I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!" Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skedde så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen. Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt." Och det skedde så. Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det skedde så. Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen. Gud sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden." Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, till att härska över dagen och natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. Gud sade: "Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet." Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig i vattnet och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, likaså alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Också fåglarna skall föröka sig på jorden." Och det blev afton och det blev morgon. Det var den femte dagen. Gud sade: "Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag." Och det skedde så. Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och alla kräldjur på marken efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!" Och Gud sade: "Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda. Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda." Och det skedde så. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort. Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när Herren Gud hade gjort jord och himmel. Det växte ännu ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken. Ty Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ. Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården. Från Eden gick en flod ut som vattnade lustgården och som sedan delade sig i fyra huvudgrenar. Den första heter Pison. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. Guldet i det landet är gott och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. Den tredje floden heter Hiddekel. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. Och Herren Gud gav mannen denna befallning: "Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö." Herren Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like." Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:"Denna är nu ben av mina benoch kött av mitt kött.Hon skall heta kvinna,ty av man har hon tagits." Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra. Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?" Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig." Då sade han: "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Kvinnan svarade: "Ormen förledde mig och jag åt." Då sade Herren Gud till ormen:"Eftersom du har gjort detta,skall du vara förbannadbland alla boskapsdjur och vilda djur.På din buk skall du gå,och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall sätta fiendskapmellan dig och kvinnanoch mellan din avkommaoch hennes avkomma.Han skall krossa ditt huvudoch du skall hugga honom i hälen." Till kvinnan sade han:"Jag skall göra din möda stornär du blir havande.Med smärta skall du föda dina barn.Till din man skall din lust vara,och han skall råda över dig." Till Adam sade han:"Du lyssnade på din hustruoch åt av det trädom vilket jag befallt dig:Du skall inte äta av det.Därför skall marken varaförbannad för din skull.Med möda skall du livnära dig av denså länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt digoch du skall äta av markens örter. I ditt anletes svettskall du äta ditt brödtill dess du vänder åter till jorden,ty av den har du tagits.Jord är du,och jord skall du åter bli." Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till allt levande. Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. Herren Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt." Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. Mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: "Jag har fått en man från Herren." Hon födde ännu en son, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev åkerbrukare. Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. Och Herren sade till Kain: "Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den." Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. Och Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?" Då sade han: "Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden." Kain sade då till Herren: "Mitt brott är för stort för att förlåtas. Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig." Men Herren sade till honom: "Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Kain kände sin hustru och hon blev havande och födde Hanok. Och Kain byggde en stad och kallade den Hanok efter sin son. Åt Hanok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metusael, och Metusael blev far till Lemek. Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. Ada födde Jabal. Han blev stamfader till dem som bor i tält och är boskapsskötare. Hans bror hette Jubal. Han blev stamfader till alla dem som spelar harpa och flöjt. Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama. Lemek sade till sina hustrur:"Ada och Silla,hör på mig!Ni Lemeks hustrur,lyssna till mina ord:En man har jag dödat för varje såroch en ung man för varje blåmärke. Ja, sju gånger blir Kain hämnad,men Lemek sjuttiosju gånger." Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: "Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom." Också Set fick en son och han gav honom namnet Enos. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn. Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades. När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela ålder - den tid han levde - blev 930 år. Därefter dog han. När Set var 105 år blev han far till Enos. Sedan Set hade fått Enos levde han 807 år och fick söner och döttrar. Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han. När Enos var 90 år blev han far till Kenan. Sedan Enos hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar. Enos hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han. När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar. Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han. När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar. Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han. När Jered var 162 år blev han far till Hanok. Sedan Jered hade fått Hanok levde han 800 år och fick söner och döttrar. Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han. När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. När Metusela var 187 år blev han far till Lemek. Sedan Metusela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. Metuselas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han. När Lemek var 182 år fick han en son. Han gav honom namnet Noa, ty han sade: "Denne skall trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat." Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han. När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet. När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren: "Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år." Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. Herren sade: "Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem." Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan. Och så skall du göra arken: Den skall vara trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög. Högst upp skall du göra en öppning för ljuset, en aln hög, runt hela arken. En dörr till arken skall du sätta på sidan. Du skall inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning. Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden för att utrota alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du skall gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. Av allt levande, av alla varelser, skall du föra in ett par i arken för att de skall överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön skall det vara. Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag skall ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv. Och du skall ta med dig allt slags mat, sådant som kan ätas, och samla i förråd. Det skall tjäna som föda för dig och dem." Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom. Herren sade till Noa: "Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma skall leva vidare över hela jorden. Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort." Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden. Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.Och Herren stängde igen om honom. Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. Ja, vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, till dess det täckte alla höga berg under hela himlen. Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta. Då förgicks allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades. Och vattnet stod högt över jorden i etthundrafemtio dagar. Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter etthundrafemtio dagar började det avta. Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen. Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga. Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, till dess vattnet hade torkat bort från jorden. Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom. Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. Då talade Gud till Noa och sade: "Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden." Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag skall aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. Så länge jorden består,skall sådd och skörd,köld och värme,sommar och vinter,dag och nattaldrig upphöra." Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv. Den som utgjuter människoblod,hans blod skall utgjutas av människor,ty Gud har gjort människan till sin avbild. Men var fruktsamma och föröka er.Väx till på jorden och föröka er på den." Vidare sade Gud till Noa och hans söner: "Se, jag skall upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden. Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden." Och Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden." Och Gud sade till Noa: "Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden." Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. Noa som var åkerbrukare var den förste som anlade en vingård. Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet. Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet. När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: "Förbannad vare Kanaan,en slavars slav skall han varaåt sina bröder!" Han sade vidare:"Välsignad vare Herren, Sems Gud,och Kanaan skall vara hans slav! Gud skall utvidga Jafet,han skall bo i Sems tält,och Kanaan skall vara deras slav." Noa levde trehundrafemtio år efter floden. Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han. Detta är Noas söners, Sems, Hams och Jafets, fortsatta historia. Åt dem föddes söner efter floden. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Gomers söner var Askenas, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisa och Tarsis, kitteerna och dodaneerna. Från dessa har inbyggarna i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk. Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Söner till Kush var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: "En väldig jägare inför Herren som Nimrod." Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinars land. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är "den stora staden". Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, patroseerna, kasluheerna, den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna. Kanaan blev far till Sidon, som var hans förstfödde, och Het, vidare jebusiterna, amoreerna, girgaseerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lesa. Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk. Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfader till alla Ebers söner. Sems söner var Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram. Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. Arpaksad blev far till Sela och Sela blev far till Eber. Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan. Joktan blev far till Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, Hadoram, Usal, Dikla, Obal, Abimael, Saba, Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot Östra berget. Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk. Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden. Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där. De sade till varandra: "Kom, så slår vi tegel och bränner det!" Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. Och de sade: "Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden." Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de måste upphöra att bygga på staden. Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden. Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpaksad, två år efter floden. Sedan Sem hade fått Arpaksad levde han 500 år och fick söner och döttrar. När Arpaksad var 35 år blev han far till Sela. Sedan Arpaksad hade fått Sela levde han 403 år och fick söner och döttrar. När Sela var 30 år blev han far till Eber. Sedan Sela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar. När Eber var 34 år blev han far till Peleg. Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar. När Peleg var 30 år blev han far till Reu. Sedan Peleg hade fått Reu levde han 209 år och fick söner och döttrar. När Reu var 32 år blev han far till Serug. Sedan Reu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar. När Serug var 30 år blev han far till Nahor. Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar. När Nahor var 29 år blev han far till Tera. Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar. När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran. Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. Haran dog hos sin fader Tera i sitt fosterland, det kaldeiska Ur. Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Haran bosatte de sig där. Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Haran. Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land.När de kom till Kanaans land fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land." Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut. Men det blev hungersnöd i landet och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, ty hungersnöden var svår i landet. När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig." Så kom Abram till Egypten. Egyptierna såg att Saraj var en mycket vacker kvinna, och när faraos hövdingar fick se henne, prisade de henne inför farao och hon fördes in i faraos palats. Och det gick bra för Abram för hennes skull, och han fick får, nötboskap och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler. Men Herren lät farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull. Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde. Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, till den plats där hans tält tidigare hade stått mellan Betel och Ai och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn. Lot, som följde med Abram, hade också får och nötboskap och tält, och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. Då sade Abram till Lot: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför Herren. Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. Bryt upp och drag igenom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det." Abram flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren. Vid den tid då Amrafel var kung i Sinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim, förde dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsa, kungen i Gomorra, Sinab, kungen i Adma, Semeber, kungen i Sebojim, och kungen i Bela, det vill säga Soar. Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu är. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med de kungar som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Save-Kirjatajim och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen. Sedan vände de om och kom till En-Mispat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar. Kungen i Sodom drog då ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sebojim och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, mot Kedorlaomer, kungen i Elam, Tidal, kungen över Gojim, Amrafel, kungen i Sinar, och Arjok, kungen i Ellasar; fyra kungar mot de fem. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Kungarna i Sodom och Gomorra flydde och föll då i dessa. De övriga flydde till bergsbygden. Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde. Han bodde ju i Sodom. Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebreen. Han bodde vid den terebintlund som tillhörde amoreen Mamre, Eskols och Aners bror, och de var i förbund med Abram. Då Abram hörde att hans släkting hade tagits tillfånga, lät han sina mest betrodda män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. Han fördelade sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket. När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram och sade:"Välsignad vare Abramav Gud den Högste,skapare av himmel och jord! Och välsignad vare Gud den Högste,som har givit dina fiender i din hand!"Och Abram gav honom tionde av allt. Kungen i Sodom sade till Abram: "Ge mig folket. Krigsbytet kan du behålla för dig själv." Men Abram svarade kungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. Jag vill inte ha någonting. Det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel, Aner, Eskol och Mamre. Låt dem få sin del." Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: "Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor." Men Abram sade: "Herre Herre, vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus." Abram sade vidare: "Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig." Men Herrens ord kom till honom: "Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge." Sedan förde han honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem", och han sade till honom: "Så skall din avkomma bli." Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Sedan sade han till honom: "Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel." Han svarade: "Herre, Herre, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?" Då sade han till honom: "Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva." Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. Och Herren sade till Abram: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått." När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, hetiternas, perisseernas, rafaeernas, amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land." Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. Och Saraj sade till Abram: "Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Jag kanske kan få barn genom henne." Och Abram lyssnade till Sarajs ord. När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. Han gick in till Hagar och hon blev havande, men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. Då sade Saraj till Abram: "Den orätt jag utsätts för skall komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren skall döma mellan mig och dig." Abram sade till Saraj: "Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst." När då Saraj bestraffade henne, flydde hon bort från henne. Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. Han sade: "Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?" Hon svarade: "Jag är på flykt ifrån min husmor Saraj." Då sade Herrens ängel till henne: "Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne." Herrens ängel sade vidare: "Jag skall göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem." Sedan sade Herrens ängel till henne:"Se, du är havandeoch du skall föda en son.Honom skall du kalla Ismael,ty Herren har hört hur du har lidit. Han skall vara som en vildåsna.Hans hand skall vara mot allaoch allas hand mot honom.Och han skall bo mitt emotalla sina bröder." Och hon gav Herren, som hade talat med henne, ett namn. Hon sade: "Du är den Gud som ser mig", för hon tänkte: "Har jag verkligen fått se en skymt av honom som ser mig?" Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. Abram var åttiosex år när Hagar födde Ismael åt honom. När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket." Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: "Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag har gjort dig till fader för många folk. Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud." Gud sade ytterligare till Abraham: "Du skall hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni skall hålla: Alla av manligt kön hos er skall omskäras. Ni skall skära bort er förhud som tecken på förbundet mellan mig och er. Släkte efter släkte skall ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från något främmande folk och som inte är din ättling. Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar skall omskäras. Mitt förbund skall vara på ert kött som ett evigt förbund. Men en oomskuren av manligt kön, en som inte fått förhuden bortskuren, han skall utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund." Och Gud sade till Abraham: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara. Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag skall välsigna henne så att folkslag och kungar över folk skall komma från henne." Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sade för sig själv: "Skulle det födas barn åt en man som är hundra år? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år?" Och Abraham sade till Gud: "Låt bara Ismael få leva inför dig!" Men Gud sade: "Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom. Men också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år." När Gud hade talat färdigt med Abraham for han upp från honom. Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. Abraham var nittionio år när han blev omskuren, och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom. Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres te- rebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden och sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag skall också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade: "Gör som du har sagt." Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka brödkakor!" Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att tillreda den. Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. Och de frågade honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Där inne i tältet." Då sade han: "Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara ha en son." Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade det inte längre på kvinnors vis. Sara log inom sig och tänkte: "När jag nu blivit gammal, skall jag då upptändas av åtrå? Min herre är ju också gammal." Herren sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år skall jag komma tillbaka till dig, och då skall Sara ha en son." Då nekade Sara och sade: "Jag log inte," ty hon blev förskräckt. Men han sade: "Jo, du log." När männen steg upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem ett stycke på väg. Då sade Herren: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rättfärdigt och rätt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham." Sedan sade Herren: "Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det." Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. Och Abraham gick närmare och sade: "Vill du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Vill du då förgöra den och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull som finns där? Det vare dig fjärran att göra något sådant, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Det skulle då gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Det vare dig fjärran! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?" Herren sade: "Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, skall jag skona hela platsen för deras skull." Abraham tog åter till orda och sade: "Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Skall du då på grund av dessa fem fördärva hela staden?" Han svarade: "Om jag finner fyrtiofem där, skall jag inte fördärva den." Men Abraham fortsatte att tala till honom "Kanske finns det fyrtio där." Han svarade: "För dessa fyrtios skull skall jag inte göra det." Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar ännu en gång. Kanske finns det trettio där." Han svarade: "Om jag finner trettio där, skall jag inte göra det." Men han sade: "Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där." Han svarade: "För dessa tjugos skull skall jag inte fördärva den." Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där." Han svarade: "För dessa tios skull skall jag inte fördärva den." När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När han fick se dem, steg han upp för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden och sade: "Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon." De svarade: "Nej, vi stannar på gatan över natten." Men han bad dem så enträget att de tog av från vägen och kom in i hans hus. Han lagade en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. De kallade på Lot och sade till honom: "Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss så att vi får känna dem." Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig och sade: "Mina bröder, gör inte så illa! Jag har två döttrar som aldrig haft någon man. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak." Men de svarade: "Flytta på dig!" De sade vidare: "Denne har kommit hit som främling och nu vill han bli vår domare! Nu skall vi göra mer ont mot dig än mot dem." Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. Männen räckte ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. Sedan sade de till Lot: "Har du några mer här, någon svärson eller söner eller döttrar eller någon annan som tillhör dig i staden, så för bort dem från den här platsen, för vi skall fördärva den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att fördärva den." Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: "Bryt upp och lämna den här platsen, för Herren tänker fördärva staden." Men hans svärsöner trodde att han skämtade. När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: "Stig upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd." När Lot dröjde tog männen honom vid handen tillsammans med hans hustru och hans båda döttrar, ty Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. När de hade fört ut dem sade en: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under." Men Lot sade till dem: "O nej, Herre. Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. Se, staden där borta ligger ju nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Staden är ju liten." Då svarade han honom: "Jag skall göra som du vill också i detta. Jag skall inte omstörta staden du talar om. Men skynda dig att fly dit, ty jag kan inte göra något förrän du är där." Därav fick staden namnet Soar. Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken. Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka. Och hon blev en saltstod. Tidigt följande morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren och såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet. Han såg då rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. Då Gud fördärvade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott. Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. Då sade den äldre till den yngre: "Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man brukar göra överallt på jorden. Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far." Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. Följande dag sade den äldre till den yngre: "Jag låg med far i natt. Nu ger vi honom vin att dricka i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far." Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfader till de nuvarande moabiterna. Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfader till de nuvarande ammoniterna. Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och någon tid bodde han i Gerar. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö." Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem. Männen blev mycket förskräckta. Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra." Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?" Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror." Då tog Abimelek får och nötboskap, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. Och Abimelek sade: "Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill." Och till Sara sade han: "Jag ger din bror tusen siklar silver. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla." Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor, så att de kunde föda barn igen. Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull. Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. Abraham gav den son som Sara hade fött åt honom namnet Isak. Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom. Abraham var etthundra år när hans son Isak föddes. Sara sade: "Gud har fått mig att le. Alla som får höra detta kommer att le med mig." Och hon sade: "Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!" Barnet växte och blev avvant, och den dag då Isak avvandes gjorde Abraham en stor fest. Men då Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar fött åt Abraham, sade hon till Abraham: "Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak." Abraham tog mycket illa vid sig för sin sons skull. Men Gud sade till Abraham: "Tag inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, ty det är genom Isak som du skall få din avkomma. Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling." Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken. När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: "Jag orkar inte se på när pojken dör." Där hon nu satt på något avstånd brast hon i gråt. Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: "Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. Gå och res upp honom och tag hand om honom. Jag skall göra honom till ett stort folk." Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka. Gud var med pojken, och denne växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt. Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten. Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: "Gud är med dig i allt du gör. Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar mig och det land där du bor som främling samma godhet som jag har visat dig." Abraham sade: "Ja, jag svär." Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn. Abimelek svarade: "Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt och jag har inte hört något om det förrän i dag." Då tog Abraham får och nötboskap och gav åt Abimelek, och de slöt förbund med varandra. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden åt sidan. Då sade Abimelek till Abraham: "Vad betyder de sju lammen som du har ställt åt sidan?" Han svarade: "Dessa sju lamm skall du ta emot av mig till ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen." Sedan kallades platsen Beer-Sheba, eftersom de båda svor eden där. Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land. Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens, den evige Gudens, namn. Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid. En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: "Abraham!" Han svarade: "Ja, här är jag." Då sade han: "Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som bränn-offer på ett berg som jag skall visa dig." Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till. När Abraham på tredje dagen lyfte blicken fick han se platsen på avstånd. Han sade då till sina tjänare: "Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er." Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. Isak sade till sin far Abraham: "Far!" Han svarade: "Ja, min son?" Han sade: "Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?" Abraham svarade: "Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son." Så fortsatte de sin vandring tillsammans. När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son." Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. Och Abraham kallade platsen "Herren förser". I dag säger man: "Berget där Herren förser". Herrens ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: "Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst." Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba. Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: Us, hans förstfödde, och Bus, dennes bror, och Kemuel, Arams far, samt Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor. Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka. Sara blev etthundratjugosju år. Så gammal blev Sara. Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. Sedan bröt Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade: "Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda." Hetiterna svarade Abraham: "Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss skall vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där." Då reste sig Abraham upp och bugade sig djupt för hetiterna, landets folk, och sade till dem: "Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, så att han ger mig den grotta i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans åkerfält. Mot full betalning vill jag att han ger mig den till egen gravplats bland er." Men Efron satt bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham i närvaro av alla de hetiter som hade kommit till stadsporten: "Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den åt dig i mitt folks närvaro. Begrav din döda." Abraham bugade sig djupt för landets folk och sade till Efron i deras närvaro: "Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Tag emot det av mig och låt mig begrava min döda där." Efron svarade Abraham: "Min herre, lyssna på mig. Ett stycke mark värd fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda." Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom den summa som han hade nämnt i hetiternas närvaro, fyrahundra siklar silver, sådant silver som var gångbart i handel. Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten. Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats. Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt Abraham ägde: "Lägg din hand under min höft. Jag binder dig med en ed vid Herren, himmelens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, utan att du går till mitt land och till min släkt och där tar en hustru åt min son Isak." Tjänaren sade till honom: "Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" Abraham svarade honom: "Se till att du inte för min son tillbaka dit. Herren, himmelens Gud, som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: 'Åt dina efterkommande skall jag ge detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!" Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed. Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och begav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim. Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut för att hämta vatten. Och han bad: " Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. Jag står här vid vattenkällan och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. Den flicka som jag ber: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och som svarar: Drick! Dina kameler skall jag också ge vatten, låt henne vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt skall jag veta att du har visat godhet mot min herre." Och det hände att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som ingen man hade kommit nära. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen. Då sprang tjänaren emot henne och sade: "Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka." Hon svarade: "Drick, min herre" och tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag skall ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka." Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler. Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar, och han frågade: "Vems dotter är du? Säg mig det. Och finns det plats för oss i din fars hus över natten?" Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som hon födde åt Nahor." Och hon fortsatte: "Vi har gott om halm och foder. Vi har också plats så att du kan stanna över natten." Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren och sade: "Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt." Och flickan sprang hem och berättade alltsammans. Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne, gav han sig i väg ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. Han sade: "Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna." Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. Man satte fram mat åt honom, men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Laban sade: "Säg det!" Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare. Herren har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och nötboskap, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger. Nu har min herre bundit mig vid ed och sagt: Du får inte åt min son ta en hustru bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, utan du skall gå till min fars hus och till min släkt och där hämta en hustru åt min son. Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, skall sända sin ängel med dig och göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden - om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig. Så kom jag i dag till källan och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du ändå ville låta den resa jag företagit mig bli framgångsrik! Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, och hon svarar mig: Drick du. Också åt dina kameler skall jag ösa upp vatten, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son. Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag skall också ge dina kameler vatten. Då drack jag, och hon gav också kamelerna vatten. Jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka. Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg, så att jag åt min herres son skulle få en dotter från hans släkt. Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det också, så att jag kan vända mig åt annat håll, till höger eller vänster." Då sade Laban och Betuel: "Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. Se, där står Rebecka framför dig. Tag henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son, som Herren har sagt." När Abrahams tjänare hörde detta, föll han ner på marken inför Herren. Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten. Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: "Låt mig nu fara till min herre." Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: "Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara." Men han svarade dem: "Uppehåll mig inte, när nu Herren har gjort min resa framgångsrik. Låt mig fara. Jag vill resa hem till min herre." Då sade de: "Vi kallar hit flickan och frågar henne själv." De kallade till sig Rebecka och frågade henne: "Vill du följa med den här mannen?" Hon svarade: "Ja". Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma fara tillsammans med Abrahams tjänare och hans män. Och de välsignade Rebecka och sade till henne:"Av dig, vår syster, skall kommatusen gånger tiotusen,och din avkomma skall intasina fienders portar!" Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och for sin väg. Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, ty han bodde i Negev. Mot kvällen när han gick och grubblade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen och frågade tjänaren: "Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?" Tjänaren svarade "Det är min herre." Då tog hon sin slöja och dolde sig. Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor. Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. Joksan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var assureerna, letuseerna och leummeerna. Midjans söner var Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner. Och Abraham gav allt han ägde till Isak. Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han dem bort från sin son Isak, österut till Österlandet. Abrahams ålder blev etthundrasjuttiofem år. Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk. Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på den mark som tillhört hetiten Efron, Sohars son. Denna mark hade Abraham köpt av hetiterna. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi. Detta är Ismaels, Abrahams sons, fortsatta historia. Han föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska slavinna. Och detta är namnen på Ismaels söner i den ordning de föddes: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam, Misma, Duma och Massa, Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma. Dessa var Ismaels söner och detta var sönernas namn i deras byar och tältläger, tolv furstar för deras stammar. Ismaels ålder blev etthundratrettiosju år. Därefter gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk. Hans ättlingar bodde i områdena från Havila ända till Shur, som ligger öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien. De slog sig ner mitt emot alla sina bröder. Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia. Abraham blev far till Isak, och Isak var fyrtio år gammal när han tog Rebecka till hustru, arameen Betuels dotter från Paddan-Aram och syster till arameen Laban. Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande. Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: "Om det blir så här, varför drabbar det mig?" Och hon gick för att fråga Herren. Herren svarade henne:"Två folk finns i ditt moderliv,två folkstammar skall ur ditt skötegå skilda vägar.Det ena folket skall blistarkare än det andra,och den äldre skall tjäna den yngre." När tiden var inne att hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. Sedan kom hans bror fram och han höll handen om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes. Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob. En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. Han sade till Jakob: "Låt mig få äta av det röda, det röda du har där, för jag är helt utmattad." Därav fick han namnet Edom. Men Jakob sade: "Sälj då din förstfödslorätt till mig." Esau svarade: "Jag är ju nära att dö. Vad har jag då för nytta av min förstfödslorätt?" Jakob sade: "Ge mig din ed på det." Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Esau åt och drack, steg sedan upp och gick sin väg. Så litet värdesatte Esau sin förstfödslorätt. Det blev en ny hungersnöd i landet, efter den som hade inträffat på Abrahams tid, och Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar. Då uppenbarade Herren sig för honom och sade: "Drag inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. Stanna som främling här i landet. Jag skall vara med dig och välsigna dig, ty åt dig och dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden, och jag skall hålla den ed som jag har svurit din fader Abraham. Jag skall göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och åt dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden. Och i din avkomma skall alla jordens hednafolk bli välsignade, eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar." Så stannade Isak i Gerar. När männen på orten frågade om hans hustru, sade han: "Hon är min syster", för han var rädd för att säga: "min hustru". Han tänkte: "Männen här på platsen kan slå ihjäl mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker." Men när han hade varit där en längre tid, hände det sig att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak kela med sin hustru Rebecka. Abimelek kallade till sig Isak och sade: "Hon är ju din hustru! Hur kunde du säga att hon är din syster?" Isak svarade honom: "Jag var rädd att jag annars skulle bli dödad för hennes skull." Då sade Abimelek: "Vad har du gjort mot oss? Hur lätt kunde det inte ha hänt att någon från vårt folk hade legat med din hustru, och då hade du dragit skuld över oss." Sedan befallde Abimelek hela folket: "Den som rör den här mannen eller hans hustru skall straffas med döden." Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty Herren välsignade honom. Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer, så att han till slut var mycket rik. Han ägde så mycket får och nötboskap och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom. Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans fader Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. Abimelek sade till Isak: "Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss." Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång och bodde där. Isak grävde på nytt upp de vattenbrunnar som hade grävts på hans fader Abrahams tid men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade givit dem. När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten. Herdarna i Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt!" Därför gav han den brunnen namnet Esek, eftersom de hade grälat med honom. Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna. Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Om den tvistade de inte. Därför gav han den namnet Rehobot, och sade: "Nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss i landet." Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte! Jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull". Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn. Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. Men Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, ni som hatar mig och har drivit bort mig ifrån er." De svarade: "Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: Du skall inte göra oss något ont, liksom vi å vår sida inte har ofredat dig och inte gjort dig annat än gott och låtit dig fara i frid. Du är nu välsignad av Herren." Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. De steg upp tidigt följande morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de for ifrån honom i frid. Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om den brunn de hade grävt och sade till honom: "Vi har funnit vatten." Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba än i dag. När Esau var fyrtio år tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon. Men de blev en hjärtesorg för Isak och Rebecka. När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: "Min son." Han svarade honom: "Här är jag." Då sade han: "Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör." Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, sade Rebecka till sin son Jakob: "Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör." Men Jakob sade till sin mor Rebecka: "Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse." Men hans mor sade till honom: "Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig." Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. Han gick in till sin far och sade: "Far." Han svarade: "Vad vill du? Vem är du, min son?" Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig." Men Isak sade till sin son: "Hur har du kunnat finna det så snart, min son?" Han svarade: " Herren, din Gud, sände det i min väg." Då sade Isak till Jakob: "Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte." Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, men så frågade han: "Är du verkligen min son Esau?" Han svarade: "Ja." Då sade han: "Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig." Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. Sedan sade hans fader Isak till honom: "Kom hit och kyss mig, min son." När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:"Doften av min sonär lik doften från en marksom Herren har välsignat. Gud skall ge dig av himlens daggoch av jordens fruktbarhet,säd och vin i riklig mängd. Folk skall tjäna digoch folkslag falla ner för dig.Var en herre över dina bröder.Din mors söner skall falla ner för dig.Förbannad vare den som förbannar digoch välsignad den som välsignar dig!" När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: "Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom." Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde." Då blev Isak mycket förskräckt och sade: "Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara." När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: "Far, välsigna också mig!" Men han svarade: "Din bror kom med svek och tog din välsignelse." Då sade Esau: "Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse." Och han frågade: "Har du då ingen välsignelse kvar för mig?" Isak sade då till Esau: "Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?" Esau sade till sin far: "Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!" Och han började storgråta. Då svarade hans fader Isak honom:"Se, fjärran från jordens fruktbarhetskall din boning varaoch utan dagg från himlen där ovan. Av ditt svärd skall du levaoch din bror skall du tjäna.Men när du blir bångstyrigskall du slita hans okfrån din nacke." Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: "Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." När man berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon bud efter sin yngre son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. Och nu, min son, lyssna på mig! Fly till min bror Laban i Haran och stanna hos honom en tid, till dess din brors förbittring har lagt sig. När din bror inte längre är förbittrad på dig och han har glömt vad du gjort mot honom, då skall jag sända bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?" Sedan sade Rebecka till Isak: "Jag är trött på livet för de hetitiska kvinnornas skull. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, varför skulle jag då leva?" Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: "Du skall inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. Stå upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. Gud den Allsmäktige skall välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig, så att du blir många folk. Han skall ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud har gett åt Abraham, det land där du nu bor som främling." Så sände Isak i väg Jakob och han begav sig till Paddan-Aram, till arameen Laban, Betuels son, som var bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor. Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade ju välsignat honom och befallt honom att inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. Då förstod Esau att hans fader Isak inte tyckte om kananeiskorna. Därför begav han sig till Ismael och tog Mahalat till hustru utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot. Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. Och se, Herren stod ovanför den och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: " Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Lus. Jakob gav ett löfte och sade: "Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde." Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. Där fick han se en brunn på fältet och vid den låg tre fårhjordar, ty ur den brunnen brukade man ge hjordarna vatten. Stenen som låg över brunnens öppning var stor. Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan vältra bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning. Jakob frågade männen: "Mina bröder, varifrån är ni?" De svarade: "Vi är från Haran." Då sade han till dem: "Känner ni Laban, Nahors son?" "Ja", svarade de. Han frågade dem vidare: "Står det väl till med honom?" De svarade: "Ja. Se, där kommer hans dotter Rakel med fåren." Jakob sade: "Det är ju ännu full dag och det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen." Men de svarade: "Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och man har vältrat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten." Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, ty hon brukade vakta dem. När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och vältrade bort stenen från öppningen till brunnen och gav sin morbror Labans får vatten. Jakob kysste Rakel och brast i gråt. Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade detta för sin far. När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. Och Laban sade till honom: "Du är verkligen av samma kött och blod som jag!" Så stannade han hos honom en månad. Laban sade till Jakob: "Du är ju min släkting. Skall du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön." Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. Leas ögon var matta, men Rakel var välväxt och vacker att se på. Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: "Jag vill arbeta åt dig i sju år för Rakel, din yngre dotter." Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig." Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne. När tiden hade gått sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne." Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea. På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: "Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit mig?" Laban svarade: "Här på orten brukar man inte ge bort den yngre före den äldre. Fullfölj nu Leas bröllopsvecka. Sedan skall vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till." Jakob gick med på detta och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Sedan arbetade han hos honom i sju år till. Men när Herren såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben, ty hon sade: " Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig." Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: " Herren har hört att jag är försmådd. Därför har han gett mig denne också." Och hon gav honom namnet Simeon. Hon blev havande på nytt och födde en son. Då sade hon: "Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig. Jag har ju fött tre söner åt honom." Därför fick han heta Levi. Ännu en gång blev hon havande och födde en son. Då sade hon: "Nu vill jag tacka Herren." Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan slutade hon upp att föda. När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: "Skaffa mig barn, annars dör jag." Då blev Jakob arg på Rakel och svarade: "Kan jag ersätta Gud, som har hindrat dig att få barn?" Hon sade: "Se, där är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så att hon får föda barn åt mig och jag får avkomma genom henne." Så gav hon honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne. Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. Då sade Rakel: "Gud har skaffat mig rätt. Han har hört min röst och gett mig en son." Därför gav hon honom namnet Dan. Och Bilha, Rakels slavinna, blev åter havande och födde en andra son åt Jakob. Då sade Rakel: "Guds strider har jag stridit med min syster och vunnit seger." Och hon gav honom namnet Naftali. När Lea såg att hon hade slutat föda barn, tog hon sin slavinna Silpa och gav henne till hustru åt Jakob. Och Silpa, Leas slavinna, födde en son åt Jakob. Då sade Lea: "Till lycka." Och hon gav honom namnet Gad. Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob. Då sade Lea: "Jag är lycklig. Ja, unga kvinnor skall prisa mig lycklig." Och hon gav honom namnet Aser. Men en gång under veteskörden gick Ruben ut på marken och fann kärleksäpplen som han bar till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig av din sons kärleksäpplen." Men hon svarade henne: "Är det inte nog att du har tagit min man? Vill du ta min sons kärleksäpplen också?" Rakel sade: "Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen." När Jakob kom hem från marken på kvällen, gick Lea och mötte honom och sade: "Du skall gå in till mig, för jag har gett min sons kärleksäpplen som lön för dig." Så låg han med henne den natten. Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob. Då sade Lea: "Gud har gett mig lön för att jag gav min slavinna åt min man." Och hon gav honom namnet Isaskar. Lea blev åter havande och födde en sjätte son åt Jakob. Då sade hon: "Gud har gett mig en god gåva. Nu skall min man bo hos mig, eftersom jag har fött sex söner åt honom." Och hon gav honom namnet Sebulon. Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina. Men Gud tänkte på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam. Och hon blev havande och födde en son. Då sade hon: "Gud har tagit bort min skam." Och hon gav honom namnet Josef och sade: " Herren skall ge mig ännu en son." När Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: "Låt mig fara. Jag vill bege mig hem till min bygd och till mitt land. Ge mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för och låt mig fara hem. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig." Laban svarade honom: "Låt mig finna nåd för dina ögon. Genom spåtecken förstår jag att Herren har välsignat mig för din skull." Han tillade: "Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så skall jag ge dig det." Jakob sade till honom: "Du vet själv hur jag har arbetat åt dig och vad det har blivit av din boskap hos mig. Det lilla du hade innan jag kom har förökat sig och blivit mycket, eftersom Herren har välsignat dig var jag än gått fram. Men när skall jag få göra något för mitt eget hus?" Han svarade: "Vad skall jag ge dig?" Jakob sade: "Du skall inte ge mig något alls. Om du gör mig till viljes i det jag nu säger skall jag fortsätta att vara herde för din hjord och vakta den. Jag vill gå igenom hela din hjord i dag och ur den skilja ut alla spräckliga och brokiga djur, alla mörka djur bland lammen och dem som är brokiga och spräckliga bland getterna. Det skall vara min lön. När du senare kommer för att med egna ögon se vad som har blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka skall räknas som stulna." "Det är bra", sade Laban. "Det får bli som du har sagt." Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. Han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och Jakob. Och Jakob fick sedan vakta Labans övriga hjord. Men Jakob tog färska käppar av poppel, mandelträd och lönn och gjorde vita ränder på dem genom att skala av barken så att det vita på käpparna syntes. Sedan lade han käpparna som han skalat i rännorna eller vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när hjordarna kom för att dricka. De brukade para sig när de kom för att dricka. När djuren parade sig vid käpparna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig. Sedan förde Jakob lammen åt sidan och ordnade de övriga djuren så att de vände huvudena mot det strimmiga och mot allt det mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. Så ofta de kraftiga djuren skulle para sig, lade Jakob käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig vid käpparna. Men när det var svaga djur, lade han inte dit dem. På det sättet fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga. Och Jakob blev mycket rik. Han fick mycket småboskap och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor. Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vad vår far ägde. Av det som tillhörde vår far har han skaffat sig hela denna rikedom." Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut. Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig." Och Jakob sände bud efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. När han sade: De spräckliga skall vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga skall vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig. När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Här är jag. Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och drag ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland." Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? Var vi inte som främlingar för honom när han sålde oss? Sedan har han också gjort slut på det han fick i betalning för oss. Ja, hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig." Jakob bröt så upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna och tog med sig all boskap och all egendom som han hade samlat, den boskap han ägde och hade skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin fader Isak i Kanaans land. Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar. Och Jakob smög sig i väg från arameen Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden och ställde sin färd mot Gileads berg. På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd. Men Gud kom till arameen Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont." När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar liksom fångar tagna med svärd. Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? Eftersom du inte lät mig veta något, kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med pukor och harpor. Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har handlat som en dåre. Det står i min makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. Nu gav du dig i väg därför att du längtade hem så mycket, men varför stal du mina gudar?" Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. Men den som du hittar dina gudar hos skall inte få behålla livet. I våra släktingars närvaro får du se efter om jag har något hos mig som är ditt. Tag det i så fall!" Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem. Laban gick då in i Jakobs tält och sedan in i Leas tält och in i de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem. Hon sade till sin far: "Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan stiga upp för dig. Jag har det på kvinnors vis." Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem. Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad har jag gjort för illa eller syndat, eftersom du förföljer mig så våldsamt? Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du då funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda. I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. Inget ihjälrivet djur förde jag till dig. Jag var tvungen att själv ersätta det. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig. I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. Om inte min fars Gud hade varit med mig - Abrahams Gud som också Isak fruktar - så hade du säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt." Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt som du ser är mitt. Vad skulle jag väl kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de har fött? Kom nu och låt oss sluta förbund med varandra. Det skall vara vittne mellan mig och dig." Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed. Och Laban sade: "Detta röse skall i dag vara vittne mellan mig och dig." Det var så det fick namnet Galed. Men det kallades också Mispa, ty han sade: " Herren skall vara en väktare mellan mig och dig, när vi inte längre ser varandra. Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, skall du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande." Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. Detta röse skall vara ett vittne, och stoden skall vara ett vittne, att jag inte skall fara till dig förbi detta röse och att inte heller du skall fara till mig förbi detta röse och förbi denna stod med onda avsikter. Abrahams och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, skall vara domare mellan oss." Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade. Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten. På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem. Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. När han såg dem sade han: "Detta är Guds skara." Och han kallade platsen Mahanajim. Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark, och han befallde dem: "Så här skall ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon." När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: "Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man." Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror och sade: "Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan." Och Jakob bad: " Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna." Jakob stannade där den natten. Av sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, trettio kamelston som gav di, tillsammans med deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl. Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: "Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna." Sedan befallde han den som gick först: "När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss." Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: "Som jag har sagt er skall ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. Ni skall också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss." Ty han tänkte: "Jag vill beveka honom med de gåvor som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl." Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten. Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp." Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob". Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat." Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats." När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan. Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden, innan han kom fram till sin bror. Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät. När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: "Vilka är de här som du har med dig?" Han svarade: "Det är barnen som Gud har gett din tjänare." Sedan gick slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. Efter dem gick Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist gick Josef och Rakel fram och bugade sig. Esau frågade: "Vad menade du med hela den skara som jag mötte?" Han svarade: "Jag ville finna nåd för min herres ögon." Men Esau sade: "Jag har nog. Behåll det du har, min bror." "Nej, jag ber dig", svarade Jakob "om jag har funnit nåd för dina ögon så tag emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte, när du tar emot mig så vänligt. Tag emot gåvan som jag har sänt dig, för Gud har varit nådig mot mig, och jag har allt." Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den. Och Esau sade: "Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig." Men Jakob svarade honom: "Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir." Då sade Esau: "Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig." Men Jakob svarade: "Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon." Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot. Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Sikem i Kanaans land och slog läger utanför staden. Det jordstycke där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Sikems far. Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel. Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. Sikem som var son till hiveen Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne till sig. Han låg med henne och förnedrade henne. Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. Och Sikem sade till sin fader Hamor: "Skaffa mig den flickan till hustru." Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob till dess de kom hem. Men Sikems fader Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Sikem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en galenskap i Israel, något som inte fick ske. Men Hamor talade med dem och sade: "Min son Sikem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. Slå er ner hos oss och landet skall ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar." Och Sikem sade till hennes far och hennes bröder: "Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru." Jakobs söner svarade Sikem och hans fader Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. De sade till dem: "Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Sådant håller vi för skamligt. Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. Då skall vi ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar till hustrur. Vi skall då bo bland er och bli ett enda folk med er. Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort." Hamor och hans son Sikem tyckte att deras förslag lät bra. Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, ty han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan. Hamor och hans son Sikem gick till stadsporten och talade till männen i staden. De sade: "Dessa män är fredligt sinnade mot oss. Vi bör därför låta dem bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss låter omskära sig liksom de själva är omskurna. Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss." Och folket lydde Hamor och hans son Sikem. Alla män, så många som bodde innanför stadsporten, lät omskära sig. Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla som var av manligt kön. Också Hamor och hans son Sikem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Sikems hus och gav sig i väg. Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit orenad. De tog deras får, nötboskap och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen. Men Jakob sade till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Mitt folk är bara en liten skara. De kommer nu att gå samman mot mig och slå ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras." Men de svarade: "Skulle man då få behandla vår syster som en hora?" Gud sade till Jakob: "Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau." Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: "Gör er av med de främmande gudar som ni har hos er, rena er och byt kläder, och låt oss dra upp till Betel. Där skall jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på den väg jag gick." Och de gav Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig och alla sina örringar, och Jakob grävde ner allt detta under terebinten vid Sikem. Sedan bröt de upp, och en förskräckelse från Gud kom över städerna runt omkring, så att man inte förföljde Jakobs söner. Och Jakob kom till Lus, det vill säga Betel, i Kanaans land, med allt det folk som var med honom. Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där, när han flydde för sin bror. Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken. Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. Gud sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du skall inte längre heta Jakob utan Israel skall vara ditt namn." Och han gav honom namnet Israel. Gud sade till honom: "Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skall komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Det land som jag har givit åt Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande skall jag ge detta land." Sedan for Gud upp från honom på den plats där han hade talat med honom. Men Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stod av sten, och han offrade drickoffer på den och göt olja över den. Jakob gav platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel. Sedan bröt de upp från Betel. När det var ett stycke kvar till Efrata födde Rakel, och förlossningen var svår. Då det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var inte rädd, också den här gången får du en son." Men när hennes själ skulle lämna henne - ty hon var döende - gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrat, det vill säga Betlehem. Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten. Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. Medan Israel bodde där i landet hände sig att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.Jakob hade tolv söner. Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. Rakels söner var Josef och Benjamin. Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. Leas slavinna Silpas söner var Gad och Aser. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. Jakob kom hem till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. Och Isak levde etthundraåttio år. Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom. Detta är Esaus fortsatta historia. Esau är densamme som Edom. Esau hade tagit sig hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hiveen Sibon, samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot. Och Ada födde Elifas åt Esau och Basemat födde Reguel. Oholibama födde Jeus, Jalam och Kora. Detta var Esaus söner och de föddes åt honom i Kanaans land. Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap, alla sina dragdjur och all annan egendom som han hade skaffat sig i Kanaans land och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. Deras ägodelar var nämligen så stora att de inte kunde bo tillsammans. Landet där de uppehöll sig räckte inte till åt dem för deras boskapshjordars skull. Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom. Detta är Esaus fortsatta historia. Han blev stamfader till edomiterna i Seirs bergsbygd. Och detta är namnen på Esaus söner: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat. Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. Timna, som var Elifas, Esaus sons, bihustru, födde Amalek åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada. Reguels söner var Nahat och Sera, Samma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat. Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeus, Jalam och Kora. Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, Kora, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i Edoms land. De var söner till Ada. Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Samma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i Edom och var söner till Esaus hustru Basemat. Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeus, Jalam och Kora. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru. Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom. Detta var horeen Seirs söner, landets tidigare inbyggare: Lotan, Sobal, Sibon, Ana, Dison, Eser och Disan. Dessa var horeernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land. Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna. Sobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam. Sibons söner var Aja och Ana. Det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibons åsnor. Anas barn var Dison och Oholibama, Anas dotter. Disons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran. Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan. Disans söner var Us och Aran. Horeernas stamfurstar var Lotan, Sobal, Sibon, Ana, Dison, Eser och Disan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig. Detta var de kungar som regerade i Edoms land, innan någon kung regerade över israeliterna. Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba. När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom. När Jobab dog blev Husam från temaneernas land kung efter honom. När Husam dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit. När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom. När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom. När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom. När Akbors son Baal-Hanan dog blev Hadar kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab. Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, Oholibama, Ela, Pinon, Kenas, Teman, Mibsar, Magdiel och Iram. Dessa var alltså edomiternas stamfader Esaus furstar efter deras boplatser i det land som de hade tagit i besittning. Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling. Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem. Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner eftersom han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra en hellång livklädnad åt honom. När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom. Josef hade en dröm som han talade om för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. Han sade till dem: "Hör vilken dröm jag har haft. Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve." Men hans bröder sade till honom: "Skulle du bli vår kung och härska över oss?" Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt. Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. "Lyssna", sade han, "jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig." När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: "Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?" Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet. Och hans bröder gick för att vakta sin fars får i Sikem. Då sade Israel till Josef: "Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem." Han svarade: "Jag är beredd." Israel sade till honom: "Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked." Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Sikem. Där mötte han en man medan han gick omkring villrådig på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. Han svarade: "Jag söker efter mina bröder. Säg mig var de vaktar sin hjord." Mannen svarade: "De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan." Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan. Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, överlade de om att döda honom. De sade till varandra. "Där kommer drömmaren. Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar." Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan dem och sade: "Vi kan inte slå ihjäl honom." Och han fortsatte: "Spill inte blod! Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!" Han ville nämligen rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till hans far. När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga livklädnaden som han hade på sig. Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den. Sedan satte de sig ner för att äta och fick då se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum. De var på väg ner till Egypten. Då sade Juda till sina bröder: "Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod? Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna! Låt inte vår hand komma vid honom, han är i alla fall vår bror, vårt eget kött och blod." Och bröderna följde hans råd. När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten. När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder och gick tillbaka till sina bröder och sade: "Pojken är inte där! Vart skall jag nu ta vägen?" Men de slaktade en bock och tog Josefs livklädnad och doppade den i blodet. Sedan skickade de hem den hellånga livklädnaden till sin far och lät säga: "Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons livklädnad." Och han kände igen den och sade: "Det är min sons livklädnad. Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven." Och Jakob slet sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: "Jag skall med sorg fara ner i dödsriket till min son." Så grät hans far över honom. Men medaniterna sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna. Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua. Han tog henne till sig och gick in till henne. Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er. Sedan blev hon åter havande och födde en son som hon gav namnet Onan. Hon födde ännu en son och gav honom namnet Sela. När han föddes var Juda i Kesib. Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon och Herren dödade honom. Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe och skaffa avkomma åt din bror." Men eftersom Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, lät han säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror. Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna som änka i din fars hus till dess att min son Sela blir vuxen." Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där. En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får. När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren, lade hon av sig änkekläderna, tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Sela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom. När Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka. Hon hade ju täckt för sitt ansikte. Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: "Får jag gå in till dig?" Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: "Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?" Han sade: "Jag skickar dig en killing ur min hjord." Hon svarade: "Ja, om du ger mig pant tills du skickar den." Han sade: "Vad skall jag då ge dig i pant?" Hon svarade: "Din signetring med kedja och staven som du har i handen." Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom. Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen. Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte. Han frågade männen på platsen var tempelskökan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelsköka där. Och han kom tillbaka till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelsköka där." Då sade Juda: "Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne." Ungefär tre månader senare fick Juda höra: "Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt och hon har också blivit havande genom sin otukt." Då sade Juda: "För ut henne och bränn henne!" Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: "Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven." Och Juda kände igen dem och sade: "Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela." Men han låg aldrig mer med henne. När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Vid födelsen stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: "Han kom ut först." Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: "Varför har du trängt dig fram?" Och han fick namnet Peres. Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera. Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. Herren var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, och hans herre såg att Herren var med honom, ty allt som han gjorde lät Herren lyckas väl. Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om. Från den stund han hade satt honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hemma och ute på marken. Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.Josef var välväxt och såg bra ut. Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: "Ligg med mig!" Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Ända sedan min herre tog mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat åt mig att sköta om. Här i huset har han inte större makt än jag, och ingenting annat än dig har han förbehållit sig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?" Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne. Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, grep hon honom i manteln och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde därifrån. När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Se här, han har fört hit till oss en hebreisk man som vill locka oss till lättsinne. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han kvar manteln hos mig och flydde ur huset." Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig till dess hans herre kom hem. Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: "Den hebreiske tjänaren, som du har fört hit till oss, kom in till mig och ville locka mig till lättsinne. Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut ur huset." När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade handlat så mot henne, blev han rasande och satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef som fånge. Men Herren var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. Han lät alla fångar i fängelset stå under Josefs uppsikt, och allt som skulle göras där fick Josef göra. Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde. En tid därefter hände det att den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare handlade orätt mot sin herre, kungen i Egypten. Farao blev vred på sina båda hovmän, överhovmästaren och förste bagaren, och lät sätta dem i förvar i drabantbefälhavarens hus, i det fängelse där Josef satt fången. Befälhavaren för drabanterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid. Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare under samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda uttydning. När Josef på morgonen kom in till dem, såg han att de var upprörda. Han frågade faraos hovmän, som satt i förvar med honom i hans herres hus: "Varför ser ni så sorgsna ut i dag?" De svarade honom: "Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den." Josef sade till dem: "Att ge uttydningen är Guds sak. Berätta drömmen för mig." Då berättade överhovmästaren sin dröm för Josef och sade: "Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand." Josef sade till honom: "Detta är uttydningen: De tre rankorna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ge dig tillbaka din plats. Du skall få ge farao bägaren i handen som förut då du var hans hovmästare. Men tänk på mig när det går bra för dig, så att du visar barmhärtighet mot mig och nämner om mig för farao och hjälper mig ut ur det här huset. Jag rövades bort från hebreernas land, och inte heller här har jag gjort något som man borde sätta mig i fängelse för." När förste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning, sade han till honom: "Jag hade också en dröm, och se, jag bar tre korgar med vetebröd på huvudet. I den översta korgen fanns det alla slags bakverk, sådana som farao brukar äta. Men fåglarna åt av dem ur korgen på mitt huvud." Då sade Josef: "Detta är uttydningen: De tre korgarna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ta det av dig. Han skall hänga upp dig på trä och fåglarna skall äta ditt kött." Tre dagar därefter var det faraos födelsedag och han gjorde en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överhovmästarens huvud och förste bagarens. Han satte överhovmästaren tillbaka i tjänst så att denne åter fick sätta bägaren i faraos hand, men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem. Men överhovmästaren kom inte ihåg Josef utan glömde honom. Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. Han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm. På morgonen var han orolig till sinnes och han skickade bud och kallade till sig alla spåmän och alla vise män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde uttyda dem för honom. Då sade överhovmästaren till farao: "I dag måste jag påminna om mina synder. När farao en gång var vred på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar i det hus som tillhörde befälhavaren för drabanterna. Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda uttydning. Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes." Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den." Josef sade till farao: "Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar." Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilens strand. Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig." Då sade Josef till farao: "Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har samma betydelse. De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma. Det var detta jag menade när jag sade till farao: Vad Gud tänker göra har han låtit farao veta. Sju år skall komma med stort överflöd över hela Egyptens land. Men efter dem skall det komma sju hungerår och man skall glömma allt det tidigare överflödet i Egypten, och hungersnöden skall ödelägga landet. Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. Farao bör också sätta tillsyningsmän över landet och ta upp femtedelen av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. Under dessa kommande goda år skall de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. Och det skall finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som skall komma över Egypten. Så skall landet inte behöva gå under genom hungersnöden." Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, och han sade till dem: "Finns det någon som har Guds ande som denne man?" Och farao sade till Josef: "Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du." Farao sade vidare till Josef: "Se, jag sätter dig över hela Egyptens land." Och farao tog ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld kring hans hals. Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade "Abrek!" framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land. Sedan sade farao till Josef: "Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot." Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Därefter reste Josef omkring i Egyptens land. Josef var trettio år när han stod inför farao, kungen i Egypten. Sedan han lämnat farao reste han omkring i hela Egypten. Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje särskild stad lagrade han den föda som man hämtade från fälten runt omkring. På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas. Innan hungeråren kom, föddes två söner åt Josef. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Josef gav den förstfödde namnet Manasse, "ty", sade han, "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." Åt den andre gav han namnet Efraim, "ty" sade han, "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land." Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut. Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev hungersnöd i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: "Gå till Josef och gör som han säger!" När hungersnöden hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men hungersnöden blev allt svårare i Egypten. Och från hela världen kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden var svår i hela världen. När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: "Varför är ni så rådlösa?" Och han fortsatte: "Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör." Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten. Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka. Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde hungersnöd i Kanaans land. Josef var nu den som hade makten i landet och det var han som sålde säd till allt folket. När Josefs bröder kom dit, bugade de sig för honom med ansiktena mot jorden. Då Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: "Var kommer ni ifrån?" De svarade: "Från Kanaans land för att köpa säd till mat." Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom. Då tänkte Josef på de drömmar han hade haft om dem. Han sade till dem: "Ni är spejare. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd." De svarade honom: "Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare." Men han sade till dem: "Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd." De svarade: "Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre." Josef sade till dem: "Det är som jag har sagt er. Ni är spejare. Så här skall jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit. En av er måste fara och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Om det inte är så, är ni spejare, så sant farao lever." Sedan höll han dem i förvar i tre dagar. På tredje dagen sade Josef till dem: "Om ni vill leva så gör på detta sätt, för jag fruktar Gud. Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni suttit fängslade. Men ni andra får resa er väg och föra hem den säd som ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hos er. Tag sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning skall ni slippa dö." Och de gjorde så. Men de sade till varandra: "Vi bär på skuld för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest." Ruben svarade dem: "Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod." Men de visste inte att Josef förstod detta, för han talade till dem genom tolk. Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon. Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga vars och ens pengar tillbaka i hans säck och ge dem kost för resan. När man hade gjort så, lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. Men när en av dem vid ett rastställe öppnade sin säck för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. Och han sade till sina bröder: "Mina pengar har lagts tillbaka hit. Titta här! De är i min säck!" Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: "Vad har Gud gjort mot oss!" När de kom hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: "Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss som om vi var spejare i landet. Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här skall jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Tag så vad ni har köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos er, och res er väg. För sedan er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då skall jag ge er bror tillbaka till er och ni skall få röra er fritt i landet." När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se penningpåsarna. Och deras fader Jakob sade till dem: "Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!" Ruben sade då till sin far: "Båda mina söner får du döda om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag skall föra honom tillbaka till dig." Men han svarade: "Min son får inte fara dit med er. Hans bror är ju död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket." Men hungersnöden var svår i landet. När de hade ätit upp den säd som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: "Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss." Men Juda svarade honom: "Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er. Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd till mat åt dig. Men om du inte låter honom följa med oss, reser vi inte dit, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er." Då sade Israel: "Varför gjorde ni så illa mot mig att ni talade om för mannen att ni hade en bror till?" De svarade: "Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu och har ni någon bror? Då talade vi om för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Tag med er bror hit ner?" Juda sade då till sin fader Israel: "Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi skall överleva och inte dö, vi själva, du och våra barn. Jag skall ansvara för honom. Av min hand får du utkräva honom. Om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom inför ditt ansikte, skall jag vara en syndare inför dig i all min tid. Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången." Då sade deras fader Israel till dem: "Om det måste bli så, gör då så här: Tag med er av landets bästa frukt i era säckar och för ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar. Tag med er dubbla summan pengar, och lämna igen de pengar ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. Tag också er bror med er och res genast tillbaka till mannen. Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Men om jag skall bli barnlös, så må jag bli det." Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar med sig. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef. När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husföreståndare: "Tag dessa män till mitt hus, slakta något och laga till en måltid åt oss, för männen skall äta middag med mig." Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus. Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: "Det är på grund av pengarna som kom tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor." De steg fram till Josefs husföreståndare vid ingången till huset och sade till honom: "Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd till mat och sedan kom till ett rastställe och öppnade våra säckar, hittade var och en av oss sina pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Vi har nu fört dem med oss tillbaka. Och vi har andra pengar med oss för att köpa säd till mat. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar." Han svarade: "Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som har låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar." Och han förde ut Simeon till dem. Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, ty de hade fått höra att de skulle äta där. När Josef kom hem tog de gåvorna som de hade med sig in till honom i huset, och de bugade sig till jorden för honom. Han hälsade på dem och frågade: "Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?" De svarade: "Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än." Och de bugade sig och föll ner för honom. När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Sedan sade han: "Gud skall vara nådig mot dig, min son." Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: "Sätt fram maten." Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt bland egyptierna. De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom. Därefter befallde Josef sin husföreståndare: "Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd." Han gjorde som Josef hade sagt. På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. Men när de hade kommit ett litet stycke utanför staden, sade Josef till sin husföreståndare: "Sätt efter männen, och när du hinner upp dem skall du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den bägaren som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort." När han kom ifatt dem sade han detta till dem. Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! Pengarna vi hittade överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? Den av dina tjänare som har bägaren skall dö och vi andra skall bli min herres slavar." Han svarade: "Ja, det skall bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos skall bli min slav. Men ni andra är utan skuld." Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden. Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och de föll ner till jorden för honom. Då sade Josef till dem: "Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?" Juda svarade: "Vad skall vi säga till min herre, hur skall vi tala och hur skall vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra." Men Josef sade: "Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos, han skall bli min slav. Men ni andra kan fara hem till er far i frid." Då steg Juda fram till honom och sade: "Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte vred på din tjänare, för du är som farao. Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som ännu är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom. Då sade du till dina tjänare: För honom hit ner till mig, så att jag med egna ögon får se honom. Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. Men du sade till dina tjänare: Om er yngste bror inte följer med er hit ner så får ni inte komma inför mitt ansikte. När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. Och när vår far sade: Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss, svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om vår yngste bror inte är med. Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru har fött två söner åt mig. En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. Om ni tar också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så för ni mina grå hår med sorg ner i dödsriket. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då föra din tjänares, vår fars, grå hår med sorg ner i dödsriket. Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har honom med mig hem igen skall jag vara en syndare inför min far i all min tid. Låt därför din tjänare stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom fara hem med sina bröder. Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag förmår inte se den sorg som då skulle drabba min far." Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom. När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. Och farao sade till Josef: "Säg till dina bröder att de gör så här: Lasta era djur och far hem till Kanaans land. Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni skall få äta av landets överflöd. Du skall säga till dem att göra så här: Tag med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land skall vara ert." Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: "Gräla inte på vägen hem!" De drog upp från Egypten och kom till sin fader Jakob i Kanaans land. De berättade för honom: "Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!" Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. Och Israel sade: "Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör." Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks Gud. Och Gud talade till Israel i en syn om natten och sade: "Jakob! Jakob!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Jag är Gud, din faders Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk. Jag skall själv följa med dig till Egypten och jag skall också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand skall tillsluta dina ögon." Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin fader Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. De tog sin boskap och de ägodelar som de hade skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten, Jakob och alla hans ättlingar med honom. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten. Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten:Jakobs förstfödde var Ruben, och Rubens söner var Hanok, Pallu, Hesron och Karmi. Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Levis söner var Gerson, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Sela, Peres och Sera, men Er och Onan dog i Kanaans land, och Peres söner var Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Job och Simron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jaleel. Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram. Dessutom födde hon åt honom dottern Dina. Sönerna och döttrarna var sammanlagt trettiotre personer. Gads söner var Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi och Areli. Asers söner var Jimna, Jisva, Jisvi och Beria, och deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel. Dessa var söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sexton personer. Rakels, Jakobs hustrus, söner var Josef och Benjamin. De söner som föddes åt Josef i Egyptens land var Manasse och Efraim. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Benjamins söner var Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman, Ehi och Rosh, Muppim och Huppim och Ard. Dessa var Rakels söner som föddes åt Jakob, sammanlagt fjorton personer. Dans son var Husim. Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Sillem. Dessa var söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter Rakel, och hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer. De som kom med Jakob till Egypten, de som var hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer förutom Jakobs sonhustrur. Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, var två. De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio. Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att denne skulle visa honom vägen till Gosen. Och de kom till landet Gosen. Josef lät spänna för sin vagn och for till Gosen för att möta sin fader Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals. Och Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö då jag har sett ditt ansikte, eftersom du ännu lever." Josef sade till sina bröder och sin fars husfolk: "Jag skall fara upp och tala med farao och säga till honom: Mina bröder och min fars husfolk, som hittills bott i Kanaans land, har kommit till mig. De här männen är herdar och har ägnat sig åt boskapsskötsel. Sina får och sin nötboskap och allt som de äger har de fört med sig. När sedan farao kallar er till sig och frågar vilket yrke ni har, skall ni svara: Vi, dina tjänare, har sysslat med boskapsskötsel från vår ungdom ända tills nu, vi liksom våra fäder. Då kommer ni att få bo i landet Gosen, för egyptierna avskyr allt vad fåraherdar heter." Och Josef kom och berättade för farao: "Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och sin nötboskap och allt de äger. De är nu i landet Gosen." Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. Då frågade farao hans bröder: "Vad har ni för yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, vi liksom våra fäder." De sade också till farao: "Vi har kommit för att bo här i landet någon tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom hungersnöden är svår i Kanaans land. Låt nu dina tjänare bo i landet Gosen." Då sade farao till Josef: "Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap." Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade farao. Och farao frågade Jakob: "Vad är din ålder?" Jakob svarade farao: "Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid." Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom. Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn. Men ingenstans i landet fanns bröd eftersom hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land försmäktade av hunger. För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats. Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd! Varför skall vi dö inför dina ögon? Vi har ju inga pengar kvar." Josef svarade: "För hit er boskap, så skall jag ge er bröd för boskapen, om era pengar är slut." Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, nötboskap och åsnor. På detta sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap. Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: "Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Ingenting annat finns nu kvar att ge än våra kroppar och vår jord. Varför skall vi dö inför dina ögon, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så skall vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och så att åkerjorden inte läggs öde." Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Egyptierna sålde var och en sin åker eftersom hungersnöden var så svår. Och åkerjorden blev så faraos egendom. Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. Men prästernas jord köpte han inte, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao, och de levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord. Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde. Beså nu jorden. När grödan kommer in skall ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar skall ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn." De svarade: "Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så skall vi bli faraos slavar." Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden skall ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom. Så bodde Israel i landet Gosen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket. Jakob levde sjutton år i Egypten och han blev etthundrafyrtiosju år gammal. När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten. När jag har gått till vila hos mina fäder skall du i stället föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav." Han svarade: "Jag skall göra som du säger." Men Jakob sade: "Ge mig din ed på det!" Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudgärd. En tid därefter sade man till Josef: "Din far är sjuk." Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. Och man sade till Jakob: "Din son Josef har kommit till dig." Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. Han sade till Josef: "Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig och sade till mig: Jag skall göra dig fruktsam och föröka dig och låta skaror av folk komma av dig, och åt dina efterkommande skall jag ge detta land till egendom för evigt. Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, skall nu vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon. Men de barn som du har fött efter dem skall vara dina. De skall bära sina bröders namn i deras arvedel. När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, medan det ännu var ett stycke kvar till Efrat, och jag begravde henne där vid vägen till Efrat." - Platsen heter nu Betlehem. När Israel fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?" Josef svarade sin far: "Det är mina söner som Gud har gett mig här." Då sade han: "Tag hit dem till mig så att jag får välsigna dem." Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. Och Israel sade till Josef: "Jag hade inte trott att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se avkomlingar av dig." Och Josef tog dem från hans knän och bugade sig till jorden. Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. Och han välsignade Josef och sade:"Den Gud som mina fäderAbraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herdefrån min födelse ända till i dag, den ängel som har förlossat migfrån allt ont,han skall välsigna pojkarna.De skall uppkallas efter mittoch mina fäders, Abrahams och Isaks, namnoch de skall föröka sigoch bli talrika på jorden." Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud. Och Josef sade till sin far: "Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud." Men hans far ville inte det. Han sade: "Jag vet, min son, jag vet. Också från honom skall det komma ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall ändå bli större än han, och flera folk skall härstamma från honom." Och han välsignade dem på den dagen och sade:"I dig skall Israel välsigna och säga:Gud skall göra dig likEfraim och Manasse."Och han satte Efraim före Manasse. Därefter sade Israel till Josef: "Se, jag dör, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. Och utöver vad jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg som jag har tagit från amoreerna med mitt svärd och min båge." Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: "Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar. Ja, kom samman och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er fader! Ruben, min förstfödde är du,min kraft och min styrkas förstling,främst i myndighetoch främst i makt. Du sjuder över som vatten,du skall inte bli den främste,ty du besteg din fars bädd.Då vanhelgade du den,ja, min bädd besteg han. Simeon och Levi är bröder.Våldet är deras vapen. Min själ skall inte ta del i deras råd,min själ skall inte umgås med dem,ty i sin vrede dödade de mänoch i sitt övermod stympade de oxar. Förbannad är deras vrede som är så våldsamoch deras grymhet som är så stor!Jag skall strö ut dem i Jakob,jag skall skingra dem i Israel. Juda, dig skall dina bröder prisa.Din hand skall vara på dina fienders nacke,din fars söner skall buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda.Från rivet byte har du rest dig, min son.Han böjer sig, han lägger sig nersom ett lejon,som en lejoninna -vem får honom att resa sig? Spiran skall inte vika från Juda,inte härskarstaven från hans fötter,förrän han som den tillhör kommeroch folken blir honom lydiga. Han binder sin ungåsna vid vinstocken,sitt åsneföl vid den ädla rankan.Han tvättar sina kläder i vin,sin mantel i druvors blod. Hans ögon är dunkla av vin,hans tänder vita av mjölk. Sebulon skall bo vid havets strandoch bli en hamn för skepp.Sin sida skall han vända mot Sidon. Isaskar är en stark åsna,som ligger i ro i sitt hägn. Han såg att viloplatsen var godoch att landet var ljuvligt.Då böjde han sin rygg under bördoroch blev en arbetspliktig slav. Dan skall skaffa rätt åt sitt folksom en av Israels stammar. Dan skall vara en orm på vägen,en huggorm på stigen,en som biter hästen i foten,så att ryttaren faller baklänges. Herre, jag väntar på din frälsning! Gad skall trängas av skaror,men själv skall han tränga dem in på hälarna. Från Aser kommer utsökta rätter.Kungliga läckerheter skall han ge. Naftali är en snabb hind,som talar vackra ord. Ett ungt fruktträd är Josef,ett ungt fruktträd vid källan.Grenarna når upp över muren. Bågskyttar oroar honom,de skjuter på honom och ansätter honom. Men hans båge förblir fastoch hans händer och armar spänstigagenom dens händer som är den Starke i Jakob,genom honom som är Herden, Israels Klippa, genom din fars Gud, han skall hjälpa dig,genom den Allsmäktige, han skall välsigna digmed välsignelser ovanifrån, från himlen,välsignelser från djupet som ruvar där nere,välsignelser från bröst och moderliv. Din fars välsignelser når högt,högre än mina fäders välsignelser,till de eviga höjdernas härlighet.De skall vara över Josefs huvud,över hjässan på honom som är fursten bland sina bröder. Benjamin är en glupsk varg.På morgonen äter han rov,på kvällen fördelar han byte." Alla dessa är Israels stammar, tolv till antalet, och detta är vad deras far sade till dem när han välsignade dem. Åt var och en gav han sin särskilda välsignelse. Sedan befallde han dem och sade: "Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, i grottan på den åker som köptes av hetiterna." När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk. Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. Josef befallde läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel. Det tog fyrtio dagar, ty så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna begrät honom i sjuttio dagar. När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: "Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag har grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka." Farao svarade: "Res dit och begrav din far enligt den ed som han har tagit av dig." Då reste Josef för att begrava sin far. Och alla faraos tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sin nötboskap lämnade de kvar i landet Gosen. Både vagnar och ryttare for tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara. När de kom till Goren-Haatad på andra sidan Jordan, höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. När landets inbyggare, kananeerna, såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: "Det är en mycket stor sorgehögtid som egyptierna håller här." Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordan. Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre. När Josef hade begravt sin far vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit med honom för att begrava hans far. När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: "Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss." Därför sände de detta bud till Josef: "Din far sade till oss före sin död: Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått." Och Josef grät när han fick deras hälsning. Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: "Vi är dina slavar." Men Josef sade till dem: "Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn." Och han tröstade dem och talade vänligt till dem. Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev etthundratio år. Josef fick se Efraims barn till tredje led. Också åt Makir, Manasses son, föddes barn som Josef fick ta i knäet. Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob." Och Josef tog ed av Israels söner och sade: "När Gud ser till er, för då mina ben härifrån." Josef dog när han var etthundratio år. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

