skingrade dem. Blod utgöts på flera punkter af staden. Emot natten var lugnet återstäldt, och en mängd Kristianer, som tillfångatagits under upploppet, inspärrade i fängelserna, för att följande dagen sakföras såsom upproriska emot den kejserliga magten.

Det var under sådane sorgliga förhållanden dagen inbröt, på hvilken Krysanteus skulle fira sin dotters bröllopp.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Karmides och Hermione hade samvetsgrannt iakttagit de ärfda bruk och heliga handlingar, med hvilka tvenne älskandes lagliga förening firades af fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, hvilka betraktades som äktenskapets beskyddare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga Artemis. Hermione hade afskurit sina lockar och nedlagt dem på vishetsgudinnans altare. Dessa ceremonier förrättades, såsom vederbörligt, dagen före brölloppet.

På aftonen af brölloppsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan och torget nedanför Akropolis, för att betrakta brudtåget, när det från Krysanteus’ hus skulle begifva sig till brudgummens, beläget vid ingången till Piræiska gatan. Begge husen voro sedan morgonen smyckade med löf och blommor af brudparets unga vänner.

Slutligen visade sig tåget. Det öppnades af en med hvita hästar förspänd vagn, i hvilken bruden åkte vid sidan af nymfagogen eller brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen efterföljdes af en hvitklädd, bekransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna flickor, Hermiones väninnor, som tillhörde densamma, sågos Ismene och Berenike. Ynglingarne, som parvis beledsagade flickorna, voro till större delen förnäma främlingar och lärjungar af Akademia eller tillhörde de sådane med Krysanteus eller Karmides befryndade familjer, hvilka, i trots af den allmänna oviljan mot arkonten, nödgades af bruket att deltaga i högtidligheten.

Kristianernas jubel öfverröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye kejsaren var Kristen och homoiusian. Derom var icke längre något tvifvel.

De kristianske hoparne begåfvo sig omedelbart från torget till Petros’ fängelse, för att befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt. Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att återgifva den nu plötsligen åter mägtige och inflytelserike mannen hans frihet.

Samma myndigheter hade äfven utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarne för de Kristianer, som blefvo häktade såsom deltagare i det upplopp, Simon pelarhelgonets död förorsakat.

Hänförelsen bland Kristianerna minskades föga af den underrättelse, som anlände samtidigt med den om Juliani död och det nya kejsarvalet, att nämligen i trots af alla Juliani segrar Jovianus hade slutit en neslig fred med Persien, återlemnat icke allenast alla eröfringar, som blifvit gjorda, utan äfven fem provinser, som redan länge varit införlifvade med romerska väldet, samt till Barbarerna afträdt det östra rikets fastaste bålverk, den vigtiga staden Nisibis, hvars innevånare förgäfves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få försvara sina murar. Emedan kejsaren var Kristian, så berömdes denna fred för att vara lika nödvändig som vis.

Samma morgon, på hvilken dessa vigtiga underrättelser inträffade i Pallas Athenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls under stort tillopp såväl af Kristianer som af den gamla lärans bekännare. Desse sednare dolde sin smärta öfver Juliani död; för många förmildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus’ inflytande från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att hämnas den skymf, hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många af stadens ansedda familjer. Sedan man beslutat om de festligheter, med hvilka staden skulle fira Joviani thronbestigning, uppsteg en af Krysanteus’ motståndare med anmärkningar mot det val, genom hvilket Krysanteus stannat i besittning af sitt embete såsom förste arkont. Folkförsamlingen förklarade valet för olagligt och Krysanteus afsatt från embetet.

Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han delade sina omsorger mellan sin af ödets tunga hand träffade dotter, sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begrafning. Han emottog underrättelsen utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll en tår på hans kind, hvilken kanhända dock mindre var utpressad af Athenarnes otacksamhet, än af det bref, han höll i sin hand, från Ammianus Marcellinus, i hvilket denne bekräftade Juliani död och redogjorde för hans sista stunder.