Detta är namnen på Israels söner, de som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Aser. De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem. Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. Han sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet." Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, och han sade: "Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva." Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: "Varför har ni gjort på detta sätt och låtit barnen leva?" Barnmorskorna svarade farao: "Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, och innan barnmorskan kommer till dem har de fött." Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus. Då befallde farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva." En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. Hans syster ställde sig på avstånd för att se vad som skulle hända med honom. Och faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. Hon öppnade den och fick syn på barnet, och se, det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: "Det här är ett av de hebreiska barnen." Men hans syster frågade faraos dotter: "Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?" Faraos dotter svarade henne: "Ja, gör det." Då gick flickan och hämtade barnets mor. Och faraos dotter sade till henne: "Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, så skall jag ge dig lön för det." Kvinnan tog då barnet och ammade det. När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, "för ur vattnet har jag dragit upp honom", sade hon. En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: "Skall du slå din landsman?" Han svarade: "Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?" Mose blev förskräckt och tänkte: "Då har saken i alla fall blivit känd." Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn. Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. När de kom hem till sin fader Reguel, sade han: "Varför kommer ni hem så tidigt i dag?" De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren." Då sade han till sina döttrar: "Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss." Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, "för", sade han, "jag har blivit främling i ett främmande land." Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina. Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: "Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp." När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Här är jag." Då sade Gud: "Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark." Och han sade: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten." Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?" Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg." Då sade Mose till Gud: "När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?" Gud sade till Mose: "Jag är den Jag Är." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn:Jag Ärhar sänt mig till er." Och Gud sade ytterligare till Mose: "Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er. Och jag skall låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att ni inte kommer att gå med tomma händer när ni drar bort. Nej, varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna." Mose svarade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?" Då sade Herren till honom: "Vad är det du har i handen?" Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. Men Herren sade till Mose: "Räck ut handen och tag den i stjärten." Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand. Herren sade: "Genom detta skall de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig." Herren sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. Sedan sade Gud: "Stick tillbaka handen i barmen!" Mose gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp. Och Herren sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken." Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga." Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken." Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än." Jetro sade till Mose: "Gå i frid!" Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda." Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen. Herren sade till Mose: "När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket. Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son." Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig." Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade "blodsbrudgum". Och Herren sade till Aron: "Gå och möt Mose ute i öknen!" Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad. Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!" Men farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel." Då sade de: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd." Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" Farao sade vidare: "Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken." Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras." Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?" Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna." Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss." Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk." Men Herren sade till Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land." Och Gud sade till Mose: "Jag är Herren. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är Herren." Allt detta talade Mose till Israels barn, men de hörde inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet. Därefter sade Herren till Mose: "Gå och säg till farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land." Men Mose talade inför Herren och sade: "Israels barn hör ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?" Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen i Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land. Detta var huvudmännen för deras familjer:Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Hanok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter. Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter. Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gerson, Kehat och Merari. Levi blev 137 år. Gersons söner var Libni och Simei efter deras släkter. Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år. Meraris söner var Mahli och Musi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning. Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år. Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri. Ussiels söner var Misael, Elsafan och Sitri. Aron tog till hustru Amminadabs dotter Eliseba, syster till Nahson, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter. Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas.Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter. Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: "För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras härskaror." Och det var dessa som talade med farao, kungen i Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten. Och Herren talade till Mose i Egyptens land. Han sade till honom: "Jag är Herren. Tala till farao, kungen i Egypten, allt som jag talar till dig." Men Mose sade inför Herren: "Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?" Men Herren sade till Mose: "Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao och din bror Aron skall vara din profet. Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. Farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. Och egyptierna skall få erfara att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån." Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. Mose var åttio år och Aron åttiotre, när de talade med farao. Herren sade till Mose och Aron: "När farao säger till er: Låt oss se något under! då skall du säga till Aron: Tag din stav och kasta den framför farao så skall den bli en stor orm." Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt. Därefter sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. Fiskarna i floden skall dö, och Nilen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden." Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl." Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles som Herren hade sagt. Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta. Men i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart. Så gick det sju dagar sedan Herren hade slagit Nilen. Därefter sade Herren till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor. Nilen skall vimla av paddor. De skall stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skall paddorna hoppa upp." Herren sade ytterligare till Mose: "Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt paddor stiga upp över Egyptens land." Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren." Mose sade till farao: "Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen." Han svarade: "I morgon." Då sade Mose: "Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud. Paddorna skall försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk, och de skall bara finnas kvar i Nilen." Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot paddorna som han låtit komma över farao. Herren gjorde så som Mose hade begärt. Paddorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. Men när farao såg att han fått lindring, stängde han till sitt hjärta och hörde inte på dem, alldeles som Herren hade sagt. Sedan sade Herren till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till mygg." De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. Då sade spåmännen till farao: "Detta är Guds finger." Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt. Herren sade till Mose: "Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Om du inte släpper mitt folk skall jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus blir fyllda av flugsvärmar, ja, också marken som de står på. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några flugsvärmar där. Detta för att du skall inse att jag, Herren, är här i landet. Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa." Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten blev landet förstört av flugsvärmarna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!" Men Mose svarade: "Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt Herren, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss. Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss." Då sade farao: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. Be för mig!" Mose svarade: "Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag be till Herren att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, från hans tjänare och hans folk. Men må farao inte bedra oss igen och vägra att släppa folket, så att de kan offra åt Herren." Mose gick ut från farao och bad till Herren, och Herren gjorde så som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. Men farao stängde till sitt hjärta också den här gången och släppte inte folket. Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! Ty om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, se, då skall Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får. Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö." Herren bestämde en tid och sade: "I morgon skall Herren göra detta i landet." Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och han släppte inte folket. Herren sade till Mose och Aron: "Fyll era händer med sot ur smältugnen, och Mose skall kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. Av sotet skall det bli ett damm över hela Egyptens land och genom det skall bölder uppstå som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten." Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap. Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose. Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas." Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken. Herren sade till Mose: "Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet på marken i Egyptens land." Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land. Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre." Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud." - Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. Men vetet och spälten slogs inte ner, eftersom de mognar senare. - Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet och regnet strömmade inte längre ner på jorden. Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare. Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som Herren hade sagt genom Mose. Herren sade till Mose: "Gå till farao, ty jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni skall inse att jag är Herren." Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig. Ty om du vägrar att släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. De skall täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet skall de äta upp, och de skall gnaga av alla era träd som växer på marken. De skall fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något sådant från den dag de blev till på jorden ända till denna dag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao. Men faraos tjänare sade till honom: "Hur länge skall den där mannen vara en snara för oss? Släpp männen, så att de kan hålla gudstjänst åt Herren, sin Gud. Förstår du ännu inte att Egypten går under?" Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: "Gå och håll gudstjänst åt Herren, er Gud! Men vilka är det som skall gå?" Mose svarade: "Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och nötboskap, eftersom vi skall fira en Herrens högtid." Då sade han till dem: " Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde." Och man drev ut dem från farao. Herren sade till Mose: "Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp alla örter i landet, allt som haglet har lämnat kvar." Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och skall aldrig mer förekomma. De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp alla örter i landet, all frukt på träden och allt som haglet hade lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land. Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: "Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren, er Gud, att han tar bort bara denna dödsplåga från mig." Då gick han ut från farao och bad till Herren. Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område. Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn. Herren sade till Mose: "Räck upp handen mot himlen, så skall det komma ett sådant mörker över Egypten att man kan ta på det." Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt. Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er." Men Mose sade: "Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren, vår Gud. Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Från vår boskap tar vi när vi tjänar Herren, vår Gud. Och innan vi är där, vet vi inte själva vad vi skall offra åt Herren." Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. Farao sade till honom: "Gå bort ifrån mig och akta dig för att komma inför mina ögon en gång till. Den dag du kommer inför mina ögon skall du dö." Mose svarade: "Du har talat rätt. Jag skall aldrig mer komma inför dina ögon." Herren sade till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta komma över farao och Egypten, och sedan skall han släppa er. Han skall till och med driva ut er härifrån när han släpper er. Säg därför till folket att var och en av dem, både man och kvinna, skall be sin granne om föremål av silver och guld." Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket. Mose sade: "Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten. Då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan som arbetar vid handkvarnen och även allt förstfött bland boskapen. Ett högt klagorop skall höras i hela Egypten, sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras. Men inte en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni skall då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. Då skall alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan skall jag dra ut." Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede. Men Herren sade till Mose: "Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag skall låta många under ske i Egyptens land." Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn ut ur sitt land. Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: "Denna månad skall vara den främsta hos er. Den skall hos er vara den första av årets månader. Säg till hela Israels menighet: På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. Men om hushållet är för litet för ett lamm, skall familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm skall ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna. Ni skall förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. Köttet skall ätas samma natt. Det skall vara stekt över eld och ätas tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. Ni skall inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. Ni skall inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, skall ni bränna upp det i eld. På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren. Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land. Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en Herrens högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, skall utrotas ur Israel. På första dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Och på sjunde dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Under de dagarna skall ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras. Ni skall fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det skall vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden skall ni äta osyrat bröd ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat skall utrotas ur Israels menighet, vare sig han är främling eller född i landet. Inget syrat skall ni äta. Var ni än är bosatta skall ni äta osyrat bröd." Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: "Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! Tag en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen. Ty Herren skall gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och på de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att komma in i era hem och slå er. Detta skall ni hålla. Det skall vara en stadga för dig och dina barn för evigt. Och när ni kommer in i det land som Herren skall ge er, som han har sagt, skall ni fira denna gudstjänst. När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad. Och Israels barn gick åstad och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron. Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: "Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut." Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: "Annars dör vi alla." Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna. Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn. Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord. Av degen som de fört med sig ur Egypten bakade de osyrade brödkakor. Ty den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig. Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. En vakandets natt var detta för Herren, då han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt skall alla Israels barn vaka, släkte efter släkte. Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, men en slav som är köpt för pengar får äta av det, sedan du omskurit honom. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. I ett och samma hus skall det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det. Hela Israels menighet skall hålla detta. Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er." Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror. Herren sade till Mose: "Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig." Mose sade till folket: "Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset, för med stark hand förde Herren er ut därifrån. Och därför får inget som är syrat ätas. Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut. Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land, som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du fira denna gudstjänst i den här månaden. I sju dagar skall du äta osyrat bröd och på sjunde dagen skall en Herrens högtid firas. Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd. Inget syrat skall man då se hos dig och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet. På den dagen skall du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig, när jag drog ut ur Egypten. Det skall för dig vara som ett tecken på din hand och som en påminnelse på din panna, att Herrens undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. Denna stadga skall du hålla på den bestämda tiden år efter år. När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren. Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut. När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut. Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten." När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: "När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån." Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt. Molnstoden upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldstoden på natten. Herren sade till Mose: "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så. När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!" Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig. Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon. När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen." Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla." Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare." Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra. Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna." Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet. Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose. Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren:"Jag vill lovsjunga Herren,ty högt är han upphöjd.Häst och ryttare störtade han i havet. Herren är min starkhet och min lovsång,han blev min frälsning.Han är min Gud, jag vill prisa honom,min faders Gud, jag vill upphöja honom. Herren är en stridsman,Herren är hans namn. Faraos vagnar och här kastade han i havet,hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet. Djupen övertäckte dem,de sjönk till botten som sten. Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft,din högra hand, Herre, krossade fienden. I din stora höghet slog du ner dina motståndare,du släppte loss din vrede,den förtärde dem som strå. För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp,böljorna reste sig som en mur,vattenströmmarna stelnade i havets djup. Fienden sade: Jag skall förfölja dem,jag skall hinna upp dem,jag skall utskifta byte,släcka min hämnd på dem.Jag skall dra mitt svärd,min hand skall förgöra dem. Du andades på dem och havet övertäckte dem,de sjönk som bly i de väldiga vattnen. Vem är som du bland gudarna, Herre?Vem är som du, härlig i helighet,värdig förundran under lovsång,du som gör under. Du räckte ut din högra hand,och jorden uppslukade dem. Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,du förde dem med din makt till din heliga boning. Folken hörde det och darrade,ångest grep Filisteens inbyggare. Då förskräcktes Edoms furstar,Moabs hövdingar bävade,alla Kanaans inbyggare smälte av ångest. Över dem föll skräck och fruktan.Inför din mäktiga arm stod de som förstenade,till dess ditt folk hade dragit förbi, Herre,till dess det hade dragit förbi,det folk som du hade köpt. Du för dem in och planterar dempå din arvedels berg,på den plats, Herre,som du har gjort till din boning,i den helgedom, Herre, som dina händer berett. Herren skall regera alltid och för evigt." När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. Mirjam sjöng för dem:"Lovsjung Herren, ty högt är han upphöjd.Häst och ryttare störtade han i havet." Därefter lät Mose Israels barn bryta upp från Röda havet, och de drog ut i öknen Shur. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. Sedan kom de till Mara, men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara. Då knotade folket mot Mose och sade: "Vad skall vi dricka?" Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. Han sade: "Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare. Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet. Hela Israels menighet bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. Och hela Israels menighet knotade mot Mose och Aron i öknen och sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger." Då sade Herren till Mose: "Se, jag skall låta det regna bröd från himlen åt er. Folket skall gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så skall jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. När de på sjätte dagen lagar till vad de har fört hem, skall det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag." Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: "I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, och i morgon skall ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni knotar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle knota mot oss?" Och Mose fortsatte: " Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni knotar mot honom. Men vilka är vi? Ni knotar inte mot oss utan mot Herren." Därefter sade Mose till Aron: "Säg till hela Israels menighet: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni knotar." När sedan Aron hade talat till hela Israels menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn. Och Herren sade till Mose: "Jag har hört hur Israels barn knotar. Säg till dem: I skymningen skall ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud." På kvällen kom vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: "Vad är det här?" Mose sade till dem: "Detta är brödet som Herren har gett er att äta. Och detta är vad Herren har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer för var person skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält." Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat. Och Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av det till i morgon." Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort. På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. Då sade han till dem: "Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon." Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. Mose sade: "Ät detta i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något." Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? Se, Herren har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen." Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen. Israels barn kallade det manna. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung. Och Mose sade: "Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land." Till Aron sade Mose: "Tag ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det skall förvaras till kommande släkten." Som Herren hade befallt Mose, så gjorde Aron. Han ställde det framför vittnesbördet för att förvaras där. Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända till dess de kom till bebott land. De åt manna till dess de kom till gränsen av Kanaans land. - En gomer är en tiondels efa. - På Herrens befallning bröt hela Israels menighet upp från öknen Sin och drog från lägerplats till lägerplats, och de slog läger i Refidim. Där hade folket inget vatten att dricka. Då klagade folket på Mose och sade: "Ge oss vatten att dricka." Mose svarade dem: "Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?" Men folket törstade efter vatten, och de knotade mot Mose. De sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?" Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig." Herren svarade Mose: "Tag med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. Se, jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. Och han gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: "Är Herren ibland oss eller inte?" Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. Då sade Mose till Josua: "Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen." Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner. Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. Herren sade till Mose: "Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen." Och Mose byggde ett altare och gav det namnet "Herren mitt baner". Han sade: "En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte." Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, fick höra om allt som Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, hur Herren hade fört dem ut ur Egypten. Då tog Jetro, Moses svärfar, med sig Moses hustru Sippora, som Mose tidigare hade sänt hem. Han hade också med sig hennes två söner. En av dem hade fått namnet Gersom, ty Mose sade: "Jag är främling i ett främmande land." Den andre fick namnet Elieser, ty Mose sade: "Min faders Gud kom till min hjälp och räddade mig från faraos svärd." När Jetro, Moses svärfar, tillsammans med Moses söner och hans hustru kom till Mose i öknen, där han slagit läger vid Guds berg, sände han detta bud till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner." Då gick Mose ut och mötte sin svärfar, bugade sig för honom och kysste honom, och när de hälsat varandra gick de in i tältet. Och Mose berättade för sin svärfar allt som Herren gjort med farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all den möda de hade utstått på vägen och hur Herren hade räddat dem. Jetro gladde sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand. Han sade: "Lovad vare Herren, som har räddat er ur egyptiernas och faraos hand och som har räddat folket undan egyptiernas hand! Nu vet jag att Herren är större än alla gudarna. Det visade han när man handlade övermodigt mot detta folk." Jetro, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud. Och Aron och alla de äldste i Israel kom och höll måltid inför Gud tillsammans med Moses svärfar. Följande dag satte Mose sig för att döma folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. När Moses svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det för bestyr du har med folket? Varför sitter du här ensam, medan allt folket måste stå omkring dig från morgon till kväll?" Mose svarade sin svärfar: "Folket kommer till mig för att fråga Gud. De kommer till mig när de har någon rättssak, och då dömer jag mellan dem. Jag låter dem veta Guds stadgar och bud." Då sade Moses svärfar till honom: "Ditt sätt att arbeta är inte bra. Både du själv och folket som är hos dig blir ju uttröttade. Den här uppgiften är alldeles för tung för dig, och du kan inte klara av den ensam. Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud skall vara med dig. Du skall föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. Du skall upplysa dem om stadgar och bud och låta dem veta vilken väg de skall vandra och vad de skall göra. Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning, och sätt dem till föreståndare för folket, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. De skall alltid döma folket, men varje viktigt ärende skall hänskjutas till dig. I alla enklare mål skall de döma själva. Så skall du göra din börda lättare, genom att de bär den tillsammans med dig. Om du gör på detta sätt och om Gud befaller dig det, skall du kunna hålla ut. Och allt folket här kan då också gå hem i frid." Mose lyssnade till sin svärfars ord och gjorde allt som han sagt. Han valde ut dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Mose, men alla enklare mål skulle de själva avgöra. Sedan lät Mose sin svärfar resa hem, och han återvände till sitt land. På den dag då den tredje månaden började efter Israels barns uttåg ur Egyptens land kom de till Sinai öken. De bröt nämligen upp från Refidim och kom till Sinai öken och slog läger i öknen. Israel slog läger där mitt emot berget, och Mose steg upp till Gud. Då ropade Herren till honom uppifrån berget: "Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn." När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och delgav dem allt detta som Herren hade befallt honom. Allt folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har talat vill vi göra." Mose gick då tillbaka till Herren med folkets svar. Och Herren sade till Mose: "Se, jag skall komma till dig i ett tjockt moln för att folket skall höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig." Mose framförde folkets svar till Herren. Då sade Herren till Mose: "Gå till folket och helga dem i dag och i morgon och låt dem tvätta sina kläder. De skall hålla sig beredda till i övermorgon, ty då skall Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon. Du skall märka ut en gräns för folket runt omkring berget och säga: Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva. När jubelhornet ljuder med utdragen ton får de stiga upp på berget." Mose steg ner från berget till folket. Han helgade dem och de tvättade sina kläder. Och han sade till folket: "Håll er beredda till i övermorgon. Ingen får komma nära någon kvinna." På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret för att möta Gud och de ställde sig nedanför berget. Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. Och Herren steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och Herren kallade Mose upp till bergets topp. Då steg Mose dit upp. Och Herren sade till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte tränger sig fram till Herren för att se, ty då kommer många av dem att falla ner och dö. Även prästerna, som får komma inför Herren, skall helga sig, för att inte Herrens vrede skall bryta ut mot dem." Mose svarade Herren: "Folket kan inte stiga upp på Sinai berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det." Då sade Herren till honom: "Gå ner och kom sedan upp igen, och ha då Aron med dig. Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att stiga upp till Herren, för att inte Herrens vrede skall bryta ut mot dem." Mose steg då ner till folket och sade detta till dem. Och Gud talade alla dessa ord: Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den. Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: "Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö." Men Mose sade till folket: "Var inte rädda, ty Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta honom, så att ni inte syndar." Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var. Herren sade till Mose: "Så skall du säga till Israels barn: Ni har själva sett att jag har talat till er från himlen. Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er. Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihågkommet, skall jag komma till dig och välsigna dig. Men om du vill göra ett altare av stenar åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten. Ty om du rör vid den med din mejsel, vanhelgar du stenen. Du får inte heller stiga upp till mitt altare på trappor, så att din nakenhet blottas vid mitt altare. Detta är de lagar du skall lägga fram för dem: Om du köper en hebreisk slav skall han tjäna dig i sex år, men det sjunde året skall du ge honom fri utan lösen. Om han kom ensam, skall han friges ensam. Om han var gift, skall hans hustru friges tillsammans med honom. Om hans herre har givit honom en hustru och om hon har fött söner och döttrar åt honom, skall hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre. Endast mannen skall ges fri. Men om slaven säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn så mycket att jag inte vill bli fri", då skall hans herre föra fram honom inför Gud, ställa honom vid dörren eller dörrposten och genomborra hans öra med en syl. Sedan skall han för alltid vara sin herres slav. Om någon säljer sin dotter till slavinna, skall hon inte ges fri som de andra slavarna. Om hennes herre tycker illa om henne sedan han utsett henne åt sig själv, skall han låta henne bli friköpt. Till ett främmande folk har han inte rätt att sälja henne, eftersom han handlat trolöst mot henne. Men om han utser henne åt sin son, skall han ge henne en dotters rätt. Om han tar sig en hustru till, får han inte inskränka på den förras mat, kläder eller äktenskapliga rätt. Om han inte låter henne få sin rätt i dessa tre avseenden, måste han frige henne utan ersättning och utan pengar. Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden. Men om han inte avsåg att döda, utan Gud lät en olycka ske genom honom, skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly. Och om någon blir så förbittrad på sin nästa att han dödar honom med list, skall du gripa honom även om han är vid mitt altare. Han måste dö. Den som slår sin far eller sin mor skall straffas med döden. Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom. Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Om män grälar med varandra och den ene slår den andre med en sten eller med knuten hand, så att han visserligen inte dör men blir sängliggande, eller om han repar sig och kan gå ute med hjälp av sin stav, då skall den som slog honom vara fri från straff. Men han måste ersätta honom för den tid han legat till sängs och sörja för att han verkligen blir botad. Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör för hans hand, skall han straffas för det. Men han skall inte straffas om den slagne lever en eller två dagar. Det är ju hans egna pengar. Om män kommer i gräl med varandra och någon av dem stöter till en havande kvinna så att hon föder fram sitt foster, men ingen annan olycka sker, då skall han böta vad kvinnans man ålägger honom och betala efter skiljedomares prövning. Men om det sker en olycka skall liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke. Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han släppa den skadade fri som ersättning för ögat. Och om någon slår ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han släppa den skadade fri som ersättning för tanden. Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, skall oxen stenas, och köttet får inte ätas. Men oxens ägare skall vara fri från straff. Om oxen tidigare haft vanan att stångas och hans ägare har blivit varnad men ändå inte bevakat honom och oxen då dödar någon, man eller kvinna, skall oxen stenas och även hans ägare dödas. Men om ägaren skulle bli ålagd att betala lösepenning, skall han ge så mycket som han blir ålagd till lösen för sitt liv. Samma lag gäller om det är en son eller dotter som blivit stångad av oxen. Men om oxen stångar en slav eller slavinna, skall ägaren betala trettio siklar silver till den stångades herre och oxen skall stenas. Om någon öppnar en brunn eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och sedan en oxe eller åsna faller ner i den, skall brunnens ägare ge ersättning i pengar till djurets ägare, men den döda kroppen skall vara hans. Om någon har en oxe som stångar en annan oxe så att den dör, skall de sälja den levande oxen och dela betalningen för den. Dessutom skall de dela den döda kroppen. Men om det var känt att oxen redan tidigare brukade stångas och hans ägare ändå inte tog vara på honom, skall han ersätta oxe med oxe, men den döda kroppen skall vara hans. Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, skall han ge fem oxar som ersättning för oxen och fyra får som ersättning för fåret. Om tjuven ertappas vid inbrottet och blir slagen till döds, vilar ingen blodskuld på den som försvarar sin egendom. Men om solen hade gått upp när det skedde, då är det blodskuld. Tjuven skall ge full ersättning. Äger han ingenting skall han säljas, till betalning för vad han stulit. Om det stulna djuret påträffas levande hos honom, antingen det är oxe, åsna eller får, skall han ge dubbel ersättning. Om någon låter en åker eller en vingård betas av eller släpper sin boskap lös så att den betar på en annans åker, skall han ersätta skadan med det bästa från sin egen åker och med det bästa från sin vingård. Om elden kommer lös och antänder törnhäckar, och sädeskärvar eller oskuren säd eller något annat på åkern blir lågornas rov, skall den som vållat branden ge full ersättning. Om någon anförtror åt en annan att förvara pengar eller annan egendom och det blir stulet i hans hus, skall tjuven ge dubbel ersättning om han ertappas. Skulle tjuven inte bli ertappad, skall husets ägare föras fram inför Gud, för att det skall fastställas om han har förgripit sig på sin nästas egendom. Om det blir fråga om olagligt tillgrepp - det kan gälla oxe eller åsna, får eller kläder eller något annat som har gått förlorat - och någon påstår att det är så, skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som Gud då dömer skyldig skall ersätta den andre dubbelt. Om någon lämnar en åsna, en oxe eller ett får eller vilket husdjur som helst i förvar hos en annan, och djuret dör eller blir skadat eller bortrövat utan att någon ser det, då skall de båda ingå en ed inför Herren, för att det skall komma fram om den ene inte har förgripit sig på den andres egendom. Denna ed skall ägaren anta, och den andre behöver inte ge någon ersättning. Men om djuret har blivit stulet från honom, skall han ersätta ägaren för det. Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram djuret som bevis. För det ihjälrivna djuret behöver han inte ge någon ersättning. Om någon lånar ett djur av en annan och det blir skadat eller dör då ägaren inte är närvarande, skall han ge full ersättning. Är ägaren närvarande, behöver han inte ge någon ersättning. Om djuret var hyrt, utgör hyressumman ersättning. Om någon förför en jungfru som inte är trolovad och ligger med henne, skall han ge en brudgåva för henne och ta henne till hustru. Om hennes far vägrar att ge henne åt honom, skall mannen betala en så stor summa pengar som man brukar ge i brudgåva för en jungfru. En trollkvinna skall du inte låta leva. Var och en som har samlag med ett djur skall straffas med döden. Den som offrar åt andra gudar och inte endast åt Herren, han skall drabbas av förbannelse. En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Änkor och faderlösa skall ni inte behandla illa. Om ni behandlar dem illa, skall jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig. Min vrede skall upptändas och jag skall döda er med svärd, så att era egna hustrur blir änkor och era barn faderlösa. Om du lånar ut pengar till någon fattig hos dig som tillhör mitt folk, skall du inte handla som en ockrare mot honom. Kräv inte någon ränta av honom. Om du tar manteln i pant av din nästa, skall du ge den tillbaka åt honom innan solen går ner. Manteln är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin kropp. Vad skall han annars ha när han sover? Om han ropar till mig, skall jag höra, ty jag är barmhärtig. Gud skall du inte häda, och en ledare för ditt folk skall du inte förbanna. Du skall inte dröja att bära fram som gåva av det som fyller din lada och av det som kommer från din vinpress. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig. På samma sätt skall du göra med din nötboskap och din småboskap. I sju dagar skall de stanna hos sina mödrar, men på åttonde dagen skall du ge dem åt mig. Ni skall vara mina heliga. Köttet av ett djur som blivit ihjälrivet på marken skall ni inte äta utan kasta det åt hundarna. Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne. Du skall inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda, så att du vränger rätten när du vittnar i något mål. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans rättssak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, skall du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom. Du skall inte i någon rättssak förvanska rätten för den fattige som du har hos dig. Håll dig långt ifrån orätt sak. Du skall inte döda den som är oskyldig och har rätt, ty jag frikänner inte någon som är skyldig. Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de klarsynta och förvränger de rättfärdigas ord. En främling skall du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land. I sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda. Men det sjunde året skall du låta den vila och ligga orörd, för att de fattiga i ditt folk skall få sin föda från den. Det som de lämnar kvar får markens djur äta. På samma sätt skall du göra med din vingård och din olivplantering. Under sex dagar skall du utföra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du vila, så att din oxe och din åsna får vila och din slavinnas son och främlingen kan återhämta sig. Se till att ni i allt håller det jag har sagt er. Andra gudars namn skall ni inte nämna. De får inte höras från din mun. Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig. Det osyrade brödets högtid skall du fira. Sju dagar skall du äta osyrat bröd, som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv, eftersom det var då du drog ut ur Egypten. Men ingen skall träda fram inför mitt ansikte med tomma händer. Skördehögtiden skall du fira när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete, det du har sått på marken. Bärgningshögtiden skall du fira vid årets utgång, när du inbärgar frukten av ditt arbete från marken. Tre gånger om året skall alla av manligt kön träda fram inför din Herre, Herren. Du skall inte offra blodet av mitt slaktoffer tillsammans med något som är syrat. Fettet av mitt högtidsoffer får inte lämnas kvar över natten till morgonen. Det bästa av din marks förstlingsfrukter skall du föra till Herrens, din Guds, hus.Koka inte en killing i mjölken från dess mor. Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom. Men om du uppmärksamt lyssnar till hans röst och gör allt vad jag säger, skall jag bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner. Ty min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreernas, hetiternas, perisseernas, kananeernas, hiveernas och jebusiternas land, och jag skall utrota dem. Du skall inte tillbe deras gudar och inte tjäna dem eller göra som man gör där, utan du skall slå ner dem grundligt och krossa deras stoder. Ni skall tjäna Herren, er Gud, och han skall välsigna din mat och din dryck och ta bort sjukdom från dig. I ditt land skall det då inte finnas någon kvinna som får missfall eller är ofruktsam. Dina dagars tal skall jag göra fullt. Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig. Och jag skall sända panik framför dig för att jaga undan hiveerna, kananeerna och hetiterna för dig. Men jag skall inte driva undan dem för dig på ett enda år, för att landet inte skall bli en ödemark där vilddjuren förökar sig och blir dig övermäktiga. Så småningom skall jag driva bort dem för dig, till dess du har förökat dig så att du kan ta landet till din arvedel. Jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till filisteernas hav och från öknen till floden, ty jag skall ge landets inbyggare i er hand, och du skall driva bort dem från dig. Du skall inte sluta förbund med dem eller deras gudar. De skall inte bo kvar i ditt land, för att de inte skall få dig att synda mot mig. Du kunde då tjäna deras gudar och detta skulle bli en snara för dig. Till Mose sade han: "Stig upp till Herren, du själv och Aron, Nadab och Abihu samt sjuttio av de äldste i Israel, och fall ner och tillbe på avstånd. Endast Mose får träda fram till Herren. De andra skall inte träda fram, och folket får inte heller gå upp med honom." När Mose kom och förkunnade för folket alla Herrens ord och föreskrifter, svarade allt folket med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Mose skrev ner alla Herrens ord.Följande morgon steg han upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret. Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda." Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: "Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel gick dit upp. De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack. Herren sade till Mose: "Stig upp till mig på berget och bli kvar där, så skall jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden som jag har skrivit till undervisning för dem." Då gav sig Mose av tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose steg upp på Guds berg. Men till de äldste sade han: "Vänta på oss här till dess vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är hos er, och den som har en rättslig fråga får vända sig till dem." Mose steg sedan upp på berget, och molnskyn övertäckte berget. Herrens härlighet vilade på Sinai berg och molnskyn övertäckte berget i sex dagar, men på sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn. Och Herrens härlighet såg för Israels barn ut som en förtärande eld på toppen av berget. Mose gick mitt in i molnskyn och steg upp på berget. Sedan blev han kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Herren sade till Mose: "Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den skall samlas in från alla dem som har ett hjärta som är villigt att ge. Detta är den offergåva som ni skall ta av dem: guld, silver och koppar, mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn, tahasskinn, akacieträ, olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen samt onyx-stenar och infattningsstenar till efoden och bröstskölden. De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem. Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig. Så skall ni göra. De skall göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Du skall överdra den med rent guld på insidan och utsidan och du skall göra en guldkant runt den. Du skall gjuta fyra ringar av guld till den och sätta dem över de fyra fötterna på arken, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra. Och du skall göra stänger av akacieträ och överdra dem med guld. Stängerna skall du skjuta in i ringarna på sidorna av arken, så att man kan bära arken med dem, och de skall sitta kvar i ringarna på arken. De får inte tas bort ur dem. I arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig. Du skall göra en nådastol av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred. Och du skall göra två keruber av guld. I hamrat arbete skall du göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen. Sätt en kerub vid ena änden och en vid den andra. I ett stycke med nådastolen skall ni göra keruberna vid dess båda ändar. Keruberna skall breda ut sina vingar uppåt så att de övertäcker nådastolen med sina vingar. Deras ansikten skall vara vända mot varandra. Mot nådastolen skall kerubernas ansikten vara vända. Du skall sätta nådastolen ovanpå arken och i arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig. Där skall jag göra mig känd för dig. Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om allt som jag genom dig skall befalla Israels barn. Du skall också göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. Du skall överdra det med rent guld och du skall göra en guldkant runt omkring det. Runt bordet skall du göra en handsbred list och runt omkring den skall du göra en kant av guld. Till bordet skall du göra fyra ringar av guld och sätta ringarna i de fyra hörnen vid de fyra benen. Ringarna skall sitta vid listen som hållare för stänger så att bordet kan bäras. Du skall göra stängerna av akacieträ och överdra dem med guld, och med dem skall bordet bäras. Till bordet skall du också göra fat och skålar, kannor och bägare, som man skall utgjuta drickoffren med. Av rent guld skall du göra dem. Du skall alltid ha skådebröd på bordet inför mitt ansikte. Du skall göra en ljusstake av rent guld. I hamrat arbete skall den göras med sin fotställning och stam. Dess skålar, knoppar och blommor skall göras i ett stycke med den. Sex armar skall utgå från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan. På den ena armen skall det vara tre skålar, formade som mandelblommor, vardera bestående av en knopp och en blomma, och på den andra armen likaså tre skålar, formade som mandelblommor, vardera bestående av en knopp och en blomma. Så skall det vara på de sex armar som utgår från ljusstaken. Men på själva ljusstaken skall det finnas fyra skålar formade som mandelblommor med sina knoppar och blommor. En knopp skall sättas under det första armparet som utgår från ljusstaken i ett stycke med den, en knopp under det andra armparet i ett stycke med den, och en knopp under det tredje armparet i ett stycke med den, alltså under de sex armar som utgår från ljusstaken. Och deras knoppar och armar skall vara i ett stycke med den, allt ett enda hamrat arbete av rent guld. Du skall göra sju lampor till den. Lamporna skall sättas upp så att de kastar sitt sken över platsen framför den. Även lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld. Av en talent rent guld skall man göra ljusstaken med alla dessa tillbehör. Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget. Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder, vävda av tvinnat fint lingarn och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn. I konstvävnad med keruber på skall du göra dem. Varje våd skall vara tjugoåtta alnar lång och fyra alnar bred, alla våderna med samma mått. Fem av våderna skall fogas samman med varandra och likaså skall de övriga fem våderna fogas samman med varandra. Du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden ytterst på det hopfogade stycket, och så skall du också göra i kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade stycket. Femtio öglor skall du sätta på ena våden och femtio öglor skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så att öglorna svarar mot varandra. Och du skall göra femtio hakar av guld och foga samman våderna med dem, så att tabernaklet bildar en helhet. Du skall göra tygvåder av gethår till ett tält över tabernaklet. Elva sådana våder skall du göra. Varje våd skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva våderna skall ha samma mått. Fem av våderna skall du foga samman för sig och de sex övriga våderna för sig. Den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av tältet. Du skall sätta femtio öglor i kanten på den våd som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket och femtio öglor i kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade stycket. Du skall också göra femtio hakar av koppar och föra in dem i öglorna och foga samman tältet så att det bildar en helhet. Beträffande den överskjutande delen av tältets våder skall halva den våd som blir över hänga ner på baksidan av tabernaklet. Den aln på vardera sidan som blir över på längden av tältets våder skall hänga ner på båda sidorna av tabernaklet för att täcka över det. Dessutom skall du göra ett överdrag av rödfärgade fårskinn till tältet och ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå. Brädorna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de skall stå upprätt. Tio alnar lång och en och en halv aln bred skall varje bräda vara. Varje bräda skall ha två tappar som är hopfogade med varandra. Så skall du göra med alla brädorna till tabernaklet. Och av tabernaklets brädor skall du sätta tjugo på södra sidan, åt söder, och göra fyrtio fotstycken av silver och sätta dem under de tjugo brädorna, två fotstycken under varje bräda för dess två tappar. På tabernaklets andra sida, den norra, skall du också sätta tjugo brädor med fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under varje bräda. På tabernaklets baksida, åt väster, skall du sätta sex brädor och på tabernaklets hörn, på baksidan, två brädor. De skall vara dubbla nertill och även dubbla upptill, till den första ringen. Så skall det vara med dem båda. De skall sättas i de båda hörnen. Det blir alltså åtta brädor med sina fotstycken av silver, sexton fotstycken, två under varje bräda. Och du skall göra tvärstänger av akacieträ: fem till de brädor som är på tabernaklets ena sida, fem tvärstänger till de brädor som är på tabernaklets andra sida och fem tvärstänger till de brädor som är på tabernaklets baksida, åt väster. Den mellersta tvärstången, som sitter mitt på brädorna, skall gå tvärs över från den ena änden till den andra. Brädorna skall du överdra med guld och ringarna på dem där tvärstängerna skall skjutas in, skall du göra av guld. Också tvärstängerna skall du överdra med guld. Sätt sedan upp tabernaklet som det skall vara, så som det har visats för dig på berget. Du skall göra en förlåt av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den skall göras i konstvävnad med keruber på. Du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ. Stolparna skall vara överdragna med guld och ha krokar av guld, och de skall stå på fyra fotstycken av silver. Du skall hänga upp förlåten i hakarna och föra dit vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten. Förlåten skall för er skilja det heliga från det allra heligaste. Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det allra heligaste. Bordet skall du ställa utanför förlåten på tabernaklets norra sida och ljusstaken mitt emot bordet på tabernaklets södra sida. För ingången till tältet skall du göra ett förhänge i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Till förhänget skall du göra fem stolpar av akacieträ och överdra dem med guld. Krokarna på dem skall vara av guld, och till stolparna skall du gjuta fem fotstycken av koppar. Du skall göra altaret av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett - altaret skall alltså vara liksidigt och fyrkantigt - och tre alnar högt. Och du skall göra horn till det och sätta i de fyra hörnen. Hornen skall vara i ett stycke med altaret, och du skall överdra det med koppar. Du skall göra kärl till det att föra bort askan i, liksom skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dessa tillbehör skall du göra av koppar. Du skall göra ett galler till altaret, ett nät av koppar, och på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i de fyra hörnen. Du skall sätta det nertill under avsatsen på altaret, så att nätet når upp till mitten av altaret. Du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ, och överdra dem med koppar. Stängerna skall skjutas in i ringarna, så att de sitter på båda sidorna av altaret när man bär det. Ihåligt och av plankor skall du göra det. Så som det har visats för dig på berget skall det göras. Du skall också göra en förgård till tabernaklet. För den södra sidan, åt söder, skall omhängen till förgården göras av tvinnat fint lingarn, hundra alnar långa, detta för den ena sidan. Stolparna till dem skall vara tjugo med sina tjugo fotstycken av koppar, men stolparnas krokar och band skall vara av silver. På samma sätt skall omhängen göras för den norra långsidan, hundra alnar långa. Stolparna till dem skall vara tjugo med tjugo fotstycken av koppar, men stolparnas krokar och band skall vara av silver. Förgårdens västra kortsida skall ha omhängen som är femtio alnar långa. Stolparna till dem skall vara tio med tio fotstycken. Förgårdens bredd på framsidan, åt öster, skall vara femtio alnar. Omhängena skall vara femton alnar långa på den ena sidan av den med tre stolpar och tre fotstycken. På den andra sidan skall omhängena också vara femton alnar långa med tre stolpar och tre fotstycken. Till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugo alnar långt, i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, med fyra stolpar och fyra fotstycken. Alla stolparna runt förgården skall ha band av silver och krokar av silver, men deras fotstycken skall vara av koppar. Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred utefter hela längden med fem alnar höga omhängen av tvinnat fint lingarn, och fotstyckena skall vara av koppar. Alla tillbehör för tjänsten i tabernaklet och alla tältpluggar till tabernaklet och förgården skall vara av koppar. Du skall befalla Israels barn att bära fram till dig ren olja av stötta oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp dagligen. I uppenbarelsetältet, utanför förlåten som hänger framför vittnesbördet, skall Aron och hans söner sköta den från kväll till morgon inför Herrens ansikte. Det skall vara en evig stadga från släkte till släkte bland Israels barn. Du skall låta din bror Aron och hans söner med honom träda fram till dig ur kretsen av Israels barn för att tjäna som präster åt mig, Aron själv och hans söner Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. Och du skall göra heliga kläder åt din bror Aron till ära och prydnad. Säg till alla era konstbegåvade män, som jag har fyllt med vishetens ande, att de skall göra kläder åt Aron för hans vigning till präst åt mig. Detta är de kläder de skall göra: bröstsköld, efod, kåpa, livklädnad i mönstervävnad, turban och bälte. De skall göra dessa heliga kläder åt din bror Aron och hans söner för att Aron skall tjäna som präst åt mig. Och de skall ta av guldet och det mörkblå, purpurröda och karmosinröda garnet och det fina lingarnet. Efoden skall göras i konstvävnad av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den skall ha två axelstycken som skall fästas ihop med varandra. Vid sina båda ändar skall den fästas ihop. Skärpet som skall sitta på efoden skall göras i samma vävnad och i ett stycke med den: av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Du skall sedan ta två onyxstenar och på dem gravera in namnen på Israels söner, sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den andra, i födelseordning. Som när en juvelerare graverar sigill skall du rista in namnen på Israels söner på de båda stenarna och infatta dem i ett flätverk av guld. Du skall sätta de båda stenarna på efodens axelstycken, stenar till påminnelse för Israels barn. Aron skall bära deras namn på sina axlar inför Herrens ansikte till en påminnelse. Och du skall göra flätverk av guld och två kedjor av rent guld. Du skall tvinna dem som snoddar, och fästa de snodda kedjorna vid flätverken. Du skall göra en bröstsköld för domsutslag i konstvävnad på samma sätt som efoden. Av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn skall du göra den. Den skall vara fyrkantig och dubbelvikt, en halv aln lång och en halv aln bred. Du skall förse den med infattade stenar, ordnade i fyra rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon, i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist och i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De skall vara infattade i flätverk av guld. Stenarna skall vara tolv efter namnen på Israels söner, en för varje namn. Varje sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna, ingraverat som på ett sigill. Till bröstskölden skall du göra flätade kedjor så som man gör snoddar, och av rent guld. Du skall göra två ringar av guld till bröstskölden och sätta dem i två av bröstsköldens hörn. Du skall fästa de två guldsnoddarna vid de båda ringarna i bröstsköldens hörn. De båda snoddarnas andra ändar skall du fästa vid de två flätverken och sedan fästa dem på framkanten av efodens axelstycken. Du skall göra två ringar av guld och sätta dem i de båda andra hörnen på bröstskölden, vid den kant som är vänd in mot efoden. Och du skall göra två ringar av guld och fästa dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken där efoden fästes ihop ovanför skärpet. Bröstskölden skall knytas fast med en mörkblå snodd, som går från dess ringar in i efodens ringar så att den sitter ovanför efodens skärp för att inte lossna från efoden. Aron skall bära namnen på Israels söner i domsskölden på sitt hjärta när han går in i helgedomen, till en ständig påminnelse inför Herrens ansikte. I domsskölden skall du lägga urim och tummim, så att de ligger på Arons hjärta när han går inför Herren. Aron skall på detta sätt alltid bära Israels barns dom på sitt hjärta inför Herrens ansikte. Efodkåpan skall du göra helt och hållet i mörkblått. Mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och öppningen skall omges med en vävd kant som på en pansarskjorta för att kåpan inte skall slitas sönder. Runt kåpans nedre fåll skall du sätta granatäpplen av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, och bjällror av guld mellan dem runt om, en bjällra av guld och ett granatäpple och åter en bjällra av guld och ett granatäpple runt hela fållen av kåpan. Aron skall bära denna kåpa när han gör tjänst, så att det hörs när han går in i helgedomen inför Herrens ansikte och när han går ut, detta för att han inte skall dö. Du skall också göra en skinande platta av rent guld, och på den skall du ingravera som på ett sigill: Helgad åt Herren. Du skall fästa den med ett mörkblått snöre och den skall sitta på turbanen, på framsidan av turbanen. Den skall sitta på Arons panna och Aron skall bära den skuld som häftar vid de heliga offer som Israels barn bär fram, alla deras heliga gåvor. Den skall ständigt sitta på hans panna så att Herren kan ta emot dem med glädje. Du skall också väva livklädnaden i rutmönster av fint lingarn, och du skall göra en turban av fint lingarn och ett bälte i brokig väv. Också åt Arons söner skall du göra livklädnader. Och du skall göra bälten åt dem och huvor till ära och prydnad. Detta skall du klä på din bror Aron och hans söner, och du skall smörja dem och viga dem till präster och helga dem, så att de kan tjäna som präster åt mig. Du skall göra benkläder av linne åt dem för att skyla deras kön. De skall räcka från höfterna ner på låren. Aron och hans söner skall ha dem på sig när de går in i uppenbarelsetältet eller träder fram till altaret för att göra tjänst i helgedomen, så att de inte ådrager sig skuld och drabbas av döden. Detta skall vara en evig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom. Detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till att bli mina präster: Tag en ungtjur och två baggar, felfria djur, osyrat bröd och osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja. Av fint vetemjöl skall du baka dem. Du skall lägga dem i samma korg och bära fram dem i korgen som en offergåva när du för fram tjuren och de båda baggarna. Sedan skall du föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. Du skall ta kläderna och sätta på Aron livklädnaden, efodkåpan, själva efoden och bröstskölden och fästa ihop efoden på honom med efodens skärp. Du skall sätta turbanen på hans huvud och fästa det heliga diademet på turbanen. Och du skall ta smörjelseoljan och hälla på hans huvud och smörja honom. Hans söner skall du föra fram och sätta på dem livklädnader. Du skall spänna fast bälten på Aron och hans söner och sätta på dem huvor. Och de skall ha rätten till prästämbetet för evigt. På detta sätt skall du viga Aron och hans söner till präster. Du skall föra fram tjuren till uppenbarelsetältet, och Aron och hans söner skall lägga händerna på tjurens huvud. Sedan skall du slakta tjuren inför Herrens ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Du skall ta av tjurens blod och stryka det med fingret på altarets horn. Men allt det övriga blodet skall du hälla ut vid altarets fot. Du skall ta allt det fett som omsluter inälvorna, leverfettet och de båda njurarna med det fett som är på dem, och bränna det på altaret. Men tjurens kött och hud och hans tarminnehåll skall du bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer. Du skall ta den ena baggen, och Aron och hans söner skall lägga händerna på baggens huvud. Sedan skall du slakta den och ta av dess blod och stänka det runt omkring på altaret. Men själva baggen skall du stycka och tvätta inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och huvudet. Och du skall bränna hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer åt Herren, en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. Därefter skall du ta den andra baggen, och Aron och hans söner skall lägga händerna på hans huvud. Och du skall slakta baggen och ta litet av blodet och stryka på Arons högra örsnibb, på hans söners högra örsnibb, på tummen på deras högra hand och på stortån på deras högra fot. Men det övriga blodet skall du stänka runt omkring på altaret. Och du skall ta något av blodet på altaret och av smörjelseoljan och stänka på Aron och hans kläder och på hans söner och deras kläder. Då blir Aron själv och hans kläder heliga, och även hans söner och deras kläder blir heliga. Och du skall ta fettet på baggen, svansfettet och det fett som omsluter inälvorna, leverfettet och de båda njurarna med det fett som finns på dem och dessutom det högra lårstycket, ty detta är prästvigningsbaggen. Du skall ta en rund brödkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka ur korgen med de osyrade bröden som står inför Herrens ansikte. Och du skall lägga allt detta i händerna på Aron och hans söner och vifta det som ett viftoffer inför Herren. Sedan skall du ta det ur deras händer och bränna det på altaret, ovanpå brännoffret, till en ljuvlig doft inför Herrens ansikte. Det är ett eldsoffer åt Herren. Du skall ta bringan av Arons prästvigningsbagge och vifta den som ett viftoffer inför Herrens ansikte, och detta skall vara din del. Du skall helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som har viftats och det som har offrats som offergåva, de delar av prästvigningsbaggen som skall tillhöra Aron och hans söner. Aron och hans söner skall få detta av Israels barn som en rättighet för all framtid, ty det är en offergåva. Det skall vara en gåva från Israels barn av deras gemenskapsoffer, deras gåva till Herren. Arons heliga kläder skall hans söner ha efter honom. Klädda i dem skall de bli smorda och vigda till sin tjänst. I sju dagar skall den av Arons söner som blir präst i hans ställe sätta på sig dessa kläder, när han går in i uppenbarelsetältet för att göra tjänst i helgedomen. Du skall ta prästvigningsbaggen och koka köttet på en helig plats. Baggens kött och brödet som är i korgen skall Aron och hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet. De skall äta det som användes till att bringa försoning när de vigdes till präster och helgades, men ingen främmande får äta av det eftersom det är heligt. Om något av prästvigningsköttet eller brödet blir över till följande morgon skall du bränna upp det i eld. Det får inte ätas, ty det är heligt. I allt skall du göra med Aron och hans söner så som jag har befallt dig. I sju dagar skall deras prästvigning vara. Varje dag skall du offra en tjur som syndoffer till försoning och rena altaret genom att du bringar försoning för det. Och du skall smörja det för att helga det. I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det. Altaret blir då högheligt, och var och en som rör vid det blir helig. Detta är vad du skall offra på altaret varje dag för all framtid: två årsgamla lamm. Det ena lammet skall du offra på morgonen och det andra i skymningen. Till det första lammet skall du offra en tiondels efa fint mjöl, begjutet med en fjärdedels hin olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin vin. Det andra lammet skall du offra i skymningen. Med likadant matoffer och drickoffer som på morgonen skall du offra det till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför Herrens ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn och den platsen skall bli helgad genom min härlighet. Jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och hans söner skall jag helga till präster åt mig. Jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud. Och de skall inse att jag är Herren, deras Gud, som förde dem ut ur Egyptens land för att bo mitt ibland dem. Jag är Herren, deras Gud. Du skall göra ett altare att tända rökelse på. Av akacieträ skall du göra det. Det skall vara fyrkantigt, en aln långt och en aln brett, och två alnar högt. Hornen skall göras i ett stycke med altaret. Du skall överdra det med rent guld, både ovansidan och väggarna runt omkring, likaså hornen. Du skall också göra en kant av guld runt altaret. Två ringar av guld skall du göra till det och sätta dem under kanten på två sidor. På två motsatta sidostycken skall du sätta dem som hållare för stänger, så att man kan bära altaret med dem. Stängerna skall du göra av akacieträ och överdra dem med guld. Du skall ställa altaret framför förlåten som hänger framför vittnesbördets ark. Det skall stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig. Aron skall tända väldoftande rökelse på altaret. Varje morgon när han gör i ordning lamporna skall han tända rökelse. Aron skall också tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta skall vara det dagliga rökelseoffret inför Herrens ansikte från släkte till släkte. Ni skall inte låta någon främmande rökelse komma på det och inte heller brännoffer eller matoffer och ni skall inte utgjuta något drickoffer på det. En gång om året skall Aron bringa försoning för altarets horn. Med blod från försoningssyndoffret skall han en gång om året bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt för Herren. Herren sade till Mose: När du räknar antalet av Israels barn som skall mönstras, skall var och en vid mönstringen ge åt Herren en lösepenning för sitt liv, för att ingen straffdom skall drabba dem vid mönstringen. Var och en som tas upp bland de mönstrade skall ge en halv sikel efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera, en halv sikel som offergåva åt Herren. Var och en som tas upp bland de mönstrade, den som är tjugo år gammal eller mer, skall ge detta som en offergåva åt Herren. Den rike skall inte ge mer och den fattige inte mindre än en halv sikel, när ni ger offergåvan åt Herren som lösen för ert liv. Du skall ta emot lösensumman från Israels barn och ge den till arbetet vid uppenbarelsetältet. Detta skall vara för Israels barn som en påminnelse inför Herrens ansikte för att lösen skall betalas för er. Herren sade till Mose: Du skall göra ett kar av koppar med en fotställning av koppar att användas till tvättning och du skall ställa det mellan uppenbarelsetältet och altaret och hälla vatten i det. Aron och hans söner skall tvätta sina händer och fötter med vatten från det. När de går in i uppenbarelsetältet skall de tvätta sig med vatten för att de inte skall dö, så även när de träder fram till altaret för att göra tjänst genom att tända eldsoffer åt Herren. De skall tvätta sina händer och fötter för att inte dö. Detta skall vara en evig stadga för dem, för Aron själv och hans efterkommande från släkte till släkte. Herren sade vidare till Mose: Tag kryddor av bästa slag: femhundra siklar flytande myrra, hälften så mycket doftande kanel, alltså tvåhundrafemtio siklar, tvåhundrafemtio siklar doftande kalmus, femhundra siklar kassia efter helgedomssikelns vikt och en hin olivolja. Av detta skall du göra en helig smörjelseolja, en doftande blandning, en konstmässigt beredd salva. Det skall vara en helig smörjelseolja. Med denna olja skall du smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör, rökelsealtaret, brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och slutligen karet med dess fotställning. Du skall helga dessa föremål så att de blir högheliga. Och var och en som rör vid dem blir helig. Aron och hans söner skall du smörja och helga till präster åt mig. Du skall säga till Israels barn: Detta skall vara min heliga smörjelseolja från släkte till släkte. Smörj inte någon annan människas kropp med den och gör inte heller någon annan smörjelseolja med denna sammansättning. Helig är den, och helig skall den vara för er. Den som gör en sådan blandning och använder något av den på en obehörig skall utrotas ur sitt folk. Herren sade till Mose: Tag väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galban, och dessutom rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, en konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den skall du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag skall uppenbara mig för dig. Höghelig skall den vara för er. Den rökelse ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den skall vara helig för dig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften skall utrotas ur sitt folk. Herren sade till Mose: Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten. Och se, jag har gett honom Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, till medhjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag givit vishet i hjärtat att utföra allt som jag har givit dig befallning om: uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen på den, alla tillbehör för uppenbarelsetältet, bordet med dess tillbehör, ljusstaken av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess fotställning, de vävda kläderna och prästen Arons heliga kläder, hans söners prästkläder, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen till helgedomen. I allt skall de utföra sitt arbete så som jag har befallt dig. Herren sade till Mose: Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är Herren som helgar er. Ni skall hålla sabbaten, ty den är helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden, ty var och en som på den dagen gör något arbete skall utrotas ur sitt folk. Sex dagar skall man arbeta, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, helgad åt Herren. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig. Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk." Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk. Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna. Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." Men han svarade:"Det är inte ljudet av segerrop,ej heller ljudet av klagan efter nederlag. Ljudet av sång är vad jag hör." När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv." Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom, och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. Och Mose sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse." Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd." Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde. Herren sade till Mose: "Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen." När folket hörde detta stränga tal blev de sorgsna och ingen tog på sig sina smycken. Och Herren sade till Mose: "Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så skall jag besluta vad jag skall göra med dig." Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb. Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose till dess han hade kommit in i tältet. Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet. Mose sade till Herren: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk." Herren sade: "Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro." Han svarade: "Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?" Herren svarade Mose: "Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn." Mose sade: "Låt mig få se din härlighet." Han svarade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ' Herren ' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." Därefter sade Herren: "Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se." Herren sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de förra tavlorna, som du slog sönder. Var redo tidigt i morgon. Du skall då på morgonen stiga upp på Sinai berg och ställa dig på bergets topp för att möta mig där. Ingen får stiga upp tillsammans med dig, och på hela berget får inte heller någon annan visa sig. Får och nötboskap får inte heller gå i bet framför detta berg." Mose högg ut två stentavlor, likadana som de förra, och tidigt följande morgon gick han upp på Sinai berg, så som Herren hade befallt honom, och han tog med sig de båda stentavlorna. Då steg Herren ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut Herrens namn. Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: " Herren! Herren! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet." Då böjde sig Mose hastigt ner mot jorden och tillbad. Han sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, så må Herren gå mitt ibland oss, fastän det är ett hårdnackat folk, och förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel." Herren svarade: "Se, jag sluter ett förbund: Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har gjorts på hela jorden eller hos något folk. Och hela det folk som du är mitt ibland skall se Herrens gärning, ty det som jag gör med dig är förunderligt stort. Rätta dig efter det jag i dag befaller dig. Se, jag skall driva bort amoreerna, kananeerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna för dig. Tag dig till vara för att sluta förbund med invånarna i det land dit du kommer, så att de inte blir till en snara för dig. I stället skall ni bryta ner deras altaren, krossa deras stoder och hugga ner deras aseror. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han. Du skall inte sluta något förbund med invånarna i landet, eftersom de trolöst håller sig till sina gudar och offrar åt dem. När de då inbjuder dig kommer du att äta av deras offer. Du kommer också att ta deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när då deras döttrar trolöst håller sig till sina gudar kommer de också att förleda dina söner att trolöst hålla sig till dem. Du skall inte göra några gjutna gudar åt dig. Du skall fira det osyrade brödets högtid. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv. Ty det var i månaden Aviv som du drog ut ur Egypten. Allt som först kommer ut ur moderlivet är mitt, liksom allt förstfött av hankön bland din boskap, det må vara oxe eller får. Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. Ingen skall träda fram inför mitt ansikte med tomma händer. Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du vila. Också under plöjningstiden och skördetiden skall du ha vilodag. Du skall fira veckohögtiden när du skördar det första vetet och bärgningshögtiden vid årets slut. Tre gånger om året skall alla dina män träda fram inför din Herre, Herren, Israels Gud. Ty jag skall driva undan folk för dig och utvidga ditt område. Ingen skall stå efter ditt land, när du tre gånger om året drar upp för att träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte. Du skall inte offra blodet av mitt slaktoffer tillsammans med något som är syrat. Påskhögtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen. Det bästa av din marks förstlingsfrukter skall du föra till Herrens, din Guds, hus.Du skall inte koka en killing i mjölken från dess mor." Herren sade till Mose: "Skriv upp åt dig dessa ord, ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel." Och han blev kvar där hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden. När Mose sedan steg ner från Sinai berg och på vägen ner hade med sig vittnesbördets båda tavlor, visste han inte att hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med Herren. Aron och alla Israels barn såg Mose, och se, hans ansiktes hy strålade. Och de fruktade för att komma nära honom. Men Mose ropade till dem. Då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem. Därefter kom alla Israels barn fram till honom, och han framhöll för dem allt som Herren hade sagt honom på Sinai berg. När Mose hade talat färdigt till dem hängde han en slöja för ansiktet. Varje gång som Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till Israels barn det som han fått befallning om. Och Israels barn såg att Moses ansikte strålade, och Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren. Mose samlade hela Israels menighet och sade till dem: "Detta är vad Herren har befallt er att göra. Under sex dagar skall ni utföra ert arbete, men den sjunde dagen skall vara helig för er, en Herrens sabbat för vila. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas. Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor." Mose sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt: Tag upp bland er en offergåva åt Herren. Var och en som har ett hjärta som är villigt till det skall bära fram denna offergåva åt Herren: guld, silver och koppar, mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn, tahasskinn, akacieträ, olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen samt onyxstenar och infattningsstenar till efoden och bröstskölden. Alla konstnärligt begåvade män bland er skall komma och tillverka allt det som Herren har befallt: tabernaklet, dess tält och överdraget till det, dess hakar, brädor, tvärstänger, stolpar och fotstycken, arken med dess stänger, nådastolen och förlåten som skall hänga framför den, bordet med dess stänger och alla tillbehör och skådebröden, ljusstaken med dess tillbehör och lampor, oljan till ljusstaken, rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet, brännoffersaltaret med det koppargaller som hör till det, stängerna och alla dess tillbehör, karet med dess fotställning, omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården, tabernaklets och förgårdens tältpluggar med deras tältlinor samt kläderna till tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder." Israels hela menighet gick då bort ifrån Mose. Sedan kom de tillbaka, var och en som manades till det i sitt hjärta, och var och en som hade en villig ande till detta bar fram en gåva åt Herren till arbetet på uppenbarelsetältet, till tjänsten där och till de heliga kläderna. De kom, både män och kvinnor, och var och en bar med villigt hjärta fram spännen, örhängen, fingerringar och halssmycken, alla slags värdesaker av guld, var och en som kunde offra en gåva av guld åt Herren. Var och en som ägde mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn och tahasskinn bar fram det. Alla som kunde ge en gåva av silver eller koppar bar fram sin gåva åt Herren, och var och en som ägde akacieträ för arbetets utförande bar fram det. Alla konstnärligt begåvade kvinnor spann med sina händer mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn och bar fram vad de spunnit, och alla kvinnor, som manades till det i sitt hjärta och kunde konsten, spann gethår. Hövdingarna bar fram onyxstenar och infattningsstenar för efoden och bröstskölden, kryddor och olja till ljusstaken, till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen. Och varje man och kvinna av Israels barn som hade ett villigt hjärta att bära fram något till allt det arbete som Herren hade befallt genom Mose att man skulle göra, bar fram sin frivilliga gåva åt Herren. Mose sade till Israels barn: "Se, Herren har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam, och han har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, förstånd och kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags konstfulla arbeten. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, har han också givit förmågan att undervisa andra. Han har fyllt deras hjärtan med vishet att utföra alla slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn och andra vävnader, ja, att utföra alla slags arbeten och tänka ut konstfulla verk. Besalel och Oholiab och alla andra konstnärligt begåvade män har Herren utrustat med vishet och förstånd till att veta hur de skall utföra allt arbetet med att uppföra och färdigställa helgedomen. De skall i allt göra det så som Herren har befallt." Sedan kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de andra konstnärligt begåvade män som Herren hade utrustat med vishet i hjärtat, alla som manades i sitt hjärta att träda fram för att utföra arbetet. Och de tog emot av Mose alla de gåvor som Israels barn hade burit fram till arbetet med att bygga helgedomen. Folket fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon. Då kom alla de konstnärligt begåvade män som utförde allt arbete vid helgedomen, var och en från det arbete de höll på med, och sade till Mose: "Folket bär fram mer än vad som behövs för att göra det arbete som Herren har befallt oss att utföra." Då befallde Mose att man skulle kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall göra något mer för att ge till helgedomen." Så hindrades folket från att bära fram fler gåvor. Det man hade samlat var tillräckligt för allt det arbete som skulle utföras, ja, mer än nog. Alla de konstnärligt begåvade hantverkarna gjorde nu tabernaklet av tio tygvåder. Av tvinnat fint lingarn och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn gjorde de dem i konstvävnad med keruber på. Varje våd gjordes tjugoåtta alnar lång och fyra alnar bred, alla våderna med samma mått. Man fogade samman fem av våderna med varandra, och likaså fogade man samman de övriga fem våderna med varandra. I kanten på ena våden, ytterst på det hopfogade stycket, satte man öglor av mörkblått garn. Så gjorde man också i kanten på den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket. Femtio öglor satte man på den ena våden och femtio öglor satte man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så att öglorna svarade mot varandra. Och man gjorde femtio hakar av guld och fogade samman våderna med varandra med hjälp av hakarna, så att tabernaklet bildade en helhet. Man gjorde också tygvåder av gethår till ett tält över tabernaklet. Elva sådana våder gjordes. Varje våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva våderna hade samma mått. Fem av våderna fogades samman för sig och de övriga sex våderna för sig. Man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt ytterst i det ena hopfogade stycket och femtio öglor i kanten på den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket. Man gjorde också femtio hakar av koppar för att foga samman tältet till en helhet. Dessutom gjordes ett överdrag av rödfärgade fårskinn till tältet och ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå. Brädorna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde dem upprätt. Varje bräda gjordes tio alnar lång och en och en halv aln bred. På varje bräda sattes två tappar hopfogade med varandra. Så gjorde man på alla brädorna till tabernaklet. Och av tabernaklets brädor satte man tjugo på södra sidan, åt söder, och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de tjugo brädorna, två fotstycken under varje bräda för dess två tappar. På samma sätt satte man på tabernaklets andra sida, den norra, tjugo brädor med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under varje bräda. På tabernaklets baksida, åt väster, satte man sex brädor och på tabernaklets hörn på baksidan två brädor. De var dubbla nertill och även dubbla upptill, till den första ringen. Så gjorde man med dem båda, i de två hörnen. Det blev alltså åtta brädor med sina fotstycken av silver, sammanlagt sexton fotstycken, två under varje bräda. Man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de brädor som var på tabernaklets ena sida, fem till de brädor som var på tabernaklets andra sida och fem till de brädor som var på tabernaklets baksida, åt väster. Man satte den mellersta tvärstången så att den gick tvärs över, mitt på brädorna, från den ena änden till den andra. Brädorna överdrog man med guld, och ringarna på dem där tvärstängerna skulle skjutas in, gjordes av guld. Och tvärstängerna överdrogs med guld. Man gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt tvinnat fint lingarn. Den gjordes i konstvävnad med keruber på. Och till den gjorde man fyra stolpar av akacieträ och överdrog dem med guld, krokarna till dem gjordes av guld och man göt fyra fotstycken till dem av silver. För ingången till tältet gjorde man ett förhänge i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt tvinnat fint lingarn och till detta fem stolpar med deras krokar. Deras knoppar och band överdrogs med guld och deras fem fotstycken gjordes av koppar. Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Han överdrog den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en guldkant runt den. Han göt fyra ringar av guld till den och satte dem över de fyra fötterna på arken, två ringar på ena sidan och två ringar på den andra. Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld. Stängerna sköt han in i ringarna på sidorna av arken, så att man kunde bära den. Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred. Han gjorde två keruber av guld. I hamrat arbete gjorde han dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen, en kerub vid ena änden och en vid den andra. I ett stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar. Keruberna bredde ut sina vingar uppåt, så att de övertäckte nådastolen med sina vingar. Deras ansikten var vända mot varandra. Mot nådastolen var kerubernas ansikten vända. Han gjorde bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. Han överdrog det med rent guld och gjorde en guldkant runt omkring det. Runt bordet gjorde han en handsbred list, och runt omkring den gjorde han en kant av guld. Till bordet göt han fyra ringar av guld och satte ringarna i de fyra hörnen vid de fyra benen. Ringarna sattes vid listen som hållare för stängerna, så att man kunde bära bordet. Han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld. Så kunde bordet bäras. Och han gjorde kärlen till bordet, faten och skålarna, bägarna och kannorna som användes till att utgjuta drickoffren med, allt av rent guld. Han gjorde ljusstaken av rent guld. I hamrat arbete gjorde han den med fotställning och stam. Dess skålar, knoppar och blommor gjordes i ett stycke med den. Sex armar utgick från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan. På den ena armen sattes tre skålar, formade som mandelblommor, vardera bestående av en knopp och en blomma, och på den andra armen likaså tre skålar, formade som mandelblommor, vardera bestående av en knopp och en blomma. Så gjordes på de sex armar som utgick från ljusstaken. Men på själva ljusstaken sattes fyra skålar, formade som mandelblommor med sina knoppar och blommor. En knopp sattes under det första armparet som utgick från ljusstaken i ett stycke med den, en knopp under det andra armparet i ett stycke med den och en knopp under det tredje armparet i ett stycke med den, alltså under de sex armar som utgick från ljusstaken. Och deras knoppar och armar var i ett stycke med den, allt ett enda hamrat arbete av rent guld. Han gjorde sju lampor till den, likaså lamptänger och brickor till den av rent guld. Av en talent rent guld gjorde han ljusstaken med alla dess tillbehör. Han gjorde rökelsealtaret av akacieträ. Det var fyrkantigt, en aln långt och en aln brett, och två alnar högt. Hornen gjordes i ett stycke med altaret. Han överdrog det med rent guld, både ovansidan och väggarna runt omkring, likaså hornen. Han gjorde också en kant av guld runt altaret. Två ringar av guld gjorde han till det och satte dem under kanten på två sidor. På två motsatta sidostycken satte han dem som hållare för stänger, så att man kunde bära altaret med dem. Stängerna gjorde han av akacieträ och överdrog dem med guld. Han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena, väldoftande rökelsen, konstmässigt tillredda. Han gjorde brännoffersaltaret av akacieträ. Det var liksidigt, fem alnar långt och fem alnar brett, och fyrkantigt och tre alnar högt. Han gjorde horn till det och satte dem i de fyra hörnen. Hornen gjordes i ett stycke med altaret, och han överdrog det med koppar. Altarets alla tillbehör gjorde han av koppar: askkärlen, skovlarna, skålarna, gafflarna och fyrfaten. Och han gjorde ett galler till altaret, ett nät av koppar, och satte det nertill under avsatsen på altaret, så att det nådde upp till mitten. Han göt också fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på koppargallret som hållare för stängerna. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med koppar. Han sköt in stängerna i ringarna på sidorna av altaret, så att man kunde bära det med dem. Ihåligt och av plankor gjordes det. Han gjorde karet av koppar med en fotställning av koppar, och till det använde han speglar, som hade tillhört de kvinnor som gjorde tjänst vid ingången till uppenbarelsetältet. Han gjorde också förgården. För den södra sidan, åt söder, gjordes omhängena till förgården av tvinnat fint lingarn, hundra alnar långa. Till dem gjordes tjugo stolpar med tjugo fotstycken av koppar, men stolparnas krokar och band gjordes av silver. Även för norra sidan gjordes omhängena hundra alnar långa, och till dem gjordes tjugo stolpar med tjugo fotstycken av koppar, men stolparnas krokar och band gjordes av silver. För västra sidan gjordes omhängena femtio alnar långa. Till dem gjordes tio stolpar och tio fotstycken, men stolparnas krokar och band gjordes av silver. Också för framsidan, åt öster, gjordes de femtio alnar långa. På ena sidan om porten till förgården gjordes omhängena femton alnar långa med tre stolpar och tre fotstycken, och likaså gjordes omhängena på andra sidan femton alnar långa, med tre stolpar och tre fotstycken, alltså lika på båda sidor om porten till förgården. Alla omhängena runt förgården gjordes av tvinnat fint lingarn. Fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas krokar och band var av silver, och deras knoppar överdrogs med silver. Alla förgårdens stolpar försågs med band av silver. Förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, tjugo alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med förgårdens omhängen. Till förhänget gjordes fyra stolpar med fyra fotstycken av koppar, men deras krokar och band var av silver, och deras knoppar överdrogs med silver. Alla tältpluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring gjordes av koppar. Detta är vad som beräknas ha gått åt till tabernaklet, vittnesbördets tabernakel, enligt den beräkning som Mose gav befallning om och som utfördes genom leviterna under ledning av Itamar, prästen Arons son. Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam, utförde allt som Herren hade givit Mose befallning om. Till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, en konsthantverkare som tänkte ut mönster och kunde göra brokiga vävnader i mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn. Det guld som använts till arbetet med att färdigställa hela helgedomen, det guld som hade givits som offer, utgjorde sammanlagt 29 talenter och 730 siklar efter helgedomssikelns vikt. Det silver som gavs av de mönstrade av folkförsamlingen utgjorde 100 talenter och 1 775 siklar efter helgedomssikelns vikt. En beka, det vill säga en halv sikel efter helgedomssikelns vikt, kom på var och en som togs upp bland de inmönstrade, var och en som var tjugo år gammal eller mer, 603 550 personer. De hundra talenterna silver användes till att gjuta fotstyckena till helgedomen och till förlåten, 100 talenter till 100 fotstycken, en talent till varje fotstycke. De 1 775 siklarna silver användes till att göra krokar till stolparna och till att överdra deras knoppar och göra band till dem. Den koppar som hade givits som offer utgjorde 70 talenter och 2 400 siklar. Av den gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång och kopparaltaret med dess koppargaller och altarets alla tillbehör, vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena till förgårdens port samt tabernaklets och förgårdens alla tältpluggar, runt omkring. Av det mörkblå, det purpurröda och det karmosinröda garnet gjorde man vävda kläder för tjänsten i helgedomen. Man gjorde de heliga kläder som Aron skulle ha, så som Herren hade befallt Mose. Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dem i trådar, så att de kunde vävas in med det mörkblå, det purpurröda och det karmosinröda garnet och med det fina lingarnet i konstvävnad. Till efoden gjordes axelstycken som fästes ihop med varandra. Vid sina båda ändar fästes den ihop. Skärpet som skulle sitta på efoden och hålla ihop den gjordes i samma vävnad och i ett stycke med den: av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, så som Herren hade befallt Mose. Onyxstenarna infattades i flätverk av guld. På dem var namnen på Israels söner ingraverade som på ett sigill. Man satte dem på efodens axelstycken som påminnelsestenar för Israels barn, så som Herren hade befallt Mose. Bröstskölden gjordes i konstvävnad av samma slag som efoden, av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Den gjordes fyrkantig och dubbelvikt, en halv aln lång och en halv aln bred. På den satte man fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon, i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist och i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk av guld omgavs de i sina infattningar. Stenarna var tolv efter namnen på Israels söner, en för varje namn. Varje sten bar namnet på en av de tolv stammarna, ingraverat på samma sätt som man graverar sigill. Till bröstskölden gjorde man flätade kedjor så som man gör snoddar, och av rent guld. Vidare gjorde man två flätverk av guld och två ringar av guld och satte de båda ringarna i två av bröstsköldens hörn. Man fäste de två guldsnoddarna vid de båda ringarna i bröstsköldens hörn. De båda snoddarnas andra ändar fäste man vid de två flätverken och satte fast dem vid framkanten på efodens axelstycken. Man gjorde två ringar av guld och satte dem i de båda andra hörnen av bröstskölden, vid den kant som var vänd in mot efoden. Sedan gjorde man två ringar av guld och satte dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken där efoden fästes ihop ovanför skärpet. Man knöt fast bröstskölden med en mörkblå snodd som gick från dess ringar in i efodens ringar, för att den skulle sitta fast ovanför efodens skärp, så att bröstskölden inte skulle lossna från efoden, alldeles som Herren hade befallt Mose. Efodkåpan gjordes i vävt tyg, helt och hållet i mörkblått. Mitt på kåpan gjordes en öppning, som liknade öppningen på en pansarskjorta. Öppningen hade en kant runt om för att den inte skulle slitas sönder. På kåpans nedre fåll satte man granatäpplen av mörkblått, purpurrött och karmosinrött tvinnat garn. Man gjorde bjällror av rent guld och satte dem mellan granatäpplena runt hela fållen på kåpan mellan granatäpplena: en bjällra och ett granatäpple, sedan en bjällra och ett granatäpple, runt fållen på den kåpa som skulle bäras vid tjänstgöringen, så som Herren hade befallt Mose. Och man gjorde livklädnaderna åt Aron och hans söner av en vävnad i fint lingarn, turbanen och högtidshuvorna av fint lingarn, benkläderna av tvinnat fint lingarn och bältet av tvinnat fint lingarn och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn i brokig vävnad, allt så som Herren hade befallt Mose. Den skinande plattan till det heliga diademet gjordes av rent guld, och på den skrev man på samma sätt som man graverar sigill: Helgad åt Herren. Man satte fast den upptill på turbanen med en mörkblå snodd, så som Herren hade befallt Mose. Så blev allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel fullbordat. Israels barn utförde det, och de gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose. Och de förde fram tabernaklet till Mose, tältet med alla dess tillbehör, hakarna, brädorna, tvärstängerna, stolparna och fotstyckena, överdraget av rödfärgade fårskinn, överdraget av tahasskinn, förlåten som skulle hänga framför arken, vittnesbördets ark med dess stänger och nådastolen, bordet med alla dess tillbehör och skådebröden, ljusstaken av rent guld, lamporna som skulle sättas på den och alla övriga tillbehör till den, oljan till ljusstaken, altaret av guld, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen, förhänget för ingången till tältet, kopparaltaret med tillhörande koppargaller, stänger och alla tillbehör, karet med dess fotställning, omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården, dess linor och tältpluggar, alla redskap för arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel samt de vävda kläderna till tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder. Så som Herren hade befallt Mose hade Israels barn i allt utfört hela arbetet. Mose inspekterade hela arbetet, och se, de hade utfört det så som Herren hade befallt. Så hade de gjort. Och Mose välsignade dem. Herren sade till Mose: "På första dagen i den första månaden skall du resa uppenbarelsetältets tabernakel. Där skall du ställa vittnesbördets ark och avskärma den med förlåten. Du skall bära in bordet och lägga upp det som skall vara på det. Och du skall bära in ljusstaken och sätta upp lamporna på den. Du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför vittnesbördets ark och sätta upp förhänget för ingången till tabernaklet. Brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till uppenbarelsetältets tabernakel. Du skall ställa karet mellan uppenbarelsetältet och altaret och hälla vatten i det. Du skall sätta upp förgårdens omhängen runt omkring och hänga upp förhänget för porten till förgården. Och du skall ta smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt som finns i det och helga det tillsammans med alla dess tillbehör, så att det blir heligt. Du skall smörja brännoffersaltaret och alla dess tillbehör och helga altaret. Det blir då högheligt. Du skall också smörja karet och dess fotställning och helga det. Sedan skall du föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. Och du skall sätta på Aron de heliga kläderna och smörja honom och helga honom till präst åt mig. Hans söner skall du föra fram och sätta på dem livklädnader, och du skall smörja dem så som du smorde deras far till att vara präster åt mig. Denna smörjelse skall för dem innebära ett evigt prästadöme, släkte efter släkte." Och Mose gjorde så. Han gjorde i allt som Herren hade befallt honom. I första månaden av andra året, på första dagen i månaden blev tabernaklet uppsatt. Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken, ställde upp brädorna, sköt in tvärstängerna och satte upp stolparna. Han bredde ut tältet över tabernaklet och tältöverdragen ovanpå det, så som Herren hade befallt Mose. Han tog vittnesbördet och lade in det i arken och satte stängerna på arken. Och han lade nådastolen ovanpå arken. Sedan förde han in arken i tabernaklet och satte upp förlåten, som skulle hänga framför arken, och skärmade av vittnesbördets ark, så som Herren hade befallt honom. Han ställde också bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets norra sida, utanför förlåten, och lade upp bröd på det inför Herrens ansikte, så som Herren hade befallt Mose. Och han ställde in ljusstaken i uppenbarelsetältet mitt emot bordet på tabernaklets södra sida och satte upp lamporna inför Herrens ansikte, så som Herren hade befallt Mose. Han ställde in det förgyllda altaret i uppenbarelsetältet framför förlåten och tände väldoftande rökelse på det, så som Herren hade befallt Mose. Han satte upp förhänget framför ingången till tabernaklet. Brännoffersaltaret ställde han vid ingången till uppenbarelsetältets tabernakel och offrade på det brännoffer och matoffer, så som Herren hade befallt Mose. Han ställde karet mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyllde det med vatten att tvätta sig i. Mose och Aron och hans söner tvättade sina händer och fötter med vatten ur det. När de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret tvättade de sig, så som Herren hade befallt Mose. Och han satte upp förgårdens omhängen runt omkring tabernaklet och altaret och hängde upp förhänget framför porten till förgården. Så fullbordade Mose arbetet. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. Så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet bröt Israels barn upp. Så gjorde de under hela sin vandring. Men så länge molnskyn inte höjde sig bröt de inte upp, förrän den dag då den höjde sig igen. Ty Herrens molnsky vilade över tabernaklet om dagen, och eld var i den om natten. Så var det inför ögonen på hela Israels folk under hela deras vandring.

Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade: Säg till Israels barn: När någon bland er vill bära fram ett offer åt Herren, skall ni ta ert offer av boskapen, antingen av nötboskapen eller småboskapen. Om han vill bära fram ett brännoffer från nötboskapen, skall han ta ett felfritt djur av hankön och föra fram det till uppenbarelsetältets ingång för att han skall räknas som välbehaglig inför Herrens ansikte. Han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud, och det blir då välbehagligt och till försoning för honom. Han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte, och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet och stänka det runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Sedan skall han flå brännoffersdjuret och stycka det, och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Sedan skall Arons söner, prästerna, lägga styckena, huvudet och fettet ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvorna och fötterna skall tvättas i vatten och därefter skall prästen bränna alltsammans på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller getterna, skall han ta ett felfritt djur av hankön. Han skall slakta det inför Herrens ansikte vid norra sidan av altaret, och Arons söner, prästerna, skall stänka blodet runt omkring på altaret. Han skall stycka djuret i dess delar, tillsammans med huvudet och fettet, och prästen skall lägga dem ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvorna och fötterna skall tvättas i vatten och därefter skall prästen offra alltsamman och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Och om han vill bära fram åt Herren ett brännoffer av fåglar, skall han ta sitt offer av turturduvor eller unga duvor. Prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida huvudet av det och bränna det på altaret. Blodet skall kramas ut på altarets sida. Men krävan med dess orenhet skall han ta ut och kasta på askhögen vid östra sidan av altaret. Han skall fläka upp fågeln vid vingarna, dock utan att slita loss dem, och prästen skall bränna den på altaret, ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. När någon vill bära fram ett matoffer åt Herren, skall hans offer bestå av fint mjöl, och han skall hälla olja på det och lägga rökelse ovanpå. Han skall bära fram det till Arons söner, prästerna, och prästen skall ta en handfull av mjölet och oljan och dessutom all rökelsen och bränna det på altaret som ett påminnelseoffer. Det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Det som är över av matoffret skall tillhöra Aron och hans söner. Bland Herrens eldsoffer är det högheligt. När du vill bära fram ett matoffer av det som bakas i ugn, skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor blandade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja. Om ditt offer är ett matoffer som tillreds på plåt, skall det vara av fint mjöl, osyrat och blandat med olja. Du skall bryta sönder det i stycken och hälla olja på det. Det är ett matoffer. Om ditt offer är ett matoffer som tillreds i panna, skall det tillredas av fint mjöl med olja. Varje matoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du föra fram till Herren. Det skall bäras fram till prästen och han skall ta det till altaret. Sedan skall prästen ta den del av matoffret som utgör påminnelseoffret och bränna det på altaret. Det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Det som blir över av matoffret skall tillhöra Aron och hans söner. Bland Herrens eldsoffer är det högheligt. Inget matoffer som ni bär fram åt Herren skall vara syrat, ty varken av surdeg eller honung skall ni bränna något som eldsoffer åt Herren. Som förstlingsoffer skall ni bära fram sådant åt Herren, men på altaret får det inte komma för att vara en ljuvlig doft. Alla dina matoffer skall du beströ med salt. Du skall inte låta saltet i din Guds förbund fattas på ditt matoffer. Till alla dina offer skall du offra salt. Om du vill bära fram ett matoffer åt Herren av den första skörden, skall du till ett sådant matoffer bära fram ax av grönskuren säd, rostade över eld och sönderstötta. Du skall hälla olja på offret och lägga rökelse på det. Det är ett matoffer. Prästen skall som påminnelseoffer bränna en del av de sönderstötta axen och oljan tillsammans med all rökelsen. Det är ett eldsoffer åt Herren. Om någon vill bära fram ett gemenskapsoffer och han då vill ta sitt offer av nötboskapen, skall han föra fram ett felfritt djur inför Herrens ansikte, antingen av hankön eller honkön. Han skall lägga sin hand på offerdjurets huvud och sedan slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet, och Arons söner, prästerna, skall stänka blodet runt omkring på altaret. Av gemenskapsoffret skall han som eldsoffer åt Herren bära fram det fett som omsluter inälvorna och allt det fett som sitter på dem, de båda njurarna med det fett som sitter på dem vid höftmusklerna och leverfettet som han skall ta loss tillsammans med njurarna. Sedan skall Arons söner bränna det på altaret, ovanpå brännoffret som ligger på den brinnande veden. Detta är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Men om någon vill bära fram ett gemenskapsoffer åt Herren av småboskapen, skall han ta ett felfritt djur av hankön eller honkön. Om han vill offra ett får, skall han föra fram det inför Herrens ansikte. Och han skall lägga sin hand på offerdjurets huvud och sedan slakta det framför uppenbarelsetältet och Arons söner skall stänka blodet runt omkring på altaret. Av gemenskapsoffret skall han som eldsoffer åt Herren offra fettet, hela fettsvansen, avstyckad vid ryggraden, det fett som omsluter inälvorna och allt det fett som sitter på dem, de båda njurarna med det fett som sitter på dem vid höftmusklerna samt leverfettet, som han skall ta loss tillsammans med njurarna. Och prästen skall bränna det på altaret. Det är ett matoffer, ett eldsoffer åt Herren. Om någon vill offra en get, skall han föra fram den inför Herrens ansikte, lägga sin hand på dess huvud och slakta den framför uppenbarelsetältet och Arons söner skall stänka blodet runt omkring på altaret. Som ett eldsoffer åt Herren skall han offra det fett som omsluter inälvorna och allt det fett som sitter på dem, de båda njurarna med det fett som sitter på dem vid höftmusklerna samt leverfettet, som han skall ta loss tillsammans med njurarna. Sedan skall prästen bränna det på altaret. Det är ett matoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft. Allt fettet skall tillhöra Herren. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Inget fett och inget blod skall ni förtära. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Om någon syndar av misstag mot något av Herrens bud och gör något som inte får göras, skall den smorde prästen, om det är han som har syndat och därmed dragit skuld över folket, offra en felfri ungtjur åt Herren till syndoffer för den synd han har begått. Han skall föra fram tjuren inför Herrens ansikte till uppenbarelsetältets ingång och han skall lägga sin hand på tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför Herren. Den smorde prästen skall ta av tjurens blod och bära in det i uppenbarelsetältet, och han skall doppa sitt finger i blodet och stänka det sju gånger inför Herrens ansikte framför förlåten till helgedomen. Därefter skall prästen stryka med blodet på hornen på den väldoftande rökelsens altare, som står inför Herrens ansikte i uppenbarelsetältet. Men allt det övriga blodet från tjuren skall han hälla ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och allt fett på syndofferstjuren skall han avlägsna, det fett som omsluter inälvorna och allt det fett som sitter på dem, de båda njurarna med det fett som sitter på dem vid höftmusklerna samt leverfettet, som han skall ta loss tillsammans med njurarna. Fettet skall tas ut så som det tas ut ur tjuren för gemenskapsoffret. Och prästen skall bränna det på brännoffersaltaret. Men tjurens hud och allt hans kött, hans huvud, fötter, inälvor och orenhet, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och bränna upp det i eld som brinner på ved. På den plats där man slår ut askan skall det brännas. Om Israels hela menighet försyndar sig utan att församlingen märker det och de bryter mot något av Herrens bud och gör sådant som inte får göras och därigenom ådrar sig skuld, och sedan den synd de har begått blir känd, då skall församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skall föra fram den inför uppenbarelsetältet. Och de äldste i menigheten skall lägga sina händer på tjurens huvud inför Herrens ansikte, och man skall slakta tjuren inför Herren. Den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i uppenbarelsetältet, och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju gånger framför förlåten inför Herrens ansikte. Därefter skall han stryka en del av blodet på hornen på det altare som står inför Herrens ansikte i uppenbarelsetältet. Men allt det övriga blodet skall han hälla ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Allt fett skall han ta ut ur tjuren och bränna det på altaret. Och han skall göra med tjuren som han gjorde med syndofferstjuren, så skall han göra med den. När prästen bringar försoning för dem, får de förlåtelse. Sedan skall han föra ut tjuren utanför lägret och bränna den, så som han skulle göra med den förra tjuren. Detta är syndoffret för församlingen. Om en ledare syndar genom att han av misstag bryter mot något av Herrens, sin Guds, bud och gör sådant som inte får göras och han därigenom ådrar sig skuld, eller om han av någon får veta vilken synd han har begått, skall han som sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön. Han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta den inför Herrens ansikte på samma plats som man slaktar brännoffret. Det är ett syndoffer. Prästen skall ta något av syndoffrets blod på sitt finger och stryka på brännoffersaltarets horn, men det övriga blodet skall han hälla ut vid foten av brännoffersaltaret. Allt fettet skall han bränna på altaret, så som man gör med fettet vid gemenskapsoffret. Och när prästen bringar försoning för honom till rening från hans synd, får han förlåtelse. Om någon av folket i landet syndar av misstag genom att göra sådant som inte får göras enligt Herrens bud och därigenom ådrar sig skuld, eller om han av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han som sitt offer för den begångna synden föra fram en felfri get av honkön. Han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och sedan slakta det på den plats där brännoffersdjuren slaktas. Prästen skall ta något av blodet på sitt finger och stryka det på brännoffersaltarets horn, men allt det övriga blodet skall han hälla ut vid altarets fot. Allt fettet skall han ta ut så som fettet tas ut ur djuret till gemenskapsoffret och prästen skall bränna det på altaret till en ljuvlig doft för Herren. Och när prästen bringar försoning för honom, får han förlåtelse. Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, skall han föra fram ett felfritt djur av honkön. Han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och slakta det till syndoffer på samma plats som man slaktar brännoffersdjuren. Prästen skall ta av syndoffrets blod på sitt finger och stryka det på brännoffersaltarets horn. Men allt det övriga blodet skall han hälla ut vid altarets fot. Allt fettet skall han ta ut så som fettet tas ut ur lammet till gemenskapsoffret och prästen skall bränna det på altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. Och när prästen bringar försoning för den synd han har begått, får han förlåtelse. Om någon hör edsförpliktelsen och kan vittna om något som han själv sett eller på annat sätt fått reda på, men inte berättar det, då syndar han och bär på missgärning. Eller om någon utan att märka det rör vid något orent, det må vara den döda kroppen av ett orent vilddjur eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur eller den döda kroppen av något slags orent smådjur, så blir han oren genom det och ådrar sig skuld. Eller om han utan att märka det rör vid en människas orenhet, vad det än är som kan orena, och han sedan får veta det, så ådrar han sig skuld. Eller om någon utan att märka det tanklöst avlägger en ed med sina läppar - att göra ont eller gott, vad man än i tanklöshet kan styrka med en ed - och han sedan kommer till insikt om vad han gjort, så har han ådragit sig skuld i något av dessa avseenden. Då skall han, när han ådragit sig skuld i något av dessa fall, bekänna den synd han har begått. Som offer för sin synd skall han föra fram åt Herren ett hondjur av småboskapen, antingen ett tacklamm eller en killing, till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom för hans synd. Men om han inte har råd med ett sådant djur, skall han som offer för sin synd bära fram åt Herren två turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till brännoffer. Han skall bära fram dem till prästen, som först skall offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet av den invid halsen, men utan att ta bort det, och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets sida. Men det övriga blodet skall kramas ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer. Den andra duvan skall han offra som brännoffer på föreskrivet sätt. När prästen bringar försoning för honom för den synd han har begått, får han förlåtelse. Men om han inte har råd med två turturduvor eller två unga duvor, skall han som offer för sin synd bära fram en tiondels efa fint mjöl till syndoffer, men inte hälla någon olja på mjölet eller lägga någon rökelse på det, ty det är ett syndoffer. Han skall bära fram det till prästen, och prästen skall ta en handfull av det till påminnelseoffer och bränna det på altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. Det är ett syndoffer. Och när prästen bringar försoning för honom för den synd han har begått i något av dessa avseenden, får han förlåtelse. Det övriga skall tillhöra prästen liksom vid matoffret. Herren talade till Mose. Han sade: Om någon av misstag begår en trolös handling genom att undanhålla något som är helgat åt Herren, skall han som skuldoffer föra fram åt Herren en felfri bagge av småboskapen efter det värde du bestämmer i silver, ett visst antal siklar efter helgedomssikelns vikt. Han skall ersätta det han har undanhållit av det helgade och lägga till en femtedel. Detta skall han ge åt prästen, och när prästen bringar försoning för honom genom skuldoffersbaggen, får han förlåtelse. Om någon syndar utan att veta det och bryter mot något Herrens bud och gör sådant som inte får göras, ådrar han sig skuld och bär på missgärning. Han skall som skuldoffer föra fram till prästen en felfri bagge av småboskapen efter det värde du bestämmer. Och när prästen bringar försoning för honom för den synd han har begått av misstag och utan att veta det får han förlåtelse. Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför Herren. Herren talade till Mose. Han sade: Om någon syndar och handlar trolöst mot Herren, genom att han ljuger för sin nästa angående något som denne har anförtrott honom eller överlämnat i hans vård eller angående något som han med våld har tagit eller om han genom utpressning berövat sin nästa något, eller om han, när han har hittat något borttappat, ljuger om det och svär falskt i någon sak, vad det än är som en människa kan göra sig skyldig till, då skall den som har syndat på detta sätt och därmed ådragit sig skuld återlämna det han har tagit med våld eller tillägnat sig genom utpressning eller det som anförtrotts honom, eller det borttappade som han har hittat, eller vad det än gäller där han svurit falskt. Han skall ersätta det till dess fulla värde och lägga till en femtedel. Han skall ge det åt ägaren samma dag som han bär fram sitt skuldoffer. Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför Herren, en felfri bagge av småboskapen skall han föra fram till prästen, efter det värde du bestämmer. Och när prästen så bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för vad han än har gjort som har dragit skuld över honom. Herren talade till Mose. Han sade: Ge Aron och hans söner denna befallning: Detta är lagen om brännoffret: Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten till morgonen och elden på altaret skall där- igenom hållas brinnande. Prästen skall klä sig i sin livrock av linne och ta på sig benkläder av linne närmast kroppen. Han skall ta bort askan efter brännoffret som elden har förtärt på altaret och lägga den vid sidan av altaret. Sedan skall han ta av sig kläderna och klä sig i andra kläder och föra bort askan till en ren plats utanför lägret. Men elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved, och ovanpå veden skall han lägga brännoffret och bränna fettstyckena av gemenskapsoffret. Elden skall alltid hållas brinnande på altaret. Den får inte slockna. Detta är lagen om matoffret: Arons söner skall bära fram det inför Herrens ansikte till altaret. Och prästen skall ta en handfull av offret, av det fina mjölet som hör till matoffret och av oljan, dessutom all rökelsen som ligger på matoffret. Detta skall han bränna på altaret till en ljuvlig doft, som ett påminnelseoffer till Herren. Det som är över av det skall Aron och hans söner äta. Osyrat skall det ätas på en helig plats. I förgården till uppenbarelsetältet skall de äta det. Det skall inte bakas med surdeg. Detta är deras andel som jag har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret. Alla av manligt kön bland Arons barn skall äta det. Det skall vara deras eviga rätt av Herrens eldsoffer från släkte till släkte. Var och en som rör vid det blir helig. Och Herren talade till Mose. Han sade: Detta är den offergåva som Aron och hans söner skall offra åt Herren på den dag då någon av dem blir smord: en tiondels efa fint mjöl som det dagliga matoffret, hälften på morgonen och hälften på kvällen. Det skall bakas på plåt med olja, och när det är blandat skall du bära fram det. Du skall offra det sönderdelat som när man offrar ett matoffer i stycken, till en ljuvlig doft för Herren. Den präst bland Arons söner som blir smord i hans ställe skall göra det. Detta skall vara en evig stadga. Som ett heloffer skall det brännas åt Herren. En prästs matoffer skall alltid vara ett heloffer. Det får inte ätas. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Aron och hans söner: Detta är lagen om syndoffret: På samma plats som brännoffersdjuret slaktas skall syndoffersdjuret slaktas inför Herrens ansikte. Det är högheligt. Den präst som offrar syndoffret skall äta det. På en helig plats skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet. Var och en som rör vid köttet blir helig. Om något av blodet stänks på någons kläder, skall man tvätta av det nerstänkta stället på en helig plats. Det lerkärl som offerköttet har kokats i skall slås sönder, men om kokningen har skett i ett kopparkärl skall detta skuras och sköljas med vatten. Alla av manligt kön bland prästerna får äta det. Det är högheligt. Men sådant syndoffer vars blod bärs in i uppenbarelsetältet för att bringa försoning i helgedomen får inte ätas. Det skall brännas upp i eld. Detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt. På samma plats som man slaktar brännoffersdjuret skall man slakta skuldoffersdjuret och man skall stänka blodet runt omkring på altaret. Allt fettet skall man offra, svansen och det fett som omsluter inälvorna, de båda njurarna med det fett som sitter på dem vid höftmusklerna samt leverfettet som man skall ta loss tillsammans med njurarna. Prästen skall bränna det på altaret till ett eldsoffer åt Herren. Det är ett skuldoffer. Alla av manligt kön bland prästerna skall äta det. På en helig plats skall det ätas. Det är högheligt. Det som gäller för syndoffret skall också gälla för skuldoffret. Samma lag skall gälla för dem båda. Offerköttet skall tillhöra den präst som bringar försoning med det. När en präst bär fram brännoffer för någon, skall huden av brännoffersdjuret som bärs fram tillhöra den prästen. Ett matoffer som är bakat i ugn eller tillrett i gryta eller på plåt skall alltid tillfalla den präst som bär fram det. Men ett matoffer som är blandat med olja eller som bärs fram torrt skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene såväl som den andre. Detta är lagen om gemenskapsoffret, när ett sådant bärs fram åt Herren: Om någon vill offra det som ett gemenskapsoffer, skall han förutom det slaktdjur som hör till gemenskapsoffret bära fram osyrade kakor blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja och fint mjöl, hopknådat i form av kakor som är blandade med olja. Tillsammans med kakor av syrat bröd skall han som offergåva bära fram det slaktdjur som hör till det gemenskapsoffer han offrar som gemenskapsoffer. Av detta skall han bära fram en kaka av varje offer som en gåva åt Herren. Denna skall tillhöra den präst som stänker gemenskapsoffrets blod på altaret. Köttet av det slaktdjur som hör till det gemenskapsoffer som bärs fram som gemenskapsoffer skall ätas samma dag det har offrats. Ingenting av det får lämnas kvar till följande morgon. Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram är ett löftesoffer eller ett frivilligt offer, skall även det offerdjuret ätas samma dag som det har offrats. Men det som blivit över får ätas följande dag. Skulle ändå något av offerköttet bli kvar, skall det brännas upp i eld på tredje dagen. Om någon på tredje dagen äter av köttet från gemenskapsoffret, blir offret inte välbehagligt. Han som offrat det får inte räkna sig det tillgodo, utan köttet anses som orent. Den som äter av det kommer att bära på skuld. Inte heller får man äta det kött som varit i beröring med något orent, utan det skall brännas upp i eld. I övrigt må köttet ätas av var och en som är ren. Men den som äter kött av Herrens gemenskapsoffer medan han är oren, han skall utrotas ur sitt folk. Och om någon rör vid något orent, en människas orenhet eller ett orent djur eller vilken annan orenhet som helst och han ändå äter kött av Herrens gemenskapsoffer, skall han utrotas ur sitt folk. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Ni skall inte äta något fett av nötboskap, får eller getter. Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur får användas till alla slags behov, men ni skall inte äta det. Ty var och en som äter fettet av något djur, av vilket man bär fram eldsoffer åt Herren, han skall utrotas ur sitt folk. Och ni skall inte förtära något blod, varken av fåglar eller boskap, var ni än bor. Var och en som förtär blod skall utrotas ur sitt folk. Och Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Den som vill offra ett gemenskapsoffer åt Herren skall av sitt gemenskapsoffer bära fram sin offergåva åt Herren. Med egna händer skall han bära fram Herrens eldsoffer. Fettet och bringan skall han bära fram, och bringan skall viftas som ett viftoffer inför Herrens ansikte. Fettet skall prästen bränna på altaret, men bringan skall tillhöra Aron och hans söner. Också det högra lårstycket skall ni ge åt prästen som en gåva av era gemenskapsoffer. Den bland Arons söner som offrar gemenskapsoffrets blod och fettet skall ha det högra lårstycket som sin andel. Ty av israeliternas gemenskapsoffer tar jag viftoffersbringan och offergärdslåret och ger dem åt prästen Aron och åt hans söner som en evig rätt från Israels barn. Detta är Arons och hans söners smörjelselott av Herrens eldsoffer, den lott som de fick den dag de fördes fram för att bli Herrens präster. Denna lott skulle de enligt Herrens befallning få av Israels barn som en evig rätt, släkte efter släkte, på den dag då han smorde dem. Detta är lagen om brännoffret, matoffret, syndoffret, skuldoffret, prästvigningsoffret och gemenskapsoffret. Herren gav denna lag åt Mose på Sinai berg den dag då han befallde Israels barn att de skulle bära fram sina offer åt Herren i Sinai öken. Herren talade till Mose. Han sade: "För fram Aron och hans söner tillsammans med honom, deras kläder och smörjelseoljan samt syndofferstjuren och de två baggarna och korgen med de osyrade bröden. Samla sedan hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet." Mose gjorde som Herren hade befallt honom, och menigheten samlades vid uppenbarelsetältets ingång. Och Mose sade till menigheten: "Detta är vad Herren har befallt mig att göra." Han förde fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. Och han satte livklädnaden på Aron och spände på honom bältet, klädde på honom kåpan, satte fast efoden med efodens skärp och fäste med det ihop alltsamman på honom. Han satte på honom bröstskölden och lade in urim och tummim i skölden. Han satte också turbanen på hans huvud och framtill på turbanen satte han den skinande plattan av guld, det heliga diademet, så som Herren hade befallt Mose. Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt som fanns i det och helgade det. Han stänkte oljan sju gånger på altaret och smorde altaret och alla dess tillbehör och karet med dess fotställning för att helga dem. Han hällde en del av smörjelseoljan på Arons huvud och smorde honom för att helga honom. Och Mose förde fram Arons söner och satte på dem livklädnader, spände på dem bälten och band på dem huvor, så som Herren hade befallt Mose. Mose förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner lade sina händer på syndofferstjurens huvud. Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt finger runt omkring på altarets horn och renade altaret. Men det övriga blodet hällde han ut vid foten av altaret och helgade det för att bringa försoning för det. Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, leverfettet och de båda njurarna med deras fett, och Mose brände det på altaret. Men det övriga av tjuren, hud och kött och orenhet, brände han upp i eld utanför lägret, så som Herren hade befallt honom. Och han förde fram brännoffersbaggen, och Aron och hans söner lade sina händer på baggens huvud. Sedan slaktades den och Mose stänkte blodet runt omkring på altaret. Han styckade baggens kropp och brände huvudet och styckena och istret. Inälvorna och benen tvättade han i vatten. Sedan brände Mose hela baggen på altaret. Det var ett brännoffer till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren, så som Herren hade befallt Mose. Därefter förde han fram den andra baggen, prästvigningsbaggen, och Aron och hans söner lade händerna på baggens huvud. Sedan slaktades den och Mose tog av blodet och strök på Arons högra örsnibb, tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot. Han förde fram Arons söner och Mose strök något av blodet på deras högra örsnibb, tummen på deras högra hand och stortån på deras högra fot. Men det övriga blodet stänkte Mose runt omkring på altaret. Sedan tog han fettet, svansen och allt det fett som satt på inälvorna, leverfettet och de båda njurarna med deras fett och det högra lårstycket. Och ur korgen med de osyrade bröden som stod inför Herrens ansikte tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka och lade dem på fettstyckena och det högra lårstycket. Allt detta lade han i händerna på Aron och hans söner och de viftade det som ett viftoffer inför Herrens ansikte. Sedan tog Mose det ur deras händer och brände det på altaret, ovanpå brännoffret. Det var ett prästvigningsoffer till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. Och Mose tog bringan - den var Moses del av prästvigningsoffrets bagge - och viftade den som ett viftoffer inför Herrens ansikte, så som Herren hade befallt Mose. Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aron och hans kläder, på hans söner och hans söners kläder. På detta sätt helgade han Aron och hans kläder, hans söner och hans söners kläder. Sedan sade Mose till Aron och hans söner: "Koka köttet vid ingången till uppenbarelsetältet, och där skall ni äta det tillsammans med brödet som är i prästvigningskorgen, så som jag har befallt: Aron och hans söner skall äta det. Men det som blir kvar av köttet eller av brödet skall ni bränna upp i eld. Under sju dagar skall ni inte gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, inte förrän era prästvigningsdagar är över, ty er prästvigning skall vara i sju dagar. Herren har befallt att så som det har gått till i dag skall det också ske i fortsättningen, för att försoning skall bringas för er. Vid ingången till uppenbarelsetältet skall ni stanna kvar i sju dygn, dag och natt, och ni skall iaktta vad Herren har befallt er att iaktta för att ni inte skall dö. Detta har jag fått befallning om." Och Aron och hans söner gjorde allt som Herren hade befallt genom Mose. På åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner och de äldste i Israel. Han sade till Aron: "Tag dig en tjurkalv till syndoffer och en bagge till brännoffer, båda felfria, och för fram dem inför Herrens ansikte. Och säg till Israels barn: Tag en bock till syndoffer och en kalv och ett lamm, båda ettåriga och felfria, till brännoffer. Tag vidare en tjur och en bagge till gemenskapsoffer för att offra dem inför Herrens ansikte och dessutom ett matoffer blandat med olja, ty i dag kommer Herren att uppenbara sig för er." De tog det som Mose hade givit befallning om och förde fram det inför uppenbarelsetältet och hela menigheten trädde fram och ställde sig inför Herrens ansikte. Då sade Mose: "Detta är vad Herren har befallt er att göra för att Herrens härlighet skall visa sig för er." Och Mose sade till Aron: "Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning för dig själv och för folket. Offra sedan folkets offer och bringa försoning för dem, så som Herren har befallt." Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin syndofferskalv. Arons söner bar fram blodet till honom, och han doppade sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men resten av blodet hällde han ut vid foten av altaret. Syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett brände han på altaret, så som Herren hade befallt Mose. Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret. Sedan slaktade han brännoffersdjuret, och Arons söner räckte honom blodet som han stänkte runt omkring på altaret. De räckte honom det styckade brännoffersdjuret med dess huvud och han brände detta på altaret. Han tvättade inälvorna och benen och brände dem ovanpå brännoffret på altaret. Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets syndoffersbock och slaktade den och offrade den till syndoffer på samma sätt som det förra syndoffersdjuret. Och han förde fram brännoffersdjuret och offrade det på föreskrivet sätt. Han bar också fram matoffret och tog en handfull av det och brände det på altaret, förutom morgonens brännoffer. Sedan slaktade han tjuren och baggen, som var folkets gemenskapsoffer, och Arons söner räckte honom blodet som han stänkte runt omkring på altaret. Fettstyckena av tjuren samt baggens fettsvans och det fett som omsluter inälvorna, liksom njurarna och leverfettet lade de på bringorna, och han brände fettstyckena på altaret. Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens ansikte, så som Mose hade befallt. Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade dem. Därefter steg han ner, sedan han hade offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. Och Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet. Sedan gick de ut igen och välsignade folket. Då visade sig Herrens härlighet för allt folket. Eld gick ut från Herren och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg detta, jublade de och föll ner på sina ansikten. Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. Och Mose sade till Aron: "Detta är vad Herren har talat:På dem som står mig nära skall jag bevisa mig heligoch inför allt folketbevisa mig härlig."Och Aron teg stilla. Mose kallade till sig Misael och Elsafan, söner till Ussiel, Arons farbror, och sade till dem: "Kom fram och bär era släktingar bort från helgedomen, utanför lägret." Då steg de fram och bar bort dem i deras livklädnader, utanför lägret, så som Mose hade sagt. Sedan sade Mose till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar: "Ni skall inte ha ert hår oordnat eller riva sönder era kläder, för att ni inte skall dö och vrede drabba hela menigheten. Men era bröder, hela Israels hus, må gråta över den brand som Herren har tänt. Ni skall inte gå bort från ingången till uppenbarelsetältet, för att ni inte skall dö, ty Herrens smörjelseolja är på er." Och de gjorde enligt Moses ord. Herren talade till Aron. Han sade: "För att ni inte skall dö får varken du själv eller dina söner dricka vin eller starka drycker när ni skall gå in i uppenbarelsetältet. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte. Ni skall skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent. Och ni skall lära Israels barn alla de stadgar som Herren har kungjort för dem genom Mose." Mose sade till Aron, och till Eleasar och Itamar, hans söner som ännu var kvar: "Tag det matoffer som har blivit över av Herrens eldsoffer och ät det osyrat vid sidan av altaret, ty det är högheligt. Ni skall äta det på en helig plats, ty det är din och dina söners lagliga rätt av Herrens eldsoffer. Den befallningen har jag fått. Viftoffersbringan och offergärdslåret skall ni äta på en ren plats, du och dina söner och döttrar med dig, ty du har fått dem som din och dina söners lagliga rätt av Israels barns gemenskapsoffer. Tillsammans med eldsoffren av fettstyckena skall offergärdslåret och viftoffersbringan bäras fram för att viftas som ett viftoffer inför Herrens ansikte. De skall som en evig rätt tillhöra dig och dina söner med dig, så som Herren har befallt." Mose frågade efter syndoffersbocken, och se, den var uppbränd. Då blev Mose vred på Eleasar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade: "Varför har ni inte ätit syndoffret på den heliga platsen? Det är ju högheligt och han har gett er det för att ni skall ta bort menighetens skuld och bringa försoning för dem inför Herrens ansikte. Se, dess blod har inte burits in i helgedomens inre. Därför skulle ni ha ätit upp köttet på helig plats, så som jag hade befallt." Men Aron sade till Mose: "Se, de har i dag offrat sitt syndoffer och brännoffer inför Herrens ansikte och du vet vad som har hänt mig. Om jag nu i dag hade ätit syndofferskött, skulle det ha varit välbehagligt för Herren?" När Mose hörde detta, blev han tillfreds. Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: Säg till Israels barn: Detta är de djur som ni får äta bland alla fyrfotadjur på jorden: Alla de djur som har helt kluvna klövar och som idisslar får ni äta. Men av de djur som idisslar och av dem som har kluvna klövar skall ni inte äta dessa: kamelen, ty den idisslar visserligen men har inte kluvna klövar. Den skall vara oren för er; klippgrävlingen, ty den idisslar visserligen men har inte kluvna klövar. Den skall vara oren för er; haren, ty den idisslar visserligen men har inte kluvna klövar. Den skall vara oren för er; svinet, ty det har visserligen klövar som är helt kluvna, men det idisslar inte. Det skall vara orent för er. Köttet av dessa djur skall ni inte äta, och ni skall inte heller röra vid deras döda kroppar. De skall vara orena för er. Detta får ni äta av det som är i vattnet: Allt i vattnet, i sjöarna och floderna, som har fenor och fjäll, det får ni äta. Men allt i sjöarna och floderna som inte har fenor och fjäll, allt som rör sig i vattnet, ja, alla levande varelser som finns i vattnet, det skall ni anse som något avskyvärt. Ja, de skall vara en styggelse för er. Av deras kött skall ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni avsky. Allt i vattnet som inte har fenor och fjäll skall vara något avskyvärt för er. Dessa är de fåglar som ni skall räkna som en styggelse, de skall inte ätas, de är en styggelse: örnen, lammgamen, havsörnen, gladan, falken med dess arter, korpen med dess arter, strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, ugglan, dykfågeln, uven, tinsemetfågeln, pelikanen, asgamen, storken, regnpiparen med dess arter, härfågeln och fladdermusen. Alla de flygande smådjur som går på fyra fötter skall vara en styggelse för er. Av alla de flygande smådjur som går på fyra fötter får ni äta endast dem som ovanför sina fötter har två ben att hoppa med på jorden. Dessa får ni äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter. Men alla andra flygande smådjur som har fyra fötter skall vara en styggelse för er. Var och en som rör vid den döda kroppen av något av följande djur ådrar sig orenhet och skall vara oren ända till kvällen, och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall tvätta sina kläder och vara oren ända till kvällen: Alla de fyrfotadjur som har klövar, men inte helt kluvna, och som inte idisslar, de skall vara orena för er. Var och en som rör vid dem blir oren. Och alla slags fyrfotadjur som går på tassar skall vara orena för er. Var och en som rör vid deras döda kroppar skall vara oren ända till kvällen. Den som bär bort en sådan död kropp skall tvätta sina kläder och vara oren ända till kvällen. De skall vara orena för er. Bland de smådjur som rör sig på marken skall dessa vara orena för er: vesslan, jordråttan, de olika slagen av ödlor, geckoödlan, landkrokodilen, letaan, sandödlan och kameleonten. Bland alla smådjur skall dessa vara orena för er. Var och en som rör vid dem när de är döda skall vara oren ända till kvällen. Allt som ett sådant djur faller på när det är dött blir orent, vare sig det är något slags träkärl eller kläder, något av skinn eller en säck eller vilken annan sak det kan vara som används till något behov. Man skall lägga det i vatten, och det skall vara orent ända till kvällen, då det blir rent. Om något sådant faller i ett lerkärl, blir allt som är i detta orent, och ni skall slå sönder kärlet. All mat man äter som är tillredd med vatten från ett sådant kärl är oren, och all dryck man dricker ur ett sådant kärl blir oren av det. Allt som en sådan död kropp faller på blir orent. Är det en ugn eller öppen eldstad skall den förstöras, ty den blir oren. Den skall vara oren för er. Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlas, skall förbli ren. Men om någon rör vid själva den döda kroppen blir han oren. Om en sådan död kropp faller på något slags utsäde, något man sår, förblir det rent. Men om vatten har kommit på säden och en sådan död kropp sedan faller på den, skall den vara oren för er. Om något fyrfotadjur som får ätas av er, dör, skall den som rör vid den döda kroppen vara oren ända till kvällen. Den som äter kött av en sådan död kropp skall tvätta sina kläder och vara oren ända till kvällen. Den som bär bort den döda kroppen skall tvätta sina kläder och vara oren ända till kvällen. Alla slags smådjur som rör sig på jorden är en styggelse, de får inte ätas. Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra eller flera fötter bland alla de smådjur som rör sig på jorden skall ni äta något, ty de är en styggelse. Gör er inte själva avskyvärda genom något av dessa kryp. Ådrag er inte orenhet genom sådana, så att ni blir orena genom dem. Ty jag är Herren, er Gud. Ni skall hålla er heliga och vara heliga, ty jag är helig. Orena er inte genom något av de smådjur som rör sig på jorden. Ty jag är Herren, som har fört er upp ur Egyptens land, för att jag skall vara er Gud. Så skall ni nu vara heliga, ty jag är helig. Detta är lagen om fyrfotadjuren, om fåglarna, om alla slags levande varelser som rör sig i vattnet och om alla slags smådjur som rör sig på jorden. Den visar hur man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de djur som får ätas och de som inte får ätas. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: När en kvinna blir havande och föder en pojke, skall hon vara oren i sju dagar, lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. På åttonde dagen skall hans förhud omskäras. Sedan skall kvinnan stanna hemma i trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon får inte röra vid något som är heligt och hon får inte heller komma till helgedomen förrän hennes reningsdagar är över. Men om det är en flicka som hon har fött, skall kvinnan vara oren i två veckor som vid sin månadsrening. Sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. När hennes reningsdagar är över, efter det hon fött son eller dotter, skall hon till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, föra fram ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer. Prästen skall offra detta inför Herrens ansikte och bringa försoning för henne, så blir hon ren från sitt blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, både när hon har fött en pojke och när hon har fött en flicka. Men om hon inte har råd med ett får, skall hon ta två turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till syndoffer. Prästen skall så bringa försoning för henne och hon blir ren. Herren talade till Mose och Aron. Han sade: När någon får en upphöjning på huden eller ett utslag eller en ljus fläck och detta utvecklas till något som liknar spetälska på hans hud, skall han föras till prästen Aron, eller till en av hans söner, prästerna. Prästen skall se på det angripna stället på huden. Om han då finner att håret på det angripna stället har vitnat och att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden på kroppen, då är det spetälska. När prästen ser det, skall han förklara honom oren. Och om den ljusa fläcken på hans hud är vit men inte visar sig djupare än den övriga huden och om håret på den inte har vitnat, skall prästen hålla den angripne instängd i sju dagar. Den sjunde dagen skall prästen se på honom. Om han då finner att det angripna stället är oförändrat och att det onda inte har brett ut sig på huden, skall han för andra gången hålla honom instängd i sju dagar. Sedan skall prästen se på honom igen på sjunde dagen, och om det angripna stället har bleknat och det onda inte har brett ut sig på huden, skall han förklara honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och när han har tvättat sina kläder är han ren. Men om utslaget breder ut sig på huden, sedan han visat sig för prästen för att förklaras ren, skall han visa sig för prästen en gång till. Om prästen ser att utslaget har brett ut sig på huden, skall prästen förklara honom oren, ty då är det spetälska. När någon får spetälska, skall han föras till prästen, och prästen skall se på honom. Om det finns en vit upphöjning på huden och håret har vitnat där och svallkött har bildats i upphöjningen, då är det gammal spetälska på hans hud, och prästen skall förklara honom oren. Han skall inte stänga honom inne, ty han är oren. Men om spetälskan har brutit ut så att hela huden är täckt av spetälska på den angripne, från huvud till fot, överallt där prästen ser, då skall prästen undersöka honom. Om han då finner att spetälska täcker hela hans kropp, skall han förklara den angripne ren. Hela hans kropp har blivit vit, han är ren. Men så snart svallkött visar sig på honom är han oren. När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren. Svallköttet är orent, det är spetälska. Men om svallköttet förändras och stället blir vitt, skall han gå till prästen. Och prästen skall se på honom och om det angripna stället har blivit vitt, skall han förklara den angripne ren. Han är då ren. När någon på sin hud har haft en böld som har läkts, men det sedan visar sig en vit upphöjning eller en rödvit fläck på det ställe där bölden var, skall han visa sig för prästen, och prästen skall se på honom. Om denne finner att stället är lägre än den övriga huden och att håret på det har vitnat, skall han förklara honom oren, ty då är han angripen av spetälska som har brutit ut där bölden var. Men om prästen undersöker honom och finner att vitt hår saknas där, att stället inte är lägre än den övriga huden och att det är blekt, då skall prästen hålla honom instängd i sju dagar. Om då det onda breder ut sig på huden, skall prästen förklara honom oren, ty då är han angripen. Men om den ljusa fläcken stannar kvar på sin plats och inte breder ut sig, då är det ett ärr efter bölden, och prästen skall förklara honom ren. Om någon får ett brännsår på sin hud och det sedan blir en rödvit eller en vit fläck av ärrbildningen i brännsåret, skall prästen undersöka det. Om håret på fläcken har vitnat och den visar sig vara djupare än huden, då är det spetälska som har brutit ut i brännsåret. Därför skall prästen förklara honom oren, ty han är angripen av spetälska. Men om prästen undersöker stället och finner att vitt hår saknas på den ljusa fläcken, att stället inte är lägre än den övriga huden och att det är blekt, då skall prästen hålla honom instängd i sju dagar. Och prästen skall se på honom den sjunde dagen. Om det onda har brett ut sig på huden, skall prästen förklara honom oren, ty då är han angripen av spetälska. Men om den ljusa fläcken stannar kvar på sin plats och inte breder ut sig på huden och förblir blek, då är det en upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom ren, ty det är ett märke efter brännsåret. Om en man eller kvinna får någon fläck på huvudet eller hakan, skall prästen undersöka fläcken. Om den då visar sig djupare än huden och där finns gulaktigt, tunt hår, skall prästen förklara den angripne oren, ty då är det elakartad spetälskeskorv eller spetälska på huvud eller haka. Men om prästen ser på det ställe som angripits av skorven och det inte är djupare än huden och det inte finns något svart hår i det, då skall prästen hålla den som angripits av skorven instängd i sju dagar. Den sjunde dagen skall prästen se på det angripna stället. Om skorven då inte har brett ut sig och där inte finns något gulaktigt hår och skorven inte visar sig djupare än huden, då skall den sjuke raka sig utan att raka det skorviga stället, och prästen skall för andra gången hålla honom instängd i sju dagar. Den sjunde dagen skall prästen se på den skorvsjuke. Om skorven inte har brett ut sig på huden och inte visar sig djupare än huden, skall prästen förklara honom ren. Han skall tvätta sina kläder och vara ren. Men om skorven breder ut sig på huden, sedan han har förklarats ren, skall prästen se på honom. Om skorven då har brett ut sig på huden, behöver han inte närmare se efter om det finns något gulaktigt hår, ty han är oren. Men om skorven visar sig oförändrad och det har växt svart hår på stället, då är skorven läkt. Han är ren, och prästen skall förklara honom ren. När någon, man eller kvinna, får ljusa fläckar på huden, särskilt vita, ljusa fläckar, skall prästen se på den angripne. Om de ljusa fläckarna på huden är blekvita, då är det ett ofarligt utslag på huden. Han är ren. När håret på en mans huvud faller av, är det vanlig bakskallighet. Han är ren. Om håret faller av på främre delen av huvudet, är det vanlig framskallighet och han är ren. Men om det uppstår en rödvit fläck på det skalliga stället, baktill eller framtill, då är det spetälska som har brutit ut på det skalliga stället, baktill eller framtill, och prästen skall se på honom. Om den upphöjda fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, då är rödvit och visar sig vara lik spetälska på kroppens hud, då är mannen spetälsk. Han är oren. Prästen skall förklara honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna kläder. Han skall ha sitt hår ovårdat och skyla sitt skägg och ropa: "Oren! Oren!" Så länge han är angripen av spetälska skall han vara oren. Han är oren och skall bo avskilt. Han skall ha sin bostad utanför lägret. När ett klädesplagg blir angripet av spetälska, vare sig det är ett plagg av ylle eller linne, om det är något vävt eller virkat tyg, av linne eller ylle, eller om det är ett skinn eller vad det än är som är tillverkat av skinn, och det angripna stället är grönaktigt eller rödaktigt på plagget eller skinnet, på det vävda eller virkade tyget eller på skinn- föremålet, vad det än är, då är stället angripet av spetälska och skall visas för prästen. Och prästen skall se på det angripna stället och det föremål som angripits skall vara inlåst i sju dagar. Den sjunde dagen skall han se på det angripna stället. Om skadan har brett ut sig på plagget eller på det vävda eller virkade tyget eller på skinnet, vad det än är som är gjort av skinnet, så är stället angripet av elakartad spetälska. Det är orent. Man skall bränna upp plagget eller det vävda eller virkade tyget, vare sig det är av ylle eller linne, eller skinnföremålet, vad det än är som är angripet, ty det är elakartad spetälska. Allt skall brännas upp i eld. Men om prästen ser på stället och fläcken då inte har brett ut sig på plagget eller på det vävda eller virkade tyget eller på skinnföremålet, vad det än är, skall han befalla att man tvättar den sak där det angripna stället finns, och prästen skall ha den inlåst i ytterligare sju dagar. Han skall efter tvättningen se på det angripna stället. Om fläcken då inte har ändrat utseende, är saken oren, även om fläcken inte har brett ut sig. Du skall bränna upp den i eld. Det är en frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan. Men om prästen ser på det angripna stället och finner att det har bleknat efter tvättningen, då skall han riva bort det från plagget eller skinnet eller från det vävda eller virkade tyget. Om en fläck visar sig igen på plagget eller på det vävda eller virkade tyget eller på skinnföremålet, vad det än är, så är det spetälska som har brutit ut. Den sak där det angripna stället finns skall du bränna upp i eld. Men om fläcken på plagget eller på det vävda eller stickade tyget eller på skinnföremålet, vad det än är, har gått bort genom tvättningen, skall plagget tvättas en andra gång och blir då rent. Detta är lagen om det som blir angripet av spetälska, vare sig det är ett plagg av ylle eller linne eller det är ett vävt eller virkat tyg eller något skinnföremål, vad det än är, och efter denna lag skall det förklaras rent eller orent. Herren talade till Mose. Han sade: Detta är lagen om den spetälske den dag han skall renas: Han skall föras till prästen och prästen skall gå ut utanför lägret och se på honom. Om han är botad från sin spetälska skall prästen befalla att man för den som skall renas tar två levande rena fåglar, cederträ, karmosinrött garn och isop. Prästen skall befalla att man skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vatten. Sedan skall han ta den levande fågeln, cederträet, det karmosinröda garnet och isopen och doppa allt detta tillsammans med den levande fågeln i blodet från den fågel som blev slaktad över det friska vattnet. Han skall stänka sju gånger på den som skall renas från spetälskan, och när han på detta sätt har renat honom, skall han släppa den levande fågeln fri ute på marken. Den som skall renas skall tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och bada i vatten, så blir han ren och får sedan gå in i lägret. Men han skall stanna utanför sitt tält i sju dagar. På sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både huvudhåret, skägget och ögonbrynen, ja, allt sitt hår skall han raka av. Och han skall tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten, så blir han ren. På åttonde dagen skall han ta två felfria lamm av hankön, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön och tre tiondels efa fint mjöl, blandat med olja, till matoffer, och vidare en log olja. Och prästen som utför reningen skall ställa fram den som skall renas och allt det övriga inför Herrens ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Prästen skall ta det ena lammet med tillhörande logmått olja och offra det till ett skuldoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens ansikte. Han skall slakta lammet på samma plats som man slaktar syndoffersdjuren och brännoffersdjuren, på en helig plats, ty skuldoffret liksom syndoffret tillhör prästen. Det är högheligt. Och prästen skall ta något av skuldoffrets blod och stryka det på högra örsnibben på den som skall renas, på högra handens tumme och högra fotens stortå. Sedan skall prästen ta av tillhörande log olja och hälla i sin vänstra hand. Han skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har i vänster hand och stänka något av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens ansikte. Av den olja som är kvar i hans hand skall prästen stryka på högra örsnibben på den som skall renas, på högra handens tumme och högra fotens stortå, ovanpå skuldoffersblodet. Det som sedan är kvar av oljan i prästens hand skall han hälla på huvudet på den som skall renas. Så skall prästen bringa försoning för honom inför Herrens ansikte. Därefter skall han offra syndoffret och bringa försoning för den som skall renas, så att han blir fri från sin orenhet. Sedan skall prästen slakta brännoffersdjuret. Han skall offra brännoffret och matoffret på altaret. När prästen på detta sätt bringar försoning för honom, blir han ren. Men om han är fattig och inte har råd med så mycket, skall han ta endast ett lamm till skuldoffer och vifta det för att bringa försoning för sig, och endast en tiondels efa fint mjöl, blandat med olja, till matoffer samt en log olja, och dessutom två turturduvor eller två unga duvor, allt eftersom han har råd. Den ena duvan skall vara till syndoffer och den andra till brännoffer. För att förklaras ren skall han på åttonde dagen bära allt detta till prästen, till uppenbarelsetältets ingång inför Herrens ansikte. Prästen skall ta skuldofferslammet och det logmått olja som hör till det, och han skall vifta det som ett viftoffer inför Herrens ansikte. När skuldofferslammet har slaktats, skall prästen ta av skuldoffrets blod och stryka på högra örsnibben på den som skall renas, på högra handens tumme och högra fotens stortå. Sedan skall prästen hälla något av oljan i sin vänstra hand, och han skall med sitt högra pekfinger stänka något av oljan som han har i vänster hand sju gånger inför Herrens ansikte. Och prästen skall med oljan som han har i handen stryka på högra örsnibben på den som skall renas, på högra handens tumme och högra fotens stortå, ovanpå skuldoffersblodet. Det som är kvar av oljan i prästens hand skall han hälla på huvudet på den som skall renas, för att bringa försoning för honom inför Herrens ansikte. Sedan skall han offra den ena av turturduvorna eller av de unga duvorna, vad han nu har haft råd till. Av det han har kunnat skaffa skall han offra den ena till syndoffer och den andra till brännoffer tillsammans med matoffret. På detta sätt skall prästen bringa försoning inför Herrens ansikte för den som skall renas. Detta är lagen om den som har blivit angripen av spetälska men inte har råd att skaffa vad som enligt lagen hör till hans rening. Herren sade till Mose och Aron: När ni kommer in i Kanaans land, som jag ger er till arvedel, och jag låter något hus i landet ni får till arvedel bli angripet av spetälska, skall husets ägare anmäla det för prästen och säga: "Det ser ut som om mitt hus är angripet av spetälska." Då skall prästen ge befallning om att man utrymmer huset innan han går in för att se på det angripna stället, detta för att inte allt som är i huset skall bli orent. Därefter skall prästen gå in för att bese huset. Om han då, när han undersöker det angripna stället, finner att det på husets vägg har bildats grönaktiga eller rödaktiga fördjupningar, som är lägre än den övriga väggen, skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och stänga det för sju dagar. Och prästen skall komma tillbaka på sjunde dagen och undersöka huset. Om fläcken har brett ut sig på husets vägg, skall han befalla att man tar bort de stenar som är angripna och kastar dem utanför staden på någon oren plats. Men huset skall man skrapa överallt på insidan och kasta det avskrapade murbruket på en oren plats utanför staden. Och man skall ta andra stenar och sätta in dem i de förras ställe och ta annat murbruk och rappa huset med det. Om en fläck kommer fram igen på huset, sedan man tagit bort stenarna, skrapat huset och rappat det, skall prästen gå in och se på det. Om fläcken har brett ut sig på huset, är det elakartad spetälska. Huset är orent. Och man skall riva ner huset med dess stenar och trävirke och allt murbruk på huset och föra bort alltsammans utanför staden till någon oren plats. Om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara stängt, skall han vara oren ända till kvällen. Om någon har legat i huset skall han tvätta sina kläder, och om någon har ätit i huset skall också han tvätta sina kläder. Men om prästen går in och undersöker huset och ser att fläcken inte har brett ut sig på huset sedan det blivit rappat, skall han förklara huset rent, ty då är det onda läkt. Till husets rening skall han ta två fåglar, cederträ, karmosinrött garn och isop. Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vatten. Sedan skall han ta cederträet, isopen, det karmosinröda garnet och den levande fågeln, doppa alltsammans i den slaktade fågelns blod och i det friska vattnet och bestänka huset sju gånger. Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det karmosinröda garnet. Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken utanför staden. När han så bringar försoning för huset, blir det rent. Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och spetälskeskorv, om spetälska på kläder och på hus, om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar, till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är lagen om spetälska. Herren talade till Mose och Aron. Han sade: Säg till Israels barn: Om någon får flytning från sin kropp, är hans flytning oren. Detta är vad som gäller om hans orenhet så länge flytningen pågår: Vare sig hans kropp avsöndrar flytningen eller tillsluter sig för flytningen, är han oren. Allt som den sjuke ligger på blir orent, och allt som han sitter på blir orent. Den som rör vid något som han legat på skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Den som sätter sig på något som den sjuke suttit på skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Den som rör vid den sjukes kropp skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Varje sadel som den sjuke sitter på när han rider blir oren. Var och en som rör vid något vad det än är som har legat under honom skall vara oren ända till kvällen, och den som bär bort något sådant skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Var och en som den sjuke rör vid utan att ha sköljt sina händer i vatten skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Ett lerkärl som den sjuke rör vid skall slås sönder, och varje träkärl skall sköljas i vatten. När den som har flytning blir fri från sin flytning, skall han räkna sju dagar för att förklaras ren. Därefter skall han tvätta sina kläder och bada sin kropp i rinnande vatten. Då blir han ren. På åttonde dagen skall han ta två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens ansikte, till uppenbarelsetältets ingång, och han skall ge dem åt prästen. Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den andra till brännoffer. Så skall prästen bringa försoning för honom inför Herrens ansikte till rening från hans flytning. Om en man har haft sädesuttömning, skall han bada hela sin kropp i vatten och vara oren ända till kvällen. Alla kläder och allt av skinn som sädesuttömningen kommit på skall tvättas i vatten och vara orent ända till kvällen. När en man har legat med en kvinna och sädesuttömning har skett, skall de båda bada i vatten och vara orena ända till kvällen. När en kvinna har sin flytning och det kommer blod från hennes kropp, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som rör vid henne skall vara oren ända till kvällen. Allt som hon ligger på under sin månadsrening blir orent, och allt som hon sitter på blir orent. Var och en som rör vid det som hon legat på skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Var och en som rör vid något som hon suttit på skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. Om någon sak läggs på det som hon har legat eller suttit på och någon sedan rör vid det, skall han vara oren ända till kvällen. Om en man ligger med henne och något av hennes månadsblödning kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt som han ligger på blir orent. Om en kvinna har blödningar under en längre tid, utan att det är hennes månadsrening, eller om hon har blödningar utöver tiden för sin månadsrening, skall samma regler gälla för henne som under tiden för hennes månadsrening. Hon är oren. För allt som hon ligger på så länge hennes blödningar varar skall gälla samma regler som för det hon ligger på under sin månadsrening, och allt som hon sitter på blir orent liksom under hennes månadsrening. Och var och en som rör vid något av detta blir oren. Han skall tvätta sina kläder och bada i vatten och vara oren ända till kvällen. När hon blir ren från blödningen, skall hon räkna sju dagar, och sedan är hon ren. På åttonde dagen skall hon ta två turturduvor eller två unga duvor och bära dem till prästen, till uppenbarelsetältets ingång. Prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra till brännoffer. På detta sätt skall prästen bringa försoning för henne inför Herrens ansikte till rening från hennes orena blödning. Ni skall skilja Israels barn från deras orenhet, så att de inte måste dö i sin orenhet, om de orenar mitt tabernakel som står mitt ibland dem. Detta är lagen om den som har flytning och om den som har sädesuttömning så att han därigenom blir oren, och om den kvinna som har sin månadsrening och om den man eller kvinna som har någon flytning, samt om en man som ligger med en oren kvinna. Herren talade till Mose, sedan Arons båda söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför Herrens ansikte. Och Herren sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen. Detta skall Aron ha med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall ta på sig en helig livklädnad av linne och ha benkläder av linne på sin kropp, och han skall spänna på sig ett bälte av linne och vira en turban av linne om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och innan han tar dem på sig skall han bada sin kropp i vatten. Av israeliternas menighet skall han ta emot två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus. Sedan skall han ta de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Aron skall dra lott om de båda bockarna: en lott för Herren och en lott för att skaffa bort synden. Den bock som lotten bestämmer åt Herren skall Aron föra fram och offra till syndoffer. Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och sedan skall han sändas i väg ut i öknen för att skaffa bort synden. Aron skall föra fram sin syndofferstjur och bringa försoning för sig själv och sitt hus. Han skall slakta sin syndofferstjur. Sedan skall han ta ett fyrfat, fullt med glöd från altaret som står inför Herrens ansikte, och han skall fylla sina händer med krossad, väldoftande rökelse, och han skall bära in detta innanför förlåten. Han skall lägga rökelsen på elden inför Herren, så att ett moln av rökelse täcker nådastolen ovanpå vittnesbördet, detta för att han inte skall dö. Och han skall ta av tjurens blod och stänka det med sitt finger framtill på nådastolen. Sju gånger skall han stänka blodet framför nådastolen med sitt finger. Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten, och han skall göra med blodet som han gjorde med tjurens blod. Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen. Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter. Ingen människa får vara i uppenbarelsetältet från den stund då han går in för att bringa försoning i helgedomen, till dess han går ut. Så skall han bringa försoning för sig själv och sitt hus och för Israels hela församling. Sedan skall han gå ut till altaret som står inför Herrens ansikte och bringa försoning för det. Han skall ta av tjurens blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt omkring, och han skall stänka av blodet på altaret med sitt finger sju gånger och rena och helga det från Israels barns orenheter. När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen. Sedan skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och ta av sig linnekläderna, som han hade klätt sig i när han gick in i helgedomen, och han skall lämna dem där. Han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och ta på sig sina vanliga kläder. Sedan skall han gå ut och offra sitt eget brännoffer och folkets bränn- offer och bringa försoning för sig och för folket. Fettet av syndoffersdjuret skall han bränna på altaret. Och den som sände i väg bocken för att skaffa bort synden skall tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han komma in i lägret. Syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skall föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud, kött och orenhet. Den som bränner upp detta skall tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han komma in i lägret. Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta och inte utföra något arbete, varken de som är födda i landet eller främlingen som bor ibland er. Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför Herrens ansikte. En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall fasta. Detta skall vara en evig stadga. Den präst som har blivit smord och invigd till att vara präst i sin fars ställe skall bringa försoning. Han skall ta på sig linnekläderna, de heliga kläderna, och han skall bringa försoning för det allra heligaste och försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen. Detta skall för er vara en evig stadga, så att försoning bringas för Israels barn en gång om året för alla deras synder.Och Aron gjorde så som Herren hade befallt Mose. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt: Om någon av Israels hus slaktar ett nötkreatur, ett lamm eller en get i eller utanför lägret och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren framför hans tabernakel, skall detta tillräknas den mannen som blodskuld. Han har utgjutit blod, och han skall utrotas ur sitt folk. Därför skall Israels barn komma med sina slaktdjur, som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren. Prästen skall stänka blodet på Herrens altare vid ingången till uppenbarelsetältet och bränna fettet till en ljuvlig doft för Herren. De skall inte mer offra sina slaktoffer till de onda andar som de i trolös avfällighet håller sig till. Detta skall vara en evig stadga för dem, från släkte till släkte. Säg till dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, skall den mannen utrotas ur sitt folk. Och om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, skall jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet och utrota honom ur hans folk. Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er skall förtära blod. Främlingen som bor ibland er skall inte heller förtära blod. Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, skall han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord. Ty varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni skall inte äta någon kropps blod, ty varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det skall utrotas. Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är född i landet eller är främling, skall tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren. Om han inte tvättar sina kläder och badar sin kropp, kommer han att bära på missgärning. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn:Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte göra som man gör i Egyptens land, där ni har bott. Inte heller skall ni göra som man gör i Kanaans land, dit jag vill föra er. Ni skall inte vandra efter deras stadgar. Mina domslut skall ni följa och mina stadgar skall ni handla noggrant efter. Jag är Herren, er Gud. Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är Herren. Ingen av er skall röra en kvinna som är hans nära släkting och blotta hennes nakenhet. Jag är Herren. Du skall inte blotta din fars nakenhet genom att blotta din mors nakenhet. Hon är din mor, och du skall inte blotta hennes nakenhet. Du skall inte blotta nakenheten hos din fars hustru, ty det är din fars nakenhet. Du skall inte blotta din systers nakenhet, vare sig hon är din fars dotter eller din mors dotter, vare sig hon är född hemma eller ute. Du skall inte blotta din sondotters eller din dotterdotters nakenhet, ty det är din egen nakenhet. Du skall inte blotta nakenheten hos dottern till din fars hustru, ty hon är av din fars släkt och hon är din syster. Du skall inte blotta nakenheten hos din fars syster, ty hon är din fars nära släkting. Du skall inte blotta nakenheten hos din mors syster, ty hon är din mors nära släkting. Du skall inte blotta nakenheten hos din fars bror, och du skall inte röra hans hustru, ty hon är din fars syster. Du skall inte blotta din svärdotters nakenhet. Hon är din sons hustru, och hennes nakenhet skall du inte blotta. Du skall inte blotta nakenheten hos din brors hustru, ty det är din brors nakenhet. Du skall inte blotta en kvinnas nakenhet och dessutom hennes dotters. Du skall inte heller ta till hustru hennes sondotter eller dotterdotter och blotta deras nakenhet. Det vore en skam, ty de är ju dina nära släktingar. Du skall inte ta till hustru en kvinna som är syster till din hustru, så att du väcker fiendskap mellan dem genom att du blottar också hennes nakenhet medan din hustru lever. Du skall inte röra en kvinna och blotta hennes nakenhet, när hon är oren under sin månadsrening. Du skall inte ligga med din nästas hustru, så att du genom henne orenar dig. Du skall inte offra någon av dina avkomlingar åt Molok. Du skall inte ohelga din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt. Du skall inte ligga med något djur, så att du genom det blir oren. Inte heller skall en kvinna ställa sig framför ett djur för att para sig med det. Det är naturvidrigt. Ni skall inte orena er med något av detta, ty med allt sådant har de hednafolk orenat sig som jag driver bort för er. Genom detta har landet blivit orenat, och jag har straffat det för dess missgärning, så att landet har spytt ut sina invånare. Ni skall därför hålla fast vid mina stadgar och lagar, och ingen av er, vare sig han är född i landet eller är en främling som bor ibland er, skall göra någon av dessa avskyvärdheter. Ty alla dessa avskyvärda ting har landets inbyggare bedrivit, de som var där före er, och landet har blivit orenat. Gör inte något sådant, så att landet spyr ut er, liksom det har spytt ut det folk som har bott där före er. Ty var och en som gör någon av alla dessa avskyvärdheter skall utrotas ur sitt folk, ja, alla som gör sådant. Håll därför fast vid vad jag har befallt er att iaktta, så att ni inte följer någon av de avskyvärda seder som man har följt före er och så orenar er genom dem. Jag är Herren, er Gud. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barns hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. Var och en av er skall vörda sin mor och sin far. Mina sabbater skall ni hålla. Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte vända er till avgudar och inte göra er några gjutna gudar. Jag är Herren, er Gud. När ni vill offra gemenskapsoffer åt Herren, skall ni offra det på sådant sätt att ni räknas som välbehagliga. Det skall ätas samma dag som ni offrar det eller följande dag. Det som blir över till tredje dagen skall brännas upp i eld. Om det äts på tredje dagen, är det en styggelse och blir inte mottaget. Den som äter av det måste bära sin skuld, ty han har ohelgat det som var helgat åt Herren, och han skall utrotas ur sitt folk. När ni bärgar skörden i ert land, skall du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd. Inte heller i din vingård skall du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård skall du inte plocka upp. Du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte stjäla eller ljuga eller bedra varandra. Ni skall inte svära falskt vid mitt namn. Då ohelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte förtrycka din nästa eller plundra honom. Du skall inte undanhålla daglönaren hans lön över natten till morgonen. Du skall inte uttala förbannelser över en döv, och framför en blind skall du inte lägga något som han kan snava över. Du skall frukta din Gud. Jag är Herren. Du skall inte handla orätt när du dömer. Du skall inte hålla med någon för att han är fattig och du skall inte vara partisk för den som har makt. Du skall döma din nästa med rättvisa. Du skall inte gå med förtal bland ditt folk. Du skall inte stå efter din nästas blod. Jag är Herren. Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd. Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. Mina stadgar skall ni hålla: Du skall inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra. I din åker skall du inte så två slags säd. Ett klädesplagg av två olika slags garn skall du inte ta på dig. Om en man har legat med en kvinna, som är en annan mans slavinna, och sädesuttömning har skett, och hon inte har blivit friköpt eller frigiven, skall de straffas men inte dödas, eftersom hon inte var fri. Han skall föra fram sitt skuldoffer, en skuldoffersbagge, inför Herren, till uppenbarelsetältets ingång. När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått. När ni kommer in i landet och planterar träd av olika slag med ätbar frukt, skall ni se deras frukt som deras förhud. I tre år skall ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt. Under det fjärde året skall all deras frukt vara helig, ett gemenskapsoffer till Herren, och först under det femte året skall ni äta deras frukt. Så skall ni göra för att de skall ge så mycket större avkastning åt er. Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte äta något som innehåller blod.Ni skall inte befatta er med spådom eller trolldom. Ni skall inte rundklippa kanten av ert hår, och inte heller skall du stympa kanten av ditt skägg. Ni skall inte rista märken på er kropp för någon död och inte heller bränna in skrivtecken på er. Jag är Herren. Vanära inte din dotter genom att låta henne bli en sköka, så att landet blir fördärvat genom otukt och uppfyllt av skamliga ting. Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni visa vördnad. Jag är Herren. Vänd er inte till andebesvärjare eller till spåmän. Sök inte sådana, så att ni blir orena genom dem. Jag är Herren, er Gud. För ett grått huvud skall du resa dig upp, och den gamle skall du ära. Du skall frukta din Gud. Jag är Herren. När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte göra orätt när ni dömer i fråga om längd, vikt eller rymd. Rätt våg, rätta vikter, rätt efa, rätt hin-mått skall ni ha. Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land. Så skall ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem. Jag är Herren. Herren talade till Mose. Han sade: Du skall säga till Israels barn: Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger någon av sina avkomlingar åt Molok, skall han straffas med döden. Folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han givit en av sina avkomlingar åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn. Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen, när han ger en av sina avkomlingar åt Molok, och inte dödar honom, då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag skall utrota honom ur folket jämte alla dem som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok. Om någon vänder sig till andebesvärjare för att i trolös avfällighet hålla sig till dem, skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans folk. Ni skall helga er och vara heliga, ty jag är Herren, er Gud. Ni skall hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren, som helgar er. Om någon uttalar förbannelser över sin far eller sin mor, skall han straffas med döden. Sin far och sin mor har han förbannat. Han bär på blodskuld. Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden, både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan. Om någon ligger med en kvinna som är hans fars hustru, blottar han sin fars nakenhet. De skall båda straffas med döden. De bär på blodskuld. Om någon ligger med sin svärdotter, skall de båda straffas med döden. De har begått en avskyvärd handling. De bär på blodskuld. Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld. Om någon till hustru tar en kvinna och dessutom hennes mor, så är det en skändlighet. Man skall bränna upp både honom och dem i eld, för att ingen skändlighet skall finnas ibland er. Om en man ligger med något djur, skall han straffas med döden, och djuret skall ni döda. Om en kvinna gör närmande mot något djur för att para sig med det, skall du döda både kvinnan och djuret. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld. Om någon tar sin syster till hustru, sin fars dotter eller sin mors dotter och ser hennes nakenhet, och hon ser hans nakenhet, är det en skamlig gärning. De skall utrotas inför sitt folks ögon. Han bär på missgärning, eftersom han har blottat sin systers nakenhet. Om någon ligger med en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes nakenhet, blottar han hennes blodflöde. De skall båda utrotas ur sitt folk. Du skall inte blotta nakenheten hos din mors syster eller din fars syster, ty den som gör det blottar en nära släktings nakenhet. De kommer att bära på missgärning. Om någon ligger med hustrun till sin fars bror, blottar han nakenheten hos sin fars bror. De kommer att bära på missgärning, och de kommer att dö barnlösa. Om någon tar sin brors hustru, är det en oren gärning. Han blottar då sin brors nakenhet, och de skall bli barnlösa. Ni skall hålla alla mina stadgar och lagar och följa dem, för att landet inte skall spy ut er, det land dit jag nu för er, så att ni får bo där. Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de har gjort, avskyr jag dem. Därför har jag sagt till er: Ni skall ärva deras land, ty jag skall ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren, er Gud, som har avskilt er från andra folk. Gör alltså skillnad mellan rena och orena fyrfotadjur och mellan rena och orena fåglar, så att ni inte gör er själva avskyvärda för de fyrfotadjurs eller fåglars skull, eller för de kräldjurs skull som rör sig på marken, alla dessa djur som jag har avskilt från er som orena. Ni skall vara heliga inför mig, ty jag, Herren, är helig, och jag har avskilt er från andra folk för att ni skall tillhöra mig. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och skall stenas. Herren sade till Mose: Tala till prästerna, Arons söner, och säg: En präst får inte orena sig genom någon död bland sitt folk utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin mor, sin far, sin son, sin dotter, sin bror eller genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom nära och inte tillhörde någon man. I sådant fall må han ådraga sig orenhet genom henne. Eftersom han är en ledare bland sitt folk, får han inte ådraga sig orenhet och göra sig ohelig. Prästerna får inte som tecken på sorg raka någon del av sitt huvud, raka av kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin kropp. De skall vara heliga inför sin Gud och får inte ohelga sin Guds namn, ty de bär fram Herrens eldsoffer, sin Guds mat. Därför skall de vara heliga. Ingen av dem skall ta till hustru en sköka eller en vanärad kvinna, och de skall inte heller ta till hustru en kvinna som blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud. Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds mat. Han skall vara helig för dig, ty jag, Herren, som helgar er, är helig. Om en dotter till en präst van- ärar sig genom att bedriva otukt, vanärar hon sin far. Hon skall brännas upp i eld. Den som är överstepräst bland sina bröder, den som fått smörjelseoljan utgjuten på sitt huvud och blivit vigd med rätt att bära prästkläderna, skall inte ha sitt hår oordnat eller riva sönder sina kläder. Han skall inte gå in till någon död. Varken genom sin far eller sin mor får han orena sig. Han skall inte heller gå ut ur helgedomen och inte ohelga sin Guds helgedom, ty den vigning han fick genom sin Guds smörjelseolja är över honom. Jag är Herren. Till hustru skall han ta en kvinna som är jungfru. Han får inte ta en änka eller en frånskild kvinna, eller en vanärad kvinna, en sköka, utan han skall ta en jungfru av sitt eget folk till hustru, så att han inte ohelgar sina efterkommande bland sitt eget folk, ty jag är Herren, som helgar honom. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Aron: Av dina avkomlingar i kommande släkten skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin Guds mat. Ingen som har något lyte får träda fram, varken en blind eller halt eller en som har ett lyte i ansiktet eller har någon lem för stor, ingen med bruten arm eller brutet ben, ingen som är puckelryggig eller dvärg eller som har fel på ögat eller som har skabb eller något annat utslag eller som är kastrerad. Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå fram för att offra Herrens eldsoffer. Har han ett lyte, får han inte gå fram för att offra sin Guds mat. Han må äta sin Guds mat, både det som är högheligt och det som är heligt. Men eftersom han har ett lyte skall han inte gå in till förlåten eller gå fram till altaret, så att han ohelgar mina heliga ting. Ty jag är Herren, som helgar dem. Detta talade Mose till Aron och hans söner och alla Israels barn. Och Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Aron och hans söner att de skall hålla sig borta från de heliga gåvor som Israels barn bär fram åt mig, så att de inte ohelgar mitt heliga namn. Jag är Herren. Säg till dem: Om i kommande släkten någon av era avkomlingar, medan han är oren, rör vid de heliga gåvor som Israels barn bär fram åt Herren, skall han utrotas ur min åsyn. Jag är Herren. Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning, skall han inte äta av de heliga gåvorna förrän han har blivit ren. Och den som rör vid någon som har blivit oren genom en död, eller någon som haft sädesuttömning, eller den som rör vid något smådjur som förorsakar orenhet, eller vid en människa som man blir oren genom, hur hon än har blivit oren - den som rör vid något sådant skall vara oren ända till kvällen och skall inte äta av de heliga gåvorna förrän han har badat sin kropp i vatten. Men när solen har gått ner är han ren, och sedan kan han äta av de heliga gåvorna, ty det är hans mat. Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han inte äta, så att han blir oren genom det. Jag är Herren. De skall hålla fast vid det jag har befallt dem iaktta, så att de inte för det heligas skull kommer att bära på synd och drabbas av döden, därför att de ohelgar det. Jag är Herren, som helgar dem. Ingen får äta av det heliga. En inneboende hos prästen eller en daglönare skall inte äta av det heliga. Men när en präst har köpt en slav för sina pengar, får denne äta av det, liksom den slav som är född i hans hus. De får äta av prästens mat. Om en dotter till en präst gifter sig med en lekman, får hon inte äta av det heliga som har getts som offergåva. Men om dottern till en präst har blivit änka eller blivit förskjuten och inte har några barn och hon kommer tillbaka till sin fars hus och bor där som i sin ungdom, då får hon äta av sin fars mat. Men ingen obehörig skall äta av den. Om någon av misstag äter av det heliga, skall han ge en helig offergåva till prästen och lägga till en femtedel. Prästerna skall inte ohelga de heliga gåvor som Israels barn offrar åt Herren och därigenom dra över dem missgärning och skuld, när de äter av deras heliga gåvor. Ty jag är Herren, som helgar dem. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill bära fram något offer, ett löftesoffer eller ett frivilligt offer, som de vill offra åt Herren som brännoffer, skall ni göra det på sådant sätt att ni blir välbehagliga. Offret skall vara ett felfritt handjur av nötboskapen, av fåren eller av getterna. Ni skall inte offra ett djur som har något lyte, ty genom ett sådant offer blir ni inte välbehagliga. Och när någon vill offra ett gemenskapsoffer åt Herren av nötboskapen eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det gäller ett frivilligt offer, skall det vara felfritt för att bli välbehagligt. Inget lyte får finnas på offerdjuret. Det som är blint eller brutet, stympat eller sårigt, eller har skabb eller utslag skall ni inte offra åt Herren. Eldsoffer av något sådant skall ni inte lägga på altaret åt Herren. Ett djur av nötboskapen eller småboskapen, som har någon lem för stor eller för liten, kan du offra som frivilligt offer, men som löftesoffer blir det inte välbehagligt. Ni får inte offra åt Herren ett djur, vars testiklar blivit klämda, krossade, avslitna eller bortskurna. Sådant skall ni inte göra i ert land. Inte heller av en utlänning skall ni ta emot och offra sådana djur till mat åt er Gud, ty de är skadade, de har ett lyte. Genom sådana blir ni inte välbehagliga. Herren talade till Mose. Han sade: När en kalv, ett lamm eller en killing har fötts, skall djuret dia sin mor i sju dagar. Men från den åttonde dagen är det välbehagligt som eldsoffergåva åt Herren. Ni skall inte slakta något djur, vare sig av nötboskapen eller småboskapen, på samma dag som dess avkomma. När ni vill offra ett gemenskapsoffer åt Herren, skall ni offra det på sådant sätt att ni blir välbehagliga. Det skall ätas samma dag. Ni skall inte lämna något av offret kvar till följande morgon. Jag är Herren. Ni skall hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren. Ni skall inte ohelga mitt heliga namn, ty jag vill hållas helig bland Israels barn. Jag är Herren, som helgar er och som har fört er ut ur Egyptens land, för att jag skall vara er Gud. Jag är Herren. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Herrens högtider skall ni utlysa som heliga sammankomster, de är mina högtider. Under sex dagar skall arbete utföras, men den sjunde dagen är vilosabbat, en dag för helig sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra. Det är Herrens sabbat, var ni än bor. Detta är Herrens högtider, de heliga sammankomster som ni skall utlysa på bestämda tider: I första månaden, vid aftontiden på fjortonde dagen i månaden, är Herrens påsk. Och på femtonde dagen i samma månad är Herrens osyrade bröds högtid. Då skall ni äta osyrat bröd i sju dagar. På den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då inte utföra något arbete. Och ni skall offra eldsoffer åt Herren i sju dagar. På sjunde dagen skall ni åter hålla en helig sammankomst, och då skall ni inte utföra något arbete. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er och ni bärgar in dess skörd, skall ni ta den kärve som är det första av er skörd och bära den till prästen. Den kärven skall han vifta inför Herrens ansikte, för att ni skall räknas som välbehagliga. Dagen efter sabbaten skall prästen vifta den. Den dag ni viftar kärven skall ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som brännoffer åt Herren. Som matoffer till det skall ni offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med olja, ett eldsoffer åt Herren till en ljuvlig doft, och som drickoffer till det en fjärdedels hin vin. Ingenting av den nya skörden, varken bröd, rostade ax eller korn av grönskuren säd, skall ni äta förrän på den dagen, inte förrän ni har burit fram offergåvan åt er Gud. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Sedan skall ni räkna sju hela sabbater från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram viftofferskärven. Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren. Från de orter där ni bor skall ni bära fram viftoffersbröd, två kakor gjorda av två tiondels efa fint mjöl, bakade med surdeg, de är en förstlingsgåva åt Herren. Och tillsammans med brödet skall ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar som brännoffer åt Herren, med det matoffer och drickoffer som hör till. Det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. Prästen skall vifta dem som ett viftoffer inför Herrens ansikte jämte förstlingsbröden som bärs fram tillsammans med de båda lammen. De skall vara helgade åt Herren och tillhöra prästen. Och på just den dagen skall ni utlysa en helig sammankomst, som ni skall hålla. Inget arbete skall ni då utföra. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. När ni bärgar skörden i ert land, skall du inte skörda intill yttersta kanten av din åker, och du skall inte heller plocka ströaxen efter din skörd. Detta skall du lämna kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren, er Gud. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall ni hålla sabbatsvila, en minneshögtid med basunklang, en helig sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra, och ni skall offra eldsoffer åt Herren. Och Herren talade till Mose. Han sade: Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då skall ni hålla en helig sammankomst, och ni skall fasta och offra eldsoffer åt Herren. På den dagen skall ni inte utföra något arbete, ty det är en försoningsdag, då försoning bringas för er inför Herren, er Gud. Var och en som inte fastar på denna dag skall utrotas ur sin släkt. Och var och en som utför något arbete på just den dagen skall jag utrota ur hans folk. Inget arbete skall ni utföra. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall då fasta. På kvällen den nionde dagen i månaden skall ni hålla denna sabbatsvila, från kväll till kväll. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: På femtonde dagen i samma sjunde månad är Herrens lövhyddohögtid, i sju dagar. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra. I sju dagar skall ni offra eldsoffer åt Herren. På åttonde dagen skall ni hålla en helig sammankomst och offra eldsoffer åt Herren. Det är en högtidsförsamling. Inget arbete skall ni då utföra. Detta är Herrens högtider. Ni skall utlysa dem som heliga sammankomster, då ni skall offra eldsoffer åt Herren, brännoffer och matoffer, slaktoffer och drickoffer, varje dag de för den dagen bestämda offren. Detta förutom Herrens sabbater och förutom era övriga gåvor och alla era löftesoffer och alla era frivilliga offer, som ni ger åt Herren. Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när ni inbärgat landets skörd, skall ni fira Herrens högtid i sju dagar. På första dagen är sabbatsvila, och på åttonde dagen är också sabbatsvila. På första dagen skall ni ta frukt av era vackraste träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd, och ni skall glädja er i sju dagar inför Herrens, er Guds, ansikte. Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid sju dagar om året. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte. I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor i sju dagar. Alla de som är födda i Israel skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät Israels barn bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud. Och Mose talade till Israels barn om Herrens högtider. Herren talade till Mose. Han sade: Befall Israels barn att bära till dig ren olja av krossade oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp dagligen. Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, skall Aron ständigt sköta den inför Herrens ansikte, från kväll till morgon. Det skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte. Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han ständigt sköta inför Herrens ansikte. Du skall ta fint mjöl, och av det skall du baka tolv kakor. Varje kaka skall innehålla två tiondels efa. Du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det förgyllda bordet inför Herrens ansikte. På varje rad skall du lägga ren rökelse, och den skall vara på bröden som ett påminnelseoffer, ett eldsoffer åt Herren. Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man ständigt lägga upp dem inför Herrens ansikte, en gåva av Israels barn till ett evigt förbund. De skall tillhöra Aron och hans söner, som skall äta dem på helig plats, ty de är högheliga och är hans del av Herrens eldsoffer. Detta är en evig stadga. En man, som var son till en israelitisk kvinna och en egyptisk man gick ut bland Israels barn. Den israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kom då i gräl med varandra i lägret. Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet och hädade. Då förde de honom fram till Mose. Hans mor hette Selomit, dotter till Dibri, av Dans stam. De satte honom i förvar, för att få ett bestämt uttalande från Herrens mun. Och Herren sade till Mose: För ut hädaren utanför lägret. Sedan skall alla som hörde hädelsen lägga sina händer på hans huvud, och hela menigheten skall stena honom. Till Israels barn skall du säga: Om någon hädar sin Gud, kommer han att bära på synd. Och den som smädar Herrens namn skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom. Vare sig det är en främling som smädar Namnet, eller en som är född i landet, skall han dödas. Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. Och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv för liv. Om någon tillfogar sin nästa kroppsskada, skall man göra mot honom som han själv har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas. Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den som slår ihjäl en människa skall dödas. En och samma lag skall gälla för er, den skall gälla såväl för främlingen som för den som är född i landet, ty jag är Herren, er Gud. Mose talade detta till Israels barn. Och de förde ut hädaren utanför lägret och stenade honom. Israels barn gjorde så som Herren hade befallt Mose. Herren talade till Mose på Sinai berg. Han sade: Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt Herren. Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden, men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära din vingård. Det som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du inte bärga, och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar skall du inte skörda. Det skall vara ett år av sabbatsvila för landet. Vad landets sabbat ändå ger skall ni ha till föda, du själv, din slav och din slavinna, din daglönare och din inneboende, alla som bor hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också ha sin föda av all dess avkastning. Du skall räkna sju årssabbater, det vill säga sju gånger sju år, så att tiden för de sju årssabbaterna blir fyrtionio. Då skall du i sjunde månaden på tionde dagen i månaden låta hornet ljuda med kraftig ton. På försoningsdagen skall ni låta hornet ljuda över hela ert land. Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare. Det skall vara ett jubelår för er. Var och en av er skall då återvända till sin arvedel och var och en av er skall återvända till sin släkt. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för er. Då skall ni inte så något, och det som växer upp av spillsäden skall ni inte skörda, och ni skall inte samla in druvorna från era oskurna vinstockar. Ty det är ett jubelår, heligt skall det vara för er. Av markens egen avkastning skall ni få er föda. Under ett sådant jubelår skall var och en av er återvända till sin arvedel. Om ni alltså säljer något till er nästa eller köper något av honom, skall ni inte göra varandra orätt. Efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa och efter antalet årsgrödor skall han få betalning av dig. Ju fler åren är, desto högre pris skall du betala, och ju färre de är, desto lägre pris skall du betala. Ty det är ett visst antal grödor han säljer till dig. Ni skall inte göra varandra orätt, du skall frukta din Gud. Ty jag är Herren, er Gud. Ni skall följa mina stadgar och mina lagar skall ni ta vara på och följa. Ni kommer då att bo trygga i landet. Och landet kommer att ge sin frukt, så att ni har att äta i överflöd, och ni kan bo där i trygghet. Om ni frågar: "Vad skall vi äta under det sjunde året, om vi varken får så eller bärga vår gröda?" så må ni veta att jag skall befalla min välsignelse att komma över er under det sjätte året, så att det ger gröda för tre år. Och ännu när ni sår under det åttonde året, skall ni ha av den gamla grödan att äta. Ända till dess grödan har kommit in på det nionde året, skall ni ha gammal säd att äta. När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. I hela det land ni får till besittning skall ni medge rätt att köpa tillbaka jordegendom. Om din broder blir fattig och säljer något av sin besittning, skall hans återlösare komma till honom och lösa tillbaka det brodern har sålt. Om någon inte har någon återlösare, men själv får möjlighet att skaffa vad som behövs för återköp, skall han räkna efter hur många år som gått efter försäljningen och betala lösen för de återstående åren till den han sålde åt. Han skall så återvända till sin egendom. Men om han inte kan skaffa vad som behövs för att betala honom, skall det han har sålt förbli i köparens hand till jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall återvända till sin arvedel. Om någon säljer ett hus i en stad, som är omgiven av murar, skall han ha rätt att återlösa det inom ett år efter försäljningen. Hans rätt att återlösa det är då begränsad till viss tid. Men om det inte har köpts tillbaka när ett helt år har gått, skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven av murar, förbli köparens och hans efterkommandes egendom för alltid. Det skall då inte frånträdas på jubelåret. Men hus i byar som inte är omgivna av murar skall räknas till landets åkermark. De skall kunna återlösas, och på jubelåret skall de frånträdas. Angående leviternas städer skall leviterna ha evig rätt att återlösa husen i de städer som är deras arvsbesittning. Även om någon annan levit löser in det sålda huset i den stad där han har sin egendom, skall det frånträdas på jubelåret, ty husen i levitstäderna är leviternas arvsbesittning bland Israels barn. Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får inte säljas, ty det är deras eviga arvedel. Om din broder blir fattig och kommer på obestånd hos dig, skall du ta dig an honom. Som en främling eller inneboende skall han få leva hos dig. Du skall inte ockra på honom eller ta ränta, ty du skall frukta din Gud och låta din broder leva hos dig. Du skall inte låna honom pengar mot ockerränta eller ge honom av din mat mot ränta. Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land för att ge er Kanaans land och vara er Gud. Om din broder råkar i fattigdom hos dig och säljer sig åt dig, skall du inte låta honom utföra slavarbete. Som en daglönare och en inneboende skall han vara hos dig. Fram till jubelåret skall han tjäna hos dig. Då skall han lämna dig, han själv och hans barn tillsammans med honom, och han skall återvända till sin släkt och till sina fäders arvedel. Ty de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egyptens land. De skall inte säljas som man säljer slavar. Och du skall inte härska över dem med hårdhet. Du skall frukta din Gud. Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er. Ni kan också köpa slavar bland barnen till dem som bor ibland er och bland deras släktingar som ni har hos er och som är födda i ert land. De skall förbli er egendom. Dem kan ni ha att lämna som arv åt era barn efter er, till egendom och besittning. Dem kan ni ha till slavar för all framtid. Men bland era bröder, Israels barn, skall ingen härska över den andre med hårdhet. Om en främling eller inneboende hos dig kommer till välstånd och en av dina bröder råkar i fattigdom hos honom och säljer sig åt främlingen som bor hos dig, eller åt någon annan som tillhör en främmande släkt, skall han kunna återlösas sedan han har sålt sig. Någon av hans bröder kan lösa tillbaka honom. Eller också kan hans farbror eller hans fars son lösa tillbaka honom eller någon annan nära släkting till honom, eller om han förmår det, kan han själv köpa sig fri. Då skall han tillsammans med den som köpt honom räkna efter hur lång tid som gått, från det år då han sålde sig, fram till jubelåret. Det pris han såldes för skall uppskattas efter årens antal. Hans arbetstid hos honom skall beräknas till samma värde som en daglönares. Om det ännu är många år kvar, skall han som lösen för sig betala en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för. Om däremot endast få år återstår till jubelåret, skall han tillgodoräkna sig det och betala lösen för sig efter antalet av sina år. Som en daglönare, som anställs år för år, skall man behandla honom. Ingen får inför dina ögon härska över honom med hårdhet. Men om han inte blir löst på något av de nämnda sätten, skall han friges på jubelåret, han själv och hans barn tillsammans med honom. Ty Israels barn är mina tjänare. De är mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land sätta upp några stenar med inhuggna bilder för att tillbe dem. Ty jag är Herren, er Gud. Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni ha vördnad. Jag är Herren. Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem, skall jag ge er regn i rätt tid, så att jorden ger sin gröda och träden på marken bär sin frukt. Trösktiden skall hos er räcka till vinbärgningen, och vinbärgningen skall räcka till såningstiden, och ni skall ha bröd nog för att äta er mätta och ni skall bo trygga i ert land. Och jag skall ge frid i landet, ni skall få ro och ingen skall förskräcka er. Jag skall göra slut på vilddjuren i landet, och inget svärd skall gå fram genom ert land. Ni skall jaga era fiender framför er, och de skall falla för era svärd. Fem av er skall jaga hundra framför sig, och hundra av er skall jaga tiotusen, och era fiender skall falla för era svärd. Jag skall vända mig till er och göra er fruktsamma och föröka er, och jag skall upprätthålla mitt förbund med er. Gammal gröda, som legat inne länge, skall ni ha att äta. Ni skall tvingas skaffa undan den gamla för den nya. Och jag skall resa upp min boning mitt ibland er, och jag skall inte avvisa er. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk. Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egyptens land, för att ni inte skulle vara slavar där. Jag har brutit sönder ert ok och låtit er gå med upprätt huvud. Men om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud, om ni föraktar mina stadgar och avvisar mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter mitt förbund, då skall också jag handla på samma sätt mot er. Jag skall straffa er med förskräckelse, med tärande sjukdom och feber, så att era ögon försmäktar och er själ tynar bort. Och ni skall så er säd förgäves, ty era fiender skall äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot er, och ni skall bli slagna av era fiender. De som hatar er skall råda över er, och ni skall fly, även om ingen förföljer er. Om ni trots detta inte lyssnar till mig, skall jag tukta er sjufalt värre för era synders skull. Jag skall krossa er stolta makt och låta er himmel bli som järn och er jord som koppar. Er möda skall vara förgäves, ty er jord skall inte ge sin gröda och träden i landet skall inte bära frukt. Om ni ändå gör mig emot och inte vill lyssna på mig, skall jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. Jag skall sända över er vilddjur, som skall döda era barn och fördärva er boskap och minska ert eget antal, så att era vägar blir öde. Om ni trots detta inte låter varna er av mig utan står mig emot, skall också jag stå er emot och slå er sjufalt för era synders skull. Jag skall låta er drabbas av ett hämndens svärd som skall hämnas mitt förbund, och ni skall samlas i städerna. Men där skall jag sända pest ibland er, och ni skall bli överlämnade i fienders hand. Jag skall så fördärva ert livsuppehälle att ert bröd skall kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor. Brödet skall lämnas ut efter vikt, och när ni äter skall ni inte bli mätta. Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan står mig emot, skall också jag i vrede stå er emot och tukta er sjufalt för era synders skull. Ni skall tvingas äta era söners och döttrars kött. Jag skall ödelägga era offerhöjder och utrota era solstoder. Jag skall kasta era döda kroppar på era eländiga avgudars döda kroppar, och jag skall visa er ifrån mig. Jag skall göra era städer till ruiner och ödelägga era helgedomar, och jag skall inte mer med välbehag känna doften av era offer. Jag skall själv ödelägga landet, så att era fiender som bor där skall häpna över det. Men er skall jag sprida ut bland hednafolken och jag skall förfölja er med draget svärd. Så skall ert land bli en ödemark och era städer ruiner. Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater under hela den tid som det ligger öde och ni är i era fienders land. Ja, då skall landet vila och få gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den vila det inte fick på era sabbater, då ni bodde där. Och åt dem som blir kvar av er, skall jag ge försagda hjärtan där de är i sina fienders länder, så att de jagas på flykten av ett prasslande löv som rörs av vinden. De skall fly som om de flydde för svärd och falla, även om ingen förföljer dem. De skall stupa på varandra som om de stupade för svärd, även om ingen förföljer dem. Ja, ni skall inte kunna hålla stånd mot era fiender. Ni skall förgås bland hednafolken, och era fienders land skall förtära er. De som blir kvar av er skall genom sin egen missgärning tyna bort i era fienders land. Också genom sina fäders missgärning skall de tyna bort, liksom dessa har gjort. De skall bekänna den missgärning de själva har begått och den deras fäder har begått, att de har handlat trolöst mot mig och stått mig emot, så att också jag måste stå dem emot och föra dem bort till deras fienders land. Ja, då skall deras oomskurna hjärtan tvingas att ödmjuka sig, och de skall få lida för sin missgärning. Då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob och jag skall också tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med Abraham. Och jag skall tänka på landet. Ty landet skall överges av dem och få gottgörelse för sina sabbater genom att ligga öde, när folket är borta. Själva skall de få lida för sin missgärning, just därför att de förkastade mina lagar och därför att de avvisade mina stadgar. Men, medan de är i sina fienders land, skall jag trots detta inte så förkasta eller avvisa dem, att jag förgör dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är Herren, deras Gud. Nej, dem till godo skall jag tänka på förbundet med fäderna, som jag förde ut ur Egyptens land inför hednafolkens ögon, för att jag skulle vara deras Gud. Jag är Herren. Dessa är de stadgar, domslut och lagar som Herren fastställde mellan sig och Israels barn på Sinai berg genom Mose. Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Om någon gör ett heligt löfte, skall du bestämma lösensumman åt Herren för personerna ifråga. Om det gäller en man som är mellan tjugo och sextio år gammal, skall du bestämma det till femtio siklar silver efter helgedomssikelns vikt. Om det är fråga om en kvinna, skall du fastställa värdet till trettio siklar. Om det är fråga om någon som är mellan fem och tjugo år gammal, skall det värde du fastställer vara tjugo siklar för en pojke och tio siklar för en flicka. Om det är fråga om någon som är mellan en månad och fem år gammal, skall det värde du bestämmer vara fem siklar silver för en pojke och tre siklar silver för en flicka. Om det gäller någon som är sextio år gammal eller däröver, skall det värde du bestämmer vara femton siklar för en man och tio siklar för en kvinna. Om någon är så fattig att han inte kan betala det värde du bestämmer, skall han ställas fram inför prästen, och denne skall fastställa ett värde för honom. Efter vad den som gjort löftet kan betala, skall prästen fastställa värdet för honom. Om det gäller boskap av de slag man får bära fram som offer åt Herren, skall allt sådant vara heligt, sedan man givit det åt Herren. Man får inte utväxla eller byta ut det, varken ett bättre mot ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon ändå byter ut ett djur mot ett annat, skall både det förra och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt. Men om frågan gäller något slags orent djur som man inte får bära fram som offer åt Herren, skall djuret ställas fram inför prästen, och han skall fastställa dess värde med hänsyn till om det är bättre eller sämre. Som du, prästen, fastställer det, så skall det vara. Om ägaren vill lösa djuret, skall han till det värde du har bestämt lägga en femtedel av värdet. Om någon helgar sitt hus som något heligt åt Herren, skall prästen fastställa dess värde med hänsyn till om det är bättre eller sämre. Som han fastställer dess värde, så skall det vara. Om den som har helgat sitt hus vill lösa det, skall han till det värde i pengar som du har bestämt lägga en femtedel. Då blir det hans. Om någon helgar åt Herren ett stycke åker av den egendom han ärvt, skall du bestämma dess värde efter utsädet på den. Varje homer utsäde skall motsvara femtio siklar silver. Om han helgar sin åker ända från jubelåret, skall det förbli vid det värde du bestämmer. Men om han helgar sin åker efter jubelåret, skall prästen beräkna penningvärdet åt honom efter det antal år som återstår till nästa jubelår. Ett motsvarande avdrag skall göras på det värde du förut har bestämt. Om den som har helgat åkern vill lösa den, skall han lägga till en femtedel till det pris du har bestämt. Då förblir den hans. Om han inte löser åkern utan säljer den till någon annan, får åkern sedan inte lösas, utan när den frånträds på jubelåret, skall den vara helgad åt Herren som en åker som avskilts för tillspillogivning. Hans egendom tillfaller då prästen. Om någon helgar åt Herren en åker som han har köpt och som inte hör till den egendom han ärvt, skall prästen åt honom räkna ut det bestämda värdet fram till jubelåret, och samma dag skall han erlägga den summa som du har bestämt. Den skall vara helgad åt Herren. Men på jubelåret skall åkern gå tillbaka till den som den köpts ifrån, till den som ägde den som sin egendom. När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugo gera. Men det som är förstfött bland boskap och som tillhör Herren redan som förstfött skall ingen helga. Vare sig det är ett djur av nötboskapen eller ett djur av småboskapen, tillhör det redan Herren. Men om det är fråga om något orent djur, skall man lösa det efter det värde du bestämmer och lägga till femtedelen av värdet. Om det inte blir löst, skall det säljas efter det värde du bestämmer. Om det är fråga om något tillspillogivet, som någon har givit till spillo åt Herren av allt han äger, det må vara en människa eller ett boskapsdjur eller den åker som han har fått i arv, får detta varken säljas eller lösas. Allt tillspillogivet är högheligt och tillhör Herren. En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas. Hon måste dödas. All tionde av jorden, både av säden på jorden och av trädens frukt, tillhör Herren. Den är helgad åt Herren. Om någon vill lösa något av sin tionde, skall han lägga till femtedelen av värdet. Beträffande tionde av nötboskap eller småboskap gäller följande: Av allt som går under herdestaven skall vart tionde djur vara helgat åt Herren. Man skall inte undersöka om det är bättre eller sämre, och man får inte byta ut det. Om någon ändå byter ut djuret, skall både detta och det som har lämnats i utbyte vara helgat åt Herren. Det får inte lösas. Dessa är de bud som Herren genom Mose gav Israels barn på Sinai berg.

Herren talade till Mose i Sinai öken, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: "Räkna antalet av Israels barn, hela deras menighet efter deras släkter och familjer, med uppräkning av namnen på alla män, var person för sig, alla vapenföra i Israel som är tjugo år eller äldre. Du och Aron skall inmönstra dem efter deras häravdelningar. En man från varje stam skall vara med er, den som är huvudman för sin stams familjer. Detta är namnen på de män som skall bistå er: Av Ruben: Elisur, Sedeurs son; av Simeon: Selumiel, Surisaddajs son; av Juda: Nahson, Amminadabs son; av Isaskar: Netanel, Suars son; av Sebulon: Eliab, Helons son; av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse: Gamliel, Pedasurs son; av Benjamin: Abidan, Gideonis son; av Dan: Ahieser, Ammisaddajs son; av Aser: Pagiel, Okrans son; av Gad: Eljasaf, Deguels son; av Naftali: Ahira, Enans son." Dessa var utvalda från menigheten, de var ledare för sina fäders stammar, stamhövdingar i Israel. Mose och Aron tog till sig dessa namngivna män. De samlade hela menigheten på första dagen i andra månaden, och folket blev infört i förteckningen efter sina släkter och familjer, var och en räknad, de som var tjugo år eller äldre, varje person för sig, allt så som Herren hade befallt Mose. Och han mönstrade dem i Sinai öken. Avkomlingarna till Rubens, Israels förstföddes, söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, var person för sig, samtliga vapenföra män som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Rubens stam, utgjorde 46 500. Avkomlingarna till Simeons söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, så många som inmönstrades, var och en räknad, var person för sig, samtliga vapenföra män som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Simeons stam, utgjorde 59 300. Avkomlingarna till Gads söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Gads stam, utgjorde 45 650. Avkomlingarna till Judas söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Juda stam, utgjorde 74 600. Avkomlingarna till Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Isaskars stam, utgjorde 54 400. Avkomlingarna till Sebulons söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Sebulons stam, utgjorde 57 400. Avkomlingarna till Josefs söner:Avkomlingarna till Efraims söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Efraims stam, utgjorde 40 500. Avkomlingarna till Manasses söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Manasse stam, utgjorde 32 200. Avkomlingarna till Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Benjamins stam, utgjorde 35 400. Avkomlingarna till Dans söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Dans stam, utgjorde 62 700. Avkomlingarna till Asers söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Asers stam, utgjorde 41 500. Avkomlingarna till Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter och familjer, var och en räknad, samtliga vapenföra som var tjugo år eller äldre, de som inmönstrades av Naftali stam, utgjorde 53 400. Dessa var de inmönstrade, de som blev inmönstrade av Mose och Aron och Israels hövdingar, tolv män som var och en företrädde sin stamfamilj. Och alla de av Israels barn som blev inmönstrade efter sina familjer, alla vapenföra i Israel som var tjugo år eller äldre, alla dessa inmönstrade utgjorde 603 550. Men leviterna i sin fädernestam blev inte inmönstrade med de övriga. Ty Herren hade sagt till Mose: Endast Levi stam skall du inte inmönstra, och du skall inte räkna deras antal med Israels barn, utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets tabernakel med alla dess redskap och tillbehör. De skall bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst vid det. Runt omkring tabernaklet skall de ha sitt läger. När tabernaklet skall bryta upp skall leviterna ta ner det, och när tabernaklet skall sättas upp skall leviterna sätta upp det. Om någon annan kommer nära det, skall han dödas. Israels barn skall resa sina tält var och en i sitt läger och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar. Men leviterna skall slå läger runt omkring vittnesbördets tabernakel, för att inte vrede skall drabba Israels barns menighet. Och leviterna skall ha ansvaret för vittnesbördets tabernakel och dess skötsel. Israels barn gjorde så, de gjorde i allt som Herren hade befallt Mose. Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Israels barn skall slå läger, var och en under sitt baner, vid de fälttecken som hör till deras särskilda familjer. Runt omkring uppenbarelsetältet skall de slå läger, på något avstånd från det. På framsidan, österut, skall Juda slå läger under sitt baner efter sina häravdelningar. Ledare för Juda barn skall vara Nahson, Amminadabs son, med de inmönstrade som utgör hans här, 74 600 man. Bredvid honom skall Isaskars stam slå läger. Ledare för Isaskars barn skall vara Netanel, Suars son, med de inmönstrade som utgör hans här, 54 400 man. Därnäst Sebulons stam, och ledare för Sebulons barn skall vara Eliab, Helons son, med de inmönstrade som utgör hans här, 57 400 man. Alla de inmönstrade som tillhör Juda läger utgör 186 400 man, delade i sina häravdelningar. De skall bryta upp först. Ruben skall slå läger under sitt baner söderut efter sina häravdelningar. Ledare för Rubens barn skall vara Elisur, Sedeurs son, med de inmönstrade som utgör hans här, 46 500 man. Bredvid honom skall Simeons stam slå läger, och ledare för Simeons barn skall vara Selumiel, Surisaddajs son, med de inmönstrade som utgör hans här, 59 300 man. Därnäst Gads stam, och ledare för Gads barn skall vara Eljasaf, Reguels son, med de inmönstrade som utgör hans här, 45 650 man. Alla de inmönstrade som tillhör Rubens läger utgör 151 450 man, delade i sina häravdelningar. De skall bryta upp som nummer två. Sedan skall uppenbarelsetältet gå med leviternas läger i mitten av lägren. I den ordning de slår läger skall de också gå, var och en på sin plats, under sina baner. Efraim skall slå läger under sitt baner västerut, efter sina häravdelningar. Ledare för Efraims barn skall vara Elisama, Ammihuds son, med de inmönstrade som utgör hans här, 40 500 man. Bredvid honom skall Manasse stam slå läger, och ledare för Manasse barn skall vara Gamliel, Pedasurs son, med de inmönstrade som utgör hans här, 32 200 man. Därnäst Benjamins stam, och ledare för Benjamins barn skall vara Abidan, Gideonis son, med de inmönstrade som utgör hans här, 35 400 man. Alla de inmönstrade som tillhör Efraims läger utgör 108 100 man, delade i sina häravdelningar. De skall bryta upp som nummer tre. Dan skall slå läger under sitt baner norrut, efter sina häravdelningar. Ledare för Dans barn skall vara Ahieser, Ammisaddajs son, med de inmönstrade som utgör hans här, 62 700 man. Bredvid honom skall Asers stam slå läger, och ledare för Asers barn skall vara Pagiel, Okrans son, med de inmönstrade som utgör hans här, 41 500 man. Därnäst Naftali stam, och ledare för Naftalis barn skall vara Ahira, Enans son, med de inmönstrade som utgör hans här, 53 400 man. Alla de inmönstrade som tillhör Dans läger utgör 157 600 man. De skall bryta upp sist, under sitt baner." Dessa var de av Israels barn som inmönstrades efter sina familjer. Alla som efter sina häravdelningar inmönstrades i lägren utgjorde 603 550 man. Men leviterna inmönstrades inte med de andra israeliterna, ty så hade Herren befallt Mose. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose. De slog läger under sina baner, och de bröt upp var och en i sin släkt, efter sin familj. Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt vid den tid då Herren talade med Mose på Sinai berg. Arons söner hette Nadab, den förstfödde, och Abihu, Eleasar och Itamar. Detta var namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade invigts till att vara präster. Men Nadab och Abihu dog inför Herrens ansikte, när de bar fram främmande eld inför Herren i Sinai öken, och de hade inga söner. Därför var Eleasar och Itamar präster under sin fader Aron. Herren talade till Mose. Han sade: "Levi stam skall du föra hit och låta dem stå inför prästen Aron för att betjäna honom. De skall utföra vad som åligger honom och hela menigheten inför uppenbarelsetältet genom att göra tjänst vid tabernaklet. Och de skall ha vården om uppenbarelsetältets alla tillbehör och iaktta vad som åligger Israels barn genom att tjänstgöra vid tabernaklet. Du skall ge leviterna åt Aron och hans söner. De skall ges åt honom som en gåva från Israels barn. Men Aron och hans söner skall du ålägga ansvaret för prästtjänsten. Om någon annan inkräktar på den, skall han dödas." Herren sade till Mose: "Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna skall tillhöra mig, ty alla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren." Herren talade till Mose i Sinai öken. Han sade: "Mönstra Levi barn efter deras familjer och släkter. Alla av manligt kön som är en månad eller äldre skall du räkna." Mose inmönstrade dem enligt Herrens ord så som han hade blivit befalld. Och detta är Levis söner, de hette: Gerson, Kehat och Merari. Detta är namnen på Gersons söner efter sina släkter: Libni och Simei. Kehats söner efter sina släkter var Amram och Jishar, Hebron och Ussiel. Meraris söner efter sina släkter var Mahli och Musi. Dessa var leviternas släkter efter deras familjer. Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt. Dessa var gersoniternas släkter. De av dem som inmönstrades, sedan man räknat in alla av manligt kön som var en månad eller äldre, utgjorde 7 500. Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet, västerut. Furste för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son. Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet ha vården om tabernaklet och tältet med dess överdrag, och om förhänget framför ingången till uppenbarelsetältet, om förgårdens omhängen och förhänget framför ingången till förgården som omgav tabernaklet och altaret, vidare om alla tältlinor, ja, allt arbete som hörde till detta. Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt, hebroniternas släkt och ussieliternas släkt. Dessa var kehatiternas släkter. När man räknade alla av manligt kön som var en månad eller äldre utgjorde de 8 600. Dessa skulle ha vården om de heliga föremålen. Kehatiternas släkter hade sitt läger vid södra sidan av tabernaklet. Ledare för de kehatitiska släkternas stamfamilj var Elisafan, Ussiels son. De skulle ha vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och de tillbehör till de heliga föremålen som användes vid tjänsten, likaså om förhänget och allt arbetet med det. Men högste ledare för alla leviterna var Eleasar, prästen Arons son. Han hade tillsyn över dem som ansvarade för helgedomen och dess skötsel. Från Merari härstammade mahliternas släkt och musiternas släkt. Dessa var merariternas släkter. De av dem som inmönstrades, sedan man räknat in alla av manligt kön som var en månad eller äldre, utgjorde 6 200. Ledare för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel, Abihails son. De hade sitt läger vid norra sidan av tabernaklet. Och Meraris barn fick till uppgift att ha vården om brädorna till tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken och om alla dess tillbehör - allt arbete med dessa föremål, likaså om stolparna till förgården runt omkring med deras fotstycken, pluggar och linor. Mitt för tabernaklet på framsidan, mitt för uppenbarelsetältet österut, hade Mose och Aron och hans söner sitt läger. På Israels barns vägnar var de ansvariga för vården av helgedomen. Men om någon främmande kom nära det heliga, skulle han dödas. De inmönstrade leviterna, som Mose och Aron på Herrens befallning inmönstrade efter deras släkter, alla av manligt kön som var en månad eller äldre, utgjorde tillsammans 22 000. Herren sade till Mose: "Mönstra alla förstfödda av manligt kön bland Israels barn, alla som är en månad eller äldre, och räkna antalet namn. Och tag ut åt mig leviterna - ty jag är Herren - i stället för alla förstfödda bland Israels barn, och leviternas boskap i stället för allt förstfött bland Israels barns boskap." Mose mönstrade alla förstfödda bland Israels barn, så som Herren hade befallt honom. Och de förstfödda av manligt kön, varje namn räknat av de inmönstrade som var en månad eller äldre, utgjorde 22 273. Och Herren sade till Mose: "Tag ut leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn och leviternas boskap i stället för deras boskap. Leviterna skall tillhöra mig. Jag är Herren. Men för att lösa de 273 personer av Israels barns förstfödda som överstiger leviternas antal, skall du ta fem siklar silver för varje person. Du skall ta upp dem efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera. Dessa pengar skall du ge åt Aron och hans söner till lösen för de övertaliga bland dem." Mose tog lösensumman från de övertaliga, när man räknade dem som var lösta genom leviterna. Av Israels barns förstfödda tog han emot pengarna, 1 365 siklar efter helgedomssikelns vikt. Och Mose gav lösensumman åt Aron och hans söner, efter Herrens ord och befallning till Mose. Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Räkna antalet av Kehats söner bland leviterna efter deras släkter och familjer, från trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra män som kan göra tjänst vid uppenbarelsetältet. Detta är den tjänst som kehatiterna skall ha vid uppenbarelsetältet: att ta vård om de högheliga föremålen. När lägret bryter upp skall Aron och hans söner gå in och ta ner den förlåt som hänger framför arken, och med den skall de övertäcka vittnesbördets ark. Över förlåten skall de lägga ett överdrag av tahasskinn och över det breda ut en vävnad, helt mörkblå. Sedan skall de sätta in stängerna. Över skådebrödsbordet skall de breda en mörkblå vävnad, och på den skall de ställa faten, skålarna och bägarna samt kannorna till drickoffren. 'Det beständiga brödet' skall också läggas på det. Över detta skall de breda en karmosinröd vävnad och täcka över den med ett överdrag av tahasskinn. Sedan skall de sätta in stängerna. Och de skall ta en mörkblå vävnad och täcka över ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor samt alla de oljekärl som hör till den och som används vid tjänstgöringen. Sedan skall de lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av tahasskinn och lägga allt på en bår. Över det gyllene altaret skall de breda en mörkblå vävnad och täcka över den med ett överdrag av tahasskinn. Sedan skall de sätta in stängerna. Och de skall ta alla redskap vid tjänstgöringen, de som används vid tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i en mörkblå vävnad och täcka över dem med ett överdrag av tahasskinn och lägga dem på en bår. De skall också ta bort askan från altaret och breda en purpurröd vävnad över det, och där skall de lägga alla tillbehör som används under tjänstgöringen vid det: eldfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, altarets alla tillbehör. Över detta skall de breda ett överdrag av tahasskinn och sedan sätta in stängerna. När lägret skall bryta upp och Aron och hans söner har täckt över de heliga föremålen och alla dess tillbehör, skall därefter Kehats barn komma för att bära. Men de får inte röra vid de heliga föremålen, ty då skall de dö. Detta är vad Kehats barn har att bära av det som hör till uppenbarelsetältet. Eleasar, prästen Arons son, skall ha ansvar för oljan till ljusstaken, den väldoftande rökelsen, det dagliga matoffret och smörjelseoljan. Han har ansvaret för hela tabernaklet och för allt som finns i det, de heliga föremålen och deras tillbehör." Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Låt inte kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam, utan gör så här med dem, för att de skall leva och inte dö när de kommer nära de högheliga föremålen: Aron och hans söner skall gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra eller bära, men själva får de inte gå in och se de heliga föremålen, inte ens ett ögonblick, ty då skall de dö." Herren talade till Mose. Han sade: "Räkna också antalet av Gersons barn efter deras familjer och släkter. Inmönstra dem som är trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra män som kan göra tjänst vid uppenbarelsetältet. Detta är den tjänst gersoniternas släkter skall ha, vad de skall göra och vad de skall bära: De skall bära tabernaklets tygvåder, uppenbarelsetältet och dess överdrag och överdraget av tahasskinn, som ligger ovanpå detta, och förhänget framför ingången till uppenbarelsetältet, vidare förgårdens omhängen, förhänget framför porten till förgården som omger tabernaklet och altaret, samt dess linor och alla redskap till arbetet med tabernaklet. De skall utföra allt som behöver göras med dessa ting. På order av Aron och hans söner skall gersoniternas hela tjänstgöring ske i fråga om allt som de har att bära och göra. Ni skall överlämna i deras vård allt vad de skall bära. Detta är den tjänst som gersoniternas släkter skall ha vid uppenbarelsetältet. Och de skall utföra sin tjänst under ledning av Itamar, prästen Arons son. Meraris barn skall du inmönstra efter deras släkter och familjer. Inmönstra dem som är trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra som skall tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Och detta är vad de har till uppgift att bära, allt som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: brädorna till tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken, liksom stolparna till förgården runt omkring med deras fotstycken, pluggar och linor, med alla deras tillbehör och allt som hör till arbetet vid det. Ni skall göra en lista över de föremål var och en har att bära. Detta är den tjänst merariternas släkter skall ha, allt som hör till deras tjänst vid uppenbarelsetältet. Och de skall utföra den under ledning av Itamar, prästen Arons son." Mose och Aron och menighetens furstar inmönstrade Kehats barn efter deras släkter och familjer, dem som var trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra som skall tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. Och de inmönstrade efter deras släkter utgjorde 2 750. Dessa var de inmönstrade av kehatiternas släkter, alla de som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de som Mose och Aron inmönstrade efter Herrens befallning genom Mose. De av Gersons barn som inmönstrades efter sina släkter och familjer, de som var trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra som skall tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, dessa som inmönstrades efter sina släkter och familjer utgjorde 2 630. Dessa var de inmönstrade av gersoniternas släkter, alla de som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, de som Mose och Aron inmönstrade efter Herrens befallning. De av Meraris barns släkter som inmönstrades efter sina släkter och familjer, de som var trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra män, som skall tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, dessa som inmönstrades efter sina släkter, utgjorde 3 200. Dessa var de inmönstrade av Meraris barns släkter, de som Mose och Aron inmönstrade efter Herrens befallning genom Mose. De av leviterna som Mose och Aron och Israels furstar inmönstrade efter deras släkter och familjer, de som var trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla som kom för att utföra något arbete med att tjäna eller någon tjänst med att bära vid uppenbarelsetältet, dessa som inmönstrades utgjorde 8 580. Efter Herrens befallning blev de inmönstrade genom Mose, var och en till det som han skulle göra eller bära. Var och en fick det åliggande som Herren befallt Mose. Herren talade till Mose. Han sade: "Befall Israels barn att de för bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som blivit oren genom en död kropp. En sådan, vare sig man eller kvinna, skall ni föra bort utanför lägret. För bort dem, så att de inte orenar deras läger, där jag bor mitt ibland dem." Och Israels barn gjorde så, de förde dem utanför lägret. Så som Herren hade sagt till Mose, så gjorde Israels barn. Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot Herren och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt Herren och tillhöra prästen, utöver den försoningsbagge med vilken försoning bringas för den skyldige. Och alla heliga gåvor som Israels barn bär fram till prästen skall tillhöra denne. De heliga gåvor var och en ger tillhör honom, ja, vad någon ger åt prästen tillhör denne." Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: Om någon mans hustru har kommit på avvägar och varit otrogen mot sin man, genom att någon annan har legat med henne och haft sädesuttömning, och hennes man ingenting sett och hon hemlighåller att hon orenats och inget vittne finns mot henne och hon inte har blivit tagen på bar gärning, och svartsjukans ande kommer över honom och han misstänker att hans hustru blivit orenad, eller svartsjukans ande kommer över honom och han misstänker sin hustru fastän hon inte blivit orenad, då skall mannen föra sin hustru till prästen och som offer för henne frambära en tiondels efa kornmjöl, men han skall inte gjuta någon olja eller lägga någon rökelse på offret, ty det är ett misstanke- offer, ett påminnelseoffer, som skall påminna om en missgärning. Och prästen skall föra fram henne och ställa henne inför Herrens ansikte. Han skall ta heligt vatten i ett lerkärl och ta något av stoftet på tabernaklets golv och lägga i vattnet. Prästen skall ställa fram kvinnan inför Herrens ansikte och lösa upp hennes hår och lägga påminnelseoffret på hennes händer, det vill säga misstankeoffret. I sin hand skall prästen ha det bittra vattnet som för med sig förbannelse. Därefter skall prästen ta ed av kvinnan och säga till henne: Om ingen har legat med dig och du inte har kommit på avvägar och orenat dig medan du var under din man, så skall detta bittra vatten som för med sig förbannelse inte skada dig. Men om du har kommit på avvägar medan du var under din man, och orenat dig genom att någon annan än din man har legat med dig" - prästen skall nu läsa upp förbannelseeden för kvinnan och säga till henne: - " Herren skall göra dig till en förbannelse och en ed bland ditt folk. Herren skall låta ditt moderliv skrumpna och din buk svälla upp, och må detta vatten som för med sig förbannelse komma in i dina inälvor och få din buk att svälla upp och ditt moderliv att skrumpna." Och kvinnan skall säga: "Amen, amen." Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser i en bokrulle och tvätta av dem i det bittra vattnet. Och han skall ge kvinnan att dricka av det bittra vatten som för med sig förbannelse, och detta vatten som för med sig förbannelse skall komma in i henne och orsaka bitter smärta. Prästen skall ta misstankeoffret ur kvinnans hand och vifta det inför Herrens ansikte och bära fram det till altaret. Och prästen skall ta en handfull av offret som ett påminnelseoffer och förbränna det på altaret. Därefter skall han ge kvinnan vattnet att dricka. När han givit henne vattnet att dricka, skall detta ske: Om hon har låtit orena sig och varit otrogen mot sin man, skall vattnet som för med sig förbannelse gå in i henne och orsaka bitter smärta. Hennes buk skall svälla upp och hennes moderliv skrumpna, och kvinnan skall bli en förbannelse bland sitt folk. Men om kvinnan inte har låtit orena sig, utan är ren, skall inget skada henne, och hon skall kunna bli havande. Detta är lagen om svartsjuka, när en gift kvinna kommer på avvägar och orenar sig eller när svartsjukans ande kommer över en man, så att han misstänker sin hustru. Han skall då ställa fram hustrun inför Herrens ansikte, och prästen skall göra med henne allt vad denna lag påbjuder. Så skall mannen vara fri från skuld och hustrun får själv ta konsekvenserna av sin missgärning." Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till Israels barn och säg till dem: Om en man eller en kvinna avlägger ett löfte, ett nasirlöfte, att avskilja sig för Herren, skall han avhålla sig från vin och starka drycker. Han får inte dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad stark dryck. Han får inte dricka druvsaft, och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torra. Så länge hans nasirtid varar, skall han inte äta något som kommer från vinstocken, inte ens dess kart eller späda skott. Så länge hans nasirlöfte varar skall inte någon rakkniv komma på hans huvud. Till dess att de dagar som han är avskild för Herren har nått sitt slut, skall han vara helig och låta håret växa långt på sitt huvud. Så länge han är avskild för Herren, får han inte komma nära en död kropp. Inte ens genom sin far eller mor, sin bror eller syster får han orena sig, om de skulle dö, ty han bär på sitt huvud tecknet på att han är sin Guds nasir. Så länge hans nasirtid varar är han helgad åt Herren. Men om någon helt plötsligt dör i hans närhet och därigenom orenar hans huvud där han bär nasirtecknet, skall han raka sitt huvud den dag han blir ren; på sjunde dagen skall han raka det. På åttonde dagen skall han bära fram två turturduvor eller två unga duvor till prästen vid uppenbarelsetältets ingång. Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer och bringa försoning för honom, på grund av den synd han ådragit sig genom den döda kroppen. Sedan skall han samma dag helga sitt huvud. Han skall inviga sig till nasir åt Herren samma antal dagar som han förut avskilt sig och han skall föra fram ett årsgammalt lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden faller bort, eftersom hans nasirat blev orenat. Detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är slut skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång, och han skall som sitt offer åt Herren bära fram ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri bagge till gemenskapsoffer, dessutom en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja samt det matoffer och drickoffer som hör till. Detta skall prästen bära fram inför Herrens ansikte och offra hans syndoffer och brännoffer. Baggen skall han offra till gemenskapsoffer åt Herren tillsammans med korgen med de osyrade bröden. Prästen skall också offra det matoffer och drickoffer som hör till. Och vid ingången till uppenbarelsetältet skall nasiren raka sitt huvud på vilket han bär nasirtecknet. Han skall ta sitt huvudhår, sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under gemenskapsoffret. När nasiren har rakat av sig nasirtecknet, skall prästen ta den kokta bogen av baggen och dessutom en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka ur korgen och lägga detta på nasirens händer. Och prästen skall vifta detta som ett viftoffer inför Herrens ansikte. Det skall vara helgat åt prästen tillsammans med viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren dricka vin igen. Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och vad han enligt nasirlöftet skall offra åt Herren, förutom vad han i övrigt kan anskaffa. Han måste infria det löfte han har avlagt enligt lagen om hans nasirat." Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: Herren välsigne digoch bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över digoch vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till digoch give dig frid. På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem." Mose hade nu satt upp tabernaklet och smort och helgat det med alla dess tillbehör. Likaså hade han satt upp altaret med alla dess tillbehör och smort och helgat dem. Och Israels ledare, huvudmännen för sina familjer, stamhövdingarna, de som stod i spetsen för de inmönstrade, bar fram sina offergåvor. Som sin offergåva förde de fram inför Herrens ansikte sex övertäckta vagnar och tolv oxar, en vagn för två ledare och en oxe för varje ledare, och de förde fram dem inför tabernaklet. Och Herren sade till Mose: "Tag emot detta av dem och använd det till tjänsten vid uppen- barelsetältet. Och du skall ge det åt leviterna efter behoven i vars och ens tjänst." Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna. Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn efter behoven i deras tjänst. Fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn efter behoven i den tjänst de utförde under ledning av Itamar, prästen Arons son. Åt Kehats barn däremot gav han ingenting, ty de hade hand om de heliga föremålen som de skulle bära på axlarna. Ledarna förde fram gåvor till altarets invigning den dag då det smordes. När ledarna förde fram dessa offergåvor inför altaret, sade Herren till Mose: "Låt ledarna, en i sänder, var och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets invigning." Den som på första dagen förde fram sin offergåva var Nahson, Amminadabs son, av Juda stam. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål om sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål om tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer, samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Nah- sons, Amminadabs sons, offergåva. På andra dagen förde Netanel, Suars son, ledaren för Isaskar, fram sin gåva. Som sin offergåva förde han fram ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål om sjuttio siklar, efter helgedoms- sikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva. På tredje dagen kom ledaren för Sebulons barn, Eliab, Helons son. Hans offergåva var ett silverfat med en vikt på etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva. På fjärde dagen kom ledaren för Rubens barn, Elisur, Sedeurs son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva. På femte dagen kom ledaren för Simeons barn, Selumiel, Surisaddajs son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Selumiels, Surisaddajs sons, offergåva. På sjätte dagen kom ledaren för Gads barn, Eljasaf, Deguels son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva. På sjunde dagen kom ledaren för Efraims barn, Elisama, Ammihuds son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Elisamas, Ammihuds sons offergåva. På åttonde dagen kom ledaren för Manasse barn, Gamliel, Pedasurs son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Gamliels, Pedasurs sons, offergåva. På nionde dagen kom ledaren för Benjamins barn, Abidan, Gideonis son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva. På tionde dagen kom ledaren för Dans barn, Ahieser, Ammisaddajs son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Ahiesers, Ammisaddajs sons, offergåva. På elfte dagen kom ledaren för Asers barn, Pagiel, Okrans son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva. På tolfte dagen kom ledaren för Naftali barn, Ahira, Enans son. Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var etthundratrettio siklar, en silverskål på sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, en guldskål på tio siklar, full med rökelse, vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en bock till syndoffer samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva. Detta var vad Israels ledare skänkte till altarets invigning, när det blev smort: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv guldskålar. Varje silverfat vägde etthundratrettio siklar och varje skål sjuttio siklar, så att silvret i kärlen vägde tillsammans tvåtusenfyrahundra siklar, efter helgedomssikelns vikt. De tolv guldskålarna fulla av rökelse vägde var och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i skålarna vägde sammanlagt etthundratjugo siklar. Antalet djur till brännoffer var tolv tjurar, tolv baggar, tolv årsgamla lamm med tillhörande matoffer, och tolv bockar till syndoffer. Antalet djur till gemenskapsoffer var tjugofyra tjurar, sextio baggar, sextio bockar och sextio årsgamla lamm. Detta var offergåvorna till altarets invigning, sedan det hade blivit smort. När Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, mellan de två keruberna. Och han talade till honom. Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp de sju lamporna, skall du sätta upp dem så att de kastar sitt sken över platsen framför ljusstaken." Och Aron gjorde så. Han satte upp lamporna så att de kastade sitt sken över platsen framför ljusstaken, så som Herren hade befallt Mose. Ljusstaken var gjord av hamrat guld. Från dess fotställning till blommorna var den i hamrat arbete. Efter den förebild som Herren hade visat Mose gjorde han ljusstaken. Herren talade till Mose. Han sade: "Bland Israels barn skall du ta ut leviterna och rena dem. På följande sätt skall du göra för att rena dem: Stänk reningsvatten på dem, och låt dem raka hela sin kropp och tvätta sina kläder. Så skall de rena sig. Sedan skall de ta en ungtjur med tillhörande matoffer av fint mjöl blandat med olja. Du skall ta en annan ungtjur till syndoffer. Och du skall föra fram leviterna inför uppenbarelsetältet och samla hela Israels menighet. När du har fört fram leviterna inför Herrens ansikte, skall Israels barn lägga sina händer på dem, och Aron skall föra fram leviterna inför Herrens ansikte som ett viftoffer från Israels barn, så att de kan förrätta Herrens tjänst. Och leviterna skall lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och den ena skall du offra till syndoffer och den andra till brännoffer åt Herren för att bringa försoning för leviterna. Sedan skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och föra fram dem som ett viftoffer åt Herren. På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så att de tillhör mig. Sedan du har renat leviterna och fört fram dem såsom ett viftoffer, skall de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, ty bland Israels barn är de givna åt mig som en gåva. I stället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels barn, har jag tagit ut dem åt mig. Allt förstfött bland Israels barn tillhör mig, både människor och boskap. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig. Jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn. Och jag har bland Israels barn givit leviterna som gåva åt Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, för att ingen plåga skall drabba dem när de kommer nära helgedomen." Mose, Aron och hela Israels menighet gjorde med leviterna i allt så som Herren hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem såsom ett viftoffer inför Herrens ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Så som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem. Och Herren sade till Mose: "Detta gäller angående leviterna: De som är tjugofem år eller äldre skall infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. Men när leviten blir femtio år skall han vara fri från sin tjänst, och han skall då inte längre göra tjänst. Han må hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst skall han inte inneha. Så skall du handla med leviterna ifråga om deras åligganden." Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: "Israels barn skall fira påskhögtid på den bestämda tiden. På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, skall ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter skall ni fira den." Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose. Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa, så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron, och sade till Mose: "Vi har blivit orena genom en död människa. Skall vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?" Mose svarade dem: "Stanna här, så vill jag höra vad Herren befaller om er." Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. De skall då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter skall de äta påskalammet. Inget av det skall lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det skall slås sönder. De skall fira påskhögtiden i allt så som det är föreskrivet om den. Men den som är ren och inte är på resa, men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han skall utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd. Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, skall han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni skall ha en och samma stadga för främlingen och för den som är född i landet." På den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. Så var det alltid: Molnskyn övertäckte det, och om natten såg den ut som eld. Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. Ibland stannade molnskyn över tabernaklet endast några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. Ibland stannade molnskyn endast från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose. Herren talade till Mose. Han sade: "Gör dig två silvertrumpeter, i hamrat arbete skall du göra dem. Du skall använda dem när menigheten skall sammankallas och när lägren skall bryta upp. När man stöter i dem båda skall hela menigheten samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. Men när man stöter endast i den ena, skall furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. När ni blåser en larmsignal, skall de läger som ligger österut bryta upp. Och när ni blåser larmsignal för andra gången, skall de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren skall bryta upp skall man blåsa larmsignal. Men när församlingen skall sammankallas, skall ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna. Det är Arons söner, prästerna, som skall blåsa i trumpeterna. Detta skall vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender. Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren, er Gud." Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen, höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran. När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahson, Amminadabs son. Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son. Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gersons och Meraris barn upp och bar tabernaklet. Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Sedeurs son. Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Selumiel, Surisaddajs son. Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son. Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram. Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisama, Ammihuds son. Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son. Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddajs son. Anförare för den här som utgjordes av Asers stam var Pagiel, Okrans son. Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son. Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: "Vi bryter nu upp och går till det land om vilket Herren har sagt: Jag skall ge det till er. Följ med oss, så skall vi göra gott mot dig, ty Herren har lovat Israel allt gott." Men han svarade honom: "Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt." Mose sade: "Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du skall bli vårt öga. Om du följer med oss skall vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss." Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse viloplats åt dem. Herrens molnsky svävade över dem om dagen, när de bröt upp från sin lägerplats. Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:"Stå upp, Herre!Låt dina fiender skingras,låt dem som hatar dig fly för ditt ansikte." Och när den sattes ner, sade han:"Vänd åter, Herre,till Israels ätters många tusenden." Folket började högljutt klaga inför Herren hur illa de hade det. Då Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. Platsen fick namnet Tabeera, därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem. Den blandade hop som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: "Vem skall ge oss kött att äta? Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna." Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det. Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. Och Mose sade till Herren: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! Har då jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: 'Bär dem i din famn, så som spädbarnet bärs av sin vårdare' in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! Jag orkar inte ensam bära hela detta folk, det är för tungt för mig. Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se detta elände" Då sade Herren till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och dess tillsyningsmän bland folket. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu Herren ge er kött att äta. Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat Herren som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?" Mose sade: "Sexhundratusen man fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem? Eller skall alla fiskar i havet fångas, så att det räcker till åt dem?" Herren svarade Mose: "Är då Herrens arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte." Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer. Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Också över dem vilade Anden, ty de var bland de uppskrivna, men de hade ändå inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: "Eldad och Medad profeterar i lägret." Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: "Mose, min herre, förbjud dem!" Men Mose sade till honom: "Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!" Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. Och en stormvind for ut från Herren. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken. Folket gick då hela den dagen och natten och följande dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en mycket svår plåga. Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begravde man dem av folket som hade gripits av begär. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de. Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den nubiska kvinna som han hade tagit till hustru, ty han hade tagit en nubisk kvinna till hustru. De sade: "Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?" Och Herren hörde detta. Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: "Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet." Och de gick dit ut alla tre. Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. Och han sade:"Hör nu mina ord.Om det finns en Herrens profet ibland er,ger jag mig till känna för honom i en syn,och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose.I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med honom,tydligt och inte i gåtor,och han får se Herrens gestalt.Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?" Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem. När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. Då sade Aron till Mose: "O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet." Då ropade Mose till Herren: "O, Gud, gör henne frisk!" Herren svarade Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen." I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka. Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran. Herren sade till Mose: "Sänd ut män för att bespeja Kanaans land, som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam skall ni sända. Var och en av dem skall vara en ledare." På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn. Deras namn var:Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son; av Simeons stam: Safat, Horis son; av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son; av Isaskars stam: Jigal, Josefs son; av Efraims stam: Hosea, Nuns son; av Benjamins stam: Palti, Rafus son; av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son; av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son; av Dans stam: Ammiel, Gemallis son; av Asers stam: Setur, Mikaels son; av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son; av Gads stam: Geuel, Makis son. Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. Mose sände i väg dem för att bespeja Kanaans land och sade till dem: "Drag upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och tag med er hit av landets frukt."Det var den tid då de första druvorna mognade. De gav sig av och bespejade landet, från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat. De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sesaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. - Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. - De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där. Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade bespejat landet. De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels menighet i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela menigheten och visade dem landets frukt. Och de sade till Mose: "Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiter och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan." Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!" Men de män som hade gått upp med honom sade: "Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. Vi såg också jättarna där - Anaks barn kom från jättestammen - och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon." Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten." Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem." Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta." Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: 'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit." Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till." Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. Men era döda kroppar skall falla här i öknen. Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö." De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son. Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er." I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma. Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nötboskap eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft - vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer - så skall den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja, och som drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret. Till en bagge skall du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja, och som drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer åt Herren, skall du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin olja, och som drick- offer skall du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. På detta sätt skall man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. Efter det antal ni offrar, skall ni göra så med var och en efter deras antal. Varje infödd skall göra på detta sätt när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, skall han göra så som ni gör. Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför Herrens ansikte. Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er." Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land dit jag för er, då skall ni, när ni äter av landets bröd, ge Herren en offergåva av det. Av det första ni bakar skall ni ge en kaka till offergåva, som en offergåva från er loge skall ni ge den. Ni skall ge åt Herren en offergåva, släkte efter släkte, av det första ni bakar. Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud, som Herren kungjorde för Mose - allt det som Herren befallde er genom Mose, från den dag då Herren gav sina befallningar och allt framgent, släkte efter släkte, - om det skedde av misstag utan att menigheten visste det, skall hela menigheten offra en ungtjur som brännoffer, till en ljuvlig doft för Herren, med matoffret och drickoffret på föreskrivet sätt, och likaså en bock till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för hela Israels menighet, och de skall få förlåtelse. Det var en synd av misstag, och de har burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herrens ansikte för sitt misstag. Hela Israels menighet och främlingen som bor ibland dem skall få förlåtelse, ty hela folket hade del i synden som skedde av misstag. Om en enskild person av misstag syndar, skall han som syndoffer föra fram en årsgammal get. Prästen skall bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför Herrens ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem skall samma lag gälla när någon begår en synd av misstag. Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller främling, han hånar Herren och skall utrotas ur sitt folk. Eftersom han har föraktat Herrens ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom." Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att samla ihop ved på sabbatsdagen. De som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom till Mose och Aron och hela menigheten. Då det inte var klart utsagt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar. Och Herren sade till Mose: "Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret." Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. Herren sade till Mose: "Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, skall göra tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på varje hörntofs. Ni skall ha sådana tofsar, och när ni ser dem skall ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. Så skall ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud." Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig både Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i menigheten, valda av folkförsamlingen, ansedda män. De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: "Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?" När Mose hörde detta föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: "I morgon skall Herren visa vem som hör honom till, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer skall få komma inför honom. Gör så här: Tag era fyrfat, du Kora och hela din hop, och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!" Och Mose sade till Kora: "Hör, ni Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den. Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! Det är därför som du och hela din hop har rotat er samman mot Herren. Vem är Aron att ni skulle knota mot honom?" Mose sände bud efter Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sade: "Vi kommer inte. Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Vill du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!" Då blev Mose mycket vred och sade till Herren: "Se inte till deras offergåva. Inte en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont." Mose sade till Kora: "I morgon skall du och hela din hop träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. Och var och en av er skall ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron skall också ta var sitt fyrfat." Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. Kora samlade hela menigheten mot dem vid ingången till uppenbarelsetältet.Då visade sig Herrens härlighet för hela menigheten. Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Skilj er från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem." Då föll de ner på sina ansikten och sade: "O Gud, den Gud som råder över anden i allt kött, skall du vredgas på hela menigheten därför att en enda man syndar?" Då talade Herren till Mose. Han sade: "Säg till menigheten: Drag er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram." Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. Mose talade till menigheten. Han sade: "Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder." Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små. Och Mose sade: "Av detta skall ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och uppslukar dem med allt vad de äger så att de far levande ner i dödsriket, då skall ni förstå att dessa människor har föraktat Herren." Just som han hade sagt detta, rämnade marken under dem. Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. De for levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: "Annars kommer också vi att uppslukas av jorden!" Och eld gick ut från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse. Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn." Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar vilka de som bränts upp hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. De skulle vara till en påminnelse för Israels barn så att ingen främling, ingen som inte var av Arons släkt, skulle träda fram och antända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans hop - allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose. Men dagen efter knotade hela Israels menighet mot Mose och Aron och sade: "Det är ni som har dödat Herrens folk!" Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, och Herren sade till Mose: "Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem." Då föll de ner på sina ansikten. Och Mose sade till Aron: "Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat." Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört. Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till Israels barn och tag av dem en stav för varje stam. Av alla deras stamhövdingar skall du ta tolv stavar, och vars och ens namn skall du skriva på hans stav. Arons namn skall du skriva på Levi stav, ty huvudmannen för denna stams familjer skall ha en stav. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag möter er. Då skall det ske att den man som jag utväljer, hans stav skall grönska. Så skall jag göra slut på Israels barns knotande, ty de knotar ständigt mot er." Mose talade till Israels barn, och alla stamhövdingarna gav honom var och en sin stav, tolv stavar, och Arons stav var med bland deras stavar. Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält. Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar. Mose bar alla stavarna ut från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem och var och en tog sin stav. Och Herren sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den skall förvaras som ett tecken för de upproriska. Så skall du göra slut på deras knotande mot mig, så att de inte dör." Mose gjorde det. Så som Herren hade befallt honom, så gjorde han. Israels barn sade till Mose: "Se, vi dör, vi förgås, vi förgås alla! Var och en som kommer nära Herrens tabernakel skall dö. Skall vi då verkligen alla omkomma?" Herren sade till Aron: "Du och dina söner och din fars hus med dig skall bära den missgärning som hör till helgedomen, och du och dina söner med dig skall bära den missgärning som hör till ert prästämbete. Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, skall du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de skall hålla sig till dig och betjäna dig, medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält. De skall sköta vad du har att sköta och vad som hör till skötseln av tältet. Men de får inte komma nära de heliga redskapen eller altaret, för att inte både de och ni skall dö. De skall hålla sig till dig och sköta vad som hör till uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet. Ingen främling får komma nära dig. Ni skall iaktta vad som hör till skötseln av helgedomen och altaret, för att inte vrede åter skall komma över Israels barn. Det är jag som har utvalt era bröder, leviterna, bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet. Men du och dina söner med dig skall sköta vad som hör till ert prästämbete, i allt som avser altaret och det som är innanför förlåten. Så skall ni göra tjänst. Jag ger er prästämbetet som en gåva. Om en obehörig inkräktar på det skall han dödas." Herren sade till Aron: "Se, jag överlämnar åt dig att ta hand om det som offras åt mig. Av Israels barns alla heliga gåvor ger jag detta som en ämbetslott åt dig och dina söner, som en evig rätt. Av det högheliga som inte lämnas åt elden skall detta tillhöra dig: Alla deras offergåvor, alla matoffer, syndoffer eller skuldoffer, som de offrar åt mig. Detta är högheligt och tillhör dig och dina söner. På en höghelig plats skall du äta det. Alla av manligt kön skall äta det. Det skall vara heligt för dig. Också Israels barns alla viftoffer som bärs fram som gåvor skall tillhöra dig. Som en evig rättighet ger jag dem åt dig och dina söner och döttrar med dig. Var och en i ditt hus som är ren må äta det. Allt det bästa av oljan och det bästa av det nya vinet och av säden, det första av det som de ger åt Herren, ger jag åt dig. De första frukterna av allt som växer i deras land och som de bär fram åt Herren skall tillhöra dig. Var och en i ditt hus som är ren må äta av det. Allt i Israel som är givet till spillo skall tillhöra dig. Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren skall tillhöra dig. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa. Även det förstfödda bland orena djur skall du friköpa. När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera. Men det förstfödda bland nötboskap eller det förstfödda bland får eller det förstfödda bland getter skall du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Men deras kött skall tillhöra dig, liksom även viftoffersbringan och det högra lårstycket skall tillhöra dig. Alla heliga gåvor som Israels barn offrar åt Herren ger jag åt dig och dina söner och döttrar med dig som en evig rätt. Detta skall vara ett evigt saltförbund inför Herrens ansikte, för dig och för dina avkomlingar." Herren sade till Aron: "I deras land skall du inte ha någon arvedel, och du skall inte ha någon lott bland dem. Jag skall vara din lott och din arvedel bland Israels barn. Se, jag ger åt Levi barn allt tionde i Israel till arvedel, som lön för den tjänst de utför, tjänsten vid uppenbarelsetältet. Och Israels barn skall härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, ty de kommer då att bära på synd och måste dö. Det är leviterna som skall förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de skall själva bära sina missgärningar. Det skall vara en evig stadga från släkte till släkte: Bland Israels barn skall de inte ha någon arvedel. Ty det tionde som Israels barn offrar som gåva åt Herren ger jag som arvedel åt leviterna. Det är därför jag säger om dem: De skall inte ha någon arvedel bland Israels barn." Och Herren talade till Mose. Han sade: "Tala till leviterna och säg: När ni av Israels barn tar emot det tionde som jag har bestämt att ni skall få av dem som er arvedel, då skall ni av det ge en gåva åt Herren, ett tionde av tiondena. Denna er gåva skall räknas som om det vore brödsäd från logen och den fulla avkastningen från vinpressen. På detta sätt skall också ni ge en gåva åt Herren av allt tionde som ni tar emot av Israels barn. Denna Herrens gåva av tionden skall ni ge åt prästen Aron. Av alla gåvor ni får skall ni offra åt Herren allt det som tillhör honom, det bästa av gåvorna, den del som är helig. Du skall säga till dem: När ni ger som gåva det bästa, skall leviternas gåva räknas som om det vore vad loge och press avkastar. Med ert husfolk får ni äta det var som helst, ty det är er lön för er tjänstgöring vid uppenbarelsetältet. När ni offrar det bästa av det skall ni inte bära på synd. Då skall ni inte ohelga Israels barns heliga gåvor, så att ni måste dö." Herren talade till Mose och Aron. Han sade: "Detta är en lagstadga som Herren har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har något lyte och som inte har burit något ok. Ni skall ge den åt prästen Eleasar, och man skall föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn. Och prästen Eleasar skall ta något av blodet från kvigan på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet. Sedan skall man bränna upp kvigan inför hans ögon. Hud och kött och blod skall brännas upp tillsammans med hennes orenlighet. Och prästen skall ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden där kvigan bränns upp. Sedan skall prästen tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han gå in i lägret, men han skall vara oren till kvällen. Också den som brände upp kvigan skall tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och vara oren till kvällen. En man som är ren skall samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt Israels barns menighet för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer. Den som samlade ihop askan efter kvigan skall tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta skall vara en evig stadga för Israels barn och för främlingen som bor ibland dem. Den som rör vid en död människa skall vara oren i sju dagar. Han skall rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar Herrens tabernakel och skall utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar. Detta är lagen när en människa dör i ett tält: Var och en som kommer in i tältet, och var och en som redan är i tältet skall vara oren i sju dagar. Alla öppna kärl som inte har stått övertäckta skall vara orena. Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, skall vara oren i sju dagar. För den som är oren skall man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och hälla friskt vatten över det i ett kärl. En man som är ren skall ta isop och doppa i vattnet och stänka på tältet, på alla kärlen, på de personer som varit där, på den som rört vid benen, på den dräpte och på den som dött på annat sätt eller på graven. Och den som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren. När han så på sjunde dagen har renat honom, skall han tvätta sina kläder och bada i vatten, så blir han ren om kvällen. Men om någon har blivit oren och sedan inte renar sig, skall han utrotas ur församlingen, ty han har orenat Herrens helgedom. Reningsvattnet har inte blivit stänkt på honom. Han är oren. Detta skall vara en evig stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet skall tvätta sina kläder, och om någon rör vid detta reningsvatten skall han vara oren till kvällen. Allt som den orene rör vid skall vara orent, och den som rör vid honom skall vara oren till kvällen." Israels barn, hela menigheten, kom in i öknen Sin i den första månaden, och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon. Och menigheten saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. Folket klagade på Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte! Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka." Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. Och Herren talade till Mose. Han sade: "Tag staven, och kalla samman menigheten, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess boskap att dricka." Då tog Mose staven som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: "Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?" Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet och boskap fick dricka. Men Herren sade till Mose och Aron: "Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har givit dem." Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med Herren och där han bevisade sig helig bland dem. Mose skickade sändebud från Kadesh till kungen i Edom och lät säga: "Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som har drabbat oss. Våra fäder drog ner till Egypten, vi bodde i Egypten under lång tid och vi och våra fäder blev illa behandlade av egyptierna. Men vi ropade till Herren, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten. Och se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område. Låt oss tåga igenom ditt land. Vi skall inte gå över åkrar och vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi skall ta Kungsvägen utan att vika av vare sig till höger eller vänster, förrän vi har kommit igenom ditt område." Men Edom svarade honom: "Du får inte tåga igenom mitt land. Om du gör det skall jag komma mot dig med svärd." Israels barn sade till honom: "Vi skall hålla oss på den allmänna vägen och om vi eller vår boskap dricker av ditt vatten, skall jag betala för det. Jag begär bara att få gå till fots genom landet, ingenting annat." Han svarade: "Nej, du får inte gå härigenom." Och Edom drog ut mot Israel med mycket folk och med stor makt. Eftersom Edom inte tillät Israel att ta vägen igenom deras område, vek Israel undan för dem. Och Israels barn, hela menigheten, bröt upp från Kadesh och kom till berget Hor. Herren talade då till Mose och Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land. Han sade: "Aron skall samlas till sitt folk. Han skall inte komma in i det land som jag har givit åt Israels barn, ty ni trotsade min befallning vid Meribas vatten. Tag Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor, och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Aron kommer att samlas till sitt folk och dö där." Mose gjorde som Herren hade befallt, och de steg upp på berget Hor inför ögonen på hela menigheten. Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp. Sedan steg Mose och Eleasar ner från berget. När hela menigheten såg att Aron var död, sörjde hela Israel honom i trettio dagar. När kungen i Arad, kananeen, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga. Då gav Israel ett löfte till Herren: "Om du ger detta folk i min hand, skall jag ge deras städer till spillo." Herren lyssnade till Israels röst och gav kananeerna i deras hand, och de gav dem och deras städer till spillo. Och platsen fick namnet Horma. De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss." Och Mose bad för folket. Herren sade till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva." Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva. Israels barn bröt upp och slog läger i Obot. Från Obot bröt de upp och slog läger vid Ije-Haabarim i öknen framför Moab, österut. Därifrån bröt de upp och slog läger i Sereds dal. Därifrån bröt de upp och slog läger på andra sidan Arnon som går genom öknen och kommer från amoreernas område. Ty Arnon utgör Moabs gräns, mellan Moab och amoreerna. Därför heter det i 'Boken om Herrens krig':"Vaheb i Sufa,och Arnons bäckravin, och bäckravinens sidor,som går ner till Ars bosättningoch lutar sig mot Moabs gräns." Därifrån drog de till Beer. Det var om den brunnen som Herren sade till Mose: "Samla folket så skall jag ge dem vatten." Då sjöng Israel denna sång:"Flöda, du brunn!Sjung om den! Brunnen som hövdingar grävde,som folkets främste grävde utmed spiran, med sina stavar."Från öknen drog de till Mattana, från Mattana till Nahaliel, från Nahaliel till Bamot, från Bamot till den dal som ligger på Moabs mark, till Pisgas topp, där man ser ut över ödemarken. Israel skickade då sändebud till Sichon, amoreernas kung, och lät säga: "Låt mig tåga igenom ditt land. Vi skall inte vika av in på åkrar eller in i vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi skall gå Kungsvägen till dess vi kommit igenom ditt område." Men Sichon tillät inte Israel att gå igenom sitt område. Sichon samlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen. När han kom till Jahas gav han sig i strid med Israel. Men Israel slog honom med svärd och intog hans land från Arnon till Jabbok, ända till Ammons barn, ty deras gräns var befäst. Och Israel intog alla städerna där och bosatte sig i amoreernas alla städer, i Hesbon med alla dess underlydande orter. Hesbon var nämligen Sichons, den amoreiske kungens, stad, ty han hade fört krig mot den förre kungen i Moab och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon. Därför säger skalderna:"Kom till Hesbon!Bygg och befäst Sichons stad! Ty eld gick ut från Hesbon,en låga från Sichons stad.Den förtärde Ar i Moab,herrarna på Arnons höjder. Ve dig, Moab!Förlorat är du, Kemosh folk!Han lät sina söner bli flyktingaroch sina döttrar gå i fångenskap,till amoreernas kung, Sichon. Vi sköt ner dem.Förlorat var Hesbon,ända till Dibon.Vi härjade ända till Nofa,som når till Medeba." Så bosatte sig Israel i amoreernas land. Mose sände ut några att bespeja Jaeser, och de intog dess underlydande orter, och han fördrev amoreerna som bodde där. Sedan vek de av och drog upp mot Basan. Och Og, kungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till strid mot dem, vid Edrei. Men Herren sade till Mose: "Var inte rädd för honom, ty jag har givit honom i din hand, med allt hans folk och hans land. Du skall göra med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon." Och de slog honom och hans söner och allt hans folk till dess ingen överlevande fanns kvar och tog hans land i besittning. Israels barn bröt upp och slog läger på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko. Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot amoreerna. Och Moab fruktade för folket därför att det var så talrikt. Moab gruvade sig för Israels barn och sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta upp allt omkring oss, liksom oxen äter upp gräset på marken." Balak, Sippors son, var på den tiden kung i Moab. Han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden, där hans folk var bosatt, för att kalla honom till sig, och han lät säga: "Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, det täcker markens yta och har slagit sig ner mitt emot mig. Kom nu därför och förbanna detta folk åt mig, för det är starkare än jag. Kanske skall jag då kunna slå det och driva bort det ur landet. Ty jag vet att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar är förbannad." De äldste i Moab och de äldste i Midjan gav sig i väg och hade med sig spådomslön. De kom till Bileam och framförde till honom vad Balak hade sagt. Bileam sade till dem: "Stanna här över natten, så skall jag komma tillbaka till er med de ord som Herren talar till mig." Då stannade Moabs hövdingar kvar hos Bileam. Och Gud kom till Bileam och sade: "Vilka är de män du har hos dig?" Bileam svarade Gud: "Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig detta bud: Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, och det täcker markens yta. Kom nu och förbanna det åt mig. Kanske skall jag då kunna strida mot det och driva bort det." Men Gud sade till Bileam: "Du skall inte gå med dem. Du skall inte förbanna detta folk, ty det är välsignat." När Bileam steg upp på morgonen, sade han till Balaks hövdingar: "Gå hem till ert land, för Herren tillåter mig inte att följa med er." Då återvände Moabs hövdingar till Balak och sade: "Bileam vägrar att följa med oss." Men Balak skickade återigen hövdingar, fler och av högre rang än de förra. De kom till Bileam och sade till honom: "Så säger Balak, Sippors son: Låt ingenting hindra dig från att komma till mig, för jag vill bevisa dig mycket stor ära, och allt vad du säger till mig skall jag göra. Kom nu och förbanna detta folk åt mig." Bileam svarade Balaks tjänare: "Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag inte överträda Herrens, min Guds, befallning, vare sig i smått eller stort. Men stanna också ni kvar här över natten, så att jag får reda på vad Herren mer har att säga mig." Om natten kom Gud till Bileam och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, så stå upp och följ med dem. Men du skall endast göra det som jag säger dig." Och Bileam steg upp på morgonen, sadlade sin åsninna och följde med Moabs hövdingar. Men då han nu följde med dem upptändes Guds vrede, och Herrens ängel ställde sig på vägen för att hindra honom. Bileam red på sin åsninna och två av hans tjänare var med honom. När åsninnan fick se Herrens ängel stå på vägen med ett draget svärd i handen, vek hon av från vägen och gick ut på åkern. Men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på vägen. Herrens ängel ställde sig då på en trång väg mellan vingårdarna, med murar på båda sidor. Åsninnan såg Herrens ängel och trängde sig mot muren och klämde Bileams fot mot muren, och han slog henne ännu en gång. Herrens ängel gick åter längre fram och ställde sig på ett trångt ställe, där det inte fanns någon möjlighet att vika undan vare sig till höger eller vänster. När åsninnan nu fick se Herrens ängel lade hon sig ner under Bileam. Bileam blev arg och slog åsninnan med staven. Då öppnade Herren åsninnans mun, och hon sade till Bileam: "Vad har jag gjort mot dig, eftersom du tre gånger har slagit mig?" Bileam svarade åsninnan: "Du har gjort mig till åtlöje! Hade jag haft ett svärd i handen skulle jag nu ha dödat dig." Men åsninnan sade till Bileam: "Är inte jag din egen åsninna, som du ridit på hela ditt liv ända till denna dag? Och har jag någonsin förut brukat göra så mot dig?" Han svarade: "Nej." Då öppnade Herren Bileams ögon, så att han såg Herrens ängel stå på vägen med ett draget svärd i handen. Och han bugade sig och föll ner på sitt ansikte. Herrens ängel sade till honom: "Varför har du dessa tre gånger slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty jag ser att den här vägen leder till fördärvet. Åsninnan såg mig och har dessa tre gånger vikit undan för mig. Hade hon inte vikit undan för mig, skulle jag nu i sanning ha dödat dig men låtit henne leva." Då sade Bileam till Herrens ängel: "Jag har syndat, för jag visste inte att det var du som stod mig emot på vägen. Om det jag gör är orätt i dina ögon, så vill jag vända tillbaka." Men Herrens ängel svarade Bileam: "Följ med männen, men endast de ord jag säger till dig får du tala." Och Bileam följde med Balaks hövdingar. När Balak hörde att Bileam var på väg, gick han för att möta honom vid den stad i Moab, som ligger i Arnondalen och utgör den yttersta gränsen. Och Balak sade till Bileam: "Sände jag inte enträget bud till dig för att kalla hit dig? Varför ville du inte komma till mig? Skulle jag inte kunna bevisa dig ära?" Bileam svarade Balak: "Se, jag har nu kommit till dig. Men kan jag överhuvudtaget säga något? Vad Gud lägger i min mun, det måste jag säga." Sedan följde Bileam med Balak, och de kom till Kirjat-Husot. Där offrade Balak nötboskap och småboskap och sände av det till Bileam och de hövdingar som var med honom. Balak tog följande morgon Bileam med sig och förde honom upp på Bamot-Baal. Från den platsen kunde han se en del av folket. Bileam sade till Balak: "Bygg här sju altaren åt mig och skaffa fram åt mig sju tjurar och sju baggar." Balak gjorde som Bileam sade, och Balak och Bileam offrade en tjur och en bagge på varje altare. Sedan sade Bileam till Balak: "Stanna kvar vid ditt brännoffer, medan jag går i väg. Kanske Herren kommer och möter mig. Vad han än låter mig se skall jag meddela dig." Och han gick upp på en kal höjd. Och Gud mötte Bileam, som sade till honom: "De sju altarna har jag ställt i ordning, och på varje altare har jag offrat en tjur och en bagge." Då lade Herren ett ord i Bileams mun och sade: "Gå tillbaka till Balak, och så skall du säga." När han kom tillbaka till Balak, fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs hövdingar. Då framförde han detta budskap:"Balak hämtade mig från Aram,Moabs kung från österns berg.Kom, förbanna åt mig Jakob,kom, fördöm Israel! Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar?Hur kan jag fördöma den som Herren ej fördömer? Från klippornas topp ser jag honom,från höjderna skådar jag honom.Se, ett folk som bor avskiltoch ej räknar sig bland folken. Vem kan räkna Jakobs stoft,räkna fjärdedelen av Israel?Må jag dö de rättfärdigas död,må mitt slut bli som deras!" Då sade Balak till Bileam: "Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem!" Men han svarade: "Skall jag inte vara noga med att tala det som Herren lägger i min mun?" Balak sade till Bileam: "Följ med mig till en annan plats där du kan se dem. Du kan därifrån se bara en del av dem, du kan inte se dem alla. Därifrån skall du förbanna dem åt mig." Och han tog honom till Väktarplatsen på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en bagge på varje altare. Sedan sade han till Balak: "Stanna kvar här vid ditt brännoffer medan jag går för att möta honom där borta." Och Herren mötte Bileam och lade ett ord i hans mun, och han sade: "Gå tillbaka till Balak, och så skall du säga." När han kom tillbaka till Balak fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med Moabs hövdingar. Balak frågade honom: "Vad har Herren talat?" Då framförde han detta budskap:"Stå upp, Balak, och hör,lyssna till mig, du Sippors son. Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga,inte en människoson, så att han skulle ångra sig.Säger han något utan att göra det,talar han något utan att fullborda det? Se, att välsigna är mitt uppdrag.Han har välsignat, och jag kan inte ändra det. Ingen ofärd kan skådas i Jakob,ingen olycka kan ses i Israel.Herren, hans Gud, är med honom,en konungs jubel hörs bland dem. Gud förde dem ut ur Egypten.Hans styrka är som vildoxens. Ingen trolldom hjälper mot Jakob,ingen spådom mot Israel.När tiden är inne skall det sägas om Jakob och Israel:Vad har inte Gud gjort! Se, ett folk står upp likt en lejoninna,likt ett lejon reser det sig.Det vilar ej förrän det ätit rovoch druckit blod av slagna." Då sade Balak till Bileam: "Kan du inte förbanna dem, så välsigna dem inte!" Men Bileam sade till Balak: "Har jag inte sagt dig att allt vad Herren säger, det måste jag göra?" Sedan sade Balak till Bileam: "Kom, jag vill ta med dig till en annan plats. Kanske behagar det Gud att du därifrån förbannar dem åt mig." Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, med utsikt över ödemarken. Och Bileam sade till Balak: "Bygg här sju altaren åt mig, och gör i ordning sju tjurar och sju baggar åt mig." Balak gjorde som Bileam sade, och han offrade en tjur och en bagge på varje altare. När Bileam såg att det behagade Herren att välsigna Israel, gick han inte som förut bort och såg efter spåtecken, utan vände sig mot öknen. Och när Bileam höjde blicken, såg han Israel i sina läger efter sina stammar. Och Guds Ande kom över honom. Då framförde han detta budskap:"Så säger Bileam, Beors son,så säger mannen med det slutna ögat, så säger han som hör Guds ord,han som skådar syner från den Allsmäktige,han som faller ner och får sina ögon öppnade Hur sköna är inte dina tält, o Jakob,dina boningar, o Israel! Likt dalar utbreder de sig,likt trädgårdar vid en ström,likt aloeträd planterade av Herren,likt cedrar vid vatten. Vatten flödar ur hans ämbar,hans sådd blir rikligen vattnad.Större än Agag skall hans kung vara,upphöjt är hans kungadöme. Gud förde honom ut ur Egypten.Hans styrka är som vildoxens.Han skall uppsluka hednafolken, hans fiender.Han skall krossa deras ben,med sina pilar genomborra dem. Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon,som en lejoninna, vem vågar oroa honom?Välsignad är den som välsignar dig,förbannad är den som förbannar dig!" Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Han sade till Bileam: "Till att förbanna mina fiender kallade jag hit dig, men se, du har dessa tre gånger rikligt välsignat dem. Ge dig nu av hem igen! Jag sade att jag skulle bevisa dig stor ära, men se, Herren har förhindrat att du skulle bli ärad." Bileam svarade Balak: "Sade jag inte till sändebuden som du skickade till mig: Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag ändå inte överträda Herrens befallning av egen vilja i vare sig gott eller ont. Vad Herren säger, det måste jag tala. Se, jag går nu hem till mitt folk. Kom, jag vill varna dig för vad detta folk kommer att göra mot ditt folk i kommande dagar." Och han framförde detta budskap:"Så säger Bileam, Beors son,så säger mannen med det slutna ögat, så säger han som hör Guds ordoch har kunskap från den Högste.Han skådar syner från den Allsmäktige,när han faller ner,och får sina ögon öppnade. Jag ser honom, men inte nu,jag skådar honom, men inte nära.En stjärna träder fram ur Jakob,en spira höjer sig ur Israel.Den krossar Moabs tinningaroch slår ner alla söner till Set. Han skall få till besittningEdom och Seir, sina fiender.Ja, Israel skall göra mäktiga ting. Ur Jakob skall en härskare komma,och de överlevande skall han utrota ur staden." Han fick se Amalek. Då framförde han detta budskap:"Den förste bland hednafolken är Amalek,men slutet för honom blir undergång." Han fick se keniterna. Då framförde han detta budskap:"Säker är din boning,lagt på klippan är ditt näste. Likväl skall Kain utrotas,när Assur för dig bort i fångenskap." Och han framförde detta budskap:"O, vem kan bli vid liv,när Gud låter detta ske? Skepp skall komma från kitteernas kust,de skall kuva Assur och kuva Eber.Men också de skall drabbas av undergång." Sedan stod Bileam upp och vände tillbaka hem. Också Balak for sin väg. Medan Israel uppehöll sig i Sittim, började folket bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa inbjöd folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes Herrens vrede mot Israel. Och Herren sade till Mose: "Hämta folkets alla huvudmän och häng upp dem i solen inför Herren, för att Herrens glödande vrede må vändas ifrån Israel." Då sade Mose till Israels domare: "Var och en av er skall bland sina män döda dem som har slutit sig till Baal-Peor." Och se, då kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och hela Israels menighet, medan de stod och grät vid ingången till uppenbarelsetältet. När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta, steg han upp i menigheten och tog ett spjut i handen, följde efter den israelitiske mannen in i tältet och genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som kvinnan, henne genom hennes underliv. Då upphörde hemsökelsen bland Israels barn. Men de som omkom genom hemsökelsen utgjorde tjugofyra tusen. Herren talade till Mose. Han sade: "Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels barn, genom att han har nitälskat bland dem så som jag nitälskar. Därför har jag inte i min nitälskan utrotat Israels barn. Säg därför: Se, jag sluter med honom ett fridsförbund. För honom och för hans avkomlingar efter honom skall detta vara ett förbund till ett evigt prästämbete, eftersom han nitälskade för sin Gud och bringade försoning för Israels barn." Namnet på den dödade israelitiske mannen, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, var Simri, Salus son, och han var furste för en familj bland simeoniterna. Namnet på den dödade midjanitiska kvinnan var Kosbi, dotter till Sur, som var huvudman för en stamfamilj i Midjan. Herren talade till Mose. Han sade: "Angrip midjaniterna och slå dem! Ty de har angripit er genom sitt lömska bedrägeri mot er i saken med Peor och i saken med Kosbi, deras syster, den midjanitiska furstedottern som dödades på den dag då hemsökelsen drabbade er för Peors skull." Efter hemsökelsen sade Herren till Mose och till Eleasar, prästen Arons son: "Räkna antalet av Israels barn, hela menigheten, de män som är tjugo år eller äldre, efter deras familjer, alla i Israel som kan göra krigstjänst." Mose och prästen Eleasar talade då till dem på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko och sade: "Räkna dem som är tjugo år eller äldre," enligt vad Herren hade befallt Mose.Dessa var de israeliter som drog ut ur Egyptens land: Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn var: Av Hanok hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt, av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt. Dessa var rubeniternas släkter. De som inmönstrades utgjorde 43 730. Pallus söner var Eliab. Eliabs söner var Nemuel, Datan och Abiram. Det var den Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig upp mot Mose och Aron tillsammans med hopen kring Kora, när dessa satte sig upp mot Herren. Då öppnade jorden sitt gap och uppslukade dem tillsammans med Kora, och hans hop omkom genom att elden förtärde de 250 männen, och de blev ett varnande exempel. Men Koras söner omkom inte. Simeons barn, efter deras släkter, var: Av Nemuel nemueliternas släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt, av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt. Dessa var simeoniternas släkter, 22 200. Gads barn, efter deras släkter, var: Av Sefon sefoniternas släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt, av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt, av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt. Dessa var Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades, 40 500. Judas söner var Er och Onan, men Er och Onan dog i Kanaans land. Juda barn, efter deras släkter, var: Av Sela selaiternas släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt. Peres barn var: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul hamuliternas släkt. Dessa var Juda släkter, så många av dem som inmönstrades, 76 500. Isaskars barn, efter deras släkter, var: Av Tola tolaiternas släkt, av Puva puniternas släkt, av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt. Dessa var Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades, 64 300. Sebulons barn, efter deras släkter, var: Av Sered serediternas släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt. Dessa var sebuloniternas släkter, så många av dem som inmönstrades, 60 500. Josefs barn, efter deras släkter, var Manasse och Efraim. Manasses barn var: Av Makir makiriternas släkt. Och Makir blev far till Gilead. Av Gilead kom gileaditernas släkt. Dessa var Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek helekiternas släkt, av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt, av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt. Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner utan endast döttrar. Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. Dessa var Manasses släkter, och de av dem som inmönstrades utgjorde 52 700. Dessa var Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan tahaniternas släkt. Sutelas barn var: Av Eran eraniternas släkt. Dessa var Efraims barns släkter, så många av dem som inmönstrades, 32 500.Dessa var Josefs barn, efter deras släkter. Benjamins barn, efter deras släkter, var: Av Bela belaiternas släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas släkt, av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt. Belas söner var Ard och Naaman. Arditernas släkt, av Naaman naamiternas släkt. Dessa var Benjamins barn, efter deras släkter, de av dem som inmönstrades utgjorde 45 600. Dessa var Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas släkt. Dessa var Dans släkter efter deras släkter. Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde 64 400. Asers barn, efter deras släkter, var: Av Jimna jimnaiternas släkt, av Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt. Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel malkieliternas släkt. Asers dotter hette Sera. Dessa var Aser barns släkter, så många av dem som inmönstrades, 53 400. Naftali barn, efter deras släkter, var: Av Jaseel jaseeliternas släkt, av Guni guniternas släkt, av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt. Dessa var Naftali släkter efter deras släkter, och de av dem som inmönstrades utgjorde 45 400. Dessa var de av Israels barn som inmönstrades, 601 730. Herren talade till Mose. Han sade: "Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter antalet namn. Åt en större stam skall du ge en större arvedel och åt en mindre stam en mindre arvedel. Varje stam skall få sin arvedel efter antalet av dem som inmönstrats. Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på sina fädernestammar skall de få sina arvedelar. Efter lottens utslag skall varje stam, större eller mindre, få sin arvedel." Dessa var de av Levi stam som inmönstrades efter sina släkter: Av Gerson gersoniternas släkt, av Kehat kehatiternas släkt, av Merari merariternas släkt. Dessa var leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas släkt, mahliternas släkt, musiternas släkt, koraiternas släkt. Och Kehat blev far till Amram. Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt Levi i Egypten. Hon födde åt Amram: Aron, Mose och deras syster Mirjam. Åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. Men Nadab och Abihu dog, när de bar fram främmande eld inför Herrens ansikte. De av dem som inmönstrades utgjorde 23 000, alla av manligt kön, som var en månad gamla eller äldre. De hade inte blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom de inte hade fått någon arvedel bland Israels barn. Dessa var de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när de mönstrade Israels barn på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. Bland dessa fanns ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade av Mose och prästen Aron, när de mönstrade Israels barn i Sinai öken, ty om dem hade Herren sagt: "De skall dö i öknen." Ingen fanns kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Döttrarna till Selofhad trädde fram. Selofhad var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, av Manasses, Josefs sons, släkter. Döttrarna hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. De stod nu inför Mose och prästen Eleasar, furstarna och hela menig-heten vid ingången till uppenbarelsetältet och sade: "Vår far dog i öknen, men han tillhörde inte den hop som rotade sig samman mot Herren, Koras hop, utan han dog genom egen synd, och han hade inga söner. Varför skall vår fars namn avlägsnas ur hans släkt därför att han inte hade någon son? Ge oss nu en besittning bland vår fars bröder." Mose bar fram deras sak inför Herrens ansikte. Och Herren sade till Mose: "Selofhads döttrar har talat rätt. Du skall ge dem en arvsbesittning bland deras fars bröder genom att låta deras fars arvedel gå över till dem. Du skall säga till Israels barn: Om en man dör och han inte efterlämnar någon son, skall ni låta hans arvedel gå över till hans dotter. Men om han inte har någon dotter, skall ni ge hans arvedel åt hans bröder. Har han inte några bröder, skall ni ge hans arvedel åt hans fars bröder. Men om hans far inte har några bröder, skall ni ge hans arvedel åt närmaste släkting som då skall ta den i besittning. Detta skall vara en laglig rätt för Israels barn, så som Herren har befallt Mose." Herren sade till Mose: "Stig upp på Abarimberget och se det land som jag har givit åt Israels barn. Men när du har sett det, skall också du samlas till ditt folk, liksom din bror Aron. Ty ni var upproriska mot mitt ord i öknen Sin, när menigheten tvistade med mig. Ni höll mig inte helig inför deras ögon vid vattnet, Meribas vatten vid Kadesh i öknen Sin." Mose talade till Herren. Han sade: "Må Herren, den Gud som råder över anden i allt kött, sätta en man över menigheten, som kan gå i spetsen för dem när de drar ut eller vänder åter, och som kan vara deras ledare och anförare, så att Herrens menighet inte blir som får utan herde." Herren svarade Mose: "Tag Josua, Nuns son, en man med ande, och lägg din hand på honom. Du skall ställa honom inför prästen Eleasar och hela menigheten, och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. Ge honom något av din auktoritet, så att hela Israels menighet lyder honom. Han skall stå inför prästen Eleasar, som genom urims dom skall hämta svar åt honom inför Herrens ansikte. Efter hans ord skall de dra ut och efter hans ord vända åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela menigheten." Mose gjorde som Herren hade befallt honom. Han tog Josua och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten, och Eleasar lade sina händer på honom och insatte honom i hans tjänst, så som Herren hade sagt genom Mose. Herren talade till Mose. Han sade: "Befall Israels barn och säg till dem: Var noga med att ni på bestämd tid bär fram mina offer, min mat av mina eldsoffer, till en ljuvlig doft för mig. Och säg till dem: Detta är vad ni skall offra åt Herren som eldsoffer: två felfria årsgamla lamm som ständigt återkommande brännoffer varje dag. Det ena lammet skall du offra på morgonen, och det andra lammet skall du offra i skymningen, och som matoffer skall du offra en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja av stötta oliver. Detta är det dagliga brännoffret som offrades på Sinai berg till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. Som drickoffer till det skall du offra en fjärdedels hin för varje lamm. I helgedomen skall drickoffer av stark dryck utgjutas åt Herren. Det andra lammet skall du offra i skymningen, med likadant matoffer och drickoffer som på morgonen skall du offra det, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. På sabbatsdagen skall du offra två felfria årsgamla lamm och två tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer, med tillhörande drickoffer. Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras varje sabbat utöver det dagliga brännoffret, med tillhörande drickoffer. På era nymånadsdagar skall ni som brännoffer åt Herren offra två ungtjurar, en bagge och sju felfria årsgamla lamm samt tre tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till varje tjur, och två tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till baggen, och en tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till varje lamm. Detta är ett brännoffer till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. De tillhörande drickoffren skall vara en halv hin vin till varje tjur, en tredjedels hin till baggen och en fjärdedels hin till varje lamm. Detta är nymånadsbrännoffret som skall offras i var och en av årets månader. Dessutom skall ni offra en bock till syndoffer åt Herren. Den skall offras tillsammans med det dagliga brännoffret, med tillhörande drickoffer. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är Herrens påsk. På femtonde dagen i samma månad är högtid. Då skall man äta osyrat bröd i sju dagar. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras. Och som eldsoffer, som brännoffer åt Herren, skall ni offra: två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, som skall vara felfria. Som matoffer till detta skall ni offra fint mjöl blandat med olja. Tre tiondels efa skall ni offra till varje ungtjur, två tiondels efa till baggen, och en tiondels efa skall du offra till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en syndoffersbock som skall bringa försoning för er. Detta skall ni offra förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret. Likadana offer skall ni offra varje dag i sju dagar, matoffer och eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Tillsammans med det dagliga brännoffret skall detta offras med tillhörande drickoffer. På den sjunde dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras. På den dag då förstlingsskörden bärgas, då ni vid er veckohögtid bär fram ett offer åt Herren av den nya grödan, skall ni hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras. Som brännoffer till en ljuvlig doft för Herren skall ni då offra två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till varje tjur, två tiondels efa till baggen, och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en bock som skall bringa försoning för er. Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer skall ni offra detta, med tillhörande drickoffer. Djuren skall vara felfria. I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall ni hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras. Den skall för er vara en dag med basunklang. Som brännoffer till en ljuvlig doft för Herren skall ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till tjuren, två tiondels efa till baggen, och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer som skall bringa försoning för er, detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande matoffer, det dagliga brännoffret med tillhörande mat- offer och drickoffren i enlighet med föreskrifterna för dem, allt till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. På tionde dagen i samma sjunde månad skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då fasta och inte utföra något arbete. Som bränn- offer till en ljuvlig doft för Herren skall ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till tjuren, två tiondels efa till baggen, och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer, detta förutom försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras drickoffer. På femtonde dagen i sjunde månaden skall ni hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras, utan ni skall fira en Herrens högtid i sju dagar. Och som brännoffer, som eldsoffer, skall ni då till en ljuvlig doft för Herren offra tretton ungtjurar, två baggar, fjorton felfria årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till var och en av de tretton tjurarna, två tiondels efa till var och en av de två baggarna, och en tiondels efa till vart och ett av de fjorton lammen. Dessutom skall ni offra en bock till syndoffer, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. På andra dagen skall ni offra tolv ungtjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en bock som syndoffer, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras drickoffer. På tredje dagen skall ni offra elva tjurar, två baggar, fjorton felfria årsgamla lamm med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en syndoffersbock, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. På fjärde dagen skall ni offra tio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en bock som syndoffer, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. På femte dagen skall ni offra nio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en syndoffersbock, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. På sjätte dagen skall ni offra åtta tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en syndoffersbock, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. På sjunde dagen skall ni offra sju tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en syndoffersbock, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande mat- offer och drickoffer. På åttonde dagen skall ni hålla en högtidssammankomst. Då skall inget arbete utföras. Som bränn- offer, som eldsoffer, skall ni då offra till en ljuvlig doft för Herren en tjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, med det matoffer och de drickoffer som skall offras tillsammans med dem, med tjuren, baggen och lammen efter deras antal, på föreskrivet sätt, dessutom också en syndoffersbock, detta förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och drickoffer. Detta skall ni offra åt Herren vid era högtider förutom era löftesoffer och frivilliga offer, vare sig det är brännoffer, matoffer, drickoffer eller gemenskapsoffer." Mose sade detta till Israels barn, alldeles som Herren hade befallt Mose. Mose talade till huvudmännen för Israels barns stammar. Han sade: "Detta är vad Herren har befallt: Om en man ger ett löfte åt Herren eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han skall i allt göra vad hans mun har talat. Om en kvinna ger ett löfte åt Herren, medan hon bor kvar i sin fars hus och ännu är ung, och därmed förpliktar sig till något, och hennes far har hört hennes löfte och den förpliktelse hon åtagit sig och han inte säger något till henne, så skall alla hennes löften ha gällande kraft och alla förpliktelser hon åtagit sig stå kvar. Men om hennes far samma dag han hör det säger nej till det, skall hennes löften och förpliktelser vara utan gällande kraft, och Herren skall förlåta henne, eftersom hennes far sade nej till henne. Om hon gifter sig, och löften vilar på henne, eller något obetänksamt ord från hennes läppar binder henne, och hennes man får höra om det men inte talar med henne om det samma dag han hör det, då skall hennes löften ha gällande kraft och hennes förpliktelser stå kvar. Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej till det, då upphäver han hennes löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar som hon bundit sig med, och Herren skall förlåta henne. Men ett löfte från en änka eller en frånskild kvinna skall ha gällande kraft för henne, vad hon än har förbundit sig till. Om en kvinna som lever med sin man ger ett löfte eller med ed förpliktar sig till något, och hennes man hör det men inte säger något till henne om det och inte säger nej till henne, då skall alla hennes löften ha gällande kraft och alla hennes förpliktelser stå kvar. Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall allt som hennes läppar har talat vara utan gällande kraft, om det än gäller löften eller någon bestämd förpliktelse. Hennes man har upphävt dem, därför skall Herren förlåta henne. Varje löfte och varje edlig förpliktelse att fasta kan hennes man stadfästa eller upphäva. Men om hennes man inte den dagen eller nästa dag säger något till henne om det, stadfäster han alla hennes löften och alla hennes förpliktelser. Han ger dem gällande kraft genom att inte säga något till henne samma dag han hör dem. Men om han upphäver dem en tid efter det att han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning." Detta är de stadgar som Herren gav Mose angående en man och hans hustru, och angående en far och hans dotter, medan hon ännu är ung och bor i sin fars hus. Herren talade till Mose. Han sade: "Tag hämnd på midjaniterna för Israels barn. Därefter skall du samlas till ditt folk." Och Mose sade till folket: "Låt några av era män beväpna sig till strid. De skall rycka ut mot Midjan och utföra Herrens hämnd på Midjan. Ettusen man från var och en av Israels alla stammar skall ni sända ut i striden." Då avskiljdes ur Israels ätter ettusen man av varje stam, tolvtusen man beväpnade till strid. Dessa sände Mose ut i striden, ettusen man ur varje stam, tillsammans med Pinehas, prästen Eleasars son, som tog de heliga redskapen och larmtrumpeterna i sin hand. De gick i krig mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön. Tillsammans med andra som blev slagna av dem dödades också de midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska kungar. Också Bileam, Beors son, dödade de med svärd. Israels barn förde bort Midjans kvinnor och barn som fångar, och alla deras dragdjur, all deras boskap och allt deras gods tog de som byte. Alla deras städer där de bodde och alla deras tältläger brände de upp i eld. De tog med sig allt bytet och allt vad de hade rövat, både människor och boskap, och förde fångarna och det rövade och bytet till Mose och prästen Eleasar och till Israels barns menighet i lägret på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko. Mose och prästen Eleasar och menighetens alla furstar gick för att möta dem utanför lägret. Men Mose blev upprörd över krigsbefälet, både överbefälen och underbefälen, när de kom tillbaka från kriget. Mose sade till dem: "Har ni låtit alla kvinnor leva? Ändå var det just de som på Bileams inrådan förledde Israels barn att begå otrohet mot Herren i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över Herrens menighet. Döda därför nu alla pojkar, och döda alla kvinnor som har legat med någon man. Men alla flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva för er räkning. Och ni skall vara utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dödat någon människa, och var och en som har rört vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen. Det gäller er själva och era fångar. Ni skall rena alla kläder, allt som är tillverkat av skinn, allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä." Prästen Eleasar sade till de stridsmän som hade deltagit i kriget: "Detta är den lagstadga som Herren har befallt Mose: Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, allt som tål eld skall ni låta gå genom eld, så blir det rent. Men det skall också renas med stänkelsevatten. Och allt som inte tål eld skall ni låta gå genom vatten. På sjunde dagen skall ni tvätta era kläder och så vara rena. Därefter får ni gå in i lägret." Herren sade till Mose: "Tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menigheten skall du göra en beräkning över det tagna bytet av människor och boskap. Sedan skall du dela bytet i två delar mellan de krigare som deltagit i striden och hela menigheten. Som skatt åt Herren skall du ta från det krigsfolk som har varit med i striden: en av var femhundrade av människor, nötboskap, åsnor och får. Tag detta av deras hälft och ge det åt prästen Eleasar som en offergåva åt Herren. Och från Israels barns hälft skall du ta: en av var femtionde av människor, nötboskap, åsnor, får, ja, av all boskap, och ge detta åt leviterna, som skall ha vården om Herrens tabernakel." Mose och prästen Eleasar gjorde som Herren hade befallt Mose. Och rovet, återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit, utgjorde: av får 675 000, av nötboskap 72 000, av åsnor 61 000 och av människor, sådana kvinnor som inte hade legat med någon man, tillsammans 32 000. Hälften av bytet, den del som tillföll dem som deltagit i striden, utgjorde: av får 337 500, varav skatten åt Herren utgjorde 675 får; av nötboskap 36 000, varav skatten åt Herren utgjorde 72; av åsnor 30 500, varav skatten åt Herren utgjorde 61; av människor 16 000, varav skatten åt Herren utgjorde 32 personer. Och skatten, den för Herren bestämda gåvan, gav Mose åt prästen Eleasar, så som Herren hade befallt Mose. Den hälft som tillföll Israels barn och som Mose hade avskilt från krigsfolkets del, den hälft som tillföll menigheten, utgjorde: av får 337 500, av nötboskap 36 000, av åsnor 30 500 och av människor 16 000. Ur den hälft som tillföll israeliterna tog Mose ut var femtionde, både av människor och boskap, och gav detta åt leviterna, som skall ha vården om Herrens tabernakel, allt så som Herren hade befallt Mose. Befälhavarna över härens avdelningar, både överbefälen och underbefälen, trädde fram till Mose och sade till honom: "Dina tjänare har räknat antalet krigsmän som vi har haft under vårt befäl, och ingen man fattas bland oss. Därför har nu var och en av oss som en offergåva åt Herren burit fram det som han har kommit över av guldsmycken: armband, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför Herrens ansikte." Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från dem, alla slags klenoder. Guldet som gavs som gåva åt Herren, från överbefälen och underbefälen, utgjorde sammanlagt 16 750 siklar. Krigsfolket hade tagit byte, var och en för sig. Och Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från överbefälen och underbefälen, och bar in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför Herrens ansikte. Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar. När de såg Jaesers land och Gileads land, fann de att det var en god trakt för boskap. Gads barn och Rubens barn kom då till Mose och prästen Eleasar och menighetens furstar och sade: "Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, det land som Herren har vunnit åt Israels menighet, är ett land för boskap, och dina tjänare har boskap." De sade vidare: "Om vi har funnit nåd inför dina ögon, så ge detta land åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa gå över Jordan." Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: "Skall ni stanna här medan era bröder drar ut i krig? Varför vill ni göra Israels barn modlösa så att de inte vill gå över floden in i det land som Herren har gett dem? Så gjorde också era fäder när jag sände dem från Kadesh-Barnea för att bese landet. Sedan de hade dragit upp till Druvdalen och sett landet, gjorde de Israels barn modlösa så att de inte ville gå in i det land som Herren hade givit dem. Herrens vrede upptändes den dagen och han svor denna ed: Av de män som drog upp ur Egypten skall ingen som är tjugo år eller äldre få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte i allt har följt mig, ingen utom Kaleb, kenisiten Jefunnes son, och Josua, Nuns son, ty de har i allt följt Herren. Så upptändes Herrens vrede mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon. Och se, ni har trätt i era fäders ställe, ni syndiga mäns avkomma, och ökar än mer Herrens glödande vrede mot Israel! Om ni vänder er bort ifrån honom, skall han låta dem bli kvar i öknen ännu längre och ni kommer att dra fördärv över hela detta folk." Då trädde de fram till Mose och sade: "Låt oss här bygga inhägnader åt vår boskap och städer åt våra barn. Själva vill vi genast beväpna oss och dra ut i spetsen för Israels barn, till dess att vi har fört dem till deras plats. Under tiden kan våra barn bo i de befästa städerna, i säkerhet för landets inbyggare. Vi skall inte återvända hem, förrän Israels barn har fått var och en sin arvedel. Ty vi vill inte ha vår arvedel med dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på denna sida av Jordan, på östra sidan." Mose svarade dem: "Om ni gör detta, om ni beväpnar er inför Herren till kriget, så att alla era beväpnade män går över Jordan inför Herren, till dess att han har fördrivit sina fiender inför sig, och landet har blivit underkuvat inför Herren, och ni sedan vänder tillbaka, då skall ni vara utan skuld mot Herren och mot Israel, och detta land skall bli er besittning inför Herrens ansikte. Men om ni inte gör detta, se, då syndar ni mot Herren, och ni skall veta att er synd skall drabba er. Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap och gör vad ni har sagt." Gads barn och Rubens barn sade till Mose: "Dina tjänare skall göra så som min herre befaller. Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra dragdjur skall bli kvar här i Gileads städer. Men dina tjänare, alla som är beväpnade för krig, skall dra över dit och strida inför Herrens ansikte, alldeles som min herre har sagt." Mose gav då befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. Mose sade till dem: "Om Gads barn och Rubens barn går över Jordan med er, alla de som är beväpnade till strid inför Herrens ansikte, och landet blir kuvat inför er, då skall ni ge dem landet Gilead till besittning. Men om de inte drar beväpnade över med er, skall de få sin besittning bland er i Kanaans land." Gads barn och Rubens barn svarade: "Vad Herren har sagt till dina tjänare, det vill vi göra. Inför Herrens ansikte vill vi beväpnade dra över till Kanaans land men få vår arvsbesittning här på denna sidan Jordan." Mose gav åt dem, åt Gads barn och Rubens barn och ena hälften av Manasse, Josefs sons, stam: amoreernas kung Sichons rike, och Basans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna. Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha, Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer med inhägnader för boskap. Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjatajim, Nebo och Baal-Meon, vilkas namn har ändrats, och Sibma. Och de gav namn åt städerna som de byggde upp. Makirs, Manasses sons, barn drog bort till Gilead och intog det och fördrev amoreerna som bodde där. Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. Och Jair, Manasses son, drog ut och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. Noba drog ut och intog Kenat med dess underlydande orter och kallade det Noba efter sitt eget namn. Detta är Israels barns lägerplatser, när de med sina härskaror drog ut ur Egyptens land, under ledning av Mose och Aron. På Herrens befallning upptecknade Mose de platser som de på sina vandringar bröt upp från. Detta var deras vandringar, efter de platser som de bröt upp från: De bröt upp från Raamses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påskhögtiden drog Israels barn oförskräckt ut inför ögonen på alla egyptier, medan egyptierna begravde alla som Herren hade slagit bland dem, alla förstfödda, när Herren höll dom över deras gudar. Israels barn bröt upp från Raamses och slog läger i Suckot. De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, där öknen börjar. De bröt upp från Etam och vände tillbaka till Pi-Hahirot som ligger mitt emot Baal-Sefon, och slog läger framför Migdol. De bröt upp från Hahirot och gick mitt igenom havet in i öknen och vandrade tre dagsresor i Etams öken, och slog läger i Mara. De bröt upp från Mara och kom till Elim. I Elim fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de slog läger där. De bröt upp från Elim och slog läger vid Röda havet. De bröt upp från Röda havet och slog läger i öknen Sin. De bröt upp från öknen Sin och slog läger i Dofka. De bröt upp från Dofka och slog läger i Alus. De bröt upp från Alus och slog läger i Refidim, där det inte fanns vatten för folket att dricka. De bröt upp från Refidim och slog läger i Sinai öken. De bröt upp från Sinai öken och slog läger i Kibrot-Hattaava. De bröt upp från Kibrot-Hattaava och slog läger i Haserot. De bröt upp från Haserot och slog läger i Ritma. De bröt upp från Ritma och slog läger i Rimmon-Peres. De bröt upp från Rimmon-Peres och slog läger i Libna. De bröt upp från Libna och slog läger i Rissa. De bröt upp från Rissa och slog läger i Kehelata. De bröt upp från Kehelata och slog läger vid berget Sefer. De bröt upp från berget Sefer och slog läger i Harada. De bröt upp från Harada och slog läger i Makhelot. De bröt upp från Makhelot och slog läger i Tahat. De bröt upp från Tahat och slog läger i Tera. De bröt upp från Tera och slog läger i Mitka. De bröt upp från Mitka och slog läger i Hasmona. De bröt upp från Hasmona och slog läger i Moserot. De bröt upp från Moserot och slog läger i Bene-Jaakan. De bröt upp från Bene-Jaakan och slog läger i Hor-Haggidgad. De bröt upp från Hor-Haggidgad och slog läger i Jotbata. De bröt upp från Jotbata och slog läger i Abrona. De bröt upp från Abrona och slog läger i Esjon-Geber. De bröt upp från Esjon-Geber och slog läger i öknen Sin, det vill säga Kadesh. De bröt upp från Kadesh och slog läger vid berget Hor på gränsen till Edoms land. På Herrens befallning steg prästen Aron upp på berget Hor och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i månaden. Aron var etthundra- tjugotre år gammal när han dog på berget Hor. Kungen i Arad, kananeen, som bodde i Negev i Kanaans land, fick nu höra att Israels barn var på väg. De bröt upp från berget Hor och slog läger i Salmona. De bröt upp från Salmona och slog läger i Punon. De bröt upp från Punon och slog läger i Obot. De bröt upp från Obot och slog läger i Ije-Haabarim vid Moabs gräns. De bröt upp från Ijim och slog läger i Dibon-Gad. De bröt upp från Dibon-Gad och slog läger i Almon-Diblatajma. De bröt upp från Almon-Diblatajma och slog läger vid Abarimbergen framför Nebo. De bröt upp från Abarimbergen och slog läger på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. Deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända till Abel-Hassitim på Moabs hedar. Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko och sade: "Säg till Israels barn: När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, skall ni driva bort landets alla inbyggare för er och förstöra alla deras bildstoder. Alla deras gjutna avgudabilder skall ni förstöra och alla deras offerhöjder skall ni ödelägga. Ni skall erövra landet och bosätta er där, ty jag har givit landet åt er till besittning. Ni skall utskifta landet åt er som arvedel genom lottkastning efter era släkter. Åt en större stam skall ni ge en större arvedel och åt en mindre stam en mindre arvedel. Var och en skall få sin del efter vad lotten bestämmer. Efter era fädernestammar skall ni utskifta landet mellan er. Men om ni inte driver bort landets inbyggare för er, då skall de som ni låter vara kvar bli törnen i era ögon och taggar i era sidor, och de skall tränga er i landet där ni bor. Och då skall jag göra med er så som jag hade tänkt göra med dem." Herren talade till Mose. Han sade: "Befall Israels barn och säg till dem: När ni kommer till Kanaans land, då är detta det land som skall tillfalla er som arvedel: Kanaans land, så långt dess gränser når. I söder skall ert land sträcka sig från öknen Sin utmed Edom, och er södra gräns skall börja vid änden av Salthavet i öster. Sedan skall er gräns vända sig söder om Skorpionhöjden och gå fram till Sin och gå ut söder om Kadesh-Barnea, och vidare till Hasar-Addar och fram till Asmon. Från Asmon skall gränsen vända sig mot Egyptens bäck och gå ut vid havet. Er gräns i väster skall vara Stora havet. Det skall vara er gräns i väster. Och detta skall vara er gräns i norr: Från Stora havet skall ni dra er gränslinje till berget Hor. Från berget Hor skall ni dra er gränslinje dit där vägen går till Hamat, och gränsen skall gå ut till Sedad. Sedan skall gränsen gå till Sifron och sluta vid Hasar-Enan. Detta skall vara er gräns i norr. Som er gräns i öster skall ni dra en linje från Hasar-Enan till Sefam. Och från Sefam skall gränsen gå ner till Haribla, öster om Ajin, och vidare ner längs östra sluttningen av Kinneretsjön. Sedan skall gränsen gå ner till Jordan och ut vid Salthavet. Detta skall vara ert land med dess gränser runt omkring." Och Mose gav Israels barn denna befallning: "Detta är det land som ni genom lottkastning skall utskifta som arvedel åt er. Herren har befallt att det skall ges åt de nio stammarna och den ena halva stammen. Ty familjerna av Rubens stam och Gads stam och den andra hälften av Manasse stam har redan fått sin arvedel. Dessa två stammar och denna halva stam har fått sin arvedel på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång." Herren talade till Mose. Han sade: "Detta är namnen på de män som åt er skall utskifta landet i arvslotter: prästen Eleaser och Josua, Nuns son. Och ni skall ta en furste ur varje stam för att utskifta landet i arvslotter. Detta är männens namn:Av Juda stam Kaleb, Jefunnes son; av Simeons stam Samuel, Ammihuds son; av Benjamins stam Elidad, Kislons son; av Dans stam en furste, Bucki, Joglis son; av Josefs barn: av Manasse stam en furste, Hanniel, Efods son; och av Efraims stam en furste, Kemuel, Siftans son; av Sebulons stam en furste, Elisafan, Parnaks son; av Isaskars stam en furste, Paltiel, Assans son; av Asers stam en furste, Ahihud, Selomis son; av Naftali stam en furste, Pedael, Ammihuds son." Dessa är de som Herren befallde att utskifta arvslotterna åt Israels barn i Kanaans land. Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. Han sade: "Befall Israels barn att de av de arvslotter de får till besittning skall ge städer åt leviterna att bo i. Ni skall också ge utmarker åt dem omkring dessa städer. Städerna skall de själva bo i, och utmarkerna skall vara för deras dragdjur och boskap och alla övriga djur. Städernas utmarker som ni skall ge leviterna skall sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt åt alla sidor. Och utanför staden skall ni mäta upp på östra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen alnar, på västra sidan två tusen alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i mitten. Detta skall de ha som utmarker till sina städer. De städer som ni ger åt leviterna skall vara sex fristäder som en dråpare kan fly till. Utöver dessa skall ni ge dem fyrtiotvå andra städer. Åt leviterna skall ni ge tillsammans fyrtioåtta städer med utmarker omkring. Av de städer som ni skall ge av Israels barns besittningar, skall ni ta flera från de större stammarna och färre från de mindre. Varje stam skall ge åt leviterna några av sina städer, motsvarande den arvedel den själv har fått." Herren talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, skall ni utse åt er städer som skall vara fristäder för er, dit en dråpare som av misstag dödat någon skall kunna fly. Dessa städer skall ni ha som tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen inte dör innan han har stått till rätta inför menigheten. Av de städer ni ger dem skall sex städer vara fristäder. Tre städer skall ni utvälja på andra sidan Jordan och tre städer i Kanaans land. De skall vara fristäder. Israels barn och främlingen och den inneboende bland dem skall ha dessa sex städer som tillflyktsorter, dit var och en som av misstag dödat någon skall kunna fly. Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. Eller om någon i sin hand har en sten som kan döda, och han med den slår någon till döds, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä som kan döda, och han med det slår någon till döds, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. Blodshämnaren skall döda mördaren. Varhelst han träffar på honom skall han döda honom. Likaså om någon av hat stöter till en annan eller med berått mod kastar något på honom, så att han dör, eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den som gav slaget straffas med döden, ty han är en mördare. Blodshämnaren skall döda honom när han träffar honom. Men om någon plötsligt och utan att hysa fiendskap stöter till någon, eller utan berått mod kastar något föremål på honom, eller, utan att se honom, träffar med en sten som kan döda och döden följer, och det sker utan fiendskap och utan avsikt att skada, då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren, enligt dessa föreskrifter. Menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand och sända honom tillbaka till fristaden dit han hade flytt. Där skall han stanna till dess att översteprästen, som är smord med den heliga oljan, är död. Men om dråparen går utanför området för den fristad dit han flytt, och blodshämnaren finner honom utanför det område som är hans fristad och dräper honom, då vilar ingen blodsskuld på blodshämnaren. Ty en dråpare skall stanna kvar i sin fristad till dess översteprästen dör. Men efter översteprästens död får dråparen vända tillbaka till den ort där han har sin besittning. Detta skall vara en rättsstadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Om någon dödar en annan, skall mördaren dödas efter vittnens utsago. Men en enda persons vittnesmål är inte nog för att döma någon till döden. Ni skall inte friköpa en mördares liv om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden. Ni skall inte heller friköpa den som har flytt till en fristad, för att han skall få vända tillbaka och bo i landet före prästens död. Ni skall inte ohelga det land där ni bor. Genom blod ohelgas landet, och försoning kan inte bringas för landet för det blod som blivit utgjutet där, utom genom blodet från den som har utgjutit det. Ni skall inte orena landet där ni bor och i vars mitt jag har min boning, ty jag, Herren, bor mitt ibland Israels barn." Huvudmännen för familjerna som härstammade från Gilead, son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter, trädde fram och talade inför Mose och de furstar som var huvudmän för israeliternas familjer. De sade: " Herren har befallt min herre att genom lottkastning ge landet som arvedel åt Israels barn, och min herre har fått befallning av Herren att ge vår broder Selofhads arvedel åt hans döttrar. Men om de blir gifta med någon ur en annan israelitisk stam, så tas deras arvedel bort från våra fäders arvedel. Den läggs till den stam de kommer att tillhöra och tas från vår arvslott. När sedan jubelåret kommer för Israels barn, blir deras arvedel lagd till den stam som de kommer att tillhöra, men deras arvedel tas från vår fädernestams arvedel." Efter Herrens ord befallde då Mose Israels barn: "Josefs barns stam har talat rätt. Detta är vad Herren befaller angående Selofhads döttrar: De må gifta sig med vem de vill, men de skall gifta sig inom en släkt i sin egen fädernestam. Ty ingen arvedel bland Israels barn får gå över från en stam till en annan, utan Israels barn skall behålla var och en sin fädernestams arvedel. Varje kvinna som äger en arvedel bland någon av Israels barns stammar skall gifta sig med någon från en släkt som tillhör hennes egen fädernestam, så att Israels barn får behålla var och en sina fäders arvedel. Ty ingen arvedel får gå över från en stam till en annan, utan Israels barns stammar skall behålla var och en sin arvedel." Selofhads döttrar gjorde så som Herren hade befallt Mose. Selofhads döttrar Mahla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina farbröders söner. De blev gifta inom Manasses, Josefs sons, släkter, och deras arvedel blev kvar inom deras fädernesläkts stam. Detta är de bud och stadgar som Herren gav Israels barn genom Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko.

Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab, elva dagsresor från Horeb, när man tar den väg som går över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea. I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles så som Herren hade befallt honom att tala till dem. Han gjorde det sedan han hade slagit Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Ashtarot vid Edrei. På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose denna undervisning. Han sade: Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: "Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem." Jag sade till er på den tiden: "Jag kan inte ensam bära er. Herren, er Gud, har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er. Men hur skall jag ensam kunna bära era bekymmer, era bördor och tvister? Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över er." Ni svarade mig: "Ditt förslag är gott." Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er, som befälhavare över tusen eller över hundra eller över femtio eller över tio, och till tillsyningsmän i era stammar. Vid den tiden befallde jag era domare och sade: "Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. När ni dömer skall ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni skall inte frukta för någon människa ty domen hör Gud till. Och om något fall blir för svårt för er, skall ni lägga fram det för mig, så att jag får höra det." Jag befallde er på den tiden allt vad ni skulle göra. Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea. Där sade jag till er: "Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren, vår Gud, vill ge oss. Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig. Drag dit upp och intag det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd och var inte förfärad." Då kom ni alla fram till mig och sade: "Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och må de sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi skall ta dit upp och om de städer vi skall komma till." Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam. De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och bespejade landet. De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: "Det är ett gott land som Herren, vår Gud, ger oss." Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning. Ni knotade i era tält och sade: "Eftersom Herren hatar oss har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss. Vart skall vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss förskräckta, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp mot himlen, och dessutom såg vi anakiter där." Då svarade jag er: "Ni skall inte bli förskräckta och inte vara rädda för dem. Herren, er Gud, som går framför er, skall själv strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten, inför era ögon, och i öknen där du såg hur Herren, din Gud, bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats." Men trots detta trodde ni inte på Herren, er Gud, som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er - om natten i eld för att visa den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn. När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder, ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren." Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv. Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning. Men ni skall vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet." Då svarade ni mig: "Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, alldeles som Herren, vår Gud, har befallt oss." Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden. Men Herren sade till mig: "Säg till dem: Ni skall inte gå dit upp och ge er in i strid, så att ni blir slagna av era fiender, ty jag är inte med er." Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden. Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er så som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma. Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er. Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde. Sålunda vände vi om och tog vägen mot öknen, åt Röda havet till, så som Herren hade sagt till mig, och det tog lång tid att ta oss runt Seirs bergsbygd. Då sade Herren till mig: "Länge nog har ni gått runt om denna bergsbygd. Vänd er nu mot norr. Och säg till folket: Ni kommer att dra fram genom det område som tillhör era bröder, Esaus barn, som bor i Seir. De är rädda för er, men var försiktiga. Ni skall inte inlåta er i strid med dem, ty av deras land skall jag inte ge er ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. Mat att äta skall ni inköpa av dem för pengar och vatten att dricka skall ni köpa av dem för pengar. Ty Herren, din Gud, har välsignat dig i allt du företagit dig. Han har tagit hand om dig under din vandring i denna stora öken. I dessa fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig och ingenting har fattats dig." Så drog vi bort från våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vek av och tog vägen mot Moabs öken. Och Herren sade till mig: "Du skall inte angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag inte ge dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar till Lots barn." - Förr bodde emeerna där, de var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. Liksom anakiterna räknas också de för rafaeer, men moabiterna kallar dem emeer. I Seir bodde tidigare horeerna, men Esaus barn drev bort dem och förgjorde dem och bosatte sig i deras land, alldeles som Israel gjorde med det land som Herren hade givit dem till besittning. - "Så stå nu upp och gå över floden Sered." Och vi gick då över den flodsänkan. Från den tid vi lämnade Kadesh-Barnea till dess vi gick över floden Sered, gick det trettioåtta år, och under den tiden dog hela det släkte av stridsmän som fanns i lägret, så som Herren med ed hade förklarat för dem. Ja, Herrens hand var emot dem. Han utrotade dem ur lägret så att de dog. Då nu alla stridsmän i folket hade dött, sade Herren till mig: "Du skall i dag gå över Moabs gräns vid Ar och skall då komma i närheten av Ammons barn, men du skall inte angripa dem eller inlåta dig i strid med dem, ty av ammoniternas land skall jag inte ge dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det till Lots barn." - Också detta räknas till rafaeernas land. Rafaeer bodde där tidigare, men ammoniterna kallar dem samsummiter. De var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna, som fördrev dem och bosatte sig i deras land. På samma sätt gjorde han för Esaus barn som bor i Seir, när han förgjorde horeerna för dem. De drev bort dem och bosatte sig i deras land, där de bor än i dag. Även aveerna som bodde i byar ända fram till Gaza blev förgjorda av kaftoreerna, som drog ut från Kaftor och sedan bodde i deras land. - "Bryt nu upp och gå över flodsänkan Arnon. Se, jag har givit amoreen Sichon, kungen i Hesbon, och hans land i din hand. Börja att inta det och ge dig i strid med honom. Redan i dag skall jag börja att inge fruktan och förskräckelse för dig hos alla folk under himlen, så att de darrar och bävar för dig när de hör berättas om dig." Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sichon, kungen i Hesbon, med fridsamma ord och lät säga: "Låt mig gå igenom ditt land. Jag skall strikt följa vägen utan att vika av till höger eller vänster. Den mat som du vill sälja till mig för pengar skall jag äta, och det vatten som du vill ge mig för pengar skall jag dricka. Låt mig bara passera igenom till fots - på samma sätt som Esaus barn, Seirs invånare, och moabiterna, Ars invånare, handlade mot mig - så att jag kan gå över Jordan in i det land som Herren, vår Gud, vill ge oss." Men Sichon, kungen i Hesbon, var inte villig att låta oss gå igenom sitt land, ty Herren, din Gud, hade förhärdat hans ande och gjort hans hjärta hårt för att ge honom i din hand, så som det är i dag. Och Herren sade till mig: "Se, jag börjar nu att ge Sichon och hans land till dig. Börja inta det så att du får hans land till besittning." Sichon drog då emot oss med allt sitt folk för att strida mot oss vid Jahas. Men Herren, vår Gud, överlämnade honom till oss, och vi slog honom, hans söner och allt hans folk. Vi intog vid den tiden alla hans städer och gav till spillo alla män, kvinnor och barn i varje stad. Vi lät ingen komma undan. Endast boskapen tog vi som byte tillsammans med rovet från de städer vi intog. Från Aroer vid floden Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad, vars murar var för höga för oss. Herren, vår Gud, gav allt till oss. Men ammoniternas land lät du vara ifred, hela landsträckan längs Jabboks dalsänka och städerna i bergsbygden, alldeles som Herren, vår Gud, hade befallt. Sedan vek vi av och drog upp mot Basan. Och Og, kungen i Basan, kom ut med allt sitt folk för att strida mot oss vid Edrei. Men Herren sade till mig: "Var inte rädd för honom, ty i din hand har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Du skall göra med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon." Herren, vår Gud, gav också Og, kungen i Basan, och allt hans folk i vår hand. Vi slog honom och lät ingen överleva. Och vi intog vid den tiden alla hans städer. Det fanns ingen stad som vi inte tog ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike i Basan. Alla dessa städer var befästa med höga murar, med portar och bommar. Dessutom fanns det en stor mängd byar. Vi gav dem till spillo, liksom vi hade gjort med Sichon, kungen i Hesbon. I varje stad gav vi till spillo alla män, kvinnor och barn, men all boskap och bytet från städerna tog vi för egen räkning. Från amoreernas två kungar, som härskade på andra sidan Jordan, tog vi vid den tiden deras land, från Arnons dalsänka ända till berget Hermon - sidonierna kallar Hermon för Sirjon, medan amoreerna kallar det Senir. - Vi tog alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike i Basan. Ty Og, kungen i Basan, var den ende som fanns kvar av rafaeerna. Hans säng var gjord av järn, och finns nu i Rabba i ammoniternas land. Den är nio alnar lång och fyra alnar bred, alnen beräknad efter en mans underarm. Av det land som vi hade erövrat vid den tiden gav jag den del som breder ut sig från Aroer, vid Arnons dalsänka, samt hälften av Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna. Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena hälften av Manasse stam: hela landsträckan Argob och hela Basan. Detta kallas rafaeernas land. Jair, Manasses son, tog hela landsträckan Argob ända till gesureernas och maakateernas område, och efter sitt eget namn kallade han Basan för Jairs byar, som det heter än i dag. Åt Makir gav jag Gilead. Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända till Arnons dalsänka - gränsen gick mitt i floden - och till Jabboks dalsänka som är ammoniternas gräns, vidare Hedmarken med Jordan som gräns från Kinneret ända till Hedmarkshavet, Salthavet nedanför Pisgas sluttningar öster därom. Jag befallde er på den tiden och sade: " Herren, er Gud, har gett er detta land till besittning. Men nu skall ni, alla tappra stridsmän, beväpna er och gå över i spetsen för era bröder, Israels barn. Men era hustrur och barn och er boskap - jag vet att ni har mycket boskap - skall stanna kvar i de städer som jag har gett er, till dess att Herren har låtit era bröder få ro, liksom ni har fått ro, när också de har tagit i besittning det land som Herren, er Gud, vill ge dem på andra sidan Jordan. Sedan må ni vända tillbaka till de besittningar jag har gett var och en av er." På den tiden befallde jag Josua och sade: "Du har med egna ögon sett allt vad Herren, er Gud, har gjort med dessa båda kungar. Så skall också Herren göra med alla riken där du drar fram. Var inte rädda för dem, ty Herren, er Gud, skall själv strida för er." På den tiden bad jag så till Herren: "Herre Herre, du har börjat att låta din tjänare se din storhet och din starka hand. Ty vilken gud i himlen eller på jorden kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du? Låt mig nu få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordan, detta vackra bergiga land, och Libanon." Men Herren hade blivit vred på mig för er skull och han lyssnade inte på mig utan sade till mig: "Det är nog. Tala inte mer till mig om denna sak. Stig upp på toppen av Pisga och lyft upp dina ögon mot väster och norr, mot söder och öster, och se med dina ögon. Ty du skall inte gå över denna Jordan. Anförtro Josua ditt uppdrag och styrk honom och ge honom mod. Ty det är han som skall gå över dit i spetsen för detta folk, och det är han som skall ge dem som arv det land du ser." Vi stannade sedan i dalen mitt emot Bet-Peor. Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herrens, er Guds, bud som jag ger er. Ni har med egna ögon sett vad Herren har gjort i fråga om Baal-Peor. Herren, din Gud, utrotade ur ditt folk var och en som följde Baal-Peor. Men ni som höll fast vid Herren, er Gud, ni lever alla än i dag. Se, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni skall följa dem i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. Ni skall hålla och följa dem, och det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar skall de säga: "I sanning, detta stora folk är ett vist och förståndigt folk." Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära det som Herren, vår Gud, är nära oss, så ofta vi åkallar honom? Och finns det något annat stort folk som har stadgar och föreskrifter som är så rättfärdiga som hela denna lag som jag i dag lägger fram för er? Men tag dig till vara och akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika ifrån ditt hjärta under alla dina livsdagar utan berättar för dina barn och barnbarn vad som skedde den dag då du stod inför Herren, din Gud, vid Horeb, då Herren sade till mig: "Samla folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem." Ni trädde då fram och stannade vid bergets fot. Berget brann i eld ända upp till himlen, och där var mörker, moln och töcken. Och Herren talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt, ni hörde endast rösten. Han förkunnade för er sitt förbund som han befallde er att hålla, de tio orden, och han skrev dem på två stentavlor. Herren befallde mig på den tiden att jag skulle lära er stadgar och föreskrifter som ni skulle följa i det land dit ni drar för att ta det i besittning. Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden, må ni noga ta er i akt, så att ni inte försyndar er genom att ni gör åt er något beläte, något slags avgudabild, en bild av man eller kvinna eller en bild av något djur på jorden eller av någon bevingad fågel som flyger under himlen eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet under jorden. Och när du lyfter dina ögon upp till himlen och ser solen, månen och stjärnorna, himlens hela härskara, låt dig då inte förledas att tillbe dem och tjäna dem. Ty Herren, din Gud, har gett dem åt alla folk under hela himlen till deras del. Men er har Herren tagit och han har fört er ut ur smältugnen, ut ur Egypten, för att ni skall vara hans egendomsfolk, så som ni är i dag. Herren blev vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och inte komma in i det goda land som Herren, din Gud, vill ge dig till arvedel. Ty jag kommer att dö i detta land och inte gå över Jordan, men ni skall gå över den och ta det goda landet i besittning. Tag er till vara så att ni inte glömmer det förbund som Herren, er Gud, har slutit med er, så att ni inte gör er en avgud, en bild tvärtemot vad Herren, din Gud, har befallt dig. Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld, han är en nitälskande Gud. När du har fött barn och barnbarn och ni bott länge i landet, om ni då försyndar er genom att ni gör er en avgud, ett slags bild, och därmed gör det som är ont i Herrens, din Guds, ögon och väcker hans vrede, då tar jag i dag himmel och jord till vittne mot er att ni snabbt kommer att utrotas ur det land dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning. Ni kommer inte att leva där länge utan kommer att helt förgöras. Och Herren skall skingra er bland folken, och endast ett litet antal av er skall bli kvar bland de hednafolk som Herren skall driva er bort till. Där skall ni tjäna gudar som blivit gjorda av människohänder, gudar av trä och sten. De kan varken se eller höra, äta eller lukta. Men om ni där söker Herren, din Gud, skall du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. När du är i nöd och allt detta händer dig i kommande dagar, skall du vända om till Herren, din Gud, och lyda hans röst. Ty en barmhärtig Gud är Herren, din Gud. Han skall inte överge dig eller förgöra dig. Han skall inte glömma det förbund han med ed har ingått med dina fäder. Fråga tider som varit, tider som varit före dig, från den dag då Gud skapade människor på jorden, fråga från himlens ena ände till den andra: Har någonsin något så stort som detta skett eller har man hört talas om något som är detta likt? Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som Herren, er Gud, har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att Herren är Gud: Det finns ingen annan än han. Från himlen lät han dig höra sin röst för att undervisa dig, och på jorden lät han dig se sin stora eld, och du har hört hans ord ur elden. Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar efter dem, förde han genom sin närvaro och stora kraft dig ut ur Egypten. Han drev bort för dig folk, större och mäktigare än du, och förde dig in i deras land och gav det åt dig till arvedel, så som det är i dag. Därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att Herren är Gud uppe i himlen och nere på jorden: Det finns ingen annan. Och du skall hålla hans stadgar och bud som jag i dag ger dig, för att det skall gå väl för dig och dina barn efter dig, och för att du länge skall få leva i det land som Herren, din Gud, vill ge dig för all framtid. Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på östra sidan, dit en dråpare skulle kunna fly om han hade dödat någon utan vett och vilja och utan att förut ha burit hat till honom. Genom att fly till någon av dessa städer skulle han få leva. De var: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam. Detta är den undervisning, som Mose lade fram för Israels barn, och dessa är de vittnesbörd, stadgar och föreskrifter som Mose kungjorde för Israels barn sedan de hade dragit ut ur Egypten, på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Bet-Peor, i amoreerkungen Sichons land, han som bodde i Hesbon och som Mose och Israel slog när de hade dragit ut ur Egypten. De intog hans land och Ogs land, kungens i Basan, de två amoreiska kungarnas länder på andra sidan Jordan, på östra sidan, från Aroer vid floden Arnons strand ända till berget Sion, det vill säga Hermon, och hela Hedmarken på andra sidan Jordan, på östra sidan, ända till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar. Mose kallade samman hela Israel och sade till dem: Hör, Israel, de stadgar och föreskrifter som jag i dag kungör för er. Lär er dem och håll fast vid och följ dem. Herren, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb. Det var inte med våra fäder Herren slöt detta förbund, utan med oss själva som står här i dag, oss alla som nu lever. Ansikte mot ansikte talade Herren till er ur elden på berget. Jag stod då mellan Herren och er för att förkunna Herrens ord för er, ty ni var rädda för elden och steg inte upp på berget. Han sade: Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. Håll sabbatsdagen så att du helgar den, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna, din oxe eller åsna eller något av dina dragdjur, inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar, för att din tjänare och din tjänarinna skall få vila liksom du. Kom ihåg att du var en slav i Egyptens land, och att Herren, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att hålla sabbatsdagen. Hedra din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det må gå dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hustru. Du skall inte ha lust till din nästas hus eller hans åker, hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör din nästa. Dessa ord talade Herren med hög röst till hela er församling på berget, ur elden, molnskyn och töcknet, och han tillade inget mer. Och han skrev orden på två stentavlor som han gav åt mig. När ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädde ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. Och ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. Varför skall vi nu dö? Denna stora eld kommer ju att förtära oss. Om vi ytterligare får höra Herrens, vår Guds, röst kommer vi att dö. För vem finns bland allt kött, som har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och ändå blivit vid liv? Träd du fram och hör allt vad Herren, vår Gud, säger, och tala du till oss allt vad Herren, vår Gud, talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter." Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: "Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt vad de har sagt. Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält. Men du skall stanna kvar här hos mig, så skall jag tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du skall lära dem, så att de följer dem i det land som jag ger dem till besittning." Var noga med att göra vad Herren, er Gud, har befallt er. Vik inte av, vare sig till höger eller till vänster. Den väg som Herren, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa, så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning. Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning och för att du i hela ditt liv skall frukta Herren, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud som jag ger dig, du med din son och din sonson, och för att du skall få ett långt liv. Du skall lyssna, Israel, och vara noga med att följa dem, för att det må gå dig väl och ni må bli mycket talrika, så som Herren, dina fäders Gud, har lovat dig i det land som flödar av mjölk och honung. Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. När Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed lovade dina fäder Abraham, Isak och Jakob att ge dig - det har stora och vackra städer som du inte har byggt, och hus, fulla med allt gott, som du inte har fyllt, och uthuggna brunnar som du inte har huggit ut, och vingårdar och olivplanteringar som du inte har planterat - när du då äter och blir mätt må du se till att du inte glömmer Herren som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Herren, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du avlägga din ed. Ni skall inte följa andra gudar, någon gud som dyrkas av de folk som bor runt omkring er, ty en nitälskande Gud är Herren, din Gud, i din mitt. Se därför till att inte Herrens, din Guds, vrede blir upptänd mot dig och han utrotar dig från jordens yta. Ni skall inte fresta Herren, er Gud, så som ni frestade honom i Massa. Ni skall troget hålla Herrens, er Guds, bud och de vittnesbörd och stadgar som han har gett dig. Du skall göra det som är rätt och gott i Herrens ögon, för att det må gå dig väl och för att du må komma in i och ta i besittning det goda land som Herren med ed har lovat åt dina fäder, genom att han driver bort alla dina fiender för dig, så som Herren har lovat. När din son i framtiden frågar dig: Vad betyder de vittnesbörd, stadgar och bud som Herren, vår Gud, har gett er?, då skall du svara honom: Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten. Och Herren gjorde stora och ödeläggande tecken och under i Egypten på farao och hela hans hus inför våra ögon. Men oss förde han ut därifrån för att leda oss in i och ge oss det land som han med ed hade lovat våra fäder. Herren befallde oss att följa alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl och för att bevara oss vid liv, så som han gjort till denna dag. Det skall vara vår rättfärdighet, att vi noga följer alla dessa bud inför Herrens, vår Guds, ansikte så som han har befallt oss. När Herren, din Gud, låter dig komma in i det land dit du nu går för att ta det i besittning, och när han driver bort många hednafolk för dig, hetiterna, girgaseerna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, sju folk som är större och mäktigare än du, och när Herren, din Gud, ger dem till dig och du slår dem, då skall du ge dem till spillo. Du skall inte sluta förbund med dem eller visa dem nåd. Du skall inte ingå släktskap med dem. Dina döttrar skall du inte ge åt deras söner och inte ta deras döttrar åt dina söner. Ty de kommer då att leda dina söner bort från mig till att tjäna andra gudar, och Herrens vrede skall då upptändas mot er och han skall snabbt förgöra dig. Men så här skall ni göra med dem: Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder, hugga ned deras aseror och bränna upp deras avgudabilder i eld. Ty du är ett heligt folk inför Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. Så skall du veta att endast Herren, din Gud, är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled, när man älskar honom och håller hans bud. Men den som hatar honom skall han vedergälla med undergång, ansikte mot ansikte. Han skall inte tveka när det gäller dem som hatar honom. Ansikte mot ansikte skall han vedergälla dem. Håll därför de bud, stadgar och föreskrifter som jag i dag befaller dig att följa. Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, skall Herren, din Gud, hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder. Han skall älska dig och välsigna dig och föröka dig. Han skall välsigna din livsfrukt och din marks frukt, din säd, ditt nya vin och din olja, din nötboskaps avkomma och din småboskaps avel i det land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig. Du skall bli välsignad framför alla andra folk. Bland dina män och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din boskap. Herren skall låta varje sjukdom vika från dig. Ingen av Egyptens alla svåra sjukdomar som du känner till skall han lägga på dig, men han skall lägga dem på alla som hatar dig. Du skall förgöra alla de folk som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte visa dem någon skonsamhet. Och du skall inte tjäna deras gudar, ty det skulle bli en snara för dig. Även om du säger i ditt hjärta: "Dessa hednafolk är större än jag, hur skall jag kunna driva bort dem?", så var inte rädd för dem. Tänk endast på vad Herren, din Gud, gjorde med farao och med hela Egypten. Tänk på de stora hemsökelser som dina ögon har sett. Tänk på de tecken och under, på den starka hand och uträckta arm, genom vilken Herren, din Gud, förde dig ut: Så skall Herren, din Gud, göra med alla de folk som du är rädd för. Dessutom skall Herren, din Gud, sända panik bland dem, till dess att de som är kvar och håller sig gömda för dig blir utrotade. Du skall inte vara förskräckt för dem, ty Herren, din Gud, är mitt ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud. Och Herren, din Gud, skall jaga i väg dessa folk för dig, undan för undan. Du får inte förgöra dem med en gång, för att inte vilddjuren på marken skall bli för många, dig till skada. Herren, din Gud, skall ge dem till dig och sända stor förvirring ibland dem, till dess att de blir förgjorda. Han skall ge deras kungar i din hand, och du skall utplåna deras namn under himlen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess att du har utrotat dem. Deras avgudabilder skall du bränna upp i eld. Du skall inte ha begär till det silver och det guld som finns på dem och inte själv ta något av det, så att du blir snärjd av det, för det är avskyvärt för Herren, din Gud. Du skall inte låta något avskyvärt komma in i ditt hus, så att inte också du drabbas av tillspillogivning. Du skall räkna sådant som ytterst skändligt och avskyvärt. Det är tillspillogivet. Alla de bud som jag i dag ger dig skall ni vara noga med att följa för att ni må leva och bli talrika, och för att ni må komma in i och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat era fäder. Kom ihåg hur Herren, din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte. Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från Herrens mun. Dina kläder blev inte utslitna och din fot svullnade inte under dessa fyrtio år. Du skall veta i ditt hjärta att Herren, din Gud, fostrar dig, så som en man fostrar sin son, och du skall hålla Herrens, din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom. Ty Herren, din Gud, för dig in i ett gott land, ett land med vattenbäckar, källor och djupa vatten som flödar fram i dalar och på berg. Det är ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig, ett land där stenarna är av järn och där du skall bryta koppar ur bergen. Du skall äta och bli mätt, och du skall prisa Herren, din Gud, för det goda land han har gett dig. Se till att du inte glömmer Herren, din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten, men som lät vatten komma ut åt dig ur den hårda klippan och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till, detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott. Du skall inte säga i ditt hjärta: "Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom". Du skall komma ihåg Herren, din Gud, ty det är han som ger dig kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag. Men om du glömmer Herren, din Gud, och följer andra gudar, tjänar och tillber dem, så bedyrar jag i dag för er att ni förvisso skall förgås. Liksom de hednafolk som Herren förgör för er skall också ni förgås, därför att ni inte lyssnade till Herrens, er Guds, röst. Hör, Israel! Du går i dag över Jordan för att komma och lägga under dig hednafolk, större och mäktigare än du, med stora städer befästa upp mot himlen. Du känner anakiternas stora och resliga folk och du har hört att man säger om dem: "Vem kan stå emot Anaks barn?" Därför skall du i dag veta att Herren, din Gud, är den som går framför dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem och kuva dem för dig, och du skall driva bort dem och utrota dem snabbt, så som Herren har lovat dig. När Herren, din Gud, driver undan dem för dig, får du inte säga i ditt hjärta: "För min rättfärdighets skull har Herren låtit mig komma in i detta land för att ta det i besittning." Ty det är ogudaktigheten hos dessa folk som gör att Herren driver bort dem för dig. Det är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till följd av ogudaktigheten hos dessa folk som Herren, din Gud, driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är för din rättfärdighets skull som Herren, din Gud, har gett dig detta goda land till besittning, ty du är ett hårdnackat folk. Kom ihåg och glöm aldrig, hur du i öknen väckte Herrens, din Guds, vrede. Från den dag då du drog ut ur Egyptens land, till dess ni kom till denna plats, har ni varit upproriska mot Herren. Också vid Horeb väckte ni Herrens vrede, och Herren blev förbittrad på er, så att han ville förgöra er. När jag hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna till det förbund som Herren hade slutit med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta eller dricka. Och Herren gav mig de två stentavlorna, där Gud med sitt finger hade skrivit alla de ord som Herren hade talat till er på berget ur elden, den dag då ni var samlade där. När de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna hade gått, gav Herren mig de båda stentavlorna, förbundets tavlor. Och han sade till mig: "Stig upp och gå snabbt ner härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har handlat fördärvligt. De har snabbt vikit av från den väg som jag befallde dem att gå och de har gjort sig en gjuten avgudabild." Och Herren sade till mig: "Jag har sett och funnit att detta folk är ett hårdnackat folk. Lämna mig så att jag kan förgöra dem och utplåna deras namn under himlen. Dig vill jag sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta." Då vände jag om och gick ner från berget som brann i eld, och förbundets två tavlor hade jag i mina båda händer. Jag fick då se att ni hade syndat mot Herren, er Gud. Ni hade gjort åt er en gjuten kalv. Ni hade snabbt vikit av från den väg som Herren hade befallt er att gå. Jag grep de två tavlorna och slungade dem ifrån mig med båda händerna och slog sönder dem inför era ögon. Och jag föll ner inför Herrens ansikte, och låg så liksom förra gången, i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta eller dricka, för all den synds skull som ni hade begått genom att göra det som var ont i Herrens ögon så att han blev vred. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot er som Herren blivit uppfylld av, så att han ville förgöra er. Men Herren lyssnade till mig även den gången. Också på Aron blev Herren mycket vred så att han ville förgöra honom, och jag bad då också för Aron. Sedan tog jag er synd, kalven som ni hade gjort, och jag brände upp den i eld och krossade den till fint stoft och detta kastade jag i bäcken som flöt ner från berget. I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava väckte ni också Herrens vrede. När Herren sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Drag upp och erövra det land, som jag har givit er", då var ni upproriska mot befallningen från Herren, er Gud, och trodde honom inte och lyssnade inte på hans röst. Upproriska har ni varit mot Herren ända från den dag då jag lärde känna er. Och jag föll ner inför Herrens ansikte och låg så de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna, för Herren hade sagt att han ville förgöra er. Jag bad till Herren: Herre Herre, förgör inte ditt folk och din arvedel, som du har friköpt med din stora makt och som du med stark hand har fört ut ur Egypten. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, och se inte på detta folks hårdhet, ogudaktighet och synd. Annars kommer man att säga i det land som du förde oss ut från: "Därför att Herren inte kunde föra dem in i det land som han hade lovat åt dem och därför att han hatade dem, förde han ut dem för att döda dem i öknen." De är ju ditt folk och din arvedel som du har fört ut med din stora kraft och din uträckta arm. På den tiden sade Herren till mig: "Hugg ut åt dig två stentavlor, likadana som de förra, och kom upp till mig på berget. Du skall också göra dig en ark av trä. Och jag skall skriva på tavlorna de ord som stod på de första tavlorna, dem som du slog sönder, och du skall lägga dem i arken." Jag gjorde en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor likadana som de förra. Och jag gick upp på berget och hade med mig de båda tavlorna. Han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången: de tio orden som Herren hade talat till er på berget ur elden den dag då ni var samlade där. Och Herren gav dem åt mig. Sedan vände jag om och gick ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fick de ligga, så som Herren hade befallt mig. Israels barn bröt upp från Beerot-Bene-Jaakan och kom till Mosera. Där dog Aron och där blev han begravd, och hans son Eleasar blev präst i hans ställe. Därifrån drog de till Gudgoda och från Gudgoda till Jotbata, en trakt rik på vattenbäckar. På den tiden avskilde Herren Levi stam till att bära Herrens förbundsark, till att stå inför Herrens ansikte och göra tjänst inför honom och till att välsigna i hans namn, så som de gör än i dag. Därför fick Levi ingen lott eller arvedel bland sina bröder. Herren är hans arvedel, så som Herren, din Gud, har lovat honom. Jag stannade på berget fyrtio dagar och fyrtio nätter som förra gången, och Herren lyssnade till mig också denna gång. Herren ville inte förgöra dig. Herren sade till mig: "Res dig upp och gå framför folket och låt dem bryta upp, så att de får komma in i och ta i besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem." Och nu Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig annat än att du fruktar Herren, din Gud, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom och att du tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, så att du håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig för att det skall gå dig väl. Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör Herren, din Gud. Ändå var det just dina fäder som Herren fäste sig vid i kärlek. Och er, deras efterkommande, utvalde han bland alla folk, så som det är i dag. Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land. Herren, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, honom skall du hålla dig till, och vid hans namn skall du avlägga din ed. Han är din berömmelse, han är din Gud, med dig har han gjort de stora gärningar som inger fruktan och som du med egna ögon har sett. När dina fäder drog ner till Egypten var de sjuttio personer, men nu har Herren, din Gud, gjort dig talrik som himlens stjärnor. Du skall älska Herren, din Gud, och alltid iaktta vad han ålagt dig, hans stadgar, domslut och bud. Ni skall i dag besinna - det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det - hur Herren, er Gud, har fostrat er, besinna hans storhet, hans starka hand och uträckta arm, de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten med farao, kungen i Egypten, och med hela hans land, och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och vagnar, hur han lät Röda havets vatten strömma över dem när de förföljde er, och hur Herren då förgjorde dem så att de nu inte mer är till. Och tänk på vad han gjorde med er i öknen, ända till dess ni kom hit, och vad han gjorde med Datan och Abiram, söner till Eliab, Rubens son, när jorden öppnade sitt gap och mitt i Israel slukade dem med deras familjer, deras tält och allt levande som följde dem. Ni har med egna ögon sett alla de stora gärningar som Herren har gjort. Håll därför alla de bud som jag i dag ger dig, så att ni blir starka och kan gå in i och inta det land dit ni nu drar vidare för att ta det i besittning, och så att ni må länge leva i det land som Herren med ed lovade era fäder att ge åt dem och deras efterkommande, ett land som flödar av mjölk och honung. Ty det land som du nu kommer till för att ta det i besittning är inte som Egyptens land som ni drog ut ifrån, där du måste trampa upp vatten till den säd du sådde, så som man gör i en köksträdgård. Nej, det land dit ni nu drar för att ta det i besittning är ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom himlens regn. Det är ett land som Herren, din Gud, vårdar sig om. Ständigt vilar Herrens, din Guds, ögon på det, från årets början till årets slut. Om ni nu lyssnar till de bud som jag i dag ger er så att ni älskar Herren, er Gud, och tjänar honom av hela ert hjärta och av hela er själ, då skall jag ge regn åt ert land i rätt tid, höstregn och vårregn, och du skall få bärga in din säd, ditt vin och din olja. Jag skall ge din boskap gräs på din mark, och du skall äta och bli mätt. Men se till, så att inte era hjärtan blir förförda och ni viker av och tjänar andra gudar och tillber dem, ty då skall Herrens vrede upptändas mot er, och han skall tillsluta himlen så att regn inte faller och marken inte ger sin gröda och ni snabbt blir utrotade ur det goda land som Herren ger er. Ni skall lägga dessa mina ord på ert hjärta och ert sinne, och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar, för att ni och era barn länge må få leva i det land som Herren med ed har lovat era fäder att ge dem, så länge som himlen välver sig över jorden. Ty om ni noga håller alla dessa bud som jag ger er att följa, så att ni älskar Herren, er Gud, och vandrar på alla hans vägar och håller er till honom, då skall Herren driva bort alla dessa folk för er, och ni skall lägga under er folk som är större och mäktigare än ni själva. Varje ort där ni sätter er fot skall bli er. Från öknen till Libanon och från floden, floden Eufrat, ända till Västra havet skall ert område sträcka sig. Ingen skall kunna stå er emot. Fruktan och förskräckelse för er skall Herren, er Gud, sända över hela det land ni beträder, så som han har lovat er. Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: Välsignelse, om ni lyssnar till Herrens, er Guds, bud som jag i dag ger er, och förbannelse om ni inte lyssnar till Herrens, er Guds, bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner. Och när Herren, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit du går för att ta det i besittning, skall du utdela välsignelsen på berget Gerissim och förbannelsen på berget Ebal. Dessa berg ligger, som ni vet, på andra sidan Jordan, bortom den väg som går mot solens nedgång i kananeernas land, de som bor i ödemarken mitt emot Gilgal, vid Mores terebinter. Ni står nu i begrepp att gå över Jordan för att komma in i och ta i besittning det land som Herren, er Gud, ger er. När ni tagit det i besittning och bor där, skall ni vara noga med att följa alla de stadgar och rådslut som jag i dag förelägger er. Detta är de stadgar och föreskrifter som ni skall vara noga med att följa i det land, som Herren, dina fäders Gud, har gett dig till besittning, så länge ni lever på jorden. Ni skall i grund förstöra alla de platser där de folk som ni fördriver har tillbett sina gudar, på höga berg och höjder eller under lummiga träd. Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras aseror i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser. Ni skall inte tjäna Herren, er Gud, på deras sätt, utan den plats som Herren, er Gud, utväljer bland alla era stammar för att där fästa sitt namn, denna hans boning skall ni söka och dit skall du gå. Dit skall ni föra era brännoffer och slaktoffer, ert tionde, och era händers bidrag, era löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av er nötboskap och småboskap. Och där skall ni äta inför Herrens, er Guds, ansikte och glädja er med ert husfolk över allt vad ni har förvärvat, det som Herren, din Gud, har välsignat dig med. Ni skall då inte göra allt som vi i dag gör här, där var och en gör vad han själv anser vara rätt. Ni har ju ännu inte kommit in i den vila och den arvedel som Herren, din Gud, vill ge dig. Men när ni har gått över Jordan och bor i det land som Herren, er Gud, vill ge er till arvedel och när han har låtit er få ro för alla era fiender runt omkring och ni bor i trygghet, då skall ni föra allt som jag befaller er till den plats som Herren, er Gud, utväljer till boning åt sitt namn: era brännoffer och slaktoffer, ert tionde, era händers bidrag och alla de utvalda löftesoffer som ni ger Herren löfte om. Där skall ni glädja er inför Herrens, er Guds, ansikte med era söner och döttrar, tjänare och tjänarinnor och med leviten som bor inom era portar, för han har ju ingen egen lott eller arvedel med er. Tag dig till vara så att du inte offrar dina brännoffer på vilken plats som helst. Endast där, på den plats Herren utväljer inom en av dina stammar, skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad jag befaller dig. Däremot får du slakta och äta kött så mycket du önskar inom alla dina städer, allt efter den välsignelse som Herren, din Gud, ger dig. Både den som är oren och den som är ren får äta av det, som vore det kött av gasell eller hjort. Men blodet får ni inte förtära. Det skall du hälla ut på marken som vatten. Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag. På den plats som Herren, din Gud, utväljer skall du äta det inför Herrens, din Guds, ansikte tillsammans med din son och dotter, din tjänare och tjänarinna och med leviten som bor inom dina portar. Och du skall glädja dig inför Herrens, din Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat. Se till att du inte glömmer bort leviten så länge du lever i ditt land. När Herren, din Gud, har utvidgat ditt område så som han har lovat dig, och du tänker så: "Jag vill äta kött", eftersom du har lust att äta kött, så må du äta kött så mycket du vill. Om den plats som Herren, din Gud, utväljer till att där fästa sitt namn ligger för långt bort för dig, så må du enligt min befallning till dig slakta av den nötboskap och av den småboskap som Herren har gett dig och äta av det inom dina portar, så mycket du vill. Men du skall äta det så som man äter kött av gasell eller hjort. Både den som är oren och den som är ren får äta av det. Men se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet. Du får inte förtära det. Du skall hälla ut det på marken som vatten. Du får inte förtära det, för att det må gå dig väl, och dina barn efter dig, när du gör det som är rätt i Herrens ögon. Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer, skall du ta med dig till den plats som Herren utväljer. Av dina brännoffer skall du offra köttet och blodet på Herrens, din Guds, altare. Av dina slaktoffer skall blodet gjutas ut på Herrens, din Guds, altare. Men köttet må du äta. Var noga med att lyda alla dessa bud som jag ger dig, för att det till evig tid må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör det som är gott och rätt i Herrens, din Guds, ögon. När Herren, din Gud, har utrotat de hednafolk som du nu kommer till för att fördriva, och du har drivit bort dem och bor i deras land, se då till att du inte lockas till att följa deras seder, sedan de blivit röjda ur vägen för dig. Fråga inte efter deras gudar, så att du säger: "Hur dyrkade dessa folk sina gudar? Jag vill göra på samma sätt." Så skall inte du göra när du tillber Herren, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Herren och som han hatar, det har de gjort till sina gudars ära. Ja, till och med sina söner och döttrar bränner de upp i eld åt sina gudar. Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån. Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: "Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem", då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty Herren, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ. Herren, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till, honom skall ni tjäna och honom skall ni hålla er till. Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som Herren, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig. Om din bror, din mors son, eller din son eller dotter, eller hustrun i din famn eller din vän som står dig så nära som ditt eget liv, i hemlighet vill förleda dig och säger: "Låt oss gå och tjäna andra gudar" som varken du eller dina fäder har känt - gudar hos de folk som bor runt omkring er, nära dig eller fjärran, från jordens ena ände till den andra - så skall du inte göra som han vill eller lyssna till honom. Du skall inte visa honom någon skonsamhet eller ha förbarmande eller överseende med honom, utan du skall döda honom. Först skall din hand vara mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand. Du skall stena honom till döds, därför att han försökte leda dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ur träldomshuset. Och hela Israel skall höra detta och frukta och skall sedan inte mer göra något sådant ont hos dig. Om du får höra om någon av de städer som Herren, din Gud, ger dig att bo i, att från dig har utgått onda män, som förför invånarna i sin stad genom att säga: "Låt oss gå bort och tjäna andra gudar", gudar som ni inte känner, då skall du noga undersöka, rannsaka och utforska. Om det då visar sig vara sant och kan bekräftas att något så avskyvärt har ägt rum hos dig, skall du slå den stadens invånare med svärd. Du skall ge den till spillo med allt som är i den. Också boskapen skall du döda med svärd. Allt byte du får skall du samla ihop mitt på torget och sedan skall du bränna upp staden i eld tillsammans med allt bytet som ett heloffer åt Herren, din Gud. Staden skall bli en grushög för evig tid och aldrig mer byggas upp igen. Låt inget av det tillspillogivna fastna i dina händer, så att Herren vänder sig ifrån sin glödande vrede och visar dig barmhärtighet och förbarmar sig över dig och förökar dig, så som han med ed har lovat dina fäder, när du lyssnar till Herrens, din Guds, röst, så att du håller alla hans bud som jag i dag ger dig och gör det som är rätt i Herrens, din Guds, ögon. Ni är Herrens, er Guds, barn. Ni skall inte rista märken på er eller göra er skalliga ovanför pannan för de döda, ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden. Du skall inte äta något avskyvärt. Dessa djur får ni äta: oxe, får, get, hjort, gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och semer. Alla djur med klövar, kluvna i två halvor, och som idisslar får ni äta. Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar: kamelen, haren och klippgrävlingen. Ty även om de idisslar har de inte klövar. De är orena för er. Inte heller svinet, ty även om det har klövar idisslar det inte. Det är orent för er. Ni skall inte äta av deras kött, och deras döda kroppar skall ni inte röra. Av allt det som lever i vattnet får ni äta detta: Allt som har fenor och fjäll får ni äta. Men ni skall inte äta det som saknar fenor och fjäll. Det är orent för er. Alla rena fåglar får ni äta. Men dessa fåglar skall ni inte äta: örnen, lammgamen, havsörnen, raafågeln, falken, gladan med dess arter, alla slags kråkfåglar, strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, ugglan, uven, tinsemetfågeln, pelikanen, asgamen, dykfågeln, storken, hägern med dess arter, härfågeln och fladdermusen. Alla flygande smådjur är orena för er. De skall inte ätas. Men alla rena flygande djur får ni äta. Ni skall inte äta något självdött. Du må ge sådant åt främlingen som bor inom dina portar, han får äta det, eller du kan sälja det till utlänningen. Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud.Du skall inte koka en killing i mjölken från dess mor. Av all säd som varje år växer på din åker skall du ge tionde. Du skall äta ditt tionde inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tiondet av din säd, ditt vin och din olja, liksom det förstfödda av din nötboskap och småboskap, så att du lär dig att alltid frukta Herren, din Gud. Men om du har för lång väg, så att du inte kan föra dit ditt tionde, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer för att där fästa sitt namn ligger för långt bort för dig, då nu Herren, din Gud, välsignar dig, må du sälja ditt tionde, ta pengarna i handen och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer. Och för pengarna må du köpa vad du önskar, nötboskap, småboskap, vin, starka drycker eller vad du i övrigt kan önska. Du skall sedan äta där inför Herrens, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk. Leviten som bor inom dina portar skall du då inte glömma bort, för han har ingen lott eller arvedel tillsammans med dig. Vid slutet av vart tredje år skall du ta undan hela tiondet av din avkastning det året och lägga upp det inom dina portar. Sedan skall leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de skall äta och bli mätta. Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt det arbete du utför. Vart sjunde år skall du låta vara ett friår, och detta är vad som gäller angående friåret: Varje långivare som lånat ut något åt sin nästa, skall då efterskänka sin fordran. Han får inte utkräva skulder av sin nästa och sin broder, ty ett Herrens friår har utlysts. En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din broder skall du efterskänka det. Men ingen fattig borde finnas hos dig, ty Herren skall rikligen välsigna dig i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som din arvedel, om du endast lyder Herrens, din Guds, röst, så att du håller fast vid alla dessa bud, som jag i dag ger dig, och följer dem. Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, så som han har lovat dig. Du skall ge lån åt många folk, men själv skall du inte behöva låna, och du skall råda över många folk, men de skall inte råda över dig. Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som Herren, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist. Se till att inte denna onda tanke uppstår i ditt hjärta: "Det sjunde året, friåret, är nära", och du så ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig. Du skall villigt ge åt honom och ditt hjärta skall inte vara motvilligt när du ger, ty för en sådan gåvas skull skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk och i allt vad du företar dig. Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet, därför befaller jag dig: Du skall villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga i ditt land. Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, skall du det sjunde året frige honom. Och när du friger honom, skall du inte låta honom gå med tomma händer. Förse honom rikligt från din hjord, från din loge och från din vinpress. Du skall ge honom av det som Herren, din Gud, har välsignat dig med. Kom ihåg att du var slav i Egyptens land och att Herren, din Gud, friköpte dig. Därför ger jag dig denna befallning i dag. Men skulle han säga till dig att han inte vill lämna dig, därför att han älskar dig och ditt husfolk, eftersom han har haft det bra hos dig, då skall du ta en syl och sticka den genom hans öra in i dörren. Därefter skall han vara din slav för alltid. Med din tjänarinna skall du göra på samma sätt. Du skall inte anse det hårt att du måste släppa din tjänare fri, för i sex år har han gett dig dubbelt så värdefull tjänst som någon avlönad arbetare. Och Herren, din Gud, skall välsigna dig i allt vad du gör. Allt förstfött av hankön som föds bland din nötboskap och småboskap skall du helga åt Herren, din Gud. Du skall vid ditt arbete inte använda det förstfödda bland din nötboskap och inte heller klippa ullen på det som är förstfött bland din småboskap. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du varje år tillsammans med ditt husfolk äta det på den plats som Herren utväljer. Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller allvarligt vanskapt, skall du inte offra det åt Herren, din Gud. Inom dina portar må du äta det. Både den som är oren och den som är ren får äta av det, så som man äter kött av gasell eller hjort. Men blodet skall du inte förtära, utan du skall hälla ut det på marken som vatten. Ge akt på månaden Abib och fira Herrens, din Guds, påskhögtid. Ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om natten. Du skall slakta påskoffer åt Herren, din Gud, av småboskap och nötboskap på den plats som Herren utväljer till boning åt sitt namn. Till offret skall du inte äta något syrat. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, betryckets bröd. Ty snabbt drog du ut ur Egyptens land. Så länge du lever skall du därför komma ihåg den dag då du lämnade Egyptens land. I sju dagar skall man inte se någon surdeg hos dig inom hela ditt område, och av det som du slaktar om kvällen på den första dagen skall inget lämnas kvar över natten till morgonen. Du får inte slakta påskoffret i vilken som helst av de städer som Herren, din Gud, ger dig, utan endast på den plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn. Där skall du slakta påskoffret om kvällen när solen går ner vid den tid då du drog ut ur Egypten. Du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din Gud, utväljer och om morgonen skall du vända tillbaka och gå till dina tält. Sex dagar skall du äta osyrat bröd och på sjunde dagen skall högtidsförsamling hållas åt Herren, din Gud. Då skall du inte utföra något arbete. Du skall räkna sju veckor. Från det att man börjar skära säden skall du räkna de sju veckorna. Därefter skall du fira Herrens, din Guds, veckohögtid och bära fram din hands frivilliga gåva, som du skall ge efter måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har gett dig. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna, med leviten som bor inom dina portar och främlingen, den faderlöse och änkan, som du har hos dig. Kom ihåg att du var slav i Egypten och följ noga dessa stadgar. Lövhyddohögtiden skall du fira i sju dagar sedan du har inbärgat avkastningen från din tröskplats och från din vinpress. Du skall glädja dig vid denna högtid med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna, med leviten, främlingen, den faderlöse och änkan som bor inom dina portar. I sju dagar skall du fira Herrens, din Guds, högtid på den plats som Herren utväljer, ty Herren, din Gud, skall välsigna dig i all den avkastning du får och i allt vad dina händer har uträttat, och du skall vara fylld av glädje. Tre gånger om året skall alla av manligt kön hos dig träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer får ingen träda fram inför Herrens ansikte, var och en skall ge vad han förmår, efter den välsignelse som Herren, din Gud, har gett dig. Du skall för dina särskilda stammar tillsätta domare och tillsyningsmän åt dig inom alla de städer som Herren, din Gud, ger dig. De skall döma folket med rättvisa. Du skall inte förvanska rätten och inte vara partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de visas ögon och förvrider de rättfärdigas sak. Rättfärdighet, ja, rättfärdighet skall du sträva efter, för att du må leva och ta i besittning det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte sätta upp åt dig någon träpåle som en Asera vid sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt dig. Du skall inte heller resa någon stenstod åt dig, för sådant hatar Herren, din Gud. Du skall inte offra åt Herren, din Gud, något djur av nötboskapen eller av småboskapen som har något lyte eller annat fel, för sådant är avskyvärt för Herren, din Gud. Om en man eller kvinna hos dig i någon av de städer som Herren, din Gud, ger dig, visar sig göra något som är ont i Herrens, din Guds, ögon, genom att överträda hans förbund, och mot min befallning går bort och tjänar andra gudar och tillber dem eller tillber solen, månen eller himlens hela härskara, och detta blir berättat för dig och du får höra om det, skall du noga undersöka saken. Om det visar sig vara sant och kan slås fast att detta avskyvärda har förövats i Israel, skall du föra ut till din stadsport den man eller kvinna som har gjort denna onda gärning - det må vara man eller kvinna - och stena den personen till döds. Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas. Ingen skall dömas till döden efter endast ett vittnesmål. Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand. Du skall skaffa bort det onda från dig. Om det i något fall blir för svårt för dig att döma, det må gälla ett dråp, en rättsfråga, ett misshandelsbrott eller något annat som kan orsaka tvist inom dina portar, då skall du stå upp och bege dig till den plats som Herren, din Gud, utväljer och gå till de levitiska prästerna och till den som på den tiden är domare. Dem skall du fråga till råds och de skall meddela dig vad som är rätt. Du skall göra det de meddelar dig på den plats som Herren utväljer, och du skall noggrant följa allt som de lär dig. Efter den lag de undervisar dig i och efter den dom de avkunnar för dig skall du handla. Du skall inte vika av från de ord de meddelar, vare sig till höger eller vänster. Men om någon handlar så förmätet att han varken vill lyssna till prästen, som står där och gör tjänst inför Herren, din Gud, eller till domaren, då skall den mannen dö. Du skall skaffa bort det onda från Israel. Allt folket skall höra det och frukta och inte mer handla förmätet. När du kommer in i det land som Herren, din Gud, ger dig och tar det i besittning och bor där och du säger: "Jag vill sätta en kung över mig, liksom alla hednafolk omkring mig", så skall du till kung över dig sätta den som Herren, din Gud, utväljer. En av dina bröder skall du sätta till kung över dig. Du får inte sätta en främling över dig, en som inte är din broder. Men han får inte skaffa sig många hästar och inte sända sitt folk tillbaka till Egypten för att skaffa många hästar, för Herren har sagt till er: "Ni skall aldrig mer vända tillbaka denna väg." Han får inte heller skaffa sig många hustrur, för att hans hjärta inte skall avfalla, och han skall inte skaffa sig mycket silver och guld. När han sitter på sin kungatron, skall han låta göra åt sig en avskrift av denna lag enligt den bokrulle som finns hos de levitiska prästerna. Den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar, så att han lär sig frukta Herren, sin Gud, och ger akt på alla ord i denna lag och dessa stadgar och följer dem. Detta för att hans hjärta inte skall förhäva sig över hans bröder och för att han inte skall vika av ifrån buden, vare sig till höger eller vänster. Då skall han och hans söner regera länge i Israel. De levitiska prästerna, hela Levi stam, skall inte ha någon lott eller arvedel tillsammans med Israel. Av Herrens eldsoffer och hans arvedel skall de äta. De skall inte ha någon arvedel bland sina bröder. Herren är deras arvedel, som han har lovat dem. Och detta är vad prästerna har rätt att få av folket, av dem som offrar ett slaktoffer, vare sig av nötboskap eller av småboskap: Man skall ge prästen bogen, käkstyckena och magen. Det första av din säd, ditt vin och din olja och det första av dina fårs ull skall du ge honom. Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar, för att han och hans söner alltid skall stå och göra tjänst i Herrens namn. Om en levit kommer från någon av dina städer i Israel där han uppehåller sig, så må han om han så önskar komma till den plats som Herren utväljer och där göra tjänst i Herrens, sin Guds, namn, liksom alla hans bröder, leviterna, som står där inför Herrens ansikte. De skall alla ha lika mycket till underhåll, utan hänsyn till vad någon kan äga genom försäljning av fädernearv. När du kommer in i det land som Herren, din Gud, ger dig, skall du inte lära dig att handla enligt dessa folks vedervärdiga seder. Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. Ty avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana vedervärdigheters skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig. Du skall vara fullkomlig inför Herren, din Gud. Dessa hednafolk som du skall fördriva lyssnar till dem som utövar teckentydning och spådom, men Herren, din Gud, har inte tillåtit dig något sådant. Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Det skall bli alldeles som du begärde av Herren, din Gud, vid Horeb den dag då ni var samlade där och du sade: "Låt mig inte mer höra Herrens, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö." Herren sade då till mig: "De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom. Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö. Och om du tänker i ditt hjärta: Hur skall vi känna igen det ord som Herren inte har talat? så vet: När profeten talar i Herrens namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som Herren inte har talat. I sin förmätenhet har profeten talat. Du skall inte vara rädd för honom." När Herren, din Gud, har utrotat de hednafolk vilkas land Herren, din Gud, ger dig, och när du har fördrivit dem och du bor i deras städer och i deras hus, då skall du avskilja åt dig tre städer mitt i ditt land, som Herren, din Gud, ger dig till besittning. Du skall rusta upp vägarna till dessa städer och dela upp det landområde som Herren, din Gud, ger dig till arvedel i tre delar, så att var och en som har dräpt någon kan fly dit. I följande fall kan den som har dräpt någon fly till en fristad och så få leva: Om någon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att ha burit hat till honom tidigare - som när någon går med sin vän ut i skogen för att hugga ved och han hugger med yxan för att fälla trädet och yxhuvudet då lossnar från skaftet och träffar den andre så att han dör - då skall han kunna fly till någon av dessa städer och få leva. Annars kan blodshämnaren som med vrede i sitt hjärta förföljer dråparen hinna upp honom om vägen är lång, och slå ihjäl honom, fastän han inte hade förtjänat döden, eftersom han inte hade hatat den andre tidigare. Därför befaller jag dig: "Du skall avskilja tre städer åt dig." När Herren, din Gud, utvidgar ditt område, så som han med ed har svurit dina fäder, och ger dig hela det land som han har lovat att ge dina fäder, om du då är noga med att följa alla dessa bud som jag i dag ger dig, så att du älskar Herren, din Gud, och alltid vandrar på hans vägar, då skall du lägga tre städer till dessa tre. Så skall oskyldigt blod inte utgjutas i ditt land, det som Herren, din Gud, ger dig till arvedel, och blodskuld inte komma att vila på dig. Men om någon hatar sin nästa och ligger på lur efter honom och överfaller honom och slår ihjäl honom, och han sedan flyr till någon av dessa städer, då skall de äldste i hans stad sända bud och hämta honom därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall dö. Du skall inte visa honom någon skonsamhet, utan du skall rena Israel från skulden för det oskyldiga blodet och det skall gå dig väl. Du skall inte flytta din nästas råmärke, som förfäderna satt upp i den arvedel du får i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning. Det är inte nog om bara ett vittne träder upp mot någon som anklagas för ett brott eller en synd, vilken synd han än kan ha begått. Efter två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras. Om ett falskt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående något brott, skall bägge parter i tvisten träda fram inför Herrens ansikte, inför de män som på den tiden är präster och domare. Och domarna skall noga undersöka saken. Om vittnet visar sig vara ett falskt vittne som burit falskt vittnesbörd mot sin broder, skall ni låta detsamma drabba vittnet som han hade tänkt för sin broder. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall aldrig mer göra något sådant ont hos dig. Du skall inte visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot. När du drar ut i krig mot dina fiender och får se hästar och vagnar och ett folk större än du, skall du inte bli rädd för dem, ty Herren, din Gud, som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig. När ni står beredda att gå till strid, skall prästen träda fram och tala till folket. Han skall säga till dem: "Hör, Israel! Ni står i dag beredda att gå till strid mot era fiender. Låt inte era hjärtan vara modlösa. Var inte rädda, bäva inte för dem och var inte förskräckta, ty Herren, er Gud, går själv med er för att strida för er mot era fiender och ge er seger." Och tillsyningsmännen skall säga till folket: "Om någon har byggt sig ett nytt hus men ännu inte invigt det, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och inviger det, om han själv faller i striden. Om någon har planterat en vingård men ännu inte fått skörda frukten från den, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och skördar frukten av den, om han själv faller i striden. Om någon har trolovat sig med en kvinna men ännu inte tagit henne till sig, må han vända tillbaka hem så att inte en annan tar henne till sig, om han själv faller i striden." Vidare skall tillsyningsmännen säga till folket: "Om någon är rädd och har ett modlöst hjärta, må han vända tillbaka hem så att inte också hans bröders hjärtan blir lika modlösa som hans eget." När tillsyningsmännen har avslutat sitt tal till folket, skall befälhavare över hären tillsättas och dessa skall gå i spetsen för folket. När du kommer till någon stad för att strida mot den, skall du först erbjuda den fred. Om den då ger ett fredligt svar och öppnar sina portar för dig, skall allt folket som finns där bli arbetspliktigt under dig och tjäna dig. Men om den inte vill ha fred utan vill föra krig mot dig, skall du belägra den. Och när Herren, din Gud, ger den i din hand skall du slå alla av mankön där med svärd. Men kvinnorna, barnen, boskapen och allt annat som finns i staden, ja, allt rov, skall du ha som ditt byte. Du skall njuta av det rov som Herren, din Gud, har gett dig från dina fiender. Så skall du göra med alla de städer som är mycket långt borta från dig och som inte hör till dessa hednafolks städer. Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, ger dig till arvedel skall du inte låta något som andas få leva. Du skall ge dem till spillo: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren, din Gud, har befallt dig, för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren, er Gud. Om du belägrar en stad under lång tid för att erövra och inta den, skall du inte förstöra träden omkring den genom att höja din yxa mot dem. Du må äta av deras frukt, men du får inte hugga ner dem. Träden på marken är ju inte människor, som skall drabbas när du går till angrepp. Men träd som du vet inte bär ätbar frukt må du förstöra och hugga ner och av dem bygga belägringsverk mot den fientliga staden till dess den faller. Om man i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning påträffar en ihjälslagen människa liggande på marken och man inte vet vem som har dödat honom, skall dina äldste och dina domare gå ut och mäta avståndet från den ihjälslagne till de städer som ligger runt omkring. De äldste i den stad som ligger närmast den ihjälslagne skall ta en kviga, som inte har blivit använd i arbete och inte burit ok. De äldste i staden skall föra kvigan ner till en dal med rinnande vatten där man inte plöjt eller sått, och där i dalen skall de krossa nacken på kvigan. Och prästerna, Levi söner, skall träda fram, ty dem har Herren, din Gud, utvalt för att göra tjänst inför honom och välsigna i Herrens namn, och efter deras beslut skall alla tvister och våldsbrott avgöras. Alla de äldste i den stad som är närmast den ihjälslagne skall tvätta sina händer över kvigan som man krossat nacken på i dalen, och de skall intyga och säga: "Våra händer har inte utgjutit detta blod, och våra ögon har inte sett dådet. Försona ditt folk Israel, som du har friköpt, Herre, och låt inte oskyldigt blod komma över ditt folk Israel." Därmed får de försoning för denna blodskuld. Så avlägsnar du skulden ifrån dig för det oskyldiga blodet, för du skall göra det som är rätt i Herrens ögon. När du drar ut i krig mot dina fiender och Herren, din Gud, ger dem i din hand så att du tar fångar, och du bland fångarna får se en vacker kvinna som du fäster dig vid och vill ta till hustru, så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt huvud och ansa sina naglar. Hon skall lägga av de kläder hon bar som fånge, och hon skall bo i ditt hem och få sörja sin far och mor en månads tid. Därefter får du gå in till henne och bli hennes man och hon skall bli din hustru. Om du sedan inte finner behag i henne, skall du låta henne gå vart hon vill. Du får inte sälja henne för pengar och inte heller behandla henne som en slavinna, eftersom du har förnedrat henne. Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han hatar, och både den han älskar och den han hatar har fött söner åt honom och om hans förstfödde är son till den han hatar, då får mannen inte, när han utskiftar arvet åt sina söner, ge förstfödslorätten åt den son han älskar, till skada för sonen till den han hatar, eftersom denne är den förstfödde. Han skall i stället som den förstfödde erkänna sonen till den han hatar, och ge honom en dubbel lott av allt vad han äger. Ty denne är förstlingen av hans livskraft, honom tillhör förstfödslorätten. Om någon har en uppstudsig och trotsig son, som inte lyder sin far eller mor och inte lyssnar på dem trots att de tuktar honom, så skall hans föräldrar ta honom och föra honom till de äldste i staden vid stadens port. Och de skall säga till de äldste i staden: "Den här, vår son, är uppstudsig och trotsig och vill inte lyda oss utan är en frossare och drinkare." Då skall alla män i staden stena honom till döds. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Hela Israel skall höra detta och känna fruktan. Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Du skall inte orena det land som Herren, din Gud, ger dig till arvedel. Om du ser att din broders oxe eller får har kommit vilse, skall du inte låta dem vara utan föra dem tillbaka till din broder. Om din broder inte bor i din närhet eller om du inte känner ägaren, skall du ta djuret till ditt hus och det skall vara hos dig till dess att din broder frågar efter det. Då skall du lämna tillbaka det åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt skall du göra med hans kläder och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan ha förlorat och som du hittar. Du får inte dra dig undan. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, får du inte låta dem vara. Du skall hjälpa honom att resa upp djuret. En kvinna skall inte bära manskläder, och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör så är avskyvärd för Herren, din Gud. Om du på din väg råkar finna ett fågelbo i något träd eller på marken, med ungar eller ägg, och modern ligger på ungarna eller på äggen, skall du inte ta både modern och ungarna. Du skall släppa i väg modern, men ungarna kan du ta för din räkning. Gör så för att det må gå dig väl och du må få ett långt liv. När du bygger ett nytt hus skall du förse taket med ett räcke, så att du inte drar blodskuld över ditt hus, om någon skulle falla ner från det. Du skall inte så i din vingård två slags grödor. Gör du det kommer alltsammans, både det du har sått och det som själva vingården avkastar, att tillfalla helgedomen. Du skall inte plöja med oxe och åsna tillsammans. Du skall inte klä dig i tyg av olika garn, av ull och lin tillsammans. Du skall göra tofsar i de fyra hörnen på den mantel du höljer dig i. Om en man tar sig en hustru och går in till henne, men sedan får motvilja mot henne och beskyller henne för skamliga ting och sprider ut ont rykte om henne och säger: "Den här kvinnan tog jag till hustru, men när jag kom in till henne, fann jag inga bevis på att hon var jungfru", då skall flickans far och mor föra beviset på att hon var jungfru till de äldste i staden, där de sitter i porten. Och flickans far skall säga till de äldste: "Jag gav min dotter till hustru åt den här mannen, men han har fått motvilja mot henne. Och se, nu beskyller han henne för skamliga ting och säger: Jag har inte funnit något bevis på att din dotter var jungfru. Men här är beviset på att min dotter var jungfru." Och de skall breda ut klädet inför de äldste i staden. Stadens äldste skall då ta mannen och bestraffa honom. De skall ålägga honom att böta hundra siklar silver, som de skall ge till flickans far, därför att han har spritt ut ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans hustru och han får inte skilja sig från henne, så länge han lever. Men om det var sanning, om det inte fanns något bevis på att flickan var jungfru, då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes fars hus, och männen i staden skall stena henne till döds, därför att hon har gjort en dårskap i Israel genom att bedriva otukt i sin fars hus. Du skall skaffa bort det onda från dig. Om en man ertappas med att ligga med en annan mans hustru, skall de båda dö, både mannen som låg med kvinnan, och kvinnan. Du skall skaffa bort det onda från Israel. Om en jungfru är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne, skall ni föra dem båda ut till stadens port och stena dem till döds, flickan, därför att hon inte ropade på hjälp fast hon var i staden, och mannen, därför att han kränkte en annan mans trolovade. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Men om mannen träffade den trolovade flickan ute på marken och han där tog henne med våld och låg med henne, skall bara mannen som låg med henne dö. Men mot flickan skall du inte göra något. Hon har inte begått någon synd som förtjänar döden. Det är med detta som när en man överfaller en annan man och mördar honom. Ty han träffade henne ute på marken, och den trolovade flickan kan ha ropat men det fanns ingen som kunde rädda henne. Om en man träffar en jungfru som inte är trolovad och griper tag i henne och ligger med henne, och de ertappas, då skall mannen som låg med flickan ge femtio siklar silver åt flickans far och henne själv skall han ta till sin hustru, därför att han har kränkt henne. Han får inte skilja sig från henne så länge han lever. En man får inte ta sin fars hustru och därmed vanära sin fars bädd. Ingen som är kastrerad, vare sig genom krossning eller stympning, skall komma in i Herrens församling. Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma in i Herrens församling. Inte ens efterkommande i tionde led skall komma in i Herrens församling. Ingen ammonit eller moabit skall komma in i Herrens församling, inte ens efterkommande i tionde led skall någonsin komma in i Herrens församling, detta därför att de inte mötte er med mat och dryck på vägen när ni drog ut ur Egypten, och därför att de mot dig lejde Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharajim för att han skulle förbanna dig. Men Herren, din Gud, ville inte lyssna på Bileam, utan Herren, din Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty Herren, din Gud, älskade dig. Du skall aldrig någonsin fråga efter deras välfärd och lycka. Du skall inte avsky edomiten, för han är din broder. Du skall inte heller avsky egyptiern, för i hans land har du bott som främling. Barn som föds av dem i tredje led må komma in i Herrens församling. När du drar ut mot dina fiender och slår läger, skall du hålla dig borta från allt som är ont. Om någon av dina män är oren, därför att något hänt honom under natten, skall han gå utanför lägret. Han får inte komma in i lägret. Mot kvällen skall han bada sig i vatten, och när solen går ner får han gå in i lägret. Du skall ha en plats utanför lägret, dit du kan gå avsides. Tillsammans med andra redskap skall du ha en pinne, och när du vill sätta dig där ute skall du med den gräva en grop och sedan täcka över din avföring. Herren, din Gud, går ju omkring i ditt läger för att rädda dig och ge dina fiender till dig. Därför skall ditt läger vara heligt, så att han inte ser något orent hos dig och vänder sig bort ifrån dig. En slav som flytt till dig från sin herre, skall du inte utlämna till hans herre. Låt honom få stanna hos dig, på den plats han väljer inom någon av dina städer, var han finner för gott. Du skall inte behandla honom illa. Ingen tempelprostituerad får finnas varken bland Israels döttrar eller bland Israels söner. Du får inte komma med lönen från kvinnlig eller manlig prostitution till Herrens, din Guds, hus på grund av något löfte, för Herren, din Gud, avskyr bådadera. Du skall inte ta ränta av din broder, varken på pengar, livsmedel eller på något annat som man kan ta ränta på. Av en utlänning får du ta ränta, men du skall inte ta ränta av din broder, för att Herren, din Gud, må välsigna dig i allt vad du företar dig i det land dit du nu kommer för att ta det i besittning. Om du avger ett löfte åt Herren, din Gud, skall du inte dröja att infria det, för Herren, din Gud, skall utkräva det av dig och synd kommer att vila på dig. Men om du låter bli att avge något löfte, kommer inte synd att vila på dig. Vad dina läppar har talat skall du hålla och göra i enlighet med det frivilliga löfte du med din mun har avgett inför Herren, din Gud. När du kommer in i en vingård som tillhör din nästa, får du äta så mycket druvor du vill så att du blir mätt, men du får inte lägga något i ditt kärl. När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med din hand, men du får inte röra din nästas säd med en skära. Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, därför att han har kommit på henne med något oanständigt, och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och även denne andre man fattar hat till henne och skriver skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, eller om denne andre man, som har tagit henne till sin hustru, dör, då får inte hennes förste man som skickade i väg henne på nytt ta henne till sin hustru, sedan hon blivit orenad. Detta vore något avskyvärt inför Herren. Du skall inte dra synd över det land som Herren, din Gud, ger dig till arvedel. Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han inte gå i krigstjänst eller åläggas någon annan tjänstgöring. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja den hustru han tagit. Man får inte ta handkvarnen eller den övre kvarnstenen i pant, för det vore att ta livet i pant. Om en man ertappas med att ha rövat bort någon av sina bröder bland Israels barn, och han behandlar denne som en slav eller säljer honom, skall kidnapparen dö. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. När någon blir angripen av spetälska, skall du vara mycket noga med att göra allt som de levitiska prästerna lär er. Vad jag har befallt dem skall ni noggrant följa. Kom ihåg vad Herren, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Om du ger ett lån åt din nästa, skall du inte gå in i hans hus och ta pant av honom. Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall bära ut panten till dig. Om det är en fattig man, skall du inte sova med manteln du fått i pant. Du måste ge honom panten tillbaka när solen går ner, så att han kan ha sin mantel på sig när han sover och så välsigna dig. Detta skall bli dig till rättfärdighet inför Herren, din Gud. Du skall inte göra orätt mot en fattig och nödställd daglönare, vare sig han är en av dina bröder eller en av främlingarna som finns i någon stad i ditt land. Varje dag skall du ge honom hans lön före solnedgången, eftersom han är fattig och längtar efter sin lön. Han kunde annars ropa till Herren mot dig och synd skulle då vila på dig. Föräldrar skall inte dödas för sina barns skull, och barn skall inte dödas för sina föräldrars skull. Var och en skall lida döden genom sin egen synd. Du skall inte förvanska rätten för främlingen eller den faderlöse, och inte ta en änkas kläder i pant. Du skall komma ihåg att du har varit slav i Egypten och att Herren, din Gud, har befriat dig därifrån. Därför befaller jag dig att iaktta detta. När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, skall du inte gå tillbaka för att hämta den. Den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta för att Herren, din Gud, må välsigna dig i allt du företar dig. När du slår ner dina oliver, skall du inte sedan söka genom grenarna. Det som finns kvar skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. När du plockar druvorna i din vingård, skall du inte göra någon efterskörd. Det som finns kvar skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Kom ihåg att du själv har varit slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att iaktta detta. Om en tvist uppstår mellan män och de kommer inför rätta, och man där dömer mellan dem, skall man fria den oskyldige och fälla den skyldige. Om den skyldige förtjänar spöstraff, skall domaren befalla honom att lägga sig ner och under sin övervakning låta honom få det antal slag som svarar mot hans brott. Fyrtio slag får man ge honom, inte mer, för att din broder inte skall bli vanärad i dina ögon om man fortsätter att slå honom ännu mer. Du skall inte binda till munnen på oxen som tröskar. När bröder bor tillsammans och en av dem dör utan någon son, skall den dödes hustru inte gifta sig med någon främmande man utanför släkten. Hennes svåger skall gå in till henne och ta henne till hustru och så uppfylla sin plikt som svåger. Och den förste son hon föder skall få den döde broderns namn, för att dennes namn inte skall utplånas ur Israel. Men om mannen inte vill gifta sig med sin svägerska, skall hon gå upp till de äldste i porten och säga: "Min svåger vägrar att föra sin brors namn vidare i Israel. Han vill inte uppfylla sin plikt som svåger." Då skall de äldste i staden där han bor kalla på honom och tala med honom. Om han står fast och säger: "Jag vill inte gifta mig med henne", då skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldste och dra skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och säga: "Så gör man med den man som inte vill bygga upp sin brors hus." Hans hus skall sedan i Israel kallas 'den barfotades hus'. Om två män slåss med varandra och den enes hustru kommer för att hjälpa sin man mot den andre när denne slår honom, och hon räcker ut sin hand och fattar tag i hans könsdelar, då skall du hugga av hennes hand och du skall inte visa henne någon skonsamhet. Du skall inte ha två slags vikt i din börs, en stor och en liten, och i ditt hem skall du inte ha två slags efamått, ett stort och ett litet. Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. För Herren, din Gud, avskyr alla som gör orätt på detta sätt. Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta! När du kommer in i det land som Herren, din Gud, ger dig till arvedel och du tar det i besittning och bor där, då skall du ta det första av markens alla frukter, som du skördar från ditt land som Herren, din Gud, ger dig, lägga detta i en korg och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn. Och du skall gå till den som i de dagarna är präst och säga till honom: "Jag kungör i dag för Herren, din Gud, att jag har kommit in i det land som Herren med ed har lovat våra fäder att ge oss." Prästen skall då ta korgen ur din hand och sätta ner den inför Herrens, din Guds, altare. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du ta till orda och säga: "Min fader var en kringvandrande aramé, som drog ner till Egypten och bodde där som främling med en liten skara, och där blev han ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men egyptierna behandlade oss illa, förtryckte oss och lade tungt arbete på oss. Då ropade vi till Herren, våra fäders Gud, och Herren hörde vår röst och såg vårt lidande, vår nöd och vårt betryck. Och Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under. Han lät oss komma till denna plats och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och se, nu bär jag fram den första frukten från den mark som du, Herre, har gett mig." Och du skall sätta ner korgen inför Herrens, din Guds, ansikte och tillbedja inför Herrens, din Guds, ansikte. Över allt det goda som Herren, din Gud, har gett dig och ditt hus skall du glädja dig tillsammans med leviten och främlingen som bor hos dig. När du under det tredje året, året för tiondegivande, har lagt undan hela tiondet av din avkastning och gett det åt leviten, främlingen, den faderlöse och änkan och de har ätit av det inom dina portar och blivit mätta, då skall du säga inför Herrens, din Guds, ansikte: "Jag har fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har gett det åt leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, helt enligt det bud som du har gett mig. Jag har inte överträtt eller glömt något av dina bud. Jag åt inget av det när jag hade sorg, och jag förde inte bort något av det när jag var oren, och gav inte något av det till de döda. Jag har lyssnat till Herrens, min Guds, röst och i allt gjort så som du har befallt mig. Se ner från din heliga boning, från himlen, och välsigna ditt folk Israel, och det land som du har gett oss, ett land som flödar av mjölk och honung, så som du med ed lovade våra fäder." Herren, din Gud, befaller dig i dag att följa dessa stadgar och föreskrifter. Du skall hålla fast vid och följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har i dag sagt att Herren skall vara din Gud och att du skall vandra på hans vägar, hålla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyssna till hans röst. Och Herren har i dag gett dig sitt ord på att du skall vara hans egendomsfolk, så som han har sagt till dig, och att du skall hålla alla hans bud. Han skall upphöja dig till lov, berömmelse och ära över alla folk som han har gjort. Du skall vara ett heligt folk åt Herren, din Gud, så som han har lovat. Mose och de äldste i Israel gav folket denna befallning: "Håll alla de bud som jag i dag ger er. Den dag ni kommer över Jordan, in i det land som Herren, din Gud, ger dig, skall du resa stora stenar åt dig och bestryka dem med kalk. När du har gått över skall du på dem skriva alla ord i denna lag, för att du må komma in i det land som Herren, din Gud, ger dig, ett land som flödar av mjölk och honung, så som Herren, dina fäders Gud, har lovat dig. När ni har gått över Jordan, skall ni på berget Ebal resa dessa stenar som jag i dag ger er befallning om, och du skall bestryka dem med kalk. Och du skall där bygga ett altare åt Herren, din Gud, ett altare av stenar, som du inte skall bearbeta med något järn. Av ohuggna stenar skall du bygga Herrens, din Guds, altare, och på det skall du offra brännoffer åt Herren, din Gud. Där skall du också offra gemenskapsoffer och du skall äta och glädja dig inför Herrens, din Guds, ansikte. På stenarna skall du klart och tydligt skriva alla ord i denna lag." Mose och de levitiska prästerna sade till hela Israel: "Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit Herrens, din Guds, folk. Du skall lyda Herrens, din Guds, röst och hålla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig." På den dagen gav Mose folket denna befallning: När ni har gått över Jordan skall dessa stammar stå på berget Gerissim och välsigna folket: Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Josef och Benjamin. Och dessa skall stå och uttala förbannelsen på berget Ebal: Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali. Leviterna skall sedan ta till orda och med hög röst säga till alla i Israel: Förbannad är den man som gör en utskuren eller gjuten avgud, en styggelse för Herren, ett verk av en konstarbetares händer, och som i hemlighet sätter upp den. Och allt folket skall svara och säga: "Amen." Förbannad är den som föraktar sin far eller sin mor. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som leder en blind vilse på vägen. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som förvanskar rätten för främlingen, den faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som ligger med sin fars hustru, ty han vanärar sin fars bädd. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som ligger med något djur. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som ligger med sin syster, sin fars dotter eller sin mors dotter. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som ligger med sin svärmor. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som i hemlighet slår ihjäl sin nästa. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som tar mutor för att slå ihjäl en oskyldig och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: "Amen." Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem. Och allt folket skall säga: "Amen." Om du lyssnar till Herrens, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud som jag i dag ger dig, så skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. Och alla dessa välsignelser skall komma över dig och nå fram till dig, när du lyssnar till Herrens, din Guds, röst. Välsignad skall du vara i staden,och välsignad ute på marken. Välsignad skall ditt moderlivs frukt varaoch din marks gröda,det din boskap föder,din nötboskaps kalvaroch lammen i din hjord. Välsignad skall din korg varaoch välsignat ditt baktråg. Välsignad skall du vara när du kommer in,och välsignad skall du vara när du går ut. När dina fiender reser sig upp mot dig, skall Herren låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig. Herren skall befalla sin välsignelse att vara med dig i dina förråd och i allt vad du företar dig. Han skall välsigna dig i det land som Herren, din Gud, ger dig. Herren skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter Herrens namn och de skall frukta för dig. Herren skall ge dig överflöd av allt gott - barn, avkomma från boskapen och gröda på marken - i det land som Herren med ed har lovat dina fäder att ge dig. Herren skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk. Du skall ge lån åt många hednafolk men själv skall du inte låna av någon. Herren skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och följa dem. Vik inte av, vare sig till höger eller vänster, från något av alla de bud som jag i dag ger er, så att du följer andra gudar och tjänar dem. Men om du inte lyder Herrens, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig: Förbannad skall du vara i staden,och förbannad ute på marken. Förbannad skall din korg varaoch förbannat ditt baktråg. Förbannad skall ditt moderlivs frukt varaoch din marks gröda,din nötboskaps kalvaroch lammen i din hjord. Förbannad skall du vara när du kommer in,och förbannad skall du vara när du går ut. Herren skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig. Herren skall låta pesten drabba dig, till dess han har utrotat dig ur det land dit du nu kommer för att ta det i besittning. Herren skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås. Himlen över ditt huvud skall vara som koppar, och jorden under dig skall vara som järn. Damm och stoft skall vara det regn Herren ger åt ditt land. Från himlen skall det komma ner över dig, till dess att du förgörs. Herren skall låta dig bli slagen inför dina fiender. På en väg skall du dra ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för dem, och du skall bli ett avskräckande exempel för alla riken på jorden. Dina dödas kroppar skall bli mat åt alla himlens fåglar och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem. Herren skall slå dig med Egyptens utslag och bölder, med skabb och skorv, så att du inte kan botas. Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och sinnesförvirring. Du skall famla mitt på ljusa dagen, så som en blind famlar i mörker, och du skall inte ha framgång på dina vägar. Du skall bli förtryckt och plundrad i alla dina dagar utan att någon räddar dig. Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall ligga med henne. Du skall bygga ett hus, men inte få bo i det. Du skall plantera en vingård, men inte få skörda någon frukt från den. Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall inte få äta av den. Din åsna skall rövas bort från dig i din åsyn och inte föras tillbaka till dig. Dina får skall ges till dina fiender utan att någon kommer till din hjälp. Dina söner och döttrar skall ges till främmande folk, och dina ögon skall se det och ivrigt längta efter dem varje dag, men du skall stå maktlös. Ett folk som du inte känner skall äta frukten av din mark och allt ditt arbete. Du skall i alla dina dagar bli förtryckt och utsatt för våld. Du skall drivas till vanvett av det du kommer att se med dina ögon. Herren skall slå dig med svåra bölder på knän och ben, ja, från fotbladet ända till hjässan, så att du inte skall kunna botas. Herren skall föra dig och den kung som du sätter över dig bort till ett folk som varken du eller dina fäder har känt, och där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Du skall bli till häpnad och ett ordspråk och en nidvisa bland alla de hednafolk som Herren skall föra dig till. På åkern skall du föra ut mycket säd, men du skall skörda litet, för gräshoppor skall äta upp den. Vingårdar skall du plantera och bruka, men inget vin skall du få att dricka och inget skall du få samla in, ty maskar skall äta upp allt. Olivplanteringar skall du ha överallt i ditt land, men du skall inte smörja din kropp med oljan, för oliverna skall falla av. Söner och döttrar skall du föda, men du skall inte få behålla dem, för de måste gå i fångenskap. Alla dina träd och all din marks frukt skall angripas av gräshoppor. Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig allt högre och högre, men du skall sjunka ner allt djupare och djupare. Han skall ge lån åt dig, men du skall inte ge lån åt honom. Han skall bli huvudet och du skall bli svansen. Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till Herrens, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. Som tecken och under skall de komma över dig och dina efterkommande till evig tid. Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, med glädje och av hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt, skall du komma att tjäna fiender som Herren skall sända mot dig, under hunger, törst och nakenhet och brist på allt. Och han skall lägga ett järnok på din nacke till dess att han har utrotat dig. Herren skall sända över dig ett folk från fjärran, från jordens ände, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med bister uppsyn, som inte tar hänsyn till de gamla och inte visar förbarmande med de unga. Det folket skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark, till dess du utrotas, ty de skall inte lämna kvar åt dig vare sig säd, vin eller olja, inte din nötboskaps kalvar eller lammen i din hjord, till dess de har gjort slut på dig. De skall angripa dig i alla dina städer, till dess att dina höga och befästa murar som du förtröstar på, faller i hela ditt land. Ja, de skall angripa dig i alla dina städer över hela ditt land, det land som Herren, din Gud, har gett dig. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig att du skall äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar som Herren, din Gud, har gett dig. En veklig och mycket bortskämd man hos dig skall då med så ont öga se på sin bror och på hustrun som han tar i famn och på de barn han ännu har kvar, att han inte åt någon av dem vill dela med sig av sina barns kött, ty han äter det själv, eftersom han inte har något annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i alla dina städer. En veklig och bortskämd kvinna hos dig, så veklig och bortskämd att hon inte ens försökt sätta sin fot på marken, skall då med så ont öga se på mannen som hon tar i famn och på sin son och sin dotter, att hon missunnar dem efterbörden som kommer ur hennes liv och barnen som hon föder. I brist på allt annat skall hon i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina städer. Om du inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn " Herren, din Gud", då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, elakartade och långvariga sjukdomar. Han skall låta Egyptens alla farsoter, som du är rädd för, komma tillbaka, och de skall drabba dig. Också många andra sjukdomar och plågor, som inte är nerskrivna i denna lagbok, skall Herren låta komma över dig till dess att du går under. Och av er skall det bli kvar ett fåtal, ni som tidigare var talrika som stjärnorna på himlen. Detta därför att du inte lyssnade till Herrens, din Guds, röst. Och det skall ske att liksom Herren förut fröjdade sig över er, när han fick göra er gott och föröka er, så skall Herren nu fröjda sig över er, när han utrotar och förgör er. Ni skall ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning. Herren skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra, och där skall du tjäna andra gudar som varken du eller dina fäder har känt, gudar av trä och sten. Bland de folken skall du inte få någon ro eller någon vila för din fot. Herren skall där ge dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en ångestfylld själ. Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: "Om det ändå vore kväll!", och om kvällen skall du säga: "Om det ändå vore morgon!" Detta på grund av den fruktan du skall känna i ditt hjärta och den syn dina ögon skall se. Och Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade till dig: "Du skall inte se den mer." Där skall ni bjuda ut er till salu som slavar och slavinnor åt era fiender. Men ingen skall vilja köpa. Dessa är orden i det förbund som Herren befallde Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, förutom det förbund som han hade slutit med dem vid Horeb. Mose kallade samman hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt vad Herren har gjort inför era ögon i Egyptens land med farao och alla hans tjänare och hela hans land, de stora prövningar som du med egna ögon har sett, de stora tecknen och undren. Men ännu till denna dag har Herren inte gett er hjärtan till att förstå, ögon till att se och öron till att höra. Jag ledde er i öknen i fyrtio år. Era kläder blev inte utslitna på er, inte heller sandalerna på dina fötter. Bröd fick ni inte att äta och inte vin eller starka drycker att dricka, för att ni skulle veta att jag är Herren, er Gud. Och när ni kom till denna plats, drog Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi slog dem. Vi intog deras land och gav det till arvedel åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. Ni skall därför hålla detta förbunds ord och följa dem, för att ni må ha framgång i allt vad ni gör. Ni står i dag alla inför Herren, er Gud: era huvudmän, era stammar, era äldste och era tillsyningsmän, alla män i Israel, era barn och hustrur, främlingen som är hos dig i ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare, för att du må träda in i Herrens, din Guds, förbund, det edsförbund som Herren, din Gud, i dag sluter med dig. Ty han vill i dag upphöja dig så att du skall vara hans folk och han din Gud, så som han har sagt dig och så som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Och det är inte endast med er som jag i dag sluter detta förbund, detta edsförbund, utan både med dem som i dag står här med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som inte är här med oss i dag. Ni vet själva hur vi bodde i Egyptens land och hur vi drog mitt igenom de hednafolks länder som ni nu har lämnat. Ni såg deras vidrigheter och deras eländiga avgudar av trä och sten, silver och guld, som fanns hos dem. Men bland er får det inte finnas någon man eller kvinna, någon släkt eller stam som i sitt hjärta i dag vänder sig bort ifrån Herren, vår Gud, för att gå bort och tjäna dessa hednafolks gudar. Bland er får det inte finnas någon rot som frambringar gift och malört, så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och torrt, förgås. Herren skall inte vara villig att förlåta honom. Herrens vrede och nitälskan skall då vara som en rykande eld mot den mannen, och varje förbannelse som är uppskriven i denna bok kommer att vila på honom, och Herren skall utplåna hans namn under himlen. Herren skall avskilja honom från alla Israels stammar och låta honom drabbas av olycka, enligt alla förbannelserna i det förbund som är uppskrivet i denna lagbok. Det kommande släktet, era barn som träder fram efter er, och främlingen som kommer från ett avlägset land, de skall säga, när de ser detta lands plågor och de sjukdomar som Herren slagit detta land med - svavel och salt och en helt förbränd jord, som inte kan besås och inte ge någon gröda och där ingen växtlighet kan skjuta upp, en ödeläggelse som när Herren i sin vrede och förbittring omstörtade Sodom och Gomorra, Adma och Sebojim - ja, alla folk skall då säga: "Varför har Herren gjort så mot detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?" Och man skall svara: "Därför att de övergav det förbund som Herren, deras fäders Gud, slöt med dem när han förde dem ut ur Egyptens land. De gick bort och tjänade andra gudar och tillbad dem, gudar som de inte kände och som han inte hade tilldelat dem. Därför upptändes Herrens vrede mot detta land, så att han lät varje förbannelse som är uppskriven i denna bok komma över det. Och Herren ryckte upp dem ur deras land med vrede och förbittring och stor förtörnelse och förkastade dem till ett annat land, så som nu har skett." Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag. När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit Herren, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till Herren, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ, då skall Herren, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig. Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle Herren, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. Herren, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder. Herren, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. Då ska du få leva. Och Herren, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina fiender och på dem som hatar och förföljer dig. Du skall på nytt lyssna till Herrens röst och följa alla hans bud som jag i dag ger dig. Herren, din Gud, skall ge dig överflöd i allt vad du företar dig och då det gäller dina barn, avkomman från din boskap och grödan från din mark. Ty så som Herren fröjdade sig över dina fäder, skall han åter fröjda sig över dig och göra dig gott, när du lyssnar till Herrens, din Guds, röst och håller hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. Ty det bud som jag i dag ger dig är inte för svårt för dig och det är inte långt borta. Det är inte i himlen, så att du behöver säga: "Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: "Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det. Se, jag lägger i dag fram för dig livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du må leva och föröka dig, och för att Herren, din Gud, må välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning. Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva, genom att du älskar Herren, din Gud, och lyssnar till hans röst och håller dig till honom. Ty detta betyder liv och lång levnad för dig, så att du får bo i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Mose gick i väg och talade dessa ord till hela Israel. Han sade till dem: "Jag är i dag etthundratjugo år. Jag kan inte längre vara ledare och anförare, och Herren har sagt till mig: 'Du skall inte komma över denna Jordan.' Men Herren, din Gud, går själv framför dig. Han skall förgöra dessa folk för dig och du skall driva bort dem. Josua skall anföra dig, som Herren har sagt. Herren skall göra med dem så som han gjorde med Sichon och Og, amoreernas kungar, och med deras land när han lät dem gå under. Herren skall överlämna dem till er och ni skall göra med dem alldeles så som jag har befallt er. Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem. Ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig." Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför hela Israel: "Var stark och frimodig, ty du skall med detta folk gå in i det land som Herren med ed har lovat deras fäder att ge dem och du skall utskifta det åt dem som arv. Herren går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad." Mose skrev denna lag och gav den åt prästerna, Levi söner, som bar Herrens förbundsark, och åt alla de äldste i Israel. Och Mose befallde dem och sade: "Vid slutet av vart sjunde år, när friåret är inne, vid lövhyddohögtiden, då hela Israel kommer för att träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer, då skall du läsa upp denna lag inför hela Israel, för att de skall höra den. Samla folket, män, kvinnor, barn och främlingen som är hos dig inom dina portar, så att de får höra och så lär sig frukta Herren, er Gud, och noggrant följer alla ord i denna lag. Också deras barn, som ännu inte känner den, skall höra och lära sig den så att de fruktar Herren, er Gud, så länge ni lever i det land dit ni drar över Jordan för att ta det i besittning." Herren sade till Mose: "Se, tiden är nära då du skall dö. Kalla på Josua och inställ er i uppenbarelsetältet, så skall jag insätta honom i hans ämbete." Mose gick då med Josua och inställde sig i uppenbarelsetältet. Då visade sig Herren i tältet i en molnstod, och molnstoden blev stående vid ingången till tältet. Och Herren sade till Mose: "Se, när du har gått till vila hos dina fäder, skall detta folk stå upp och trolöst följa främmande gudar i det land dit de kommer och de skall överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. Min vrede skall den dagen upptändas mot dem, och jag skall överge dem och dölja mitt ansikte för dem, så att de förgås. Olyckor och lidande i mängd skall drabba dem. Då skall de säga: Är det inte därför att vår Gud inte är med oss som dessa olyckor har drabbat oss? Den dagen skall jag helt dölja mitt ansikte på grund av allt det onda som de har gjort genom att vända sig till andra gudar. Skriv nu upp åt er denna sång, lär Israels barn den och lägg den i deras mun. Den skall så bli för mig ett vittne mot Israels barn. När jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat åt deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung, och de äter och blir mätta och feta, skall de vända sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta mitt förbund. När då olyckor och lidande i mängd drabbar dem, skall denna sång vara ett vittnesbörd mot dem, ty deras efterkommande skall inte glömma den. Ty jag vet vilka tankar de umgås med redan nu, innan jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat dem." Den dagen skrev Mose ner sången och lärde Israels barn den. Och han insatte Josua, Nuns son, i ämbetet och sade: "Var stark och frimodig, ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag är med dig." Sedan Mose till alla delar hade skrivit ner orden i denna lag i en bok, befallde han leviterna som bar Herrens förbundsark och sade: "Tag denna lagbok och lägg den vid sidan av Herrens, er Guds, förbundsark, och den skall ligga där som ett vittnesbörd mot dig. Ty jag vet att du är upprorisk och hårdnackad. Se, ännu medan jag lever bland er har ni varit upproriska mot Herren. Hur mycket mer skall ni då inte bli det efter min död! Kalla samman till mig alla de äldste i era stammar, liksom era tillsyningsmän, så att jag får tala dessa ord till dem och ta himmel och jord till vittnen mot dem. Ty jag vet att ni efter min död kommer att göra det som är fördärvligt och vika av från den väg som jag har befallt er att gå. Därför skall olycka drabba er i kommande dagar, när ni gör sådant som är ont i Herrens ögon och väcker hans vrede genom era gärningar." Inför Israels hela församling talade Mose denna sångs ord från början till slut. Lyssna, ni himlar, jag vill tala,hör, du jord, orden frånmin mun. Som regnet må min lära drypa,som daggen må mitt tal flöda,som rikligt regn på grönska,som regnskurar på gräs. Ty Herrens namn skall jag förkunna,ge ära åt vår store Gud. Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar,ty alla hans vägar är rätta.En trofast Gud utan svek,rättfärdig och rättvis är han. De har handlat illa mot honom,de är inte hans barn, utan en skam,ett förvänt och avogt släkte. Är det så du lönar Herren,du dåraktiga och ovisa folk?Är han då ej din Fader som skapade dig,han som danade och formade dig? Kom ihåg forna dagar.Ge akt på gångna släktens år.Fråga din far, han skall berätta för dig,dina äldste, de skall säga dig det. När den Högste gav arvslotter åt folken,när han spred ut människors barn,då utstakade han gränserna för folkenefter antalet av Israels barn. Ty Herrens del är hans folk,Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land,i ödslig, tjutande ödemark.Han omslöt honom och tog honom i sin vård,han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn väcker upp sitt bo,och svävar över sina ungar,så bredde han ut sina vingar och tog emot honomoch bar honom på sina fjädrar. Blott Herren ledde honom,ingen främmande gud vid hans sida. Han lät honom fara fram över landets höjderoch han fick äta av markens gröda.Han lät honom suga honung ur hällebergetoch olja ur den hårda klippan. Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,tillsammans med det bästa av lamm,baggar från Basan och bockar,det bästa och märgfullaste vete.Druvors blod drack du, skummande vin. Då blev Jesurun fet och slog bakut.Du blev fet och tjock och stinn.Han övergav Gud, sin skapare,och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom genom främmande gudar,med vidrigheter väckte de hans vrede. De offrade åt onda andar, som inte är Gud,åt gudar som de inte kände,nya gudar som nyss kommit tilloch som era fäder ej fruktade. Du övergav Klippan som födde dig.Du glömde Gud som gav dig livet. Herren såg detta och förkastade dem,eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom. Han sade: "Jag vill dölja mitt ansikte för dem,jag vill se vilket slut de får.Ty de är ett förvänt släkte,barn utan trohet. De har retat mig med gudar som inte är gudar,väckt min vrede med sina tomma avgudar.Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk,med ett dåraktigt hednafolk skall jag väcka deras förtret. Ty genom min vrede har en eld täntsoch den brinner till dödsrikets djup.Den förtär jorden med dess grödaoch sätter bergens grundvalar i brand. Jag skall hopa olyckor över dem,mina pilar skall jag skjuta på dem. Hungersnöd skall drabba dem,feberglöd förtära dem,pest som bittert pinar.Jag skall sända över dem vilddjurs tänderoch gift från ormar som krälar i stoftet. Ute skall svärdet dräpa deras barn,inne gör skräcken det.Unga män och jungfrur förgås,spädbarn och grånade män. Jag skulle säga: Jag vill skingra dem,utplåna minnet av dem bland människor, om jag inte fruktade hån från fienden,att deras ovänner skulle misstyda det,och säga: Vår hand är mäktig,det var inte Herren som gjorde allt detta." Ty ett rådlöst folk är de,och förstånd finns ej i dem. Vore de visa skulle de inse detta,de skulle förstå vilket slut de måste få. Hur kunde en enda jaga tusen framför sig,två driva tiotusen på flykten, om ej deras Klippa hade sålt dem,om ej Herren hade utlämnat dem? Ty de andras klippa är ej som vår Klippa,det kan våra fiender döma om. Ty från Sodoms vinstock är deras vinstock,och från Gomorras fält.Deras druvor är giftiga druvor,deras klasar är beska. Deras vin är ormars etter,kobrors grymma gift. Sådant ligger förvarat hos mig,förseglat i mina förrådshus. Min är hämnden och vedergällningen,sparad till den tid då deras fot skall vackla.Ty nära är deras olyckas dag,det som väntar dem kommer med hast. Ty Herren skall ta sig an sitt folks sak,och förbarma sig över sina tjänare,när han ser att deras kraft är bortaoch att ingen finns kvar, varken slav eller fri. Då skall han fråga: Var är deras gudar,klippan de tog sin tillflykt till, de som åt deras slaktoffers fettoch drack deras drickoffers vin?Må de stå upp och hjälpa er,må de vara ert beskydd. Se nu, jag, jag är Gud,det finns ingen Gud vid sidan av mig.Jag dödar och jag gör levande,jag slår och jag helar.Ingen kan rädda ur min hand. Se, jag lyfter min hand upp mot himlen,och säger: Så sant jag lever för evigt: När jag har vässat mitt flammande svärdoch min hand skipar rätt,skall jag ta hämnd på mina ovänneroch vedergälla dem som hatar mig. Jag skall göra mina pilar berusade av blod,mitt svärd skall mätta sig av kött,av de slagnas och fångnas blod,av fiendehövdingars huvuden. Jubla, ni hednafolk med hans folk,ty han hämnas sina tjänares blod.Han tar hämnd på sina ovänneroch bringar försoning för sitt land, sitt folk." Mose kom tillsammans med Hosea, Nuns son, och talade hela denna sångs ord inför folket. Och när Mose hade talat alla dessa ord till hela Israel, sade han till dem: "Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. Genom detta ord skall ni få ett långt liv i det land, dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning." Samma dag talade Herren till Mose och sade: "Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land mitt emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land som jag ger åt Israels barn till besittning. Du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till ditt folk, liksom din bror Aron dog på berget Hor och samlades till sitt folk. Detta sker därför att ni var trolösa mot mig mitt bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kadesh i öknen Sin, eftersom ni inte höll mig helig bland Israels barn. Du skall se landet rakt framför dig, men du skall inte komma in dit, till det land som jag ger åt Israels barn. Detta är den välsignelse gudsmannen Mose uttalade över Israels barn före sin död: Han sade:" Herren kom från Sinai,från Seir gick hans sken upp över dem.Han strålade fram från berget Paran,ur skaran av mångtusen heliga.På hans högra sida brann i eld en lag för dem. I sanning, han älskar folken.Alla hans heliga är i din hand.De faller ner vid din fot,de tar emot av dina ord. Mose gav oss en lag,en arvedel för Jakobs menighet. Han blev kung i Jesurun,när folkets huvudmän samlades,Israels alla stammar." "Må Ruben leva och ej dö.Dock blir hans män en liten skara." Detta sade han om Juda:"Hör, o Herre, Juda röst,låt honom komma till sitt folk.Med sina händer strider han för det.Bli en hjälp för honom mot hans ovänner." Om Levi sade han:"Dina tummim och dina urim tillhör din fromme,som du prövade i Massa,som du kämpade med vid Meribas vatten, han som sade om sin fader och sin moder:'Jag ser dem inte',och som inte ville kännas vid sina bröder,ej heller veta av sina barn.Ty de tog vara på ditt ord,och ditt förbund höll de. De skall lära Jakob dina förordningaroch Israel din lag.De skall bära fram rökelse för din näsa,och heloffer på ditt altare. Välsigna, o Herre, hans kraft,låt hans händers verk behaga dig.Krossa höfterna på hans motståndare,på hans fiender, så att de inte kan resa sig." Om Benjamin sade han:" Herrens älskadeskall bo i trygghet hos honomsom alltid skyddar honom.Mellan hans höjder skall han bo." Om Josef sade han:"Välsignat av Herren vare hans land,med himlens ädlaste gåvor, med dagg,med gåvor från djupet som ligger där nere, med solens ädlaste alsteroch månvarvens ädlaste frukter, med de uråldriga bergens yppersta skatteroch de eviga höjdernas dyrbara frukt, med jordens dyrbara frukt och all dess fullhet,med nåd från honom som bodde i busken.Må detta komma över Josefs huvud,över hans hjässa, fursten bland bröder. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,som en vildoxes är hans horn.Med dem stångar han folken,också dem som bor vid jordens ändar.Sådana är Efraims tiotusenden,sådana Manasses tusenden." Om Sebulon sade han:"Gläd dig, Sebulon, när du drar ut,och du Isaskar, i dina tält. Folk bjuder de in till sitt berg.Där offrar de rätta offer.Ty havens rikedom suger de till sig,och skatter som sanden döljer." Om Gad sade han:"Lovad vare han som gav rymligt land åt Gad!Han bor som en lejoninna,och krossar både arm och hjässa. Han utsåg den bästa delen åt sig själv,ty där var hans härskarlott förvarad.När folkets huvudmän kom samman,utförde han Herrens rätt,hans domar med Israel." Om Dan sade han:"Dan är ett ungt lejon,som rusar ner från Basan." Om Naftali sade han:"Naftali har fått riklig nådoch full välsignelse av Herren.Väster och söder skall du ta i besittning." Om Aser sade han:"Välsignad bland söner är Aser.Må han bli älskad av sina bröder,och må han doppa sin fot i olja. Av järn och koppar skall dina reglar vara,och som dina dagar din kraft." "Ingen är som Jesuruns Gud,han som far fram på himlen till din hjälp,på skyarna i sitt majestät. En tillflykt är han, urtidens Gud,och här nere råder hans eviga armar.Han skall jaga fienderna framför dig,och säga: Förgör dem! Så skall Israel bo i trygghet,Jakobs källa lämnas ifredi ett land med säd och vin,under en himmel som dryper av dagg. Salig är du, Israel. Vem är dig lik?Du är ett folk, som har sin räddning i Herren.Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd.Dina fiender skall visa dig underdånighet,och du skall gå fram över deras höjder." Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av Pisga, mitt emot Jeriko. Där lät Herren honom se hela landet, från Gilead ända till Dan och hela Naftali och Efraims och Manasse land och hela Juda land, ända till Västra havet, och Negev och Jordanslätten, det vill säga lågslätten vid Jeriko, Palmstaden, ända till Soar. Och Herren sade till honom: "Detta är det land, som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, när jag sade: Åt dina efterkommande skall jag ge det. Jag har låtit dig se det med dina ögon, men dit in skall du inte komma." Och Herrens tjänare Mose dog där i Moabs land, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor. Men till denna dag har ingen fått veta var hans grav finns. Mose var etthundratjugo år när han dog, hans ögon var inte skumma, hans livskraft inte försvunnen. Israels barn sörjde Mose på Moabs hedar under trettio dagar. Sedan var sorgetidens gråtodagar efter Mose slut. Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, ty Mose hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som Herren hade befallt Mose. I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som Herren kände ansikte mot ansikte, ingen om man tänker på alla de tecken och under som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel.