Den unge hjeltens död var värdig hans lefnad. Under en blodig drabbning, i hvilken Persernas ofantliga ryttareskaror och elefantlinier länge motstodo det romerska fotfolkets ordnade och beslutsamma angrepp, hade Julianus, som kämpade i det häftigaste stridshvimlet, blifvit sårad af ett kastspjut, som inträngde i refbenen och stannade i det inre af lefvern. Sedan han förgäfves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han vanmägtig fallit från hästen och af sin lifvakt blifvit buren ur striden.

I sitt bref till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus såsom ögonvittne Juliani sista timmar med samma rörande och högtidligt stämmande färger, som han målat dem uti sin historia.

Sedan Julianus blifvit buren till sitt tält och vaknat ur den vanmagt, hvari blodförlusten försänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen. Det blef läkarens sorgliga pligt att underrätta honom, att hans sår var dödligt och att många timmar icke återstode honom att lefva. Han emottog detta budskap med lugn. Den scen, som nu följde, påminde om Sokrates’ sista stunder. „Vänner och vapenbröder“, sade han till filosoferna och fältherrarne, som omgåfvo hans bädd, „naturen återfordrar af mig sitt lån, och jag återgifver det med en villig gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sannt lycklig förrän denna ädlaste del af vår varelse är befriad från de band, som inskränka hennes krafter. Religionen har lärt mig, att en tidig död ofta varit fromhetens belöning; jag emottager som en ynnest af gudarne den skickelse, som betryggar mig mot faran att vanhedra en karakter, som hitintills sökt vara dygden och manligheten trogen. Jag hembär nu min tacksägelse till det Högsta Väsendet, som icke tillstadt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en sammansvärjnings dolkar eller en tynande helsas vedervärdigheter; men förunnat mig att midt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande och ärofullt sätt förflyttas från jorden.“

Sedan Julianus med lugn röst talat på detta sätt, fördelade han qvarlefvorna af sin förmögenhet bland sina vänner. Bland desse saknade han en vid sin bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, hvarför denne icke infunnit sig, för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat i drabbningen. Vid denna underrättelse framträngde tårar i den döendes ögon; men han sansade sig snart och förebrådde mildt de närvarande, att de öfverlemnade sig åt en ohejdad sorg öfver bortgången af en furste, som snart skulle förenas med himmelen.

Derefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna, Priscus och Maximos, med hvilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till inemot midnatten, då han uppgaf sin anda.

Sådan var ett ögonvittnes skildring af Juliani död.

Biskop Petros deremot, som några timmar efter sin frigifvelse hade uppträdt på storkyrkans predikostol, för att med den församlade kristianska menigheten tacka Gud för att han borttagit Kristendomens fiende från jorden – Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma tilldragelse. Till en början förtäljde han de troende, att Juliani död hade blifvit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och detta af samme engel, hvars eldslågande spjut hade kastat affällingen till jorden. Sårad hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat af sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé! du har besegrat mig! Vidare förtäljde Petros, att affällingen dött under de förfärligaste samvetsqval, förbannande den stund, då han öfvergaf den rena homoiusianska bekännelsen och likväl oförmögen att med sin otrogna själ anamma frälsningen genom Kristi förtjenst. Hans död, försäkrade Petros, var ett nytt och öfvertygande bevis på den ojäfviga sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Slutligen uppbyggde Petros sin församling med den försäkran, att skildtvakterna, som varit posterade utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett, huru djefvulen hade bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.

Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala, om hvilket berättelser medförts af de från Asien anlända kejserliga agenterna. En jordbäfning, åtföljd af en hvirfvelvind och mägtiga eldslågor, hade kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem, och eldkulor, som tid efter annan uppstego ur jorden, hade fördrifvit Judarne, när de hårdnackadt förnyade sina byggnadsförsök.

Detta försäkrade Petros, och efter honom hafva Krysostomos, Ambrosius och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.

Menigheten var ingalunda sinnad att betvifla Petros’ ord. Det var endast Athens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras sanningsenlighet på grund af andra resandes vittnesbörd, som icke visste af någon jordbäfning, utan endast det, att vid underrättelsen om Juliani död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat Judarne fortsätta arbetet.

Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla landtgård, som Krysanteus och hon bebodde, antagit gestalten af ett hem, der intet vittnade om rikedom, men allt om smak och trefnad. Huset beskuggades mot middagssolen af lummiga ekar och skiljdes från hafsviken af en trädgård, i hvilken ett urval af nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan af vexter, nyttiga för hushållet. Väggarne i Krysanteus hus voro betäckta med tapeter, väfda af Hermione, och till det enkla bohaget, förfärdigadt af nybyggarne, sällade sig böckerna och cittran, som påminde om huset vid Tripodgatan och genom Theodoros lyckligen blifvit ditflyttade ifrån Athen.

Theodoros hade valt sin bostad i grannskapet af Krysanteus hus, vid mynningen mellan tvenne berg, från hvilken utsigten öppnades öfver en angenämt grönskande dal, der nybyggarnes hus här och der skymtade mellan löfmassorna, och på hvars sluttningar man såg deras talrika hjordar beta.

Det var en skön vårafton. Medan en del af nybyggarne voro samlade hos Krysanteus, för att med honom rådslå om åtskilliga angelägenheter, som rörde kommunen, hade Hermione begifvit sig ut på en promenad och under denna träffat Theodoros.

Deras samtal vände sig nu, såsom nästan alltid, när de voro tillsammans, omkring religionen. Theodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk och gjorde det med desto större ifver, som det gjorde synbara framsteg hos filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på det öfversinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar hade sjunkit i grafven. Hon kände behofvet af en kraftig, själens innersta genomströmmande hugsvalelse, men egde den icke i sin filosofi. Hon kunde icke tänka tillbaka på det sista år, hon tillbragte i sin födelsestad, utan att dess rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur hennes famn, återgifvit henne en älskad broder vansinnig, skördat en hjelte, af hvars kraft hon väntade verldens räddning och sin faders ära, samt öfver denne älskade faders hufvud samlat så många sorger, besvikna förhoppningar och faror – hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan att mörka tvifvel hos henne uppstodo om naturen af den magt, som regerar verlden och menniskornas öden, och hon kände att lifvets mörka gåtor, för att erhålla en lösning, som tillfredsställer hjertat, i stället för att krossa det, behöfva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.

– Den fördömde presten! mumlade Annæus Domitius. – Det var Petros, som genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag skulle annars tillintetgjort rebellerna, i trots af Krysanteus’ skicklighet och deras nästan ointagliga ställning.

– Jag målar deremot en annan scen förtjusande vackert, fortfor Olympiodoros sjelfbelåtet. – Och vackert, hänförande vackert var i sanning att se det präktiga, jernsmidda rytteriet rida ned i kärret, fastna der och omkomma för rebellernas klubbor, påkar och stenar. Ett herrligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under dess mest lysande dagar aldrig erbjudit ... det måste du medgifva, min prokonsul.

– Det är sannt, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet af detta blodiga uppträde; – jag var sjelf nära deran att klappa händerna och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du varit en ointresserad åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som anbefallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den egde rum, ty när biskopen såg den bedröfliga utgången, bad han mig om förlåtelse och kände sig träffad af den vers, jag leende anförde ur Homeros:

Jag hoppas att från denna stund få ensam kommendera.

– Det var en öfverraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för rebellerna var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid Zeus, ödet leker besynnerligt med menniskorna.

– Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus varit Juliani lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock i den sednare. Efterverlden bör icke underskatta mina segrar, när de vinnas mot en sådan man, som för öfrigt står i spetsen för en öfverlägsen styrka af fanatiseradt och krigsvandt manskap, samt försvarar sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något annat. Jag väntar i afton mina badslafvar med åtföljande badtält till lägret ...

– Skönt min vän.

– Och sedan vi återvändt från förposterna, torde allt vara i ordning till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O, Korinthos, hvad jag saknar dig och dina ypperliga thermer! Skada, att man icke kan medföra dem på fälttåget ... Ännu en skål! För Karmides minne!

– För Karmides! Han hade på sednare tider blifvit stadgad och tråkig. Men icke förthy ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Lefve i alla tider hans tunna skugga!

– Drickom äfven för hans sköna enka!

– Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, – såsnart hon blott har kommit i våra händer. Allt beror af din seger, min ädle fältherre. Således en och samma skål för Karmides skugga, för hans enka och för din seger, som blir förspelet till min egen!

– Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta den bedröfvade enkan. Hennes gyllene behag äro på väg att eröfras af en annan ...

– Hvad säger du?

– Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och trädgårdar, hafva funnit en väldig friare, som är värdigare än du att njuta dem ...

– Prokonsul, tala icke i gåtor. I dag är jag Davus och icke Oedipus. Hvad menar du? Hvem är friaren?

– Kyrkan.

– Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Hvem är kyrkan? Förbannelse öfver honom, hvem han är!

– Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och märkvärdigaste, som finnes på jorden.

– Du menar antingen Olympos eller Atlas ...

– Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig hvad som menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en theologisk afhandling, som berör vår religions mysterier. Men detta är mig icke tillåtet, min vän. Du får således icke veta hvem kyrkan är. Det är nog för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärfver Krysanteus.

Samtalet afbröts af en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog några order af sin befälhafvare och aflägsnade sig.

Derefter fortfor Annæus Domitius i halfhviskande ord:

– Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa min gåta. Jag vill då sjelf tolka henne. Krysanteus har en son ...

– Jag vet ... det svagsinta helgonet ...

– Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att säga helgonet, ifall du som en god rhetor vill undvika pleonasmer. Nog af, det är sonen och icke dottern, som ärfver fadern ...

– Det beror af Krysanteus’ testamentariska anordning, inföll den lagkloke Olympiodoros. – Vill han tillförsäkra sin dotter en betydlig del af sin förmögenhet, står det honom fritt. För öfrigt har Hermione, om hon gifter sig, full arfsrätt efter sin broder helgonet, hvilken sannolikt icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot Kristianernas Elysium.

– Riktigt, anmärkte prokonsuln, – men du förgäter å andra sidan, att Krysanteus har en annan arfving, hvars rätt går fram för alla andras ...

– Och denna arfving är?...

– Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädares egendom och redan skulle hafva lagt beslag på Krysanteus’, ifall icke ...

– Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...

– I fall icke, fortfor prokonsuln, – en arfving med ännu heligare anspråk hade förmått staten att låta sina hvila ...

– Och hvem är denna arfving? Här krälar ju som i en myrstack af arfvingar.

– Kyrkan, Olympiodoros.

– Det ha vi ju åter den fördömda kyrkan!

– Var lugn. Vi lemna kyrkan å sido och tala i stället om hennes målsman och rättsinnehafvare i denna sak, hvilken är Petros ...

– Biskopen?

– Biskopen och fältherren. Densamme ...

– Ah, då säger jag farväl åt hvarje förhoppning.

– Petros har för Makedonios’ efterträdare, patriarken Eudoxos, uppvisat en handling, genom hvilken Clemens, det unga helgonet, afstår den förmögenhet, han ärfver af sin fader, till den heliga kyrkan, med uppdrag till Petros att i kyrkans intresse förvalta samma förmögenhet. Eudoxos, som utan tvifvel fått löfte om en andel af rofvet, har gifvit kejsaren, vår nådigaste herre, en vink att blunda med det öga, som bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som bevakar kyrkans. Nog af, kyrkan – eller rättare: Petros – blir Krysanteus arfving.

– Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. – Det är dock en sorglig tanke, att en ädel Athenares ärfda förmögenhet – och hvilken förmögenhet sedan! – skall öfvergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk lymmel till biskop. Vi lefva i de yttersta tiderna. Deukalions flod är ånyo i antågande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros har blifvit stoft och aska!

De begge vännerna lemnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius anslagit åt sin hvila och vederqvickelse, var förfluten. Han iklädde sig hjelmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lemnade derefter sitt tält.

Kort derefter sågs han, omgifven af tribuner och centurioner samt beledsagad af sin trogne historieskrifvare, begifva sig ut att inspektera förposterna och observera fiendens ställning.

Biskop Petros åtföljde honom på denna expedition.

Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning af friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmagt flerdubbelt öfversteg kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl ganska välkommen och behöflig, emedan truppernas sjelfförtröstan syntes betänkligt minskad efter den drabbning, som de nyss levererat, i hvilken de ledo ett afgjordt nederlag till följe af kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka anordningar.

Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högqvarter. Han skyndade då till sitt badtält, som under tiden anländt till lägret med alla slafvar och tillbehör, njöt derefter en timmes sömn och satt i morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina underbefälhafvare.

Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula, och omgjordad, äfven han, med svärdet.

Bakom biskopen och på en gångare af samma slag red som hans adjutant den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var kylig, och kalla dimmor lågo öfver bergen.

Trupperna stodo under vapen. Deras olika afdelningar aftågade, den ena efter den andra, på skiljda vägar, mot det inre af bergstrakten.

Annæus Domitius hade beslutat att samma dag göra ett nytt anfall på rebellerna.

– – – – – – – – – – – – – – – –

– Ah, det är således för den skull, som du skickar mig till Hermione, för att om möjligt förmå henne offentligt öfvergå till kristna kyrkan?

– Ja. Sjelf har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus’ dotter, ty hon hatar mitt ansigte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga att insmyga dig i qvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att Hermione är mogen för nådens anammande.

– Det heter allmänt uti Athen, att hon är Kristen.

– Jag vet det.

– Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...

– Jag vet det äfven. Vi må icke låta folkets tro på vår läras omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste bekräftas. Vår heliga läras anseende, kyrkans fördel och – jag säger det öppet – min egen fåfänga kräfva detta.

– Du har rätt, min fader.

– Du skall finna bundsförvandter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia, som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende, i Clemens, min olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger förkrossade sinnesstämning. Det gifves ännu en omständighet, som skall bidraga till att beveka henne. Den läkare, som vårdar Clemens, skall skickas till Hermione och säga henne sin tanka, att ynglingen kan blifva återställd till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas honom, om Hermione emottager dopet. Allt detta bör göra dig segern lätt.

– Min fader, sade Eufemios betänkligt, – de bundsförvandter, du uppräknar, äro mägtiga, men likväl torde min uppgift blifva svår att lösa. Hoppas icke en hastig framgång! Jag känner genom Eusebia, att Hermione afskyr kyrkan. Theodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne Theodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att Andens nådeverkningar på våra hjertan äro bundna vid vissa yttre handlingar. Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och döpelsen som blotta tecknet af den rening, som hjertat bör underkastas. Hon bekänner väl Kristi namn, men är ännu alltjemt densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.

– Detta högmod måste öfvervinnas, sade biskopen, – och skälet hvarför jag öfverlemnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår framgång måste blifva snar. Vi kunna annars förlora mycket. Jag väntar, att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...

– Min fader ...

– Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.

– Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...

– Så skall döpelseakten likväl ega rum.

– Ah!

– Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans väl.

– Du har rätt.

– Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjenster, som hennes son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. – Det är sannolikt, Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Athen.

– Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen öfverraskning. – Det är således sannt, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lemna din hjord?

– Jag känner i min själ en stark maning att öfvergifva verlden och begifva mig till de fromme munkarne i Nisibis, för att bedja om en plats bland dem.

– Du må icke göra det, inföll Eufemios lifligt. – Du skulle lemna din välsignelserika verksamhet, medan du befinner dig i din kraftigaste ålder och kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!

Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.

– Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, – om det är sannt, hvad ryktet likaledes förtäljer, att du nämligen är kallad till en vida större och för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till biskopsstolen, den högt ansedda, på hvilken din namne apostlen Petros sjelf har setat, i verldens uråldriga hufvudstad.

– Ryktet är likt en gammal pladdrande qvinna, sade Petros. – Hvilken orimlighet, att Romarne skulle föredraga en okänd österländning framför sina egna utmärkta män! Dertill kommer, att homoiusion, som vi bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna partiets lösen. Huru kan du då tro, att en österländning och homoiusian – jag talar icke om min ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss – skall i dessa tider blifva delaktig af en sådan ära?... Min son, vårt samtal är nu slutadt. Gå att sköta dina pligter.

Eufemios steg upp, bugade djupt och aflägsnade sig.