När Herrens tjänare Mose var död, sade Herren till Josua, Nuns son, Moses tjänare: "Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över Jordan, du och allt detta folk, in i det land som jag skall ge åt Israels barn. Varje plats där ni sätter er fot har jag givit er, som jag lovade Mose. Från öknen till Libanon och ända till den stora floden Eufrat, över hela hetiternas land och till Stora havet västerut, skall ert område sträcka sig. Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar. Så som jag har varit med Mose, så skall jag också vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig. Var stark och frimodig, ty du skall som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart än du går." Josua befallde folkets tillsyningsmän och sade: "Gå igenom lägret och säg till folket: Gör i ordning färdkost åt er. Ty om tre dagar skall ni gå över Jordan för att komma in i och inta det land som Herren, er Gud, har gett er till besittning." Men till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam sade Josua: "Kom ihåg det som Herrens tjänare Mose befallde er, när han sade: Herren, er Gud, skall låta er komma till ro och ge er detta land. Era hustrur, era små barn och er boskap skall stanna kvar i det land som Mose har gett er här på andra sidan Jordan. Men ni själva, alla tappra stridsmän, skall dra i väg beväpnade i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit era bröder komma till ro liksom ni, och de också har tagit i besittning det land som Herren, er Gud, ger dem. Sedan kan ni vända tillbaka till det land som skall vara er besittning. Ni skall då ta i besittning det land som Herrens tjänare Mose har gett er här på andra sidan Jordan, på östra sidan." De svarade Josua: "Allt som du har befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. Som vi har lytt Mose i allt, skall vi också lyda dig. Må endast Herren, din Gud, vara med dig, så som han var med Mose. Var och en som trotsar dina befallningar och inte lyder dina ord, vad du än befaller honom, han skall dödas. Var stark och frimodig." Josua, Nuns son, sände i hemlighet ut två spejare från Sittim och sade: "Gå och undersök landet och särskilt Jeriko." De gav sig i väg och kom in i ett hus, där en sköka vid namn Rahab bodde, och där lade de sig att vila. Men för kungen i Jeriko berättade man: "I natt har några israelitiska män kommit hit för att bespeja landet." Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sade: "Lämna ut de män som har kommit till dig och tagit in i ditt hus, de har kommit hit för att bespeja hela landet." Men kvinnan tog de båda männen och gömde dem. Sedan sade hon: "Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. Och när porten skulle stängas sedan det hade blivit mörkt, gick männen ut, och jag vet inte vart de tog vägen. Skynda efter dem, så får ni nog tag i dem." Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade utbredda på taket. Männen skyndade efter dem på vägen till Jordan mot vadställena. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängdes stadsporten. Men innan spejarna hade lagt sig, gick hon upp till dem på taket och sade: "Jag vet att Herren har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invånare bävar för er. Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. När vi hörde detta blev våra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stå er emot. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. Lova mig därför med ed vid Herren att eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, skall också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det, och låt min far och min mor, mina bröder och mina systrar leva, liksom alla som tillhör dem, och rädda oss från döden." Männen sade till henne: "Med vårt eget liv svarar vi för ert, bara ni inte förråder vårt ärende. När Herren ger oss landet, skall vi visa nåd och trofasthet mot dig." Då släppte hon ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var en del av stadsmuren, så att hon bodde i själva muren. Och hon sade till dem: "Gå upp i bergen, så att era förföljare inte träffar på er. Håll er gömda där i tre dagar, till dess era förföljare har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta er färd." Och männen sade till henne: "Vi är fria från den ed du har tagit av oss, om du, när vi kommer in i landet, inte binder detta röda snöre i fönstret som du släppte ner oss genom, och likaså om du inte har din far och din mor och dina bröder, alla som tillhör din fars hus, samlade hemma hos dig. Men om någon går ut genom dörren till ditt hus, skall hans blod komma över hans eget huvud, och vi är utan skuld. Om däremot någon bär hand på en av dem som är inne i ditt hus, skall dennes blod komma över vårt huvud. Men om du förråder vårt ärende är vi fria från den ed som du har tagit av oss." Hon svarade: "Låt det bli som ni har sagt." Så sände hon i väg dem, och de gav sig av. Och hon band det röda snöret i fönstret. De begav sig i väg och gick upp i bergen och stannade där i tre dagar, till dess deras förföljare hade vänt tillbaka. Dessa hade sökt efter dem överallt längs vägen men inte funnit dem. Sedan vände de båda männen tillbaka ner från bergen och gick över floden och kom till Josua, Nuns son. De berättade för honom allt som hade hänt dem. Och de sade till Josua: " Herren har gett hela landet i vår hand. Alla landets invånare bävar för oss." Tidigt följande morgon bröt Josua och alla Israels barn upp från Sittim och kom till Jordan. Där stannade de över natten innan de gick över. Men efter tre dagar gick tillsyningsmännen genom lägret och befallde folket och sade: "Så snart ni får se Herrens, er Guds, förbundsark och de levitiska prästerna som bär den, skall också ni bryta upp från er plats och följa den, men låt det vara ett avstånd på omkring tvåtusen alnar mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni skall veta vilken väg ni skall gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut." Och Josua sade till folket: "Helga er, för i morgon skall Herren göra under bland er." Därefter sade Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket. Herren sade till Josua: "I dag skall jag börja göra dig stor i hela Israels ögon, så att de märker att jag är med dig, så som jag har varit med Mose. Befall nu prästerna som bär förbundsarken och säg: Så snart ni kommer till den yttersta randen av Jordans vatten, skall ni stanna där vid Jordan." Och Josua sade till Israels barn: "Kom fram hit och hör Herrens, er Guds, ord." Josua fortsatte: "Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kananeerna, hetiterna, hiveerna, perisseerna, girgaseerna, amoreerna och jebusiterna för er: Se, hela jordens Herres förbundsark drar nu framför er över Jordan. Välj ut tolv män ur Israels stammar, en man från varje stam. Så snart prästerna som bär Herrens, hela jordens Herres, ark står stilla med sina fötter i Jordans vatten, skall Jordans vatten, det som kommer uppifrån, skäras av i sitt lopp och bli stående som en hög vall." Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och prästerna som bar förbundsarken gick framför folket. När de som bar arken kom till Jordan och prästerna, som bar den, med sina fötter rörde vid yttersta randen av vattnet i Jordan, som under hela skördetiden svämmar över alla sina bräddar, då stannade det vatten som kom uppifrån och det blev stående som en hög vall långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger bredvid Saretan. Det vatten som flöt ner mot Hedmarkshavet, Döda havet, skars på det sättet av helt och hållet. Och folket gick över mitt emot Jeriko. Prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan. Och hela Israel gick över på torr mark, till dess allt folket helt och hållet kommit över Jordan. När allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade Herren till Josua: "Välj ut bland folket tolv män, en man från varje stam, och befall dem och säg: Tag här ur Jordan tolv stenar från det ställe där prästerna stod stadigt med sina fötter, och bär dem över med er och lägg ner dem på den plats där ni skall slå läger i natt." Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland Israels barn, en man från varje stam. Och Josua sade till dem: "Gå framför Herrens, er Guds, ark och gå ut mitt i Jordan. Var och en av er skall lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels stammar, så att detta blir ett minnesmärke bland er. När era barn i framtiden frågar: Vad betyder dessa stenar? skall ni svara dem: De betyder att Jordans vatten här skars av i sitt lopp framför Herrens förbundsark. När den fördes över Jordan skars Jordans vatten av. Därför skall dessa stenar vara ett minnesmärke för Israels barn till evig tid." Israels barn gjorde som Josua befallde dem. De tog tolv stenar ur Jordan, så som Herren hade sagt till Josua, efter antalet av Israels stammar. Och de tog dem med sig till lägret och lade ner dem där. Dessutom reste Josua tolv stenar mitt i Jordan på den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stått med sina fötter, och stenarna finns där än i dag. Prästerna som bar arken stod kvar mitt i Jordan, till dess allt det var utfört som Herren hade befallt Josua att säga till folket, allt i enlighet med vad Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig över. När allt folket helt och hållet hade kommit över, gick också Herrens ark och prästerna över och tog plats framför folket. Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam gick beväpnade i spetsen för Israels barn, så som Mose hade befallt dem. Omkring fyrtiotusen män, beväpnade till strid, gick över inför Herren för att strida på Jerikos hedmarker. Den dagen gjorde Herren Josua stor i hela Israels ögon, och de fruktade honom så som de hade fruktat Mose, så länge han levde. Och Herren sade till Josua: "Befall prästerna som bär vittnesbördets ark att stiga upp ur Jordan." Och Josua befallde prästerna: "Stig upp ur Jordan." När då prästerna som bar Herrens förbundsark steg upp ur Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torr mark, förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som förut. Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur Jordan, och de slog läger i Gilgal på gränsen till östra Jerikoområdet. De tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan ställde Josua upp i Gilgal. Han sade till Israels barn: "När era barn i framtiden frågar sina fäder: Vad betyder dessa stenar? skall ni förklara för dem och säga: Israel gick på torr mark över denna Jordan, ty Herren, er Gud, lät vattnet i Jordan torka ut framför er, till dess ni hade gått över den, på samma sätt som Herren, er Gud, gjorde med Röda havet, som han torkade ut framför oss, till dess vi hade gått över det. Detta gjorde han för att alla folk på jorden skall veta hur stark Herrens hand är och för att ni alltid skall frukta Herren, er Gud." Då nu alla amoreernas kungar på Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur Herren hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stå emot Israels barn. Vid den tiden sade Herren till Josua: "Gör dig flintknivar och omskär Israels barn för andra gången." Då tillverkade Josua flintknivar och omskar Israels barn vid Förhudshöjden. Orsaken till att Josua omskar dem var denna: Alla män som dragit ut ur Egypten, alla stridsdugliga män, hade dött under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten. Visserligen hade alla de som kommit ut blivit omskurna, men de som var födda under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten var alla oomskurna. Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, till dess hela folket - alla stridsdugliga män - som dragit ut ur Egypten var döda eftersom de inte lyssnade till Herrens röst. Därför svor Herren att han inte skulle låta dem se det land som han med ed hade lovat deras fäder att ge oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men deras söner, som han lät komma i deras ställe, dem omskar nu Josua, ty de var oomskurna, eftersom de inte hade blivit omskurna under vandringen. När allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar i lägret, till dess de hade återhämtat sig. Och Herren sade till Josua: "I dag har jag vältrat av Egyptens vanära från er." Platsen fick namnet Gilgal, som den heter än i dag. På kvällen den fjortonde dagen i månaden, medan Israels barn hade sitt läger i Gilgal, firade de påskhögtid på Jerikos hedmarker. Dagen efter påskhögtiden, just den dagen, åt de osyrat bröd och rostade ax av landets säd. Mannat upphörde dagen därpå, då de nu åt av landets säd. Israels barn fick inte manna längre, utan de åt det året av skörden i landet Kanaan. Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: "Tillhör du oss eller våra fiender?" Han svarade: "Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit." Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: "Vad har min herre för budskap till sin tjänare?" Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: "Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så. Jeriko var stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in. Och Herren sade till Josua: "Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand. Tåga omkring staden med alla stridsdugliga män, gå runt staden en gång. Så skall du göra i sex dagar. Sju präster skall bära sju basuner gjorda av bagghorn framför arken. På sjunde dagen skall ni tåga omkring staden sju gånger, och prästerna skall blåsa i hornen. När de blåser i baggens horn med utdragen ton och ni hör ljudet från hornet, skall allt folket ge upp ett kraftigt härskri. Då skall stadsmuren störta samman och folket skall dra in över den, var och en rakt fram." Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade till dem: "Tag förbundsarken och låt sju präster bära sju basuner gjorda av bagghorn framför Herrens ark." Till folket sade han: "Drag ut och tåga omkring staden. Och den beväpnade styrkan skall gå framför Herrens ark." När Josua hade sagt detta till folket, gick de sju präster som bar de sju basunerna av bagghorn framför Herren i väg och blåste i hornen, medan Herrens förbundsark följde efter dem. Och den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och det övriga folket följde arken, allt under det att de blåste i hornen. Men Josua hade sagt till folket: "Ni skall inte ge upp något härskri, inte låta er röst höras eller ens säga ett ord, förrän den dag jag säger till er att ni skall ge upp ett härskri. Då skall ni göra det." När han hade låtit Herrens ark föras runt staden, runt omkring den en gång, gick de in i lägret och stannade där över natten. Följande morgon steg Josua upp tidigt, och prästerna lyfte upp Herrens ark. De sju präster som bar de sju basunerna av bagghorn framför Herrens ark gick hela tiden och blåste i hornen. Den beväpnade styrkan gick framför dem, och det övriga folket följde Herrens ark, medan man blåste i hornen. De tågade också andra dagen en gång runt staden och återvände sedan till lägret. Så gjorde de i sex dagar. Men på sjunde dagen steg de upp tidigt, i gryningen, och tågade då runt staden sju gånger på samma sätt. Bara den dagen gick de sju gånger runt staden. Den sjunde gången, när prästerna blåste i hornen, sade Josua till folket: "Ge upp ett härskri, ty Herren har gett er staden. Staden med allt som är i den skall ges till spillo, det tillhör Herren. Bara skökan Rahab och de som finns i hennes hus skall få leva, därför att hon gömde spejarna vi hade skickat ut. Ni skall hålla er borta från det tillspillogivna, så att ni inte själva blir tillspillogivna. Om ni tar något från det tillspillogivna, blir ni orsak till att Israels läger drabbas av tillspillogivning och ni drar olycka över det. Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat åt Herren och gå till Herrens skattkammare." Då upphävde folket ett härskri och man blåste i hornen. Ja, när folket hörde ljudet från hornen, upphävde de ett kraftigt härskri. Då störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den. Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor. Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: "Gå in i skökans hus och för ut kvinnan därifrån tillsammans med alla som tillhör henne, så som ni har lovat henne med ed." Då gick de unga män som hade varit där som spejare in och förde ut Rahab och hennes far och mor, hennes bröder och alla som tillhörde henne. Hela hennes släkt förde de ut och lät dem stanna utanför Israels läger. Men staden och allt som fanns i den brände de upp, endast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn lade de till skatten i Herrens hus. Skökan Rahab och hennes fars hus och alla som tillhörde henne lät Josua leva. Hon bor bland israeliterna än i dag, därför att hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko. Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: "Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son." Och Herren var med Josua och ryktet om honom spred sig över hela landet. Men Israels barn förgrep sig på det som givits till spillo. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam, tog av det. Då upptändes Herrens vrede mot Israels barn. Josua sände från Jeriko i väg några män till Ai, som ligger vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: "Gå dit upp och bespeja landet." Männen gav sig i väg och bespejade Ai. När de kom tillbaka till Josua sade de till honom: "Allt folket behöver inte dra upp. Låt tvåtusen eller tretusen gå dit upp och inta Ai. Du behöver inte låta allt folket trötta ut sig med att att gå dit, för de är inte många." Alltså drog tretusen man av folket dit upp. Men de tvingades fly för männen från Ai. Och männen i Ai dödade omkring trettiosex man av dem och förföljde de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och slog dem på sluttningen där. Då smälte folkets hjärta och blev som vatten. Josua rev sönder sina kläder och tillsammans med de äldste i Israel föll han ner på sitt ansikte till marken framför Herrens ark, och de låg där till kvällen. De strödde stoft på sina huvuden, och Josua sade: "O, Herre, Herre, varför har du fört detta folk över Jordan för att överlämna oss i amoreernas hand och förgöra oss? Om vi ändå hade nöjt oss med att stanna på andra sidan Jordan! O, Herre, vad skall jag säga, när Israel har vänt ryggen åt sina fiender? När kananeerna och alla som bor i landet får höra detta, kommer de att omringa oss och utrota vårt namn från jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns skull?" Och Herren svarade Josua: "Res dig upp! Varför har du fallit ner på ditt ansikte? Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina egna ägodelar. Därför kan inte Israels barn stå emot sina fiender, utan de måste fly för dem, ty de är själva drabbade av tillspillogivning. Jag vill inte mer vara med er, om ni inte skaffar bort från er det tillspillogivna. Stig upp, helga folket och säg: Helga er till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Något tillspillogivet finns hos dig, Israel. Du kan inte stå emot dina fiender, förrän ni avlägsnar det ifrån er. Tidigt i morgon skall ni träda fram, den ena stammen efter den andra. I den stam som Herren pekar ut, skall den ena släkten efter den andra träda fram. I den släkt som Herren pekar ut, skall den ena familjen efter den andra träda fram. I den familj som Herren pekar ut, skall den ene mannen efter den andre träda fram. Den som blir utpekad med det tillspillogivna skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han har överträtt Herrens förbund och gjort vad som är en dårskap i Israel." Josua lät tidigt följande morgon Israel träda fram, stam efter stam, och Juda stam blev utpekad. När han lät Juda släkter träda fram, pekade han ut seraiternas släkt. När han lät seraiternas släkt träda fram, man efter man, pekade han ut Sabdi. När han lät dennes familj träda fram, man efter man, pekade han ut Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam. Då sade Josua till Akan: "Min son, ge Herren, Israels Gud, ära och bekänn inför honom. Säg mig vad du har gjort och dölj ingenting för mig." Akan svarade Josua: "Det är sant. Jag har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta är vad jag har gjort: Jag såg bland bytet en dyrbar mantel från Sinear och tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar, och jag fick begär till det och tog det. Det är gömt i jorden i mitten av mitt tält med silvret underst." Då skickade Josua några män dit och de skyndade sig till tältet, och se, där låg det stulna med silvret underst. De tog ut det ur tältet och bar det till Josua och alla Israels barn och lade ner det inför Herren. Då tog Josua och hela Israel Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får och hans tält och allt övrigt som han hade och förde dem upp till Akors dal. Och Josua sade: "Varför drog du fördärv över oss? I dag skall Herren bringa olycka över dig." Sedan stenade hela Israel honom. De brände upp dem och kastade stenar över dem. Över Akan reste de ett stort stenröse, som finns kvar än i dag. Och Herren vände sig ifrån sin glödande vrede. Därför fick den platsen namnet Akors dal, som den fortfarande heter. Herren sade till Josua: "Frukta inte, var inte förskräckt! Tag med dig allt krigsfolk och stå upp och drag ut mot Ai. Se, jag har givit kungen i Ai med hans folk, hans stad och hans land i dina händer. Och du skall göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung, men rovet och boskapen därifrån får ni behålla som ert byte. Lägg ett bakhåll mot staden på andra sidan om den." Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att tåga mot Ai. Och Josua valde ut trettiotusen man, tappra stridsmän, och sände ut dem om natten. Han befallde dem: "Lägg er i bakhåll mot staden, på andra sidan om den, men gå inte alltför långt från staden. Och håll er alla beredda. Själv skall jag med allt folk som är kvar hos mig rycka fram mot staden. När de då drar ut mot oss som förra gången, skall vi fly för dem. Då kommer de att följa efter oss, tills vi har lockat bort dem från staden. De kommer nämligen att säga: Nu flyr de för oss precis som förra gången. Men när vi flyr för dem, skall ni komma fram från bakhållet och inta staden, ty Herren, er Gud, har givit den i er hand. Och när ni har intagit staden, skall ni tända eld på den. Det är vad Herren har sagt att ni skall göra. Ge akt på vad jag har befallt." Josua sände i väg dem, och de gick och lade sig i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över natten bland folket. Tidigt följande morgon mönstrade Josua folket och drog sedan med de äldste i Israel i spetsen för folket upp till Ai. Allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med dit upp och ryckte allt närmare, till dess de kom mitt emot staden. Där slog de läger norr om Ai med dalen mellan sig och Ai. Men han tog omkring femtusen man och lade dem i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om staden. Och när folket intagit ställning, både lägret norr om staden och de som låg i bakhåll väster om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen. När kungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden och han själv med allt sitt folk och drog tidigt på morgonen ut till strid mot Israel, bort till den utsedda platsen framför hedmarken. Han visste inte om bakhållet mot honom på andra sidan staden. Josua och hela Israel låtsades bli slagna och flydde i riktning mot öknen. Då kallade man samman allt folket i staden för att förfölja dem. Och de förföljde Josua och lockades bort från staden. Inte en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, alla drog ut efter Israel och lämnade staden öppen, när de förföljde Israel. Och Herren sade till Josua: "Räck ut spjutet som du har i handen mot Ai, ty jag skall ge staden i din hand." Då räckte Josua ut spjutet som han hade i sin hand mot staden. Och de som låg i bakhåll bröt hastigt upp från sin plats och skyndade i väg, så snart han räckte ut sin hand, och de kom in i staden och intog den och skyndade sig att sätta eld på den. När då männen från Ai vände sig om, fick de se hur rök från staden steg upp mot himlen. Och de hade inte möjlighet att fly vare sig i ena eller andra riktningen, eftersom det folk som flydde åt öknen vände sig mot sina förföljare. Ty när Josua och hela Israel såg, att de som låg i bakhåll hade intagit staden och att rök steg upp från staden, vände de om och slog ner männen från Ai. De andra drog ut från staden emot dem, så att de kom mitt emellan israeliterna och hade dem på båda sidor om sig. Och dessa nergjorde dem och lät ingen överleva eller komma undan. Men kungen i Ai blev tagen till fånga levande och förd till Josua. När Israel hade dödat alla Ais invånare ute på fältet och i öknen, dit de hade förföljt dem, och alla dessa hade fallit för svärd och blivit nergjorda, vände alla israeliter tillbaka till Ai och slog det med svärd. De som föll den dagen, män och kvinnor, utgjorde tolvtusen personer, allt folket i Ai. Josua drog inte tillbaka sin hand, som han hade räckt ut spjutet med, förrän alla Ais invånare hade blivit tillintetgjorda. Det var bara boskapen och rovet från denna stad, som Israel tog som byte, enligt den befallning Herren hade givit Josua. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evig tid, till en ödemark, som det är ännu i dag. Kungen i Ai lät han hänga upp på en påle, och där fick han hänga till kvällen. När solen gick ner, tog man på Josuas befallning ner hans döda kropp från pålen och kastade den vid ingången till stadsporten. De reste ett stort stenröse över den, och det finns kvar än i dag. Sedan byggde Josua åt Herren, Israels Gud, ett altare på berget Ebal, så som Herrens tjänare Mose hade befallt Israels barn, och som det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna stenar, som inte var bearbetade med järn. På det offrade de brännoffer åt Herren och slaktade gemenskapsoffer. Där på stenarna lät Josua göra en avskrift av den lag som Mose hade skrivit inför Israels barn. Hela Israel med dess äldste och tillsyningsmän och domare stod på båda sidor om arken, så att de hade de levitiska prästerna som bar Herrens förbundsark framför sig. Den ena hälften av folket, främlingar såväl som infödda, stod vänd mot berget Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med vad Herrens tjänare Mose hade befallt, nämligen att man först skulle välsigna Israels folk. Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen, allt så som det var skrivet i lagboken. Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem. Då alla de kungar som bodde på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela Kustlandet vid Stora havet upp mot Libanon, hörde vad som hade skett med hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, slöt de sig enigt samman för att strida mot Josua och Israel. Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, handlade också de med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt. De gick till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: "Vi har kommit hit från ett avlägset land. Slut nu förbund med oss." Men Israels män svarade hiveerna: "Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?" Då sade de till Josua: "Vi är dina tjänare." Josua frågade dem: "Vilka är ni, och varifrån kommer ni?" De svarade: "Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herrens, din Guds, namns skull. Vi har nämligen hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten, och om allt vad han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Astarot. Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Tag med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: 'Vi är era tjänare. Slut nu förbund med oss.' Det här brödet var nybakat när vi tog det med oss hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa." Då tog männen i Israel av deras reskost men frågade inte Herren. Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och menighetens furstar gav dem sin ed. Men när tre dagar hade gått sedan de hade ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar, ja, att de bodde mitt ibland dem. Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Men Israels barn angrep dem inte, eftersom menighetens furstar hade givit dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela menigheten knotade mot furstarna. Då svarade alla furstarna hela menigheten: "Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. Så här skall vi göra med dem: Vi skall låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem." De fortsatte: "Låt dem leva." Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten såsom furstarna hade sagt till dem. Josua kallade dem till sig och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss? Nu är ni under förbannelse. Ni skall aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus." De svarade Josua: "Dina tjänare hade hört berättas hur Herren, din Gud, hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för er. Därför fruktade vi mycket för våra liv för er skull och så gjorde vi detta. Och se, nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt." Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand, så att de inte dödade dem. På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag. Och Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko och dess kung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fick bo mitt ibland dem. Adoni-Sedek och hans folk var mycket förskräckta, ty Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, ja, större än Ai, och alla dess män var tappra krigare. Därför sände Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bud till Hoham, kungen i Hebron, till Piram, kungen i Jarmut, till Jafia, kungen i Lakish, och till Debir, kungen i Eglon, och lät säga: "Kom till mig och hjälp mig, så att vi kan slå gibeoniterna, för de har ingått fred med Josua och Israels barn." Då samlades de fem amoreiska kungarna, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, och drog upp dit med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det. Men gibeoniterna sände bud till Josua i lägret vid Gilgal: "Drag inte din hand från dina tjänare utan kom snabbt hit upp till oss och rädda oss och hjälp oss, för kungarna över amoreerna, som bor i bergsbygden, har alla förenat sig mot oss." Då drog Josua dit från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste krigare. Herren sade till Josua: "Frukta inte för dem, ty jag har givit dem i dina händer. Ingen av dem skall kunna stå dig emot." Efter att ha ryckt fram hela natten från Gilgal kom Josua plötsligt över dem. Och Herren lät dem drabbas av panik inför Israel och tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och dödade dem ända till Aseka och Mackeda. Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till den sluttning som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd. På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld, talade Josua till Herren inför hela Israel:"Du sol, stå stilla i Gibeon,du måne, i Ajalons dal!" Och solen stod stillaoch månen blev stående,till dess folket hämnats på sina fiender.Detta står skrivet i "Den redliges bok". Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, då Herren lyssnade till en mans ord. Ty Herren stred för Israel. Sedan vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal. Men de fem kungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda. Då det berättades för Josua att man funnit de fem kungarna gömda i grottan vid Mackeda, sade han: "Vältra stora stenar framför ingången till grottan, och sätt folk där för att bevaka dem. Men ni andra, stanna inte utan förfölj era fiender och förgör dem som blir efter. Låt dem inte komma in i sina städer, för Herren, er Gud, har gett dem i er hand." När Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och dödat dem - utom några som lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna - vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israels barn. Då sade Josua: "Öppna ingången till grottan och för ut de fem kungarna ur grottan till mig." De gjorde så och förde ut de fem kungarna till honom från grottan: kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon. När de hade fört ut dessa kungar till Josua, kallade han till sig alla Israels män och sade till befälhavarna för krigsfolket som hade varit med honom: "Kom fram och sätt era fötter på dessa kungars nackar." De kom fram och satte sina fötter på deras nackar. Sedan sade Josua till dem: "Frukta inte och var inte rädda, utan var starka och frimodiga, ty så här skall Herren göra med alla fiender som ni kommer i strid med." Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar, och där fick de hänga till aftonen. Men vid solnedgången togs de på Josuas befallning ner från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda. Framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligger kvar där än i dag. Den dagen intog Josua Mackeda och slog dess invånare och kung med svärd. Han gav dem till spillo, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med kungen i Mackeda så som han hade gjort med kungen i Jeriko. Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och stred mot det. Herren gav också Libna och dess kung i Israels hand och de slog invånarna med svärd, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med dess kung på samma sätt som han hade gjort med kungen i Jeriko. Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish och belägrade och stred mot det. Herren gav Lakish i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla som var därinne, så som de hade gjort med Libna. Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att hjälpa Lakish. Men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem komma undan. Från Lakish drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrep det. De intog det samma dag och slog dess invånare med svärd. Alla som var därinne gav han till spillo den dagen, så som han hade gjort med Lakish. Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och stred mot det. Och de intog staden och slog dess invånare och dess kung med svärd, likaså alla dess lydstäder och alla som var i dem och han lät ingen komma undan, så som han hade gjort med Eglon. Han gav staden till spillo med alla som var därinne. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och stred mot det. Han intog det med dess kung och alla dess lydstäder, och de slog deras invånare med svärd. De gav till spillo alla som var därinne. Ingen lät han komma undan. Han gjorde med Debir och dess kung så som han hade gjort med Hebron och som han hade gjort med Libna och dess kung. Så erövrade Josua hela landet, Bergsbygden, Negev, Låglandet och Bergssluttningarna och slog alla kungar där, ingen lät han komma undan. Han gav till spillo allt som andades, så som Herren, Israels Gud, hade befallt. Josua slog allt som fanns mellan Kadesh-Barnea och Gaza, liksom hela landet Gosen ända till Gibeon. Alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång, ty Herren, Israels Gud, stred för Israel. Sedan återvände Josua med hela Israel till lägret vid Gilgal. När Jabin, kungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till Jobab, kungen i Madon, och till kungen i Simron och kungen i Aksaf och till de kungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på Hedmarken, söder om Kinneret och i Låglandet, likaså i Nafot-Dor, västerut, vidare till kananeerna österut och västerut, amoreerna, hetiterna, perisseerna och jebusiterna i Bergsbygden, likaså till hiveerna, nedanför Hermon i Mispalandet. Dessa drog ut med alla sina härar, en folkskara så talrik som sanden på havets strand, och med ett stort antal hästar och vagnar. Alla dessa kungar möttes, och de kom och slog läger tillsammans vid Meroms vatten för att strida mot Israel. Men Herren sade till Josua: "Frukta inte för dem, ty i morgon vid denna tid skall jag själv överlämna dem alla slagna åt Israel. Du skall skära av fotsenorna på deras hästar och deras vagnar skall du bränna upp i eld." Och Josua kom med allt krigsfolket plötsligt över dem vid Meroms vatten och angrep dem. Och Herren gav dem i Israels hand. De slog dem och förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Majim och till Mispadalen på östra sidan. De slog dem till dess ingen överlevande fanns kvar. Josua gjorde med dem så som Herren hade befallt honom. Han lät skära av fotsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld. Vid den tiden vände Josua tillbaka och intog Hasor och dödade dess kung med svärd. Hasor var tidigare huvudstad för alla dessa riken. Alla som var i staden dödades med svärd. Han gav dem till spillo, ingen som andades lämnades kvar, och Hasor brände han upp i eld. Josua intog alla dessa kungars städer och slog dem och deras kungar med svärd. Han utrotade dem helt, så som Herrens tjänare Mose hade befallt. Men Israel brände inte upp någon av de städer som låg på höjder med undantag av Hasor, som Josua brände upp. Rovet från dessa städer liksom boskapen tog Israels barn som byte, men alla människor i dem dödade de med svärd, till dess de hade förintat dem. De lät ingenting som andades finnas kvar. Som Herren hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua, och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren hade befallt Mose. Och Josua intog hela detta land: Bergsbygden, hela Negev och hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken liksom Israels bergsbygd och dess lågland, landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Alla kungar där tog han till fånga och slog dem till döds. Josua förde krig mot alla dessa kungar under lång tid. Förutom de hiveer som bodde i Gibeon fanns det ingen stad som ingick fred med Israels barn, utan de intog dem alla med strid. Ty från Herren kom det att de förhärdade sina hjärtan och gick ut i strid mot Israel, för att han skulle ge dem till spillo och inte visa dem nåd. I stället skulle han utrota dem så som Herren hade befallt Mose. Vid denna tid begav sig Josua i väg och utrotade anakiterna från Bergsbygden, från Hebron, Debir och Ana, från hela Juda bergsbygd och hela Israels bergsbygd. Josua gav både dem och deras städer till spillo. Inga anakiter lämnades kvar i Israels barns land. Det var bara i Gaza, Gat och Asdod som några blev kvar. Så intog Josua hela landet, så som Herren hade lovat Mose. Och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras avdelningar och stammar.Landet hade nu ro från krig. Dessa är de kungar i landet, som Israels barn besegrade, och vilkas land de tog i besittning på andra sidan Jordan, på östra sidan, landet från floden Arnon till berget Hermon, liksom hela Hedmarken på östra sidan: Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon och regerade över landet från Aroer vid floden Arnons strand och från dalens mitt samt över ena hälften av Gilead till floden Jabbok, som är ammoniternas gräns. Han regerade också över Hedmarken upp till Kinneretsjön, på östra sidan, och ner till Hedmarkshavet, Döda havet, på östra sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten nedanför Pisgas sluttningar. Vidare intog de Ogs område. Han var kung i Basan och en av de sista rafaeerna, och bodde i Astarot och Edrei. Han regerade över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan till gesureernas och maakateernas område, likaså över andra hälften av Gilead, till Sichons område, kungens i Hesbon. Herrens tjänare Mose och Israels barn besegrade dessa, och Herrens tjänare Mose gav landet till besittning åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. Dessa är de kungar i landet som Josua och Israels barn besegrade på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad i Libanondalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir. Josua gav detta land till besittning åt Israels stammar efter deras avdelningar: Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna, Öknen och Negev, hetiternas, amoreernas, kananeernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land. Kungarna var: Kungen i Jeriko en, kungen i Ai, som ligger bredvid Betel en, kungen i Jerusalem en, kungen i Hebron en, kungen i Jarmut en, kungen i Lakish en, kungen i Eglon en, kungen i Gezer en, kungen i Debir en, kungen i Geder en, kungen i Horma en, kungen i Arad en, kungen i Libna en, kungen i Adullam en, kungen i Mackeda en, kungen i Betel en, kungen i Tappua en, kungen i Hefer en, kungen i Afek en, kungen över Saron en, kungen i Madon en, kungen i Hasor en, kungen i Simron-Meron en, kungen i Aksaf en, kungen i Taanak en, kungen i Megiddo en, kungen i Kedesh en, kungen i Jokneam vid Karmel en, kungen i Dor över Nafat-Dor en, kungen över Gojim vid Gilgal en, kungen i Tirsa en - tillsammans trettioen kungar. Josua var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren sade till honom: "Du är gammal och har nått hög ålder, men ännu återstår det en stor del av landet som skall intas. Detta är vad som återstår av landet: filisteernas alla områden och hela gesureernas land. Ty allt som finns mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons område norrut, räknas till Kanaans land, nämligen vad filisteernas fem furstar i Gaza, Asdod, Askelon, Gat och Ekron har, likaså aveernas område, kananeernas land söderut, och Meara, som tillhör sidonierna, ända till Afek, och till amoreernas område, och gebaleernas land samt hela Libanontrakten österut, från Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till Hamat, alla invånarna i bergsbygden, från Libanon ända till Misrefot-Majim, alla sidonier. Dessa skall jag själv driva undan för Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel till arvedel, som jag har befallt dig. Utskifta redan nu detta land till arvedel åt de nio stammarna och åt ena hälften av Manasse stam." Tillsammans med Manasse hade också rubeniterna och gaditerna fått sin arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra sidan, just så som Herrens tjänare Mose gav den åt dem: landet från Aroer, vid floden Arnons strand, och från staden i dalens mitt, likaså hela Medebaslätten ända till Dibon, tillsammans med alla övriga städer, som hade tillhört Sichon, amoreernas kung, som regerade i Hesbon, ända till ammoniternas område, vidare Gilead och gesureernas och maakateernas område och hela Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka, hela Ogs rike i Basan, Og som regerade i Astarot och Edrei och som levde kvar som en av de sista rafaeerna, sedan Mose hade slagit och fördrivit dem. Men Israels barn fördrev inte gesureerna och maakateerna. Därför bodde också gesureer och maakateer kvar bland Israels barn, som de gör än i dag. Men åt Levi stam gav han inte någon arvedel. Herrens, Israels Guds, eldsoffer är hans arvedel, som han hade sagt honom. Detta är vad Mose gav åt Rubens barns stam, efter deras släkter. De fick området från Aroer, vid floden Arnons strand, och från staden i dalens mitt, liksom hela slätten vid Medeba, Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal, Bet-Baal-Meon, Jahas, Kedemot, Mefaat, Kirjatajim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget, Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot, alla städerna på slätten, amoreernas kung Sichons hela rike, han som regerade i Hesbon. Denne och de midjanitiska furstarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, Sichons lydfurstar, som bodde där i landet, hade blivit slagna av Mose. Spåmannen Bileam, Beors son, dödades också med svärd av Israels barn tillsammans med andra som blev slagna av dem. Gränsen för Rubens barn var Jordan. Den utgjorde gränsen. Detta är Rubens barns arvedel efter deras släkter, städerna med sina byar. Detta är vad Mose gav åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras släkter. De fick som sitt område Jazer och alla städer i Gilead och hälften av ammoniternas land, till det Aroer som ligger mitt emot Rabba, vidare landet från Hesbon till Ramat-Hammispe och Betonim, och från Mahanajim till Debirs område, samt i dalen följande: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga av Sichons rike, kungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde gränsen, upp till änden av Kinneretsjön, landet på andra sidan Jordan, på östra sidan. Detta är Gads barns arvedel efter deras släkter, städerna med sina byar. Detta är vad Mose gav åt ena hälften av Manasse stam, så att denna hälft av Manasse barns stam fick land efter sina släkter. Deras område utgjordes av landet från Mahanajim, hela Basan, hela Ogs rike, Og som var kung i Basan, med alla Jairs byar i Basan, sextio städer, och halva Gilead med Astarot och Edrei, Ogs huvudstäder i Basan. Detta fick barnen till Makir, Manasses son, nämligen ena hälften av Makirs barn efter deras släkter. Dessa var de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan. Men åt Levi stam gav Mose inte någon arvedel. Herren, Israels Gud, är deras arvedel, så som han har sagt dem. Detta är de arvslotter som Israels barn fick i Kanaans land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom israeliternas stammar utskiftade åt dem, nämligen arvslotter genom lottkastning, så som Herren hade befallt genom Mose angående de nio stammarna och den ena halva stammen. De två övriga stammarna och den andra halva stammen hade nämligen av Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men åt leviterna hade han inte givit någon arvedel bland dem. Josefs barn utgjorde nämligen två stammar, Manasse och Efraim. Och åt leviterna gav man inte någon särskild del av landet utan bara några städer att bo i med tillhörande utmarker för deras boskap och deras övriga egendom. Som Herren hade befallt Mose, så utskiftade Israels barn landet. Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenisiten Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: "Du vet vad Herren sade till gudsmannen Mose om mig och dig i Kadesh-Barnea. Jag var fyrtio år när Herrens tjänare Mose sände i väg mig från Kadesh-Barnea för att bespeja landet, och jag lämnade sedan rapport efter mitt hjärtas mening. Mina bröder, som hade varit med mig däruppe, fick folkets hjärtan att bäva, men jag följde i allt Herren, min Gud. Då svor Mose den dagen en ed och sade: Det land som dina fötter har beträtt skall i sanning vara din och dina barns arvedel för evig tid, därför att du i allt har följt Herren, min Gud. Och se, nu har Herren, så som han lovade, låtit mig leva dessa fyrtiofem år, sedan Herren talade detta till Mose när Israel vandrade i öknen. Se, jag är nu åttiofem år. Än i dag är jag lika stark som den dag Mose sände i väg mig. Som min kraft var då, så är den än i dag, vare sig det gäller att strida eller vara ledare eller anförare. Ge mig nu denna bergsbygd, som Herren lovade den dagen. Du hörde själv att anakiterna bor där med stora och befästa städer. Om bara Herren är med mig, skall jag fördriva dem så som Herren har lovat." Josua välsignade då Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel. Kenisiten Kaleb, Jefunnes son, fick därför Hebron till arvedel, så som det är än i dag, därför att han i allt följde Herren, Israels Gud. Men Hebron hette tidigare Kirjat-Arba, efter den störste mannen bland anakiterna.Landet hade nu ro från krig. Juda barns stam fick efter sina släkter sin lott söderut intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ner i söder. Deras södra gräns började vid änden av Döda havet, vid dess sydligaste vik, gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin. Sedan drog den sig upp söder om Kadesh-Barnea, förbi Hesron och upp till Addar och böjde sedan av mot Karka. Den fortsatte mot Asmon och sammanföll med Egyptens bäckravin och slutade ute vid havet. Detta skall vara er gräns i söder. Gränsen i öster var Döda havet ända till Jordans utlopp. Gränsen på norra sidan började vid den vik av detta hav där Jordan har sitt utlopp. Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr om Bet-Haaraba. Vidare drog sig gränsen upp till Rubens son Bohans sten. Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot Adummimhöjden, söder om bäckravinen. Sedan gick gränsen fram till Semeskällans vatten och så till Rogelskällan. Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus höjd, det är Jerusalem. Därefter drog sig gränsen upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hinnoms dal, västerut, i norra änden av Refaimdalen. Från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons bergsbygd. Sedan drog sig gränsen till Baala, det är Kirjat-Jearim. Från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om denna, och gick så ner till Bet-Semes och framför Timna. Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut. Därefter drog sig gränsen till Sickeron, gick så framför berget Baala och därifrån ut till Jabneel. Sedan gick gränsen ut vid havet. Gränsen i väster var Stora havets kustlinje.Dessa var Judas barns gränser runt omkring, efter deras släkter. Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs enligt Herrens befallning till Josua en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks faders, stad, det är Hebron. Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner Sesaj, Ahiman och Talmaj, Anaks avkomlingar. Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Debir hette tidigare Kirjat-Sefer. Och Kaleb sade: "Den som angriper Kirjat-Sefer och intar det skall jag ge min dotter Aksa till hustru." När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav Kaleb honom sin dotter Aksa till hustru. Och när hon kom till honom, övertalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes far: Och hon steg ner från åsnan. Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?" Hon svarade: "Ge mig en avskedsgåva. Eftersom du har gift bort mig till det torra Negev, må du också ge mig vattenkällor." Då gav han henne Övre och Nedre källorna. Detta var Juda barns stams arvedel efter deras släkter. Städerna som låg ytterst i Juda barns stam, mot Edoms gräns, i Negev, var: Kabseel, Eder, Jagur, Kina, Dimona, Adada, Kedesh, Hasor och Jitnan, Sif, Telem, Bealot, Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor, Amam, Sema, Molada, Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet, Hasar-Sual, Beer-Sheba och Bisjotja, Baala, Ijim, Esem, Eltolad, Kesil, Horma, Siklag, Madmanna, Sansanna, Lebaot, Silhim, Ajin och Rimmon - tillsammans tjugonio städer med sina byar. I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna, Sanoa och En Gannim, Tappua och Enam, Jarmut och Adullam, Soko och Aseka, Saarajim, Aditajim, Gedera och Gederotajim - fjorton städer med sina byar. Senan, Hadasa, Migdal-Gad, Dilean, Mispe, Jokteel, Lakish, Boskat, Eglon, Kabbon, Lahmas, Kitlish, Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda - sexton städer med sina byar. Libna, Eter, Asan, Jifta, Asna, Nesib, Kegila, Aksib och Maresa - nio städer med sina byar. Ekron med dess städer och byar. Från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod med dess byar. Vidare Asdod med dess städer och byar, Gaza med dess städer och byar ända till Egyptens bäckravin och fram till Stora havet som utgjorde gränsen. Och i bergsbygden: Samir, Jattir, Soko, Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir, Anab, Estemo, Anim, Gosen, Holon och Gilo - elva städer med sina byar. Arab, Duma, Eshan, Janum, Bet-Tappua, Afeka, Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron och Sior - nio städer med sina byar. Maon, Karmel, Sif, Juta, Jis-reel, Jokdeam och Sanoa, Kajin, Gibea och Timna - tio städer med sina byar. Halhul, Bet-Sur, Gedor, Maarat, Bet-Anot och Eltekon - sex städer med sina byar. Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba - två städer med sina byar. I öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka, Nibsan, Saltstaden och En-Gedi - sex städer med sina byar. Men jebusiterna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn inte driva bort. Därför bodde också jebusiterna kvar bland Juda barn i Jerusalem, så som de gör än i dag. Den lott som tillföll Josefs barn gick från Jordan vid Jeriko till Jerikos vatten österut, genom öknen, som från Jeriko höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel. Gränsen gick vidare från Betel till Luz och så fram till arkiternas område, mot Atarot. Därefter gick den västerut ner till jafletiternas område, ända till Nedre Bet-Horons område och till Gezer. Sedan gick den ut vid havet. Detta fick Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel. Efraims barn fick, efter sina släkter, dessa gränser: Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot- Addar till Övre Bet-Horon. Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns. Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo och fortsatte österut till Janoa. Från Janoa gick den ner till Atarot och Naara, nådde Jeriko och gick ut vid Jordan. Från Tappua gick gränsen västerut till bäcken Kana och gick sedan ut vid havet. Detta blev arvedelen för Efraims barns stam efter deras släkter. Dit hörde också de städer som avdelades åt Efraims barn inom Manasses barns arvedel, alla dessa städer med sina byar. Men de fördrev inte kananeerna, som bodde i Gezer. Därför bodde också kananeerna kvar bland Efraims barn, som de gör än i dag, men de blev arbetspliktiga tjänare under dem. Denna lott tillföll Manasse stam, ty Manasse var Josefs förstfödde. Makir, Manasses förstfödde, Gileads far, fick Gilead och Basan, eftersom han var en stridsman. Manasses övriga barn fick också land efter sina släkter: Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers barn och Semidas barn. Dessa var Manasses, Josefs sons, manliga avkomlingar efter deras släkter. Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, hade inga söner utan endast döttrar. Hans döttrar hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och inför furstarna och sade: " Herren befallde Mose att ge oss en arvedel bland våra bröder." Då gav man dem enligt Herrens befallning en arvedel bland deras farbröder. Alltså blev det tio delar som tillföll Manasse - förutom Gileads land och Basan på andra sidan Jordan - eftersom Manasses döttrar fick en arvedel bland hans söner. Men Gileads land hade Manasses övriga barn fått. Området för Manasse gick från Aser till Mikmetat, som ligger öster om Sikem. Därefter gick gränsen åt höger, till En-Tappuas invånare. Tappuas land tillhörde nämligen Manasse, men själva Tappua, inemot Manasses gräns, tillhörde Efraims barn. Och gränsen gick ner till bäcken Kana. Städerna söder om bäcken hörde till Efraim, fastän de låg bland Manasses städer. Manasses gräns gick vidare norr om bäcken och sedan ut vid havet. Det som låg söder om den tillhörde Efraim, men det som låg norr om den tillhörde Manasse, och deras gräns var havet. I norr nådde de till Aser och i öster till Isaskar. Inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Shan med underlydande orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor med underlydande orter, invånarna i En-Dor med underlydande orter, invånarna i Taanak med underlydande orter, invånarna i Megiddo med underlydande orter, de tre höjdernas landskap. Men Manasses barn kunde inte inta dessa städer, utan kananeerna förmådde hålla sig kvar där i landet. När Israels barn blev starkare, gjorde de kananeerna arbetspliktiga under sig. De fördrev dem inte. Josefs barn sade till Josua. "Varför har du gett oss endast en lott och ett skifte till arvedel, fastän vi är ett talrikt folk, som Herren hittills har välsignat?" Då svarade Josua dem: "Om du är ett talrikt folk, drag upp till skogsbygden och röj dig mark där i perisseernas och rafaeernas land, eftersom Efraims bergsbygd är för trång för dig." Men Josefs barn sade: "Bergsbygden är inte tillräcklig för oss. Och alla kananeer som bor på slätten har vagnar av järn, både de som bor i Bet-Shan med underlydande orter och de som bor på Jisreelslätten." Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: "Du är ett talrikt folk och har stor kraft. Du skall inte ha endast en lott, utan du skall få en bergsbygd, som också är en skogsbygd. Men du skall röja upp den, så att till och med dess utkanter kommer att tillhöra dig. Du skall fördriva kananeerna, även om de har vagnar av järn och är starka." Och Israels barns hela menighet samlades i Silo och satte upp uppenbarelsetältet där. Landet var nu kuvat inför dem, men ännu hade sju av Israels stammar inte fått sin arvedel tilldelad åt sig. Därför sade Josua till Israels barn: "Hur länge vill ni vänta med att gå och inta det land som Herren, era fäders Gud, har gett er? Utse åt er tre män från varje stam, så skall jag sända i väg dem, och de skall genomkorsa landet och göra en beskrivning över det efter vars och ens arvedel, och sedan komma tillbaka till mig. De skall dela upp landet i sju delar, varvid Juda skall vara kvar i sitt område i söder och Josefs hus förbli vid sitt område i norr. När ni har gjort en beskrivning över landet i sju delar, skall ni komma med den hit till mig, så skall jag kasta lott för er här inför Herren, vår Gud. Leviterna får ingen del bland er, eftersom Herrens prästtjänst är deras arvedel. Och Gad och Ruben och ena hälften av Manasse stam har redan fått sin arvedel på andra sidan Jordan, på östra sidan, den arvedel som Herrens tjänare Mose gav dem." Då bröt männen upp och gick. Josua befallde dem att de skulle göra en beskrivning över landet. Han sade: "Gå i väg och genomkorsa landet och gör en beskrivning över det, och vänd sedan tillbaka till mig, så skall jag kasta lott för er här inför Herren i Silo." Männen gav sig av och vandrade igenom landet och gjorde en beskrivning över det i en bok i sju delar, stad efter stad, och kom sedan tillbaka till Josua i lägret vid Silo. Och Josua kastade lott för dem i Silo inför Herren, och Josua utskiftade där landet åt Israels barn, åt varje stam dess del. Då lotten drogs för benjaminiternas stam, efter deras släkter, föll den ut så att det område som lotten gav dem låg mellan Juda barns och Josefs barns områden. Deras gräns på norra sidan började vid Jordan, och gränsen drog sig upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden västerut och gick ut i öknen vid Bet-Aven. Därifrån gick gränsen fram till Luz, till höjden söder om Luz, det är Betel. Sedan gick gränsen ner till Atrot-Addar över berget söder om Nedre Bet-Horon. Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan söderut från berget som ligger mitt emot Bet-Horon, söder om det, och gick ut vid Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim inom Judas barns område. Detta var västra sidan. Och södra sidan började vid slutet av Kirjat-Jearims område och gränsen gick åt väster fram till Neftoavattnets källa. Sedan gick gränsen ner till sluttningen av det berg som ligger mitt emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimdalen, och därefter ner i Hinnoms dal, på södra sidan om jebusiternas höjd och ner till Rogelskällan. Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimhöjden och ner till Bohans, Rubens sons, sten. Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken norrut och ner till Hedmarken. Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd norrut och slutade vid Döda havets norra vik, vid Jordans södra ände. Detta var södra gränsen. Men på östra sidan var Jordan gränsen. Detta var benjaminiternas arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter. Och de städer som tillföll benjaminiternas stam, efter deras släkter, var Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis, Bet-Haaraba, Semarajim, Betel, Avim, Para, Ofra, Kefar-Haamoni, Ofni och Geba - tolv städer med sina byar, Gibeon, Rama, Beerot, Mispe, Kefira, Mosa, Rekem, Jirpeel, Tarala, Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibea och Kirjat - fjorton städer med sina byar. Detta var benjaminiternas arvedel, efter deras släkter. Den andra lotten föll ut för Simeon, för simeoniternas stam, efter deras släkter. Deras arvedel låg inom Juda barns arvedel. Till deras arvedel hörde Beer-Sheba, Sheba, Molada, Hasar-Shual, Bala, Esem, Eltolad, Betul, Horma, Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa, Bet-Lebaot och Sharuhen - tretton städer med deras byar. Ajin, Rimmon, Eter och Asan - fyra städer med deras byar, därtill alla de byar som låg runt omkring dessa städer, ända till Baalat-Beer, det sydliga Rama. Detta var Simeons barns arvedel, efter deras släkter. Ur Juda barns skifte fick Simeons barn sin arvedel, ty Juda barns lott var för stor för dem. Därför fick Simeons barn sin arvedel inom deras arvedel. Den tredje lotten föll på Sebulons barn efter deras släkter. Och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid. Därifrån drog sig deras gräns västerut upp till Marela och träffade Dabbeset och vidare bäcken som rinner öster om Jokneam. Från Sarid vände den österut mot solens uppgång längs Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp till Jafia. Därifrån fortsatte den österut mot solens uppgång till Gat-Hefer och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till Nea. Här böjde sig gränsen mot norr till Hannaton och gick ut vid Jifta-Els dal. Dessutom fick de Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Betlehem, i allt tolv städer med deras byar. Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn efter deras släkter. Deras område omfattade Jis- reel, Kesullot, Sunem, Hafarajim, Shion, Anaharat, Rabbit, Kisjon, Ebes, Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes. Gränsen nådde Tabor, Sahasuma och Bet-Semes, och deras gräns gick ut vid Jordan - sexton städer med deras byar. Detta var arvedelen för Isaskars barns stam efter deras släkter, städerna med sina byar. Den femte lotten föll ut för Asers barns stam efter deras släkter. Deras område omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf, Alammelek, Amad och Mishal och nådde Karmel i väster och Sihor-Libnat. Därefter gick gränsen österut till Bet-Dagon och nådde Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel och fortsatte norrut till Kabul. De fick Ebron, Rehov, Hammon och Kana, ända upp till Stora Sidon. Sedan vände gränsen tillbaka till Rama och gick fram till den befästa staden Tyrus, böjde av mot Hosa och gick ut vid havet inte långt från Aksib. Dessutom fick de Umma, Afek och Rehob, tjugutvå städer med deras byar. Detta var arvedelen för Asers barns stam, efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. För Naftalis barn föll den sjätte lotten ut, för Naftalis barn efter deras släkter. Deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och slutade vid Jordan. Gränsen böjde av västerut till Asnot-Tabor och gick vidare därifrån till Huckok. Den nådde Sebulon i söder, Aser i väster och Juda med Jordan i öster. Den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat, Rackat och Kinneret, Adama, Rama, Hasor, Kedesh, Edrei, En-Hasor, Jiron, Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes, nitton städer med deras byar. Detta var arvedelen för Naftalis barns stam, efter deras släkter, städerna med sina byar. För Dans barns stam efter deras släkter föll den sjunde lotten ut. Deras tilldelade område omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes, Saalabbin, Ajalon, Jitla, Elon, Timna, Ekron, Elteke, Gibbeton, Baalat, Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, Me-Hajarkon och Harackon med området framför Jafo. Men när Dans barns område gick förlorat för dem, drog Dans barn upp och angrep Lesem och intog det och slog dess invånare med svärd. De tog det i besittning och bosatte sig där. Och de kallade Lesem för Dan efter sin stamfader Dan. Detta var arvedelen för Dans barns stam efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. När de hade utskiftat landet efter dess områden, gav de åt Josua, Nuns son, en arvedel ibland sig. Efter Herrens befallning gav de honom den stad som han begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd. Och han byggde upp staden och bosatte sig där. Dessa var de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom israeliternas stammar utskiftade genom lottkastning i Silo inför Herrens ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Så avslutade de fördelningen av landet. Herren sade till Josua: "Säg till Israels barn: Utse åt er de fristäder som jag talade till er om genom Mose, de städer som en dråpare skall kunna fly till, när han av misstag och utan avsikt har dödat någon. Ni skall ha dem som tillflyktsorter undan blodshämnaren. Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid ingången till stadsporten och förklara sin sak för de äldste i staden. Därefter skall de låta honom komma in i deras stad och ge honom en plats, där han kan bo bland dem. Om blodshämnaren förföljer honom, skall de inte överlämna dråparen i hans hand, eftersom han utan avsikt har dödat sin nästa och utan att förut ha burit hat till honom. Han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått till rätta inför menigheten och till dess översteprästen som då är i tjänst har dött. Sedan kan dråparen vända tillbaka och komma åter till sin stad och sitt hus i den stad som han har flytt ifrån." De avskilde Kedesh i Galieen, i Naftali bergsbygd, Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, i Juda bergsbygd. På andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan, utsåg de inom Rubens stam Beser i öknen på slätten, inom Gads stam Ramot i Gilead och inom Manasse stam Golan i Basan. Dessa var de städer som utsågs till tillflyktsorter för var och en av Israels barn - och för de främlingar som bodde bland dem - som av misstag hade dödat någon, för att han inte skulle dö för blodshämnarens hand, innan han hade stått inför menigheten. Huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och inför huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. De talade till dem i Silo i Kanaans land: " Herren gav befallning genom Mose att vi skulle få städer att bo i med tillhörande utmarker för vår boskap." Enligt Herrens befallning gav då Israels barn av sina arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande utmarker: För kehatiternas släkter föll lotten ut så att bland dessa leviter fick prästen Arons söner genom lotten tretton städer ur Juda, Simeons och Benjamins stam. Och Kehats övriga barn fick genom lotten tio städer ur Efraims stams släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam. Gersons barn åter fick genom lotten tretton städer ur Isaskars stams släkter, ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse stam, i Basan. Meraris barn fick efter sina släkter tolv städer ur Rubens stam, ur Gads stam och ur Sebulons stam. Israels barn gav åt leviterna dessa städer med tillhörande utmarker genom lottkastning, så som Herren hade befallt genom Mose. Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande här namngivna städer. Av kehatiternas släkter bland Levi barn fick Arons söner följande, ty dem träffade lotten först: Man gav dem Arbas, Anoks fars, stad, det vill säga Hebron i Juda bergsbygd, med dess utmarker runt omkring. Men åkerjorden och byarna, som tillhörde staden, gav man till besittning åt Kaleb, Jefunnes son. Åt prästen Arons söner gav man dråparfristaden Hebron med dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker, Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker, Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker, Ajin med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker - nio städer ur dessa två stammar. Ur Benjamins stam gav man dem Gibeon med dess utmarker, Geba med dess utmarker, Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker - fyra städer. De städer som Arons söner, prästerna, fick utgjorde tillsammans tretton städer med tillhörande utmarker. De övriga kehatiternas släkter av leviterna fick ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde åt dem: Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims bergsbygd, Gezer med dess utmarker och Kibsajim med dess utmarker - fyra städer. Från Dans stam fick de Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess utmarker, Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker - fyra städer. Från ena hälften av Manasse stam fick de Taanak med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker - två städer. De städer som de övriga kehatiternas släkter fick utgjorde alltså tio med tillhörande utmarker. Bland leviternas släkter fick vidare Gersons barn ur ena hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess utmarker och Beestera med dess utmarker - två städer. Ur Isaskars stam fick de Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess utmarker, Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker - fyra städer. Ur Asers stam fick de Misal med dess utmarker, Abdon med dess utmarker, Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker - fyra städer. Ur Naftali stam fick de dråparfristaden Kedesh i Galileen med dess utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess utmarker - tre städer. Gersoniternas städer efter deras släkter utgjorde alltså tretton med tillhörande utmarker. De övriga leviterna, Meraris barns släkter, fick ur Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess utmarker, Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker - fyra städer. Ur Rubens stam fick de Beser med dess utmarker, Jahsa med dess utmarker, Kedemot med dess utmarker och Mefaat med dess utmarker - fyra städer. Ur Gads stam fick de dråparfristaden Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanajim med dess utmarker, Hesbon med dess utmarker och Jaser med dess utmarker - fyra städer. De städer som de övriga leviternas släkter, Meraris barn, fick på sin lott efter sina släkter, var tolv städer. Tillsammans utgjorde levitstäderna inom israeliternas besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker. Var och en av dessa städer bestod av staden med tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa städer. Så gav Herren åt Israel hela det land som han med ed hade lovat ge åt deras fäder, och de tog det i besittning och bosatte sig där. Herren gav dem ro på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras fäder. Ingen av deras fiender kunde stå dem emot, utan Herren gav alla fienderna i deras hand. Ingenting uteblev av allt det goda som Herren hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan. Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam och sade till dem: "Ni har hållit allt vad Herrens tjänare Mose har befallt er och ni har lyssnat till mina ord, vad jag än befallt er. Ni har under denna långa tid, ända till denna dag, inte övergivit era bröder, och ni har hållit vad Herren, er Gud, har befallt i sina bud. Och nu har Herren, er Gud, låtit era bröder komma till ro, så som han lovade dem. Vänd därför nu om och gå hem till era tält i det land ni har fått till besittning, det som Herrens tjänare Mose har gett er på andra sidan Jordan. Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ." Och Josua välsignade dem och sände i väg dem, och de gick hem till sina tält. Åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land med deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua sände i väg dem till sina boningar, välsignade han dem och sade till dem: "Vänd tillbaka till era tält med de stora rikedomar ni har fått, med mycket boskap och med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor mängd. Dela bytet från era fiender med era bröder. Så vände Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka och drog bort från de övriga israeliterna, bort från Silo i Kanaans land, för att bege sig till Gilead, sitt eget land, där de skulle ha sina besittningar efter Herrens befallning genom Mose. När så Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam kom till gränstrakterna vid Jordan i Kanaans land, byggde de ett altare där vid Jordan, ett ansenligt altare. När israeliterna hörde sägas: "Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam har byggt ett altare vid Kanaans gräns, i gränstrakterna vid Jordan, på israeliternas sida," då samlades hela deras menighet i Silo för att dra upp till strid mot dem. Till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sände Israels barn Pinehas, prästen Eleasars son, och med honom tio furstar, en för var stamfamilj inom Israels alla stammar. Var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter. När de kom till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sade de till dem: "Så säger Herrens hela menighet: Vad är det för otrohet som ni har begått mot Israels Gud, då ni i dag har vänt er bort från Herren genom att bygga ett altare och därigenom i dag varit upproriska mot Herren? Är det inte nog med vår missgärning vid Peor? Från den har vi än i dag inte blivit renade fastän Herrens menighet drabbades av plåga? Vill ni nu i dag vända er bort från Herren? Om ni i dag är upproriska mot Herren, så skall förvisso i morgon hans vrede drabba Israels hela menighet. Men om det land ni har fått till besittning är orent, så kom över till det land Herren har tagit till besittning, där Herrens tabernakel har sin plats, och ha era besittningar där bland oss. Var inte upproriska mot Herren och trotsa inte oss genom att bygga er ett altare som är ett annat än Herrens, vår Guds, altare. När Akan, Seras son, trolöst hade förgripit sig på det tillspillogivna, kom inte då vrede över Israels hela menighet? Och han dog inte ensam genom sin missgärning!" Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam svarade då huvudmännen för Israels ätter: "Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren är Gud! Han vet och Israel skall veta: Om detta har skett i uppror och otrohet mot Herren - så rädda oss inte i dag! Om vi har byggt altaret åt oss därför att vi vill vända oss bort från Herren, och om det är för att vi vill offra brännoffer eller matoffer på det eller frambära gemenskapsoffer på det, då må Herren själv utkräva vedergällning för vad vi har gjort oss skyldiga till. Nej, sanningen är den att vi gjorde detta av rädsla, av det skälet att vi tänkte att era barn en dag skulle säga till våra barn: 'Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? Herren har ju satt Jordan till gräns mellan oss och er, ni Rubens barn och Gads barn. Ni har ingen del i Herren.' Och så skulle era barn få våra barn att upphöra med att frukta Herren. Därför sade vi: Låt oss nu sätta igång med att bygga detta altare, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra efterkommande, att vi vill förrätta Herrens tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och gemenskapsoffer, så att era barn i framtiden inte kan säga till våra barn: 'Ni har ingen del i Herren.' Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de säger så till oss och våra efterkommande, då kan vi svara: 'Se på den avbildning av Herrens altare som våra fäder har gjort, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och er.' Det vare främmande för oss att vara upproriska mot Herren och nu vända oss bort från Herren genom att bygga ett altare till brännoffer eller matoffer eller slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel." Då nu prästen Pinehas och menighetens furstar, huvudmännen för Israels ätter som var med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn sade, blev de nöjda. Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasses barn: "I dag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har begått en sådan otrohet mot Herren. Ni har nu räddat Israels barn undan Herrens hand." Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, och furstarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och lämnade sin rapport. Den tillfredsställde Israels barn, och Israels barn lovade Gud och talade inte mer om att dra upp till strid mot dem för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde. Och Rubens barn och Gads barn gav altaret detta namn: "Ett vittne mellan oss att Herren är Gud". En lång tid härefter, när Herren hade låtit Israel få ro för alla dess fiender runt omkring och då Josua var gammal och hade nått hög ålder, kallade denne till sig hela Israel, dess äldste, huvudmän, domare och tillsyningsmän och sade till dem:"Jag är nu gammal och har nått hög ålder. Ni har själva sett allt vad Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull, ty Herren, er Gud, stred själv för er. Se, genom lotten har jag fördelat åt era stammar till arvedel de folk som ännu finns kvar, likaså de folk jag har utrotat, från Jordan till Stora havet västerut. Och Herren, er Gud, skall själv driva undan dem för er och jaga bort dem från er, så att ni skall inta deras land, så som Herren, er Gud, har lovat er. Var nu mycket fasta, så att ni håller och följer allt vad som är föreskrivet i Mose lagbok, så att ni inte viker av därifrån, vare sig till höger eller till vänster, och så att ni inte har gemenskap med dessa folk som ännu finns kvar här tillsammans med er, inte heller nämner deras gudars namn eller svär vid dem eller tjänar och tillber dem. Men till Herren, er Gud, skall ni hålla er, så som ni har gjort ända till denna dag. Herren har fördrivit stora och mäktiga folk för er, och ingen har kunnat stå er emot intill denna dag. En enda man bland er jagade tusen framför sig, ty Herren, er Gud, stred själv för er, så som han hade lovat er. Var ständigt på er vakt så att ni älskar Herren, er Gud. Ty om ni vänder er bort och håller er till återstoden av dessa folk som är kvar här bland er och gifter in er med dem och har gemenskap med dem och de med er, då skall ni veta att Herren, er Gud, inte mer skall fördriva dessa folk för er. De skall då bli en snara och en fälla för er och ett gissel för era sidor och taggar i era ögon, till dess ni blir utrotade ur detta goda land som Herren, er Gud, har gett er. Se, jag lämnar nu denna världen, och ni vet av hela ert hjärta och hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som Herren, er Gud, har lovat angående er. Allt har gått i fullbordan för er, inget har slagit fel. Men liksom allt det goda som Herren, er Gud, lovade er, har kommit er till del så skall Herren också låta allt det onda komma er till del till dess han har utrotat er ur detta goda land som Herren, er Gud, har gett er. Om ni överträder Herrens, er Guds, förbund, som han har upprättat med er, och går och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall Herrens vrede upptändas mot er, och ni skall snabbt bli utrotade ur det goda land som han har gett er." Josua samlade alla Israels stammar till Sikem. Han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, domare och tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud. Och Josua sade till allt folket:"Så säger Herren, Israels Gud: På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider, och även Tera, Abrahams och Nahors far. Där tjänade de andra gudar. Men jag hämtade er fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra genom hela Kanaans land, och jag gjorde hans avkomma talrik. Jag gav honom Isak, och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. Men Jakob och hans söner drog ner till Egypten. Sedan sände jag Mose och Aron och slog Egypten med plågor som jag sände bland dem, och därefter förde jag er ut. När jag förde era fäder ut ur Egypten och ni hade kommit till havet, förföljde egyptierna era fäder med vagnar och ryttare ända till Röda havet. Då ropade de till Herren, och han satte mörker mellan er och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det täckte dem. Ni såg med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodde ni i öknen en lång tid. Därefter förde jag er in i amoreernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan. Och de stred mot er, men jag gav dem i er hand, så att ni intog deras land, och jag förgjorde dem för er. Då reste sig Balak, Sippors son, kungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände bud efter Bileam, Beors son, för att förbanna er. Men jag ville inte höra på Bileam, utan han måste välsigna er, och jag räddade er ur hans hand. När ni hade gått över Jordan och kommit till Jeriko, gav sig Jerikos invånare i strid med er, och det gjorde också amoreerna, perisseerna, kananeerna, hetiterna, girgaseerna, hiveerna och jebusiterna. Men jag gav dem i er hand. Jag sände panik framför er, och därigenom jagades amoreernas båda kungar undan framför er, men inte genom ditt svärd eller din båge. Och jag gav er ett land, som ni inte hade lagt ner något arbete på, och även städer som ni inte hade byggt, och i dem fick ni bo. Av vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat fick ni äta. Så frukta nu Herren och tjäna honom helhjärtat och i sanning. Skaffa bort de gudar som era fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäna Herren. Men om ni inte vill tjäna Herren, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren." Då svarade folket: "Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! Ty Herren är vår Gud, han själv är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som har gjort dessa stora under inför våra ögon och bevarat oss hela den väg vi har vandrat och bland alla de folk, vilkas land vi har dragit igenom. Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren, för han är vår Gud." Josua sade till folket: "Ni kan inte tjäna Herren, för han är en helig Gud. Han är en nitälskande Gud, och han skall inte ha fördrag med era överträdelser och era synder. Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar, skall han vända sig bort och låta det gå er illa och förgöra er, efter att förut ha gjort er gott." Men folket sade till Josua: "Nej, vi vill tjäna Herren!" Då sade Josua till folket: "Ni är nu själva vittnen mot er, att ni har valt Herren för att tjäna honom." De svarade: "Ja." Han sade: "Skaffa då bort de främmande gudar som ni har bland er, och vänd era hjärtan till Herren, Israels Gud!" Folket svarade Josua: " Herren, vår Gud, vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda." Den dagen slöt Josua ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem. Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Han tog en stor sten och reste den där under eken som stod vid Herrens helgedom. Och Josua sade till allt folket: "Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som Herren har talat med oss. Den skall vara vittne mot er, så att ni inte förnekar er Gud." Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel. En tid härefter dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, etthundratio år gammal. Och man begravde honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. Och Israel tjänade Herren, så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som visste om alla de gärningar Herren hade gjort för Israel. Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begravde de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av barnen till Hamor, Sikems far, för hundra kesitor. Josefs barn fick detta till arvedel. Också Eleasar, Arons son, dog, och man begravde honom på den höjd som hans son Pinehas hade fått i Efraims bergsbygd.

Efter Josuas död frågade Israels barn Herren: "Vem bland oss skall först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?" Herren svarade: "Juda skall göra det. Se, jag har givit landet i hans hand." Då sade Juda till sin bror Simeon: "Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så skall jag sedan gå med dig till ditt område." Och Simeon gick med honom. När Juda drog dit upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. Då sade Adoni-Besek: "Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår hämtade upp smulorna under mitt bord. Efter mina gärningar har Gud vedergällt mig." Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. Därefter drog Juda barn ner för att strida mot de kananeer som bodde i Bergsbygden, i Negev och i Låglandet. Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron - som förr hette Kirjat-Arba - och de slog Sesaj, Ahiman och Talmaj. Därifrån gick de mot Debirs invånare - Debir hette tidigare Kirjat-Sefer. Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det skall jag ge min dotter Aksa till hustru. Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. När hon kom till honom intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig det torra Negev, så låt mig få vattenkällor." Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. Barn till keniten, Moses svärfar, hade dragit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog de kananeer som bodde i Sefat och förstörde staden helt och hållet. Så fick den namnet Horma. Juda intog Gaza med dess område, Askelon med dess område och Ekron med dess område. Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom dessa hade vagnar av järn. Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, så som de gör än i dag. Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. De bespejade Betel, den stad som förr hette Luz. Då fick deras spejare se en man gå ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss var vi kan komma in i staden, så skall vi visa barmhärtighet mot dig." När han hade visat dem var de kunde ta sig in i staden, slog de invånarna där med svärd. Men den mannen och hela hans släkt lät de gå. Han begav sig till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, så som den heter än i dag. Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo, och inte heller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att utföra arbete åt sig. Men de drev inte bort dem. Efraim drev inte heller bort de kananeer som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men blev tvingade att utföra arbete åt dem. Aser drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. Alltså bodde aseriterna kvar bland kananeerna, landets inbyggare, ty de fördrev dem inte. Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Semes, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets inbyggare. Men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blev arbetspliktiga åt dem. Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de blev tvingade att utföra arbete åt dem. Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt. Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: "Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge åt era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er. Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort! Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort från er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er." När Herrens ängel hade sagt detta till alla Israels barn, brast de ut i gråt. De kallade platsen Bokim. Och där offrade de åt Herren. När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som hade sett alla de stora gärningar som Herren hade gjort för Israel. Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var etthundratio år gammal. Man begravde honom på det område han hade tagit i besittning, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. När också hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. De övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare, som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte längre stå emot sina fiender. Överallt där de drog fram var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och så som Herren hade svurit. Och de kom i stor nöd. Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. Men de lyssnade inte heller på sina domare utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Ty när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig Herren. Men när domaren dog vände de om och gjorde det som var fördärvligt, ännu mer än deras fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: "Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. Ty med dem skall jag sätta Israel på prov och se om de vill hålla sig till Herrens väg och vandra på den, så som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det." Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand. Dessa var de folk som Herren lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan, detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana: filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat. Med dessa ville Herren sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose. Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna. Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år. Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav Herren Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig. Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år. Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab, gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft. Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man. När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem. Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån. Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol, räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk, så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem. När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare." Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet. Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. Han sade till dem: "Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel. När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera, som bodde i Haroset-Haggojim. Israels barn ropade till Herren, ty Jabin hade niohundra vagnar av järn och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år. Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var vid den tiden domare i Israel. Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt. Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: "Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand." Barak sade till henne: "Om du går med mig så går jag, men om du inte går med mig så går inte heller jag." Då svarade hon: "Ja, jag skall gå med dig, men äran skall då inte bli din på den väg du går, utan Herren skall sälja Sisera i en kvinnas hand." Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedesh. Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom. Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svärfar Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh. När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, samlade han alla sina vagnar, niohundra vagnar av järn, och dessutom allt folk han hade, från Haroset-Haggojim till floden Kishon. Men Debora sade till Barak: "Bryt upp, för detta är den dag då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig." Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroset-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan. Men Sisera hade flytt till fots till Jaels tält, hustru till keniten Heber, ty vänskap rådde mellan Jabin, kungen i Hasor, och keniten Hebers hus. Jael gick för att möta Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd." Då gick han in till henne i tältet och hon lade över honom ett täcke. Han sade till henne: "Ge mig lite vatten att dricka för jag är törstig". Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. Han sade till henne: "Ställ dig vid ingången till tältet, och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej." Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog. Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: "Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker." Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen. Så kuvade Gud på den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, till dess de helt gjorde slut på honom. Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: När härförare anför i Israel,när folket villigt offrar sig- lova Herren! Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!Jag vill sjunga, till Herrens ära vill jag sjunga,jag vill lovsjunga Herren,Israels Gud. Herre, när du drog ut från Seir,när du skred fram från Edoms land,då bävade jorden,då strömmade det från himlen,då strömmade vatten ner från molnen. Bergen skalv inför Herrens ansikte,Sinai, inför Herrens, Israels Guds, ansikte. I Samgars dagar, Anats sons,i Jaels dagar låg vägarna öde.Vandrarna måste färdas omvägar. Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israelförrän jag, Debora, trädde fram,trädde fram som en moder i Israel. Man valde åt sig nya gudar,då nådde striden fram till portarna.Men varken sköld eller spjutfanns att se hos de fyrtiotusen i Israel. Mitt hjärta tillhör Israels furstaroch dem bland folket som villigt offrade sig.Lova Herren! Ni som rider på vita åsninnor,ni som sitter hemma på mattor,och ni som vandrar på vägen, sjung! När man under sång delar byte mellan vattenhoarna,då lovprisar man där Herrens rättfärdiga gärningar,att han i rättfärdighet regerar i Israel.Då drog Herrens folk ner till portarna. Vakna, vakna, Debora!Vakna, vakna, sjung din sång!Stå upp Barak! Tag dig fångar,du Abinoams son! Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,Herren satte mig till anförare över hjältarna. Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek.Benjamin följde dig med dina skaror.Från Makir kom furstar neroch från Sebulon män med ledarstav. Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora.Och liksom Isaskar gjorde också Barak,ner i dalen skyndade man i dennes spår.Bland Rubens ätter hölls stora rådslag. Varför satt du kvar bland dina fålloroch lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar. Gilead stannade på andra sidan Jordan.Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen?Aser satt kvar vid havets strand,vid sina vikar stannade han. Men Sebulon var ett folk som föraktade döden,Naftali likaså, på stridsfältets höjder. Kungar drog fram och stred,då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten.Men byte av silver vann de inte. Från himlen fördes strid,stjärnorna stred från sina banor mot Sisera. Floden Kishon svepte dem bort, urtidsfloden, floden Kishon.Gå fram, min själ, med makt! Då stampade hästarnas hovar,när deras tappra ryttare jagade dem framåt, framåt. Förbanna Meros, säger Herrens ängel,förbanna, ja, förbanna dess inbyggare,därför att de ej kom Herren till hjälp,Herren till hjälp bland hjältarna. Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,keniten Hebers hustru,välsignad framför alla kvinnor som bor i tält. Vatten begärde han,hon gav honom mjölk,gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen. Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,sin högra hand efter arbetshammaren.Med den slog hon Siseraoch krossade hans huvud,spräckte hans tinning och genomborrade den. Vid hennes fötter sjönk han ihop,föll och blev liggande.Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll.Där han sjönk ihop,där föll han slagen till döds. Ut genom fönstret skådar Siseras moder,hon ropar ut genom gallret:"Varför dröjer hans vagn att komma?Varför hörs inte ljudet från hans vagnar?" Då svarar de klokaste av hennes hovtärnor,och själv ger hon sig samma svar: "Utan tvivel vann de byte som de nu delar:en flicka eller två åt var och en av männen,byte av praktvävnader för Siseras räkning,byte av praktvävnader, brokiga tyger,en brokig duk eller två för de fångnas halsar." Så må alla dina fiender förgås, o Herre.Men de som älskar honom må likna solen,när den går upp i kraft.Och landet hade nu ro i fyrtio år. Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. Midjaniternas hand blev Israel så övermäktig att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor, som nu finns i bergen, och grottor och bergfästen. Så ofta israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. De slog läger emot dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända fram till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor. Ty de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. De själva och deras kameler var omöjliga att räkna, och de kom in i landet för att fördärva det. Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren. När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, sände Herren en profet till Israels barn. Denne sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag själv har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem från er och gav deras land åt er. Och jag sade till er: Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst." Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: " Herren är med dig, du tappre stridsman." Gideon svarade honom: "O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var är alla hans under, som våra fäder har berättat om och sagt: 'Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?' Nu har Herren övergivit oss och gett oss i midjaniternas hand." Då vände Herren sig till honom och sade: "Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig." Han svarade honom: "O Herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min fars hus." Herren sade till honom: "Jag är med dig, och du skall slå midjaniterna som om de vore en enda man." Gideon svarade honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig." Han sade: "Jag skall stanna till dess du kommer tillbaka." Och Gideon gick in och redde till en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. Då sade Guds ängel till honom: "Tag köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det." Han gjorde så. Herrens ängel räckte då ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn. När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: "Ve mig, Herre Herre, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!" Men Herren sade till honom: "Frid vare med dig! Frukta inte, du skall inte dö." Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det "Herren är frid". Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra. Den natten sade Herren till honom: "Tag den tjur som tillhör din far, och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ner det baalsaltare som tillhör din far, och hugg sönder Aseran som står intill det. Bygg ett altare åt Herren, din Gud, överst på denna klippa och uppför det på vanligt sätt. Tag sedan den andra tjuren och offra den till brännoffer på resterna av Aseran som du skall hugga sönder." Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för männen i staden, gjorde han det inte på dagen utan på natten. När männen i staden tidigt följande morgon steg upp, se, då låg Baals altare nerbrutet, Aseran intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret. Då sade de till varandra: "Vem har gjort detta?" När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joas son, hade gjort det. Då sade männen i staden till Joas: "För ut din son. Han måste dö, för han har brutit ner Baals altare och huggit sönder Aseran som stod intill det." Men Joas svarade alla som stod omkring honom: "Vill ni utföra Baals sak? Vill ni komma honom till hjälp? Den som utför hans sak skall bli dödad före nästa morgon. Är Baal Gud, så kan han försvara sig själv, när nu någon har brutit ner hans altare." Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: "Baal må utföra sin sak mot honom, eftersom han har brutit ner Baals altare." Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. Men Herrens Ande kom över Gideon. Han stötte i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. Han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem. Och Gideon sade till Gud: "Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, så som du har lovat, se då här. Jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen. Om det kommer dagg endast på ullen, medan marken förblir torr, då vet jag att du genom min hand skall rädda Israel, så som du har lovat." Och det skedde så. När han tidigt följande morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att en skål blev full med vatten. Men Gideon sade till Gud: "Må din vrede inte brinna mot mig, om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att endast ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken." Gud gjorde så den natten. Endast ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken. Tidigt följande morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden. Herren sade till Gideon: "Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig. Meddela nu folket: Den som är förskräckt och rädd, må vända om och skynda sig från Gileads berg." Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar. Men Herren sade till Gideon: "Folket är fortfarande för talrikt. För ner dem till vattnet, så skall jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: 'Denne skall gå med dig', så skall han gå med dig. När jag säger till dig: 'Denne skall inte gå med dig', så skall han inte gå med." Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem skall du skilja ut från dem som faller ner på knä för att dricka." Då visade det sig att antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen var trehundra män. Alla de andra hade fallit ner på knä för att dricka vatten. Herren sade då till Gideon: "Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt." Då tog hans folk till sig de övrigas matförråd och deras horn, och därefter lät han de övriga israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll endast de trehundra männen. Och midjaniternas läger hade han nedanför sig på slätten. Den natten sade Herren till Gideon: "Stå upp och gå ner mot lägret, ty jag har givit det i din hand. Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura och hör vad man säger där. Då skall du få mod att dra ner mot lägret." Han gick då med sin tjänare Pura ner till förposterna i lägret. Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand. När Gideon kom dit höll en man just på att berätta en dröm för en annan. Han sade: "Jag hade en dröm, och se, jag tyckte att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog emot det, så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande." Då svarade den andre: "Detta kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joas sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand." När Gideon hörde denna dröm och uttydningen av den föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: "Stå upp, Herren har gett midjaniternas läger i er hand." Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. Han sade till dem: "Se på mig och gör som jag! Så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skall ni göra som jag. När jag och alla som jag har med mig blåser i hornen, skall ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!" Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i hornen, och blåste i dem och ropade: " Herrens och Gideons svärd!" Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten. När de trehundra hornen ljöd, vände Herren den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat. Då samlades israeliterna från Naftali och Aser och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: "Drag ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan." Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan. De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan. Men Efraims män sade till Gideon: "Varför har du gjort så här mot oss, och inte kallat på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?" Och de gick skarpt till rätta med honom. Han svarade dem: "Vad har jag uträttat i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med er?" När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom. Gideon kom till Jordan, och han gick över tillsammans med de trehundra man som var med honom. De var trötta av förföljandet. Därför sade han till männen i Suckot: "Ge några brödkakor åt folket som följer mig, de är utmattade, och jag är i färd med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska kungarna." Men ledarna i Suckot svarade: "Har du då redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt din här?" Gideon svarade: "När Herren ger Seba och Salmunna i min hand, skall jag på grund av detta svar söndertröska ert kött med ökentörnen och tistlar." Så fortsatte han därifrån upp till Penuel och sade samma sak till dem som var där. Och männen i Penuel gav honom samma svar som männen i Suckot. Då sade han också till männen i Penuel: "När jag kommer välbehållen tillbaka skall jag riva ner det här tornet." Men Seba och Salmunna befann sig i Karkor och hade med sig sin här, omkring 15 000 man, allt som fanns kvar av österlänningarnas här. De stupade utgjorde nämligen 120 000 man beväpnade med svärd. Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, som trodde sig vara i säkerhet. Seba och Salmunna flydde, men han följde efter dem, och tog de två midjanitiska kungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären. När Gideon, Joas son, vände tillbaka från striden, ner från Hereshöjden, grep han en ung man, en av männen i Suckot. Gideon frågade ut honom, och den unge mannen skrev upp namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män. När Gideon kom till männen i Suckot, sade han: "Se, här är nu Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sade: Har du redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?" Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och tistlar och lät männen i Suckot få känna av dem. Tornet i Penuel rev han ner och dödade männen i staden. Sedan frågade han Seba och Salmunna: "Hurdana var de män som ni dödade på Tabor?" De svarade: "De var lika dig, var och en såg ut som en kungason." Gideon sade: "Då var det mina bröder, min mors söner. Så sant Herren lever: Om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte ha dödat er." Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: "Stå upp och döda dem." Men han drog inte ut sitt svärd, ty han var rädd, han var ju bara en pojke. Då sade Seba och Salmunna: "Stå upp, du själv, och stöt ner oss. För sådan mannen är, sådan är också hans styrka." Då stod Gideon upp och dödade Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de prydnader som deras kameler hade runt halsen. Israeliterna sade till Gideon: "Härska du över oss, och sedan också din son och din sonson, för du har räddat oss ur midjaniternas hand." Men Gideon svarade dem: "Jag skall inte härska över er, och min son skall inte heller härska över er, utan Herren skall härska över er." Gideon sade vidare till dem: "En sak begär jag av er: Att var och en av er ger mig den öronring han har fått som byte." Fienderna bar nämligen öronringar av guld eftersom de var ismaeliter. De svarade: "Dem ger vi dig gärna." De bredde ut ett klädesplagg, och var och en kastade där den öronring han hade fått som byte. Och guldringarna som han hade begärt vägde 1 700 siklar i guld, detta förutom de halsprydnader, örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska kungarna hade burit och förutom de kedjor som hade suttit kring halsen på deras kameler. Gideon lät göra en efod av detta och satte upp den i sin stad Ofra. Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus. Så blev Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte inte mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde. Men Jerubbaal, Joas son, begav sig hem och stannade där. Gideon hade sjuttio egna söner, ty han hade många hustrur. Han hade en bihustru i Sikem, och hon födde honom också en son, som han gav namnet Abimelek. Och Gideon, Joas son, dog i hög ålder och blev begravd i sin fader Joas grav i det abiesritiska Ofra. När Gideon var död, var Israels barn trolösa igen och höll sig till baalerna. De gjorde Baal-Berit till gud åt sig. Israels barn tänkte inte på Herren sin Gud, som hade befriat dem från alla deras fienders hand runt omkring. Inte heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek i gengäld för allt gott som han hade gjort mot Israel. Men Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Sikem och sade till dem och till alla som var släkt med hans morfars hus: "Säg så här till alla män i Sikem: Vilket är bäst för er: att alla Jerubbaals sjuttio söner råder över er, eller att en enda man råder över er? Kom också ihåg att jag är ert kött och blod." Då talade hans morbröder allt detta till hans förmån inför Sikems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, ty de tänkte: "Han är ju vår bror." De gav honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel, och för dessa anställde Abimelek löst folk och äventyrare som följde honom. Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra och dödade där på en och samma sten sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner. Men Jotam, Jerubbaals yngste son, kom undan eftersom han hade gömt sig. Sedan samlades alla män i Sikem och alla i Millo, och gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där minnesstenen står i Sikem. När man berättade detta för Jotam, gick han och ställde sig på toppen av berget Gerissim och ropade med hög röst till dem: "Hör på mig, ni män i Sikem, för att Gud också må höra er. En gång gick trädenför att smörja en kung över sig.De sade till olivträdet:Bli du kung över oss! Men olivträdet svarade:Skulle jag avstå från min olja,som gudar och människor ärar mig för,och gå för att svaja över de andra träden? Då sade träden till fikonträdet:Kom, bli du kung över oss! Men fikonträdet svarade:Skulle jag avstå från min sötmaoch min goda fruktoch gå för att svaja över de andra träden? Då sade träden till vinstocken:Kom, bli du kung över oss! Men vinstocken svarade:Skulle jag avstå från min vinmust,som gläder gudar och människor,och gå för att svaja över de andra träden? Då sade alla träden till törnbusken:Kom, bli du kung över oss! Törnbusken svarade träden:Om ni av uppriktig mening vill smörja mig till kung över er,kom då och tag er tillflykt under min skugga.Om inte, skall eld gå ut från törnbuskenoch förtära cedrarna på Libanon. Lyssna nu: Har ni handlat rätt och riktigt när ni gjorde Abimelek till kung, har ni handlat rätt mot Jerubbaal och hans hus, och har ni lönat honom efter hans gärningar? Ni vet ju att min far stred för er och vågade sitt liv för att rädda er från midjaniternas hand, medan ni i dag har rest er upp mot min fars hus och dödat hans sjuttio söner på en och samma sten och gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Sikems medborgare, eftersom han är er bror. Har ni alltså denna dag handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och hans hus, så gläd er över Abimelek, och må han glädja sig över er. Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. När Abimelek hade härskat över Israel i tre år, sände Gud en ond ande mellan Abimelek och männen i Sikem, så att dessa avföll från Abimelek. Detta skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över männen i Sikem, som hade hjälpt honom att döda sina bröder. För att skada honom lade männen i Sikem folk i bakhåll på bergshöjderna, och dessa plundrade alla som tog den vägen. Detta berättade man för Abimelek. Men Gaal, Ebeds son, kom med sina bröder och drog in i Sikem, och Sikems män fick förtroende för honom. De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar, pressade druvor och ordnade en fest. Så gick de in i sin guds hus och åt och drack och uttalade förbannelser över Abimelek. Och Gaal, Ebeds son, sade: "Vem är Abimelek, och vem är Sikem, eftersom vi skall tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son och Sebul hans tillsyningsman? Nej, ni skall tjäna män som härstammar från Hamor, Sikems far. Varför skulle vi tjäna Abimelek? Om jag bara hade detta folk i min hand! Då skulle jag driva bort Abimelek." Och han sade om Abimelek: "Utöka din här och drag ut." Men när Sebul, stadens hövding, fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han mycket upprörd. Han sände i hemlighet bud till Abimelek och lät säga: "Akta dig! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Sikem, och de uppviglar staden mot dig. Bryt därför upp i natt, du med ditt folk, och lägg dig i bakhåll på fältet. Sedan kan du tidigt i morgon, när solen går upp, gå till anfall mot staden. När han då med sitt folk drar ut mot dig, gör då med honom vad du får tillfälle till." Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten och lade sig i bakhåll mot Sikem i fyra grupper. Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten. Samtidigt bröt Abimelek med sitt folk fram från bakhållet. När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: "Se, det kommer folk ner från bergshöjderna!" Men Sebul svarade honom: "Det är skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut som människor." Men Gaal sade på nytt: "Jo, det kommer folk ner från Mittelhöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Teckentydar- eken." Då sade Sebul till honom: "Var är nu dina stora ord, du som sade: Vem är Abimelek eftersom vi skall tjäna honom? Se, här kommer det folk som du föraktade. Drag ut och strid mot dem!" Då drog Gaal ut i spetsen för Sikems män och gav sig i strid med Abimelek. Men Abimelek förföljde honom, och han flydde för honom. Många föll slagna ända fram mot stadsporten. Abimelek stannade i Aruma. Men Sebul drev bort Gaal och hans bröder, så att de inte kunde bo i Sikem. Dagen därefter gick folket ut på fältet, och man berättade detta för Abimelek. Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han fick se folket gå ut ur staden, ryckte han fram mot dem och slog dem. Abimelek och de grupper han hade med sig gick till anfall och ställde sig vid ingången till stadsporten. Men de båda andra grupperna anföll alla ute på fältet och slog dem. Abimelek angrep staden hela den dagen, han intog den och dödade dem som fanns där inne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt. När männen i Sikems torn hörde detta, begav sig alla till valvet i El-Berits tempel. Man underrättade Abimelek om att alla männen i Sikems torn hade samlats där. Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa i handen och högg av en trädgren, som han lyfte upp och lade på axeln. Och han sade till folket: "Skynda er och gör detsamma som ni sett mig göra." Då högg allt folket av var sin gren och följde Abimelek, och de lade grenarna intill valvet och tände eld på valvet över dem. Så omkom de människor som bodde i Sikems torn, omkring ettusen män och kvinnor. Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det. Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. När nu israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem. Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far, då han dödade sina sjuttio bröder. Och allt det onda som Sikems män hade gjort, lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem. Efter Abimelek framträdde Tola och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Samir i Efraims bergsbygd och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Samir. Efter honom framträdde gileaditen Jair och var domare i Israel i tjugotvå år. Han hade trettio söner, som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som man än i dag kallar Jairs byar. De ligger i Gileads land. Och Jair dog och blev begravd i Kamon. Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och tjänade honom inte. Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand. Dessa plågade Israels barn och for våldsamt fram mot dem det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoreernas land, i Gilead. Dessutom gick Ammons barn över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd. Då ropade Israels barn till Herren och sade: "Vi har syndat mot dig, för vi har övergivit vår Gud och tjänat baalerna." Men Herren sade till Israels barn: "När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig, och jag frälste er från deras hand. Men ni har övergivit mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. Må de rädda er i er nöd." Då sade Israels barn till Herren: "Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt inför dina ögon. Men befria oss denna gång." Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd. Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead och Israels barn samlades och slog läger i Mispa. Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: "Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det skall vara huvud över alla som bor i Gilead." Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna." Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna." Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?" De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead." Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud." Då sade de äldste i Gilead till Jefta: " Herren är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt." Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför Herren i Mispa. Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?" Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge mig nu frivilligt tillbaka detta." På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. Ty när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, skickade Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom hörde inte på detta. De skickade också bud till kungen i Moab, men denne ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, ty Arnon var gräns mot Moab. Sedan skickade Israel budbärare till Sichon, amoreernas kung, kungen i Hesbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gav han sig i strid med Israel. Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan. När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! Är det inte så att vad din gud Kemosh ger dig till besittning, det tar du i besittning? Och allt vad Herren, vår Gud, har gett oss, det tar vi i besittning. Skulle du vara så mycket bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Vågade han inlåta sig i tvist med Israel eller ge sig i strid med dem? Israel har i trehundra år bott i Hesbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då under den tiden inte tagit tillbaka detta från oss? Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, skall i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna." Men ammoniternas kung hörde inte på vad Jefta sade till honom genom sändebuden. Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. Jefta gav ett löfte till Herren och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand, lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer." Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn. När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord." Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna." Hon sade vidare till sin far: "Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor." Han svarade henne: "Du får gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år. Efraims män samlades och drog till Safon. De sade till Jefta: "Varför gick du ut i strid mot ammoniterna utan att kalla på oss till att gå med dig? Nu skall vi bränna upp ditt hus tillsammans med dig själv." Jefta svarade dem: "Jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna. Då kallade jag på er, men ni ville inte rädda mig ur deras hand. När jag såg att ni inte ville rädda mig, tog jag min själ i min hand och drog i väg mot ammoniterna, och Herren gav dem i min hand. Varför har ni då kommit emot mig denna dag för att strida mot mig?" Och Jefta samlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim, och Gileads män slog efraimiterna eftersom dessa sade: "Ni är flyktingar från Efraim. Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse." Gileaditerna skar av vadställena över Jordan för efraimiterna. Då någon av de efraimitiska flyktingarna sade: "Låt mig komma över", frågade Gileads män honom: "Är du en efraimit?" Om han då svarade "nej", sade de till honom: "Säg schibbólet." Sade han då "sibbólet", därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föll vid det tillfället 42 000 efraimiter. Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i en av Gileads städer. Efter honom var Ibsan från Betlehem domare i Israel. Han hade trettio söner. Och han gifte bort trettio döttrar och fick också trettio döttrar genom att utifrån hämta hustrur åt sina söner. Han var domare i Israel i sju år. Sedan dog Ibsan och blev begravd i Betlehem. Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel. I tio år var han domare i Israel. Sedan dog sebuloniten Elon och blev begravd i Ajalon i Sebulons land. Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, som red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begravd i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd. Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn. Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: "Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du skall bli havande och föda en son. Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker och inte äter något orent. Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand." Då gick hustrun in och berättade detta för sin man och sade: "En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, ty pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död." Då bad Manoa till Herren: "O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss för att lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas." Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru, när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: "Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig." Manoa steg upp och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: "Är du den man som talade med min hustru?" Han svarade: "Ja". Då sade Manoa: "När det nu går som du har sagt, hur skall vi då bära oss åt med pojken? Vad skall vi göra med honom?" Herrens ängel svarade Manoa: "Din hustru skall ge akt på allt det jag har sagt henne. Hon skall inte äta något som har vuxit på en vinstock, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag har befallt henne skall hon hålla." Manoa sade till Herrens ängel: "Låt oss få hålla dig kvar, så skall vi tillreda en killing åt dig." Men Herrens ängel svarade Manoa: "Om du än håller mig kvar, skall jag inte äta av din mat. Men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra det åt Herren." Manoa förstod nämligen inte att det var Herrens ängel. Manoa sade till Herrens ängel: "Vad är ditt namn? Vi vill ära dig, när det som du har sagt går i uppfyllelse." Herrens ängel sade till honom: "Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar." Manoa tog killingen med tillhörande matoffer och offrade det på klippan åt Herren. Då lät han något underbart ske inför Manoas och hans hustrus ögon. När lågan slog upp från altaret mot himlen, for Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. Manoa sade till sin hustru: "Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud." Men hans hustru svarade honom: "Om Herren hade velat döda oss, hade han inte tagit emot något brännoffer och matoffer av vår hand och inte låtit oss se allt detta, inte heller hade han sagt oss detta." Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. Herrens Ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol. Simson gick ner till Timna, och där fick han se en kvinna, en av filisteernas döttrar. När han kom tillbaka sade han till sin far och mor: "Jag har sett en kvinna i Timna, en av filisteernas döttrar. Hämta henne åt mig till hustru ." Hans far och mor sade till honom: "Finns det då ingen kvinna bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du vill gå bort och ta dig en hustru från de oomskurna filisteerna?" Simson sade till sin far: "Ge mig henne, för hon är den rätta i mina ögon." Men hans far och mor visste inte att detta kom från Herren, som sökte en anledning till strid med filisteerna. På den tiden härskade nämligen filisteerna över Israel. Simson gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom. Då föll Herrens Ande över honom, och han slet sönder lejonet med bara händerna, som vore det en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han hade gjort. När han kom dit ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp. Han skrapade ut honungen i sina händer och åt av den medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om för dem att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp. Simsons far gick ner till kvinnan, och Simson ordnade en fest, för så brukade de unga männen göra. När de fick se honom hämtade de trettio bröllopssvenner, som skulle vara tillsammans med honom. Simson sade till dem: "Jag skall ge er en gåta. Om ni under de sju festdagarna ger mig lösningen på den och gissar rätt, skall jag ge er trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter. Men om ni inte kan säga mig lösningen, skall ni ge mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter." De sade till honom: "Berätta, låt oss höra din gåta!" Då sade han till dem:"Från storätaren utgick ätbart,från den starke kom sötma."Men under tre dagar kunde de inte lösa gåtan. På sjunde dagen sade de till Simsons hustru: "Locka din man att ge oss lösningen på gåtan, annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni har väl inte bjudit hit oss för att utarma oss?" Och Simsons hustru låg över honom med gråt och sade: "Du hatar mig bara och älskar mig inte alls. Du har lagt fram en gåta för mina landsmän, men för mig har du inte talat om lösningen." Han svarade: "Varken för min far eller min mor har jag talat om lösningen. Skulle jag då tala om den för dig?" Då hon legat över honom med gråt under de sju festdagarna, gav han henne lösningen den sjunde dagen eftersom hon pressade honom hårt. Sedan talade hon om den för sina landsmän. Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar:"Vad är sötare än honung,och vad är starkare än ett lejon?"Då sade han till dem: "Hade ni inte plöjt med min kviga,hade ni inte gissat min gåta." Herrens Ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus. Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopssvenner som hade varit hans marskalk. En tid därefter, medan veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru och hade med sig en killing. Han sade: "Låt mig gå in till min hustru i kammaren." Men hennes far tillät honom inte att gå in. Han sade: "Jag var säker på att du hatade henne, och därför gav jag henne till din bröllopssven. Men hon har en yngre syster som är vackrare än hon. Tag henne i stället! Men Simson svarade dem: "Den här gången är jag utan skuld till filisteerna, om jag gör dem något ont." Simson gick och fångade trehundra rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävarna med svansarna två och två och satte en fackla mitt emellan de två svansarna. Därefter tände han eld på facklorna och släppte in rävarna på filisteernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar. När filisteerna frågade vem som hade gjort detta, fick de svaret: "Det har Simson, timnitens svärson, därför att timniten tog hans hustru och gav henne till hans bröllopssven." Då drog filisteerna bort och brände upp både henne och hennes far i eld. Men Simson sade till dem: "Eftersom ni bär er åt så, skall jag sannerligen inte vila förrän jag har tagit hämnd på er." Och han angrep dem våldsamt, så att de led ett stort nederlag. Sedan gick han ner därifrån och bodde i bergsklyftan vid Etam. Då drog filisteerna upp och slog läger i Juda och spred sig i Lehi. Och Juda män sade: "Varför har ni dragit upp mot oss?" De svarade: "Vi har kommit hit upp för att binda Simson och göra mot honom som han har gjort mot oss. Då begav sig tretusen män från Juda ner till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: "Vet du inte att filisteerna råder över oss? Hur har du då kunnat göra så mot oss?" Han svarade dem: "Som de har gjort mot mig, så har jag gjort mot dem." De sade till honom: "Vi har kommit ner för att binda dig och överlämna dig till filisteerna." Simson sade till dem: "Svär på att ni inte själva skall döda mig." De svarade honom: "Nej, vi skall bara binda dig och överlämna dig åt dem. Vi skall inte döda dig." Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan. När han kom till Lehi, sprang filisteerna skrikande emot honom. Då föll Herrens Ande över honom, och repen kring hans armar blev som lintrådar när de antänds av eld, och banden liksom smälte bort från hans händer. Han fick syn på ett friskt käkben av en åsna, räckte ut handen och tog det och slog ihjäl tusen män med det. Sedan sade Simson:"Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två.Med åsnekäken slog jag tusen män." När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig, och man kallade den platsen Ramat-Lehi. Och han blev mycket törstig och ropade till Herren: "Du har genom din tjänare gett denna stora seger, och nu måste jag dö av törst och falla i de oomskurnas hand!" Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och ur den kom vatten. Han drack, och hans ande kom tillbaka och han fick liv igen. Därför kallas källan "Den ropandes källa i Lehi", och den finns än i dag i Lehi. Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid. Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en sköka och gick in till henne. När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: "I morgon, vid gryningen, skall vi döda honom." Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på det berg som ligger mitt emot Hebron. Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila. Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: "Locka honom att avslöja för dig var han får sin styrka ifrån, och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Vi skall då var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver." Då sade Delila till Simson: "Säg mig var du får din styrka ifrån, och hur man kan binda dig så att du kuvas?" Simson svarade henne: "Om man binder mig med sju friska sensträngar som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa." Filisteernas furstar bar till henne sju friska sensträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem. Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Då slet han av sensträngarna så lätt som en snodd av grovt lingarn slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd. Delila sade då till Simson: "Du har lurat mig och ljugit för mig. Tala nu om för mig hur man kan binda dig." Han svarade henne: "Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa." Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet bort repen från sina armar som om de vore trådar. Då sade Delila till Simson: "Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig." Han svarade henne: "Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv." Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven. Då sade hon till honom: "Hur kan du säga att du älskar mig när du inte är uppriktig mot mig? Tre gånger har du lurat mig och inte velat säga mig var du får din styrka ifrån." När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö. Och han öppnade hela sitt hjärta för henne och sade: "Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, för jag är en Guds nasir sedan jag var i moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig, och jag blir svag som alla andra människor." När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: "Kom hit upp än en gång, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig." Då kom filisteernas furstar dit upp till henne och hade med sig pengarna. Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom. Därefter ropade hon: "Filisteerna är över dig, Simson!" Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: "Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss." Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset. Men hans huvudhår började åter växa ut, sedan det hade blivit avrakat. Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och glädja sig. De sade: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand." Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade:"Vår gud har gett vår fiende i vår hand,honom som ödelade vårt landoch dödade så många av oss." När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Hämta Simson, så att han kan roa oss." Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna. Då sade Simson till den pojke som höll honom i handen: "Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem." Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor, som såg på medan Simson roade dem. Men Simson ropade till Herren: "Herre, Herre, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud, så att jag får hämnas på filisteerna för ett av mina båda ögon." Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. Och Simson sade: "Låt mig dö med filisteerna!" Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde. Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Estaol, i hans fader Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år. I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. Han sade till sin mor: "De ettusenetthundra silversiklarna som togs från dig och som du uttalade en förbannelse över till och med inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem." Då sade hans mor: " Herren välsigne dig, min son!" Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: "Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att han skall göra en utskuren och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig." Men han gav pengarna tillbaka till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed. Denne gjorde av dem en utskuren och en gjuten gudabild, som sedan ställdes in i Mikas hus. Denne Mika hade ett gudahus. Han lät också göra en efod och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt. I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna någon annan plats där han kunde bo. Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. Då frågade Mika honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon annan plats där jag kan bo." Mika sade till honom: "Stanna hos mig och bli fader och präst åt mig, så skall jag årligen ge dig tio siklar silver och de kläder och den mat du behöver." Då följde leviten med in till honom. Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. Mika insatte den unge leviten som präst åt sig och han bodde i Mikas hus. Och Mika sade: "Nu vet jag att Herren skall vara god mot mig, eftersom jag har fått leviten till präst." På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, ty dittills hade inte något område tillfallit den som arvedel bland Israels stammar. Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Estaol, för att bespeja landet och undersöka det. De sade till dem: "Gå och undersök landet." Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten. När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: "Vem har fört dig hit? Vad gör du på den här platsen, och hur har du det här?" Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: "Han gav mig lön och jag blev präst åt honom." Då sade de till honom: "Fråga då Gud så att vi får veta, om vår resa kommer att bli framgångsrik." Prästen svarade dem: "Gå i frid. Er resa står under Herrens beskydd." Då gick de fem männen vidare och kom till Lais. De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga, så som sidonierna, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget att göra med andra människor. När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Estaol, frågade bröderna dem: "Vad säger ni?" De svarade: "Kom, låt oss dra ut mot dem! För vi har besett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet! När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden." Så bröt de upp från Sorga och Estaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt. De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus. De fem män som hade varit ute för att bespeja Lais land, sade då till sina bröder: "Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en utskuren och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra." Då begav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom. Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten. De fem män som hade bespejat landet gick upp till huset. De gick in och tog den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: "Vad är det ni gör?" De svarade honom: "Tig, lägg handen på din mun och gå med oss och bli fader och präst åt oss. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus än att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?" Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den utskurna gudabilden och följde med folket. Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset föras främst. Men när de hade kommit ett stycke ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde i närheten av dennes hus och som under tiden hade samlats. När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: "Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?" Han svarade: "Ni har tagit de gudar som jag har gjort och dessutom prästen och går sedan er väg. Vad har jag nu mer kvar? Ändå frågar ni mig: Hur är det fatt?" Men Dans barn sade till honom: "Vi vill inte höra ett ord till från dig. Annars kan det hända att några män i sin förbittring angriper er och ni förlorar livet, både du och ditt husfolk." Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem. Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst, anföll de folket i Lais, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd, och brände upp staden. Och ingen hjälpte den, ty den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Lais. Där ställde Dans barn upp åt sig den utskurna gudabilden. Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner var präster åt Dans stam, ända till dess att landet fördes bort i fångenskap. De ställde upp åt sig den utskurna gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar hela den tid Guds hus var i Silo. På den tid då det ännu inte fanns någon kung i Israel, bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. Då begav sig hennes man i väg efter henne för att med vänliga ord föra henne tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom, tog han emot honom med glädje. Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där. När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig beredd att resa, sade kvinnans far till sin svärson: "Stärk dig med litet bröd. Sedan kan ni resa." Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: "Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt." När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: "Stärk dig först och vänta till i eftermiddag." Därefter åt de båda tillsammans. När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: "Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni tidigt i morgon ge er av, så att du får komma hem." Men mannen ville inte stanna över natten, utan steg upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: "Kom, låt oss ta in i denna jebusitstad och stanna här över natten." Men hans herre svarade honom: "Vi skall inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea." Han sade vidare till sin tjänare: "Kom, låt oss försöka hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna." De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten. Men se, på aftonen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. När han fick syn på den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: "Vart skall du resa, och varifrån kommer du?" Han svarade honom: "Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har gjort en resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och åt din tjänarinna och åt den unge man som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting." Då sade den gamle mannen: "Frid vare med dig! Låt mig sörja för allt som saknas dig. Men här på den öppna platsen skall du inte stanna över natten." Så förde han honom in i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack. Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: "För ut mannen som har kommit till ditt hus, så att vi får känna honom." Då gick mannen som ägde huset ut till dem och sade: "Nej, mina bröder, gör inte så illa! Eftersom den här mannen kommit in i mitt hus, får ni inte göra en sådan galenskap. Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem vill jag föra ut till er, så kan ni våldta dem och göra med dem vad ni finner för gott. Men gör inte en sådan galenskap mot denne man." Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne. I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus, där hennes herre var. Där blev hon liggande till dess det blev ljust. När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. Han sade till henne: "Stig upp, vi skall gå." Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt. När han kom hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och skar henne i tolv stycken, efter benen i hennes kropp, och sände omkring styckena över hela Israels land. Och var och en som såg detta sade: "Något sådant har inte hänt eller setts alltifrån den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till denna dag. Tag detta till er, rådslå och säg er mening!" Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba, och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa. De ledande bland allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd. Men Benjamins barn fick höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: "Tala om hur detta illdåd har gått till." Då sade leviten, den mördade kvinnans man: "Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort en sådan skamlighet och galenskap i Israel. Och nu, alla ni Israels barn, lägg här fram era råd och förslag." Då stod allt folket upp som en man och sade: "Ingen av oss skall bege sig hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. Detta är vad vi skall göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi skall anfalla. På varje hundratal i alla Israels stammar skall vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att de skall skaffa matförråd åt allt manskap. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de göra med staden vad den förtjänar, för den galenskap den har gjort i Israel." Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man. Och Israels stammar sände män till alla Benjamins stammar och lät säga: "Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! Lämna nu ut de onda män som bor i Gibea, så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel." Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder, israeliterna. I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa. Och Israels män, Benjamin frånräknad, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän. Israels barn bröt upp och drog i väg till Betel och frågade Gud: "Vem bland oss skall först dra ut i striden mot Benjamins barn?" Herren svarade: "Juda skall dra ut först." Och Israels barn bröt upp följande morgon och slog läger framför Gibea. Israels män drog ut till strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel. Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats som de hade intagit ställning första dagen. Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: "Skall jag än en gång gå ut och strida mot min bror Benjamin?" Herren svarade: "Drag ut mot honom." När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd. Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. Israels barn frågade Herren - ty Guds förbundsark stod på den tiden där, och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren - de sade: "Skall jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller skall jag avstå?" Herren svarade: "Drag upp, ty i morgon skall jag ge honom i din hand." Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna. Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på den väg som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. Då tänkte Benjamins barn: "De är slagna av oss, nu liksom förut." Men Israels män hade sagt: "Vi flyr och lockar dem på så sätt långt bort från staden, ut på vägarna." Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem. Herren slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd. Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga upp från staden. Då Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: "Sannerligen, de är slagna av oss liksom i den förra striden". När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. De vände om och flydde för Israels män åt öknen till, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida. Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog av dem 2 000 man. Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen, ja, allt vad de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där. Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: "Ingen av oss skall ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit." Då nu folket kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt och sade: "O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?" Följande dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Israels barn sade: "Finns det någon bland Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?" Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden. Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: "I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. Vad skall vi göra för dem som finns kvar, så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru." Så de frågade: "Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?" Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen. Ty när folket mönstrades, visade det sig att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där. Då sände menigheten dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: "Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. Ja, detta skall ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man skall ni ge till spillo." Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor, som var jungfrur och som inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Silo i Kanaans land. Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem. Folket kände medlidande med Benjamin eftersom Herren hade gjort en rämna bland Israels stammar. De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin." De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel. Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin." Men så sade de: "En Herrens högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona." De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land. Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld." Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel. På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

På den tid då domarna regerade blev det hungersnöd i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda i väg med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon, efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. Och Elimelek, Noomis man, dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. När de hade bott där ungefär tio år, dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man. Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk." Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig." Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska." Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det. Så gick de båda till dess att de kom till Betlehem. När de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Är det inte Noomi?" Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik drog jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig." Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började. Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man av Elimeleks släkt. Hans namn var Boas. Moabitiskan Rut sade till Noomi: "Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser till mig med välvilja." Hon svarade henne: "Ja, gå, min dotter." Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkerstycket tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt. Boas kom just då dit från Betlehem. " Herren vare med er", hälsade han skördemännen. De svarade honom: " Herren välsigne dig." Boas frågade den av sina tjänare som var tillsyningsman över skördemännen: "Vem tillhör den där unga kvinnan?" Tjänaren, som var tillsyningsman över skördemännen, svarade: "Hon är en moabitisk kvinna, som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, bortsett från att hon nyss vilade en kort stund i skjulet." Då sade Boas till Rut: "Hör på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte heller härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. Se efter var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit mina tjänare att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som mina tjänare öser upp." Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: "Varför har du sett till mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?" Boas svarade henne: "Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt fädernesland och följt med till ett folk som du inte kände förut. Herren skall löna dig för vad du har gjort. Ja, full lön skall tillfalla dig från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att finna tillflykt under hans vingar." Hon sade: "Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor." När det var dags att äta, sade Boas till henne: "Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan." Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. När hon sedan steg upp för att plocka ax befallde Boas sina tjänare och sade: "Låt henne också få plocka mellan kärvarna och behandla henne inte illa. Ja, ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det." Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon klappade ut det som hon hade plockat, var det ungefär en efa korn. Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över, sedan hon ätit sig mätt. Då sade hennes svärmor till henne: "Var har du plockat ax i dag och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!" Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos. Hon sade: "Mannen som jag i dag har arbetat hos heter Boas." Då sade Noomi till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!" Och Noomi tillade: "Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare." Moabitiskan Rut sade: "Han sade också till mig: Håll dig till mina tjänare, tills de har bärgat hela min skörd." Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: "Ja, det är bäst, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad." Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där till dess både kornskörden och veteskörden var avslutade. Men hon bodde hos sin svärmor. Ruts svärmor Noomi sade till henne: "Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet, så att det går bra för dig. Det är så att Boas, vars tjänstekvinnor du har varit tillsammans med, är vår släkting. Och just i natt kastar han korn på sin tröskplats. Tvätta dig, smörj dig och kläd dig fin och gå ner till tröskplatsen. Men ge dig inte till känna för honom innan han har ätit och druckit. När han lägger sig, se då efter var han lägger sig. Gå dit och lyft upp manteln vid hans fötter och lägg dig där. Han kommer sedan själv att säga dig vad du bör göra." Hon svarade henne: "Allt vad du säger vill jag göra." Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde precis som hennes svärmor hade sagt till henne. När Boas hade ätit och druckit och hans hjärta var glatt, gick han bort och lade sig intill sädeshögen. Då kom hon dit utan att han märkte det och hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. Vid midnatt blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt, och se, då låg en kvinna vid hans fötter. "Vem är du?" frågade han. Hon svarade: "Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, för du är min återlösare." Då sade han: "Välsignad är du av Herren, min dotter! Du har nu visat ännu större trohet än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra dig. Alla i stadsporten vet att du är en ärbar kvinna. Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare, som står dig närmare än jag. Stanna nu kvar här i natt. Om han i morgon vill ta ansvaret för dig, ja, då får han göra det. Men om han inte vill det, då skall jag göra det, så sant Herren lever. Ligg kvar här tills det blir morgon." Hon låg kvar vid hans fötter ända till morgonen. Men hon steg upp innan någon ännu kunde känna igen den andre. Han tänkte: "Det får inte bli känt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen." Och han sade: "Räck fram manteln som du har på dig och håll den stadigt." Hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och lade det på henne. Därefter gick hon in i staden. När hon kom till sin svärmor, frågade hon: "Hur har det gått för dig, min dotter?" Då berättade hon för henne allt vad mannen hade gjort för henne. Och hon sade: "De här sex måtten gav han mig och sade: Du skall inte komma tomhänt hem till din svärmor." Då svarade hon: "Vänta, min dotter, tills du får se hur saken utfaller. För den mannen kommer inte att ge sig någon ro, förrän han i dag fört saken till sitt slut." Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, den som Boas hade talat om. Boas sade: "Kom och sätt dig här, min vän." Och han kom och satte sig. Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och sade: "Sätt er här." Och de satte sig. Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek vill Noomi sälja, hon som kom tillbaka från Moabs land. Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den så säg mig det, så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten och näst dig jag själv." Han sade: "Jag löser in den." Boas sade: "När du köper marken av Noomi, då köper du den också av den moabitiska kvinnan Rut, den dödes hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott." Återlösaren svarade: "Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det." Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, drog av sig sin sko och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel. Återlösaren sade till Boas: "Köp det du!" Och han tog av sig skon. Då sade Boas till de äldste och till allt folket: "Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. Samtidigt har jag också förvärvat moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till hustru åt mig för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott, så att den dödes namn inte blir utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta." Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: "Vi är vittnen. Må Herren göra den kvinna som nu kommer till ditt hem lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Må du bli framgångsrik i Efrata och ryktbar i Betlehem. Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som Herren skall ge dig med denna unga kvinna." Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne, lät Herren henne bli havande och hon födde en son. Då sade kvinnorna till Noomi: "Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner." Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det. Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far. Detta är Peres fortsatta historia: Peres blev far till Hesron, Hesron blev far till Ram, Ram blev far till Amminadab Amminadab blev far till Nahson, Nahson blev far till Salmon, Salmon blev far till Boas, Boas blev far till Obed, Obed blev far till Isai och Isai blev far till David.

I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.Nu grät Hanna och ville inte äta något. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud." När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!" "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut. De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom." När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid." Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom. Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i Herrens hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung. De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren."Och de tillbad Herren där. Hanna bad och sade:"Mitt hjärta fröjdar sig i Herren,mitt horn är upphöjt genom Herren.Min mun är vidöppen mot mina fiender,ty jag gläder mig i din frälsning. Ingen är helig som Herren,ty ingen finns utom dig.Ingen klippa är som vår Gud. Tala inte så högmodigt,låt inte fräcka ord komma från er mun.Ty Herren är en Gud som vet allt,och hos honom vägs gärningarna. Hjältarnas bågar är sönderbrutna,men de stapplande rustar sig med kraft. De mätta måste tjäna för bröd,men de hungriga hungrar inte mer.Den ofruktsamma föder sju barn,men den som fick många söner tynar bort. Herren dödar och gör levande,han för ner i dödsriket och upp därifrån. Herren gör fattig och han gör rik,han ödmjukar och han upphöjer. Han reser den ringe upp ur stoftet,ur dyn lyfter han upp den fattigeför att sätta honom bland furstar.Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.Ty jordens grundpelare är Herrens,och på dem har han byggt världen. Sina frommas fötter bevarar han,men de ogudaktiga tystas i mörkret,ty av egen kraft är ingen stark. De som strider mot Herren blir krossade,mot dem dundrar han i himlen.Herren dömer jordens ändaroch ger makt åt sin konung.Han upphöjer sin smordes horn." Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli. Men Elis söner var onda män, som inte kände Herren. Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Silo. Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens tjänare och sade till den som offrade: "Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig, utan rått." Om då mannen svarade honom: "Låt dem först förbränna det feta, sedan kan du ta vad du vill", så brukade han svara: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld." De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer. Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linneefod. Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret. Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: "Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren." Så gick de hem igen. Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren. Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, sade han till dem: "Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. Om en människa syndar mot en annan människa, kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?" Men de lyssnade inte till sin far, ty Herren ville döda dem. Och pojken Samuel växte och blev stor och blev till glädje för både Herren och människor. En gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din faders hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? Och utvalde jag inte honom bland alla Israels stammar till präst åt mig för att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Gav jag inte Israels barns alla eldsoffer åt din faders hus? Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam. Se, dagar skall komma, då jag skall hugga av din arm och din faders hus arm så att ingen skall bli gammal i ditt hus. Du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen skall någonsin bli gammal i ditt hus. Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare skall få dina ögon att förtvina och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus skall dö i sina bästa år. Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö. Men jag skall låta en trogen präst framträda åt mig. Han skall göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom skall jag bygga ett hus på fast grund, och han skall ständigt vandra inför min smorde. Och det skall bli så att var och en som är kvar av ditt hus skall komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en kaka bröd och säga: Anställ mig för någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta." Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga. Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. Då kallade Herren på Samuel. "Här är jag," svarade Samuel. Därefter skyndade han sig till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och han gick och lade sig. Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig." Samuel kände ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom. Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. Därför sade han till Samuel: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Och Samuel gick och lade sig på sin plats. Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare hör." Då sade Herren till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva." Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. Men Eli ropade på Samuel: "Samuel, min son!" Han svarade: "Här är jag." Då sade Eli: "Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig." Samuel talade då om allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: "Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon." Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och han lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken. Hela Israel, från Dan ända till Beer-Sheba, förstod att Samuel var betrodd att vara en Herrens profet. Och Herren fortsatte att visa sig i Silo, ty Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens ord. Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Haeser, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek. Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig, och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet. När folket kom tillbaka till lägret, sade de äldste i Israel: "Varför har Herren i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Silo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand. Folket sände män till Silo, och de bar Herren Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark. Då Herrens förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. Filisteerna hörde jubelropet och sade: "Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?" När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret blev de rädda ty de tänkte: "Gud har kommit in i lägret." De sade: "Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!" Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket. Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet. En benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. När han kom dit satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och vaktade, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden med budskapet, brast hela staden ut i klagorop. När Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta oväsen?" Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade gråstarr så att han inte kunde se. Mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag." Då sade Eli: "Vad har hänt, min son?" Budbäraren svarade: "Israel har flytt för filisteerna, och mycket folk har stupat. Dina båda söner Hofni och Pinehas är också döda, och Guds ark har blivit erövrad." När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten, bröt nacken och dog. Ty mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år. Hans sonhustru, Pinehas hustru, som var havande och nära att föda, fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Hon sjönk då ner och födde sitt barn, ty födslovärkarna kom över henne. När hon höll på att dö, sade kvinnorna som stod omkring henne: "Frukta inte, du har fött en son." Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. Hon kallade pojken I-Kabod, och därför att Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda, sade hon: "Härligheten är borta från Israel". Hon sade: "Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad." Filisteerna tog Guds ark och förde den från Eben-Haezer till Asdod. De bar Guds ark in i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon. När asdoditerna tidigt dagen därefter kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och reste upp honom igen på hans plats. Men när de tidigt nästa dag kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa framför Herrens ark. Dagons huvud och hans båda händer hade slagits av och låg på tröskeln, bara fiskdelen satt kvar på honom. I Asdod trampar därför ingen än i dag på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel. Herrens hand var tung över asdoditerna. Han ställde till förödelse bland dem genom att han i Asdod och tillhörande områden slog dem med bölder. När invånarna i Asdod såg att detta hände, sade de: "Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon." De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Vad skall vi göra med Israels Guds ark?" De svarade: "Låt Israels Guds ark flyttas till Gat." Då flyttade de Israels Guds ark dit. Men sedan de hade flyttat den dit, uppstod genom Herrens hand en mycket stor förvirring i staden. Han slog invånarna i staden, både små och stora, med bölder. Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: "De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk." De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk." Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. De av invånarna som inte dog blev slagna med bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen. När Herrens ark hade varit i filisteernas land i sju månader, kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: "Vad skall vi göra med Herrens ark? Låt oss få veta på vilket sätt vi skall sända den tillbaka till dess plats." De svarade: "Om ni vill sända i väg Israels Guds ark, skall ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall sända honom ett skuldoffer. Då skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er." De frågade: "Vad för slags skuldoffer skall vi sända honom?" De svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar. Ty samma plåga har drabbat er alla och era furstar. Ni skall göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske han då lättar sin hand över er och era gudar och ert land. Varför förhärdar ni era hjärtan, som farao och egyptierna gjorde? När han använde sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump." Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. Och de satte Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras svulster. Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till Bet-Semes gräns. Folket i Bet-Semes höll på med veteskörd i dalen. Då de såg upp fick de syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den. När vagnen kom till betsemesiten Josuas åker stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt Herren. Leviterna lyfte ner Herrens ark tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid. De placerade detta på den stora stenen. Invånarna i Bet-Semes offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron. De svulster av guld som filisteerna gav som skuldoffer åt Herren var: för Asdod en, för Gaza en, för Askelon en, för Gat en, för Ekron en. Men guldråttorna var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, och då medräknades både befästa städer och landsbygdens byar, intill den stora sorgestenen, där de satte ner Herrens ark. Den finns kvar än i dag på betsemesiten Josuas åker. Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i Herrens ark. Herren dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar. Och folket sörjde över att Herren hade slagit så många bland dem. Invånarna i Bet-Semes sade: "Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?" De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: "Filisteerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er." Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade Herrens ark dit upp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. De helgade hans son Eleasar till att ha vården om Herrens ark. Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren. Men Samuel sade till alla israeliterna: "Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand." Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast Herren. Sedan sade Samuel: "Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till Herren för er." Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: "Vi har syndat mot Herren." Och Samuel dömde Israels barn i Mispa. När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna. Israels barn sade till Samuel: "Upphör inte att ropa till Herren, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från fili- steernas hand." Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar. Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer, och han sade: "Ända till denna stund har Herren hjälpt oss." Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. Herrens hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde. De städer som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel från Ekron ända till Gat. Det tillhörande området tog Israel också tillbaka från filisteerna och det blev fred mellan Israel och amoreerna. Samuel var domare i Israel så länge han levde. Varje år färdades han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och där dömde han Israel. Han byggde där ett altare åt Herren. När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen. Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: "Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har." Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: "Ge oss en kung till att styra över oss." Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem." Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom. Han sade: "Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar. Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare. Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er." Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: "Nej, en kung måste vi ha över oss. Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig." När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till Herren. Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem." Och Samuel sade till Israels män: "Gå hem, var och en till sin stad." I Benjamin levde en man som hette Kish, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han var en mäktig man. Han hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels barn var vackrare än han. Han var huvudet högre än allt folket. En gång hade åsninnorna sprungit bort för Sauls fader Kish. Då sade Kish till sin son Saul: "Tag med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsninnorna." Då vandrade han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet, men de fann dem inte. De gick genom Saalimslandet, men där var de inte. Sedan tog han vägen genom Benjamins land, men inte heller där fann de dem. När de sedan hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: "Kom, låt oss gå hem igen. Min far kan annars bli orolig för vår skull i stället för att tänka på åsninnorna." Men han svarade honom: "Se, i den här staden finns en gudsman. Han är högt ansedd och allt han säger, det sker. Låt oss nu gå dit. Kanske han kan säga oss vilken väg vi skall ta." Då sade Saul till sin tjänare: "Men om vi går dit, vad skall vi då ta med till mannen? Brödet är ju slut i vår packning och vi har inte heller någon annan gåva att ta med till gudsmannen. Eller har vi det?" Tjänaren svarade Saul än en gång: "Se, här har jag en fjärdedels sikel silver. Den skall jag ge gudsmannen, för att han skall säga oss vilken väg vi skall ta." - Förr i tiden i Israel, när man gick för att fråga Gud sade man: "Kom, låt oss gå till siaren." Ty den som man nu kallar profet kallade man förr siare. - Saul sade till sin tjänare: "Ditt förslag är bra. Kom så går vi!" Så gick de till staden där gudsmannen fanns. När de gick uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten. De frågade dem: "Är siaren här?" "Ja, alldeles i närheten", svarade de. "Men skynda er, för han har kommit till staden i dag. Folket firar i dag en offerfest på offerhöjden. Om ni går in i staden, träffar ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter inte förrän han kommer, för han skall välsigna offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå därför dit upp, för just nu kan ni träffa honom." Så gick de upp till staden. Och när de kom in i staden, se, då kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden. Dagen innan Saul kom, hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: "I morgon vid den här tiden skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste för mitt folk Israel. Han skall rädda mitt folk från fili- steernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig." När Samuel fick se Saul, sade Herren till honom: "Se, där är den man som jag talade till dig om: Han skall styra mitt folk." Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: "Säg mig var siaren bor." Samuel svarade Saul: "Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för ni skall äta där med mig i dag. Men i morgon skall jag låta dig gå, och jag skall ge dig besked om allt vad du har på hjärtat. Du skall inte bekymra dig för åsninnorna som har varit borta för dig i tre dagar, för de har kommit till rätta. Vem tillhör allt det härliga som finns i Israel, om inte dig och hela din fars hus?" Saul svarade: "Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?" Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen och gav dem den förnämsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna. Samuel sade till kocken: "Ge mig det stycke som jag gav dig och som jag sade att du skulle ta hand om." Då tog kocken fram lårstycket och vad som hörde till det och satte fram det åt Saul. Och Samuel sade: "Se, det här har blivit sparat, tag för dig och ät! Ty det lades undan åt dig just för den här stunden, när jag sade att jag hade inbjudit folket." Och Saul åt den dagen med Samuel. Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket. De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: "Stig upp, så skall jag följa dig på väg." Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel. När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: "Säg till tjänaren att han skall gå före oss." Och tjänaren fick gå. "Men stanna själv här, så skall jag låta dig höra vad Gud har talat." Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: "Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. När du går ifrån mig i dag skall du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsninnorna som du gick i väg för att söka har kommit till rätta. Din far tänker därför inte mer på åsninnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad skall jag göra för min son? När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, skall du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel. De skall hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du skall ta emot vad de ger. Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar. Herrens Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig. Och du skall gå före mig till Gilgal. Se, jag skall komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du skall vänta i sju dagar, till dess jag kommer till dig och meddelar vad du skall göra." När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem. Alla som förut kände Saul fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: "Vad har hänt med Kish son? Är också Saul bland profeterna?" Men en av männen därifrån svarade: "Vem är deras far?" Härav uppkom ordspråket: "Är också Saul bland profeterna?" Men när han hade slutat att profetera, gick han upp på offerhöjden. Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: "Vart gick ni?" "För att leta efter åsninnorna", svarade han. "Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel." Då sade Sauls farbror: "Berätta för mig vad Samuel sade till er." Saul svarade sin farbror: "Han talade om för oss att åsninnorna hade kommit till rätta." Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom. Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa. Han sade till Israels barn: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er. Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och era släkter." Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten. När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kish son, av lotten, men när de sökte efter honom, kunde de inte finna honom. Och de frågade Herren än en gång: "Har mannen kommit hit än?" Herren svarade: "Se, han gömmer sig bland trossen." De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. Samuel sade till allt folket: "Här ser ni den som Herren har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket." Då jublade alla och ropade: "Leve konungen!" Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt. Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom. Men några onda män sade: "Hur skall den där kunna rädda oss?" De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det. Ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sade alla män i Jabesh till Nahas: "Slut förbund med oss, så skall vi tjäna dig." Ammoniten Nahas svarade dem: "På det villkoret skall jag sluta förbund med er, att jag får sticka ut högra ögat på er alla och därmed dra skam över hela Israel." De äldste i Jabesh sade till honom: "Ge oss sju dagars frist, så att vi kan skicka sändebud över hela Israels land. Om då ingen vill hjälpa oss, ger vi oss åt dig." Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt. Just då kom Saul gående från åkern bakom sina oxar, och Saul frågade: "Vad är det med folket, eftersom de gråter?" De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt. När Saul hörde detta föll Guds Ande över honom, och han blev mycket vred. Han tog ett par oxar och styckade dem och sände omkring styckena med sändebuden över hela Israels land och lät säga: "Den som inte drar ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall det göras på detta sätt." Då kom förskräckelse från Herren över folket, så att de drog ut som en man. Och Saul inmönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då 300 000 och Juda män 30 000. De sade till sändebuden som hade kommit: "Så skall ni säga till männen i Jabesh i Gilead: I morgon skall ni få hjälp, när solen bränner som hetast." Sändebuden kom och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada över beskedet. Då meddelade männen i Jabesh ammoniterna: "I morgon skall vi ge oss åt er, och ni får då göra med oss vad ni finner för gott." Dagen därefter delade Saul upp folket i tre grupper. De trängde in i lägret vid morgonväkten och nergjorde ammoniterna ända till dess dagen blev som hetast. De som kom undan blev så kringspridda att inte två av dem kom undan tillsammans. Då sade folket till Samuel: "Vilka var de som sade: Skulle Saul bli kung över oss! Tag hit dessa män, så att vi får döda dem." Men Saul sade: "Denna dag skall ingen dödas, för i dag har Herren gett seger åt Israel." Samuel sade till folket: "Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där." Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför Herren i Gilgal. De offrade gemenskapsoffer inför Herrens ansikte, och Saul och alla Israels män var mycket glada. Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. Nu är det han som skall vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller använt våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att jag skulle se mellan fingrarna med honom? I så fall skall jag ersätta det." De svarade: "Du har inte förtryckt oss, du har inte använt våld mot oss och har inte tagit något från någon människa." Då sade han till dem: " Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något hos mig." De svarade: "Ja, han är vittne." Samuel sade till folket: "Det var Herren som insatte Mose och Aron och förde era fäder upp ur Egyptens land. Ställ nu upp er, så att jag kan gå till rätta med er inför Herren angående alla de rättfärdiga gärningar som Herren har gjort med er och era fäder. När Jakob hade kommit till Egypten, ropade era fäder till Herren, och Herren sände Mose och Aron, som förde era fäder ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet. Men de glömde Herren, sin Gud. Då sålde han dem i Siseras hand, härföraren i Hasor, och i fili- steernas hand och i den moabitiske kungens hand, och dessa stred mot dem. Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet. Men när ni såg Nahas, ammoniternas kung, komma emot er, sade ni till mig: Nej, en kung måste regera över oss. Och ändå är det Herren, er Gud, som är er konung. Se, här är nu den kung som ni har valt, som ni bad om. Se, Herren har satt en kung över er. Om ni fruktar Herren och tjänar honom och hör hans röst och inte är upproriska mot Herrens befallning, då skall både ni och den kung som regerar över er följa Herren, er Gud. Men om ni inte hör Herrens röst utan är upproriska mot Herrens befallning, då skall Herrens hand vara mot er liksom mot era fäder. Ställ nu upp er och se det stora som Herren skall göra inför era ögon. Nu är ju tiden för veteskörden, men jag skall ropa till Herren att han skall låta det åska och regna. Då skall ni förstå och se hur mycket ont ni gjorde i Herrens ögon, när ni begärde att få en kung." Samuel ropade till Herren och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. Och allt folket sade till Samuel: "Bed till Herren, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung." Samuel sade till folket: "Frukta inte. Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från Herren, utan tjäna Herren av hela ert hjärta. Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet. För sitt stora namns skull skall Herren inte förskjuta sitt folk, eftersom Herren har beslutat att göra er till sitt folk. Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er. Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås." Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året valde han ut åt sig 3 000 män ur Israel. Själv hade Saul 2 000 hos sig i Mikmash och i Betels bergsbygd, och 1 000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Men det övriga folket hade han låtit gå hem, var och en till sin boning. Jonatan angrep filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Men Saul lät blåsa i horn över hela landet och säga: "Detta skall hebreerna höra." Så fick hela Israel höra att Saul hade angripit filisteernas utpost och att Israel genom detta hade blivit förhatligt för filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmash öster om Bet-Aven. När israeliterna såg att de var i nöd, därför att folket ansattes så svårt, gömde de sig i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar. Somliga av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land.Men Saul var fortfarande kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. Han väntade i sju dagar, den bestämda tid Samuel hade angett. Men när Samuel ännu inte hade kommit till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. Då sade Saul: "För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig." Därefter bar han fram brännoffret. Men just som han hade slutat att offra, kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom. Men Samuel frågade: "Vad har du gjort?" Saul svarade: "När jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom inom den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmash, tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner hit mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret." Samuel sade: "Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud Herren, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig." Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade det folk som fanns hos honom och det var omkring sexhundra man. Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmash. En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Suals-landet, en tog vägen mot Bet-Horon, och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till. Det fanns ingen smed i hela Israels land, ty filisteerna var rädda att hebreerna skulle tillverka svärd eller spjut åt sig. Därför måste varje israelit bege sig ner till filisteerna, om han ville vässa sin lie, sin plogbill, sin yxa eller sin skära. Och priset för slipning var en pim för skärorna och plogbillarna och en tredjedels sikel för gafflarna och yxorna och för att få en udd påsatt. Det innebar att när striden skulle börja, hade inte en enda av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut. Det var bara Saul själv och hans son Jonatan som hade sådana. Men filisteerna lät en förpost rycka fram till passet vid Mikmash. En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan." Men detta talade han inte om för sin far. Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av. Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba. Jonatan sade till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många." Hans vapenbärare svarade: "Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill." Då sade Jonatan: "Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. Om de säger till oss: "Stå stilla, till dess vi kommer fram till er", då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. Men om de säger: "Kom upp hit till oss", då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss." När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: "Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig." Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: "Kom upp till oss, så skall vi lära er!" Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand." Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland. Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud. Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss." När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark!" Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: "Drag tillbaka din hand." Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven. Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat. Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat." Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!" Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!" Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren. Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud." Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen. Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom. Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt." Saul sade till Herren, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten. Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?" Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan." Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt. När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel. Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst. Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord. Så säger Herren Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten. Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor." Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda. När Saul kom till Amaleks stad, ordnade han ett bakhåll i dalen. Han sade till keniterna: "Skilj er från amalekiterna och drag bort, så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drog ut ur Egypten." Då skilde sig keniterna från amalekiterna. Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. Han tog Agag, Amaleks kung, levande till fånga och förgjorde allt folket med svärd. Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte ge till spillo. All boskap däremot som var dålig och värdelös, gav de till spillo. Då kom Herrens ord till Samuel: "Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar." Det bedrövade Samuel och han ropade till Herren hela den natten. Tidigt på morgonen steg Samuel upp och gick för att möta Saul. Man berättade för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest en minnesstod åt sig och sedan vänt om och dragit därifrån ner till Gilgal. När Samuel kom till Saul, sade Saul: " Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning." Men Samuel sade: "Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap jag hör?" Saul svarade: "Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo." Då sade Samuel till Saul: "Sluta nu, så skall jag tala om för dig vad Herren sade till mig i natt." Saul sade till honom: "Tala!" Samuel sade: "Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel? Herren sände i väg dig och sade: Gå och förgör dessa syndare, amalekiterna, och strid mot dem, till dess du har gjort slut på dem. Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?" Saul svarade Samuel: "Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg som Herren har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal." Då sade Samuel: "Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung." Saul sade till Samuel: "Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem. Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren." Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat Herrens ord, och Herren har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel." När Samuel vände sig om för att gå, tog han tag i hörnet på Sauls mantel, och den slets sönder. Samuel sade till honom: " Herren har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det åt en annan, som är bättre än du. Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig." Saul svarade: "Jag har syndat. Bevisa mig ändå nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren, din Gud." Då vände Samuel tillbaka med Saul, och Saul tillbad Herren. Samuel sade: "För hit till mig Agag, Amaleks kung." Då gick Agag med glad min fram till honom och sade: "Dödens bitterhet är säkert snart över". Men Samuel sade: "Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor." Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. Samuel ville inte mer se Saul, så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel. Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till kung." Samuel svarade: "Hur skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, dödar han mig." Herren svarade: "Tag med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då låta dig veta vad du skall göra, så att du åt mig smörjer den jag visar dig." Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: "Kommer du med frid?" Han svarade: "Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret." Och han helgade Isai och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och han fick se Eliab, tänkte han: "Det är säkert Herrens smorde, som står här inför Herren." Men Herren sade till Samuel: "Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat." Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." Då lät Isai sin son Samma gå fram. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Isai: " Herren har inte utvalt någon av dessa." Och han frågade honom: "Är detta alla pojkar du har?" Han svarade: "Det fattas en, den yngste, och han vaktar fåren." Då sade Samuel till Isai: "Sänd bud och hämta hit honom, för vi sätter oss inte till bords förrän han kommer hit." Isai sände då bud och hämtade David. Han var rödkindad, hade vackra ögon och såg bra ut. "Stå upp och smörj honom", sade Herren, "ty han är det." Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan steg Samuel upp och gick till Rama. Men Herrens Ande vek från Saul och en ond ande från Herren plågade honom. Sauls tjänare sade till honom: "Eftersom en ond ande från Gud plågar dig, borde du, vår herre, säga till dina tjänare som står inför dig att de söker upp en man som är skicklig att spela harpa. När den onde anden från Gud kommer över dig, skall han spela och så skall det bli bättre med dig." Då sade Saul till sina tjänare: "Se er om för min räkning efter en man som är duktig att spela och för hit honom till mig." En av tjänarna svarade: " Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara skicklig att spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom." Saul sände då bud till Isai och lät säga: "Sänd till mig din son David, som vaktar fåren." Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en vinlägel och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. Saul sände bud till Isai och lät säga: "Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon." När så anden från Gud kom över Saul, brukade David ta harpan och spela. Då kände Saul lindring och blev bättre, och den onde anden vek ifrån honom. Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig. Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig. Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss." Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!" När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna. David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem. Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där. Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem. Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna." David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri. Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det. När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel." David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?" De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom." Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit." David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga." Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut. Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom. David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté." Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen." Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det. Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." David sade vidare: " Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må Herren vara med dig." Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det. Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen. Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar. Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur." David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. Herren skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand." När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet.När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron. När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte." Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är." När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen. Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem." Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus. Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv. Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare. När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. Kvinnorna sjöng och dansade och sade:"Saul har slagit sina tusen,David sina tiotusen." Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom." Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David. Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare. Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför Herrens krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra." Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?" Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru. Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom. Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson." Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!" När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man." När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut, stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid. Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat. Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan hade David mycket kär. Därför berättade Jonatan detta för David och sade: "Min fader Saul försöker döda dig. Var på din vakt i morgon bitti och håll dig undan på någon plats där du kan gömma dig. Själv skall jag gå ut och ställa mig bredvid min far på marken där du är, och jag skall tala med min far om dig. Om jag då märker något, skall jag tala om det för dig." Jonatan talade väl om David med sin fader Saul och sade till honom: "Konungen må inte synda mot sin tjänare David, för han har inte förbrutit sig mot dig, utan vad han har gjort, har varit till stor nytta för dig. Han satte sitt liv på spel och slog ner filisteen, och Herren gav hela Israel en stor seger. Du såg det och blev glad över det. Varför skulle du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan orsak?" Saul lyssnade till Jonatans ord och svor: "Så sant Herren lever, han skall inte dödas." Sedan kallade Jonatan till sig David och talade om för honom allt som hade sagts. Därefter tog Jonatan med sig David till Saul, och han var sedan i hans tjänst som förut. När kriget bröt ut igen, drog David ut och stred mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de flydde för honom. Men en ond ande från Herren kom över Saul, där han satt i sitt hus med spjutet i handen, medan David spelade. Då försökte Saul att med spjutet spetsa fast David vid väggen. Men David vek undan för Saul, så att han stötte spjutet in i väggen. David flydde och kom undan samma natt. Men Saul sände några män till Davids hus för att vakta på honom och döda honom morgonen därpå. Davids hustru Mikal talade om detta för honom och sade: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du att dödas i morgon." Därefter släppte hon ner David genom fönstret, och han flydde och kom undan. Sedan tog Mikal husguden och lade den i sängen. Hon satte myggnät av gethår över huvudet på den och lade täcket över den. När Saul sände män för att hämta David, sade hon: "Han är sjuk". Saul sände då dit männen igen för att de skulle gå in till David och sade: "Bär honom hit till mig i sängen, så att jag kan döda honom." Men när männen kom in, fick de se att det var husguden som låg i sängen med myggnätet över huvudet. Då sade Saul till Mikal: "Varför har du lurat mig på det här sättet och släppt ut min fiende, så att han har kommit undan?" Mikal svarade Saul: "Han sade till mig: Släpp mig, annars dödar jag dig." När David hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och talade om för denne, allt vad Saul hade gjort honom. Sedan gick han med Samuel till Najot och stannade där. Man berättade för Saul att David var i Najot vid Rama. Då sände Saul dit några män för att hämta David. Men när männen fick se skaran av profeter som profeterade och fick se Samuel stå där som deras anförare, kom Guds Ande över dem så att också de profeterade. När man talade om detta för Saul, sände han dit andra män, men också de profeterade. När han då för tredje gången sände dit andra män, profeterade de också. Då begav han sig själv till Rama. När han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: "Var är Samuel och David?" Man svarade: "De är i Najot i Rama." Då begav han sig dit, till Najot i Rama. Men Guds Ande kom också över honom, så att han hela vägen gick och profeterade, ända till dess han kom fram till Najot i Rama. Då tog även han av sig kläderna, och profeterade, också han, inför Samuel. Han blev liggande naken hela den dagen och hela natten. Därför brukar man säga: "Är också Saul bland profeterna?" Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning eller vilken synd har jag gjort mot din far, eftersom han försöker ta mitt liv?" "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du skall inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så skall inte ske." Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan skall inte få veta detta, för att han inte skall bli bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar skall jag göra för dig." David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att i all hast få göra ett besök i sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. Om han säger: "Bra!", då kan din tjänare vara trygg. Men om han blir arg, vet du att han har ont i sinnet. Visa nu din kärlek till din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns missgärning hos mig, så döda mig du! Varför skulle du föra mig till din far?" Jonatan svarade: "Nej aldrig! Om jag på något sätt förstår att min far har beslutat att göra dig något ont, skall jag tala om det för dig." Då sade David till Jonatan: "Vem skall meddela mig, om din far ger dig ett hårt svar?" "Kom", sade Jonatan, "låt oss gå ut på marken!" Så gick de båda ut på marken. Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud, om jag finner att det låter bra för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid frågar ut min far, så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. Må Herren straffa Jonatan både nu och senare, om jag inte avslöjar för dig om min far har beslutat att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Herren skall då vara med dig, så som han har varit med min far. Lova mig att du, så länge jag ännu lever, visar mig Herrens godhet och när jag dör aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har tagit bort alla Davids fiender från jorden?" Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: " Herren skall ställa Davids fiender till svars." Av kärlek till David svor Jonatan på nytt sin ed till honom, ty han hade honom lika kär som sitt eget liv. Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är nymånad, och du kommer då att saknas, för din plats står tom. Men skynda dig i övermorgon ner till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. Jag skall då skjuta tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål. Sedan skall jag skicka min tjänare att leta reda på pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna ligger bakom dig, tag upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, för ingen fara är på färde så sant Herren lever. Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna ligger framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. Och ifråga om det som vi, du och jag, nu har talat om, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid." David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. Kungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. Saul sade dock ingenting den dagen, eftersom han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren." Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?" Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. Han sade: Låt mig gå, för vi firar en släktofferfest i staden, och min bror har själv befallt mig att komma. Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå för att besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till konungens bord." Då blev Saul rasande mot Jonatan, och han sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Visste jag då inte, att du har tagit parti för Isais son till skam för dig själv och till skam för din mors sköte. För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!" "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?" Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David. Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom. Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig. "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom. När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort." Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!" Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid Herrens namn när vi sade: Herren skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen. David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt när han fick se David och frågade honom: "Varför kommer du ensam och har ingen med dig?" David svarade prästen Ahimelek: "Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället. Ge mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas." "Vanligt bröd har jag inte ", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om bara dina män har avhållit sig från kvinnor." David svarade prästen: "Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drog ut, var mina mäns tillhörigheter heliga fastän ärendet är av vanligt slag. Hur mycket renare skall de då inte vara i dag? Då gav prästen honom det heliga, ty det fanns inte något annat bröd än skådebröden. De hade legat inför Herrens ansikte, men man hade burit undan dem för att lägga fram nybakat bröd samma dag som det gamla togs bort. Men en av Sauls tjänare befann sig där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar inför Herren. David frågade Ahimelek: "Har du inte något spjut eller svärd till hands här? För varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande." Prästen svarade: "Här finns det svärd som har tillhört filisteen Goliat, som du slog ner i Terebintdalen. Det är inlindat i ett stycke tyg bakom efoden. Vill du ha det, så tag det. Något annat har jag inte." David svarade: "Ge mig det! Maken till det finns inte." David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat. Men Akish tjänare sade till honom: "Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom man sjunger under dansen:"Saul har slagit sina tusen,David sina tiotusen." David lade märke till dessa ord, och han blev mycket rädd för Akish, kungen i Gat. Därför ändrade han sitt beteende inför dem och låtsades vara galen, när de ville hålla fast honom. Han ritade på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget. Då sade Akish till sina tjänare: "Ni ser ju att mannen är galen. Varför tar ni honom till mig? Har jag då sådan brist på galningar att ni behövde föra den där hit, för att han skulle bära sig vansinnigt åt inför mig? Skall en sådan få komma in i mitt hus?" David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra detta, kom de dit ner till honom. Alla som var i svårigheter, alla som hade fordringsägare och alla som var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man slöt sig till honom. Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Till kungen i Moab sade han: "Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er, till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig." Han förde dem fram inför kungen i Moab och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen. Men profeten Gad sade till David: "Du skall inte stanna här i borgen. Drag bort härifrån till Juda land." Då begav sig David därifrån och kom till Heretskogen. Saul fick höra att David och de män som var med honom hade blivit upptäckta. Saul satt då under tamarisken på höjden i Gibea med sitt spjut i handen, och alla hans tjänare stod omkring honom. Då sade han till sina tjänare, som stod omkring honom: "Hör, ni benjaminiter. Skall Isais son ge er allesammans åkrar och vingårdar och göra er alla till befäl och underbefäl? Ni har ju alla sammansvurit er mot mig och ingen har avslöjat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av er bekymrar sig så pass mycket om mig att han har avslöjat det för mig. Min son har ju eggat upp min tjänare så att han ligger i bakhåll för mig, så som nu sker." Edomiten Doeg, som också stod där bland Sauls tjänare, sade då: "Jag såg Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. Denne frågade då Herren för honom och gav honom reskost. Han gav honom också fili- steen Goliats svärd." Då sände kungen bud och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, prästerna i Nob, och de kom alla till kungen. Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre." Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?" Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta." Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus." Kungen sade till drabanterna som stod där omkring honom: "Kom fram och döda Herrens präster, för de håller också med David. Fastän de visste att han flydde, avslöjade de det inte för mig." Men kungens tjänare ville inte räcka ut sin hand för att stöta ner Herrens präster. Då sade kungen till Doeg: "Gå fram du och stöt ner prästerna!" Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd. Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David. Ebjatar talade om för David att Saul hade dödat Herrens präster. Då sade David till Ebjatar: "Jag förstod redan då att edomiten Doeg, eftersom han var där, skulle tala om allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats. Stanna kvar hos mig och var inte rädd. Den som vill beröva mig livet, vill också ta ditt liv. Hos mig är du i säkerhet." Man berättade för David: "Se, filisteerna håller nu på att belägra Kegila och de plundrar logarna". Då frågade David Herren: "Skall jag dra ut och slå dessa filisteer?" Herren svarade David: "Gå och slå filisteerna och rädda Kegila." Men Davids män sade till honom: "Se, vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Skulle vi dessutom dra i väg till Kegila mot filisteernas här!" David frågade Herren än en gång och Herren svarade honom: "Bryt upp och gå ner till Kegila, ty jag har givit filisteerna i din hand." Då drog David med sina män till Kegila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. På så sätt räddade han invånarna i Kegila. När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han en efod med sig ner dit. Då man berättade för Saul att David hade kommit till Kegila, sade Saul: "Gud har gett honom i min hand, för han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar." Därefter kallade Saul allt folket till strid för att dra ner till Kegila och stänga inne David och hans män. Men när David fick veta att Saul hade onda avsikter mot honom, sade han till prästen Ebjatar: "Bär hit efoden!" Och David sade: " Herre, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har planer på att komma till Kegila och fördärva staden för min skull. Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" Herren svarade: "Han skall komma ner hit." David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" Herren svarade: "De skall utlämna er." Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut. David stannade i öknen på bergfästena och vistades bland bergen i öknen Sif. Saul sökte varje dag efter honom, men Gud gav honom inte i hans hand. Medan David var i Hores i öknen Sif, fick han veta att Saul hade dragit ut för att försöka ta hans liv. Men Jonatan, Sauls son, gick till David i Hores och styrkte honom i Gud. Han sade till honom: "Var inte rädd, för min fader Sauls hand skall inte finna dig, utan du skall bli kung över Israel och jag skall då ha andra platsen näst efter dig. Det vet också min fader Saul." Sedan slöt de båda förbund inför Herren. David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen. Men några sifiter drog upp till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden som ligger söder om ödemarken. Konung, om du har en stark önskan att dra ner dit, så gör det! Det blir vår sak att utlämna honom åt konungen." Då sade Saul: " Herren skall välsigna er därför att ni har haft medkänsla med mig. Gå och skaffa mer upplysningar. Tag reda på och se efter var han finns och vem som har sett honom där. För man har sagt mig att han är mycket listig. Se efter och tag reda på alla gömställen där han kan gömma sig. Kom sedan tillbaka till mig, när ni säkert vet, så skall jag gå med er. Om han finns i landet skall jag söka efter honom bland alla ätter i Juda." Då bröt de upp och gick till Sif före Saul. Men David och hans män var i öknen Maon, på hedmarken söder om ödemarken. Saul gick med sina män för att söka efter David. Men David fick reda på detta, och han gav sig då ner till klippan och stannade i öknen Maon. När Saul hörde det, förföljde han David in i öknen Maon. Saul gick på en sida av berget och David med sina män på den andra sidan. Men medan David skyndade sig för att komma undan Saul, och Saul och hans män försökte omringa David och hans män för att gripa dem, kom en budbärare till Saul och sade: "Skynda dig och kom, för filisteerna har ryckt in i landet." Då slutade Saul att förfölja David och drog bort mot filisteerna. Därför fick stället namnet Sela-Hammachlekot. David drog upp därifrån och uppehöll sig bland En-Gedis bergfästen. När Saul kom tillbaka från filisteerna, talade man om för honom att David var i En-Gedis öken. Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. När han kom till fårfållorna vid vägen, fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov. Men David och hans män satt längst inne i grottan. Davids män sade till honom: "Se, detta är den dag som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom." Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel. Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. Han sade till sina män: " Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde, att jag skulle räcka ut min hand mot honom. Han är ju Herrens smorde." David höll tillbaka sina män med stränga ord och tillät dem inte att överfalla Saul.Och Saul steg upp och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. Då steg också David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: "Min herre och konung!" När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Han sade till Saul: "Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? Du har ju nu med egna ögon sett hur jag skonade dig, när Herren i dag hade gett dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag skall inte räcka ut handen mot min herre. Han är ju Herrens smorde. Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av fliken på din mantel men inte dödade dig, kan du se och förstå att jag inte har velat göra något ont eller begå något brott och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. Herren skall döma mellan mig och dig, och Herren skall hämnas mig på dig, men min hand skall inte komma vid dig. Det är som det gamla ordspråket säger: "Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är." Min hand skall inte komma vid dig. Vem har Israels konung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund? En loppa? Må Herren vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se till detta och utföra min sak, ja, må han döma mig fri från din hand." När David hade sagt detta sade Saul: "Är det inte din röst, min son David?" Och Saul brast ut i gråt och sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fastän jag har gjort ont mot dig. Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig och inte dödat mig, då Herren hade överlämnat mig i din hand. När någon träffar på sin fiende, brukar han då låta honom gå sin väg i frid? Herren må löna dig med gott för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme skall förbli i din hand. Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus." Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet. Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.David bröt upp och drog ner till öknen Paran. I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel och den mannen var mycket rik. Han ägde tretusen får och ettusen getter. Och han höll på med fårklippning i Karmel. Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hon var klok och vacker, han var hård och ond i allt han gjorde. Han var en ättling till Kaleb. När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, sände han i väg tio unga män och sade till dem: "Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. Jag har hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar har vistats hos oss utan att vi har gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de har varit i Karmel. Fråga dina tjänare, så skall de själva säga dig det. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit en glädjedag. Ge därför åt dina tjänare och din son David vad du kan ha till hands." När Davids män kom dit, talade de i Davids namn allt detta till Nabal. Sedan väntade de. Men Nabal svarade Davids tjänare: "Vem är David, vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. Skulle jag ta min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge åt män som jag inte vet varifrån de är?" Då vände Davids män om och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. Och David sade till sina män: "Spänn alla på er svärdet!" Var och en spände på sig sitt svärd och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David dit upp, men tvåhundra stannade vid trossen. En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: "Se, David har sänt hit budbärare från öknen och låtit hälsa vår herre, men han snäste av dem. Men dessa män har varit till stor nytta för oss. Vi har aldrig lidit någon orätt och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drog omkring med dem, medan vi var där ute på marken. De var en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades hos dem, medan vi vaktade hjorden. Tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka hotar vår herre och hela hans hus. Han är ju en ond man, så ingen kan säga något till honom." Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea rostade ax, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade detta på åsnor. Hon sade till sina tjänare: "Gå framför mig, så kommer jag efter er." Men hon berättade ingenting för sin man. När hon nu red på sin åsna och kom ner i en bergsravin, se, då kom David och hans män ner mot henne, så att hon mötte dem. Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen har i öknen och ingenting av allt han äger har kommit bort. Men han har lönat gott med ont. Må Gud straffa Davids fiender både nu och senare: Jag skall inte låta någon av mankön av alla dem som tillhör honom leva kvar till i morgon." När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. Hon föll ner för hans fötter och sade: "På mig, min herre, må denna missgärning vila. Men låt din tjänarinna få tala till dig och lyssna på din tjänarinnas ord. Herre, bry dig inte om Nabal, denne onde man, för vad hans namn betyder, det är han. Nabal heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, har inte sett de män som du, min herre, sände. Och nu, min herre, så sant Herren lever, och så sant du själv lever, Herren har hindrat dig från att ådra dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand. Må det nu gå dina fiender och dem som söker min herres olycka så som det må gå Nabal. Låt nu denna gåva som din tjänarinna har tagit med till min herre, ges åt de män som följer min herre. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty Herren skall förvisso åt min herre bygga ett hus som kommer att bestå, eftersom min herre för Herrens krig, och man skall inte finna något ont hos dig under hela ditt liv. Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, skall min herres liv vara bundet med livets band hos Herren, din Gud. Men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga bort. När Herren gör med min herre allt det goda som han har sagt om dig och gör dig till furste över Israel, skall detta inte vara en stötesten för dig eller ge min herre samvetskval att du har utgjutit blod utan orsak och att min herre själv har skaffat sig rätt. När Herren handlar väl med min herre, tänk då på din tjänarinna." Då sade David till Abigail: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som i dag har sänt dig för att möta mig! Välsignat vare ditt förstånd och välsignad vare du själv som i dag har hindrat mig från att ådra mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand! Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig något ont: Om du inte hade skyndat dig att komma mot mig, skulle i gryningen ingen av mankön ha funnits kvar av Nabals hus." Därmed tog David emot vad hon hade fört med sig till honom och han sade till henne: "Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och jag gör som du vill." När Abigail kom hem till Nabal, höll han i sitt hus en festmåltid som en kunglig bankett. Nabals hjärta var glatt och han var mycket drucken. Därför sade hon ingenting alls till honom förrän på morgonen, när det blev ljust. Men när Nabal på morgonen hade nyktrat till, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom och han blev som sten. Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog. När David fick höra att Nabal var död, sade han: "Välsignad vare Herren, som på Nabal har hämnats den vanära han drog över mig och som har bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!" Och David sände bud till Abigail och lät säga att han önskade få henne till hustru. När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel, sade de till henne: "David har sänt oss till dig för att få dig till hustru." Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: "Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare." Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med dem som David hade sänt och hon blev hans hustru. David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, så dessa båda blev hans hustrur. Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lais son, från Gallim. Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot ödemarken." Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot ödemarken. När David, som uppehöll sig i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen, sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. Då bröt David upp och gav sig i väg till det ställe där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom. David sade till hetiten Ahimelek och till Abisaj, Serujas son, Joabs bror: "Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?" Abisaj svarade: "Jag går med dig ner." David och Abisaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken invid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. Då sade Abisaj till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa fast honom i marken med spjutet. En enda stöt räcker, jag skall inte behöva ge honom mer än den." Men David svarade Abisaj: "Du får inte döda honom. Vem kan ostraffad räcka ut sin hand mot Herrens smorde? David sade vidare: "Så sant Herren lever: Herren skall själv slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör, eller han drar ut i krig och blir dödad. Men Herren förbjude att jag skulle räcka ut handen mot Herrens smorde. Men tag nu spjutet som står vid hans huvud och krukan med vatten och låt oss gå vår väg." Så tog David spjutet och krukan med vatten, som stod vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, ty Herren hade låtit en tung sömn falla över dem. När David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. David ropade till folket och till Abner, Ners son: "Vill du inte svara, Abner?" Abner svarade: "Vem är du som ropar till konungen?" David sade: "Du är ju en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit för att förgöra konungen, din herre. Det du har gjort är inte bra. Så sant Herren lever, ni förtjänar att dö, därför att ni inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är konungens spjut och krukan med vatten, som stod vid hans huvud?" Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Är det inte din röst, min son David?" David svarade: "Jo, det är min röst, min herre och konung." Och han fortsatte: "Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag då gjort och vad ont kan du finna hos mig? Må nu min herre och konung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat upp dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så må de vara förbannade inför Herren, för de har nu drivit bort mig, så att jag inte får uppehålla mig i Herrens arvedel. De säger: Gå bort och tjäna andra gudar! Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som när man jagar rapphöns i bergen." Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag vill inte mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrbart i dina ögon. Se, jag har handlat dåraktigt och grovt misstagit mig." David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte räcka ut handen mot Herrens smorde. Liksom ditt liv i dag har varit dyrbart i mina ögon, så må också mitt liv vara dyrbart i Herrens ögon, så att han räddar mig ur all nöd." "Välsignad vare du, min son David!" sade Saul till David. "Vad du företar dig skall du också kunna utföra." Därefter gick David sin väg och Saul vände tillbaka hem igen. David sade till sig själv: "En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst att jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul upphöra att längre söka efter mig över hela Israels område, och så kommer jag undan hans hand." David bröt upp och drog med sina sexhundra man över till Akish, Maoks son, kungen i Gat. Han stannade hos Akish i Gat med sina män, var och en med sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka. När man berättade för Saul att David hade flytt till Gat, sökte han inte längre efter honom. David sade till Akish: "Om jag har funnit nåd för dina ögon så låt mig bo i någon av landsortsstäderna och uppehålla mig där. Varför skulle din tjänare bo i kungastaden hos dig?" Då gav Akish honom samma dag Siklag och därför hör Siklag än i dag till Juda kungar. Den tid David bodde i filisteernas land var ett år och fyra månader. Men David drog ut med sina män och de plundrade i gesureernas, girsiternas och amalekiternas land. Dessa stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Shur och ända till Egyptens land. När David härjade i landet, lät han varken män eller kvinnor leva, men får, nötboskap, åsnor, kameler och kläder tog han med sig och vände därefter tillbaka och kom till Akish. När då denne frågade: "Har ni gjort något plundringståg i dag?" svarade David: "Ja, i den del av Negev som tillhör Juda", eller: "I den del av Negev som tillhör jerachmeeliterna", eller: "I den del av Negev som tillhör keniterna." Men David lät varken män eller kvinnor leva och komma till Gat, för han tänkte: "De skulle annars kunna förråda oss och säga: Så och så har David gjort, så har han betett sig under hela den tid han har bott i filisteernas land." Därför trodde Akish på David och tänkte: "Han har nu gjort sig förhatlig hos sitt folk Israel och kommer att bli min tjänare för alltid." Vid den tiden samlade fili- steerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Akish sade till David: "Du vet väl att du med dina män måste dra ut med mig i krig." David svarade Akish: "Då skall du själv få se vad din tjänare kan uträtta." "Då så", svarade Akish, "du skall bli min livvakt för alltid." Samuel var nu död och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad, i Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet. Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Sunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa. Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan. Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. Då sade Saul till sina tjänare: "Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade: "Det finns en andebesvärjerska i En-Dor." Och Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. "Spå åt mig genom anden", sade han, "och mana upp åt mig den jag säger dig." Men kvinnan sade till honom: "Du vet själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv för att döda mig?" Då svor Saul henne en ed vid Herren och sade: "Så sant Herren lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig." Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." Samuel svarade: "Varför frågar du mig, när Herren har vikit ifrån dig och blivit din fiende? Herren har gjort vad han har sagt genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David. Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har Herren nu gjort dig detta. Herren skall ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon skall du och dina söner vara hos mig. Ja, också Israels läger skall Herren ge i filisteernas hand." Då föll Saul genast raklång till jorden i förfäran över Samuels ord. Han var också helt kraftlös, eftersom han inte hade ätit någonting på ett helt dygn. Kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg hur förskräckt han var, sade hon till honom: "Se, din tjänarinna gjorde som du sade. Jag riskerade mitt liv och gjorde vad du bad mig om. Så lyssna nu också du till vad din tjänarinna har att säga: Låt mig sätta fram lite mat åt dig, så att du kan äta och hämta krafter innan du går din väg." Men han vägrade och sade: "Jag vill inte äta." Då bad både hans tjänare och kvinnan honom så enträget att han lyssnade till dem. Han reste sig upp från marken och satte sig på bädden. Kvinnan hade en gödd kalv i huset och den slaktade hon nu i all hast. Därefter tog hon mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det. Sedan satte hon fram det åt Saul och hans tjänare, och de åt. Därefter reste de sig och gick samma natt sin väg. Filisteerna samlade nu alla sina härar i Afek, medan israeliterna hade slagit läger vid källan i Jisreel. Filisteernas furstar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen man, och David och hans män tågade fram sist tillsammans med Akish. Då sade filisteernas furstar: "Vad har dessa hebreer här att göra?" Men Akish svarade dem: "Det här är David, den israelitiske kungen Sauls tjänare. Han har nu varit hos mig mer än ett år och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig ända till nu." Då blev filisteernas furstar förargade på honom och sade till honom: "Låt den där mannen vända tillbaka till den plats du har anvisat honom. Han får inte dra ut i strid med oss, han kan ju under striden bli vår motståndare. På vad sätt skulle han bättre kunna glädja sin herre än genom dessa mäns huvuden? Är det inte den David som man under dansen sjöng om:Saul har slagit sina tusen,David sina tiotusen." Då kallade Akish till sig David och sade till honom: "Så sant Herren lever, du är en hederlig man och att du går ut och in här hos mig i lägret gläder mig, för jag har inte funnit något ont hos dig från den dag du kom till mig ända till denna dag. Men furstarna ser inte på dig med blida ögon. Vänd därför nu tillbaka och gå i frid, så att du inte gör något som filisteernas furstar ogillar." "Vad har jag då gjort?" frågade David. "Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre konungens fiender?" Akish svarade David: "Jag vet, du är lika god i mina ögon som en Guds ängel. Men filisteernas furstar säger: Han får inte dra ut i strid med oss. Stig därför nu upp tidigt i morgon tillsammans med din herres tjänare, som har kommit hit med dig, och när ni har stigit upp i morgon, bör ni ge er i väg så snart det blir ljust. Då steg David tidigt upp tillsammans med sina män för att på morgonen vända tillbaka till filisteernas land. Men filisteerna drog upp till Jisreel. När David tillsammans med sina män kom till Siklag på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt upp det i eld. Kvinnorna som var därinne, både små och stora, hade de fört bort som fångar, men de hade inte dödat någon. De hade sedan givit sig av. När David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld och att deras hustrur tillsammans med deras söner och döttrar var bortförda som fångar, brast han och hans män ut i gråt, och de grät till dess de inte orkade gråta mer. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka, hade också tagits tillfånga. David kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: "Bär hit efoden till mig." Då bar Ebjatar fram efoden till David. David frågade Herren: "Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?" Herren svarade honom: "Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla." Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäcken Besor, där en del av dem tvingades stanna kvar. David fortsatte förföljelsen med fyrahundra man, ty tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäcken Besor. Ute på fältet fann de en egyptier, som de tog med sig till David. När de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka och dessutom givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livsanden tillbaka till honom. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit. "Vem tillhör du och varifrån är du?" frågade David honom. "Jag är en egyptisk pojke, tjänare åt en amalekitisk man", svarade han. "Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk. Vi hade trängt in i den del av Negev som tillhör kereteerna och i det område som tillhör Juda och i den del av Negev som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld." David frågade honom: "Vill du föra mig ner till denna rövarskara?" Han svarade: "Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så skall jag föra dig ner till denna rövarskara." Så förde han honom ner dit, och de låg kringspridda överallt på marken och åt och drack och roade sig med allt det stora byte de hade tagit ur filisteernas land och ur Juda land. Ända från skymningen till aftonen dagen därpå höll David på med att slå ner dem. Ingen enda av dem kom undan, utom fyrahundra tjänare som satt upp på kamelerna och flydde. Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur. Ingen saknades, varken liten eller stor, inte någons son eller dotter, inte heller något av bytet eller något annat av det som de hade tagit med sig. Allt förde David tillbaka. David tog också alla får och nötboskap, och dessa drev man framför den övriga boskapen och ropade: "Detta är Davids byte." När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gick dessa för att möta David och det folk som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem. Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: "Eftersom dessa inte följde med oss, skall vi inte ge dem något av bytet som vi har räddat. Var och en av dem får bara ta med sig sin hustru och sina barn och gå sin väg." Men David svarade: "Så skall ni inte göra, mina bröder, med det som Herren har gett oss. Han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara som kom över oss. Och vem vill lyssna på er i fråga om detta? Nej, sådan deras lott är som drar ut i striden, sådan skall deras lott vara som stannar vid trossen. De skall dela lika." Så blev det från den dagen och i fortsättningen, ty David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag. När David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, och lät säga: "Se, detta är en gåva till er av bytet från Herrens fiender." Han sände gåvor till dem i Betel, i Ramot i Negev, gåvor till dem i Jattir, i Aroer, i Sifamot, i Estemoa, i Rakal, i jerachmeeliternas städer, i keniternas städer, i Horma, i Bor-Ashan, i Atak, i Hebron, ja, till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring. Filisteerna stred mot Israel och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. Filisteerna ansatte häftigt Saul och hans söner och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Sua. När striden hårdnade omkring Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna. Han sade till sin vapenbärare: "Drag ut ditt svärd och genomborra mig, så att inte dessa oomskurna kommer och genomborrar mig och skymfar mig." Men hans vapenbärare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig på det. När vapenbäraren såg att Saul var död, störtade också han sig på sitt svärd och följde honom i döden. Saul och hans tre söner, hans vapenbärare och alla hans män dog på samma dag. När israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels män hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem. Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner, där de låg fallna på berget Gilboa. De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land, och de förkunnade den goda nyheten i sitt avgudahus och för folket. De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på Bet-Shans mur. När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från Bet-Shans mur och begav sig sedan till Jabesh och brände dem där. Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.