Detta är förfäderna till Jesus Kristus, den utlovade kungen, som var ättling till kung David och Abraham: Abraham, Isak, Jakob (pappa till Juda och hans bröder), Juda, Peres (tvillingbror till Serach, mamman hette Tamar), Hesron, Ram, Amminadav, Nachshon, Salma, Boas (mamman hette Rachav), Oved (mamman hette Rut), Jishaj (pappa till kung David), Salomo (mamman hette Batsheba, änka efter Uria), Rehabeam, Avia, Asa, Joshafat, Joram, Ussia, Jotam, Achas, Hiskia, Manasse, Amon, Josia (pappa till Jojakin och hans bröder, som föddes vid den tid då folket fördes bort i fångenskap till Babylon), Jojakin. Efter bortförandet till Babylon: Shealtiel, Serubbabel, Avihud, Eljakim, Asor, Sadok, Akim, Elihud, Elasar, Mattan, Jakob, och Josef. Josef var Marias man, och hon var mamma till Jesus Kristus. Dessa personer utgör 14 släktled från Abraham fram till kung David, 14 släktled från kung David fram till bortförandet till Babylon och 14 släktled från bortförandet till Babylon fram till Jesus Kristus. När Jesus Kristus föddes gick det till så här: Hans mamma Maria var förlovad och skulle gifta sig med Josef. Men redan innan de gift sig blev hon med barn genom Guds heliga Ande. Josef, hennes blivande man, såg då ingen annan utväg än att i tysthet bryta förlovningen. Han ville leva efter Guds bud men ändå inte skämma ut Maria offentligt. Ängeln sa: "Josef, du ättling till kung David, tveka inte att gifta dig med Maria, för barnet hon bär har blivit till genom Guds heliga Ande. Hon ska få en son, och du ska låta honom heta Jesus, för han ska rädda sitt folk från deras synder. " Genom detta blev det som Gud förutsagt genom profeten Jesaja verklighet: 'Lyssna! Den unga flickan ska bli med barn och föda en son, och man ska kalla honom Immanuel (det betyder "Gud är med oss").' När Josef vaknade gjorde han som ängeln hade befallt och gifte sig med Maria, men de hade inget sexuellt samliv förrän sonen hade fötts. Och Josef lät honom heta Jesus. Jesus föddes i staden Betlehem i Judeen under kung Herodes regeringstid. Och efter ett tag kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödda kung? Vi har sett hans stjärna gå upp i vårt eget land och har kommit för att hylla honom." Kung Herodes blev alldeles skräckslagen av deras fråga, och hela Jerusalem började surra av rykten. Han kallade därför samman folkets överstepräster och laglärare till ett möte och frågade dem om de visste var Messias, den utlovade kungen, skulle födas." "I Betlehem i Judeen", svarade de, "för Gud har sagt genom det som profeten Mika skrev: 'Du Betlehem i Judas land, du är inte alls någon obetydlig stad, för en härskare ska komma från dig, en som blir en herde för mitt folk Israel. ' " Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna igen, och vid det mötet lyckades han få reda på den exakta tidpunkten då de först hade sett stjärnan. Han sa till dem: "Res till Betlehem och leta efter barnet. Och när ni har hittat det, kom då tillbaka och tala om det för mig, så att jag också kan resa dit och hylla det." Efter samtalet med kungen gav stjärntydarna sig iväg, och då visade sig den stjärna igen som de hade sett gå upp i deras eget land. Den gick före dem tills den stannade över det ställe där barnet fanns i Betlehem. Stjärntydarna blev mycket glada då de fick se stjärnan, och de gick in i huset och fann barnet och hans mamma, Maria. Där föll de ner på knä för honom och hyllade honom. Sedan tog de fram sina kistor och gav barnet gåvor. Det var guld, rökelse och myrra. Men när de skulle återvända till sitt eget land reste de aldrig genom Jerusalem för att rapportera till kung Herodes. Gud hade varnat dem genom en dröm, och därför tog de en annan väg. När stjärntydarna hade rest sin väg visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef. Ängeln sa: "Stig upp och fly till Egypten med barnet och hans mamma och stanna där tills jag säger till, för kung Herodes kommer att leta efter barnet och försöka döda det." Medan det fortfarande var natt gav sig Josef därför iväg till Egypten tillsammans med Maria och barnet, och de stannade där tills kung Herodes hade dött. Genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Hosea: "Jag har fört min son ut ur Egypten." Herodes blev rasande när han förstod att stjärntydarna hade lurat honom. Och han skickade soldater till Betlehem med order om att döda alla pojkar som var två år eller yngre, både i staden och på landsbygden runt omkring. Detta eftersom stjärntydarna hade sagt att stjärnan första gången hade visat sig för dem två år tidigare. Genom Herodes grymma handling blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Jeremia: "Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan. Rakel gråter över sina barn och låter sig inte tröstas, för de finns inte mer." När Herodes hade dött visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sa till honom: "Gör dig klar, ta med dig barnet och hans mamma och res tillbaka till Israels land, för de som försökte döda barnet är döda." Josef återvände då genast till sitt eget land med Maria och barnet. Men på vägen tillbaka blev han rädd, eftersom han fick veta att Herodes son, Archelaos, nu hade blivit kung i Judeen. I en annan dröm blev han därför uppmanad att resa till Galileen, där familjen bosatte sig i staden Nasaret. Genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt om Jesus genom profeterna: "Han ska kallas nasaré." Lite senare började Johannes döparen undervisa ute i den judiska ödemarken. Och hans budskap var: "Lämna synden och vänd om till Gud, för han har kommit för att rädda människor och göra dem till sitt eget folk! " Det var honom Gud talade om genom profeten Jesaja, när han sa: "En röst ropar i ödemarken: 'Bana väg för Herren! Gör stigarna raka för honom! ' " Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Den mat han åt var gräshoppor och vildhonung. Folk från Jerusalem, från alla delar av Judeen och från hela Jordandalen kom ut i ödemarken för att höra honom tala, och när de hade bekänt sina synder döpte han dem i Jordanfloden. Men när Johannes såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta, talade han strängt till dem och sa: "Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan Guds kommande dom? Nej, först måste ni bevisa att ni vänt er bort från synden genom att göra det som är rätt. Inbilla er inte att ni kan komma undan. Tänk inte: 'Vi är trygga, för vi är judar och Abraham är vår stamfar.' Jag försäkrar er att det inte hjälper. Gud kan förvandla de här stenarna till judar! Domen hänger över er, yxan har redan börjat hugga i trädstammarna. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden! Den som erkänner sina synder och vänder om till Gud, honom döper jag med vatten. Men det ska komma en som är större än jag. Han är så mäktig att jag inte ens är värdig att ta av honom hans sandaler! Han ska döpa er med Guds heliga Ande och eld. Det är han som ska döma världen. Han står färdig att skilja de onda människorna från dem som följer Guds vilja, på samma sätt som bonden skiljer agnarna från vetet. Och sedan han har rensat upp på tröskplatsen, ska han samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar." Jesus lämnade nu Galileen och kom till Jordanfloden för att bli döpt av Johannes, Han sa: "Det kan inte vara riktigt. Egentligen borde jag bli döpt av dig." Men Jesus svarade: "Gör det i alla fall, för vi måste göra allt som Gud vill." Och då döpte Johannes honom. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnade sig himlen och han såg Guds Ande komma ner som en duva och stanna över honom. Och en röst från himlen sa: "Detta är min älskade Son, han är min glädje." Sedan fördes Jesus ut i ödemarken av Guds Ande för att djävulen skulle fresta honom. Under 40 dagar och 40 nätter åt han ingenting, och han blev till slut hungrig. Då kom djävulen fram till honom och sa: "Gör bröd av de här stenarna, om du nu är Guds Son!" Men Jesus sa till honom: "Nej! Det står i Skriften: 'Människan lever inte bara av bröd, utan av alla de ord som kommer från Gud. ' " Sedan tog djävulen honom med till Guds stad, Jerusalem, och ställde honom högst uppe på tempelmuren, och sa: "Hoppa ner, om du nu är Guds Son! Det står ju i Skriften: 'Gud ska befalla sina änglar att skydda dig. De ska bära dig på sina händer, så att du inte skadar dig mot någon sten. ' " Men Jesus svarade honom: "Det står också i Skriften: 'Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov. ' " Efter det tog djävulen med honom upp till toppen av ett mycket högt berg och visade honom världens alla länder och deras härlighet. "Allt detta ska jag ge dig ", sa han, "om du bara faller ner och tillber mig." "Försvinn, Satan", svarade Jesus honom. "Det står ju i Skriften: 'Det är Herren, din Gud, du ska tillbe, och bara honom du ska tjäna. ' " Då lät djävulen honom vara, och änglar kom till Jesus för att betjäna honom. När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad, lämnade han Judeen och återvände till Galileen. Men han slog sig inte ner i sin hemstad Nasaret, utan flyttade till Kafarnaum vid Galileiska sjön, nära det område där de båda stammarna Sebulon och Naftali levde. Genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Jesaja: "Sebulons land och Naftalis land utmed sjön, området bortom floden Jordan, övre Galileen med dess många olika folk - dessa människor som bodde där i mörkret fick se ett stort ljus. De levde i dödens land, men ett strålande ljus gick upp över dem." Från och med nu började Jesus tala till folket och säga: "Lämna synden och vänd om till Gud, för han har kommit för att rädda människor och göra dem till sitt eget folk! " En dag när han vandrade längs Galileiska sjön fick han se två bröder: Simon, som kallas Petrus, och Andreas. De höll på att kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus ropade till dem: "Kom och bli mina efterföljare, så ska jag visa er hur man fiskar människor istället!" Och de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob och Johannes, sitta i en båt tillsammans med sin pappa Sebedaios och göra i ordning sina nät. Han ropade på dem också, och genast lämnade de båten och sin pappa och följde honom. Jesus vandrade nu omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, och vart han än kom berättade han det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och han botade alla slags sjukdomar och plågor bland folket. Ryktet om hans under spreds långt utanför Galileens gränser och snart kom det sjuka människor också från Syrien för att bli botade. Vilken sjukdom eller vilket lidande de än var drabbade av, om de var besatta av onda andar, led av krampanfall eller var förlamade, så botade han dem. Stora folkmassor följde honom vart han än gick - människor från Galileen, Tiostadsområdet, Jerusalem och hela Judeen och från andra sidan Jordan. En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på ett berg tillsammans med sina efterföljare, och han satte sig ner och började undervisa dem. Han sa: "Lyckliga är de som inser att de behöver Gud, för de får vara Guds eget folk. Lyckliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade. Lyckliga är de ödmjuka, för hela världen tillhör dem. Lyckliga är de som hungrar och törstar efter att göra Guds vilja, för de ska bli mättade. Lyckliga är de som visar medlidande, för de ska få medlidande från Gud. Lyckliga är de som av hela hjärtat söker Gud, för de ska få se honom. Lyckliga är de som strävar efter frid, för de ska kallas Guds barn. Lyckliga är de som förföljs därför att de gör Guds vilja, för de får vara Guds eget folk. Ja, ni är lyckliga när man hånar och förföljer er och ljuger om er därför att ni är mina efterföljare. Jubla och var glada, för Gud ska belöna er. Kom ihåg att profeterna som förr i tiden framförde Guds budskap också blev förföljda. Ni är det salt som bevarar världen från förruttnelse. Men till vilken nytta är salt om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Nej, det duger inte till något annat än att kastas ut och trampas ner av människorna. Ni är det ljus som lyser upp världen. Ni liknar en stad uppe på ett berg. En stad uppe på ett berg är synlig för alla. När man tänder en lampa så täcker man inte över den, utan tvärtom ställer man den så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser allt gott ni gör och hyllar er Far i himlen. Tro inte att jag har kommit för att upphäva det Gud har sagt genom Moses lag och profeterna. Nej, jag har kommit för att uppfylla det och göra det till verklighet. Jag försäkrar er, att varje ord i lagen ska gälla så länge himlen och jorden finns kvar och tills allt som Gud har förutsagt har inträffat. Den som bryter mot minsta lilla bud i lagen, och lär andra att göra likadant, han ska betyda minst bland dem som får vara Guds eget folk. Men den som håller lagen och lär andra att göra det, han ska få stor betydelse bland Guds eget folk. Men jag varnar er, att om ni inte lyckas följa Guds vilja bättre än vad laglärarna och fariseerna gör, så kommer ni överhuvudtaget inte att få tillhöra Guds eget folk. Ni har hört att det står i Moses lag: 'Du ska inte mörda, och den som mördar någon ska dömas.' Men jag säger: Det räcker med att du blir arg på någon, så ska du dömas. Kallar du en person för idiot, så ska du ställas inför domstol, och förbannar du någon så väntar dig helvetets eld. Om du därför står inför altaret i templet för att bära fram ett offer åt Gud och plötsligt kommer ihåg att någon människa har något emot dig, så lägg ner ditt offer framför altaret och gå och gör upp med den personen. Kom sedan och bär fram ditt offer till Gud. Om någon anklagar dig för något, så skynda dig att komma överens med din motpart redan innan ni är framme vid domstolen. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som sedan låter vakten ta hand om dig och sätta dig i fängelse. Och jag försäkrar dig att du måste stanna där tills du betalt hela bötesbeloppet. Ni har hört att det står i Moses lag: 'Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap.' Men jag säger: den som ser på en kvinna med begär i blicken har redan varit otrogen med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga får dig att synda, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kastas i helvetet. Och om din hand får dig att synda så hugg av den och kasta bort den, även om det skulle råka vara din högra hand! Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kommer till helvetet. Det står i Moses lag: 'Om någon vill skilja sig från sin fru, så kan han göra det genom att ge henne ett intyg som bevis på skilsmässan.' Men jag säger: Den man som skiljer sig från sin fru, utan att hon varit otrogen, han blir orsak till att hon verkligen kan vara otrogen. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna gör så att hon är otrogen. Ni har också hört att det står i Moses lag: 'Du ska inte bryta en ed som du har svurit, utan du ska hålla allt som du har lovat inför Gud.' Men jag säger: svär överhuvudtaget inga eder! Om du säger: 'Jag svär vid himlen' så har du svurit inför Gud, för himlen är Guds tron. Om du säger: 'Jag svär vid jorden', så har du svurit inför Gud, för jorden är pallen under hans fötter. Och om du säger: 'Jag svär vid Jerusalem', så har du svurit inför Gud, för Jerusalem är Guds stad. Säg inte heller: 'Det sätter jag huvudet i pant på!' för du kan inte göra ett enda hårstrå vare sig vitt eller svart. Säg bara: 'Ja, det vill jag' eller 'Nej, det vill jag inte'. Det räcker. Tanken att ge mer tyngd åt orden kommer från den Onde. Ni har hört att det står i Moses lag: 'Om ett öga skadas, måste den skyldige betala med sitt eget öga. Och om en tand skadas, ska han betala med sin egen tand.' Men jag säger: Möt inte våld med våld. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också den andra mot honom. Ställs du inför domstol och man tar ifrån dig din skjorta, så ge dem ytterplagget också. Befaller någon dig att bära hans packning en mil, så bär den två. Ge till den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det står i Moses lag: 'Du ska älska din medmänniska och hata din fiende.' Men jag säger: Älska era fiender! Be för dem som förföljer er! Då visar ni att ni verkligen är barn till er Far i himlen. För han låter solen skina och regnet falla på både onda och goda, både på dem som följer hans vilja och dem som inte gör det. Vad är det för märkvärdigt med att ni älskar dem som älskar er? Det gör ju tullindrivarna också. Och om ni hälsar vänligt på era vänner men inte på någon annan, vad är det för märkvärdigt med det? Det gör ju de som inte känner Gud också. Var lika goda som er Far i himlen, han som är fullständigt god. " Jesus fortsatte: "När ni gör det som är gott, se då till att ni inte gör det bara för att människor ska lägga märke till er, för annars har ni ingen lön att vänta från er Far i himlen. När ni ger en gåva till en nödlidande, ropa då inte ut det till andra. Var inte som de falska människor som bara låtsas lyda Gud. De basunerar ut sina goda gärningar i synagogorna och på gatorna för att få beröm! Jag försäkrar er att de redan har fått ut sin lön. Nej, om du hjälper någon, så gör det i hemlighet. Din vänstra hand ska inte veta vad den högra gör. Då kommer din Far, som ser allt, att belöna dig. När ni ber, ska ni inte visa upp er för andra. Var inte som de falska människor som bara låtsas lyda Gud. De älskar att be offentligt i gathörnen och i synagogorna där alla kan se dem. Jag försäkrar er att de redan har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då istället in i ditt rum och stäng dörren om dig. Låt din bön vara en hemlighet mellan dig och din Far i himlen. Han vet allt och ska belöna dig. Rabbla inte upp samma bön gång på gång, som de människor gör som inte känner Gud. De tror att bönen har större chans att bli besvarad om de använder många ord. Var inte som de, för er Far vet precis vad ni behöver, innan ni ens ber honom om det! Be istället så här: Vår Far i himlen, vi ber att du ska bli ärad. Kom och regera bland oss, så att din vilja sker här på jorden på samma sätt som den sker i himlen. Ge oss den mat vi behöver, dag för dag, och förlåt oss det vi har gjort fel mot dig, liksom vi förlåter dem som har gjort fel mot oss. Och låt oss inte utsättas för frestelser, utan rädda oss från den Onde. Ja, om ni förlåter dem som har gjort fel mot er, ska er Far i himlen också förlåta er. Men om ni vägrar att förlåta andra, kommer han inte att förlåta er era synder. När ni fastar, visa då inte upp er för andra. Var inte som de falska människor som bara låtsas lyda Gud. De ser dystra och ovårdade ut bara för att folk ska lägga märke till att de fastar. Jag försäkrar er att de redan har fått ut sin lön. Nej, när du fastar ska du tvätta dig och sköta om ditt hår precis som vanligt. Låt fastan vara en hemlighet mellan dig och din Far i himlen. Han vet allt och ska belöna dig. Samla inte rikedomar här på jorden, där de förlorar sitt värde och lätt kan bli stulna. Samla dina skatter i himlen, där de behåller sitt värde och är säkra för tjuvar. För om din skatt finns i himlen, då kommer också ditt hjärta och dina tankar att vara där. Ögat är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt, så släpper det in ljuset. Men om ditt öga är förstört stänger det ute ljuset, så att det blir mörkt i ditt inre. Om det ljus du tror dig ha i själva verket är mörker, då är ditt mörker verkligen nattsvart! Ingen kan tjäna två herrar samtidigt, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att älska den förste och hata den andre. Ni måste alltså välja. Ni kan inte tjäna Gud och samtidigt älska pengar. Därför säger jag: Oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat och dryck eller kläder att ta på er. Nog finns det viktigare saker i livet än mat och dryck och kläder? Se på fåglarna! De oroar sig inte för vad de ska äta. De sår inte och skördar inte och samlar inte i några lador, men er Far i himlen ger dem mat ändå. Är ni inte mycket mer värda för honom än vad fåglarna är? Vad tjänar det till att oroa sig? Kan det förlänga era liv med en enda timma? Naturligtvis inte! Och varför oroar ni er för kläder? Se på liljorna på ängen. De arbetar inte och tillverkar inga kläder. Ändå försäkrar jag er, att inte ens kung Salomo i all sin prakt var så vackert klädd som de. Men om Gud nu ger så underbara kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Litar ni fortfarande så lite på Gud? Oroa er alltså inte för vad ni ska äta och dricka, eller för vad ni ska ta på er. Gör inte som de människor som inte känner Gud. De jagar efter allt detta och oroar sig hela tiden. Men er Far i himlen vet redan vad ni behöver. Han kommer att ge er allt detta, om ni först och främst strävar efter att göra hans vilja, så att han får regera bland er. Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de verkligen dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl." Jesus fortsatte: "Döm inte andra, så blir ni själva inte dömda, för Gud kommer att behandla er som ni behandlar andra. Den måttstock ni använder då ni dömer andra, den kommer Gud att använda när han dömer er. Varför hänger du upp dig på din medmänniskas små svagheter, när du inte erkänner din egen skuld som är mycket större? Varför säger du till henne: 'Kom hit så ska jag öppna ögonen på dig så att du ser dina fel', när du samtidigt är blind för din egen synd? Du falska människa som bara låtsas lyda Gud! Rätta först till dina egna fel! Sedan kan du se klart och försöka hjälpa din medmänniska. Men ge inte heller Guds budskap till människor som inte vill lyda honom, för det är som att kasta pärlor åt svinen. De kommer att trampa på budskapet och sedan vända sig om och angripa er. Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka och dörren ska öppnas. För alla som ber, de får, och alla som söker, de finner. Och för var och en som knackar ska dörren öppnas. Du som är förälder, inte ger du väl ditt barn en sten när det ber om bröd, eller en orm när det ber om en fisk? Naturligtvis inte! Men om nu ni, som är onda och hårdhjärtade, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Far i himlen ge goda gåvor till dem som ber honom om det? Behandla andra så som ni vill att de ska behandla er. Detta är vad Gud har sagt genom Moses lag och profeterna. Den som vill bli räddad måste gå in genom den trånga porten. Vägen till evigt straff är bred, och porten dit in är vid, och många är de som väljer den lättaste vägen. Men porten till livet är trång, och vägen dit är smal. Därför är det bara några få som finner den. Akta er för människor med ett falskt budskap om Gud. De kommer till er förklädda till oskyldiga får, men är i verkligheten glupska vargar som vill slita sönder er. Ni kan känna igen dem på deras handlingar, på samma sätt som man känner igen träd och växter på deras frukt. Man plockar ju inte vindruvor på törnbuskar eller fikon på tistlar. Ett bra träd bär bra frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett bra träd kan inte bära dålig frukt, och ett dåligt träd kan inte bära bra frukt. Men varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och bränns upp. På samma sätt som ett träd känns igen på frukten, kan ni alltså känna igen människorna på deras handlingar. Inte alla som talar väl om mig är mina efterföljare. Många kallar mig 'Herre', men ska ändå inte få tillhöra Guds eget folk, för den avgörande frågan är om man lyder min Far i himlen eller ej. På domens dag ska många säga till mig: 'Herre, Herre! Vi har ju framfört budskap från Gud i ditt namn och drivit ut onda andar i ditt namn och gjort under i ditt namn.' Men då ska jag säga dem sanningen: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån! Det ni har gjort, det har ni gjort i det ondas tjänst.' Om att bygga på stadig grund Den som hör min undervisning och handlar efter den är klok. Han liknar en man som bygger sitt hus på berggrunden. Även om det blir skyfall och översvämning, och stormvindarna blåser med våldsam kraft mot huset, så rasar det inte eftersom det är byggt på fast mark. Men den som hör min undervisning och inte handlar efter den är en dåre. Han liknar en man som bygger sitt hus direkt på sanden. När sedan regnet kommer och det blir översvämning, och stormvindarna blåser mot huset, så faller det ihop med ett stort brak." När Jesus hade avslutat detta tal var människorna mycket häpna över hans undervisning, för han undervisade med makt, och inte som deras laglärare. När Jesus sedan gick ner från berget följde massor av människor efter honom. Då närmade sig plötsligt en spetälsk man och föll ner för honom och bad: "Herre, om du vill, så kan du göra mig frisk." Jesus räckte genast ut handen och rörde vid mannen och sa: "Det vill jag. Du är frisk!" Och i samma stund var mannen fri från sin spetälska. Men Jesus sa till honom: "Berätta inte detta för någon, utan gå till prästen så att han kan undersöka dig. Ta också med dig det offer som Mose har bestämt, så att alla förstår att Gud har botat dig." När Jesus gått in i Kafarnaum, kom en romersk officer fram till honom och bad om hjälp. "Herre, min tjänare ligger förlamad därhemma och har svåra plågor", förklarade han. "Ska jag komma med och bota honom?" frågade Jesus. Men officeren sa: "Herre, jag är inte värd att du går in i mitt hus. Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag vet det, för jag har själv överordnade officerare som ger mig order, och jag har andra soldater som är under mig. Om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, och till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det här, eller det där', så gör han det." Jesus blev mycket förvånad och vände sig till dem som följde honom och sa: "Jag försäkrar er att jag inte har sett en så stark tro hos någon bland Israels folk. Jag säger er att många människor, likt den här romerska officeren, ska komma från jordens alla länder och vara tillsammans med Abraham, Isak och Jakob på festen i Guds nya värld. Men många israeliter, som borde ha varit med bland dem som får vara Guds eget folk, ska kastas ut i mörkret. Där ska de gråta av ångest och förtvivlan." Sedan sa Jesus till den romerska officeren: "Gå hem. Det ska bli så som du trodde!" Och i samma stund blev tjänaren frisk. När Jesus sedan kom hem till Petrus fick han se att Petrus svärmor låg till sängs med hög feber. Han rörde då vid hennes hand och genast försvann febern, och hon steg upp och började laga mat åt dem. Samma kväll förde man många besatta människor till Jesus, och han drev ut de onda andarna genom att bara tala till dem. Han botade också alla de sjuka. Genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Jesaja: "Han la våra plågor på sig själv och tog bort våra sjukdomar." När Jesus såg att det samlades mer och mer folk bad han sina efterföljare att göra sig beredda att åka över till andra sidan sjön. Då kom en av laglärarna fram till honom och sa: "Mästare, jag vill följa dig vart du än går!" Jesus svarade: "Du måste förstå, att rävarna har lyor och fåglarna har bon, men jag, Människosonen, har ingen plats där jag kan vila ut." En annan av hans efterföljare sa: "Herre, jag vill gärna följa dig, men låt mig först gå hem och begrava min pappa." Då svarade Jesus honom: "Följ mig och låt dem som är andligt döda begrava sina döda." Sedan steg Jesus i en båt och åkte över sjön tillsammans med sina efterföljare. Och plötsligt blåste en fruktansvärd storm upp med höga vågor som slog in över båten. Men Jesus sov. Då gick hans efterföljare fram till honom och väckte honom och började ropa: "Herre, hjälp oss! Vi sjunker!" Men Jesus svarade: "Varför är ni rädda? Har ni så svårt att tro?" Sedan reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön, och allt blev lugnt. Jesus efterföljare blev alldeles häpna. "Vem är han", sa de till varandra, "eftersom till och med vinden och sjön lyder honom?" När Jesus hade kommit över till andra sidan sjön, till gadarenernas område, kom två män som var besatta av onda andar emot honom. De bodde bland gravarna och var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram den vägen. Och de ropade till Jesus: "Lämna oss ifred, du Guds Son! Har du kommit för att plåga oss i förtid?" Samtidigt gick en stor svinhjord och betade inte långt därifrån, och andarna tiggde och bad: "Om du driver ut oss, så skicka oss åtminstone in i svinhjorden." Jesus sa: "Som ni vill, ge er iväg!" Och genast lämnade de onda andarna männen och for in i svinen, och hela hjorden rusade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen flydde, och när de kom till den närliggande staden berättade de alltihop, även det som hänt med de besatta. Alla i staden gick då ut för att träffa Jesus, och när de kom fram till honom bad de honom lämna deras område. Jesus steg sedan i en båt och åkte över till Kafarnaum, den stad där han bodde. Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg vilken stor tro de hade, sa han till den förlamade: "Var inte ledsen, min son. Jag har förlåtit dina synder!" Några av laglärarna sa då för sig själva: "Han hädar ju och gör sig själv till Gud!" Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: "Varför tänker ni onda tankar? Är det inte lika omöjligt för en människa att säga till den förlamade: 'Res dig upp och gå' som att säga: 'Jag förlåter dig dina synder'?" Sedan vände han sig till den förlamade och sa: "För att bevisa att jag, Människosonen, har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag till dig: 'Res dig upp, ta din bår och gå hem!' " Och mannen reste sig och gick hem. När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor. När Jesus gick vidare därifrån fick han se en tullindrivare som hette Matteus sitta utanför tullhuset. "Kom och bli min efterföljare", sa Jesus till honom. Och Matteus reste sig och följde Jesus. När Jesus och hans efterföljare senare åt tillsammans i Matteus hus, fanns många av hans gamla kollegor vid tullen med bland gästerna och även en del annat ökänt folk. Fariseerna var upprörda. "Hur kan er mästare sänka sig så lågt att han äter tillsammans med tullindrivare och syndare?" frågade de Jesus efterföljare. Men Jesus hörde det och sa: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå härifrån och försök förstå vad Gud menar när han säger: 'Jag vill hellre att ni visar varandra kärlek, än att ni offrar till mig.' Min uppgift här på jorden är att föra syndare tillbaka till Gud, inte att ta hand om dem som redan följer hans vilja." En dag kom Johannes döparens efterföljare till Jesus och frågade honom: "Varför fastar inte dina efterföljare som vi och fariseerna gör?" Jesus svarade: "Bröllopsgästerna kan väl inte sörja och gå utan mat medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. Det finns en tid och en plats för allt. Ingen lagar till exempel ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt tyg som aldrig har tvättats, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. Ingen öser heller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin lagrar man i nya säckar, för då har man både vin och säckar kvar." Under tiden som Jesus sa detta kom en synagogföreståndare och föll ner inför honom. "Min dotter har just dött", sa han. "Kom och lägg händerna på henne, så får hon liv igen." Då reste sig Jesus och följde med mannen, tillsammans med sina efterföljare. Men medan de var på väg till hans hus kom en kvinna, som under tolv års tid lidit av svåra blödningar. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, för hon tänkte: 'Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.' Då vände Jesus sig om och fick se henne: "Min dotter", sa han, "var inte orolig! Din tro har hjälpt dig." Och från den stunden var kvinnan frisk. När Jesus sedan kom fram till synagogföreståndarens hus och hörde begravningsmusiken och fick se alla människor som klagade högljutt, Då hånskrattade de åt honom. Men när folket hade körts ut ur huset, gick Jesus in i rummet där flickan låg och tog henne i handen. Och genast reste hon sig upp och var helt frisk. Ryktet om det fantastiska som hänt spred sig sedan som en löpeld i hela området. När Jesus lämnade flickans hem följde två blinda män efter honom och ropade: "Jesus, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med oss!" De gick efter honom ända in i det hus där han bodde. Och Jesus frågade dem: "Tror ni att jag kan bota er?" "Ja, Herre", svarade de. "Det gör vi." Då rörde han vid deras ögon och sa: "Eftersom ni tror, ska det också bli så." Jesus varnade dem sedan strängt för att berätta detta för någon, mentrots det var ryktet om honom snart ute över hela trakten. När de båda männen var på väg ut kom man till Jesus med en besatt man som inte kunde tala. Jesus drev då ut den onda anden, och genast kunde mannen tala. Människorna blev alldeles häpna och sa: "Aldrig förr har något sådant hänt i Israel!" Men när fariseerna hörde det, sa de: "Han driver ut de onda andarna med hjälp av Satan, de onda andarnas härskare!" Jesus vandrade omkring i alla städer och byar och undervisade i synagogorna. Och vart han än kom berättade han det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och han botade alla slags sjukdomar och plågor. När han såg människorna kände han medlidande med dem, eftersom de hade så stora problem och inte visste var de kunde få hjälp. De var som får utan herde. "Skörden är stor, men arbetarna är få", sa han till sina efterföljare. "Be därför den som har ansvaret för skördearbetet att han skickar ut fler arbetare på fälten." Jesus kallade nu till sig sina tolv närmaste efterföljare och gav dem makt att driva ut onda andar och att bota alla slags sjukdomar och plågor. Här är namnen på dessa tolv sändebud: Simon, som kallas Petrus, hans bror Andreas, Sebedaios söner Jakob och Johannes, Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon 'den ivrige' och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus. Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: "Gå inte till andra folk eller till någon samarisk stad, utan bara till Israels folk ‑ Guds förlorade får. Gå och tala om för dem att Gud har kommit för att rädda människor och göra dem till sitt eget folk. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska friska och driv ut onda andar. Gör allt utan betalning, för ni har fått denna förmåga av mig helt gratis. Ta inga pengar med er, och packa ingen väska för vandringen. Ta inte med några extra kläder eller skor och inte heller någon vandringsstav. Ni kommer att få allt ni behöver, för arbetaren är värd sin mat. Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som tar emot er och lyssnar till ert budskap. Stanna sedan i hans hus tills ni fortsätter till nästa stad. Önska familjen frid ifrån Gud när ni stiger in, och om de är värda att få del av hans frid, ska han ge dem av den. Men om de inte är värda att få av hans frid, får ni själva behålla det ni önskade dem. Tar man inte emot er i en stad eller i ett hem, så gå bara därifrån. Skaka stadens damm av era fötter och bekymra er inte mer om dessa människor. Jag försäkrar er, att det ska bli lättare på domens dag för städerna Sodom och Gomorra än för de städer som inte välkomnar er." Jesus fortsatte: "Jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna! Ni kommer att arresteras och dras inför domstol och bli piskade i synagogorna. Och ni ska för min skull bli anklagade inför kungar och makthavare och få tillfälle att berätta för dem vad ni hört och sett. Ja, ni ska få berätta om mig för främmande folk. Men när ni ställs inför domstolen behöver ni inte oroa er för vad ni ska säga, för ni ska få de rätta orden just när ni behöver dem. Det är inte ni som ska tala då, utan er Far i himlen ska låta sin Ande tala genom er. Bröder ska förråda varandra och låta döda varandra, och föräldrar ska förråda sina egna barn. Barn ska göra uppror mot sina föräldrar och ta livet av dem. Alla ska hata er därför att ni tillhör mig. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. När ni blir förföljda i en stad så fly till en annan. Men jag försäkrar er att jag, Människosonen, kommer tillbaka innan ni hunnit till alla Israels städer! Efterföljaren står inte över sin mästare, och en tjänare står inte över sin herre. Efterföljaren får acceptera att det går med honom som med hans mästare, och tjänaren får acceptera att det går med honom som med hans herre. Om nu jag, husets herre, har kallats Satan, kommer man naturligtvis att säga samma sak om er, som är medlemmar i mitt hushåll! Men var inte rädda för dem som hotar er, för en dag ska sanningen komma fram. Då ska det som är gömt bli känt för alla. Vad jag säger er i mörkret, det ska ni ropa ut i dagsljuset. Och vad jag viskar i era öron, det ska ni ropa ut från hustaken! Var inte rädda för dem som vill döda er, men inte har makt att göra något mer. Det finns bara en som har sådan makt att man behöver vara rädd för honom, och det är Gud, han som både kan döda och sedan straffa i helvetet. Men inte en enda sparv, hur lite den än är värd, faller död till marken utan att er Far i himlen vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans. Om någon öppet bekänner att han tillhör mig, ska jag inför min Far i himlen bekänna att han tillhör mig. Men den som öppet förnekar mig, honom ska jag förneka inför min Far i himlen. Tro inte att jag har kommit för att skapa frid på jorden! Nej, snarare tvärtom. Jag kommer att orsaka splittring, så att en son är emot sin far, en dotter emot sin mor, och en svärdotter emot sin svärmor. De värsta fienderna kommer för många att finnas i deras egna hem! Men om ni älskar era föräldrar mer än mig, är ni inte värdiga att tillhöra mig. Och om ni älskar era barn mer än mig, är ni inte värdiga att tillhöra mig. Den som vägrar att följa mitt exempel och inte är beredd att dö, han kan inte tillhöra mig. Ja, den som klamrar sig fast vid livet ska till sist förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull ska rädda det. Den som tar emot er, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot Gud, eftersom Gud har sänt mig. Om ni tar emot en profet, därför att han framför Guds budskap, så kommer ni att få samma lön som profeten. Och om ni tar emot en människa som lever efter Guds vilja, därför att hon lever för Gud, då ska ni få samma belöning som den människan. Ja, jag försäkrar er att den som ger så mycket som bara ett glas friskt vatten till den minst ansedda av mina efterföljare, därför att den personen tillhör mig, han ska få lön för det." När Jesus hade gett sina tolv närmaste efterföljare dessa föreskrifter, gick han vidare för att undervisa och sprida sitt budskap i städerna i Galileen. Johannes döparen, som just hade blivit satt i fängelse, fick höra om alla de under som Jesus Kristus gjorde. Han skickade därför iväg några av sina efterföljare till Jesus för att fråga honom: "Är du verkligen den som Gud har lovat sända oss, eller ska vi vänta på någon annan?" Jesus svarade dem: "Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har hört och sett: att blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir friska, döva hör, döda får liv igen, och de fattiga får höra ett glatt budskap. Säg sedan till honom: 'Lycklig är den som inte tvivlar på mig.' " När Johannes efterföljare hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes. Han sa: "När ni gick ut till honom i ödemarken, vad ville ni då se? Ville ni se en svag man, lik ett grässtrå som vajar hit och dit för vinden? Självklart inte! Ville ni se en man klädd i vackra kläder? Nej, då hade det varit bättre om ni gått till ett kungligt palats. Ville ni kanske se en profet som framförde Guds budskap? Ja, jag säger er att Johannes är mer än en profet. Han är den som Gud talar om i Skriften när han säger: 'Lyssna! Jag sänder min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig.' Jag försäkrar er, att Johannes döparen har betytt mer än någon annan människa som har trätt fram offentligt. Ändå kommer den minst betydelsefulla bland dem som får vara Guds eget folk att betyda mer än vad Johannes gjorde här på jorden. Ända sedan den dag då Johannes döparen började tala till folket och fram till nu, har Gud med kraft börjat regera bland människorna, även om det finns de som vill få det att ske med våld. Att Gud skulle regera på jorden, var förutsagt av honom genom Moses lag och profeterna redan innan Johannes började sin uppgift. Och vare sig ni tror det eller inte, så är Johannes den som Gud talade om när han sa att Elia skulle komma. Lyssna noga och försök att förstå! Vad ska jag säga om detta släkte som inte vill tro? De är som barn som leker på torget och ropar till de andra barnen: 'Vi spelade bröllopsmusik för er, men ni ville inte dansa. Vi spelade begravningsmusik för er, men ni ville inte sörja.' Exakt så reagerar man när det gäller Johannes döparen och mig. Johannes dricker inte vin och går ofta utan mat, och då säger man: 'Han är besatt av en ond ande.' Men jag, Människosonen, äter och dricker, och då beskyller man mig för att frossa i mat och dryck och leva tillsammans med de värsta syndare! Men till slut kommer Gud i sin vishet ändå att få rätt, när man ser resultatet av hans vishet. " Sedan började Jesus anklaga människorna i de städer där han hade gjort de flesta av sina under, eftersom de inte hade vänt om till Gud. Han sa: "Hur fruktansvärt kommer det inte att bli för er som bor i Korasin och Betsaida! För om de under jag gjorde hos er hade gjorts i Tyros och Sidon, hade människorna där ångrat sin synd och vänt om till Gud för länge sedan. Jag försäkrar er, att på domens dag ska både Tyros och Sidon få ett lindrigare straff än ni! Och ni, Kafarnaums invånare, tror ni att ni ska bli upphöjda till himlen? Nej, ner till helvetet ska ni störtas. För om de fantastiska under jag gjorde hos er hade utförts i Sodom, skulle den staden ha funnits kvar än idag. Jag kan försäkra er, att Sodom ska slippa lindrigare undan på domens dag än ni!" Efter det bad Jesus den här bönen: "Jag tackar dig Far, du som är Herre över himlen och jorden, för att du gömmer sanningen för dem som tror sig vara lärda och kloka, men visar den för dem som är som barn. Ja, Far, så har du bestämt." Jesus fortsatte: "Min Far har överlämnat allt åt mig. Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och de människor som Sonen vill visa honom för. Kom till mig alla ni som är trötta och kämpar med problem och tunga bördor, så ska jag ge er vila. Gå in under mina villkor och låt mig undervisa er! Jag är mild och ödmjuk. Hos mig finner ni ro för era själar. Jag lägger inga tunga bördor på er." En vilodag lite senare vandrade Jesus och hans efterföljare genom några sädesfält. Och efterföljarna var hungriga och började rycka av ax och äta. Men några fariseer fick se det och protesterade: "Titta vad de gör! Det är ju förbjudet enligt Moses lag att skörda på vilodagen." Då sa Jesus till dem: "Har ni aldrig läst vad kung David gjorde när han och hans följeslagare blev hungriga? Han gick in i Guds hus, och både han och hans män åt av det speciella bröd som bara prästerna får äta. De bröt också mot lagen. Och har ni aldrig läst i lagen att prästerna som tjänstgör i templet får arbeta på vilodagen? Men jag försäkrar er, att här finns en som är större än templet! Om ni förstod vad som menas med orden: 'Jag vill hellre att ni visar varandra kärlek, än att ni offrar till mig', så skulle ni inte döma dem som är oskyldiga. För jag, Människosonen, har rätt att avgöra vad som är tillåtet på vilodagen." Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras synagoga, och där fick han se en man som hade en vanställd hand. Fariseerna frågade honom då: "Tillåter Moses lag att man botar någon på vilodagen?" De hoppades naturligtvis att han skulle svara "ja", så att de skulle få något att anklaga honom för. Men han svarade: "Om någon av er har ett får och det faller i en grop på vilodagen, griper han då inte tag i det och drar upp det redan samma dag? Självklart gör han det! Tänk då på hur mycket mer värd en människa är, än ett får! Det är alltså tillåtet att göra gott på vilodagen." Sedan sa han till mannen: "Räck fram din hand." Och när mannen gjorde det, blev handen frisk igen och lika stark som den andra! Men fariseerna gick ut och började göra upp planer på hur de skulle få Jesus arresterad och dödad. När Jesus fick reda på detta, drog han sig bort därifrån. Många människor följde efter honom, och han botade alla sjuka bland dem, men för att inte väcka misstankar om vem han var, förbjöd han dem strängt att berätta om det. Genom detta blev det verklighet som Gud sagt genom profeten Jesaja: "Detta är min utvalda tjänare! Han är min älskade, mitt hjärtas glädje. Jag ska fylla honom med min Ande, och han ska förklara för folken vad rättvisa är. Han griper inte till våld eller skriker, hans röst ska inte höras på gatorna! Han slår inte ner de svaga eller släcker det hopp som tynar. En dag ska han låta rättvisan segra. Han ska vara världens hopp." Sedan förde man till honom en besatt man som var både blind och stum. Och Jesus botade honom, så att han kunde se och tala. Folk blev alldeles häpna, och sa: "Kanske Jesus ändå är den som ska ärva kung Davids tron?" Men när fariseerna fick höra om undret, sa de: "Han driver säkert ut de onda andarna med hjälp av Satan, de onda andarnas härskare." Jesus, som förstod vad fariseerna tänkte, sa då till dem: "Ett rike där man strider mot varandra går under, och en stad eller en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. Om Satan därför driver ut sina egna onda andar, då strider han ju mot sig själv. Hur ska han då kunna fortsätta att styra sitt rike? Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Satan, vilken kraft använder då era egna anhängare när de driver ut dem? Kanske de kan svara på era anklagelser! Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har ju Gud kommit för att regera bland er. Så här är det: Satan är som en stark man, och vill man gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, måste man första binda honom. Sedan kan man gå in och plundra hans hus. Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte hjälper mig i mitt arbete, han motarbetar mig. Jag varnar er därför: All synd och hädelse kan förlåtas, utom hädelse mot Guds heliga Ande. Det är en oförlåtlig synd. Den som säger något mot mig, Människosonen, kan få förlåtelse, men den som säger något mot Guds heliga Ande, kommer aldrig att bli förlåten, vare sig i den här världen eller i den kommande. Ett träd känns igen på sin frukt. Antingen är trädet bra och då bär det bra frukt, eller är det dåligt och då bär det dålig frukt. Ni huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. En god människas ord visar på den godhet som bor i hennes hjärta, medan en ond människas ord avslöjar det onda inom henne. Jag säger er, att på domens dag ska ni få stå till svars för varje onyttigt ord ni har talat. De ord ni talar nu ska avgöra ert öde då. Antingen kommer ni att frias genom dem, eller att dömas genom dem." En dag kom några av laglärarna, tillsammans med fariseerna, och bad att få se ett tecken som skulle bevisa att Jesus verkligen var Messias, den utlovade kungen. Men Jesus svarade: "Detta onda och gudlösa släkte kräver ett tecken, men det enda tecken de ska få se är det som hände med profeten Jona. På samma sätt som Jona var i den stora fisken i tre dygn, kommer jag, Människosonen, att vara i jordens inre i tre dygn. Invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå från de döda tillsammans med er och döma er, för de övergav sitt onda levnadssätt och vände sig till Gud när de hörde Jona framföra Guds budskap. Men här finns en som är större än Jona, och ni vägrar att tro på honom. Också Söderns drottning ska på domens dag träda fram som vittne mot detta släkte och döma dem. Hon kom ju från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo, och ni vägrar att tro på honom. Detta onda släkte kommer att drabbas av samma öde som många besatta gör: När en ond ande drivs ut ur en människa, irrar den oroligt omkring i öknen och letar efter ett nytt offer. Hittar den då ingen säger den: 'Jag vänder tillbaka till den människa jag kom ifrån.' Och när den gör det och finner hennes hjärta tomt, rent och iordningställt, letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans tar de sedan kontrollen över människan, och hon får det långt värre än hon hade det förut." Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mamma och bröder dit och ville prata med honom, men de stannade utanför huset. Någon sa till honom: "Din mamma och dina bröder står här utanför och vill träffa dig." Men han svarade: "Min mamma och mina bröder! Vilka är det?" Sedan pekade han på sina efterföljare och sa: "Det här är min mamma och mina bröder. Var och en som lyder min Far i himlen är min bror, min syster och min mamma!" Senare samma dag gick Jesus hemifrån och satte sig nere vid sjön för att undervisa. "En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på stigen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De plantorna växte snabbt upp, men i den heta solen vissnade de bort och dog, eftersom rötterna var ytliga. Andra korn föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävde de plantorna. Men en del korn föll i bördig jord och gav 30, 60 och till och med 100 gånger så mycket säd som hade såtts. Lyssna noga och försök att förstå!" Jesus efterföljare kom senare fram till honom och frågade: "Varför berättar du sådana här bilder för folket?" Då förklarade han för sina efterföljare: "Ni har fått gåvan att förstå min undervisning om hur Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, men andra har inte fått den gåvan. Den som förstår vad jag säger ska med tiden förstå alltmer. Men den som inget förstår ska till slut bli av med även den lilla insikt han hade. Det är därför jag berättar de här bilderna, så att människor ska höra och se, men ändå inte förstå. Genom detta blir det verklighet som Gud har förutsagt om dem genom profeten Jesaja: 'Ni ska höra vad jag säger men ändå inte förstå. Ni ska se vad jag gör men ändå inte fatta! Ja, det här folkets hjärta är så hårt och likgiltigt att de inte kan förstå. Deras hörsel är avtrubbad så att de inte kan höra, och de har slutit sina ögon så att de inte kan se. Därför kan de inte vända om till mig och bli botade!' Men ni kan vara lyckliga, för era ögon kan se och era öron kan höra. Och jag försäkrar er, att många profeter, och andra som följde Guds vilja, längtade efter att få se och höra det som ni nu får vara med om, men de fick aldrig göra det. Här är förklaringen till berättelsen om lantbrukaren som sådde säd: Den hårda stigen, där en del av säden föll, liknar den människas hjärta som hör budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, men inte tar det på allvar. Genast är den Onde där och plockar bort säden ur hjärtat. Den steniga marken är lik den människas hjärta som hör budskapet och tar emot det med äkta glädje, men som inte har så mycket djup i sig att rötterna kan utvecklas. Efter en tid, då svårigheter eller förföljelser kommer på grund av hennes tro på budskapet, avtar entusiasmen och hon överger sin tro. Marken som var täckt av tistlar kan jämföras med den människa som hör budskapet men låter vardagens bekymmer och längtan efter att tjäna mycket pengar få kväva det hon hört, så att budskapet till slut inte påverkar hennes liv alls. Men den bördiga jorden liknar den människas hjärta som lyssnar till budskapet och förstår det och låter det påverka hela livet. Hon ger en skörd som är 30, 60 eller till och med 100 gånger så stor som den sådd som föll i hennes hjärta." "Där Gud regerar blir det som när en man sådde god säd i en åker. En natt då alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och smög bort därifrån. När säden sedan började växa och gå i ax, växte också ogräset upp. Då gick tjänarna och berättade för mannen: 'Herre, åkern där du sådde den goda säden är full av ogräs! Var kom det ifrån?' Männen frågade då: 'Ska vi rycka upp ogräset?' 'Nej', sa han, 'då kommer ni att skada vetet samtidigt. Låt båda växa tillsammans tills det blir dags att skörda. Och när skördetiden kommer ska jag säga till skördemännen: Sortera först bort ogräset och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Samla sedan in vetet i min lada.' " "Där Gud regerar blir det som när en man sår ett senapsfrö i en åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland kryddväxterna och blir till ett träd, där fåglarna kan komma och bygga bo bland grenarna." Han berättade också en annan bild: "Där Gud regerar blir det som när en kvinna blandar jäst i degen då hon bakar. Hon tar lite jäst och blandar in den i en stor mängd mjöl och arbetar ihop alltsammans. Sedan påverkar jästen hela degen." Allt detta berättade Jesus för folket genom att använda bilder. Ja, han talade till dem bara genom bilder. Och genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom en profet: "Jag ska tala i bilder, jag ska berätta hemligheter gömda sedan världens skapelse." Sedan lämnade Jesus folket och gick till det hus där han bodde, och där bad hans efterföljare honom förklara bilden om ogräset och vetet. "Det ska jag göra", sa han. "Jag, Människosonen, är den som sår den goda säden. Åkern är världen, och säden representerar de människor som tillhör Gud och är hans eget folk. Ogräset är de människor som tillhör den Onde. Fienden, som sådde ogräset bland vetet, är djävulen. Skördetiden är världens slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset skiljs från vetet och bränns upp, så ska det vara vid tidens slut. Jag, Människosonen, ska sända ut mina änglar, och de ska rensa Guds värld. De ska ta bort alla dem som förleder människorna till synd och gör det som är ont, och de ska kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta av ångest och förtvivlan. Men de som följer Faderns vilja ska lysa som solen i den nya värld där deras Far regerar. Lyssna noga och försök att förstå!" Jesus berättade också fler bilder. Han sa: "Där Gud regerar blir det som när en man upptäcker en skatt i en åker. I sin iver gräver han ner skatten igen och går och säljer allt han äger för att kunna köpa åkern, så att skatten kan bli hans. Där Gud regerar blir det också som när en köpman är på jakt efter dyrbara pärlor. Då han upptäcker en mycket värdefull pärla, går han iväg och säljer allt han äger för att kunna köpa den. Där Gud regerar blir det också som när man kastar ut ett nät i sjön för att fånga fiskar av olika slag, både bra och dåliga. När nätet är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och sorterar fisken. De ätbara fiskarna lägger man i en korg, men de andra slänger man bort. Så ska det vara vid tidens slut. Änglarna ska komma och skilja de onda människorna från dem som följer Guds vilja, och sedan kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta av ångest och förtvivlan. Har ni nu förstått alla dessa bilder?" "Ja", sa de, "det har vi." Då sa han: "Det betyder att varje person som känner till Skriften, och nu hör till det folk som Gud regerar över, i fortsättningen kan berätta om både det nya och det gamla sättet att tjäna Gud." När Jesus hade berättat alla dessa bilder, lämnade han platsen. Han kom sedan till sin hemstad Nasaret. Där undervisade han i synagogan, och han förvånade alla med sin vishet och sina under. "Hur är detta möjligt?" undrade folket. "Det är ju bara snickarens son. Vi känner hans mamma, Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas, och alla hans systrar bor här. Var har han fått allt detta ifrån?" Då sa Jesus till dem: "En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad och i sin egen familj." Och eftersom de inte trodde på honom gjorde han bara några få under där. Efter ett tag fick kung Herodes höra vad man berättade om Jesus, och han sa då till sina tjänare: "Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under." Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, och Johannes hade sagt rent ut till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne." Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet som framförde Guds budskap. Men när Herodes hade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför gästerna. Och Herodes blev så förtjust över hennes dans att han svor på att ge henne vad hon än begärde. Hennes mamma fick henne då att säga: "Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat." Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, gav han order om att hon skulle få det. Därför halshöggs Johannes i fängelset, och man la hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. Efteråt kom Johannes efterföljare och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt. Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det, och följde efter honom till fots runt sjön. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom sedan hans efterföljare fram till honom och sa: "Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna runt omkring och köpa mat." Men Jesus svarade: "Det behövs inte. Ni själva kan ge dem mat!" "Ska vi?", utropade de. "Vi har ju bara fem bröd och två fiskar!" "Ge dem till mig ", sa han. Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina efterföljare, som delade ut dem till folket. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv fulla korgar. Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll. Under tiden hade hans efterföljare råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och de hade stora problem med att ta sig över till andra sidan eftersom det var motvind. Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. Då hans efterföljare fick se honom gå på sjön blev de dödsförskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla. Men Jesus talade genast till dem och sa: "Lugna er, det är jag. Var inte rädda." Då ropade Petrus till honom: "Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet." Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka. "Rädda mig, Herre!" skrek han. "Är din tro så liten?" sa Jesus. "Varför tvivlade du?" Sedan steg de i båten, och i samma stund la sig vinden. De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: "Du måste vara Guds Son!" När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, gick de i land vid Gennesaret, och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området för att sprida nyheten om hans ankomst, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska! Sedan kom några fariseer och en del laglärare från Jerusalem för att diskutera med Jesus. "Varför bryter dina efterföljare mot de gamla judiska reglerna?" frågade de. "De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud genom att följa era regler? Gud säger till exempel: 'Visa respekt för dina föräldrar', och: 'Den som förbannar sina föräldrar ska dömas till döden.' Men ni påstår att man inte alls behöver respektera sina föräldrar eller ta hand om dem när de blir gamla, om man bara ger pengarna som en gåva till templet istället. Så ogiltigförklarar ni Guds direkta befallning genom att följa era egna regler. Ni falska människor som bara låtsas lyda Gud! Profeten Jesaja hade rätt när han framförde Guds budskap om er och sa: 'Det här folket ärar mig med sina ord, men de vägrar att lyda mig. Deras tillbedjan är värdelös, för de bud de lär ut är människors lagar och inte Guds bud. ' " Sedan kallade Jesus till sig allt folket och sa: "Lyssna till vad jag säger och försök att förstå: Ni blir inte ovärdiga att komma inför Gud på grund av det ni äter och stoppar i munnen! Det är det ni säger, det som kommer ut ur munnen, som gör er ovärdiga!" Då gick hans efterföljare fram till honom och sa: "Vet du att du retade fariseerna genom det du sa?" Jesus svarade: "Varje planta, som inte har planterats av min Far i himlen, ska ryckas upp med roten, så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i samma grop." Då bad Petrus att Jesus skulle förklara för dem vad han menade när han sa att människor inte blir ovärdiga att komma inför Gud på grund av det de äter. "Förstår inte ni heller vad jag menar?" frågade Jesus. "Inser ni inte att det man äter bara passerar genom magen och kommer ut igen? Men det man säger kommer från hjärtat, och det är det som gör människan ovärdig att komma inför Gud. Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell lössläppthet, stöld, lögn och förtal, och det är sådant som gör människan ovärdig. Men ingen blir ovärdig att komma inför Gud genom att äta utan att först ha tvättat händerna." Jesus lämnade sedan Galileen och drog sig undan till området kring städerna Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från trakten kom då till honom och ropade: "Herre, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med mig. Min dotter är besatt av en ond ande och den plågar henne ständigt." Men Jesus gav henne inte ett ord till svar. Hans efterföljare kom därför till honom och sa: "Skicka iväg henne, hon förföljer oss ju med sina rop." Han sa då till kvinnan: "Jag har fått i uppgift att bara hjälpa Israels folk ‑ Guds förlorade får." Men kvinnan kom närmare och föll på knä och bad honom igen: "Herre, hjälp mig!" Jesus svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." "Det är sant, Herre", sa hon, "men till och med hundarna har rätt att äta de smulor som faller från deras herrars bord." "Kvinna", sa Jesus till henne, "din tro är stark. Du ska få det du ber om." Och i samma stund blev hennes dotter botad. Jesus återvände nu till Galileiska sjön och gick upp på ett berg i närheten av sjön och satte sig där. Snart hade det samlats en stor folkmassa omkring honom, och de hade med sig rörelsehindrade, blinda, missbildade, stumma och många andra. Man la dem framför Jesus, och han botade dem. Folk var alldeles häpna, för de stumma började tala, de missbildade blev friska, de rörelsehindrade gick, och de blinda kunde se! Och alla hyllade Israels Gud. Sedan kallade Jesus på sina efterföljare och sa: "Jag känner stort medlidande med dessa människor. De har varit här hos mig i tre dagar och har inget kvar att äta. Jag vill inte skicka iväg dem hungriga, för då kanske de svimmar av utmattning längs vägen." Men hans efterföljare svarade: "Var ska vi få tag på tillräckligt med mat åt dem alla här i ödemarken?" Jesus frågade dem: "Hur mycket mat har ni?" "Sju bröd och några små fiskar", svarade de. Då bad Jesus folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden och fiskarna och tackade Gud. Sedan bröt han dem i bitar och gav dem till sina efterföljare, som i sin tur delade ut dem till folket. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det sju fulla korgar. Det var 4 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn Sedan sa Jesus åt människorna att gå hem, men själv steg han i en båt och åkte över sjön till Magadan. Fariseerna och saddukeerna kom fram till Jesus, och de krävde att han skulle ge dem ett tecken från Gud som bevis på vem han var. Men han svarade: "Ni har lätt för att avläsa de tecken ni ser på himlen: Om himlen är röd på kvällen, vet ni att det blir vackert på morgonen, och om himlen är röd och mulen på morgonen, vet ni att det snart blir oväder. Nu vill ni att himlens Gud ska visa er tecken, men det är för att ni inte förstår de händelser som utspelas mitt framför era egna ögon. Detta onda och gudlösa släkte vill se ett tecken från Gud, men det enda tecken de ska få se är det som hände med Jona. " Sedan lämnade Jesus dem och gick därifrån. När de var på väg över till andra sidan sjön upptäckte Jesus efterföljare att de hade glömt att ta med sig bröd. "Jesus sa då till dem: "Akta er noga för fariseernas och saddukeernas jäst." "Vad menar han?" frågade hans efterföljare varandra. Men de antog att han sa detta därför att de hade glömt att ta med sig bröd. När Jesus hörde dem diskutera sa han till dem: "Vilken svag tro ni har! Varför är ni så oroliga för att ni inte har något bröd? Förstår ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg hur jag mättade mer än 5 000 personer med fem bröd, och hur många korgar ni fick över då? Och minns ni inte hur jag mättade mer än 4 000 personer med sju bröd, och hur många korgar ni fick över då? Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Men jag säger till er igen: akta er för fariseernas och saddukeernas jäst." Då förstod de äntligen att han med "jäst" menade fariseernas och saddukeernas falska undervisning, och att det var den han varnade dem för. När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina efterföljare: "Vem säger folk att jag, Människosonen, är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, några säger Elia och andra Jeremia eller någon annan av profeterna som förr i tiden framförde Guds budskap. " Då frågade han dem: "Vem tror ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den utlovade kungen, Son till den Gud som lever." "Du kan verkligen känna dig lycklig, Simon, Jonas son", sa Jesus, "för min Far i himlen har själv visat detta för dig. Ingen kommer till insikt om det här på egen hand. Du är Petrus, en klippa, och på den klippan ska jag bygga min församling. Inte ens helvetets makter ska kunna besegra den. Jag ska ge dig nycklarna in till Guds nya värld. Du ska få i uppdrag att tala om för människor att Gud har förklarat dem skyldiga, men också att tala om när de har blivit fria från skuld. " Sedan förbjöd han sina efterföljare att berätta för andra att han var Messias, den utlovade kungen. Efter det började Jesus tala öppet med sina efterföljare om att han måste gå till Jerusalem, och om allt som skulle hända där. Han förklarade att folkets ledare och översteprästerna och laglärarna skulle se till att han fick lida mycket och blev dödad, men att han på den tredje dagen skulle uppstå från de döda igen. Petrus tog honom då åt sidan och protesterade och sa: "Gud kommer att ta hand om dig, Herre! Det här ska aldrig hända dig!" Men Jesus vände sig om och sa till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Du försöker få mig att synda, för det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud." Sedan sa Jesus till sina efterföljare: "Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv, utan måste följa mitt exempel och vara beredd att dö. Ja, den som klamrar sig fast vid livet kommer till sist att förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull kommer att finna det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt förlorar det eviga livet? Inga pengar i världen kan hjälpa henne att få det tillbaka. Jag, Människosonen, ska ju komma i min Fars härlighet med mina änglar och döma varje människa för vad hon har gjort. Men tro mig: några av er som står här just nu ska inte dö förrän de har sett mig, Människosonen, komma med kunglig makt. " Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes till toppen av ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades hans utseende medan de såg på: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev bländande vita. Sedan fick de se Mose och Elia stå och tala med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: "Herre, det här är ett fantastiskt ställe att vara på. Om du vill kan jag bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia." Men just som han sa det sveptes de in i ett ljust moln och en röst från molnet sa: "Detta är min älskade Son, han är min glädje. Lyssna på honom!" När Jesus efterföljare hörde rösten blev de fruktansvärt rädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. Men Jesus kom fram till dem och rörde vid dem. "Res er upp", sa han, "och var inte rädda!" Och när de såg upp igen, fanns ingen annan än Jesus där. På väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän jag, Människosonen, har uppstått från de döda." Då frågade hans efterföljare honom: "Varför påstår laglärarna att Elia måste återvända innan Messias, den utlovade kungen, kommer?" Jesus svarade: "Laglärarna har rätt. Elia måste komma först och ställa allt till rätta. Faktum är att han redan har kommit, men ingen kände igen honom, och de behandlade honom illa. På samma sätt ska de också låta mig, Människosonen, få lida." Då förstod hans efterföljare att han talade om Johannes döparen. När de hade kommit ner från berget och mötte folket igen, kom det fram en man och föll på knä för Jesus och sa: "Herre, ha medlidande med min son! Han får svåra kramper och lider mycket. Han faller ofta i elden eller i vattnet. Jag tog med honom till dina efterföljare, men de kunde inte bota honom." "Ni hopplösa människor som inte vill tro!" utbrast Jesus. "Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit pojken till mig." Sedan talade Jesus strängt till den onda anden i pojken, och anden lämnade pojken, och från den stunden var han frisk. När Jesus och hans efterföljare var för sig själva igen, frågade de Jesus: "Varför kunde inte vi driva ut den onda anden?" "Därför att ni har så liten tro", svarade Jesus. "Jag försäkrar er, att om er tro bara var så stor som ett senapsfrö, kunde ni säga till det här berget: 'Flytta dig dit bort', och det skulle göra det. Inget skulle vara omöjligt för er." När de samlades igen i Galileen, sa Jesus till dem: "Jag, Människosonen, ska bli förrådd och överlämnad till människorna, och de kommer att döda mig. Men på den tredje dagen ska jag uppstå från de döda igen." Då blev hans efterföljare mycket sorgsna och bedrövade. När de återvänt till Kafarnaum, kom de män som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare någon tempelskatt?" Petrus svarade: "Jo, visst gör han det." Sedan gick han in i huset för att tala med Jesus om detta. Men innan han fick en chans att säga något, frågade Jesus honom: "Vad tror du, Simon? Kräver kungarna på jorden tull och skatt av sitt eget folk eller av de främmande folk som de har erövrat?" "Då slipper alltså de egna medborgarna att betala skatt", sa Jesus. "Men vi ska inte ge dem något att anklaga oss för, så gå ner till stranden och kasta ut en metkrok och öppna munnen på den första fisk du får. Då kommer du att hitta ett silvermynt, som räcker till skatt för oss båda två. Ta det och betala männen." Lite senare kom Jesus efterföljare fram till honom och frågade vem som är mest betydelsefull bland dem som får vara Guds eget folk. Då ropade Jesus på ett litet barn och ställde det mitt ibland dem och sa: "Jag försäkrar er, att om ni inte ändrar er och blir som små barn, kommer ni överhuvudtaget inte att få tillhöra Guds eget folk. Den som gör sig liten och ödmjuk som det här barnet, han är mest betydelsefull bland dem som får vara Guds eget folk. Och den av er som tar emot ett sådant barn därför att det tillhör mig, han tar emot mig. Men om någon vilseleder en av dessa små som tror på mig, och får honom att synda, så skulle det vara bättre för den personen att få en stor sten bunden runt halsen och bli kastad i havet. Olycka ska drabba världen på grund av all dess ondska! Människor kommer alltid att frestas till synd, men olycka ska drabba den människa som frestar andra. Om din hand eller fot får dig att synda, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att få ett evigt liv tillsammans med Gud och sakna ena handen eller foten än att kastas i helvetets eld med både händer och fötter i behåll. Och om ditt öga får dig att synda, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre att få ett evigt liv tillsammans med Gud och sakna ett öga än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, för jag säger er att deras änglar alltid har tillträde till min Far i himlen. Låt mig ta en bild: Om en man har 100 får och plötsligt upptäcker att ett har kommit bort, vad tror ni han gör då? Lämnar han inte de 99 andra kvar bland bergen och ger sig iväg för att leta efter det som har försvunnit? Jo, och när han äntligen har hittat det, försäkrar jag er att han gläder sig mer över det än över de 99 andra som aldrig kom bort. På samma sätt vill inte er Far i himlen att någon enda av dessa små ska gå förlorad." Jesus fortsatte: "Men om en troende har handlat fel mot dig, så gå till honom enskilt och diskutera det onda han har gjort. Lyssnar han då på dig och bekänner att han har handlat fel har du vunnit tillbaka din troende bror. Men om han inte gör det, så hämta en eller två personer som tillsammans med dig kan bli vittnen till allt som sägs, för det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras rättvist. Vägrar han fortfarande att lyssna på dig, ska du ta upp fallet i församlingen. Och om församlingen då ger dig rätt, men han inte vill acceptera det, så behandla honom som en tullindrivare eller någon annan gudlös människa. Jag säger er, att ni ska få i uppdrag att tala om för människor att Gud har förklarat dem skyldiga, men också att tala om när de har blivit fria från skuld. Jag säger er också att allt som två av er här på jorden kommer överens att be om, det ska de få av min Far i himlen. För när två eller tre samlas därför att de tillhör mig, då är jag mitt ibland dem." Då kom Petrus fram till honom och frågade: "Herre, hur många gånger måste jag förlåta en människa som handlar fel mot mig? Räcker det med sju gånger?" "Nej", svarade Jesus. "Du ska förlåta henne 70 gånger sju gånger!" Och sedan tillade han: "Där Gud regerar blir det som i den här berättelsen: En kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen visade det sig att en av dem var skyldig honom flera miljarder. Och eftersom tjänaren inte kunde betala tillbaka pengarna, befallde kungen att han skulle säljas tillsammans med sin fru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet. Men mannen kastade sig förtvivlad ner framför fötterna på kungen och bad: 'Ge mig bara lite tid, så ska jag betala alltihop.' Då kände kungen medlidande med honom och släppte honom och avskrev hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån, träffade han på en annan tjänare som var skyldig honom tre månadslöner. Och han tog struptag på honom och krävde pengarna tillbaka. Hans arbetskamrat föll då ner inför honom och sa: 'Ge mig bara lite tid, så ska jag betala. ' Men mannen ville inte vänta, utan gick därifrån och ordnade så den andre tjänaren blev satt i fängelse tills hela skulden var betald. När de andra tjänarna fick reda på detta blev de mycket upprörda och gick till kungen och berättade vad som hade hänt. Kungen kallade då till sig mannen som han hade förlåtit, och sa: 'Din hårdhjärtade usling! Här avskrev jag denna stora skuld bara för att du bad mig om det. Borde inte du ha haft lika stort medlidande med din arbetskamrat som jag hade med dig?' Sedan lät den uppretade kungen sina fångvaktare ta hand om mannen, tills han betalt allt han var skyldig. På samma sätt ska min Far i himlen göra med er, om ni inte av hela hjärtat förlåter era medmänniskor." När Jesus hade avslutat detta tal lämnade han Galileen och började vandra söderut mot Judeen, genom landet på östra sidan om Jordan. Stora folkmassor följde honom dit, och han botade dem som var sjuka. Några fariseer kom då för att diskutera med Jesus och försöka få honom att säga något som de kunde sätta fast honom för. De frågade: "Anser du att en man har rätt att skilja sig från sin fru av vilken orsak som helst?" "Läser ni inte Skriften?" svarade Jesus. "I den står det att Gud från början skapade människan till man och kvinna, och att en man därför ska lämna sina föräldrar och hålla sig till sin fru, så att de två blir ett. De är alltså inte längre två utan ett. Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt." Då frågade de: "Varför bestämde då Mose att en man kan skiljas genom att skriva ett intyg som bevis på skilsmässan, och att han sedan kan skicka iväg kvinnan?" Jesus svarade: "Mose kände era hårda och onda hjärtan, det var därför han tillät er att skiljas, men det var inte så Gud hade tänkt från början. Jag säger er att den man som skiljer sig från sin fru, utan att hon varit otrogen, och sedan gifter sig med en annan, han är otrogen. " Då sa hans efterföljare till honom: "Om det är på det sättet, är det bättre att inte gifta sig alls." Men Jesus svarade: "Alla kan inte ta till sig min undervisning om äktenskapet, utan bara de som får hjälp av Gud. Men vad gäller att inte gifta sig, så föds en del utan möjlighet till sexuell aktivitet, andra har kastrerats av människor, men det finns också de som frivilligt lever i avhållsamhet och avstår från att gifta sig för att kunna tjäna Gud bättre. Den som kan ta till sig min undervisning ska göra det." Sedan kom man till Jesus med små barn för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men hans efterföljare körde bort dem. Då sa Jesus: "Skicka inte iväg dem. Låt barnen komma till mig, för alla som vill tillhöra Guds eget folk måste bli som de. " Så la han händerna på barnen och bad för dem. Sedan gick han därifrån. En ung man kom nu och frågade Jesus: "Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?" "Varför frågar du mig om vad som är gott?" svarade Jesus. "Det finns bara en som är verkligt god, och det är Gud. Men evigt liv kan du få om du håller hans bud." Jesus svarade: " 'Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte ljuga eller vittna falskt, Visa respekt för dina föräldrar, och Du ska älska din medmänniska som dig själv!' " "Jag håller redan alla dessa bud", svarade den unga mannen. "Vad mer behöver jag göra?" Jesus sa till honom: "Om du verkligen vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Men när den unga mannen hörde detta gick han bedrövad därifrån, för han var mycket rik. Då sa Jesus till sina efterföljare: "En sak är säker: det är nästan omöjligt för en rik människa att få tillhöra Guds eget folk. Ja, jag säger er att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att underordna sig Gud så att han får tillhöra Guds eget folk." Detta påstående gjorde hans efterföljare alldeles förskräckta, och de sa: "Vem i all världen kan då bli räddad?" Jesus såg på dem och sa: "Ingen, mänskligt sett. Men för Gud är allting möjligt." Då sa Petrus till honom: "Vi har ju lämnat allt för att följa dig. Kommer vi att få något för det?" "Ja", svarade Jesus. "Jag försäkrar er, att när jag, Människosonen, sätter mig på min kungatron för att regera i Guds nya värld, då ska också ni som har följt mig få sitta på tolv troner och styra över Israels tolv stammar. Var och en som lämnar hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för att följa mig ska få mångdubbelt igen och få evigt liv som arv. Många som idag har låg status ska vara bland de främsta i Guds nya värld, medan andra, som idag är betydelsefulla, måste hålla sig i bakgrunden." Jesus fortsatte: "Där Gud regerar blir det nämligen som i den här berättelsen: En jordägare gick ut tidigt en morgon för att anställa arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en normal dagslön, och arbetarna gick iväg till vingården. Klockan nio gick jordägaren ut igen och fick se några andra män stå på torget utan att ha något att göra. Även dem skickade han iväg till vingården och lovade att han vid dagens slut skulle betala vad som var rimligt. Mitt på dagen och vid tretiden på eftermiddagen gjorde han likadant. Klockan fem, en timma innan arbetsdagens slut, var han tillbaka i staden igen och såg då några andra män stå där. Han frågade dem: 'Varför har ni inte arbetat på hela dagen?' 'Därför att ingen har anställt oss', svarade de. 'Gå då iväg och arbeta tillsammans med de andra i min vingård', sa han till dem. När kvällen sedan kom, bad jordägaren sin förman att kalla på arbetarna och ge dem deras lön, men han fick order om att börja med dem som kommit sist. De män som börjat arbeta klockan fem kom då fram, och var och en fick en hel dagslön. När de män som anställts först kom för att få sin lön, trodde de därför att de skulle få mycket mer. Men de fick samma belopp. Då började de protestera: 'De här karlarna har bara hållit på en timma och ändå betalar du lika mycket till dem som till oss, trots att vi har arbetat hela dagen i den brännande hettan.' 'Min vän', svarade han en av dem, 'jag har inte handlat fel mot dig. Kom vi inte överens om en normal dagslön? Ta den och gå. Jag tänker ge alla samma lön. Har jag inte rätt att göra vad jag vill med mina egna pengar? Eller blir du avundsjuk för att jag är generös?' Så ska de som idag har låg status vara bland de främsta i Guds nya värld, medan andra, som idag är betydelsefulla, måste hålla sig i bakgrunden." När Jesus var på väg till Jerusalem samlade han sina tolv närmaste efterföljare omkring sig och sa till dem medan de gick: "Vi är nu på väg till Jerusalem. Där kommer jag, Människosonen, att bli förrådd och överlämnad till översteprästerna och laglärarna, och de ska döma mig till döden och överlämna mig till de romerska myndigheterna. Romarna kommer sedan att håna mig och piska mig och avrätta mig genom att spika fast mig på ett kors, men på den tredje dagen ska jag uppstå från de döda igen." Lite senare kom mamman till Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till Jesus tillsammans med sina söner och föll på knä för att be om något. Hon svarade: "Jag vill att du ska låta mina söner få sitta på hedersplatserna närmast dig när du börjar regera som kung, en på höger sida och en på vänster." Men Jesus sa: "Ni vet inte vad ni ber om!" Och så vände han sig till Jakob och Johannes och frågade: "Kan ni uthärda de fruktansvärda lidanden som jag måste uthärda?" "Ja", svarade de. "Det kan vi!" Då sa Jesus till dem: "Ni kommer att få lida precis som jag, men jag har ingen rätt att bestämma vilka som ska sitta på min högra och på min vänstra sida. De platserna är reserverade för dem som min Far i himlen väljer ut." När de tio andra närmaste efterföljarna hörde vad Jakob och Johannes bad om, blev de upprörda. Men Jesus samlade dem och sa: "I den här världen uppträder kungarna som tyranner, och härskarna har all makt över dem som står under dem. Men så får det inte gå till bland er. Den av er som vill vara ledare måste vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste måste vara de andras slav. Följ mitt exempel. Jag, Människosonen, har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna andra. Jag har kommit för att ge mitt liv och köpa människor fria från deras slaveri under synden." På väg mot Jerusalem gick Jesus och hans efterföljare genom staden Jeriko. Och när de lämnade staden följde mycket folk med. Just då satt två blinda män vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus kom gående, började de ropa: "Herre, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med oss!" Folket försökte få dem att hålla tyst, men de ropade bara ännu högre: "Herre, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med oss!" När Jesus hörde detta, stannade han och kallade dem till sig och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?" "Herre", sa de, "vi vill kunna se!" Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Och genast kunde de se! Sedan följde de med honom. När Jesus och hans efterföljare närmade sig Jerusalem och var nära byn Betfage vid Olivberget, skickade han iväg två av dem och sa: "Gå in i byn därframme. Där kommer ni att få se en åsna stå bunden med ett föl bredvid sig. Lösgör dem och ta hit dem, och om någon frågar vad ni håller på med, så säg bara: 'Herren behöver dem'. Då kommer den som frågar genast att låta er ta djuren." Genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Sakarja: "Säg till Jerusalems invånare: 'Se, er kung kommer till er, ödmjuk och ridande på en åsna, ja, på ett åsneföl!' " De båda efterföljarna gjorde som Jesus hade befallt dem och tog med åsnan och fölet till honom. Sedan la de sina mantlar på åsnorna, och Jesus satte sig på den ena åsnan och red iväg mot staden. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra skar kvistar från träden och strödde ut på vägen. Och allt folket, både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: "Vi hyllar dig som ska ärva kung Davids tron! Vi ärar dig som är sänd av Herren! Alla i himlen hyllar dig!" Det blev stor uppståndelse i hela Jerusalem när han red in, och människorna frågade: "Vem är han?" Folkmassan svarade då: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen." Sedan gick Jesus in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor. Och han sa till dem: "Gud har sagt i Skriften: 'Mitt hus ska vara en plats där människor kan be.' Men ni har låtit det bli 'ett tillhåll för tjuvar och banditer'." Nu kom många blinda och förlamade fram till honom på tempelplatsen, och han botade dem. Men när översteprästerna och laglärarna såg dessa märkliga under och till och med hörde små barn ropa: "Vi hyllar dig som ska ärva kung Davids tron", blev de upprörda och frågade honom: "Hör du inte vad barnen ropar?" "Jo", svarade Jesus. "Men läser ni inte Skriften? Där står det ju: 'Till och med de små barnen sjunger lovsång till dig! ' " Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till byn Betania, där han stannade över natten. När Jesus på morgonen var på väg tillbaka till Jerusalem blev han hungrig. Han fick då syn på ett fikonträd vid vägen och gick fram till det för att se om det fanns några fikon på det, men det fanns bara blad. Då sa han till trädet: "Du ska aldrig mer bära frukt!" Och genast vissnade fikonträdet. Jesus efterföljare blev alldeles häpna och frågade: "Hur kom det sig att fikonträdet vissnade så fort?" Då sa Jesus till dem: "Jag försäkrar, att om ni verkligen tror och inte tvivlar, kan ni också göra så här med fikonträdet, och mer än så. Ni kan till och med säga till det här berget: 'Upp med dig och kasta dig i havet' och det kommer att göra det. Ni kan få vad som helst som ni ber om i era böner, om ni bara tror." När Jesus hade kommit till tempelplatsen och höll på att undervisa där, kom översteprästerna och folkets ledare fram till honom. De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget. "Det ska jag strax säga er", sa Jesus, "om ni bara svarar på en annan fråga först." De började genast diskutera med varandra och sa: "Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi påstår att Gud inte hade sänt honom, då kommer vi att få problem med folket. Alla anser ju att Johannes var en profet som framförde Guds budskap." Därför svarade de till slut: "Vi vet inte." Då sa Jesus till dem: "I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör." "Men vad säger ni om det här?" fortsatte Jesus. "En man hade två söner, och en dag sa han till den ene: 'Gå ut och arbeta i vingården idag.' 'Det vill jag inte', svarade sonen, men efter ett tag ändrade han sig och gick ändå. Sedan sa pappan till den andre: 'Gå ut, du också', och han svarade: 'Javisst, pappa, det ska jag göra.' Men han gick aldrig. Då förklarade Jesus vad han menade. Han sa: "Jag försäkrar er, att tullindrivare och prostituerade ska få tillhöra Guds eget folk, men inte ni. Johannes döparen kom ju och visade er hur man kan leva efter Guds vilja, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och de prostituerade däremot gjorde som han sa. Men trots att ni såg detta ångrade ni er inte och började tro på hans budskap." "Jag ska berätta en annan bild för er", sa Jesus. "En jordägare planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det så blev dags att skörda, sände han några tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men lantbrukarna överföll tjänarna. De misshandlade en, dödade en annan och stenade en tredje. Då sände jordägaren dit ännu fler tjänare, men samma sak hände igen. Till slut sände ägaren sin son, för han tänkte: 'Honom ska de väl ändå visa respekt för.' Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!' Så tog de fast sonen, släpade ut honom ur vingården och dödade honom." "Vad tror ni ägaren gör med dessa lantbrukare när han kommer tillbaka?" frågade Jesus. Översteprästerna och folkets ledare svarade: "Han kommer helt säkert att döda dem, och sedan arrenderar han ut vingården till andra som ger honom hans del av skörden när det är dags." Då sa Jesus till dem: "Har ni aldrig läst vad som står i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen. Herren har utvalt den, och den är underbar att se!' Vad jag menar är att de privilegier ni har som Guds folk ska tas ifrån er och överlämnas till människor som följer Guds vilja. Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad. " När översteprästerna och fariseerna hörde vad Jesus berättade, förstod de att det var dem han talade om. Därför ville de arrestera honom genast, men de var rädda för folket, som ansåg att Jesus var en profet som framförde Guds budskap. Jesus berättade ännu en bild för dem. Han sa: "Där Gud regerar blir det som i den här berättelsen: En kung förberedde en stor bröllopsfest för sin son. Han bjöd in många gäster, och när förberedelserna var klara skickade han ut tjänare för att tala om för de inbjudna att det var dags att komma. Men alla tackade nej. Då sände han andra tjänare för att säga till dem: 'Allt är klart, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!' Men gästerna som han hade bjudit var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. Några grep till och med kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. Då sände den uppretade kungen ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad. Sedan sa han till sina tjänare: 'Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värda att få vara med på festen. Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.' Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster. Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna la han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. 'Min vän', frågade han, 'hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?' Men mannen kunde inte svara. Då sa kungen till sina tjänare: 'Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta av ångest och förtvivlan.' " Och Jesus avslutade med orden: "Många är de som är inbjudna av Gud, men få tackar ja och får tillhöra honom." Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. Och till slut skickade de några av sina män, tillsammans med kung Herodes anhängare, och lät dem säga till Jesus: "Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du säger oss rakt ut vad som är Guds vilja och låter dig inte påverkas av någon. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Vad anser du?" Men Jesus visste vad de var ute efter. "Ni falska människor som bara låtsas lyda Gud!" ropade han. "Varför försöker ni lura mig? Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med." Då gav de honom ett romerskt mynt, och han frågade dem: "Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." Detta svar förvånade dem så mycket att de gick sin väg och lämnade honom ifred. Samma dag kom några av saddukeerna till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de honom: "Mästare, Mose har sagt: 'Om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom.' Nu hade vi faktiskt bland oss en familj med sju bröder. Den äldste av bröderna gifte sig och dog barnlös, och därför gifte sig bror nummer två med änkan. Men han dog också barnlös, och då gifte sig bror nummer tre med henne. Så fortsatte det tills hon varit gift med dem alla sju. Sedan dog också kvinnan. Vems fru blir hon när de döda uppstår igen? Alla sju har ju varit gifta med henne!" Men Jesus svarade: "Ni tar alldeles fel, eftersom ni varken förstår Skriften eller Guds kraft. När de döda har uppstått igen, ska det inte finnas någon som gifter sig. Alla kommer att vara som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Skriften vad Gud har sagt till er: 'Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud'. Gud är inte en gud för döda, utan för levande. " När folket hörde detta, blev de alldeles häpna över hans undervisning. Men när fariseerna fick höra att Jesus hade fått tyst på saddukeerna, samlades de, och en av dem, en laglärd, försökte sätta dit Jesus genom att fråga: "Mästare, vilket är det viktigaste budet i Moses lag?" Jesus svarade: " 'Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd.' Detta är det första budet, och också det viktigaste. Det näst viktigaste liknar det första: 'Du ska älska din medmänniska som dig själv.' De här två buden sammanfattar allt som Gud har sagt genom Moses lag och profeterna. " Medan fariseerna var samlade runt Jesus, passade han på att fråga dem: "Vad anser ni om Messias, den utlovade kungen? Vem är han ättling till?" De svarade: "Han är ättling till kung David." "Varför kallar David honom då 'Herre', när han talar under Guds Andes inflytande?" frågade Jesus. "David sa ju: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.' Menar ni verkligen att David skulle kalla en av sina ättlingar för Herre?" Men de kunde inte svara, och från den dagen vågade ingen ställa några fler frågor till Jesus. Sedan talade Jesus till folket och till sina efterföljare och sa: "Dessa laglärare och fariseer ser det som sin uppgift att förklara alla buden i Moses lag. Därför ska ni lyda och följa vad de säger, men akta er noga för att följa deras exempel, för de talar gärna, men handlar inte efter sina egna ord. De ställer omöjliga krav på er, men gör inget för att hjälpa er att uppfylla dem. Allt de gör, gör de för att synas. De går omkring med extra breda böneremmar på armarna och sätter långa tofsar på sina mantlar, för att visa att de lyder Gud. De älskar att sitta vid honnörsborden under festerna, och i gudstjänsterna tar de plats på främsta raden. De vill gärna bli hälsade med respekt på torgen och kallas 'mästare' av alla människor. Men låt aldrig någon upphöja er och kalla er 'mästare', för bara en är er läromästare, och ni är alla syskon och står på samma nivå. Kalla inte heller någon här på jorden 'fader', för bara en är er Far, och det är Gud i himlen. Och låt ingen kalla er 'lärare', för bara en är er lärare, och det är Messias, den utlovade kungen. Den som vill bli betydelsefull bland er måste bli de andras tjänare. Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas." Jesus fortsatte: "Olycka ska drabba er laglärare och fariseer, ni falska människor som bara låtsas lyda Gud. Ni hindrar andra från att göra Guds vilja, så att de inte får tillhöra Guds eget folk, och själva kommer ni aldrig att räknas dit. Ja, olycka ska drabba er, som bara låtsas lyda Gud! Ni kan resa över både hav och land för att få någon att tro på Gud, men sedan gör ni den arma stackaren till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. Olycka ska drabba er, ni blinda ledare! Ni påstår att om man svär 'vid Guds tempel' betyder det ingenting, den eden kan man bryta. Men om man svär 'vid guldet i templet' är det bindande! Blinda dårar! Vilket är viktigast, guldet, eller templet som tillhör Gud och därför gör guldet heligt? Ni säger också att om man svär 'vid altaret' betyder det ingenting, men om man svär 'vid gåvorna på altaret' är det bindande! Blinda dårar! Vilket är störst, gåvan på altaret, eller altaret som tillhör Gud och därför gör gåvan helig? När ni svär 'vid altaret' svär ni både vid altaret och vid allt som är på det, och när ni svär 'vid templet' svär ni både vid templet och vid den Gud som bor i det. När ni svär 'vid himlen' så svär ni vid Guds tron och vid Gud själv. Ja, olycka ska drabba er laglärare och fariseer, som bara låtsas lyda Gud. Ni ger Gud en tiondel av minsta lilla kryddväxt, som mynta, dill och kummin, men ni struntar fullständigt i det som är långt viktigare: rättvisa, medlidande och trohet. Visst ska ni ge Gud en tiondel av allt, men glöm inte det som är allra viktigast. Ni blinda ledare! Ni silar bort myggor, men sväljer kameler. Olycka ska drabba er laglärare och fariseer, som bara låtsas lyda Gud! På utsidan är ni lika fläckfria som de bägare och fat ni rengör så noga innan ni dricker och äter ur dem. Men inuti stinker era liv av girighet och njutningslystnad. Blinda fariseer! Se först till att ni får det rätt ställt med Gud på insidan, så kommer utsidan också att bli ren och fin. Olycka ska drabba er laglärare och fariseer! Ni visar upp en fin fasad, men ni är som vitmålade gravar. De är vackra på utsidan, men inuti är de fyllda av döda människors ben och smuts och ruttenhet. Ni gör allt för att människor ska tro att ni följer Guds vilja, men i verkligheten är ni fulla av falskhet och synd. Ja, olycka ska drabba er laglärare och fariseer, som bara låtsas lyda Gud! Ni bygger monument över profeterna som framförde Guds budskap, och ni smyckar gravarna efter dem som följde Guds vilja. Och ni säger: 'Om vi hade levt på förfädernas tid, skulle vi aldrig ha dödat några profeter.' Men när ni säger detta medger ni att ni är ättlingar till dem som mördade profeterna. Så fortsätt att gå i era förfäders fotspår, och gör färdigt det de startade! Ormar, huggormsyngel! Hur ska ni kunna slippa att dömas till helvetet? Jag ska sända er profeter som framför Guds budskap, och visa män och lärare ska förklara Skriften för er. En del av dem kommer ni att döda och spika fast på kors. Andra kommer ni att piska blodiga i era synagogor och förfölja från stad till stad. Men på grund av detta ska ni få stå till svars för alla mord på människor som följt Guds vilja, ända från Abel till Sakarja, Berekjas son, honom som ni mördade mellan templet och altaret. Ja, jag försäkrar er att alla dessa samlade domar ska drabba detta släkte som inte vill tro. Åh, ni Jerusalems invånare, som mördar profeterna och stenar andra som Gud sänder till er med sitt budskap. Hur ofta har jag inte velat samla er, precis som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni lät mig inte göra det. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna tempel. Ja, jag säger er, att ni kommer inte att få se mig igen förrän ni säger: 'Vi ärar dig som är sänd av Herren. ' " När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån, kom hans efterföljare fram och ville få honom att beundra tempelbyggnaderna. Men han sa till dem: "Tro mig, allt detta som ni nu ser kommer att jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra." När Jesus senare satt på Olivbergets sluttning och var ensam med sina efterföljare, kom de fram till honom och frågade: "När ska detta hända? Vad blir tecknet som visar att du kommer tillbaka, och att tidens slut närmar sig?" Jesus sa till dem: "Se upp så att ingen lurar er. Många ska komma i mitt namn och påstå att de är Messias, den utlovade kungen, och de ska leda många vilse. Ni kommer att få höra om krig och hot om krig, men låt er inte skrämmas. Det måste bli krig, men det betyder inte att slutet har kommit. Folk och länder ska resa sig mot varandra, och det blir hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men detta är bara början på de fasor som ska komma. Man ska tortera och döda er, och alla folk ska hata er därför att ni tillhör mig. Många av er kommer att förneka sin tro och förråda och hata varandra. Många människor ska framföra falska budskap om Gud och lura många, och när ondskan och laglösheten ökar överallt, kommer kärleken hos de flesta att kallna. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk ska spridas i hela världen, så att alla folk får höra det. Sedan ska slutet komma. En dag ska det inträffa som Gud har talat om genom profeten Daniel. Ni ska få se en vidrig avgudabild stå på den plats som tillhör Gud (den som läser detta ska noga lägga märke till varje ord). Och då måste de som är i Judeen fly upp i bergen. Den som är uppe på taket får inte gå in i huset för att packa, och den som är ute på åkern får inte springa hem för att hämta kläder. Stackars de kvinnor som är gravida när den tiden kommer, och stackars de mammor som ammar sina barn! Be att ni inte behöver fly på vintern eller på vilodagen, för detta lidande ska bli så svårt att världen aldrig förr har upplevt något liknande, och inte heller senare kommer att få uppleva något sådant. Ja, om inte den tiden förkortades skulle inte en enda människa överleva. Men nu ska tiden förkortas, eftersom Gud vill skona de människor som tackar ja till hans inbjudan att få tillhöra honom. Om någon då säger till er: 'Nu har Messias, den utlovade kungen, kommit. Här är han', eller: 'Där är han', så tro honom inte! Många ska komma och påstå att de kan rädda världen, och många ska framföra falska budskap om Gud, och de ska göra stora under och tecken för att om möjligt lura också dem som tillhör Gud. Men kom ihåg att jag har varnat er! Får ni alltså höra ett rykte om att Messias, den utlovade kungen, har kommit tillbaka och är ute i öknen, så bry er inte om att gå och se efter. Och säger någon att han har gömt sig någonstans, så tro det inte! För precis som när blixten flammar till över himlen från öster till väster, så ska det vara när jag, Människosonen, återvänder. Det ska vara lika tydligt som när gamarna samlas runt en död kropp. Så fort den tidens lidande är slut, kommer solen att förmörkas och månen att sluta lysa. Stjärnorna ska slungas ur sina banor och universums krafter skakas. Då ska mitt, Människosonens, tecken visa sig på himlen, och alla folk på jorden ska jämra sig och klaga. De ska få se mig, Människosonen, komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och till ljudet av mäktiga trumpetstötar ska jag sända ut mina änglar åt alla väderstreck, så att de når hela jorden. Och de ska samla ihop alla dem som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom." Sedan fortsatte Jesus att förklara genom en bild. Han sa: "Lär er nu något från fikonträdet. När saven stiger i grenarna och löven börjar spricka ut, då vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt kan ni veta att jag mycket snart kommer tillbaka, när ni ser allt detta börja hända. Jag försäkrar er, att detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himlen och jorden ska försvinna, men mina ord ska gälla för evigt. Ingen vet vilken dag eller timme slutet kommer, inte ens änglarna, eller ens Guds Son. Bara Fadern vet det. När jag, Människosonen, kommer tillbaka ska världen vara lika sorglös som på Noas tid. Dagarna innan den stora översvämningen kom, åt man och drack och gifte sig. Allt var precis som vanligt, ända till den dag då Noa gick in i arken. Ingen anade någonting förrän den väldiga översvämningen kom och dränkte dem allihop. Ja, så kommer det också att vara när jag, Människosonen, återvänder. Då ska två män arbeta tillsammans på åkern; den ene tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor ska mala mjöl tillsammans på en handkvarn; den ena tas med, den andra lämnas kvar. Håll er alltså vakna och beredda, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer! Låt mig ta ett exempel: Om husägaren bara visste vilken tid på natten tjuven tänkte komma, skulle han självklart hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in. Var beredda ni också, för jag kommer tillbaka när ni minst av allt väntar det. Tänk er också bilden av en klok och pålitlig tjänare, som av sin herre har fått i uppgift att se till att de andra tjänarna får mat när de behöver. Lycklig är den tjänaren om hans herre kommer hem och får se att han gör det han ska. Jag lovar er, att en sådan trogen tjänare ska få ansvar för allt hans herre äger. Men om det är en opålitlig tjänare som säger till sig själv: 'Min herre kommer inte än på ett tag', och sedan börjar misshandla de andra tjänarna och leva livets glada dagar och dricka sig full ihop med andra, då ska hans herre komma helt plötsligt en dag då han inte alls väntar honom. Och hans herre ska döda honom och låta honom dela straffet med dem som bara låtsas lyda Gud. Där ska man gråta av ångest och förtvivlan." Jesus fortsatte: "Då Gud kommer för att regera över alla folk, ska det bli som i den här berättelsen: Tio unga flickor, som var tärnor vid ett bröllop, tog sina oljelampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var kloka och tog med sig krukor med extra olja till sina lampor. De andra fem var oförståndiga och glömde att ta med sig olja. När brudgummen sedan dröjde, blev de så trötta att de la sig ner och somnade. Men vid midnatt väcktes de av ett rop: 'Brudgummen kommer! Kom ut och välkomna honom!' Alla flickorna skyndade sig genast upp och gjorde i ordning sina lampor. Men de fem som inte hade någon extra olja, tiggde och bad att de andra skulle dela med sig, eftersom deras lampor slocknade. Då svarade de andra: 'Vi har inte så mycket att det räcker till er också. Gå iväg till dem som säljer olja och köp det ni behöver!' Men medan de var borta och köpte olja, kom brudgummen. De som var beredda fick då följa med honom in till bröllopsfesten, och porten låstes. Efter en stund kom de fem andra tillbaka och ställde sig utanför porten och ropade: 'Herre, Herre, öppna för oss!' Men då ropade han tillbaka: 'Gå er väg! Jag försäkrar att jag inte känner er!' Håll er därför vakna och var beredda, för ni vet inte vilken dag eller timme jag kommer tillbaka. När jag kommer tillbaka, blir det nämligen som i den här berättelsen om en man som reste utomlands: Mannen samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem säckar med guldmynt, till den andre två säckar och till den tredje en säck, allt efter deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem säckar med guldmynt började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop fem säckar till. Mannen som hade fått två säckar med guldmynt gjorde likadant och tjänade ihop två säckar till. Men den man som hade fått bara en säck med guldmynt gick och grävde en grop i marken och gömde sin herres pengar, så att de skulle vara i säkert förvar. Efter en lång tid kom deras herre tillbaka från resan och kallade på männen och bad dem redovisa vad de hade gjort med pengarna. Den man som hade fått fem säckar med guldmynt kom då och gav honom tio säckar tillbaka och sa: 'Herre, du gav mig fem säckar med guldmynt. Här har jag tjänat ihop fem till.' 'Bra!', sa hans herre. 'Du är en god och pålitlig tjänare. Du har troget förvaltat den lilla summa du fick. Därför ska du få ansvar för mycket mer. Kom in och dela glädjen med mig!' Sedan kom den man fram som hade fått två säckar med guldmynt, och han rapporterade: 'Herre, du gav mig två säckar med guldmynt att förvalta, och jag har tjänat ihop två till.' 'Bra!', sa hans herre. 'Du är en god och pålitlig tjänare. Du har troget förvaltat den lilla summa du fick. Därför ska du få ansvar för mycket mer. Kom in och dela glädjen med mig!' Till sist kom den man fram som bara hade fått en säck med guldmynt, och han sa: 'Herre, jag vet att du är en hård man. Du skördar där du inte har sått och samlar ihop sådant du inte planterat. Därför vågade jag inte ge mig in i några affärer, utan grävde ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!' Men hans herre svarade: 'Du är en lat och oduglig tjänare! Om du visste att jag tänkte kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone ha satt in mina pengar på banken, så att jag hade fått ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till mannen som fick ihop tio säckar med guldmynt. För den som rätt använder det han har fått ska få mer, och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla han har. Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta av ångest och förtvivlan.' " Jesus fortsatte: "När jag, Människosonen, kommer i kunglig makt tillsammans med alla mina änglar, då ska jag sätta mig på min tron för att regera. Alla folk ska samlas inför mig, och jag ska dela människorna i två grupper, som när en herde skiljer fåren från getterna. Fåren ska jag ställa på min högra sida och getterna på min vänstra. Sedan ska jag, kungen, säga till dem som står på min högra sida: 'Kom alla ni som min Far har räddat för evigt. Gå in i den nya värld som ända från jordens skapelse har gjorts i ordning åt er. Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig vatten. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.' Då kommer de som har följt Guds vilja att fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?' Och kungen ska svara dem: 'Jag försäkrar er, att när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder och systrar, då gjorde ni det för mig!' Efter det ska kungen vända sig till dem som står på den vänstra sidan och säga: 'Gå bort från mig alla ni som är dömda att straffas. Gå bort till den eviga eld som har gjorts i ordning åt djävulen och hans änglar. Jag var hungrig, men ni gav mig ingen mat. Jag var törstig, men ni gav mig inget att dricka. Jag var främling, men ni vägrade att ge mig husrum. Jag var naken, men ni gav mig inga kläder. Jag var sjuk och i fängelse, men ni besökte mig inte.' Då kommer de också att fråga: 'Herre, har vi någonsin sett att du var hungrig eller törstig, eller att du var en främling, eller att du var naken eller sjuk eller i fängelse utan att vi hjälpte dig?' Och kungen ska svara dem: 'Jag försäkrar er, att när ni vägrade att hjälpa någon av mina minsta, då vägrade ni också att hjälpa mig.' Och de ska gå bort till evigt straff, men de som följde Guds vilja ska leva för evigt." När Jesus hade avslutat hela detta tal sa han till sina efterföljare: "Som ni vet börjar påskhögtiden om två dagar. Då ska jag, Människosonen, bli utlämnad och fastspikad på ett kors." Under tiden samlades översteprästerna och folkets ledare i översteprästen Kajafas palats för att diskutera hur man i hemlighet skulle kunna arrestera Jesus och döda honom. "Men", sa de till varandra, "inte under själva påskhögtiden, för det kan leda till upplopp." Jesus var en dag i Betania för att hälsa på hos Simon, som tidigare hade varit spetälsk. Och medan de åt där tillsammans, kom en kvinna fram till Jesus med en flaska dyrbar olja, som hon hällde över hans huvud. Jesus efterföljare blev upprörda och sa: "Vilket slöseri med pengar. Oljan är ju värd en förmögenhet. Hon kunde ha sålt den och gett pengarna till de fattiga istället!" Men Jesus märkte vad de pratade om och sa: "Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till. Genom att hälla den här oljan över mig har hon förberett min begravning. Faktum är att överallt i världen där man sprider budskapet om mig, ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne." Efter denna händelse gick Judas Iskariot, en av Jesus tolv närmaste efterföljare, till översteprästerna och frågade: "Hur mycket betalar ni mig om jag överlämnar Jesus åt er?" Översteprästerna gav honom då 30 silvermynt, och från den stunden sökte Judas efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen i påskhögtiden, kom Jesus efterföljare till honom och frågade: "Var vill du att vi ska ordna med påskmåltiden?" Jesus svarade: "Gå in i Jerusalem och sök upp en viss man och säg till honom: 'Vår Mästare säger: Den tid Gud har bestämt för mig har nu kommit. Nu vill jag äta påskmåltiden i ditt hus tillsammans med mina efterföljare.' " Hans efterföljare gjorde då som han hade sagt, och ordnade sedan med påskmåltiden där. När kvällen kom slog sig Jesus och hans tolv närmaste efterföljare ner vid bordet. Och medan de åt sa han: "Jag ska säga er som det är: en av er kommer att förråda mig." Då blev de mycket bedrövade, och en efter en frågade de: "Det är väl inte jag, Herre?" Han svarade: "Den som doppade sitt bröd i fatet tillsammans med mig, han är det. För jag, Människosonen, måste dö, precis som Gud förutsagt i Skriften. Men olycka ska drabba den människa som förråder mig. Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född." Då frågade Judas, han som skulle förråda honom: "Mästare, det är väl inte mig du menar?" Jesus svarade: "Du har självt sagt det." Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det i bitar och gav det till sina efterföljare och sa: "Ta detta och ät, för det är min kropp." Sedan tog han en bägare vin och tackade Gud och gav den till dem och sa: "Drick av det allihop, för detta är mitt blod, som bekräftar det nya förbundet mellan Gud och människor. Mitt blod ska offras så att många kan få förlåtelse för sina synder. Jag försäkrar er, att från och med nu ska jag inte dricka vin igen, förrän den dag då min Far regerar och jag dricker det nya vinet med er i hans nya värld. " När de till sist hade sjungit lovsången tillsammans, gick de ut till Olivberget. Där sa Jesus till dem: "Inatt kommer ni alla att överge mig, för Gud säger i Skriften: 'Jag ska döda herden, och fåren i hjorden ska skingras.' Men när jag har uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen och träffa er där." Petrus invände: "Även om alla andra överger dig, så ska jag aldrig göra det." Men Jesus sa till honom: "Jag försäkrar dig, att redan innan tuppen hinner gala imorgon bitti, ska du tre gånger ha förnekat att du känner mig." Då sa Petrus: "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!" Och alla de andra efterföljarna sa samma sak. Sedan gick Jesus med sina efterföljare till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa han till dem: "Sätt er här medan jag går bort en bit och ber." Jesus greps nu av förtvivlan och ångest, och han sa till dem: "Jag är nära att bryta samman av förtvivlan. Stanna kvar här och vaka tillsammans med mig." Sedan gick han lite längre bort och kastade sig ner på marken och bad: "Far i himlen, om det är möjligt, så låt mig slippa det lidande som väntar. Men låt det bli som du vill, inte som jag vill." Efter ett tag gick han tillbaka till sina tre efterföljare och hittade dem sovande. Då sa han till Petrus: "Klarade ni inte att hålla er vakna med mig en enda timma? Vaka och be, så att frestelserna inte segrar över er. Ni vill så gärna, men kroppen gör det svårt för er." Så lämnade han dem och bad samma bön för andra gången: "Far i himlen, om jag inte kan slippa det lidande som väntar, är jag beredd att göra din vilja." Men när han kom tillbaka till sina efterföljare, såg han att de hade somnat igen. Det var omöjligt för dem att hålla ögonen öppna. Han lämnade dem därför och bad för tredje gången med samma ord. Sedan gick han tillbaka till sina efterföljare och sa: "Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu har den tidpunkt kommit då Gud bestämt att jag, Människosonen, ska överlämnas till onda människor. Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig." Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av Jesus tolv närmaste efterföljare, tillsammans med en stor folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och folkets ledare. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den man som jag hälsar med en kyss är det, honom ska ni gripa." Judas gick därför raka vägen fram till Jesus och sa: "Godafton, Mästare!" och gav honom en hälsningskyss. Jesus svarade: "Min vän, gör det du har kommit hit för att göra." Och genast gick de andra fram och grep Jesus och höll fast honom. En av de män som var med Jesus drog då sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare. Men Jesus sa till honom: "Stoppa tillbaka svärdet. De som använder våld, kommer själva att falla offer för våld. Inser du inte att jag skulle kunna be min Far i himlen att skicka mer än tolv arméer med änglar för att skydda oss, och att han genast skulle göra det? Men hur skulle det som Gud förutsagt i Skriften då kunna bli verklighet? Han har ju sagt att allt detta måste hända." Sedan vände sig Jesus till folkhopen och sa: "Är jag en så farlig brottsling att ni var tvungna att beväpna er med svärd och klubbor för att gripa mig? Varför arresterade ni mig inte på tempelplatsen? Varje dag satt jag där och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har hänt för att det som Gud förutsagt genom profeternas skrifter ska bli verklighet. " I samma stund övergav alla hans efterföljare honom och flydde. De som hade arresterat Jesus ledde honom nu till översteprästen Kajafas palats, där laglärarna och folkets ledare hade samlats. Petrus följde efter på avstånd och lyckades ta sig ända in på gården. Där slog han sig sedan ner tillsammans med tjänarna för att se vad som skulle hända med Jesus. Inne i huset försökte översteprästerna och hela det judiska rådet att hitta falska vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men trots att det fanns många som var villiga att vittna falskt, kunde man inte hitta något att anklaga honom för. Till slut förklarade i alla fall två män: "Vi har hört den här mannen säga: 'Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.' " Då reste sig översteprästen och sa till Jesus: "Tänker du inte svara? Har du sagt detta eller inte?" Men Jesus teg. Då sa översteprästen: "Inför den Gud som lever, kräver jag att du talar om för oss om du är Messias, den utlovade kungen, Guds Son." Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig det. Men jag försäkrar er, att efter detta ska ni få se mig, Människosonen, sitta på Guds högra sida och regera, och ni ska få se mig komma på himlens moln. " Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: "Han har hädat Gud! Det behövs inga fler vittnen. Ni har själva hört honom häda. Vad ska han få för dom?" De ropade tillbaka: "Han måste dö!" Sedan spottade de Jesus i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Några gav honom också örfilar och sa: "Du som är Messias, den utlovade kungen, visa nu att du är en profet. Avslöja med Guds hjälp vem som slog dig." Medan allt detta pågick satt Petrus ute på gården. En tjänsteflicka kom då fram till honom och sa: "Du var väl också tillsammans med den där Jesus från Galileen!" Men Petrus protesterade inför alla och sa: "Jag vet inte ens vad du pratar om." Sedan gick han ut i porten, och där fick en annan tjänsteflicka syn på honom. "Den här mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret", sa hon till dem som stod runt omkring. Men Petrus nekade igen, ja, han till och med svor på det: "Jag känner inte den där mannen." Efter en stund kom de som stod där fram till honom och sa: "Vi vet att du är en av hans efterföljare. Det hörs på dialekten att du kommer från Galileen." Petrus svor då igen och lovade dyrt och heligt: "Jag känner inte den mannen." Och i samma stund gol tuppen. Då plötsligt kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal ska du förneka mig tre gånger." Och han gick ut och grät förtvivlat. Tidigt nästa morgon samlades alla översteprästerna och folkets ledare igen och bestämde att de skulle försöka få Jesus avrättad. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen. Men när Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus till döden ångrade han sig. Och han gick tillbaka till översteprästerna och folkets ledare med de 30 silvermynten. "Jag har syndat", sa han, "för jag har förrått en oskyldig människa." "Jaha, och vad har det med oss att göra?" svarade de. "Det är väl ditt problem." Då slängde Judas pengarna på golvet i templet och gick bort därifrån och hängde sig. Men översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: "Vi kan inte lägga dem i offerkistan, eftersom Moses lag förbjuder oss att ta emot pengar som betalats för ett mord." Så efter en del diskussion bestämde man sig istället för att köpa Krukmakaråkern, som sedan användes som gravplats för främlingar som dog i Jerusalem. Det är därför denna åker fortfarande kallas 'Blodsåkern'. Och genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Jeremia: "De tog de 30 silvermynten, det pris som han värderats till av Israels folk, och köpte en åker av krukmakarna, precis som Herren befallt mig." Jesus ställdes nu inför Pilatus, den romerska landshövdingen. Och Pilatus frågade honom: "Är du judarnas kung?" Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig det." Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom stod Jesus helt tyst. "Hör du inte vad de anklagar dig för?" undrade Pilatus. Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga. Vid påskhögtiden brukade landshövdingen alltid frige en fånge, vem som helst som judarna ville ha fri. Och just då satt en verkligt ökänd brottsling i fängelset. Han hette Barabbas. När folket därför samlades utanför Pilatus hus den här morgonen frågade han dem: "Vem ska jag släppa fri, Barabbas, eller Jesus som kallas Messias, den utlovade kungen?" Pilatus visste nämligen mycket väl att de judiska ledarna bara hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Medan Pilatus satt där på domarsätet fick han också ett meddelande från sin fru, som varnade honom: "Lämna den här oskyldiga mannen ifred, för jag har haft fruktansvärda mardrömmar inatt för hans skull." Men översteprästerna och folkets ledare hade övertalat folket att kräva att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle dödas. Så när Pilatus en andra gång frågade: "Vilken av dessa två ska jag släppa?" ropade folket: "Barabbas!" "Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?" undrade Pilatus. "Spika fast honom på ett kors!" skrek de. "Men vad har han gjort för ont?" frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: "Spika fast honom på ett kors!" Och när Pilatus till slut insåg att ingenting hjälpte och att folket när som helst kunde ställa till med upplopp, bad han om ett handfat med vatten. Sedan tvättade han sina händer inför folkmassan och sa: "Jag är oskyldig till den här mannens död. Ansvaret är ert!" Folket skrek tillbaka: "Vi och våra barn tar på oss ansvaret!" Då gav Pilatus efter och släppte Barabbas, men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till sina soldater för att de skulle föra bort honom och spika fast honom på ett kors. De romerska soldaterna tog honom först till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. De tog av honom hans kläder och satte på honom en röd soldatkappa och gjorde en krona av törne som de tryckte fast på hans huvud. Sedan satte de en käpp i hans högra hand som en spira och föll på knä inför honom och hånade honom. "Leve judarnas kung!" ropade de. Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de till slut hade tröttnat på att håna honom, tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att spika fast honom på ett kors. På vägen till avrättningsplatsen stötte soldaterna på en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav soldaterna Jesus vin blandat med galla. Men när han märkte vad det var ville han inte dricka det. När de hade spikat fast Jesus på korset delade de hans kläder mellan sig genom lottdragning, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: "Detta är Jesus, judarnas kung". Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar fastspikade på varsitt kors, en på var sida om honom. Och de som gick förbi avrättningsplatsen hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: "Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så hjälp dig själv nu och kliv ner från korset!" Översteprästerna och laglärarna och folkets ledare gjorde sig också lustiga över honom. "Han var bra på att hjälpa andra", sa de, "men han kan inte hjälpa sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom och bevisa att han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son." Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som hade spikats fast på kors tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det plötsligt mörkt i hela landet, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"). Några av dem som stod där missförstod honom och trodde att han ropade på Elia. En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: "Låt honom vara, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och i samma stund brast förhänget framför det allra heligaste i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder så att gravar öppnade sig, och många döda män och kvinnor som tillhörde Gud, blev levande igen. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i Guds stad, Jerusalem, och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: "Den mannen var verkligen Guds son." Många kvinnor stod också en bit bort från avrättningsplatsen och såg allt som hände. Det var de kvinnor som hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mamma till Jakob och Josef, och mamman till Sebedaios söner, Jakob och Johannes. På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus efterföljare. Han gick till Pilatus och bad att få ta hand om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg och la den i en grav, som han nyligen hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven och såg på. Nästa dag, som var vilodagen, kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus och sa: "Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång sa att han skulle bli levande igen efter tre dagar. Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans efterföljare inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle vi få ett ännu större problem att ta itu med." Pilatus svarade: "Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan." Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter för att skydda den från intrång. Tidigt på söndagsmorgonen, dagen efter vilodagen, gick Maria från Magdala och den andra Maria i gryningen ut för att titta på graven. Då blev det plötsligt en våldsam jordbävning, för en Herrens ängel steg ner från himlen och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans ansikte lyste som blixten, och hans kläder var vita som snö. Och när vakterna fick syn på honom blev de så skräckslagna att de föll till marken och låg där som döda. Men ängeln talade till kvinnorna och sa: "Var inte rädda! Jag vet att ni söker efter Jesus, han som avrättades på ett kors. Men han är inte här. Han har blivit levande igen, precis som han sa. Kom och se var hans kropp låg. Skynda er sedan att berätta för hans efterföljare att han har uppstått från de döda, och att han går före dem till Galileen för att träffa dem där. Detta är mitt budskap." Kvinnorna lämnade genast graven, uppskrämda men samtidigt glada, och sprang för att berätta för Jesus efterföljare vad ängeln hade sagt. Men då kom plötsligt Jesus emot dem och hälsade på dem. Och de gick fram till honom och grep om hans fötter och tillbad honom. Men Jesus sa till dem: "Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska ge sig av till Galileen. Där ska de få se mig." Medan kvinnorna var på väg från graven, sprang några av de vakter som stått där till översteprästerna och berättade vad som hade hänt. Översteprästerna diskuterade då saken med folkets ledare, och gav sedan vakterna en stor summa pengar och sa till dem: "Säg att Jesus efterföljare kom mitt i natten och stal kroppen medan ni sov. Om landshövdingen får höra om det, så ska vi ta hand om honom. Ni behöver inte oroa er." Soldaterna tog därför pengarna och gjorde som man sagt till dem. Och snart spreds detta rykte bland judarna, som tror på det än idag. Jesus elva närmaste efterföljare gick sedan till det berg i Galileen där Jesus hade sagt att de skulle träffa honom. Och när de såg honom tillbad de honom, men några tvivlade fortfarande. Då gick Jesus fram till dem och sa: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut till alla folk och gör dem till mina efterföljare. Döp dem in i gemenskapen med Fadern och Sonen och Guds heliga Ande, och lär dem att leva på det sätt som jag har undervisat er om. Och kom ihåg att jag alltid är med er, ända till tidens slut." Här börjar det glada budskapet om Jesus Kristus, den utlovade kungen, Guds son. "Lyssna! Jag sänder min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig. En röst ropar i ödemarken: 'Bana väg för Herren! Gör stigarna raka för honom! ' " Och denna budbärare visade sig nu. Det var Johannes döparen. Han levde i ödemarken och undervisade människorna om att de kunde få sina synder förlåtna om de lämnade synden, vände om till Gud och lät döpa sig. Människor från hela Judeen och alla i Jerusalem kom ut i ödemarken för att höra honom tala, och när de hade bekänt sina synder, döpte han dem i Jordanfloden. Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Den mat han åt var gräshoppor och vildhonung. "Snart kommer en som är större än jag. Han är så mäktig att jag inte ens är värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag döper er med vatten, men han ska döpa er med Guds heliga Ande!" Medan Johannes höll på med att döpa, lämnade Jesus sin hemstad Nasaret i Galileen och kom och blev döpt av honom i Jordanfloden. När Jesus sedan steg upp ur vattnet, fick han se himlen öppna sig och Guds Ande sänka sig ner över honom som en duva. Och en röst från himlen sa: "Du är min älskade Son, du är min glädje." Genast efter detta förde Guds Ande ut Jesus i ödemarken, och där stannade han under 40 dagar och blev frestad av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. När kung Herodes lite senare satte Johannes i fängelse, gick Jesus tillbaka till Galileen för att sprida det glada budskapet från Gud. Jesus sa: "Tiden har nu kommit då Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk. Lämna därför synden, vänd om till Gud och tro på det glada budskapet!" En dag när Jesus vandrade längs Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå och kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus ropade till dem: "Kom och bli mina efterföljare, så ska jag visa er hur man fiskar människor istället!" Och de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick lite längre bort på stranden fick han se Sebedaios söner, Jakob och Johannes, sitta i en båt och göra i ordning sina nät. Han kallade på dem också, och de lämnade då sin pappa Sebedaios och hans arbetare för att följa Jesus. Jesus och hans efterföljare kom nu till staden Kafarnaum, och när det blev vilodag gick de till synagogan, där Jesus undervisade. Alla var mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt, och inte som laglärarna. I synagogan fanns den här dagen en man som var besatt av en ond ande, och han började skrika: "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, du Guds heliga tjänare!" Men Jesus befallde strängt den onda anden: "Tig! Far ut ur honom!" Och då började anden rycka och slita i mannen och for ut ur honom med ett våldsamt skrik. Människorna i synagogan blev alldeles förskräckta och började diskutera med varandra och fråga: "Vad är det här för en ny lära? Vilken makt! Till och med de onda andarna lyder hans order!" Och ryktet om honom spred sig som en löpeld genom hela Galileen. När Jesus och hans efterföljare hade lämnat synagogan, gick de hem till Simon och Andreas, tillsammans med Jakob och Johannes. Där låg Simons svärmor sjuk i hög feber och det berättade de genast för Jesus. Han gick då fram till henne och tog henne i handen och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon lagade mat åt dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Varenda människa i Kafarnaum hade samlats utanför dörren. Jesus botade många sjuka som led av olika slags sjukdomar, och han drev ut många onda andar. Men han förbjöd andarna att tala eftersom de visste vem han var. Nästa morgon, långt före gryningen, gick Jesus bort därifrån till en enslig plats för att kunna be. Simon och de andra skyndade snart ut för att leta reda på honom, och när de hade hittat honom sa de: "Alla frågar efter dig." Men han svarade: "Vi måste gå till de andra städerna häromkring, så att jag kan sprida mitt budskap där också. Det var därför jag kom hit." Han vandrade sedan genom hela Galileen och talade i synagogorna och drev ut många onda andar. En gång kom en spetälsk man och föll ner på knä framför honom och bad: "Om du vill, så kan du göra mig frisk." Då greps Jesus av medlidande, sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: "Det vill jag. Du är frisk!" Och genast försvann spetälskan, och mannen var frisk. Jesus skickade sedan bort honom och sa strängt till honom: "Berätta inte detta för någon, utan gå till prästen och låt honom undersöka dig. Ta också med dig det offer som Mose har bestämt för spetälska personer som blivit friska. Då kommer alla att förstå att Gud har botat dig." Men mannen gick genast iväg och berättade för alla han mötte att han hade blivit frisk. Jesus kunde därför inte visa sig öppet längre i någon stad, utan måste hålla till ute i ödemarken. Men folk kom ändå till honom från alla håll. Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit dit spred sig snabbt i staden. Snart var huset där han bodde så fullt med folk att man stod långt ut på gatan och trängdes. Och han talade till dem om budskapet från Gud. Då kom fyra män bärande på en förlamad man på en sovmatta. Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner mattan med den förlamade. När Jesus såg vilken stor tro de hade, sa han till den förlamade: "Min son, jag har förlåtit dina synder!" Men några av laglärarna satt där, och de sa för sig själva: "Hur kan han tala på det viset och häda Gud? Det är ju bara Gud som kan förlåta synder." Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och sa till dem: "Varför tänker ni att just detta är en hädelse? Är det inte lika omöjligt för en människa att säga till den förlamade: 'Res dig upp, ta din sovmatta och gå' som att säga: 'Jag förlåter dig dina synder'?" Sedan vände han sig till den förlamade och sa: "För att bevisa att jag, Människosonen, har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag till dig: 'Res dig upp, ta din sovmatta och gå hem!' " Då steg mannen upp, rullade genast ihop sin matta och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och ropade: "Aldrig förr har vi sett något sådant!" Sedan gick Jesus längs Galileiska sjön igen, och stora folkmassor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid tullhuset. "Kom och bli min efterföljare", sa Jesus till honom. Och Levi reste sig och följde Jesus. När Jesus och hans efterföljare senare åt tillsammans i Levis hus, fanns många av hans gamla kollegor vid tullen med bland gästerna och även en del annat ökänt folk, för många av dessa hade också börjat följa Jesus. Då laglärarna bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans efterföljare: "Sänker han sig verkligen så lågt att han äter tillsammans med tullindrivare och syndare?" Men Jesus hörde det och sa: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Min uppgift här på jorden är att föra syndare tillbaka till Gud, inte att ta hand om dem som redan följer hans vilja." Johannes döparens efterföljare och fariseerna fastade regelbundet. En dag kom därför några och frågade Jesus varför inte hans efterföljare fastade när Johannes efterföljare och fariseerna gjorde det. Jesus svarade: "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta och gå hungriga medan brudgummen är hos dem? Nej, så länge brudgummen är tillsammans med dem kan de inte fasta. Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. Det finns en tid och en plats för allt. Ingen lagar till exempel ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt tyg som aldrig har tvättats, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. Ingen öser heller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna, och allt blir förstört, både vinet och säckarna. Nej, nytt vin häller man i nya säckar." En gång när det var vilodag gick Jesus och hans efterföljare genom några sädesfält, och medan de gick ryckte hans efterföljare av ax för att äta. Några av fariseerna sa då till Jesus: "Varför gör de så där? Det är ju förbjudet i Moses lag att skörda på vilodagen." Men Jesus svarade dem: "Har ni aldrig läst vad kung David och hans män gjorde en gång då Evjatar var överstepräst, och de blev hungriga och inte hade något att äta? David gick in i Guds hus och åt av det speciella bröd som bara prästerna får äta, och han lät även sina män äta av det. Det var också ett brott mot lagen." Sedan sa Jesus till fariseerna: "Kom ihåg att vilodagen skapades för människornas skull, och inte människorna för vilodagens skull. Därför har jag, Människosonen, rätt att avgöra också vad som är tillåtet på vilodagen." En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där satt en man som hade en vanställd hand. Eftersom det var vilodag höll fariseerna noga ögonen på honom. Skulle han våga bota mannens hand på vilodagen? I så fall skulle de få något att anklaga honom för. Men Jesus sa till mannen med den vanställda handen: "Res dig upp och kom hit fram." Sedan frågade han fariseerna: "Vad är tillåtet att göra på vilodagen enligt Moses lag? Får man göra gott eller får man göra ont? Får man rädda liv eller får man döda någon?" Men ingen ville svara honom. Då såg han på dem med vrede i blicken, djupt bedrövad över deras likgiltighet för människors nöd. Sedan sa han till mannen: "Räck fram din hand." Och då mannen gjorde det, blev handen normal igen! Men fariseerna lämnade synagogan och började genast göra upp planer tillsammans med kung Herodes anhängare på hur de skulle få Jesus arresterad och dödad. Jesus och hans efterföljare drog sig nu tillbaka till stranden av Galileiska sjön, och massor av människor från Galileen, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen, från andra sidan Jordan och ända bortifrån Tyros och Sidon, följde honom. Ryktet om alla hans under hade spritt sig vida omkring, och folk strömmade nu till för att se vad som försiggick. Jesus bad sina efterföljare att skaffa fram en båt och ha den färdig, ifall folkmassan skulle tränga ut honom i vattnet. Många människor hade blivit botade den dagen, och de sjuka trängde därför på från alla håll för att röra vid honom. När de som var besatta av onda andar fick syn på honom, föll de ner vid hans fötter och ropade: "Du är Guds Son!" Men Jesus förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Sedan gick Jesus upp på ett berg och tog med sig några som han hade valt ut. Och när de var samlade där runt honom, utsåg han tolv av dem till att följa honom och till att sändas ut för att tala till folket, och han gav dem makt att driva ut onda andar. De tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios söner Jakob och Johannes, som han kallade "åsksönerna", Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon 'den ivrige' och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus. När Jesus kom tillbaka till det hus där han bodde, började folk att samlas igen, och snart var huset så fullt att varken han eller hans efterföljare ens fick tid att äta. När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. "Han är galen!" sa de. Men laglärarna, som hade kommit från Jerusalem, sa: "Han är besatt av Satan, de onda andarnas härskare. Det är därför som de onda andarna lyder honom." Jesus kallade då till sig dessa män och förklarade genom att berätta bilder. Han sa: "Hur kan Satan driva ut sina egna onda andar? Ett rike där man strider mot varandra går ju under. Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. Om Satan därför strider mot sig själv, då kan han inte fortsätta att styra sitt rike, utan det är snart ute med honom. Nej, så här är det: Satan är som en stark man, och vill man gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, måste man först binda honom. Sedan kan man gå in och plundra hans hus. En sak vill jag att ni ska ha klart för er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder, till och med hädelse mot Gud, hur mycket man än hädar. Men den som hädar Guds heliga Ande kan aldrig få förlåtelse. Det är en oförlåtlig synd." Detta sa han därför att de påstod att han gjorde sina under genom Satans kraft och inte genom Guds Andes kraft. De som satt runt Jesus sa då till honom: "Din mamma och dina bröder står här utanför och vill träffa dig." Men han svarade: "Min mamma och mina bröder! Vilka är det?" Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: "Det här är min mamma och mina syskon. Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mamma." Sedan började Jesus undervisa nere vid sjön igen. Och folkmassan som samlades omkring honom var så stor att han var tvungen att stiga i en båt och sitta i den och tala ute på vattnet, medan folket stod på stranden. Han undervisade dem genom att berätta många bilder, som till exempel denna. Han sa: "Lyssna! En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll några av sädeskornen på stigen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De plantorna växte snabbt upp, men i den heta solen vissnade de bort och dog, eftersom rötterna var ytliga. Andra korn föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävde de plantorna så att de inte gav någon skörd. Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav en rik skörd. Det gav 30, 60 och till och med 100 gånger så mycket säd som hade såtts." Sedan sa han: "Lyssna noga och försök att förstå!" När han senare var ensam med sina tolv närmaste efterföljare och de andra som följde honom, frågade de: "Vad betyder det som du berättade?" Han svarade: "Ni har fått gåvan att förstå min undervisning om hur Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, men de som inte tillhör Guds eget folk uppfattar detta bara som bilder, för att 'de ska se vad jag gör men ändå inte fatta, och höra vad jag säger men ändå inte förstå, och därför inte kan vända om till Gud och få sina synder förlåtna.' Men om ni inte ens förstår den här bilden om sädeskornen, hur ska ni då kunna begripa mina andra bilder? Det lantbrukaren sår är budskapet från Gud. Den hårda stigen, där en del av säden föll, liknar den människas hjärta som hör budskapet, men som knappt har hört det förrän Satan kommer och försöker få henne att glömma allt. Den steniga marken är lik den människas hjärta som hör budskapet och tar emot det med äkta glädje, men som inte har så mycket djup i sig att rötterna kan utvecklas. Efter en tid, då svårigheter eller förföljelser kommer på grund av hennes tro på budskapet, avtar entusiasmen och hon överger sin tro. Marken som var täckt av tistlar kan jämföras med den människa som hör budskapet men låter vardagens bekymmer, längtan efter att tjäna mycket pengar och begär efter andra saker få komma in i hjärtat och kväva budskapet, så att det till slut inte påverkar hennes liv alls. Men den bördiga jorden liknar den människas hjärta som lyssnar till budskapet och tar det till sig och låter det påverka hela livet. Hon ger en skörd som är 30, 60 eller till och med 100 gånger så stor som den sådd som föll i hennes hjärta." Sedan sa Jesus till dem: "Man tar inte fram en lampa och ställer en låda över den eller sätter den under en bänk. Tvärtom! En lampa ställer man så att den kan lysa och vara till nytta. På samma sätt ska allt som nu är gömt en dag föras fram i ljuset och bli synligt för alla. Lyssna noga och försök att förstå! Se till att de ord ni får höra leder till handling. För ju mer ni omsätter i praktiken, desto mer kommer ni att förstå vad jag talar om. Ja, den som förstår min undervisning ska med tiden förstå alltmer. Men den som inget förstår ska till slut bli av med även den lilla insikt han hade." Jesus berättade också en annan bild. Han sa: "Där Gud regerar blir det som när en lantbrukare sår säd på sin åker. Mannen sover och vaknar, och allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan hans hjälp. Det är jorden som får säden att gro. Först tränger stråna fram, sedan formas axen och till slut är vetet moget. Då kommer lantbrukaren med sin lie och skördar vetet, eftersom det är dags att skörda." Sedan sa Jesus: "Hur kommer det att bli där Gud regerar? Vilken bild ska jag använda? Jo, där Gud regerar blir det som när man sår ett senapsfrö. Trots att senapsfröet är det minsta av alla frön, växer det upp och blir större än alla andra kryddväxter och får så stora grenar att fåglarna kan bygga bo där och få skydd." Jesus använde väldigt ofta sådana här bilder, för att folket skulle förstå, så mycket de nu kunde förstå. Ja, han talade faktiskt aldrig till dem utan att berätta någon bild, men när han senare blev ensam med sina efterföljare förklarade han bilderna för dem. När det blev kväll sa Jesus till sina efterföljare: "Kom så åker vi över till andra sidan sjön." Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. Men när de kommit en bit ut blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. Jesus själv låg under tiden och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans efterföljare väckte honom och ropade förtvivlat: "Mästare, märker du inte att vi håller på att sjunka?" Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: "Tig! Var tyst!" Och genast la sig sjön, och det blev alldeles lugnt. Sedan frågade han sina efterföljare: "Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?" Förskräckta sa de till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom." Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa. Och när Jesus steg ur båten rusade en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en ond ande och levde bland gravarna.Han var så vild att det inte ens gick att binda honom med kedjor. Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller irrade omkring uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med vassa stenar. Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. "Lämna mig ifred, Jesus, du den högsta Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!" skrek han så högt han kunde, för Jesus hade just befallt: "Far ut ur mannen, du onda ande." Jesus frågade nu: "Vad heter du?" Mannen svarade då: "Jag heter legion, för vi är många." Och gång på gång bad de onda andarna att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området. Men samtidigt som detta hände gick en stor svinhjord och betade på berget ovanför sjön. De onda andarna tiggde därför och bad: "Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem", och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2000 svin, störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen sprang till den närliggande staden och till byarna runt omkring och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. När de kom fram till Jesus fick de se mannen som haft de onda andarna i sig sitta där, påklädd och fullständigt normal. Skräckslagna hörde de sedan ögonvittnena berätta hur den besatta mannen hade blivit befriad och vad som hade hänt med svinen. Men då bad folket Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. Men Jesus ville inte ta med honom. "Gå hem till din familj och dina vänner", sa han, "och berätta för dem vilket stort under Herren har gjort med dig, och hur han hade medlidande med dig och hjälpte dig." Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet om det stora under Jesus hade gjort med honom. Och folk blev alldeles häpna när de hörde hans berättelse. När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom.Och medan han var där på stranden, kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort Jairos fick syn på Jesus, föll han förtvivlad ner framför honom och sa: "Min lilla flicka håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hon blir frisk igen." Och Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll. I folkhopen fanns då också en kvinna, som i tolv års tid lidit av blödningar. Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde för att bli frisk, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. Nu hade hon hört om alla de märkliga under Jesus hade gjort. Därför trängde hon sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder så skulle hon bli frisk. Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande. Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" Hans efterföljare sa till honom: "Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!" Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det. Kvinnan blev förskräckt, eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. Då sa Jesus till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är befriad från ditt lidande." Medan Jesus fortfarande talade med kvinnan, kom det en budbärare från Jairos hus och meddelade pappan: "Din flicka är död. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre." Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till Jairos: "Var inte rädd! Fortsätt bara att tro." Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes följa med. När de kom fram till Jairos hem, såg Jesus att huset var fullt av människor som grät och klagade högljutt. Och han gick in till dem och sa: "Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover bara!" Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans pappa och mamma och sina tre efterföljare och gick in i rummet där flickan låg. Så tog han flickan i handen och sa till henne: "Talita koum! " (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. Hennes föräldrar bara gapade av förvåning, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta. Efter denna händelse lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad Nasaret tillsammans med sina efterföljare. "Varifrån har han fått detta?" sa de. "Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss." Och så retade de sig på honom. Då sa Jesus till dem: "En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj." Och eftersom folket i Nasaret inte trodde på honom, kunde han inte göra några under där. Han botade bara några få sjuka genom att lägga händerna på dem, Sedan vandrade Jesus runt i byarna i trakten och undervisade. Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder. "När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats", sa han. "Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort." Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: "Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under." Men en del sa: "Jesus är Elia." Andra sa: "Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna förr i tiden. "Nej", sa Herodes, "det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda." Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru." Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det. Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: "Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig." Sedan svor han inför gästerna och upprepade: "Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike." Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: "Be om Johannes döparens huvud!" Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: "Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!" Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den. De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om. Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: "Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite." Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats. Men många människor såg att de åkte iväg och skyndade till fots runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Han tog sig därför tid och undervisade dem länge om det som de behövde veta. Fram emot kvällen kom hans efterföljare till honom och sa: "Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat." Men Jesus sa: "Ni själva kan ge dem mat!" "Hur då?" frågade hans efterföljare. "Det skulle ju kosta en förmögenhet att köpa mat till allihop." När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper på 50 eller 100 personer, där det fanns grönt gräs. Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav varje efterföljare lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. Det var 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be. När det blev kväll var Jesus efterföljare fortfarande långt ute på sjön i sin båt. Jesus, som var ensam kvar på land, Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina efterföljare, gående mot dem på vattnet. Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. Men Jesus talade genast till dem och sa: "Lugna er, det är jag. Var inte rädda." Hans efterföljare var alldeles häpna. De hade ännu inte fattat vem Jesus var och hade svårt för att tro, trots det stora undret kvällen innan då så många hade fått bröd att äta. När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. De sprang runt i hela området för att sprida nyheten om att han var där, och de började bära sjuka människor på deras sovmattor till de platser där de hörde att han befann sig. Ja, överallt dit han kom, i städer och byar och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska! En dag kom några fariseer och en del laglärare från Jerusalem för att fråga ut Jesus. De la märke till att en del av hans efterföljare åt bröd utan att först ha tvättat händerna. (Judarna, och speciellt fariseerna, följer särskilda regler som de ärvt av förfäderna och äter aldrig utan att först ha tvättat händerna. När de kommer hem från marknadsplatsen måste de alltid tvätta sig innan de rör någon mat. Det finns också många andra traditioner som de är noga med att följa, som till exempel att skölja bägare, kannor och skålar.) Fariseerna och laglärarna frågade därför Jesus: "Varför håller sig inte dina efterföljare till våra gamla judiska regler? De äter ju utan att först ha tvättat händerna." Jesus svarade: "Ni falska människor som bara låtsas lyda Gud! Profeten Jesaja hade rätt när han framförde Guds budskap om er och skrev: 'Det här folket ärar mig med sina ord, men de vägrar att lyda mig. Deras tillbedjan är värdelös, för de bud de lär ut är människors lagar och inte Guds bud.' Ja, ni struntar fullständigt i Guds bud och ersätter dem med era egna mänskliga regler. Det är just ett snyggt sätt att följa Guds bud! Mose gav er till exempel de här buden från Gud: 'Visa respekt för dina föräldrar', och: 'Den som förbannar sina föräldrar ska dömas till döden.' Men ni påstår att man inte alls behöver respektera sina föräldrar eller ta hand om dem när de blir gamla, om man bara ger pengarna som en gåva till templet istället. Så ogiltigförklarar ni Guds direkta befallning genom att följa era egna traditioner. Och det här är bara ett exempel. Det finns många, många fler." Sedan kallade Jesus till sig allt folket och sa: "Hör på allihop och försök att förstå vad jag säger. Ni blir inte ovärdiga att komma inför Gud på grund av det ni äter och stoppar i er. Det är era ord och tankar och handlingar, det som kommer ut från er, som gör er ovärdiga." När Jesus sedan hade lämnat folkhopen och kommit hem igen, frågade hans efterföljare honom vad han menade med det han just sagt. "Förstår inte ni heller?" frågade han. "Inser ni inte att det ni äter aldrig kan göra er ovärdiga att komma inför Gud? Maten har inget med ert förhållande till Gud att göra, den passerar bara genom magen och kommer ut igen." Genom detta förklarade Jesus all mat för godkänd av Gud och tillåten att äta. Sedan tillade han: "Det som gör en människa ovärdig att komma inför Gud är det som kommer från hennes innersta, från hennes hjärta. Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, sexuell lössläppthet, stöld, mord, otrohet i äktenskapet, egoism, ondska, bedrägeri, ett vilt och omoraliskt liv, avund, förtal, högfärd och allt annat oförstånd. Allt detta kommer inifrån, och det är det som gör människan ovärdig att komma inför Gud." Sedan lämnade Jesus Galileen och gick till trakten av staden Tyros, där han tog in i ett hus. Han försökte hålla hemligt att han var där, men det var omöjligt. En kvinna, som hade en dotter som var besatt av en ond ande, fick höra om honom och kom genast dit. Kvinnan kastade sig ner för Jesus fötter Men kvinnan var inte jude utan kom från trakten, och därför sa Jesus till henne: "Först måste jag hjälpa mina egna barn, judarna. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." Hon svarade: "Det är sant, Herre, men till och med hundarna under bordet får äta av de smulor som barnen lämnar." "Ditt svar visar vilken stark tro du har", sa han. "Gå hem igen, för den onda anden har lämnat din dotter!" Och när hon kom hem, låg flickan stilla i sängen, och den onda anden var borta. Från Tyros gick Jesus vidare till staden Sidon och sedan tillbaka till Galileiska sjön via Tiostadsområdet. Där kom man till honom med en döv man, som också hade talsvårigheter, och man bad att Jesus skulle lägga händerna på mannen och bota honom. Jesus ledde honom då undan från folket och satte fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, suckade djupt och sa: "Effata! " (det betyder: Öppna dig!) Och genast kunde mannen höra perfekt, och han talade klart och tydligt. Jesus förbjöd folket att berätta vad som hade hänt. Men ju mer han förbjöd dem, desto mer spred de nyheten. De tyckte det som hade hänt var helt ofattbart, och de sa: "Allt han gör är fantastiskt! Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala." Nu hände det än en gång att mycket folk hade samlats, och att de inte hade något att äta. Jesus kallade då på sina efterföljare och sa: "Jag känner stort medlidande med dessa människor. De har varit hos mig i tre dagar och har inget kvar att äta. Om jag skickar hem dem utan att de fått mat, kommer de att svimma av utmattning längs vägen. En del av dem bor ju långt härifrån." Men hans efterföljare svarade: "Var ska vi få tag på tillräckligt med mat åt alla dessa människor här i ödemarken?" Jesus frågade: "Hur många bröd har ni?" "Sju", svarade de. Då bad Jesus folket att slå sig ner på marken, och han tog de sju bröden, tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han bitarna till sina efterföljare, som i sin tur delade ut dem bland folket. Man hade dessutom några små fiskar, och Jesus tackade Gud för dem också och bad sedan sina efterföljare att dela ut dem. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det sju hela korgar. Det var omkring 4 000 personer där. Jesus skickade sedan hem folket och steg i en båt och åkte till trakten av Dalmanuta tillsammans med sina efterföljare. När fariseerna fick veta att Jesus var där, kom de för att diskutera med honom, och de krävde att han skulle ge dem ett tecken från Gud som bevis på vem han var. Jesus blev djupt besviken när han hörde detta och suckade: "Varför måste detta släkte se ett tecken för att kunna tro. Nej, jag försäkrar er att Gud inte ska låta er få se något tecken." Sedan lämnade han dem och steg i båten igen och åkte över till andra sidan sjön. Jesus efterföljare upptäckte nu att de hade glömt att skaffa mat innan de for. En enda brödkaka var allt de hade med sig i båten. Jesus varnade dem då och sa: "Akta er noga för både fariseernas och kung Herodes jäst. " "Vad menar han?" frågade hans efterföljare varandra. Men de antog att han sa detta därför att de hade glömt att ta med sig bröd. När Jesus hörde dem diskutera sa han till dem: "Varför är ni så oroliga för att ni inte har något bröd? Förstår ni fortfarande ingenting? Är ni så trögfattade? Ni har ögon att se med och ser ändå ingenting, och öron att höra med och hör ändå ingenting. Kommer ni inte ihåg att jag mättade mer än 5 000 personer med bara fem bröd? Hur många korgar med rester plockade ni upp den gången?" "Tolv", sa de. "Och när jag mättade mer än 4 000 personer med sju bröd, hur många korgar fick ni över då?" "Sju", svarade de. Jesus sa: "Förstår ni fortfarande ingenting?" När de kom över till Betsaida förde man fram en blind man till Jesus och bad att han skulle röra vid mannen och bota honom. Jesus tog då den blinda mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon och la sina händer på honom. "Kan du se något?" frågade Jesus. Mannen såg sig omkring. "Ja", sa han, "jag ser människor. Men de ser ut som träd som går omkring!" Då la Jesus sina händer på mannens ögon en gång till. Och nu blev mannen helt botad och kunde se igen, och han såg allting klart och tydligt. Jesus skickade sedan hem honom med uppmaningen: "Gå inte in i byn på hemvägen." Sedan lämnade Jesus och hans efterföljare Galileen och gick norrut till byarna kring Caesarea Filippi. Och medan de vandrade där längs vägen frågade han dem: "Vem säger människorna att jag är?" "Somliga säger att du är Johannes döparen", svarade hans efterföljare, "några säger att du är Elia, och andra att du är någon annan av profeterna som förr i tiden framförde Guds budskap." Petrus svarade: "Du är Messias, den utlovade kungen." Men Jesus förbjöd dem strängt att tala med någon om honom. Efter det började Jesus undervisa sina efterföljare om att han, Människosonen, måste lida mycket. Han förklarade att folkets ledare och översteprästerna och laglärarna skulle ta avstånd från honom och se till att han blev dödad, men att han efter tre dagar skulle uppstå från de döda igen. Detta sa han helt öppet. Men Petrus drog honom åt sidan och började protestera. Jesus vände sig då om och såg bort mot sina efterföljare och sa strängt till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud." "Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv, utan måste följa mitt exempel och vara beredd att dö. Ja, den som klamrar sig fast vid livet ska till sist förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull, och för att sprida budskapet om mig, han ska rädda det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt förlorar det eviga livet? Inga pengar i världen kan hjälpa henne att få det tillbaka. Den som inför dessa gudlösa och syndiga människor skäms för mig och för mitt budskap, honom ska jag, Människosonen, skämmas för, när jag återvänder i min Fars härlighet tillsammans med hans änglar." Jesus sa sedan till dem: "Tro mig: några av er som står här just nu kommer inte att dö förrän de har sett Gud komma med kunglig makt. " Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till toppen av ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades hans utseende medan de såg på. Hans kläder blev bländande vita, ja, vitare än något blekningsmedel i världen kan göra några kläder. Och de fick se Elia och Mose stå och tala med Jesus. Då sa Petrus till Jesus: "Mästare, det här är ett fantastiskt ställe att vara på! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia!" Han visste inte vad han skulle säga, för han var helt skräckslagen, precis som de andra efterföljarna. Sedan kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och en röst från molnet sa: "Detta är min älskade Son. Lyssna på honom!" Men då Jesus efterföljare plötsligt såg sig omkring, var Mose och Elia borta, och de var ensamma med Jesus igen. När de sedan gick ner för bergssluttningen befallde Jesus dem att inte berätta för någon vad de sett, förrän han, Människosonen, hade uppstått från de döda. Därför höll de det för sig själva men talade ofta med varandra om vad han menade med att "uppstå från de döda". Hans efterföljare frågade honom nu: "Varför påstår laglärarna att Elia måste återvända innan Messias, den utlovade kungen, kommer?" Jesus svarade: "Laglärarna har rätt. Elia måste komma först och ställa allt till rätta. Ändå har Gud förutsagt i Skriften att jag, Människosonen, måste lida och bli hånad av alla. Hur kan det komma sig? Men jag säger er, att Elia redan har kommit och man behandlade honom illa, precis som det står om honom i Skriften. " När de hade kommit ner från berget, fick de se en stor mängd människor som hade samlats runt de andra efterföljarna till Jesus, och några laglärare som höll på att diskutera med dem. Men när folket fick se Jesus komma gående blev de glatt överraskade och sprang fram till honom för att hälsa på honom. Och han frågade dem: "Vad är det ni diskuterar?" En man i folkhopen sa då: "Mästare, jag har tagit med min son hit för att du skulle bota honom. Han är besatt av en ond ande som gör honom stum. Varje gång anden går till attack, slår den honom till marken och får honom att tugga fradga och gnissla tänder, och han blir alldeles stel. Jag bad dina efterföljare att driva ut den onda anden, men de klarade det inte." "Ni tröga människor som inte vill tro!" utbrast Jesus. "Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit pojken till mig." Då kom de fram med pojken. Men när han fick se Jesus började anden rycka och slita i honom, så att han föll till marken och kastade sig fram och tillbaka med fradga runt munnen. "Hur länge har han varit sådan här?" frågade Jesus pappan. Han svarade: "Ända sedan han var liten. Och den onda anden får honom ofta att falla i elden eller i vattnet för att han ska dö. Ha medlidande med oss och hjälp oss, om du kan!" "Om jag kan?" svarade Jesus. "Allt är möjligt för den som tror." "Jag tror", utropade pappan. "Hjälp min otro!" Men nu såg Jesus att folk kom springande från alla håll, och därför talade han strängt till den onda anden och sa: "Du stumma och döva ande, jag befaller dig att fara ut ur honom och aldrig mer komma tillbaka!" Anden skrek då vilt och började rycka och slita i pojken men for till sist ut ur honom. Pojken låg där alldeles livlös på marken, och många började mumla: "Han är död." Men Jesus tog honom i handen och drog upp honom, och då reste han sig upp. När Jesus sedan kom till det hus där han bodde, och blev ensam med sina efterföljare, frågade de honom: "Varför kunde inte vi driva ut den onda anden?" Jesus svarade: "Den sortens ande kan bara drivas ut genom bön. " Sedan lämnade Jesus och hans efterföljare området och vandrade genom Galileen. Han försökte undvika all uppmärksamhet, eftersom han fortfarande hade mycket att undervisa sina efterföljare om. Han förklarade: "Jag, Människosonen, ska bli förrådd och överlämnad till människorna, och de kommer att döda mig, men efter tre dagar ska jag uppstå från de döda igen." Men de förstod inte vad han ville säga, och ingen vågade fråga honom heller. Så kom de till Kafarnaum, och när de var i det hus där de skulle bo, frågade han dem: "Vad pratade ni om på vägen?" Men de skämdes för att svara, för de hade diskuterat vem av dem som var mest betydelsefull. Då satte han sig ner och bad sina tolv närmaste efterföljare att komma till honom, och han sa till dem: "Den som vill vara mest betydelsefull måste göra sig minst och ödmjukast av alla och bli allas tjänare." Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, la armen om barnet och sa: "Den som tar emot ett sådant barn därför att det tillhör mig, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot Gud, eftersom Gud har sänt mig." Johannes, en av Jesus efterföljare, sa till Jesus: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte tillhörde vår grupp försökte vi stoppa honom." Då sa Jesus till Johannes: "Låt honom hålla på. Ingen som gör under i mitt namn kan helt plötsligt börja tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss. Ja, jag försäkrar er, att om någon bara ger er ett glas vatten att dricka därför att ni tillhör mig, Kristus, så ska han få lön för det." Jesus fortsatte: "Om någon vilseleder en av dessa små som tror på mig, och får honom att synda, så skulle det vara bättre för den personen att kastas i havet med en stor sten runt halsen. Om din hand får dig att synda, så hugg av den. Det är bättre att få ett evigt liv tillsammans med Gud och sakna ena handen, än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. Och om din fot får dig att synda, så hugg av den. Det är bättre att få ett evigt liv tillsammans med Gud och sakna ena foten, än att ha båda fötterna i behåll och kastas i helvetet. Om ditt öga får dig att synda, så riv ut det. Det är bättre att få komma till Guds nya värld enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden aldrig slocknar. Alla som följer mig måste renas genom lidandets eld. Den som är villig att följa mig vad det än kostar blir ett salt som bevarar världen från förruttnelse. Men till vilken nytta är salt om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Nej! Se därför till att ni inte förlorar er salthalt utan lev i fred med varandra." Sedan lämnade Jesus Galileen och gick söderut mot Judeen och kom in i området öster om Jordan. Stora folkmassor samlades omkring honom igen, och som vanligt undervisade han dem. Då kom några fariseer för att diskutera med Jesus och försöka få honom att säga något som de kunde sätta fast honom för. De frågade: "Anser du att en man har rätt att skilja sig från sin fru?" Då sa Jesus: "Vilka regler gav Mose er om skilsmässa?" De svarade: "Han bestämde att det enda en man behöver göra är att skriva ett intyg som bevis på skilsmässan. Sedan kan han skicka iväg kvinnan. " "Och varför gav Mose er den regeln?" fortsatte Jesus. "Jo, därför att han kände era hårda och onda hjärtan. Men det var inte så Gud hade tänkt från början. Gud skapade människan till man och kvinna, och därför ska en man lämna sina föräldrar och hålla sig till sin fru, så att de två blir ett. De är alltså inte längre två utan ett. Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt." När de sedan kom till huset där de bodde, ville hans efterföljare veta mer om detta. Han sa då till dem: "Den man som skiljer sig från sin fru och gifter sig med en annan, han är otrogen. Och om en frånskild kvinna gifter om sig med en annan, då är hon otrogen." Några föräldrar kom nu till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem och be för dem. Men hans efterföljare körde bort dem. När Jesus såg vad som hände blev han arg. "Skicka inte iväg dem", sa han till sina efterföljare. "Låt barnen komma till mig, för alla som vill tillhöra Guds eget folk måste bli som de. Ja, jag försäkrar er, att den som inte blir som ett litet barn kommer överhuvudtaget inte att få tillhöra Guds eget folk." Så tog han barnen i famnen och la händerna på dem och bad sin Far i himlen att ge dem allt gott. När han sedan skulle fortsätta sin väg kom en man springande och föll på knä framför honom och sa: "Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?" "Varför kallar du mig god?" frågade Jesus. "Det finns bara en som är god, och det är Gud. Och hans bud kan du redan: 'Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte ljuga eller vittna falskt. Du ska inte lura av någon det som är hans, Visa respekt för dina föräldrar. ' " "Mästare", svarade mannen, "alla dessa bud har jag hållit ända sedan jag var ung." Då fylldes Jesus av kärlek och såg på honom och sa: "Det är bara en sak till du behöver göra. Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Men när mannen hörde det mörknade hans ansikte och han gick bedrövad bort, för han var mycket rik. Jesus såg sig omkring och vände sig sedan till sina efterföljare och sa: "Hur svårt är det inte för den som har pengar att få tillhöra Guds eget folk! " Jesus såg att hans efterföljare blev alldeles förskräckta över det han sa och fortsatte: "Ja, hur svårt är det inte att få tillhöra Guds eget folk. Det är faktiskt lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att underordna sig Gud så att han får tillhöra Guds eget folk." Detta påstående gjorde hans efterföljare ännu mer förskräckta och de sa till varandra: "Vem i all världen kan då bli räddad?" Jesus såg på dem och sa: "Ingen, mänskligt sett. Men för Gud är allting möjligt. Han kan rädda vem som helst." Då sa Petrus till honom: "Vi har lämnat allt för att följa dig." "Ja", svarade Jesus, "och jag försäkrar er, att var och en som lämnar hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för att följa mig på grund av sin tro på det glada budskapet, han ska få mångdubbelt igen. Han ska få hus och syskon och mammor och barn och åkrar redan här i tiden, mitt under förföljelser. Och dessutom ska han få evigt liv i den kommande världen. Många som idag har låg status ska vara bland de främsta i Guds nya värld, medan andra, som idag är betydelsefulla, måste hålla sig i bakgrunden." Jesus samlade då sina tolv närmaste efterföljare och började än en gång förklara allt som skulle hända med honom. "Vi är nu på väg till Jerusalem", sa han. "Där kommer jag, Människosonen, att bli förrådd och överlämnad till översteprästerna och laglärarna, och de ska döma mig till döden och överlämna mig till de romerska myndigheterna. Romarna ska sedan håna mig och spotta på mig, piska mig och till sist döda mig. Men efter tre dagar ska jag uppstå från de döda igen." Då gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till honom och sa: "Mästare, vi vill be dig om en sak." "Vad då?" frågade han. De sa: "Låt oss få sitta på hedersplatserna närmast dig när du börjar regera som kung, en på höger sida och en på vänster." Men Jesus sa till dem: "Ni vet inte vad ni ber om! Klarar ni verkligen att gå igenom det jag måste gå igenom? Kan ni uthärda de fruktansvärda lidanden som jag måste uthärda?" Då sa Jesus: "Ni kommer att få gå igenom samma sak som jag, och lida precis som jag, men jag har ingen rätt att bestämma vilka som ska sitta på min högra och på min vänstra sida. De platserna är reserverade för dem som min Far i himlen väljer ut." När de tio andra närmaste efterföljarna hörde vad Jakob och Johannes bad om, blev de upprörda. Men Jesus samlade dem och sa: "I den här världen uppträder kungarna som tyranner, och härskarna har all makt över dem som står under dem. Men så får det inte gå till bland er. Den av er som vill vara ledare måste vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste måste vara allas slav. Följ mitt exempel. Jag, Människosonen, har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna andra. Jag har kommit för att ge mitt liv och köpa människor fria från deras slaveri under synden." På sin väg mot Jerusalem kom sedan Jesus och hans efterföljare till staden Jeriko. Och när de var på väg ut från staden tillsammans med en stor folkmassa, satt en blind tiggare som hette Bartimaios (son till Timaios) vid vägkanten. När Bartimaios fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: "Jesus, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med mig!" Folk försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: "Du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med mig!" När Jesus hörde detta, stannade han och sa: "Be honom komma hit!" Då ropade de på den blinda mannen och sa: "Lugna ner dig. Res på dig och kom. Jesus ropar på dig." Och Bartimaios slängde av sig sin mantel och hoppade upp och kom fram till Jesus. "Vad vill du att jag ska göra för dig?" frågade Jesus. "Mästare", sa Bartimaios, "jag vill kunna se igen!" Då sa Jesus till honom: "Gå! Din tro har botat dig." Och genast kunde mannen se! Sedan följde han efter Jesus på vägen. När de närmade sig Jerusalem och kom till byarna Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina efterföljare och sa: "Gå in i byn därframme. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och kom hit med den. Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: 'Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.' " De två efterföljarna gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, sa några som stod där: "Vad håller ni på med? Tänker ni ta åsnan?" Men efterföljarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem ta den. De ledde sedan åsnan till Jesus, och hans efterföljare la sina mantlar på den och Jesus satte sig på den och red iväg mot staden. Många människor bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring. Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: "Vi hyllar dig! Vi ärar dig som är sänd av Herren! Vi ärar dig som ska regera som vår förfader David gjorde! Alla i himlen hyllar dig!" Så red han in i Jerusalem och gick till tempelområdet. Där vandrade han runt och tittade noga på allt, men eftersom det redan var sent på eftermiddagen gick han sedan tillbaka till Betania med sina tolv närmaste efterföljare. Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det. Men det fanns bara blad, eftersom det var alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt. Då sa Jesus till trädet: "Aldrig mer ska någon äta frukt från dig!" Och hans efterföljare hörde honom säga det. När de kom fram till Jerusalem gick han in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen. Sedan undervisade han dem och sa: "Har inte Gud sagt i Skriften: 'Mitt hus ska vara en plats där alla folk kan be?' Men ni har låtit det bli 'ett tillhåll för tjuvar och banditer'." När översteprästerna och laglärarna fick höra vad han gjort, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning. På kvällen lämnade sedan Jesus och hans efterföljare staden. När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg Jesus efterföljare att det hade vissnat ända från roten. Då kom Petrus plötsligt ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: "Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!" Då sa Jesus till sina efterföljare: "Ni måste lita på Gud helt och fullt. Jag försäkrar er, att om ni verkligen tror av hela ert hjärta och inte tvivlar, så kan ni säga till det här berget: 'Upp med dig och kasta dig i havet', och det kommer att bli så. Ja, jag försäkrar er, att om ni bara tror, så kan ni be om vad som helst, och ni ska få det! Men när ni ber till Gud ska ni först förlåta dem ni är arga på. Då ska också er Far i himlen förlåta er era synder. " Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och laglärarna och folkets ledare fram till honom. De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget. "Det ska jag strax säga er", sa Jesus, "om ni bara svarar på en annan fråga först. När Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte? Svara mig på det!" De började genast diskutera med varandra och sa: "Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men kan vi påstå att Gud inte hade sänt honom?" Nej, det vågade de inte, för då skulle folket ställa till besvär. Alla var ju övertygade om att Johannes hade varit en profet som framförde Guds budskap. Därför svarade de till slut: "Vi vet inte." Då sa Jesus till dem: "I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör." Sedan började Jesus tala till folket genom att berätta bilder. Han sa: "En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt. Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men samma sak hände igen. De slog honom i huvudet och förolämpade honom. Nästa tjänare som han sände dödade de. Ja, alla som ägaren sände, misshandlade de eller slog ihjäl. Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: 'Honom ska de väl ändå visa respekt för.' Men lantbrukarna sa till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!' Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården." "Vad tror ni ägaren gör när han får reda på vad som har hänt?" frågade Jesus. "Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen. Herren har utvalt den, och den är underbar att se!' " De judiska ledarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån. De judiska ledarna skickade nu några fariseer och anhängare till kung Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa: "Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du frågar inte efter vad folk tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Ska vi göra det eller inte?" Men Jesus förstod att de bara låtsades vilja lyda Gud, och sa: "Varför försöker ni lura mig? Ta hit ett romerskt mynt så får jag titta på det." Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: "Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." Och de blev mycket förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de: "Mästare, i Moses lag står det att om en man dör och lämnar efter sig fru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom. Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men snart dog också han utan att lämna några barn efter sig. Med den tredje gick det likadant, och så fortsatte det ända tills hon hade varit gift med alla sju utan att ha fått några barn. Till sist dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems fru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne!" Jesus svarade: "Ni förstår varken Skriften eller Guds kraft. Det är därför ni tar så fel. När de döda uppstår igen kommer de inte att gifta sig, utan blir som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om den brinnande törnbusken, där Gud säger till Mose: 'Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel." En av laglärarna som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: "Vilket är det viktigaste av alla buden?" Jesus svarade: "Det viktigaste budet är: 'Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är den ende. Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.' Det näst viktigaste budet är: 'Du ska älska din medmänniska som dig själv!' Inget bud är viktigare än de här två." Lagläraren svarade: "Mästare, du har rätt. Det är sant att det bara finns en Gud och ingen annan. Och jag vet att man ska älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft, och att man ska älska sin medmänniska lika mycket som sig själv. Det är viktigare än att offra brännoffer på altaret i templet, och viktigare än andra slags offer som Moses lag kräver." När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: "Du är mycket nära att bli räddad och få tillhöra Guds eget folk. " Och efter det vågade ingen komma med fler frågor. "Varför påstår laglärarna att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David? David har ju själv sagt, ledd av Guds heliga Ande: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.' Jesus sätt att argumentera tilltalade folket, och de lyssnade därför gärna till honom. "Akta er för laglärarna, som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen. Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna. Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare." Sedan gick Jesus och satte sig mittemot offerkistan i templet, och han såg hur folk kom och la sina pengar i den. Många som var rika la dit stora summor. Men så kom en fattig änka och la dit två kopparslantar, värda nästan ingenting. Då kallade han till sig sina efterföljare och sa: "Tro mig, den där fattiga änkan la mer i offerkistan än alla de andra, för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, la dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på." När Jesus sedan lämnade templet sa en av hans efterföljare: "Mästare, titta vilka fantastiska byggnader! Vilka enorma stenar de är byggda av!" Jesus svarade: "Alla dessa stora byggnader som du nu ser kommer att jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra." När han senare satt på Olivbergets sluttning, mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom frågade de: "När ska detta hända? Berätta för oss. Vad blir tecknet som visar att den tid har kommit som Gud har bestämt för allt det du talar om?" Då sa Jesus till dem: "Se upp så att ingen lurar er. Många ska komma i mitt namn och påstå att de är Messias, den utlovade kungen, och de ska leda många vilse. Och när ni får höra om krig eller hot om krig, så låt er inte skrämmas. Det måste bli krig, men det betyder inte att slutet har kommit. Folk och länder ska resa sig mot varandra. Det blir jordbävningar på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Men detta är bara början på de fasor som ska komma. Var på er vakt! Man ska arrestera er och dra er inför domstol, och ni ska bli misshandlade i synagogorna. Och ni ska för min skull bli anklagade inför kungar och makthavare och få tillfälle att berätta för dem om vad ni har hört och sett. För det glada budskapet om mig måste spridas till alla folk innan tidens slut. Men när ni dras inför domstol behöver ni inte oroa er för vad ni ska säga. Säg bara det ni kommer att tänka på, för ni ska få de rätta orden just när ni behöver dem. Det är inte ni som talar då, utan Guds heliga Ande. Syskon ska förråda varandra och låta döda varandra, och föräldrar ska förråda sina egna barn. Barn ska göra uppror mot sina föräldrar och ta livet av dem. Alla ska hata er därför att ni tillhör mig. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. När ni ser 'den vidriga avgudabilden' stå i templet (den som läser detta ska noga lägga märke till varje ord), då måste de som är i Judeen fly upp i bergen. Den som är uppe på taket får inte gå in i huset för att packa, och den som är ute på åkern får inte springa hem för att hämta kläder. Stackars de kvinnor som är gravida när den tiden kommer, och stackars de mammor som ammar sina barn! Be att ni inte behöver fly på vintern, för detta lidande ska bli så svårt att inget liknande har inträffat, från den dag Gud skapade världen och till nu, och inte heller senare kommer att inträffa. Ja, om Herren inte hade gripit in och förkortat den tiden, skulle inte en enda människa överleva. Men nu har Gud förkortat tiden, eftersom han vill skona dem som tackar ja till hans inbjudan att få tillhöra honom. Om någon då säger till er: 'Nu har Messias, den utlovade kungen, kommit. Här är han', eller: 'Där är han', så tro honom inte! Många ska komma och påstå att de kan rädda världen, och många ska framföra falska budskap om Gud, och de ska göra märkliga under och tecken för att om möjligt lura dem som tillhör Gud. Men var på er vakt! Tänk på att jag har varnat er i förväg! När detta lidande är över kommer solen att förmörkas och månen att sluta lysa. Stjärnorna ska slungas ur sina banor och universums krafter skakas. Då ska man få se mig, Människosonen, komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och jag ska sända ut mina änglar åt alla väderstreck, så att de når hela jorden. Och de ska samla ihop alla dem som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom." Sedan fortsatte Jesus att förklara genom en bild. Han sa: "Lär er nu något från fikonträdet. När saven stiger i grenarna och löven börjar spricka ut, då vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt kan ni veta att jag mycket snart kommer tillbaka, när ni ser allt detta hända. Jag försäkrar er, att detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himlen och jorden ska försvinna, men mina ord ska gälla för evigt. Ingen vet vilken dag eller timme slutet kommer, inte ens änglarna, eller ens Guds Son. Bara Fadern vet det. Var därför beredda och håll er vakna, eftersom ni inte vet när den tid kommer som Gud har bestämt. När jag kommer tillbaka blir det som när en man har rest utomlands. Innan han for överlät han ansvaret för huset åt sina tjänare. Var och en fick sin uppgift, och portvakten fick order om att hålla sig vaken och beredd. Var alltså beredda och håll er vakna, för ni vet inte när husets herre kommer tillbaka! Kanske blir det på kvällen eller vid midnatt eller strax före gryningen eller tidigt på morgonen. Låt honom inte komma över er helt plötsligt och hitta er sovande. Det jag säger er här gäller alla människor: Var beredda på att jag ska komma tillbaka!" Det var nu två dagar kvar till påskhögtiden skulle börja. Översteprästerna och laglärarna sökte fortfarande efter ett bra sätt att i hemlighet kunna arrestera Jesus och döda honom. "Men", sa de till varandra, "inte under själva påskhögtiden, för det kan leda till upplopp." När Jesus var i Betania hälsade han på hos Simon, som tidigare hade varit spetälsk. Och medan de åt där tillsammans, kom en kvinna fram med en flaska välluktande, dyrbar olja. Kvinnan bröt sönder flaskan och hällde hela innehållet över Jesus huvud, vilket retade några av gästerna. "Ett sådant slöseri med olja", sa de till varandra. "Den där oljan var ju värd nästan en årslön. Tänk om hon hade sålt oljan istället och gett pengarna åt de fattiga!" Och så började de skälla på henne. Men Jesus sa: "Lämna henne ifred! Varför kritiserar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, och ni kan hjälpa dem hur mycket ni vill, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till. Den här kvinnan har gjort vad hon kunde. Hon har i förväg smort min kropp med olja inför begravningen. Faktum är, att överallt i världen där man sprider budskapet om mig, ska man också berätta om det hon nyss gjorde och komma ihåg henne." Efter denna händelse gick Judas Iskariot, en av Jesus tolv närmaste efterföljare, till översteprästerna för att förråda Jesus. Översteprästerna blev mycket glada och lovade honom pengar. Och Judas började genast söka efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. På första dagen i påskhögtiden, den dag då påsklammen slaktades, frågade Jesus efterföljare honom: "Vart vill du att vi ska gå för att ordna med påskmåltiden åt dig?" "Gå in i Jerusalem. Där kommer ni att möta en man som bär en vattenkruka. Följ efter honom. Säg sedan till den man som äger huset där han går in: 'Vår Mästare undrar var salen är där han kan äta påskmåltiden tillsammans med sina efterföljare.' Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum där det redan är dukat. Gör i ordning vår måltid där." Då gick de två efterföljarna iväg till staden och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden. På kvällen kom sedan Jesus dit med sina tolv närmaste efterföljare. Och medan de åt sa Jesus till dem: "Jag ska säga er som det är: en av er kommer att förråda mig, en av er som äter här vid bordet. " Då blev de bedrövade, och en efter en frågade de Jesus: "Det är väl inte jag?" Han svarade: "Det är en av er tolv, han som doppar sitt bröd i fatet tillsammans med mig. För jag, Människosonen, måste dö, precis som Gud förutsagt i Skriften, men olycka ska drabba den människa som förråder mig! Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född!" Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det i bitar och gav det till dem och sa: "Ta detta, för det är min kropp." Sedan tog han en bägare vin och tackade Gud och gav den till dem, och alla drack ur den. Han sa till dem: "Detta är mitt blod, som bekräftar det nya förbundet mellan Gud och människor, och som offras för alla. Jag försäkrar er, att från och med nu ska jag inte dricka vin igen, förrän den dag då Gud regerar och jag dricker det nya vinet i hans nya värld. " När de till sist hade sjungit lovsången tillsammans, gick de ut till Olivberget. Där sa Jesus till dem: "Ni kommer alla att överge mig, för Gud säger i Skriften: 'Jag ska döda herden, och fåren ska skingras.' Men när jag uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen och träffa er där." Då sa Petrus: "Även om alla andra överger dig, så ska inte jag göra det!" Jesus sa till honom: "Jag försäkrar dig, att redan innan tuppen hinner gala två gånger i morgon bitti, ska du tre gånger ha förnekat att du känner mig." Men Petrus gav sig inte, utan sa: "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!" Och alla de andra sa samma sak. De kom så till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa Jesus till sina efterföljare: "Sätt er här medan jag går bort och ber", Han greps nu av bävan och ångest, och han sa till dem: "Jag är nära att bryta samman av förtvivlan. Stanna kvar här och vaka tillsammans med mig." Sedan gick han lite längre bort och föll ner på marken, och han bad till sin Far att få slippa den fruktansvärda stund som väntade honom, om det var möjligt. "Pappa, Far i himlen", sa han, "allt är möjligt för dig. Låt mig slippa det lidande som väntar. Men låt det bli som du vill, inte som jag vill." Efter ett tag kom han tillbaka till sina tre efterföljare och hittade dem sovande. "Simon", sa han till Petrus, "sover du? Klarade du inte att hålla dig vaken en enda timma? Vaka och be så att frestelserna inte segrar över er. Ni vill så gärna, men kroppen gör det svårt för er." Så gick han bort och bad med samma ord. Men när han kom tillbaka till de tre efterföljarna, såg han att de hade somnat igen. Det var omöjligt för dem att hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle säga. När han kom tillbaka till dem för tredje gången sa han: "Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu räcker det! Nu har den tidpunkt kommit då Gud bestämt att jag, Människosonen, ska överlämnas till onda människor. Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig." Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av hans tolv närmaste efterföljare, tillsammans med en folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och laglärarna och folkets ledare. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den man som jag hälsar med en kyss är det. Honom ska ni gripa och föra bort under bevakning." Så snart Judas kommit dit, gick han därför fram till Jesus. "Mästare", sa han och gav honom en hälsningskyss. Och då grep folkhopen Jesus och höll fast honom. Men en av hans efterföljare drog sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare. Jesus frågade dem: "Är jag en så farlig brottsling att ni var tvungna att beväpna er med svärd och klubbor för att gripa mig? Varför arresterade ni mig inte på tempelplatsen? Varje dag har jag varit tillsammans med er där och undervisat utan att ni har gripit mig. Men allt detta har hänt för att det som Gud förutsagt om mig i Skriften ska bli verklighet." I samma stund övergav alla hans efterföljare honom och flydde. Men en ung man, som bara hade ett linneskynke på sig, följde efter Jesus. Och när man försökte gripa honom, lämnade han skynket och sprang därifrån helt naken. De förde nu Jesus till översteprästens hus, där alla översteprästerna och folkets ledare och laglärarna snart samlades. Petrus följde efter på avstånd och lyckades ta sig ända in på översteprästens gård. Där slog han sig sedan ner bland tjänarna och värmde sig vid elden. Inne i huset försökte översteprästerna och hela det judiska rådet att hitta vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men de hittade inga. Många vittnade falskt, men vittnena sa hela tiden emot varandra. Till sist kom i alla fall några med det falska påståendet: "Vi har hört honom säga: 'Jag ska riva ner det här templet, som är byggt av människor, och på tre dagar bygga upp ett annat utan människors hjälp!' " Men inte heller på den punkten stämde deras berättelser överens. Då reste sig översteprästen upp inför rådet och sa till Jesus: "Varför svarar du inte? Har du sagt detta eller inte?" Men Jesus teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: "Är du Messias, den utlovade kungen, Guds Son?" "Ja, det är jag", svarade Jesus, "och ni ska få se mig, Människosonen, sitta på Guds högra sida och regera, och ni ska få se mig komma på himlens moln. " Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: "Det behövs inga fler vittnen. Ni har själva hört honom häda Gud. Vad ska han få för dom?" Då röstade alla för att han skulle dömas till döden. Sedan började några att spotta på honom, och de band för hans ögon och slog honom i ansiktet med knytnävarna. "Visa att du är en profet som kan avslöja saker med Guds hjälp ", sa de. Och vakterna gav honom örfilar. Under tiden väntade Petrus nere på gårdsplanen. En av översteprästens tjänsteflickor kom då dit och fick syn på Petrus som satt och värmde sig vid elden. Hon stirrade ett tag på honom och sa sedan: "Du var väl också tillsammans med den där Jesus från Nasaret?" Men Petrus protesterade och sa: "Jag vet inte ens vad du pratar om!" Sedan gick han ut till den yttre gården. Och just då gol tuppen. Efter en stund fick tjänsteflickan syn på honom där och sa än en gång högt till dem som stod runt omkring: "Han är också en av dem!" Lite senare sa de som stod där till Petrus: "Visst är du en av dem. Du kommer ju också från Galileen." Men Petrus svor, och lovade dyrt och heligt: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om!" Och i samma stund gol tuppen för andra gången. Då plötsligt kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen gal två gånger ska du förneka mig tre gånger." Och han började gråta. Tidigt nästa morgon samlades översteprästerna och folkets ledare och laglärarna ‑ hela det judiska rådet ‑ för en ny överläggning. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen. Pilatus frågade honom: "Är du judarnas kung?" Men Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig det." Sedan anklagade översteprästerna honom för en rad olika brott, och Pilatus frågade honom: "Varför säger du ingenting? Du hör ju vad de anklagar dig för!" Men till Pilatus stora förvåning svarade Jesus inget mer. Vid påskhögtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, vem som helst som judarna ville ha fri. Och just då satt en man fängslad som hette Barabbas. Han hade tillsammans med några andra dömts för mord under ett politiskt uppror. Folket började nu samlas inför Pilatus för att be honom göra som han brukade. "Är det judarnas kung ni vill att jag ska släppa fri?" frågade Pilatus. Han visste mycket väl att översteprästerna bara hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Men översteprästerna hetsade upp folket och fick dem att kräva att Barabbas skulle friges istället för Jesus. Pilatus frågade då igen: "Vad ska jag göra med den här mannen som ni kallar judarnas kung?" "Spika fast honom på ett kors!" ropade de tillbaka. Då skrek de ännu högre: "Spika fast honom på ett kors!" Och till slut gav Pilatus efter och släppte Barabbas, eftersom han ville göra det som folket krävde. Men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till sina soldater för att de skulle föra bort honom och spika fast honom på ett kors. De romerska soldaterna ledde först in Jesus på gården till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. De klädde på honom en mörkröd mantel och gjorde en krona av törne som de satte på honom. Sedan slog de honom i huvudet med en käpp och spottade på honom och föll på knä och låtsades hylla honom. "Leve judarnas kung", ropade de. När de till slut hade tröttnat på att håna honom, tog de av honom den röda manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att spika fast honom på ett kors. På vägen till avrättningsplatsen stötte soldaterna på Simon från Kyrene, pappa till Alexandros och Rufus. Han råkade just då vara på väg till Jerusalem från landsbygden, och honom tvingade de att bära Jesus kors. Soldaterna förde Jesus till den plats som kallas Golgota (det betyder Skallen). Och där gav man honom vin blandat med myrra, men han vägrade att dricka det. Sedan spikade de fast honom på ett kors och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Klockan var runt nio på morgonen när de spikade fast honom på korset. Och ovanför honom hade man satt upp en skylt med texten: "Judarnas kung", för att visa vad han anklagades för. Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar fastspikade på varsitt kors, en på var sida om honom. Och de som gick förbi avrättningsplatsen hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: "Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Hjälp dig själv nu och kliv ner från korset." "Han var bra på att hjälpa andra", sa de, "men han kan inte hjälpa sig själv! Skulle han vara Messias, Israels utlovade kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom!" Till och med de som hade spikats fast på kors tillsammans med honom hånade honom. När klockan var tolv blev det plötsligt mörkt i hela landet, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?" (det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?") Några av dem som stod där i närheten missförstod honom och trodde att han ropade på Elia. En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom", sa han. Men Jesus ropade högt och slutade att andas. Och i samma stund brast förhänget framför det allra heligaste i templet i två delar, uppifrån och ända ned. När den romerska officeren, som stod bredvid korset, såg på vilket sätt Jesus gav upp andan, ropade han: "Den mannen var verkligen Guds Son!" Några kvinnor stod också en bit bort från avrättningsplatsen och såg allt som hände. Bland dem var Maria från Magdala, den Maria som var mamma till Jakob den yngre och Joses, och Salome. De hade följt Jesus och hjälpt honom då han var i Galileen. Och nu stod de där tillsammans med många andra kvinnor som följt med Jesus till Jerusalem. Allt detta hände på fredagen, förberedelsedagen, alltså dagen före vilodagen. Och när kvällen närmade sig var Josef från Arimataia modig nog att gå till Pilatus och be att få ta hand om Jesus kropp. Josef var en respekterad medlem av det judiska rådet, och en man som ivrigt väntade på att Gud skulle börja regera bland människorna. Pilatus hade svårt att tro att Jesus redan var död, så han kallade till sig den romerska officeren för att fråga honom. Men när officeren bekräftade att Jesus verkligen var död, fick Josef tillåtelse att ta hand om kroppen. Josef gick genast iväg och köpte linnetyg. Sedan tog han ner Jesus från korset, lindade honom i tyget och la honom i en grav som var uthuggen i berget. Efter det rullade han en stor sten framför ingången till graven. Både Maria från Magdala och Maria, Joses mamma, såg var han la Jesus kropp. På lördagskvällen, när vilodagen var över, köpte Maria från Magdala, Salome och Maria, Jakobs mamma, välluktande oljor för att gå och smörja Jesus kropp. Tidigt på söndagsmorgonen, just innan soluppgången, gick de sedan ut till graven, och på vägen dit frågade de sig: "Vem ska rulla undan stenen från ingången åt oss?" Men när de kom fram såg de att stenen, som var mycket tung, redan var bortrullad. Kvinnorna blev mycket förskräckta. Men den unga mannen sa: "Var inte rädda. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som avrättades på ett kors. Men han har blivit levande igen. Han är inte här. Titta, här är platsen där hans kropp låg. Gå nu och säg till hans efterföljare, och särskilt till Petrus, att Jesus ska gå före dem till Galileen. Där ska de få se honom, precis som han sa till dem innan han dog." Då lämnade kvinnorna graven och sprang därifrån, darrande i hela kroppen. De var så chockade att de inte vågade berätta för någon vad de varit med om. Det var tidigt på söndagsmorgonen, dagen efter vilodagen, som Jesus uppstod från de döda, och den första person han visade sig för var Maria från Magdala, den kvinna som han hade befriat från sju onda andar. Hon gick och berättade det för dem som hade varit med honom och som nu sörjde och grät. Men när de fick höra att han levde och hade visat sig för henne, trodde de inte på det. Senare visade sig Jesus för två av dem när de var på väg från Jerusalem ut på landsbygden. De kände inte igen honom först, eftersom hans utseende var förändrat, men när de förstod vem han var skyndade de iväg och berättade det för de andra. Men ingen trodde på dem heller. Lite senare visade han sig för sina elva närmaste efterföljare när de åt tillsammans. Han frågade dem då varför de hade så svårt för att tro, och varför de så envist vägrade att lita på dem som hade sett honom sedan han uppstått från de döda. Och han sa till dem: "Gå ut i hela världen och sprid budskapet om mig till alla människor. Den som tror och blir döpt ska räddas, men den som vägrar att tro ska bli dömd. Och jag ska ge kraft till dem som tror, så att de kan göra under och tecken. De ska driva ut onda andar i mitt namn, och de ska få förmågan att tala nya språk. De ska utan risk kunna handskas med ormar, de ska inte bli skadade om de dricker något gift och de ska lägga händerna på de sjuka och göra dem friska." När Herren Jesus hade sagt detta till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida för att regera. Men hans efterföljare gick ut överallt och talade till människorna, och Herren var med dem och bekräftade budskapet genom de under som följde. Käre Theofilos! Många har redan skrivit om Jesus liv och allt det som har hänt ibland oss. Deras berättelser bygger på det vi har hört från de ögonvittnen som var med från början och som sedan spred budskapet om Jesus. Men nu vill också jag skriva ner allt i ordning för dig. Jag har noga gått igenom alla fakta ända från början, för att du ska förstå att du kan lita på alla de upplysningar du har fått. Här är min berättelse: När Herodes var kung i Judeen, fanns det en präst som hette Sakarias. Han tillhörde Avias avdelning bland prästerna. Också hans fru Elisabet var en ättling till Aron, han som var stamfar till alla präster bland Israels folk. Sakarias och Elisabet var båda mycket noga med att lyda Herren Gud och följa alla hans bud och regler. Tyvärr hade de inga barn, för Elisabet kunde inte få några, och båda hade nu hunnit bli ganska gamla. Men en dag, när Sakarias avdelning tjänade som präster i templet, och man som vanligt kastat lott om vem som skulle få gå in i templet och tända rökelse inför Herren Gud, blev Sakarias utvald. Och under tiden som rökoffret pågick stod folket utanför på tempelplatsen och bad. Då plötsligt, medan Sakarias var därinne, fick han se en ängel från Herren stå till höger om altaret, och han blev fruktansvärt rädd. Men ängeln sa: "Var inte rädd, Sakarias! Jag har kommit för att meddela dig att Herren ska svara på din bön. Du och din fru Elisabet ska få en son, och du ska låta honom heta Johannes. Hans födelse ska göra er mycket glada och lyckliga, och många ska glädja sig över hans födelse. Han ska bli en av Herrens stora tjänare. Han ska aldrig smaka vin eller starka drycker, och han ska bli fylld av Guds heliga Ande, redan innan han är född. Han ska få många bland Israels folk att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Han ska bli en man av samma kraftfulla natur och ande som Elia, och han ska bli en föregångare till Messias, den utlovade kungen, och förbereda människorna på hans ankomst. Han ska lära papporna att älska sina barn, och hjälpa de upproriska att göra som Herren vill." Sakarias sa till ängeln: "Hur kan jag vara säker på att detta verkligen kommer att hända? Jag är ju en gammal man och Elisabet kan inte få barn längre." Då sa ängeln: "Jag är Gabriel, och jag står vid Guds tron. Det är han som har sänt mig till dig med denna glada nyhet. Men eftersom du inte trodde på mig, ska du bli stum och inte kunna tala förrän barnet är fött. För det jag har sagt ska bli verklighet vid den tid Gud har bestämt." Utanför stod folket och väntade på att Sakarias skulle komma ut, och man började undra varför han dröjde så länge. Då han till slut kom ut, kunde han inte tala till dem, men de förstod av hans gester att han måste ha sett en syn. När Sakarias hade avslutat sin tjänst i templet, vände han tillbaka hem. Och strax efteråt blev hans fru Elisabet med barn och höll sig undan från folk i fem månader. "Tänk vad Herren är god", jublade hon. "Han har låtit mig bli gravid, så att jag slipper att skämmas över att inte ha några barn." När Elisabet var gravid i sjätte månaden, sände Gud ängeln Gabriel till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hette Maria och var förlovad med en man som hette Josef, och han tillhörde kung Davids släkt. Ängeln Gabriel visade sig nu för henne och sa: "Jag hälsar dig, Maria! Herren gläder sig över dig, och han är med dig!" Maria blev alldeles förskräckt och undrade vad ängeln kunde mena. Men ängeln sa: "Var inte rädd, Maria! Gud har något gott i beredskap åt dig. Du ska bli med barn och föda en son, och du ska låta honom heta Jesus. Han ska bli stor och kallas Guds Son. Och Herren Gud ska göra honom till kung, för han ska ärva sin förfader Davids tron. Han ska regera över Israels folk för evigt, och hans kungamakt ska aldrig ta slut." Då frågade Maria ängeln: "Men hur ska jag kunna bli med barn? Jag har ju inte varit tillsammans med någon man." Ängeln svarade: "Guds heliga Ande ska komma över dig, och Guds kraft ska omsluta dig. Därför ska det barn du föder vara heligt och kallas Guds Son. Din släkting Elisabet väntar också barn, trots sin höga ålder. Hon, som man sa var steril, är nu i sjätte månaden! Ingenting är omöjligt för Gud!" Maria sa: "Jag vill lyda Herren Gud och tjäna honom. Låt det bli som du har sagt." Och sedan försvann ängeln. Några dagar senare skyndade sig Maria iväg till Elisabet. Hon gick upp till den stad bland Judeens berg där Sakarias bodde, och gick in i hans hus och hälsade. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon blev fylld av Guds heliga Ande och ropade högt till Maria: "Gud har gett dig mer gott än någon annan kvinna, och allt gott har han gett till ditt barn. Vilken ära för mig att mamman till min Herre kommer på besök. I samma stund som du hälsade på mig och jag hörde din röst, sparkade barnet till av glädje i min mage. Du kan vara lycklig som litade på Herren Gud, för han ska infria sitt löfte till dig." Maria svarade: "Jag vill hylla Herren av hela mitt hjärta! Jag jublar över Gud, han som räddar mig! Han har vänt sin uppmärksamhet mot mig, och låter en enkel kvinna få tjäna honom. Från den här stunden ska människor i alla tider berätta om min lycka. Han, den helige och mäktige, har gjort fantastiska saker med mig. Han visar ständigt medlidande med alla dem som tillber honom. Hans makt är stor, han är full av kraft! De stolta och självsäkra slår han ner. Härskare störtar han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han. Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer. Han hjälper sitt folk Israel! Han glömmer inte det löfte han gav till våra förfäder, för han lovade vår stamfar Abraham och hans ättlingar att alltid vara god mot dem." Maria stannade hos Elisabet i ungefär tre månader och återvände sedan hem. Elisabets väntan var nu slut, och det var dags för henne att föda. Och hon fick en pojke. Nyheten om hur god Herren Gud hade varit mot henne spred sig snabbt bland grannar och släktingar, och alla var glada för hennes skull. När pojken var åtta dagar gammal samlades alla släktingar och vänner för att vara med då man omskar pojken. Alla trodde då att han skulle få heta Sakarias efter sin pappa. Men Elisabet sa: "Nej, han ska heta Johannes." "Varför det?" frågade de. "Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så." Sedan vände de sig till pojkens pappa och försökte att med hjälp av tecken fråga honom vad han ansåg. Han bad då om något att skriva på och till allas förvåning skrev han: "Han ska heta Johannes." Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började hylla Gud. Alla som bodde däromkring blev helt förskräckta, och nyheten om vad som hade hänt spreds i hela Judeens bergsbygd. De som hörde om händelsen mindes det sedan och frågade sig: "Vad ska det bli av detta barn när han växer upp? Herren Gud är ju med honom på ett särskilt sätt." Och hans pappa Sakarias blev fylld av Guds heliga Ande och framförde ett budskap från Gud och sa: "Hylla Herren, Israels Gud, för han kommer till sitt folk och befriar det. Han sänder oss en mäktig räddare från sin tjänare kung Davids släkt, precis som han för länge sedan lovade genom sina egna profeter, en som kan rädda oss från våra fiender, ja, från alla som hatar oss. Gud har varit god mot våra förfäder, och han håller sitt heliga löfte till Abraham: att vi ska bli befriade från våra fiender och få tjäna Gud utan rädsla, och att vi ska få tillhöra Gud och vara skuldfria inför honom för evigt. Och du, min lilla son, ska kallas en Guds profet, för du ska framföra Guds budskap om Herren innan han kommer och bana väg för honom. Du ska visa hans folk att räddningen är här och att de kan få förlåtelse för sina synder. För på grund av Guds kärlek och omsorg om oss, ska ett ljus komma ner till oss från höjden och lysa över alla som lever i mörker och dödsfruktan. Och detta ljus ska leda oss på fridens väg." Johannes växte sedan upp och blev andligt stark. Och han höll till ute i ödemarken till den dag då han skulle börja tala till Israels folk. Vid den här tiden hade den romerska kejsaren Augustus gett order om att alla invånare i romarriket skulle registreras, så att de kunde betala skatt. Det var den första skatteregistreringen, och den gjordes när Quirinius var landshövding i Syrien. Var och en var då tvungen att resa till sin hemstad för att registrera sig. Och eftersom Josef tillhörde kung Davids släkt, måste han resa från staden Nasaret i Galileen till Betlehem i Judeen, kung Davids stad. Han tog med sig Maria, den flicka han var förlovad med, och som nu väntade barn. Men medan de var i Betlehem blev det dags för henne att föda, och hon födde sitt första barn, en pojke. Hon lindade honom sedan med tygstycken och la honom i djurens krubba, för det fanns inte plats för dem inne i värdshuset. Samma natt var några herdar ute och vaktade sina får på fälten utanför staden. Då stod plötsligt en ängel från Herren Gud framför dem, och Herrens härlighet lyste omkring dem. De blev fruktansvärt rädda, men ängeln lugnade dem och sa: "Var inte rädda! Jag kommer till er med ett budskap som gäller hela ert folk, och som ska göra alla mycket glada! Inatt har den som ska rädda er fötts i Betlehem. Han är Messias, den utlovade kungen, Herren. Ni kommer att känna igen honom på att han är lindad med tygstycken och ligger i en krubba." Och plötsligt var ängeln omgiven av en stor kör av änglar från himlen som hyllade Herren Gud och sjöng: "Ära till Gud i himlen, och frid på jorden, till dem som gör Gud glad." När änglarna hade farit tillbaka upp till himlen, sa herdarna till varandra: "Kom! Vi måste gå till Betlehem och se det fantastiska som har hänt, och som Herren har låtit oss få veta!" Så sprang de in till staden, och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. Och när de hade sett barnet, berättade de för alla vad ängeln hade sagt om honom. Och alla förvånades över herdarnas berättelse, men Maria la varje ord på minnet och tänkte ofta på det. Herdarna vände sedan tillbaka och hyllade och ärade Gud för allt de hade fått se och höra. För allt var precis så som ängeln hade berättat för dem. Åtta dagar senare, när pojken skulle omskäras, fick han heta Jesus, det namn som ängeln gav honom innan hans mamma blev gravid. När det sedan var dags för föräldrarnas reningsoffer enligt Moses lag, tog de med Jesus till templet i Jerusalem för att bära fram honom inför Herren Gud. Herren har ju sagt i sin lag att om en kvinnas första barn är en pojke, ska han tillhöra Herren. Samtidigt bar föräldrarna fram offret, som enligt lagen skulle vara ett par turturduvor eller två unga duvor. Vid den här tiden bodde en man som hette Symeon i Jerusalem, en mycket god man som levde efter Guds vilja och var fylld av Guds heliga Ande. Han väntade ivrigt på att Israels räddare skulle komma. Guds heliga Ande hade gjort klart för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Messias, den kung som Herren Gud hade lovat sända. Just den här dagen hade Guds Ande uppmanat Symeon att gå till templet, så när Maria och Josef kom för att bära fram Jesus inför Herren Gud precis som lagen krävde, var Symeon där. Och han tog barnet i sin famn och tackade Gud och sa: "Herre, nu kan jag dö i frid, precis som du har lovat! För nu har jag med egna ögon sett honom som du har bestämt ska rädda världen. Han är det ljus som ska göra dig synlig för alla folk och ge ära åt ditt folk Israel." Josef och Maria var mycket förvånade över vad han sa om Jesus. Och Symeon bad Gud att ge dem allt gott och sa till Maria: "Många i Israel kommer att stöta bort det här barnet, och det ska bli deras olycka. Men för många ska han bli till stor glädje. Han ska vara ett tecken man strider om. Ja, också du ska få lida, du ska känna det som om någon huggit dig i hjärtat. Men allt detta ska avslöja vad som verkligen gömmer sig i människors inre." En gammal kvinna, som hette Hanna och som Gud hade gett förmågan att framföra budskap från honom, var också i templet. Hon var dotter till Fanuel från Ashers stam. Hon hade varit gift i sju år när hon var ung, men hennes man hade dött, och hon var nu 84 år. Hon lämnade aldrig templet utan var där dag och natt och tjänade Gud genom bön och fasta. Just när Symeon talade med Maria och Josef kom Hanna dit och började tacka och hylla Gud. Och hon berättade om Jesus för alla som väntade på att Jerusalem skulle befrias. När föräldrarna sedan hade gjort allt det som Herren Gud kräver i sin lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Där växte den lilla pojken upp och blev stark, och han var ovanligt vis för sin ålder. Och Gud tog hand om honom. Jesus föräldrar brukade varje år gå till Jerusalem för att vara med vid påskhögtiden. Och när Jesus var tolv år gick de dit som vanligt. Men då festen var över och de skulle vända tillbaka hem igen stannade Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. Föräldrarna gick en hel dag utan att sakna honom, för de trodde att han var tillsammans med sina vänner i ressällskapet. Men framåt kvällen började de fråga efter honom bland släktingar och vänner. Och när de inte kunde hitta honom någonstans, vände de tillbaka till Jerusalem för att leta efter honom där. Efter tre dagars letande hittade de honom till sist i templet, där han satt mitt bland de religiösa lärarna och diskuterade svåra frågor. Och alla som hörde honom förvånades över hans intelligens och kloka svar. Hans föräldrar visste inte vad de skulle tro, och Maria sa: "Men Jesus, hur kunde du göra så mot oss? Din pappa och jag har varit så oroliga och letat överallt efter dig!" "Varför har ni letat efter mig?" frågade han. "Visste ni inte att jag måste vara i min Pappas hus, i templet?" Men de förstod inte vad han menade. Sedan följde han med dem hem till Nasaret och lydde dem i allt. Men hans mamma tänkte ofta på det som hade hänt. Och Jesus blev äldre och visare för varje dag och var älskad av både Gud och människor. Det var nu den romerska kejsaren Tiberius 15:e regeringsår. Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, Herodes härskare över Galileen, hans bror Filippos härskare över Itureen och Trachonitis och Lysanias härskare över Abilene. Vid den här tiden kom ett budskap från Gud till Johannes, Sakarias son, som levde ute i ödemarken. Och Johannes gav sig iväg till trakterna kring Jordanfloden och undervisade överallt människorna om att de kunde få sina synder förlåtna om de lämnade synden, vände om till Gud och lät döpa sig. Gud hade förutsagt, genom det som profeten Jesaja skrev i sin bok: "En röst ropar i ödemarken: 'Bana väg för Herren! Gör stigarna raka för honom! Fyll dalarna, sänk alla berg och höjder! Räta ut kurvorna och jämna till de steniga vägarna! Då ska alla människor få se Guds räddning.' " Och när stora mängder människor nu kom till Johannes för att bli döpta, talade han strängt till dem och sa: "Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan Guds kommande dom? Nej, först måste ni bevisa att ni vänt er bort från synden genom att göra det som är rätt. Inbilla er inte att ni kan komma undan. Tänk inte: 'Vi är trygga, för vi är judar och Abraham är vår stamfar.' Jag försäkrar er att det inte hjälper. Gud kan förvandla de här stenarna till judar! Domen hänger över er, yxan har redan börjat hugga i trädstammarna. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden!" Då frågade folket: "Vad vill du att vi ska göra?" Han svarade: "Om ni har två skjortor, så ge bort en av dem till någon som ingen har. Och om ni har mat att dela med er av, så ge till dem som är hungriga." Till och med tullindrivare kom för att döpas, och de frågade: "Hur kan vi visa att vi har slutat att synda?" "Genom att vara ärliga", svarade han. "Kräv inte mer i skatt än vad de romerska myndigheterna ger order om." "Och vi då, vad ska vi göra?" frågade några soldater. Johannes svarade: "Tvinga inte till er pengar genom hot och våld, utan nöj er med er lön." Hela folket väntade att Messias, den utlovade kungen, snart skulle komma, och nu frågade man sig om det inte kunde vara Johannes. Men Johannes svarade dem alla: "Jag döper er med vatten, men snart kommer en som är större än jag. Han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er med Guds heliga Ande och eld. Det är han som ska döma världen. Han står färdig att skilja de onda människorna från dem som följer Guds vilja, på samma sätt som bonden skiljer agnarna från vetet. Och sedan han har rensat upp på tröskplatsen, ska han samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar." På många olika sådana sätt förmanade Johannes folket när han framförde sitt budskap till dem. Johannes riktade också direkt kritik mot Herodes, härskaren i Galileen, för hans förhållande med sin brors fru Herodias och för allt annat ont han gjort. Därför lät Herodes senare sätta Johannes i fängelse, och gjorde på det viset ännu en ond gärning. Men när mycket folk nu kom till Johannes för att bli döpta, kom också Jesus dit och lät döpa sig. Och när Jesus efter dopet stod där och bad öppnades himlen. Guds heliga Ande sänkte sig synligt ner över honom i form av en duva, och en röst från himlen sa: "Du är min älskade Son, du är min glädje." Jesus var runt 30 år när han började undervisa folket och göra under bland dem. Han ansågs vara son till Josef. Och Josefs far och förfäder var: Eli, Mattat, Levi, Melki, Jannaj, Josef, Mattatias, Amos, Nahum, Hesli, Naggaj, Machat, Mattatias, Shimi, Josek, Joda, Jochanan, Resa, Serubbabel, Shealtiel, Ner, Melki, Addi, Kosam, Elmadam, Er, Josua, Elieser, Jorim, Mattat, Levi, Symeon, Juda, Josef, Jonam, Eljakim, Melea, Menna, Mattatta, Natan, David, Jishaj, Oved, Boas, Salma, Nachshon, Amminadav, Admin, Arni, Hesron, Peres, Juda, Jakob, Isak, Abraham, Terach, Nachor, Serug, Regu, Peleg, Ever, Shelach, Kenan, Arpakshad, Sem, Noa, Lemek, Metushelach, Henok, Jered, Mahalalel, Kenan, Enosh, Set. Set var son till Adam, som skapades av Gud. När Jesus återvände från Jordanfloden var han fylld av Guds heliga Ande, och Anden förde honom ut i ödemarken. Där frestades han av djävulen under 40 dagar. Under hela den tiden åt han ingenting, och han blev till slut hungrig. Då sa djävulen till honom: "Gör bröd av de här stenarna, om du nu är Guds Son!" Men Jesus svarade: "Nej! Det står i Skriften: 'Människan lever inte bara av bröd. ' " Då förde djävulen honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla länder i världen och sa: "Jag ska ge dig makten över världen och över all den härlighet som finns där, för allt detta är mitt och jag kan ge det till vem jag vill. Om du bara faller ner och tillber mig ska det bli ditt." Jesus svarade: "Det står i Skriften: 'Det är Herren, din Gud, du ska tillbe, och bara honom du ska tjäna. ' " Då tog djävulen honom med till Jerusalem och ställde honom högst upp på tempelmuren och sa: "Hoppa ner, om du nu är Guds Son! Det står ju i Skriften: 'Gud ska befalla sina änglar att skydda dig. De ska bära dig på sina händer, så att du inte skadar dig mot någon sten. ' " Men Jesus svarade: "Det står också i Skriften: 'Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov. ' " Och när djävulen hade frestat honom på alla sätt, lämnade han honom sedan ifred under en tid. Efter detta återvände Jesus till Galileen fylld av Guds Andes kraft, och snart talade man om honom överallt. Han undervisade i synagogorna och alla hyllade honom. När han kom till Nasaret, den stad där han växt upp, gick han som vanligt till synagogan när det blev vilodag. Och då han reste sig upp för att läsa från Skriften, räckte man honom profeten Jesajas bok. Han öppnade den och hittade det ställe där det står: "Herrens Ande är över mig, för han har utvalt mig att ge ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att proklamera frihet för de fångna, att ge de blinda sin syn, att befria de förtryckta och ropa ut en räddningens tid från Herren." Han la sedan ihop boken och lämnade den till tjänaren och satte sig ner för att undervisa. Alla i synagogan hade sina blickar vända mot honom och väntade med spänning på vad han skulle säga. Då förklarade han för dem: "Idag har det här stället i Skriften blivit verklighet, mitt framför era egna ögon." Och alla som lyssnade talade väl om honom och förvånades över hans underbara ord. "Hur kan detta komma sig?" sa de till varandra. "Det är ju bara Josefs son." Då sa han till dem: "Snart påminner ni mig säkert om ordspråket: 'Läkare, bota dig själv!' och säger till mig: 'Gör samma under här i din hemstad, som vi har hört att du gjort i Kafarnaum.' " Och han fortsatte: "Jag är väl medveten om att ingen profet som framför Guds budskap blir accepterad i sin egen hemstad. Tänk på profeten Elia. Jag försäkrar er, att det fanns många judiska änkor som behövde hjälp på hans tid, för det hade inte regnat på tre och ett halvt år och det var svår hungersnöd i landet. Men Elia blev inte sänd till någon av dem, utan fick hjälpa en änka i Sarefat nära Sidon. Tänk också på profeten Elisha, som botade syriern Naaman, trots att det fanns så många judiska spetälska som behövde hjälp. " Människorna i synagogan blev rasande när de hörde detta. De rusade upp och drev Jesus ut ur staden, ända till kanten av det berg som staden var byggd på, och tänkte knuffa honom utför klippan. Men han gick rakt igenom folkhopen och lämnade dem. Sedan kom Jesus till Kafarnaum i Galileen och där undervisade han folket i synagogan på vilodagen. De var mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt och myndighet. I synagogan fanns den här dagen en man som var besatt av en ond ande, och han började ropa: "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, du Guds heliga tjänare!" Men Jesus sa strängt till den onda anden: "Tig! Far ut ur honom!" Och den onda anden kastade mannen till golvet inför allas ögon och for sedan ut ur honom utan att skada honom. Människorna i synagogan blev alldeles förskräckta och började diskutera mellan sig: "Vad är det med den här mannens ord? Vilken makt och myndighet! Han befaller de onda andarna att lämna sina offer, och genast far de ut." Och ryktet om honom spred sig som en löpeld i hela trakten. Sedan lämnade Jesus synagogan och gick hem till Simon. Men Simons svärmor låg sjuk i hög feber, och alla bad att Jesus skulle bota henne. Då gick han fram, lutade sig ner över henne och beordrade febern att lämna henne. Och genast blev hon feberfri, och hon steg upp och började laga mat åt dem. På kvällen, när solen höll på att gå ner, kom alla i staden med sina sjuka till Jesus. Och han la sina händer på var och en av dem och botade deras olika sjukdomar. Många blev också befriade från onda andar, och när andarna for ut ropade de: "Du är Guds Son!" Men han sa åt dem strängt och förbjöd dem att tala, eftersom de visste att han var Messias, den utlovade kungen. Tidigt nästa morgon gick Jesus därifrån, bort till en enslig plats. Folket letade efter honom överallt, och när de till slut hittade honom, gjorde de allt för att övertala honom att stanna kvar hos dem i Kafarnaum. Men han sa till dem: "Jag måste gå till de andra städerna också, för att sprida det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk. Det är därför jag har blivit utsänd." Och han talade sedan till folket i synagogorna i Judeen. En dag när Jesus stod vid sjön Gennesaret, trängde folket på för att höra Guds budskap. Han fick då se två tomma båtar som några fiskare lämnat vid stranden medan de sköljde sina nät. Och han steg i en av båtarna och bad Simon, som ägde den, att ro ut en bit från land. Sedan satt han i båten och talade till folket. När han hade slutat tala, sa han till Simon: "Ro nu ut på djupt vatten och lägg ut näten, så ska ni få så mycket fisk ni vill ha!" "Herre", sa Simon, "vi har arbetat hårt hela natten och har ändå inte fått något. Men eftersom du säger det, så ska vi försöka igen." Och när de gjorde det, fick de så mycket fisk att näten höll på att gå sönder! Då vinkade de till sig sina kamrater så att de kom ut med den andra båten, och snart var båda båtarna så fulla med fisk att de var nära att sjunka. När Simon äntligen fattat vad som hade hänt, föll han på knä inför Jesus och sa: "Herre, lämna mig! Jag är en syndare. Jag kan inte vara i din närhet." Både han och de andra i båten hade blivit helt förskräckta när de såg hur mycket fisk de hade fått. Hans kompanjoner, Jakob och Johannes, Sebedaios söner, var lika förskräckta. Men Jesus sa till Simon: "Var inte rädd! Från och med nu ska du fånga människor istället!" Och när de hade rott båtarna i land lämnade de allt för att följa Jesus. En annan gång, när Jesus besökte en stad, träffade han en man som var svårt angripen av spetälska. När mannen fick se Jesus, kastade han sig till marken framför honom och bad: "Herre, om du vill, så kan du göra mig frisk." Då sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sa: "Det vill jag. Du är frisk!" Och genast försvann spetälskan. Sedan förbjöd Jesus mannen att berätta för någon vad som hade hänt. Han sa: "Gå istället till prästen, och låt honom undersöka dig. Ta också med dig det offer som Mose bestämt för spetälska personer som blivit friska. Då kommer alla att förstå att Gud har botat dig." Men ryktet om Jesus spred sig allt snabbare, och mängder med människor kom för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Han drog sig därför ofta undan till öde trakter för att be. En dag när Jesus undervisade, satt några av fariseerna och laglärarna med bland dem som lyssnade. De hade kommit från alla byar i hela Galileen och Judeen, och också från Jerusalem. Och Guds kraft var över Jesus så att han kunde bota människor. Då kom några män bärande på en bår med en förlamad man. De försökte tränga sig igenom folkmassan för att komma nära Jesus, men lyckades inte ta sig fram. De gick därför upp på taket och tog bort några takplattor och firade sedan ner den förlamade på båren mitt framför Jesus. När Jesus såg vilken stor tro de hade, sa han till den förlamade: "Min son, jag har förlåtit dig dina synder." "Vad är det här för en, som hädar Gud på det viset?" tänkte fariseerna och laglärarna. "Det är ju bara Gud som kan förlåta synder." Men Jesus förstod vad de tänkte och sa: "Varför tänker ni att just detta är en hädelse? Är det inte lika omöjligt för en människa att säga till den förlamade: 'Res dig upp och gå' som att säga 'Jag förlåter dig dina synder'?" Sedan vände han sig till den förlamade och sa: "För att bevisa att jag, Människosonen, har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag till dig: 'Res dig upp, ta din bår och gå hem!' " Och genast reste sig mannen upp, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Sedan tog han sin bår och gick hem, och hela tiden hyllade han Gud. Alla som såg det blev helt förskräckta, och de hyllade Gud och sa gång på gång: "Det vi har sett idag är helt otroligt!" När Jesus senare lämnade staden fick han se en tullindrivare som hette Levi sitta utanför tullhuset. "Kom och bli min efterföljare", sa Jesus till honom. Och utan att tveka lämnade Levi allt och reste sig och följde Jesus. Levi ordnade sedan med en fest för Jesus i sitt hus, och när man åt tillsammans var det många av Levis gamla kollegor vid tullen som var med bland gästerna, och även en del annat folk. Fariseerna, och särskilt laglärarna bland dem, blev då mycket arga och sa till Jesus efterföljare. "Hur kan ni sänka er så lågt att ni äter tillsammans med tullindrivare och syndare?" Men Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Min uppgift här på jorden är att föra syndare tillbaka till Gud, inte att ta hand om dem som redan följer hans vilja." De religiösa ledarna anklagade också Jesus för en annan sak. De sa: "Johannes döparens efterföljare fastar och ber regelbundet, och det gör fariseernas också. Men dina, de äter och dricker och njuter av livet!" Då svarade Jesus: "Ni vill väl inte försöka få bröllopsgästerna att fasta och gå hungriga medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem. Och efter den dagen kommer de att fasta. Det finns en tid och en plats för allt." Sedan berättade Jesus två exempel på detta. Han sa: "Ingen river en lapp från ett nytt, okrympt plagg, och sätter den på ett gammalt plagg. Då blir ju det nya plagget förstört, och dessutom kommer lappen att krympa och riva sönder det gamla plagget. Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin måste hällas i nya säckar. Men ingen som har druckit av det gamla vinet tycks vilja ha det nya. Det gamla vanliga är bäst, säger man." En vilodag, när Jesus och hans efterföljare gick genom några sädesfält, ryckte hans efterföljare av ax, som de gnuggade mellan händerna för att kunna äta. Men några av fariseerna sa: "Varför gör ni så där? Det är ju förbjudet i Moses lag att skörda på vilodagen." Då svarade Jesus dem: "Har ni aldrig läst vad kung David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och åt av det speciella bröd som bara prästerna får äta och delade sedan med sig till de andra. Det var också ett brott mot lagen." Sedan sa Jesus till fariseerna: "Jag, Människosonen, har rätt att avgöra vad som är tillåtet på vilodagen." En annan vilodag undervisade han i synagogan, och då satt där en man med en vanställd högerhand. Laglärarna och fariseerna höll noga ögonen på Jesus. Skulle han våga bota mannens hand på vilodagen? I så fall skulle de få något att anklaga honom för. Men Jesus förstod precis vad de tänkte. Därför sa han till mannen med den vanställda handen: "Res dig upp och kom hit där alla kan se dig." Och mannen gjorde som Jesus sa till honom. Sedan vände Jesus sig till fariseerna och laglärarna och sa: "Låt mig få fråga er en sak: Vad är tillåtet att göra på vilodagen enligt Moses lag? Får man göra gott eller får man göra ont? Får man rädda liv eller får man döda någon?" Han såg på dem en efter en och sa sedan till mannen: "Räck fram din hand." Och när mannen gjorde det, blev handen normal igen! Men Jesus fiender blev rasande och började prata med varandra om hur de skulle kunna röja honom ur vägen. Några dagar senare gick Jesus upp på ett berg för att be, och han bad hela natten. När det ljusnade kallade han sedan samman sina efterföljare och utsåg tolv av dem till att bli hans speciella sändebud. Det var: Simon, som han gav namnet Petrus, Simons bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades 'den ivrige', Jakobs son Judasoch Judas Iskariot, han som senare förrådde Jesus. När Jesus hade kommit ner från berget tillsammans med sina tolv närmaste efterföljare, stannade de på en stor slätt. Där hade många av hans efterföljare samlats, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustområdet vid Tyros och Sidon hade kommit för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar. Jesus drev ut många onda andar, och alla försökte röra vid honom, eftersom det gick ut kraft från honom som gjorde alla friska. Verklig lycka Sedan vände han sig till sina efterföljare och sa: "Lyckliga är ni som inser att ni är fattiga, för ni får vara Guds eget folk! Lyckliga är ni som nu hungrar, för ni ska bli mättade. Lyckliga är ni som nu gråter, för ni ska få skratta. Ja, ni är lyckliga när man hatar er och tar avstånd från er och hånar er och talar illa om er därför att ni är efterföljare till mig, Människosonen. Gläd er när det händer! Ja, dansa av glädje, för Gud ska belöna er. Kom ihåg att profeterna som förr i tiden framförde Guds budskap blev lika illa behandlade av era förfäder. Men olycka ska drabba er som är rika, för ni har redan fått ut er glädje. Olycka ska drabba er som nu är mätta, ni ska få gå hungriga. Olycka ska drabba er som nu skrattar, ni ska få sörja och gråta. Ja, olycka ska drabba er som man nu talar väl om. Kom ihåg att de profeter som förr i tiden framförde falska budskap om Gud blev lika väl behandlade av era förfäder. Men till er som vill lyssna säger jag: Älska era fiender. Gör gott mot dem som hatar er. Be att Gud ska ge allt gott till dem som förbannar er, och be att han ska hjälpa dem som hånar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra! Vill någon ta ditt ytterplagg, så låt honom få skjortan också. Ge till alla som ber dig, och om någon tar det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Behandla andra så som ni vill att de ska behandla er. Om ni bara älskar dem som älskar er, är ni då värda särskilt beröm? Även onda människor älskar ju dem som ger kärlek tillbaka. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, är det något så märkvärdigt med det? Det gör ju de onda människorna också! Om ni lånar ut pengar till dem som kan betala tillbaka, är det något man bör tacka er för? Även onda människor lånar ju till sina vänner om de får igen pengarna. Nej, älska era fiender och gör gott mot dem, och låna ut era pengar utan att oroa er för om ni får dem tillbaka. Då ska Gud belöna er, och ni handlar som äkta Guds barn, för han är själv god mot dem som är otacksamma och onda. Visa samma medlidande med människor som er Far i himlen gör, han som har medlidande med alla. Döm inte andra, så ska ni själva inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så ska Gud inte förklara er skyldiga. Var beredda att förlåta, så ska ni få förlåtelse. Om ni ger, kommer ni att få. Ja, ni kommer att få tillbaka mer än ni gav, i ett rågat mått, väl packat och skakat så att mycket får plats. För det mått ni använder då ni ger till andra, det kommer Gud att använda när han ger till er." Sedan förklarade Jesus detta genom att berätta två bilder. Han sa: "Vad är det för mening med att en blind leder en annan blind? Båda kommer ju att falla i samma grop. Och en efterföljare står inte över sin mästare, men när han har lärt sig allt, kan han bli lika duktig som sin mästare. Varför hänger du upp dig på din medmänniskas små svagheter, när du inte erkänner din egen skuld som är mycket större? Varför säger du till henne: 'Kom hit så ska jag öppna ögonen på dig så att du ser dina fel', när du samtidigt är blind för din egen synd? Du falska människa som bara låtsas lyda Gud! Rätta först till dina egna fel! Sedan kan du se klart och försöka hjälpa din medmänniska. Ett bra träd kan aldrig bära dålig frukt, och ett dåligt träd kan aldrig bära bra frukt. Trädet känns igen på den frukt det bär. Man hittar inte fikon på tistlar eller vindruvor på törnbuskar. På samma sätt visar en god människas ord på den godhet som finns i hennes hjärta, medan en ond människas ord avslöjar den ondska som finns inom henne. Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. Varför kallar ni mig 'Herre', när ni ändå inte lyder mig? Den som kommer till mig och hör min undervisning och handlar efter den ‑ vem han liknar det ska jag berätta för er. Han liknar en man som bygger ett hus och gräver så djupt att han kan lägga grunden på ett fast berg. När floden sedan svämmar över och vattnet vräker sig mot huset, står det kvar, eftersom det är byggt på säker grund. Men den som hör och inte handlar, han liknar en man som bygger ett hus direkt på marken utan att gräva någon grund. Och när floden vräker sig mot huset, faller det genast ihop med ett stort brak." När Jesus hade slutat tala till folket gick han in i staden Kafarnaum. Där fanns en romersk officer som hade en tjänare som han tyckte mycket om, och nu var tjänaren sjuk och låg för döden. När officeren därför fick höra talas om Jesus, sände han några av judarnas ledare till honom för att be honom komma och bota tjänaren. Dessa kom nu till Jesus och bad ivrigt att han skulle följa med och hjälpa mannen. "Om någon förtjänar din hjälp så är det han", sa de. "Han älskar vårt folk och har till och med byggt synagogan åt oss!" Då följde Jesus med dem. Men innan han kom fram till huset, skickade officeren några vänner för att säga till honom: "Herre, stanna där du är, jag är inte värd att du går in i mitt hus. Därför vågade jag inte heller komma till dig. Men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag vet det, för jag har själv överordnade officerare som ger mig order, och jag har andra soldater som är under mig. Om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, och till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det här, eller det där', så gör han det." Jesus blev mycket förvånad och vände sig till folket som följde honom och sa: "Jag försäkrar er att inte ens bland Israels folk har jag sett en så stark tro." Och när officerens vänner kom tillbaka till huset, såg de att tjänaren var fullt frisk. Sedan gick Jesus med sina efterföljare till staden Nain, följd av en stor mängd människor. Och just som de närmade sig stadsporten, mötte de ett begravningsfölje. Den döde var enda sonen, och hans mamma var änka. Många sörjande från staden gjorde henne sällskap. När Herren Jesus såg änkan fylldes han av medlidande och sa: "Gråt inte!" Sedan gick han fram till båren och rörde vid den, och bärarna stannade. "Unge man", sa han, "res dig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala till dem som stod runt omkring. Och Jesus gav honom tillbaka till hans mamma. Människorna runt omkring blev helt förskräckta över det de hade sett och hyllade Gud och sa: "En stor profet har visat sig bland oss och framför Guds budskap", och: "Gud har kommit för att hjälpa sitt folk". Berättelsen om vad Jesus hade gjort spred sig sedan över hela Judeen och till och med utanför landets gränser. Johannes döparens efterföljare fick snart höra talas om allt som Jesus gjorde, och när de berättade det för Johannes skickade han två av dem till Herren Jesus för att fråga: "Är du verkligen den som Gud har lovat sända oss, eller ska vi vänta på någon annan?" När Johannes båda efterföljare hittade Jesus höll han just på att bota människor från sjukdomar och lidanden och från onda andar. Han gjorde också så att flera blinda kunde se igen. När Johannes efterföljare då ställde de frågor som Johannes ville ha svar på, sa Jesus: "Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har sett och hört: att blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir friska, döva hör, döda får liv igen, och de fattiga får höra ett glatt budskap. Säg sedan till honom: 'Lycklig är den som inte tvivlar på mig.' " När de som var utsända av Johannes hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes. Han sa: "När ni gick ut till honom i ödemarken, vad ville ni då se? Ville ni se en svag man, lik ett grässtrå som vajar hit och dit för vinden? Självklart inte! Ville ni se en man klädd i vackra kläder? Nej, män som går omkring i dyrbara kläder och lever i lyx hittar man i palatsen. Ville ni kanske se en profet som framförde Guds budskap? Ja, jag säger er att Johannes är mer än en profet. Han är den som Gud talar om i Skriften när han säger: 'Lyssna! Jag sänder min budbärare före dig, och han ska bereda vägen för dig' Jag försäkrar er, att Johannes döparen har betytt mer än någon annan människa. Ändå kommer den minst betydelsefulla bland dem som får vara Guds eget folk att betyda mer än vad Johannes gjorde här på jorden. Alla som hörde Johannes tala höll med om att det som Gud krävde av dem var riktigt, och de lät Johannes döpa dem. Ja, till och med tullindrivarna döptes. Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan och vägrade att låta Johannes döpa dem. Ja, vad ska jag säga om detta släkte som inte vill tro?" fortsatte Jesus. "Vad ska jag likna dem vid? De är som barn som leker på torget och ropar till varandra: 'Vi spelade bröllopsmusik för er, men ni ville inte dansa. Vi spelade begravningsmusik för er, men ni ville inte gråta.' Exakt så reagerar ni när det gäller Johannes döparen och mig. Johannes dricker inte vin och äter inte bröd, och då säger ni: 'Han är besatt av en ond ande.' Men jag, Människosonen, äter och dricker, och då beskyller ni mig för att frossa i mat och dryck och leva tillsammans med de värsta syndare! Men den som är vis inser att Gud i sin vishet alltid har rätt. " En av fariseerna, som hette Simon, bjöd hem Jesus till sig, och Jesus tackade ja till inbjudan. Men när de hade slagit sig ner för att äta, fick en prostituerad höra att han var där. Hon gick då dit med en flaska väldoftande olja. Och när hon kom in i huset ställde hon sig vid Jesus fötter och grät tills hans fötter var våta av hennes tårar. Sedan torkade hon hans fötter med sitt hår och kysste dem och smorde dem med olja. När värden, som var farisé, såg vad som hände, tänkte han för sig själv: "Om Jesus verkligen hade varit en profet, hade han med Guds hjälp förstått vad det här är för en slags kvinna, och avslöjat henne som prostituerad." Men Jesus visste vad han tänkte och sa: "Simon, jag har något att säga dig." Och Simon svarade: "Säg det, Mästare." Jesus berättade då en bild: "En man lånade ut pengar till två personer, mer än en årslön till den ene och bara en månadslön till den andre. Men ingen av dem kunde betala tillbaka, så han avskrev skulden." Sedan frågade Jesus Simon: "Vem av dem tror du älskade honom mest efter detta?" "Jag antar att det var den som var skyldig honom mest", svarade Simon. "Ja, det är riktigt", sa Jesus. Sedan vände sig Jesus mot kvinnan och sa till Simon: "Ser du kvinnan som står här? När jag kom in i ditt hus brydde du dig inte om att ge mig vatten så att jag kunde tvätta dammet av mina fötter, men hon har tvättat mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss när jag kom, men hon har kysst mina fötter utan uppehåll, ända sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja som man brukar göra, men hon har smort mina fötter med sin väldoftande olja. Simon, min vän, alla hennes synder är förlåtna. Det är därför hon visar så mycket kärlek. Men den som har fått lite förlåtet, visar lite kärlek." Sedan sa Jesus till kvinnan: "Jag förlåter dig dina synder." Då sa männen vid bordet till varandra: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" Men Jesus sa till kvinnan: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Efter detta gav sig Jesus ut på vandring till olika städer och byar i Galileen. Och överallt berättade han det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk. Med på vandringen hade han sina tolv närmaste efterföljare, och några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och från sjukdomar. Kvinnorna var: Maria från Magdala, som Jesus hade befriat från sju onda andar, Johanna, fru till kung Herodes förvaltare Kusas, Susanna, och många andra som hjälpte Jesus och hans efterföljare med sina egna pengar. En dag när mycket folk hade kommit ut till Jesus från de olika städerna, berättade han den här bilden för dem: "En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på stigen bredvid, och folk trampade på dem, och fåglarna kom och åt upp dem. En del korn föll på den hårda stengrunden och började snart gro, men vissnade lika fort eftersom det inte fanns tillräckligt med fukt i jorden. Andra korn föll bland tistlarna, och eftersom tistlarna växte upp samtidigt kvävde de plantorna. Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav 100 gånger så mycket säd som den som hade såtts." Sedan ropade Jesus: "Lyssna noga och försök att förstå!" Hans efterföljare frågade honom nu vad denna bild betydde. Han svarade: "Ni har fått gåvan att förstå min undervisning om hur Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, men de andra får bara höra de här bilderna, för att 'de ska se vad jag gör men ändå inte se, och höra vad jag säger men ändå inte förstå.' Detta är vad bilden betyder: Säden som lantbrukaren sår är Guds budskap. Den hårda stigen, där en del av säden föll, liknar den människas hjärta som hör budskapet men inte tar det på allvar. Snart kommer djävulen och tar bort sådden ur hennes hjärta och hindrar henne från att tro och bli räddad. Den hårda stengrunden är lik den människas hjärta som hör budskapet och tar emot det med äkta glädje, men som inte har så mycket djup i sig att rötterna kan utvecklas. Hon vet att det hon hört är sant, och tror en tid, men så fort hon blir utsatt för prövningar ger hon upp sin tro. Marken som var täckt av tistlar kan jämföras med den människa som hör budskapet och tror på det, men som efter en tid låter det kvävas av livets bekymmer, eller av en hög inkomst och nöjen, så att budskapet till slut inte påverkar hennes liv alls. Men den bördiga jorden liknar den människa som lyssnar till budskapet och gömmer det i ett gott och uppriktigt hjärta. Genom uthållighet låter hon sedan budskapet få påverka hela hennes liv. När man tänder en lampa gömmer man den inte under en låda eller sätter den under en bänk, utan tvärtom ställer man den så att alla som kommer in kan se ljuset. På samma sätt ska allt som nu är gömt en dag föras fram i ljuset och bli synligt för alla. Var därför noga med hur ni lyssnar och se till att det budskap ni får höra leder till handling. För den som förstår vad jag säger ska med tiden förstå alltmer. Men den som inget förstår ska till slut bli av med även den lilla insikt han trodde sig ha." Jesus mamma och bröder kom en gång för att prata med honom, men kunde inte komma in i huset där han undervisade eftersom det var så fullt av folk. Man sa då till honom: "Din mamma och dina bröder står här utanför och vill träffa dig." Men han svarade: "Min mamma och mina syskon, det är alla de som hör Guds budskap och lyder det." Men plötsligt svepte en våldsam storm ner över sjön, och båten började fyllas så att de var verkligt illa ute. Då gick hans efterföljare fram och väckte honom och började ropa: "Herre, Herre, vi sjunker!" Och när Jesus vaknat talade han strängt till vinden och vågorna, och de la sig genast, och allt blev lugnt! Sedan frågade Jesus sina efterföljare: "Hur är det egentligen med er tro?" Häpna och förskräckta sa de till varandra: "Vem är han, eftersom till och med vinden och vågorna lyder honom?" Så kom de över till området kring Gerasa, tvärs över sjön från Galileen, och la till där. Och när Jesus steg ur båten kom en man från staden emot honom. Han hade länge varit besatt av onda andar och levde hemlös och naken bland klippgravarna. Så snart han fick se Jesus började han skrika och föll ner inför honom och ropade högt: "Lämna mig ifred, Jesus, du den högsta Gudens son! Jag ber dig, plåga mig inte!" För Jesus hade just befallt den onda anden att lämna mannen. Den onda anden hade haft mannen i sitt våld under en lång tid. Man hade bundit mannen med kedjor, satt fotbojor på honom och försökt att låsa in honom, men han hade slitit sig loss och drivits ut i ödemarken av den onda anden. Jesus frågade nu: "Vad heter du?" Mannen svarade då: "Legion ", för han var besatt av många onda andar. Och andarna bad Jesus att inte skicka iväg dem till avgrunden. Men samtidigt som detta hände gick en stor svinhjord och betade på berget ovanför sjön. De onda andarna bad därför Jesus att få fara in i svinen, och Jesus tillät dem att göra det. Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och hela svinhjorden rusade utför bergssluttningen och ner i sjön och drunknade. När herdarna som vaktat svinen såg vad som hände, sprang de till den närliggande staden och till byarna runt omkring och berättade alltihop. Folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt, och när de kom till Jesus fick de se mannen som hade varit besatt sitta helt lugn vid Jesus fötter, påklädd och fullständigt normal. Skräckslagna hörde de sedan ögonvittnena berätta hur den besatta mannen hade blivit befriad. Men händelsen hade skrämt upp människorna i Gerasa‑området så mycket att de bad Jesus lämna dem. Han steg därför i en båt och åkte tillbaka till andra sidan sjön igen. Mannen som hade varit besatt bad att få följa med Jesus, men Jesus skickade iväg honom och sa: "Gå tillbaka till din familj och berätta vilket under Gud har gjort med dig." Då gick mannen iväg och berättade för alla i hela staden om det stora under som Jesus hade gjort med honom. När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom på stranden, för alla hade väntat på honom. Då kom det fram en man som hette Jairos och kastade sig ner framför Jesus. Han var föreståndare för synagogan på platsen, och han bad Jesus följa med honom hem, Jesus följde genast med Jairos, och på vägen dit trängde folket på från alla håll. I folkhopen fanns då också en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och inte blivit frisk, trots att hon lagt ut allt hon ägde på läkare. Kvinnan närmade sig nu Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Och genast stannade blödningen! "Vem rörde vid mig?" frågade Jesus. Och då alla teg, sa Petrus: "Mästare, det är ju så många som knuffas och tränger sig på överallt." Men Jesus sa till honom: "Nej, det var någon som medvetet rörde vid mig, för jag kände att det gick ut kraft från mig." När kvinnan förstod att Jesus hade upptäckt vad hon gjort, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Sedan berättade hon varför hon hade rört vid honom och att hon genast blivit frisk. "Min dotter", sa han till henne, "din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Medan Jesus fortfarande talade med kvinnan, kom det en budbärare från Jairos hus och meddelade pappan: "Din lilla flicka har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre." Men då Jesus hörde vad som hade hänt, sa han till Jairos: "Var inte rädd! Tro bara, så ska hon bli bra igen!" När de sedan kom fram till huset lät inte Jesus någon följa med in utom Petrus, Jakob och Johannes och den lilla flickans pappa och mamma. Därinne var det fullt av människor som grät och höll dödsklagan över flickan, men Jesus sa: "Gråt inte! Hon är inte död, hon sover bara!" Då hånskrattade folket åt Jesus, för de visste ju att hon hade dött. Men Jesus tog hennes hand och sa högt: "Flicka, ställ dig upp!" Och genast återvände hennes ande och hon reste sig upp! Sedan sa Jesus till dem att ge henne något att äta. Hennes föräldrar blev alldeles häpna, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. En dag kallade Jesus samman sina tolv närmaste efterföljare och gav dem makt att driva ut alla slags onda andar och kraft att bota sjukdomar. Sedan sände han ut dem för att berätta att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och för att bota sjuka. Han sa till dem: "Ta inte med er något på vägen, ingen vandringsstav eller väska, inte mat eller pengar, och inga extra kläder. När ni har blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa stad. Men om människorna i en stad inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka stadens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort." Så började Jesus efterföljare att vandra från plats till plats och spred det glada budskapet och botade sjuka. När kung Herodes fick höra talas om alla de under Jesus gjorde, blev han orolig och visste inte vad han skulle tro, för somliga sa att det var Johannes döparen som hade uppstått från de döda. Några sa att det var Elia som visade sig, och andra att någon annan av profeterna, som förr i tiden framförde Guds budskap, hade uppstått igen. Herodes sa: "Jag lät halshugga Johannes. Men tänk om den här mannen som jag hör så mycket om ändå är Johannes?" Och han försökte få träffa Jesus. De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort. Jesus drog sig undan med dem till staden Betsaida, men folket fick reda på vart han var på väg och följde efter. Och än en gång tog han emot folket och talade till dem om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och han botade alla som behövde hjälp. När det började bli kväll kom de tolv efterföljarna och sa: "Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat och ordna någonstans att sova. På den här öde platsen finns det ju ingenting." "Hur ska det gå till?" undrade de. "Allt vi har är fem bröd och två fiskar. Menar du att vi ska gå och köpa mat så att det räcker till alla de här människorna?" Det var omkring 5 000 män där, förutom kvinnor och barn. "Be dem bara att slå sig ner i grupper på 50 personer", svarade Jesus. Och då gjorde hans efterföljare som han sa och lät alla slå sig ner. Sedan tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden och fiskarna i bitar och gav åt sina efterföljare för att de skulle ge åt folket. Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv fulla korgar. En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be, och hans efterföljare var med honom, frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?" "Somliga säger att du är Johannes döparen", svarade de, "och några att du är Elia. Andra säger att någon annan av profeterna, som förr i tiden framförde Guds budskap, har uppstått från de döda." Då frågade han dem: "Vem tror ni att jag är?" Petrus svarade: "Du är Messias, den kung som Gud har lovat sända." Jesus gav dem då stränga order att inte tala om detta för någon, och förklarade: "Jag, Människosonen, måste lida mycket. Folkets ledare och översteprästerna och laglärarna kommer att ta avstånd från mig och se till att jag dödas, men på den tredje dagen ska jag uppstå från de döda igen." Sedan sa han till allt folket: "Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv, utan måste följa mitt exempel och alltid vara beredd att dö. Ja, den som klamrar sig fast vid livet kommer till sist att förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull, han ska rädda det. Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt förlorar det eviga livet? Den som skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska jag, Människosonen, skämmas för, när jag återvänder i min och min Fars härlighet tillsammans med hans änglar. Men tro mig: några av er som står här just nu kommer inte att dö förrän ni har sett Gud i hans kungliga makt. " Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick upp på ett berg för att be. Och medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev bländande vita. Sedan visade sig två män som stod och talade med honom. Det var Mose och Elia, och även de strålade av ett himmelskt ljus, och de talade om hur Jesus enligt Guds plan skulle dö i Jerusalem. Petrus och de båda andra hade varit så trötta att de somnat medan Jesus bad. Men nu vaknade de alltså och fick se Jesus stå där omstrålad av ljus tillsammans med de två männen. När Mose och Elia gjorde sig beredda att lämna Jesus, sa Petrus till Jesus: "Mästare, det här är ett fantastiskt ställe att vara på! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia!" Han var så förvirrad att han inte visste vad han sa. Men under tiden han talade blev de insvepta i ett moln som sänkte sig ner över dem, och de blev alldeles förskräckta. Sedan hördes en röst från molnet som sa: "Detta är min Son, min utvalde. Lyssna på honom." Och när rösten hade tystnat stod Jesus ensam kvar. Men hans efterföljare höll tyst om vad de hade sett, och berättade det inte för någon förrän långt senare. Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes de av en stor mängd människor. Och en man i folkhopen ropade till Jesus: "Mästare, hjälp min son, han är mitt enda barn. En ond ande brukar attackera honom, så att han skriker och vrider sig i kramper tills han får fradga runt munnen. När attacken äntligen är över, har anden nästan tagit död på honom. Jag bad dina efterföljare att driva ut den onda anden, men de klarade det inte!" "Ni hopplösa människor som inte vill tro!" utbrast Jesus. "Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Ta hit din son." Och medan pojken var på väg mot Jesus, knuffade den onda anden omkull honom och slet och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus befallde den onda anden att lämna pojken, och han botade honom och överlämnade honom till hans pappa. Alla som var med blev helt förundrade över Guds oerhörda makt och kraft. Medan folket fortfarande stod där helt häpna över allt han gjorde, sa Jesus till sina efterföljare: "Lyssna noga, och kom ihåg vad jag nu säger: Jag, Människosonen, ska bli förrådd och överlämnad till människorna." Men hans efterföljare förstod inte vad han talade om. Den verkliga betydelsen av det som Jesus förutsa var gömd för dem, och de vågade inte fråga vad han menade. Jesus efterföljare började nu diskutera med varandra om vem av dem som var mest betydelsefull. Men Jesus förstod vad som rörde sig i deras tankar. Därför tog han ett barn och ställde det bredvid sig och sa till dem: "Den som tar emot det här barnet därför att det tillhör mig, han tar emot mig! Och den som tar emot mig, han tar emot Gud, eftersom Gud har sänt mig. Den som anser sig själv vara liten och obetydlig, han är mest betydelsefull." Johannes, en av Jesus efterföljare, sa: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom." Då sa Jesus till Johannes: "Låt honom hålla på, för den som inte är mot er, han är för er." Den tid hade nu kommit då Gud bestämt att Jesus skulle återvända till honom i himlen, och Jesus beslöt därför att börja gå mot Jerusalem. En dag skickade han några efterföljare i förväg för att ordna med övernattning i en samarisk by. Men eftersom Jesus var på väg mot Jerusalem ville man inte ha med honom att göra. När Jesus båda efterföljare Jakob och Johannes fick reda på vad som hade hänt, blev de upprörda och sa: "Herre, ska vi befalla att eld kommer ner från himlen och bränner upp dem?" Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Sedan gick de vidare till en annan by. Medan de vandrade på vägen sa en man till Jesus: "Jag vill följa dig vart du än går." Jesus svarade: "Du måste förstå, att rävarna har lyor och fåglarna har bon, men jag, Människosonen, har ingen plats där jag kan vila ut." Till en annan sa han: "Kom och bli min efterföljare!" Men mannen svarade: "Låt mig först gå hem och begrava min pappa." Då sa Jesus: "Låt dem som är andligt döda begrava sina döda. Din uppgift är att sprida budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk. " En annan man sa: "Ja, Herre, jag ska komma, men låt mig först ta farväl av dem därhemma." Då sa Jesus till honom: "Den som gör sig klar att arbeta, men sedan låter sig lockas av annat, han kan inte tjäna Gud. " Herren Jesus utsåg nu ytterligare 72 efterföljare, som han skickade i förväg, två och två, till alla städer och byar som han senare tänkte besöka. Innan de gav sig iväg, sa han till dem: "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför den som har ansvaret för skördearbetet att han skickar ut fler arbetare på fälten. Gå nu, och kom ihåg att jag sänder er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, ingen väska och inga extra skor. Och ta väl vara på tiden, stanna inte på vägen för att prata. När ni kommer in i ett hus så börja med att önska familjen frid ifrån Gud. Om de då är värda att få del av Guds frid, ska han ge dem av sin frid. Annars får ni själva behålla det ni önskade dem. Stanna sedan i det huset och låt dem bjuda er på mat. Tveka inte när man visar er gästfrihet, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. När ni kommer in i en stad där man välkomnar er, så tacka ja när man bjuder er på mat, bota de sjuka och säg till folket: 'Gud har kommit för att rädda människor och göra dem till sitt eget folk. ' Men om ni kommer till en stad där man inte vill ta emot er, så gå ut på gatorna och säg: 'Ni har dömt er själva. Till och med dammet från era gator vill vi skaka av våra fötter. Men en sak ska ni ha klart för er, och det är att Gud har kommit för att göra människor till sitt eget folk.' " "Jag försäkrar er", fortsatte Jesus, "att till och med staden Sodom ska slippa lindrigare undan på domens dag än dessa städer som inte välkomnar er. Ja, hur fruktansvärt ska det inte bli för er som bor i Korasin och Betsaida! För om de under jag gjorde hos er hade gjorts i Tyros och Sidon, hade människorna där ångrat sin synd och vänt om till Gud för länge sedan. Jag försäkrar er, att på domens dag ska både Tyros och Sidon få ett lindrigare straff än ni! Och ni, Kafarnaums invånare, tror ni att ni ska bli upphöjda till himlen? Nej, ner till helvetet ska ni störtas." Sedan sa han till sina efterföljare: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar Gud, eftersom Gud har sänt mig." När de 72 efterföljarna sedan kom tillbaka, kunde de glada berätta: "Herre, till och med de onda andarna lyder oss när vi driver ut dem i ditt namn." "Ja", sa han till dem, "jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt! Och jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och krossa dem, och makt över fiendens alla styrkor. Inget ska skada er. Men det viktigaste är inte att de onda andarna lyder er, utan att era namn är skrivna i himlen. " Och i samma stund fylldes Jesus av glädje genom Guds heliga Ande och sa: "Jag tackar dig Far, du som är Herre över himlen och jorden, för att du gömmer sanningen för dem som tror sig vara lärda och kloka, men visar den för dem som är som barn. Ja, Far, så har du bestämt." Jesus fortsatte: "Min Far har överlämnat allt åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och de människor som Sonen vill visa honom för." Sedan vände han sig särskilt till sina tolv närmaste efterföljare och sa: "Ni kan vara lyckliga som har fått se och uppleva allt detta. Jag säger er, att många profeter som framförde Guds budskap, och många kungar, har velat se och höra det som ni nu får vara med om, men de fick aldrig göra det." En dag kom en laglärd för att sätta dit Jesus genom en fråga. Han sa: "Mästare, vad ska en människa göra för att få evigt liv?" Jesus svarade: "Vad säger Moses lag om detta? Hur låter budorden?" Mannen svarade: " 'Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd', och: 'Du ska älska din medmänniska som dig själv.' " "Det är riktigt!" sa Jesus till honom. "Gör det så ska du få leva!" Men mannen, som gärna ville visa hur noga han var med att följa Guds vilja, frågade Jesus: "Vem ska egentligen räknas som min medmänniska?" Då svarade Jesus med en berättelse. Han sa: "En jude, som var på väg från Jerusalem till Jeriko, blev överfallen av banditer. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och lämnade honom där halvdöd. Då råkade en judisk präst komma förbi. Men när han såg mannen ligga där gick han bara åt sidan och fortsatte att gå. Efter en stund kom en tempeltjänare till platsen, och han gjorde precis likadant. Trots att han såg mannen ligga där, gick han bara åt sidan och fortsatte att gå. Då kom en samarier, som också var på resa, och när han såg den misshandlade mannen fylldes han av medlidande. Samariern gick fram till honom, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna och förde honom till ett värdshus, där han vakade över honom hela natten. Nästa dag, när han måste resa vidare, betalade han värdshusvärden två dagslöner och sa: 'Var snäll och ta hand om mannen, och om räkningen går på mer än det här, så ska jag betala resten när jag kommer tillbaka.' " Sedan frågade Jesus den laglärde: "Vilken av dessa tre tycker du betedde sig som en sann medmänniska mot den misshandlade mannen?" "Den som visade medlidande naturligtvis", svarade den laglärde. Då sa Jesus: "Just det. Gå iväg och gör likadant, du också." När Jesus och hans efterföljare fortsatte sin vandring mot Jerusalem, kom de till en by, där de blev inbjudna av en kvinna som hette Marta. Marta hade en syster som hette Maria, som genast slog sig ner på golvet och lyssnade till vad Herren Jesus hade att säga. Men Marta var stressad och tänkte mest på vad hon skulle ge gästerna. Därför gick hon fram till Jesus och sa: "Herre, är det inte orättvist att min syster bara sitter där, medan jag måste göra allt arbete själv? Säg till henne att hon kommer och hjälper mig." Men Herren sa till henne: "Kära Marta, du har så mycket bekymmer, och oroar dig för så mycket! Men egentligen finns det bara en sak som är riktigt viktig. Maria har upptäckt vad det är, och jag tänker inte ta det ifrån henne." En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be, och när han hade slutat kom en av hans efterföljare fram till honom och sa: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes döparen lärde sina efterföljare att be." Då sa Jesus: "Så här ska ni säga: Far i himlen, vi ber att du ska bli ärad. Kom och regera bland oss. Ge oss den mat vi behöver, dag för dag, och förlåt oss att vi har syndat mot dig, för vi förlåter själva alla dem som gör fel mot oss. Och låt oss inte utsättas för frestelser." Sedan fortsatte Jesus att undervisa om bön genom att berätta olika bilder. Han sa: "Tänk dig att du går till en vän mitt i natten och knackar på hos honom och säger: 'Kan du låna mig tre brödkakor. En av mina vänner har just kommit på besök, och jag har inget att bjuda honom på.' Då kanske vännen svarar inifrån huset: 'Stör mig inte! Dörren är redan låst och vi har gått och lagt oss. Barnen kan vakna om jag går upp. Jag kan inte hjälpa dig den här gången.' Men om du bara fortsätter att knacka, så försäkrar jag dig att han kommer att stiga upp och ge dig allt du behöver, kanske inte för att du är hans vän, men för att han ska slippa att skämma ut sig. Det är likadant med bönen: Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka och dörren ska öppnas. För alla som ber, de får, och alla som söker, de finner. Och för var och en som knackar ska dörren öppnas. Du som är pappa, inte ger du väl ditt barn en orm när det ber om en fisk, eller en skorpion när det ber om ett ägg? Naturligtvis inte! Men om nu ni, som är onda och hårdhjärtade, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Far i himlen ge sin heliga Ande till dem som ber honom om det?" En annan gång befriade Jesus en man från en ond ande som hade gjort honom stum. Och när den onda anden for ut, började mannen tala. Folk blev alldeles häpna, men några sa: "Han driver ut de onda andarna med hjälp av Satan, de onda andarnas kung!" Några andra krävde att han skulle ge dem ett tecken från Gud som bevis på att han handlade med hjälp av Guds kraft. Men Jesus förstod vad de var ute efter, och sa därför: "Ni vet ju att ett rike, där man strider mot varandra, snart går under och ligger öde. Om det alltså är sant som ni säger, att Satan ger mig kraft att driva ut de onda andarna, då strider han ju mot sig själv. Hur ska han då kunna fortsätta att styra sitt rike? Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Satan, vilken kraft använder då era egna anhängare när de driver ut dem? Kanske de kan svara på era anklagelser! Men om det är med Guds kraft jag driver ut de onda andarna, då har ju Gud börjat regera bland er. Så här är det: Satan är som en stark man som bevakar sitt hus med hjälp av vapen, och ingen kan stjäla något från honom. Det är först om någon starkare dyker upp och besegrar honom och tar vapnen ifrån honom som man kan ta hans ägodelar. Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte hjälper mig i mitt arbete, han motarbetar mig." Sedan förklarade Jesus: "När en ond ande drivs ut ur en människa, irrar den oroligt omkring i öknen och letar efter ett nytt offer. Hittar den då ingen säger den: 'Jag vänder tillbaka till den människa jag kom ifrån.' Och när den gör det och finner hennes hjärta rent och iordningställt, letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans tar de sedan kontrollen över människan, och hon får det långt värre än hon hade det förut." Medan han talade ropade en kvinna i folkmassan: "Lycklig är den kvinna som har fått föda och amma dig." Men han svarade: "Säg istället: Lyckliga är de som får höra Guds budskap och tar vara på det." Från alla håll trängde sig nu folk på, och Jesus talade till dem och sa: "Detta släkte är ett ont släkte som inte vill tro. De kräver ett tecken, men det enda tecken de ska få se är det som hände med Jona. Det Jona fick vara med om bevisade för Nineves invånare att Gud hade sänt honom. På samma sätt ska det som jag, Människosonen, får gå igenom, bevisa för detta släkte att Gud har sänt mig. Söderns drottning ska på domens dag träda fram som vittne mot detta släkte och döma det, för hon kom från ett avlägset land för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo, och ni vägrar att tro på honom. Också invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå från de döda tillsammans med er och döma er, för de övergav sitt onda levnadssätt och vände sig till Gud när de hörde Jona framföra Guds budskap. Men här finns en som är större än Jona, och ni vägrar att tro på honom. När man tänder en lampa gömmer man den inte i ett hörn eller täcker över den, utan man ställer den så att alla som kommer in kan se ljuset. Ditt öga är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt, släpper det in ljuset. Men om ditt öga är förstört stänger det ute ljuset, så att det blir mörkt i ditt inre. Se därför till att det ljus du tror dig ha, inte i själva verket är mörker. Om allt inom dig är ljus och ingen del ligger i mörker, kommer ditt inre att bada i ljus, som när en lampa låter sitt sken flöda över dig." Medan Jesus höll på att tala till folket, passade en av fariseerna på att bjuda hem honom på mat, och Jesus följde med. Men när han kom in slog han sig ner vid bordet utan att först ha tvättat sig, som den judiska seden kräver. Detta förvånade farisén mycket. Då vände sig Herren Jesus till honom och sa: "På utsidan är ni fariseer lika fläckfria som de bägare och fat ni rengör så noga innan ni dricker och äter ur dem. Men inom er är ni fulla av girighet och ondska. Förstår ni då inte att Gud har skapat både utsidan och insidan? Nej, ta det som finns i era bägare och på era fat och ge till de fattiga, så ska också ert inre bli rent inför Gud. Olycka ska drabba er fariseer! Ni ger Gud en tiondel av minsta lilla kryddväxt, som mynta och vinruta, och av alla grönsaker, men ni struntar fullständigt i att älska Gud och vara rättvisa mot människor. Visst ska ni ge Gud en tiondel av allt, men glöm inte det som är allra viktigast. Olycka ska drabba er fariseer, som älskar att sitta på främsta raden i gudstjänsterna, och bli hälsade med respekt på torgen! Olycka ska drabba er, för ni är som omarkerade gravar, som människor trampar på utan att märka något. Utan att veta om det, kommer människorna i kontakt med er ondska." "Mästare", sa en man i samlingen, en av de laglärda, "när du talar så där förolämpar du oss också." "Ja, olycka ska drabba er laglärda också", sa Jesus, "för ni ställer omöjliga krav på människorna, men gör inget för att hjälpa dem att uppfylla det ni kräver. Olycka ska drabba er som reser gravmonument över profeterna som framförde Guds budskap, över dessa som era förfäder mördade! Ni håller med era förfäder om att det de gjorde var rätt, och ni skulle själva ha gjort detsamma. De dödade profeterna, och ni bygger gravar över dem. Därför har Gud i sin vishet sagt: 'Jag ska sända dem profeter som framför mitt budskap, och andra som är mina sändebud. Några ska de döda och andra ska de förfölja.' Men därför ska också detta släkte få stå till svars för morden på alla de profeter som dödats sedan världens skapelse, ända från Abel till Sakarja, han som blev mördad mellan altaret och templet. Ja, jag säger er att detta släkte som inte vill tro ska ställas till svars för allt detta. Olycka ska drabba er laglärda, som genom er undervisning stänger människor ute från sanningen om Gud. Ni har själva inte förstått den sanning som kan rädda er, och ni hindrar andra från att lära känna den." Fariseerna och laglärarna blev rasande, och när han gick därifrån började de överösa honom med besvärliga frågor för att få honom att säga något som de kunde arrestera honom för. Under tiden hade folk samlats i tusental, så att de höll på att trampa ner varandra. Men Jesus vände sig först till sina efterföljare och varnade dem: "Akta er för fariseernas lära, som sprider sig som jästen i en deg. De är falska människor som bara låtsas lyda Gud. Men en dag ska sanningen komma fram. Då ska det som är gömt bli känt för alla. Det ni har sagt i mörkret ska höras i dagsljuset, och det ni har viskat i någons öra kommer att ropas ut från hustaken! Till er som är mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som vill döda er, men sedan inte kan göra något mer. Jag försäkrar er, att det finns bara en som har sådan makt att man behöver vara rädd för honom, och det är Gud, han som har makt både att döda och sedan kasta i helvetet. Men inte en enda sparv, hur lite den än är värd, är glömd av Gud. Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans. Jag försäkrar er, att om någon öppet bekänner att han tillhör mig, Människosonen, ska jag inför Guds änglar bekänna att han tillhör mig. Men den som öppet förnekar mig ska själv bli förnekad inför Guds änglar. Ändå är det så, att den människa som säger något mot mig, Människosonen, kan få förlåtelse, men den som hädar Guds heliga Ande kommer aldrig att bli förlåten. När man drar er inför domstol i synagogorna, och ni blir förhörda av makthavare och domare, så oroa er inte för hur ni ska försvara er eller för vad ni ska säga. Guds heliga Ande kommer i samma stund att låta er veta exakt vad ni behöver säga." Då ropade någon i folkmassan: "Mästare, säg till min bror att han ska dela arvet efter vår pappa med mig." Men Jesus svarade: "Min vän, vem har satt mig till domare, så att jag kan avgöra tvister mellan er?" Sedan sa han till dem alla: "Akta er för habegäret! Om en människa har aldrig så mycket pengar, kan hon ändå inte köpa det eviga livet." "En rik lantbrukare hade fått en stor skörd. Hans lador var så överfulla att det inte gick att få in mer, och han gick därför och funderade på vad han skulle göra. Till slut sa han: 'Nu vet jag, jag river ner mina gamla lador och bygger större. Då får jag plats både med skörden och med allt annat jag äger. Sedan kan jag slå mig till ro och säga till mig själv: Nu har du samlat så mycket att det räcker i många år. Koppla av nu! Ät, drick och roa dig!' Men Gud sa till mannen: 'Din dåre, redan inatt ska du dö! Vem ska då få allt som du har sparat ihop.' Så går det för den som samlar rikedomar på jorden men är fattig i Guds ögon." Sedan vände sig Jesus till sina efterföljare igen och sa: "Därför säger jag er: Oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat att äta och kläder att ta på er. Det finns viktigare saker i livet än mat och kläder. Titta på korparna! De oroar sig inte för vad de ska äta. De varken sår eller skördar, eller skaffar förråd eller lador, men Gud ger dem ändå mat. Är ni inte mycket mer värda för honom än vad fåglarna är? Vad tjänar det till att oroa sig? Kan det förlänga era liv med en enda timma? Naturligtvis inte! Men om ni nu inte ens klarar så lite, varför oroar ni er då för allt annat? Titta på liljorna hur de växer. De arbetar inte och tillverkar inga kläder. Ändå försäkrar jag er, att inte ens kung Salomo i all sin prakt var så vackert klädd som de. Men om Gud nu ger så underbara kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Litar ni fortfarande så lite på Gud? Grubbla inte över vad ni ska äta och dricka. Oroa er inte för sådant. Gör inte som de människor här i världen som inte känner Gud. De jagar efter allt detta och oroar sig hela tiden. Men er Far i himlen vet redan vad ni behöver. Han kommer att med glädje ge er allt detta, om ni bara först och främst ser till att han får regera bland er. Var alltså inte rädda för framtiden, min lilla hjord av efterföljare. Er Far i himlen har beslutat att ni ska få vara hans eget folk. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Då samlar ni er en skatt i himlen, i en plånbok som aldrig slits ut. Där är skatten i säkert förvar, ingen kan stjäla den och den behåller sitt värde. Om er skatt finns i himlen då kommer också ert hjärta och era tankar att vara där. Var ständigt beredda och redo att tjäna. Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från en bröllopsfest. De håller sig vakna och beredda så att de snabbt ska kunna öppna dörren för sin herre när han knackar. Och en särskild belöning väntar dem som är beredda när deras herre kommer. Ja, jag försäkrar er, att han ska själv göra sig redo att tjäna, och han ska låta dem som är beredda få slå sig ner vid bordet för att äta medan han passar upp på dem. Kanske kommer han inte förrän vid midnatt eller till och med strax före gryningen. Men en särskild belöning väntar dem som är beredda. Låt mig ta ett annat exempel: Om husägaren bara visste när tjuven tänkte komma, skulle han självklart hindra honom från att bryta sig in. Var beredda ni också, för jag, Människosonen, kommer tillbaka när ni minst av allt väntar det." Petrus frågade: "Herre, talar du bara till oss, eller gäller detta alla?" Jesus svarade då med en bild och sa: "Jag talar till var och en som är lik en klok och pålitlig tjänare, som av sin herre har fått i uppgift att se till att de andra tjänarna får mat när de behöver. Lycklig är den tjänaren om hans herre kommer hem och får se att han gör det han ska. Jag lovar er, att en sådan trogen tjänare ska få ansvar för allt hans herre äger. Men om tjänaren säger till sig själv: 'Min herre kommer säkert inte än på ett tag', och sedan börjar misshandla de andra tjänarna och leva livets glada dagar och dricka sig full, då ska hans herre komma helt plötsligt en dag då han inte alls väntar honom. Och hans herre ska döda honom och låta honom dela straffet med dem som vägrar att lyda Gud. Den tjänare som känner till sin herres vilja, men ändå inte följer den utan struntar i det hans herre har befallt honom, han ska få ett hårt straff. Men den som inte är medveten om att han handlar fel ska få ett lindrigare straff. Ju större uppgift en tjänare har fått, desto mer kommer att krävas av honom, eftersom hans ansvar också är större. Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och jag önskar att min uppgift var slutförd. Men mycket lidande väntar mig, och jag plågas svårt innan det är över. Tror ni att jag har kommit för att skapa frid på jorden? Nej, snarare strid och splittring! Om fem personer bor i ett hus, kommer de i fortsättningen att leva splittrade. Tre kommer att ta ställning för mig och två emot mig, eller kanske tvärtom. Far och son, mor och dotter, svärmor och svärdotter ska alla vara emot varandra." Sedan vände han sig till folket och sa: "När ni ser molnen torna upp sig i väster, så säger ni: 'Nu blir det regn.' Och det blir det också. När det blåser sydliga vindar säger ni: 'Idag blir det förskräckligt hett!' Och det blir det. Ni falska människor som bara låtsas lyda Gud! Ni har lätt för att tyda de tecken ni ser på himlen och i naturen, men de händelser som utspelas mitt framför era egna ögon, dem kan ni inte förstå. Varför avgör ni inte själva vad som är rätt? Om någon anklagar dig för att inte ha betalat tillbaka en skuld, och du är på väg med din motpart till domstolen, försök då komma överens med honom innan ni är framme. Annars kanske han drar dig inför domaren, som sedan låter sin medhjälpare ta hand om dig och sätta dig i fängelse. Och jag försäkrar dig att du måste stanna där tills du betalt allt du är skyldig." Just då kom någon och berättade för Jesus att landshövdingen Pilatus hade dödat flera judar från Galileen, medan de offrade i templet i Jerusalem. Jesus frågade då: "Tror ni att de var större syndare än de andra människorna i Galileen? Var det därför de fick lida? Nej! Men jag försäkrar er, att om ni inte lämnar synden och vänder om till Gud, så ska ni också mista livet. Och hur var det med de 18 människor som dog när tornet i Siloa föll över dem? Var de större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej! Men jag försäkrar er, att om ni inte lämnar synden och vänder om till Gud, så ska ni också mista livet." Sedan berättade Jesus en bild för att illustrera detta. Han sa: "En man planterade ett fikonträd i sin trädgård. Och med jämna mellanrum kom han för att se om det fanns någon frukt på det, men han blev alltid lika besviken. Till sist bad han sin trädgårdsmästare att hugga ner trädet. 'Jag har väntat i tre år, och det har inte blivit ett enda fikon på det!' sa han. 'Det är bättre att jag planterar något annat där istället.' Men trädgårdsmästaren bad: 'Herre, ge det en chans till. Låt det stå kvar, så ska jag sköta om det och ge det ordentligt med gödning. Kanske blir det fikon på det nästa år. Om inte, så hugger jag ner det då.' " En vilodag när Jesus undervisade i synagogan, fanns där en kvinna som var handikappad på grund av en ond ande. Hon hade gått framåtböjd i 18 år, och kunde inte räta på ryggen. När Jesus fick se henne, kallade han på henne och sa: "Kvinna, du är fri från din sjukdom!" Sedan la han händerna på henne, och genast rätade hon på ryggen och började hylla Gud. Men synagogföreståndaren blev arg över att Jesus botade henne på vilodagen. "Det finns sex dagar i veckan då man får arbeta", sa han till folket. "Ni kan komma och bli botade på dem, men inte på vilodagen!" Då svarade Jesus: "Ni falska människor som bara låtsas lyda Gud! Finns det en enda av er här som inte arbetar på vilodagen? Ni löser ju era oxar och åsnor från krubban och leder ut dem och ger dem vatten? Men här har vi en judisk kvinna som Satan hållit bunden i 18 år, och så vill ni hindra henne från att bli löst från sin plåga bara för att det är vilodag!" Det fick hans fiender att skämmas, men folket gladde sig över de stora under han gjorde. Sedan sa Jesus: "Hur blir det där Gud regerar? Hur ska jag beskriva det? Jo, det blir som när en man sår ett litet senapsfrö i en trädgård. Det växer och blir ett träd, och fåglarna bygger bo bland grenarna. Där Gud regerar blir det också som när en kvinna blandar in jäst i degen då hon bakar. Hon tar lite jäst och blandar in den i en stor mängd mjöl och arbetar ihop degen. Sedan påverkar jästen hela degen." På sin väg mot Jerusalem gick Jesus genom olika städer och byar och undervisade. Jesus sa då till folket: "Den som vill bli räddad måste gå in genom den trånga porten. Gör därför allt för att komma in genom den. Sanningen är, att många ska försöka men inte lyckas. Och när husets herre väl har stigit upp och låst porten är det för sent. Om ni då står utanför och bankar och ropar: 'Herre, öppna för oss!' så ska han svara: 'Jag känner er inte.' Kanske säger ni då: 'Men vi har ju ätit och druckit tillsammans med dig. Och du gick omkring på våra gator och undervisade!' Men han ska svara: 'Har jag inte redan sagt att jag inte känner er eller vet varifrån ni är! Försvinn härifrån, ni onda människor!' Ja, ni ska gråta av ångest och förtvivlan när ni blir utestängda från Guds nya värld, och ser Abraham, Isak och Jakob därinne tillsammans med alla profeterna som framförde Guds budskap. Och människor ska komma från jordens alla länder och vara med på festen i Guds nya värld. Då ska de som idag har låg status vara bland de främsta, medan andra, som idag är betydelsefulla, måste hålla sig i bakgrunden." Just då kom några fariseer till honom och sa: "Gå genast härifrån, för Herodes tänker döda dig!" Jesus svarade: "Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka idag och imorgon, och att jag på den tredje dagen når mitt mål. Ja, idag, imorgon och i övermorgon måste jag fortsätta min vandring, för en profet som framför Guds budskap kan inte bli dödad någon annanstans än i Jerusalem. Åh, ni Jerusalems invånare, som mördar profeterna och stenar andra som Gud sänder till er med sitt budskap. Hur ofta har jag inte velat samla er, precis som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni lät mig inte göra det. Nu får ni själva ta hand om ert tempel. Ja, jag säger er, att ni kommer inte att få se mig igen förrän ni säger: 'Vi ärar dig som är sänd av Herren. ' " En vilodag var Jesus hembjuden på mat till en farisé som var medlem i det judiska rådet. Och man kollade honom noga, eftersom det fanns en man där som led av svår svullnad i kroppen. Plötsligt ställde sig mannen framför Jesus. Och Jesus vände sig då till fariseerna och de laglärda och frågade dem: "Tillåter Moses lag att man botar någon på vilodagen?" Men de vägrade att svara. Då rörde Jesus vid den sjuka mannen och botade honom och lät honom gå. Sedan sa han till dem: "Hur gör ni själva på vilodagen? Om någon av er har ett barn eller kanske en oxe som ramlar i en brunn, drar ni då inte genast upp dem, även om det skulle råka vara vilodag?" Men det kunde de inte svara på. När Jesus såg att alla gästerna försökte hamna så nära värden som möjligt när man skulle slå sig ner vid bordet, gav han dem det här rådet: "Om du blir bjuden på bröllop så sträva inte efter att få den främsta platsen. Det kan ju komma någon som är mer respekterad än du, och då kommer värden och säger: 'Kan du vara snäll och lämna din plats åt den här personen.' Då måste du generad söka upp en plats längst ner vid bordet. Gör istället så här. Välj en plats längst ner. När värden då ser dig kanske han säger: 'Min vän, det finns en bättre plats här framme för dig!' Då kommer du att bli hedrad inför alla de andra gästerna. För den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv ska bli upphöjd." Sedan vände Jesus sig till farisén som hade bjudit in honom, och sa: "När du bjuder till fest, så bjud inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, för då blir din enda belöning att de bjuder tillbaka. Nej, bjud istället de som är fattiga och handikappade, förlamade och blinda. Eftersom de inte kan bjuda tillbaka, ska Gud då belöna dig den dag han uppväcker de döda och belönar dem som har följt hans vilja." En man som var med vid bordet och hörde detta, utropade då: "Lycklig är den som får komma till festen i Guds nya värld." Då svarade Jesus med en berättelse. Han sa: "En man ordnade en stor fest och bjöd in många gäster. När det sedan var dags för festen sände han iväg sin tjänare till de inbjudna för att säga: 'Allt är klart, välkomna till festen.' Men alla kom med ursäkter. En sa: 'Jag har just köpt en åker och måste gå och inspektera den. Förlåt att jag inte kan komma!' En annan sa: 'Det går tyvärr inte. Jag har just köpt fem par oxar och vill se vad de duger till.' En tredje bad om ursäkt och sa: 'Jag har just gift mig. Du förstår säkert att jag inte kan komma.' När tjänaren efter ett tag kom tillbaka och berättade vad de hade sagt, blev hans herre arg och befallde honom att genast gå ut på alla gator och gränder i hela staden och hämta fattiga och handikappade, blinda och förlamade. Men tjänaren kom tillbaka och sa: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men det finns fortfarande platser kvar.' Då sa mannen till sin tjänare: 'Gå ut överallt på vägar och stigar och uppmana alla att komma, så att mitt hus blir fullt. Men jag säger er, att ingen av dem som jag bjöd första gången ska få vara med på festen.' " Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: "Den som kommer till mig måste älska mig mer än något annat, mer än föräldrar och fru eller man och barn och syskon, ja, till och med mer än livet självt, annars kan han inte vara min efterföljare. Den som inte följer mitt exempel och är beredd att dö kan inte vara min efterföljare. Ni måste beräkna kostnaden. Låt mig förklara med en bild: Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och räknar ut om han har tillräckligt med pengar för att avsluta bygget? Jo, självklart, annars kanske han inte kommer längre än till grunden, och då blir han utskrattad. 'Titta på den där mannen', kommer folk hånfullt att säga. 'Han började bygga, men pengarna tog slut innan han var färdig!' Tänk er också bilden av en kung som tänker dra ut i krig mot en annan kung. Sätter han sig inte först ner och funderar på om hans armé med 10 000 man är stark nog att besegra den fiende som kommer emot honom med 20 000 man? Visar det sig vara omöjligt, sänder han istället ut medlare för att be om fred, medan fiendetrupperna fortfarande är långt borta. Man kan alltså inte bli min efterföljare, om man inte är beredd att ge upp allt man äger för min skull. Den som är beredd att följa mig vad det än kostar, blir ett salt som bevarar världen från förruttnelse. Men till vilken nytta är salt om det förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Nej, det duger inte ens till jordförbättring eller till att slängas på gödselhögen. Det måste kastas bort. Lyssna noga och försök att förstå!" Tullindrivarna och andra ökända syndare kom ofta för att lyssna till Jesus när han talade. Detta retade fariseerna och laglärarna, som kritiserade Jesus för att han umgicks med så dåliga människor, och till och med åt med dem. Men då förklarade Jesus genom att berätta en bild. Han sa: "Om någon av er har 100 får och plötsligt upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de 99 andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det? Jo, och när han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar. Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får. Jag försäkrar er, att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder tillbaka till Gud, än över 99 människor som följer Guds vilja och inte behöver vända tillbaka." Jesus tog också ett annat exempel: "Om en kvinna har tio värdefulla silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det? Och kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne? På samma sätt gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder tillbaka till Gud." Jesus berättade sedan en tredje bild för dem. Han sa: "En man hade två söner. Den yngre sa till sin pappa: 'Jag vill ha min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör.' Och pappan gick med på att dela sin egendom mellan sönerna. Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt och omoraliskt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. Men en svår hungersnöd drabbade landet, och han började svälta. I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och mannen skickade ut honom för att vakta svin. Till slut var han så hungrig, att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något. Då insåg han äntligen hur dum han varit och sa till sig själv: 'Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.' Och så gick han tillbaka hem till sin pappa. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans pappa honom och fylldes av kärlek och medlidande. Och han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom. Sonen utbrast: 'Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.' Men hans pappa sa till tjänarna: 'Skynda er! Ta fram mina finaste kläder och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en stor fest. För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.' Och så började festen. Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig huset hörde han redan på långt håll ljudet av musik och dans. Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit tillbaka, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira att han har kommit hem välbehållen.' Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans pappa gick därför ut och försökte övertala honom att komma in, men han svarade: 'Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner. Men nu kommer den där slösaren hem, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, och då firar du det med att slakta gödkalven!' 'Lugna dig, min son', sa pappan till honom. 'Du och jag är alltid tillsammans, och allt jag äger är ditt. Men nu måste vi vara glada och fira det som har hänt, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.' " För sina efterföljare berättade Jesus också en annan bild. Han sa: "En rik man hade en förvaltare som skötte hans affärer, men ett rykte började spridas om att mannen förskingrade hans pengar. Arbetsgivaren kallade därför till sig mannen och sa: 'Vad är det jag hör om dig! Gör i ordning din redovisning, för jag tänker avskeda dig.' Förvaltaren tänkte då för sig själv: 'Vad ska jag göra om jag måste sluta som förvaltare? Gräva diken orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Men nu har jag en idé, som ska ge mig gott om vänner den dag jag måste lämna mitt arbete.' Sedan bjöd han in alla dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar, och började diskutera med dem en efter en. Han frågade den förste: 'Hur mycket är du skyldig?' '100 krus olivolja', svarade mannen. Då sa förvaltaren: 'Här är skuldebrevet du skrev under. Riv sönder det och skriv ett nytt på 50 krus istället.' Sedan frågade han nästa person: 'Och hur mycket är du skyldig honom?' '100 tunnor vete', svarade han. 'Här', sa förvaltaren, 'ta ditt skuldebrev och skriv 80 tunnor istället!' Den rika mannen var tvungen att beundra den oärliga förvaltaren för hans smarthet. Och det är sant att den här världens människor är smartare mot varandra, än vad de människor är som tillhör Gud. Ja, det rådet ger jag er, att använda era pengar till att hjälpa andra, så att ni blir välkomnade hos Gud för evigt den dag pengarna förlorar sitt värde. Bara den som är ärlig i småsaker kommer att vara ärlig när det gäller stora saker. Fuskar man i småsaker, kommer man också att fuska när det gäller stora saker. Men om ni är opålitliga i fråga om pengar, vem vill då låta er ta hand om det som verkligen är något värt? Och om ni inte är att lita på när det gäller andra människors pengar, vem vill då ge er egna pengar att förvalta? Ingen tjänare kan tjäna två herrar samtidigt, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att älska den förste och hata den andre. Ni måste alltså välja. Ni kan inte tjäna Gud och samtidigt älska pengar. " När fariseerna hörde detta hånade de Jesus, för de var mycket glada i pengar. Men Jesus sa till dem: "Ni gör allt för att människorna ska tro att ni följer Guds vilja, men Gud vet hur onda ni är. Det som gör intryck på människor är sådant som Gud hatar." Jesus sa också: "Fram till den dag då Johannes döparen började tala till folket, var det de nedskrivna orden i Moses lag och profeterna som var folkets vägvisare. Men sedan dess sprids det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och alla tränger på för att få vara med. Fast det betyder inte att lagen har slutat att gälla. Nej, så länge himlen och jorden finns kvar kommer varje ord i lagen att vara giltigt. Fortfarande gäller att den man som skiljer sig från sin fru och gifter om sig med en annan, han är otrogen. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna gör så att hon är otrogen." Jesus berättade: "Det var en gång en rik man, som var mycket välklädd och varje dag levde i lyx och överflöd. Samtidigt låg en tiggare som hette Lasaros vid hans port, full av sår. Lasaros längtade efter att få några rester från den rika mannens bord. Ja, hundarna kom till och med och slickade hans sår. Till slut dog tiggaren och fördes av änglarna till Abraham, till den plats där inget lidande finns. Den rika mannen dog också och blev begravd, Långt borta fick han då se Abraham, och Lasaros som satt bredvid honom. 'Fader Abraham', ropade han. 'Ha medlidande med mig! Skicka Lasaros hit för att doppa fingertoppen i vatten och svalka min tunga. Jag plågas svårt i dessa lågor.' Men Abraham sa till honom: 'Min son, kom ihåg att du under din livstid hade allt du önskade dig, medan Lasaros inte hade något. Nu är han här för att tröstas, medan du får plågas. Dessutom finns det en stor klyfta som skiljer oss åt. Ingen härifrån kan ta sig över till dig, och ingen kan heller komma över hit.' Då sa den rika mannen: 'Fader Abraham, skicka honom då åtminstone till mina fem bröder för att varna dem för detta plågornas ställe, så att de slipper komma hit när de dör.' Men Abraham sa: 'De kan lyssna till vad Gud har sagt genom Moses lag och profeterna.' Den rika mannen svarade: 'Nej, fader Abraham, det bryr de sig inte om. Men om någon kommer till dem från de döda, då vänder de om till Gud!' Men Abraham sa: 'Om de inte vill lyssna till det som Gud har sagt genom Moses lag och profeterna, så kommer de inte att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.' " En dag varnade Jesus sina efterföljare och sa: "Det kommer alltid att finnas sådant som frestar människor att synda. Men olycka ska drabba den som frestar andra. Ja, det skulle vara bättre för honom att bli kastad i havet med en stor sten runt halsen, än att han ska leva kvar och kunna vilseleda någon av dessa som med ett barns tillit tror på mig. Om en människa har handlat fel, så tillrättavisa henne, och förlåt henne om hon ångrar sig. Ja, även om hon handlar fel mot dig sju gånger om dagen och sju gånger ångrar sig och ber om förlåtelse, så ska du förlåta henne." En dag sa de närmaste efterföljarna till Herren Jesus: "Vi behöver mer tro. Tala om för oss hur vi ska få det." "Mer tro?", svarade Herren. "Om er tro bara var så stor som ett senapsfrö, skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där borta: 'Ryck upp dig själv med rötterna och kasta dig i havet!' Och det skulle lyda er." Jesus sa också: "Tänk er att ni har en tjänare som kommer hem efter att ha plöjt på åkern eller vallat fåren. Inte säger ni då till honom: 'Slå dig genast ner vid bordet och ät.' Nej, ni säger: 'Gör i ordning kvällsmaten åt mig och passa upp mig medan jag äter. Sedan kan du själv äta och dricka.' Ni skulle heller inte tacka tjänaren, för han gjorde ju bara det han fick order om. Detsamma gäller er. När ni gjort allt ni fått befallning om, ska ni säga: 'Vi är vanliga enkla tjänare, vi har bara gjort vår plikt.' " På sin fortsatta vandring mot Jerusalem kom Jesus till gränsen mellan Galileen och Samarien. Där gick han in i en by, och plötsligt kom tio spetälska emot honom. De stannade en bit bort och ropade: "Herre Jesus, ha medlidande med oss!" Då såg han på dem och sa: "Gå till prästerna och låt dem undersöka er!" Och medan de var på väg dit blev de friska! En av dem kom tillbaka till Jesus när han såg att han blivit frisk, och han ropade högt och hyllade Gud. Sedan kastade han sig ner framför Jesus med ansiktet mot marken och tackade honom. Och den mannen var från Samarien. Jesus frågade då: "Var det inte tio personer som blev friska? Var är de andra nio? Är det bara den här främlingen som har kommit tillbaka för att tacka Gud?" Och till mannen sa han: "Res dig upp och gå. Din tro har hjälpt dig." En dag frågade fariseerna Jesus när Gud skulle ge dem en kung som kunde regera över dem. Men Jesus svarade dem: "Gud själv regerar redan bland människorna, men inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina fysiska ögon. Man kan inte säga: 'Här är vår kung', eller: 'Där är vår kung'. Nej! Gud regerar inom er. " Senare förklarade han detta närmare för sina efterföljare och sa: "Det ska komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda dag tillsammans med mig, Människosonen, i Guds nya värld, men ni ska inte få det. Man ska säga till er: 'Han har kommit tillbaka. Där är han', eller: 'Här är han'. Men tro det inte och gå inte dit. För när jag, Människosonen, verkligen återvänder blir det lika tydligt som när blixten flammar till över himlen och lyser upp hela horisonten. Men innan detta händer måste jag lida svårt och bli avvisad av detta släkte som inte vill tro. När jag, Människosonen, kommer tillbaka ska världen vara lika sorglös som på Noas tid. Då åt man och drack och gifte sig ‑ allt var precis som vanligt ‑ ända till den dag då Noa gick in i arken och den väldiga översvämningen kom och dränkte dem allihop. Likadant var det på Lots tid. Människorna höll på med sina dagliga sysslor. De åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, ända till den morgon då Lot lämnade Sodom. Då regnade eld och svavel från himlen och dödade dem allihop. Precis så ska det vara när jag, Människosonen, kommer tillbaka. Den dagen får den som är uppe på taket och har vad han äger inne i huset inte gå in i huset för att packa, och den som är ute på åkern får inte först springa hem. Kom ihåg vad som hände med Lots fru! Den som klamrar sig fast vid livet ska förlora det, men den som förlorar sitt liv för Gud ska rädda det. Ja, den natten ska två personer sova i samma säng; den ena tas med, den andra lämnas kvar. Två kvinnor ska mala mjöl tillsammans; den ena tas med, den andra lämnas kvar. " Då frågade hans efterföljare: "Herre, var någonstans kommer detta att hända?" Jesus svarade: "Det ska vara lika tydligt som när gamarna samlas runt en död kropp." En gång, när Jesus ville visa sina efterföljare hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här bilden för dem: "I en stad fanns det en domare, en ond man som inte visade respekt för vare sig Gud eller människor. I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: 'Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.' Under lång tid struntade han i henne, men till slut började hon gå honom på nerverna. Då sa han till sig själv: 'Visserligen brukar jag inte visa respekt för vare sig Gud eller människor, men den här kvinnan gör mig galen. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Jag är trött på hennes ständiga tjat!' " Sedan sa Herren Jesus: "Om till och med en så ond och orättvis man som denna domare kan ge med sig, tror ni inte då att Gud vill ge rätt åt dem som tillhör honom, när de ber till honom dag och natt? Jo, jag försäkrar er att han inte ska låta dem vänta. Men frågan är: Kommer jag, Människosonen, att hitta någon som tror, den dag jag kommer tillbaka?" En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: "Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: 'Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.' Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: 'Gud, förlåt mig, jag är en syndare!' Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas." Några föräldrar kom också fram till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem och be för dem. Men hans efterföljare fick se det och körde bort dem. Då kallade Jesus till sig barnen och sa till sina efterföljare: "Skicka inte iväg dem. Låt barnen komma till mig, för alla som vill tillhöra Guds eget folk måste bli som de. Ja, jag försäkrar er, att den som inte blir som ett litet barn kommer överhuvudtaget inte att få tillhöra Guds eget folk." En högt uppsatt man frågade Jesus: "Gode mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?" "Varför kallar du mig god?" frågade Jesus. "Det finns bara en som är god, och det är Gud. Och hans bud kan du redan: 'Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ljuga eller vittna falskt, Visa respekt för dina föräldrar. ' " Mannen svarade: "Alla dessa bud har jag hållit ända sedan jag var ung." Då sa Jesus till honom: "Det är bara en sak till du behöver göra. Sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Men när mannen hörde det, gick han bedrövad därifrån, för han var mycket rik. Jesus såg efter honom när han gick och sa sedan till sina efterföljare: "Hur svårt är det inte för den som har pengar att få tillhöra Guds eget folk! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en som är rik att underordna sig Gud så att han får tillhöra Guds eget folk." De som hörde detta utropade: "Vem i all världen kan då bli räddad?" Jesus svarade: "Ingen, mänskligt sett. Men för Gud är allting möjligt!" Då sa Petrus: "Vi har lämnat allt vi ägde för att följa dig." "Ja", svarade Jesus, "och jag försäkrar er, att var och en som lämnar hus eller fru eller man eller syskon eller föräldrar eller barn för att få tillhöra Guds eget folk, han ska få mångdubbelt igen redan här i tiden och dessutom evigt liv i den kommande världen." Jesus samlade sedan sina tolv närmaste efterföljare omkring sig och sa till dem: "Vi är nu på väg till Jerusalem, och där ska allt det som Gud har låtit profeterna skriva om mig, Människosonen, bli verklighet. Jag ska bli förrådd och överlämnad till de romerska myndigheterna, och jag ska bli hånad och misshandlad. De ska spotta på mig och piska mig och till slut döda mig, och på den tredje dagen ska jag uppstå från de döda igen." Men hans efterföljare fattade inte ett dugg. Den verkliga betydelsen av det som Jesus förutsa var gömd för dem, och därför begrep de ingenting. På sin väg mot Jerusalem närmade sig Jesus staden Jeriko, tillsammans med en stor folkmassa. Och då satt där en blind man vid vägkanten och tiggde. Mannen hörde folket komma på vägen och frågade nyfiket vad som stod på. När han då fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: "Jesus, du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med mig!" Folket som gick framför Jesus försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: "Du som ska ärva kung Davids tron, ha medlidande med mig!" När Jesus hörde detta, stannade han och sa till folket att leda fram mannen till honom. Och han frågade honom sedan: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" "Herre", bad mannen, "jag vill kunna se igen!" Då sa Jesus till honom: "Du kan se igen! Din tro har botat dig." Och genast kunde mannen se! Sedan följde han efter Jesus och hyllade Gud, och alla som såg det ärade Gud. Jesus kom sedan in i Jeriko och gick genom staden. Där bodde en man som hette Sackaios. Han var chef för tullindrivarna vid den romerska tullmyndigheten, och en mycket rik man. Sackaios ville gärna få en skymt av Jesus, men han var för kort för att kunna se över folkmassan. Därför sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd vid sidan av vägen, för att kunna se Jesus bättre. Och när Jesus efter en stund kom fram till trädet såg han upp mot Sackaios och ropade: "Sackaios! Skynda dig ner, jag vill bli hembjuden till dig idag!" Då skyndade sig Sackaios ner, och överlycklig tog han emot Jesus. Detta retade folket, som förargat muttrade: "Varför ska han gå hem till en sådan ond och oärlig man?" Men Sackaios ställde sig upp och förklarade för Jesus: "Herre, jag ska ge hälften av det jag äger till de fattiga. Och om jag tagit ut för mycket tull av någon ska jag betala tillbaka fyra gånger så mycket!" Jesus sa då till honom: "Idag har räddningen kommit till dig och din familj, och du har blivit ett äkta Abrahams barn. För jag, Människosonen, har kommit för att söka upp och rädda dem som var förlorade." De som stod runt omkring lyssnade noga på vad Jesus sa, och eftersom de nu var ganska nära Jerusalem, passade han på att korrigera folkets missuppfattning om att han skulle börja regera som kung så snart han kom fram dit. Han berättade för dem: "En man av kunglig släkt gav sig iväg på en lång resa för att krönas till kung och sedan komma tillbaka. Och innan han reste kallade han till sig tio av sina tjänare och gav dem en summa pengar att dela på och förvalta. Han sa: 'Satsa de här pengarna på något som ger mig inkomster. Jag är snart tillbaka.' Men hans landsmän hatade honom, och i protest sände de en delegation efter honom för att meddela att de inte ville ha honom till kung. När han sedan trots allt blivit krönt till kung och kom tillbaka till sitt land, kallade han till sig de tio tjänare som han hade gett pengar och ville ha reda på hur mycket de hade tjänat på sina affärer. Den första mannen kom och rapporterade en väldig vinst. 'Herre, de pengar jag fick att förvalta har tiodubblats', sa han. 'Bra!', utropade kungen. 'Du är en pålitlig tjänare. Du har visat att du kan ta ansvar för lite. Därför ska du nu få ansvar över tio städer.' Nästa man kunde också rapportera en vinst, fem gånger så stor som den ursprungliga summan. Då sa hans herre till honom: 'Du ska få ansvar över fem städer.' Men en av tjänarna lämnade bara tillbaka den summa han hade fått från början och förklarade: 'Jag har förvarat pengarna tryggt, inlindade i en duk. Jag var rädd för dig, herre, eftersom du är en hård man som tar ut det som inte är ditt och skördar det du inte har sått.' Då röt kungen: 'Dina ord avslöjar dig. Du är en lat tjänare! Om du visste att jag var så hård, och att jag tänkte kräva tillbaka mer än du hade fått, varför satte du då inte in mina pengar på en bank, så att jag åtminstone kunde få ränta på dem?' Sedan vände han sig till dem som stod där: 'Ta pengarna ifrån honom och ge dem till mannen som tiodubblade den summa han fick.' 'Men herre', sa de, 'han har ju redan tillräckligt!' 'Det stämmer', sa kungen. 'Men jag försäkrar er, att den som rätt förvaltar det han har fått ska få mer, medan den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla han har. Och mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, dem ska ni föra hit och avrätta här inför mig.' " Då Jesus hade avslutat denna berättelse, fortsatte han sin vandring mot Jerusalem, och han gick framför sina efterföljare. När han kom i närheten av byarna Betfage och Betania vid Olivberget, skickade han iväg två av sina efterföljare och sa: "Gå till byn som ligger rakt framför er. Där inne kommer ni att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. Om någon frågar varför ni tar den så säg bara: 'Herren behöver den.' " De två efterföljarna gick då iväg och hittade åsnan precis som Jesus sagt. Och när de höll på att lösgöra den kom ägarna och frågade: "Vad gör ni? Varför tar ni åsnan?" De svarade: "Herren behöver den." Så tog de åsnan och ledde den till Jesus. Och de la ut sina mantlar på åsnans rygg och hjälpte Jesus upp på den. När han sedan kom ridande, bredde folket ut sina mantlar som en matta framför honom. Och då de närmade sig den plats där vägen började gå nerför Olivberget, satte alla igång att ropa och sjunga och hylla Gud för alla de märkliga under Jesus hade gjort. "Leve kungen! Vi ärar dig som är sänd av Herren! ", jublade de. "Gud har slutit fred med oss! Ära till Gud i höjden!" Men några fariseer i folkmassan sa då till honom: "Mästare, säg åt dina efterföljare att inte ropa så där." Då svarade han dem: "Jag försäkrar er att om de tiger, så kommer stenarna att ropa istället!" När de sedan kom närmare Jerusalem, och han såg staden framför sig, brast han i gråt. "Tänk om du idag hade förstått hur du skulle kunna få frid", sa han. "Men nu är det för sent, friden är utom räckhåll. Det ska komma en tid då dina fiender belägrar dig, omringar dig och anfaller dig från alla håll. De ska jämna dig med marken och invånarna ska dödas. Ja, de ska inte lämna en enda sten kvar på den andra, eftersom du inte tog det tillfälle Gud gav dig." Sedan gick Jesus in på tempelområdet och drev iväg de köpmän som höll till där. Han ropade åt dem: "Gud har sagt i Skriften: 'Mitt hus ska vara en plats där människor kan be.' Men ni har låtit det bli 'ett tillhåll för tjuvar och banditer'." Efter det undervisade han varje dag på tempelplatsen. Översteprästerna och laglärarna och alla folkets ledare försökte hitta ett sätt att göra sig av med honom, men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för han var omtyckt av hela folket, och alla ville lyssna på honom. En dag när Jesus undervisade folket på tempelplatsen och talade till dem om det glada budskapet från Gud, kom översteprästerna och laglärarna och folkets ledare fram till honom. De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget. "Det ska jag strax säga er", sa Jesus, "om ni bara svarar på en annan fråga först. Vad anser ni: när Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte?" De började genast diskutera med varandra och sa: "Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi påstår att Gud inte hade sänt honom, då kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet som framförde Guds budskap." Därför svarade de till slut: "Vi vet inte." Då sa Jesus till dem: "I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör." Sedan vände sig Jesus till folket igen och berättade en bild för dem. Han sa: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste utomlands och var borta under många år. När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. Ägaren sände då en annan tjänare, men samma sak hände med honom. Han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg utan att ha fått något. Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och drev iväg. 'Vad ska jag göra?' sa ägaren. 'Jo, nu vet jag! Jag sänder min egen älskade son. Honom visar de säkert respekt för.' Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!' "Vad tror ni ägaren gör med dessa lantbrukare?" frågade Jesus. "Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra." När folket hörde detta, protesterade de högljutt: "Nej! Det kommer aldrig att hända!" Men Jesus såg på dem och sa: "Vad betyder då detta som står i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen.' Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad. " Översteprästerna och laglärarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Medan folkets ledare väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några män som skulle låtsas vara noga med att följa Guds vilja, men egentligen var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. De tänkte sedan överlämna honom till de romerska myndigheterna. "Mästare", sa de till honom. "Vi vet hur ärlig du är när du undervisar. Du ger inte efter för vad andra tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att vi betalar skatt till den romerska kejsaren?" Men Jesus genomskådade deras list och sa: "Visa mig ett romerskt mynt. Vems bild finns på det, och vems namn?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. Tvärtom var de så förvånade över hans svar att de blev helt tysta. Sedan kom några saddukeer till honom. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de: "Mästare, i Moses lag står det att om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom. Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig och dog barnlös. Då gifte sig bror nummer två med änkan, men inte heller han fick några barn. På samma sätt gick det för den tredje, och så fortsatte det tills alla sju hade varit gifta med henne och dött utan att lämna några barn efter sig. Till slut dog också kvinnan. Hur ska det gå med henne när de döda uppstår igen? Vems fru blir hon? Alla sju har ju varit gifta med henne!" Jesus svarade saddukeerna: "Det är bara här på jorden som män och kvinnor gifter sig. De som är värdiga att få vara med i den kommande världen sedan de har uppstått från de döda, de ska inte gifta sig. De kan inte heller dö, utan ska vara som änglarna. De är Guds barn, för de har uppstått från de döda till ett nytt liv. Att de döda uppstår bevisar Mose också när han talar om hur Gud visade sig för honom i den brinnande törnbusken. Han kallar Gud för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Gud är alltså inte en gud för döda, utan för levande. Alla människor är levande för honom. " "Det var bra svarat, Mästare", sa några av laglärarna som stod där. Och sedan vågade ingen ställa några fler frågor till honom. Sedan frågade Jesus dem: "Hur kan ni påstå att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David? David själv skrev ju i Psaltaren: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.' Menar ni verkligen att David skulle kalla en av sina ättlingar för Herre?" Medan folket lyssnade vände sig Jesus till sina efterföljare och sa: "Akta er för laglärarna, som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen. Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna. Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare." När Jesus stod där i templet såg han hur de rika la sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka kom fram och släppte ner två kopparslantar. Då sa han: "Tro mig, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra, för de tog bara en liten del av sitt överflöd och la i offerkistan. Men hon, som är så fattig, la dit allt vad hon hade att leva på." Några av hans efterföljare började nu tala om templet med alla dess vackra stenar och dyrbara gåvor som människor skänkt. Men Jesus sa: "Det dröjer inte länge förrän allt det ni ser här ska jämnas med marken, inte en sten ska lämnas kvar på den andra." "Mästare, när ska detta hända?" undrade de förskräckt. "Vad blir tecknet som visar att det börjar?" Han svarade: "Se upp så att ingen lurar er! Många ska komma i mitt namn och påstå att de är Messias, den utlovade kungen, och säga: 'Slutet är nära.' Men tro dem inte! Och när ni får höra om krig och oroligheter så grips inte av panik. Det måste bli krig först, men det betyder inte att slutet har kommit. Folk och länder ska resa sig mot varandra. Det blir allvarliga jordbävningar, epidemier och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Fruktansvärda saker ska hända och stora tecken ska visa sig på himlen. Men innan allt detta inträffar ska man gripa er och förfölja er. Ni ska dras inför domstol i synagogorna och kastas i fängelse, och ni ska ställas inför makthavare och kungar därför att ni tillhör mig. Men detta ger er samtidigt en chans att berätta om er tro. Planera därför inte i förväg vad ni ska säga då man anklagar er, för jag ska ge er de rätta orden, ja, ni ska få en sådan vishet och skärpa att ingen av era motståndare kan svara. Ni ska bli förrådda till och med av dem som står er närmast, av era föräldrar, syskon, släktingar och vänner, och några av er kommer att dödas. Alla ska hata er därför att ni tillhör mig. Men Gud ska beskydda er. Inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat. Stå fasta och håll ut, så ska ni vinna evigt liv. Men den dag ni ser Jerusalem omringat av arméer, då vet ni att stadens undergång är nära. Då måste de som är i Judeen fly upp i bergen. De som är i Jerusalem måste lämna staden så fort som möjligt, och ingen som är utanför staden får gå tillbaka in dit. Då har tiden kommit för Guds dom, och allt det som Gud har förutsagt i Skriften ska bli verklighet. Stackars de kvinnor som är gravida när den tiden kommer, och stackars de mammor som ammar sina barn! Det ska bli stor nöd i landet och Guds vrede ska drabba folket. Många ska bli brutalt dödade, och resten ska föras bort som fångar till världens alla länder. Jerusalem ska ockuperas av främmande folk, som ska ha kontroll över staden tills Gud gör slut på deras regeringstid. Sedan ska märkliga tecken visa sig i solen, månen och stjärnorna, och på jorden ska folken gripas av ångest och oro inför havets och vågornas dån. Människor ska gå under av skräck inför det som ska drabba världen, för universums krafter ska skakas. Och då ska man få se mig, Människosonen, komma på ett moln med makt och stor härlighet. Men när ni ser allt detta hända, så räta på er och fatta mod, för då är er befrielse nära." Sedan fortsatte Jesus att förklara genom en bild. Han sa: "Lägg märke till fikonträdet, eller vilket annat träd som helst. Då bladen börjar knoppas, vet ni att sommaren snart är här. På samma sätt kan ni veta att Guds nya värld snart är här, då ni ser detta hända. Jag försäkrar er, att detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer. Himlen och jorden ska försvinna, men mina ord ska gälla för evigt. Var på er vakt, så att ni inte förslöas av festande och supande, eller är upptagna med vardagslivets bekymmer. Annars kommer jag tillbaka och överraskar er, och ni ska fångas som i en snara. Håll er ständigt beredda. Be att ni ska få kraft att fly undan de svårigheter som väntar, så att ni kan möta mig, Människosonen, utan rädsla." På dagarna gick Jesus till tempelplatsen för att undervisa, och folkmassorna samlades redan tidigt på morgonen för att höra honom. Men varje kväll lämnade han staden och gick ut till Olivberget och övernattade där. Nu närmade sig påskhögtiden. Och översteprästerna och laglärarna sökte fortfarande efter ett sätt att bli av med Jesus. Men de ville döda honom i hemlighet, eftersom de var rädda för folkets reaktion. Då for Satan in i Judas Iskariot, som var en av Jesus tolv närmaste efterföljare. Judas gick till översteprästerna och officerarna vid tempelvakten för att diskutera med dem hur han skulle kunna överlämna Jesus åt dem. De blev mycket glada och erbjöd honom en summa pengar, som han genast accepterade. Och från den stunden sökte han efter ett tillfälle att i hemlighet förråda Jesus. Så kom den första dagen i påskhögtiden, den dag när påsklammet skulle slaktas. Då skickade Jesus iväg sina båda efterföljare Petrus och Johannes och sa: "Gå och gör i ordning påskmåltiden, så att vi kan äta tillsammans." "Var vill du att vi ska göra det?" frågade de. Han svarade: "När ni kommer in i Jerusalem, stöter ni genast på en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till mannen som äger huset: 'Vår Mästare undrar var salen är, där han kan äta påskmåltiden tillsammans med sina efterföljare.' Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum där det redan är dukat. Gör i ordning måltiden där." Då gick de iväg och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden. När det sedan var dags att äta påskmåltiden, slog sig Jesus och hans tolv sändebud ner vid bordet. Och han sa till dem: "Jag har längtat så mycket efter att få äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er nu att jag inteinte kommer att äta den igen förrän vi ska fira den fullkomliga påsken i Guds nya värld. " Sedan tog han en bägare vin, och när han hade tackat Gud för vinet, sa han: "Ta det här och dela det mellan er. Jag försäkrar er, att från och med nu ska jag inte dricka vin igen, förrän Gud regerar i sin nya värld. " Efter det tog han ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det i bitar och gav det till dem och sa: "Detta är min kropp som ska offras för er. Fira denna måltid till minne av mitt lidande och min död." Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren med vinet och sa: "Denna bägare är det nya förbundet mellan Gud och människor - ett förbund som ingås genom att mitt blod offras för er. Men här vid bordet finns en man som kommer att förråda mig, trots att han äter tillsammans med mig. För jag, Människosonen, måste dö. Det är en del av Guds plan. Men olycka ska drabba den människa som förråder mig!" Då började hans efterföljare fråga varandra vem som skulle kunna göra något sådant. Efter en stund gick hans efterföljare istället över till att diskutera vem av dem som kunde anses vara mest betydelsefull. Då sa Jesus till dem: "I den här världen uppträder kungar och makthavare som tyranner, och vill ändå hyllas som 'folkets beskyddare'! Men så får det inte vara bland er. Den av er som vill vara mest betydelsefull ska vara lägst av alla, och den som vill vara ledare ska vara de andras tjänare. I den här världen räknas den som äter vid bordet som större än den som tjänar vid bordet. Men följ mitt exempel. Jag är här hos er som en tjänare. Men en dag ska ni som har varit trogna mot mig under dessa svåra dagar, få samma kungliga makt av mig som jag har fått av min Far i himlen. Och då ska ni få äta och dricka vid mitt bord i min nya värld, och ni ska få sitta på troner och döma Israels tolv stammar. Simon, min vän, Satan har begärt att få pröva er, för att se om er tro är äkta. Men jag har bett för dig att du inte helt ska tappa tron. Och när du har ångrat dig och vänt om till mig igen, styrk då tron hos dina bröder." Simon Petrus svarade: "Herre, jag är beredd att både gå i fängelse och dö för dig." Men Jesus sa: "Petrus, jag säger dig, att innan tuppen hinner gala imorgon bitti, kommer du tre gånger att ha förnekat att du ens känner mig." Sedan frågade Jesus dem: "När jag sände ut er, och ni varken hade pengar, packning eller extra kläder med er, saknade ni något då?" "Nej, ingenting", svarade de. "Men nu", sa han, "ska ni ta med er både pengar och packning. Och om ni inte har något svärd, så sälj era kläder och köp ett. För jag försäkrar er, att de här orden i Skriften ska bli verklighet genom det som händer mig: 'Han räknades som en brottsling'. Ja, allt som Gud har förutsagt om mig ska nu slutföras." "Herre", svarade de, "vi har två svärd." "Det räcker", sa Jesus. Jesus lämnade sedan staden tillsammans med sina efterföljare och gick som vanligt till Olivberget. Där sa han till dem: "Be till er Far i himlen så att frestelserna inte segrar över er." Själv gick han en liten bit längre bort och föll på knä och bad: "Far i himlen, om det är möjligt, så låt mig slippa det lidande som väntar. Men låt det bli som du vill, inte som jag vill." Då visade sig en ängel från himlen och gav honom ny kraft. Men hans ångest blev allt större, och han bad så intensivt, att hans svett föll som blodsdroppar till marken. Till slut reste han sig och gick tillbaka till sina efterföljare och såg att de hade somnat, utmattade av sorg. Då sa han till dem: "Hur kan ni sova nu! Res er upp och be att frestelserna inte segrar över er." Medan Jesus fortfarande talade kom en stor folkhop dit ledd av Judas, en av Jesus tolv närmaste efterföljare. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. Men Jesus sa: "Judas, hur kan du förråda mig, Människosonen, med en kyss?" När Jesus andra efterföljare förstod vad som höll på att hända, frågade de: "Herre, ska vi försvara oss? Vi har ju våra svärd!" Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men Jesus sa: "Inget mer våld!" Och så rörde han vid mannens öra och helade honom. Sedan vände sig Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom, och sa: "Är jag en så farlig brottsling att ni var tvungna att beväpna er med svärd och klubbor för att gripa mig? Varför arresterade ni mig inte på tempelplatsen? Dag efter dag var jag tillsammans med er där utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkrets makter fritt spelrum." Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd. Inne på gården gjorde folket upp en eld för att värma sig och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem. En tjänsteflicka la då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Till slut sa hon: "Den där mannen var också tillsammans med Jesus!" Men Petrus protesterade och sa: "Nej, jag känner inte den mannen." Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: "Du är också en av dem!" "Nej, det är jag inte", svarade Petrus. Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: "Jag är säker på att den där karln är en av Jesus efterföljare, han är ju från Galileen." Men Petrus sa: "Vad pratar du om? Jag förstår inte vad du menar." Och just när han sa det gol tuppen. I samma stund vände sig Herren Jesus om och såg på Petrus, och då plötsligt kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: "Innan tuppen gal imorgon bitti ska du förneka mig tre gånger." Och han gick ut från gården och grät förtvivlat. De män som bevakade Jesus började nu håna honom. De band för hans ögon och slog honom och sa: "Visa att du är profet! Avslöja med Guds hjälp vem som slog dig." Och de förolämpade honom på alla möjliga sätt. Tidigt nästa morgon samlades det judiska rådet, det vill säga folkets ledare och översteprästerna och laglärarna. Och man lät hämta Jesus och ställde honom inför detta råd. Han svarade: "Om jag säger ja, så kommer ni inte att tro mig, och om jag börjar fråga er om något så kommer ni inte att svara. Men från och med nu kommer jag, Människosonen, att sitta på Guds högra sida och regera tillsammans med honom som har all makt. " Upprörda ropade de då allihop: "Påstår du alltså att du är Guds Son?" Men Jesus svarade: "Det är ni själva som kallar mig det." Då ropade de igen: "Vi behöver inga flera vittnen. Nu har vi hört honom säga det själv." Hela det samlade judiska rådet gick sedan iväg och förde Jesus till Pilatus, den romerska landshövdingen. Där började de genast anklaga honom och säga: "Den här mannen leder vårt folk vilse. Han påstår att vi inte ska betala skatt till den romerska kejsaren och ger sig ut för att vara Messias, den utlovade kungen." Då frågade Pilatus honom: "Är du judarnas kung?" Men Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig det." Pilatus vände sig då till översteprästerna och till folkmassan och sa: "Jag kan inte finna den här mannen skyldig till något brott." Men de envisades och sa: "Han hetsar folket till uppror mot staten med sin undervisning, överallt i hela landet, från Galileen och ända hit till Jerusalem." När Pilatus hörde detta, frågade han: "Är mannen från Galileen?" Och när han fick reda på att det var så, skickade han Jesus till Herodes, kungen över Galileen, som just då råkade befinna sig i Jerusalem. Herodes blev mycket glad över att få träffa Jesus, för han hade hört mycket om honom och hoppades att få se honom göra ett under. Han ställde därför fråga på fråga till Jesus, men Jesus svarade honom inte. Och under tiden stod översteprästerna och laglärarna där och fortsatte med sina våldsamma anklagelser. Till slut började Herodes och hans soldater att håna och förlöjliga Jesus. Sedan satte de på honom en kunglig mantel och skickade honom tillbaka till Pilatus. Från den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. De hade tidigare varit fiender. Sedan kallade Pilatus samman översteprästerna, medlemmarna i det judiska rådet och folket, "Ni har fört den här mannen till mig och anklagat honom för att leda ett uppror mot den romerska staten. Jag har noga förhört honom om detta i er närvaro, och finner honom inte skyldig till era anklagelser. Herodes har kommit till samma slutsats och har därför sänt honom tillbaka hit. Ingenting som den här mannen har gjort ger mig anledning att döma honom till döden. Därför tänker jag bara låta piska honom och sedan släppa honom fri." Då började hela folkhopen skrika: "Döda honom, och släpp Barabbas fri istället!" (Barabbas satt fängslad för mord och för att ha lett ett uppror i Jerusalem.) Än en gång försökte Pilatus att diskutera med dem, för han ville gärna släppa Jesus fri. Men de ropade utan uppehåll: "Spika fast honom på ett kors, spika fast honom på ett kors!" För tredje gången frågade Pilatus: "Vad har han gjort för ont? Jag har inte funnit något skäl att döma honom till döden. Jag kommer bara att piska honom och sedan låta honom gå." Men folket skrek utan uppehåll att Jesus skulle spikas fast på ett kors, och till slut fick deras vilda rop Pilatus att ge med sig. Han gjorde som folket krävde och frigav Barabbas, som var anklagad för uppror och mord. Men Jesus överlämnade han åt sina soldater, så att folket skulle få sin vilja igenom med honom. På vägen till avrättningsplatsen grep soldaterna tag i en man från Kyrene som hette Simon. Han var på väg till Jerusalem från landsbygden, och de tvingade honom att ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med Jesus, bland annat många sörjande och gråtande kvinnor. Men Jesus vände sig till dem och sa: "Jerusalems döttrar! Gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid, då man ska säga: 'Lyckliga är de ofruktsamma, de kvinnor som aldrig har fött barn eller ammat.' Då ska människorna säga till bergen och höjderna: 'Fall över oss och dölj oss.' För om de gör så här mot mig, det gröna trädet, vad kommer då inte att hända med er, det torra trädet?" Två brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med Jesus. Och när man kom till den plats som kallas "Skallen" spikades alla tre fast på varsitt kors. Jesus hängde i mitten med en brottsling på var sida. Och han bad: "Far i himlen, förlåt dessa människor, för de vet inte vad de gör." Soldaterna kastade sedan tärning om hans kläder och delade dem mellan sig. Folkhopen stod och tittade på, och medlemmarna i det judiska rådet skrattade åt honom och hånade honom. "Han var bra på att hjälpa andra", sa de. "Nu får han hjälpa sig själv, om han verkligen är Messias, den utvalda kung som Gud har lovat sända." Även soldaterna hånade honom. De räckte honom surt vin att dricka och ropade till honom: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv!" Man hade nämligen satt upp en skylt ovanför Jesus, där det stod: "Detta är judarnas kung". En av de brottslingar som hängde vid sidan av Jesus hånade honom också och sa: "Är det inte du som är Messias, den utlovade kungen? Bevisa det då genom att rädda både dig själv och oss!" Men den andra brottslingen tillrättavisade honom och sa: "Har du inte respekt för Gud ens när du ska dö? Vi får det vi förtjänar, vi har dömts för våra brott, men den här mannen har inte gjort något ont." Sedan sa han: "Jesus, kom ihåg mig den dag du regerar i Guds nya värld. " Jesus svarade: "Jag försäkrar dig att du redan idag ska vara med mig i paradiset." Klockan var nu runt tolv på dagen. Då blev det plötsligt mörkt i hela landet ända fram till klockan tre, för solen förmörkades helt. Och förhänget framför det allra heligaste i templet brast i två delar. Samtidigt ropade Jesus med hög röst: "Far i himlen, i dina händer överlämnar jag min ande", och med de orden slutade han att andas. Den romerska officeren, som såg vad som hände, hyllade då Gud och sa: "Han måste verkligen ha varit en man som levde efter Guds vilja." Och när folket, som hade samlats för att titta på avrättningen, såg vad som hände, slog de sig för bröstet i sorg och förfäran och gick hem. Men alla hans vänner, däribland kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltihop. Nu fanns det en man som hette Josef och var medlem i det judiska rådet. Han var en god man som levde efter Guds vilja, och hade inte sagt ja till de andra religiösa ledarnas beslut och handlingar. Han var från staden Arimataia i Judeen och väntade ivrigt på att Gud skulle börja regera bland människorna. Denna Josef gick till Pilatus och bad att få ta hand om Jesus kropp. Han tog sedan ner kroppen från korset och lindade den i linnetyg och la den i en ny, oanvänd grav, som var uthuggen i en klippa. Allt detta hände sent på fredagen, förberedelsedagen, just innan vilodagen skulle börja. Kvinnorna som hade följt med Jesus från Galileen gick efter Josef och såg hur han la kroppen i graven. Sedan gick de hem och gjorde i ordning välluktande örter och oljor för att kunna smörja Jesus kropp. Men när solen gick ner och det blev vilodag höll de sig stilla, så som det är bestämt i Moses lag. Mycket tidigt på söndagsmorgonen, medan solen höll på att gå upp, gick kvinnorna till graven med oljan som de hade gjort i ordning. Där fick de se att stenen som hade täckt öppningen var bortrullad, och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp. Kvinnorna stod där helt förvirrade och visste inte vad de skulle tro. Då visade sig plötsligt två män i skinande vita kläder för dem. frågade dem: "Varför letar ni bland de döda efter honom som lever? Han är inte här. Han har blivit levande igen. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen: att han, Människosonen, måste överlämnas till onda människor och avrättas på ett kors, men att han på den tredje dagen skulle uppstå från de döda igen?" Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta, och de skyndade iväg för att berätta för Jesus elva närmaste efterföljare och för alla de andra vad som hade hänt. Kvinnorna som gått till graven var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mamma, och flera andra. Alla berättade de samma sak för de elva som Jesus hade utsett till sina sändebud, men männen tyckte det lät som tomt prat och trodde inte på det. Men Petrus sprang i alla fall iväg till graven för att se efter, och när han böjde sig ned och tittade in såg han inget annat än linnesvepningen. Och han gick därifrån förundrad över det som hade hänt. Samma dag var två av Jesus efterföljare på väg till byn Emmaus, som ligger drygt en mil från Jerusalem. De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt de senaste dagarna. Och plötsligt, medan de gick där och pratade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem. Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom. Då stannade de och tittade på honom med sorg i blicken, och en av dem, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte har hört vad som hänt där de senaste dagarna." "Det här med Jesus från Nasaret", sa de. "Han var en profet som var fantastisk på att framföra Guds budskap. Och han gjorde stora under genom Guds kraft och var högt älskad av både Gud och människor. Men översteprästerna och medlemmarna i det judiska rådet arresterade honom och överlämnade honom till romarna, som dömde honom till döden och spikade fast honom på ett kors. Idag är det tredje dagen sedan allt detta hände, och nu är vi helt uppskakade. Några av kvinnorna i vår grupp gick nämligen ut till graven tidigt i morse, och när de kom tillbaka berättade de att Jesus kropp inte längre fanns där. De hade sett änglar, som sa till dem att han lever! Några i gruppen rusade därför dit för att se efter, och faktum är att kroppen var borta, precis som kvinnorna hade sagt. Men Jesus såg de inte." Då sa Jesus till dem: "Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt ni har för att tro på det som Gud har förutsagt genom profeterna. Har han inte förklarat att Messias, den utlovade kungen, måste gå igenom detta lidande och efter det bli ärad och upphöjd?" Sedan citerade han stycke efter stycke ur det som Moses och alla profeterna skrivit, och förklarade vad Gud sagt om honom i alla böckerna i Skriften. Vid det laget var de nästan framme i byn Emmaus, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare. Men de hejdade honom och bad ivrigt: "Stanna här hos oss över natten. Det börjar ju redan bli mörkt." Så Jesus följde med dem hem. När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det i bitar och räckte det till dem. Då plötsligt öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men i samma stund var han försvunnen. De sa till varandra: "Visst kändes det som en eld som brann inom oss när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?" Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där Jesus elva närmaste efterföljare och de andra som följde honom var samlade. Dessa tog emot dem med orden: "Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Petrus!" Då berättade de två efterföljarna från Emmaus hur Jesus hade visat sig för dem på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet. Medan de fortfarande höll på att berätta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa: "Frid över er alla." Men de blev fruktansvärt rädda allihop, och trodde att det var ett spöke. "Varför är ni rädda?" frågade Jesus. "Varför tvivlar ni på att det är jag? Se på mina händer och mina fötter! Ni kan själva se att det är jag. Känn på mig! Om jag var en ande så skulle jag ju inte ha någon kropp." Och medan han talade visade han dem sina händer och fötter. Men fortfarande stod de där tvivlande, fyllda av både glädje och förvåning. Då frågade han dem: "Har ni något att äta?" Och de gav honom en bit stekt fisk, som han åt medan de såg på. Sedan sa han till sina efterföljare: "Kommer ni inte ihåg att jag förklarade medan jag fortfarande var hos er, att allt som Gud förutsagt om mig i Skriften, både i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna, måste bli verklighet?" Sedan hjälpte han dem att förstå Skriften. Han sa: "Detta är vad Gud har förutsagt: 'Messias, den utlovade kungen, ska lida och dö och sedan bli levande igen på den tredje dagen. Och genom att han tar människornas straff, ska var och en som ångrar sin synd och tror på honom få förlåtelse. Detta erbjudande ska spridas till alla folk, med början i Jerusalem.' Ni ska berätta för andra om allt detta. Och jag ska sända Guds Ande till er, precis som min Far i himlen lovade. Men stanna här i Jerusalem tills Anden kommer och fyller er med kraft från Gud." Sedan tog Jesus med sig sina efterföljare ut ur staden och bort mot byn Betania, och där sträckte han upp händerna mot himlen och bad Gud att ge dem allt gott. Och medan han bad för dem, lämnade han dem och togs upp till himlen. Jesus efterföljare föll då ner och tillbad honom och återvände sedan till Jerusalem fyllda av en stor glädje. Och de var ständigt i templet och hyllade Gud. I tidens början fanns redan Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Han fanns hos Gud redan i tidens början. Gud lät honom skapa allt som finns till. Det finns inget som inte har blivit skapat av honom. Allt liv kommer från honom, och hans liv är människornas ljus. Hans ljus lyser i mörkret, och mörkret kan aldrig släcka det. Gud sände Johannes döparen för att berätta om ljuset, så att alla skulle börja tro på grund av hans budskap. Johannes var inte ljuset. Han var bara den som skulle göra ljuset känt. Det sanna ljuset, han som är hela mänsklighetens ljus, skulle nu komma in i världen. Men trots att Gud hade låtit honom skapa världen, kände världen inte igen honom när han kom. Inte ens i hans eget land och bland hans eget folk tog man emot honom. Men åt alla som tog emot honom, gav han rätten att bli Guds barn. Ja, alla som tror på honom får samma rätt. De föds en gång till, men inte genom någon fysisk födelse som är resultatet av människors känslor och handlingar. Nej, de blir födda av Gud själv. Och Ordet blev människa och levde bland oss här på jorden. Vi såg hans härlighet, den härlighet som den enda Sonen har fått av sin Far i himlen. Och genom Sonen har vi lärt känna Fadern och hans kärlek och förlåtelse. Johannes döparen talade om Sonen och ropade till folket: "Det var honom jag talade om när jag sa: 'Han som kommer efter mig betyder mer än jag, för han fanns till innan jag blev till. ' " Ja, han var fylld av kärlek och förlåtelse, och gång på gång har vi fått uppleva hans godhet mot oss. Mose gav oss lagen, men det är genom Jesus Kristus, den utlovade kungen, som vi har lärt känna Gud och hans kärlek och förlåtelse. Ingen har någonsin sett Gud, men hans enda Son, som själv är Gud och finns nära Fadern, han har visat oss vem Fadern är. De judiska ledarna sände präster och tempeltjänare från Jerusalem, för att fråga Johannes döparen om han var Messias, den utlovade kungen. Men Johannes förklarade öppet: "Nej, jag är inte Messias." "Vem är du då?" frågade de. "Är du Elia?" "Nej", svarade han. "Är du profeten som skulle framföra Guds budskap?" "Nej", svarade han. Då sa de: "Berätta vem du är! Något svar måste vi ha att ge till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?" Johannes svarade dem då genom att citera det Gud sagt om honom genom profeten Jesaja. Han sa: "Jag är en röst som ropar i öknen: 'Gör vägen rak för Herren! ' " De som hade sänts ut av fariseerna, frågade honom nu: "Varför döper du folk om du varken är Messias eller Elia eller den profet som Gud skulle sända?" Johannes svarade dem: "Jag döper med vatten, men mitt ibland er står en som ni inte känner. Han är den som kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar. " Detta hände i Betania, en by på andra sidan Jordanfloden, där Johannes döpte. Nästa dag fick Johannes döparen se Jesus komma emot honom, och han sa: "Där är Guds lamm, som tar bort människornas synd. Det var honom jag talade om när jag sa: 'Efter mig kommer en som betyder mer än jag, för han fanns till innan jag blev till.' Jag visste inte i förväg vem han var, men jag har kommit för att döpa med vatten, så att Israels folk ska se vem han är." Och Johannes berättade: "Jag såg Guds Ande komma ner från himlen som en duva och stanna kvar över honom. Jag visste inte i förväg vem han var, men då Gud sände mig för att döpa med vatten, sa han till mig: 'När du ser Anden komma ner och stanna kvar över någon, då vet du att han är den som döper med min heliga Ande.' Jag såg detta hända, och därför kan jag intyga att han är Guds Son." Dagen efter stod Johannes döparen där igen med två av sina efterföljare, och när Jesus kom gående förbi såg Johannes på honom och sa: "Där är Guds lamm!" Johannes båda efterföljare hörde detta och började gå efter Jesus. När Jesus då vände sig om och såg att de följde efter honom, frågade han dem: "Är det något ni vill?" De svarade: "Rabbi (det betyder mästare), var bor du?" Då sa Jesus: "Kom med mig och se." Och så gick de med honom till den plats där han bodde. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när de gick iväg, och de stannade sedan hos honom till kvällen. Den ene av de två som hade hört vad Johannes sa och sedan följt efter Jesus var Andreas, Simon Petrus bror. Det första Andreas gjorde efteråt var att leta reda på sin bror Simon, och då han hittade honom sa han: "Vi har funnit Messias, den utlovade kungen" (Messias betyder den smorde). Och han tog med sig sin bror till Jesus. Jesus såg då på Simon och sa: "Du är Simon, Johannes son. Men du ska kallas Petrus (det betyder klippa). " Dagen därpå tänkte Jesus gå till Galileen. Då träffade han Filippos och sa till honom: "Kom och bli min efterföljare." Filippos var från Betsaida, Andreas och Petrus hemstad. Filippos gick sedan för att söka reda på Natanael och sa till honom: "Vi har funnit den man som Moses lag och profeterna talar om. Han heter Jesus och är son till Josef från Nasaret." "Nasaret!" utropade Natanael. "Kan något gott komma därifrån?" "Kom och se själv", svarade Filippos. Och när Jesus såg Natanael närma sig, sa han: "Här kommer en ärlig och uppriktig man, en äkta israelit." "Hur kan du känna mig?" undrade Natanael. Jesus svarade: "Jag såg dig under fikonträdet innan Filippos hittade dig." Då utbrast Natanael: "Mästare, du är Guds Son, Israels kung!" Men Jesus sa till honom: "Tror du detta bara för att jag sa att jag såg dig under fikonträdet? Du kommer att få större bevis än så. Jag försäkrar er att ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över mig, Människosonen." Två dagar senare hölls ett bröllop i staden Kana i Galileen, och Jesus mamma Maria var där. Jesus och hans efterföljare var också inbjudna. Mitt under bröllopsfesten tog vinet slut, och Maria gick då till Jesus och berättade det för honom. "Lämna mig ifred, mamma", svarade han. "Den tid som Gud bestämt har inte kommit än, då jag ska avslöja varför jag har kommit." Men hans mamma sa till tjänarna: "Gör precis som han säger." I huset fanns sex stora stenkrukor. De användes vid de judiska reningsceremonierna och rymde omkring 100 liter var. Jesus sa nu till tjänarna: "Fyll krukorna med vatten", och när alla krukorna var helt fulla, sa han: "Häll upp lite och ge det till bröllopsvärden." Och tjänarna gjorde som han sa. Värden smakade på vattnet, som nu hade förvandlats till vin. Men eftersom han inte visste varifrån det kom - bara tjänarna kände till det ‑ kallade han på brudgummen och sa: "Det här är ett utsökt vin. Du gör minsann inte som alla andra och bjuder på sämre vin när gästerna börjar bli berusade. Du har sparat det bästa till sist." Genom det här undret i Kana i Galileen visade Jesus för första gången offentligt sin gudomliga makt, och hans efterföljare blev övertygade om att han var sänd av Gud. Efter bröllopet gick Jesus till Kafarnaum tillsammans med sin mamma, sina bröder och sina efterföljare, och de stannade där under några dagar. När den judiska påskhögtiden närmade sig gick Jesus till Jerusalem. Och där på tempelområdet fick han se köpmännen som sålde oxar, får och duvor, och myntväxlarna som satt och växlade pengar. Jesus gjorde sig därför en piska av några repstumpar och drev ut allihop från tempelområdet tillsammans med fåren och oxarna. Han slog ut myntväxlarnas pengar och välte deras bord, och han gick till männen som sålde duvor och sa till dem: "Ta ert pick och pack och försvinn härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!" Då kom hans efterföljare ihåg att det står i Skriften: "Omsorgen om ditt hus ska brinna som en eld inom mig." Men de judiska ledarna sa till Jesus: "Om Gud har gett dig i uppdrag att göra detta, så bevisa det genom att göra ett under." "Det ska jag göra", svarade Jesus. "Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det igen på tre dagar." "Va!" ropade de. "Det tog 46 år att bygga det här templet, och du påstår att du kan resa upp det igen på tre dagar." Men det tempel Jesus talade om var hans egen kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans efterföljare ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på det som Gud förutsagt i Skriften och på det budskap de hade hört från Jesus själv. Tack vare de under han gjorde i Jerusalem under påskhögtiden började många tro att han verkligen var sänd av Gud. Men Jesus litade inte på någon, för han kände deras innersta tankar. Ingen behövde tala om för honom hur opålitliga människor kan vara. En kväll efter mörkrets inbrott kom en man som hette Nikodemos för att prata med Jesus. Han var farisé och medlem i det judiska rådet. "Mästare", sa han, "vi vet att Gud har sänt dig för att undervisa oss. Ingen kan göra sådana under som du gör om inte Gud är med honom." Men Jesus svarade: "Jag försäkrar dig, att den som inte föds en gång till får aldrig uppleva vad det innebär att tillhöra Guds eget folk." "Födas en gång till!" utropade Nikodemos. "Vad menar du? En vuxen människa kan väl inte komma in i sin mamma och födas igen?" Jesus svarade: "Jag försäkrar dig, att den som inte blir född av vatten och av Guds Ande får överhuvudtaget inte tillhöra Guds eget folk. Människor kan föda fram mänskligt liv, men Guds Ande föder fram andligt liv. Förvåna dig därför inte över att jag säger att människor måste födas en gång till. Guds Ande är som vinden. Man kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen, men man kan höra den och se dess verkningar. Så går det också till när en människa föds av Guds Ande." "Men hur är detta möjligt?" frågade Nikodemos. Jesus svarade: "Du är en berömd judisk lärare, och ändå förstår du inte det här. Jag försäkrar dig, att det vi talar om är sådant vi vet och har sett, och ändå tror ni oss inte. Men om ni inte tror när jag berättar om sådant som händer på jorden, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det som händer i himlen? Ingen människa har ju varit i himlen, utom jag, Människosonen, som har kommit ner därifrån. På samma sätt som Mose hängde upp kopparormen i öknen, så måste jag, Människosonen, lyftas upp, för att alla som tror på mig ska få evigt liv. Gud älskade ju människorna så mycket att han gav dem sin enda Son, för att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv. Det var inte för att döma människorna som Gud sände sin Son till världen, utan Sonen kom för att rädda dem. De människor som tror på Sonen blir inte dömda. Men de som inte tror på honom är redan dömda, eftersom de inte tror på Guds enda Son. Och skälet till att de blir dömda är att när ljuset från himlen kom ner till jorden, så älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras handlingar var onda. Den som gör det som är ont, hatar ljuset. Han håller sig borta från ljuset, så att hans synder inte ska avslöjas. Men den som gör det som är rätt, dras till ljuset för att alla ska se att han gör det som Gud vill." Sedan lämnade Jesus Jerusalem tillsammans med sina efterföljare, men de stannade i Judeen en tid och döpte människor. Samtidigt höll Johannes på att döpa. Han höll till vid Ainon, nära Salim, där det fanns gott om vatten, och många människor kom till honom för att döpas. Det var innan Johannes hade satts i fängelse. En dag kom en judisk man till Johannes efterföljare och började bråka med dem om olika reningsceremonier. Johannes efterföljare gick då till Johannes och sa: "Mästare, mannen som var tillsammans med dig på andra sidan Jordanfloden, han som du talade om till folket, han döper också. Och nu går alla till honom istället för att komma till oss." Men Johannes svarade: "Om alla går till honom, så är det för att Gud låter det ske." Ni vet själva att jag klart och tydligt har sagt till er att jag inte är Messias, den utlovade kungen. Jag är utsänd för att bereda vägen för honom, det är allt. Människorna dras till honom, såsom bruden dras till sin brudgum. Och brudgummens vän blir glad av att få stå och lyssna till brudgummen. Jag är brudgummens vän och nu är min glädje fullständig. Det är som det ska att människorna lyssnar mer och mer till honom och allt mindre till mig. Han har kommit från himlen och är därför större än alla andra. Jag kommer från jorden, och mitt förstånd är begränsat till det jordiska. Han har kommit från himlen och berättar om det han har sett och hört, och ändå tror ingen på det han säger. Men den som tror på det han säger, erkänner att Gud talar sanning, för denna man, som är sänd av Gud, framför Guds budskap. Gud har fyllt honom helt med sin Ande. Fadern älskar Sonen och har gett honom makt över allting. Den som tror på Guds Son har evigt liv. Men den som vägrar att lyda Sonen går miste om det eviga livet, och blir kvar under Guds dom." Fariseerna fick nu höra att Jesus hade fler efterföljare än Johannes och döpte fler - fast det var inte Jesus själv som döpte, utan hans efterföljare. Jesus lämnade därför Judeen och återvände till Galileen. På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien, och efter ett tag kom han till staden Sykar, som ligger nära den mark som Jakob gav sin son Josef. Där ligger också Jakobs brunn, och eftersom det var mitt på dagen och Jesus var trött av den långa vandringen, satte han sig vid brunnen. Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten, och Jesus bad henne: "Ge mig lite att dricka." Han var ensam just då, för hans efterföljare hade gått in till staden för att köpa mat. Kvinnan blev mycket förvånad, för judarna brukade inte vilja ha något med samarierna att göra, och hon sa: "Du som är jude, varför frågar du en samarisk kvinna om vatten?" Jesus svarade: "Om du visste vilken fantastisk gåva Gud har i beredskap åt dig och förstod vem jag är, så skulle du istället ha frågat mig, och jag skulle ha gett dig livgivande vatten." "Men, herre, du har ju varken rep eller kruka", sa hon, "och brunnen är djup. Varifrån ska du få livgivande vatten? Du är väl inte mäktigare än vår förfader Jakob, som gav oss den här brunnen? Kan du ge mig bättre vatten än det som han och hans söner och boskap drack av?" Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir snart törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger, blir aldrig törstig igen, för mitt vatten blir en ständig källa inom honom som porlar fram och ger evigt liv." "Herre", sa kvinnan. "Ge mig av det vattnet, så att jag aldrig mer blir törstig och slipper gå ut hit och hämta vatten." Men Jesus sa: "Gå och hämta din man." "Jag har ingen man", svarade kvinnan. "Du har rätt", sa Jesus. "Du har levt ihop med fem män, och den du lever med nu är inte din man. Där höll du dig till sanningen." "Herre", sa kvinnan. "Du måste vara en profet, eftersom du med Guds hjälp kan avslöja något sådant. Säg mig då varför ni judar påstår att Jerusalem är den enda plats där man kan tillbe Gud, medan vi samarier säger att man ska tillbe på det här berget, där våra förfäder alltid har tillbett?" Jesus förklarade: "Tro mig, det kommer en dag då ingen längre behöver diskutera om det är på det här berget eller i Jerusalem som man ska tillbe vår Far i himlen. Det är inte var man tillber som är det viktiga, utan hur man tillber. Verklig tillbedjan är äkta och inspirerad av Guds Ande. Det är så Gud vill att vi ska tillbe honom, eftersom Gud är Ande. Och det kommer en dag, ja, den är redan här, då människor ska tillbe Gud på det sättet. Men ni samarier vet så lite om honom som ni tillber. Vi judar däremot känner honom väl, för räddningen kommer från judarna." Kvinnan sa: "Ja, jag vet att Messias, den utlovade kungen, ska komma en gång, och när han kommer ska han förklara allt för oss." Då sa Jesus till henne: "Det är jag, den som du talar med." Just då kom hans efterföljare tillbaka. De blev mycket förvånade när de såg att han talade med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför han talade med henne eller vad de talade om. Men kvinnan lämnade sin vattenkruka vid brunnen och gick tillbaka till staden och sa till alla: "Kom så får ni träffa en man som kunde säga mig allt vad jag har gjort! Jag undrar om inte han är Messias, den utlovade kungen." Och folket strömmade ut från staden för att träffa Jesus. Under tiden ville Jesus efterföljare ge honom något att äta, men han sa: "Jag har mat som ni inte känner till." Hans efterföljare sa då till varandra: "Kan någon ha kommit hit och gett honom mat?" Då förklarade Jesus: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att slutföra det uppdrag han har gett mig. Ni säger att skörden inte är mogen förrän om fyra månader. Men jag säger: Se er omkring. Fälten har redan ljusnat och är mogna för skörd. De skördearbetare som leder människor till evigt liv ska få god lön. Tänk vilken glädje som väntar både den som sår och den som skördar! För här gäller ordspråket: en sår och en annan skördar. Jag har sänt ut er för att skörda där ni inte har sått. Andra har utfört arbetet och ni ska få lön för deras möda." Många samarier från staden Sykar hade blivit övertygade om att Jesus var sänd av Gud när de hörde kvinnan säga: "Han kunde säga mig allt vad jag har gjort." Så när de kom ut till honom bad de honom att stanna hos dem, och han stannade där i två dagar. När de då fick höra honom själv tala var det ännu fler som började tro på honom, och de sa till kvinnan: "Nu är det inte längre det som du berättade för oss som får oss att tro. Nej, nu har vi själva hört honom och förstått att han verkligen är den som ska rädda människorna." Efter de två dagarna fortsatte Jesus till Galileen. Han hade själv sagt att en profet som framför Guds budskap blir respekterad överallt utom i sin egen hemtrakt. Men nu tog galileerna emot honom med öppna armar, eftersom de hade varit i Jerusalem under påskhögtiden och sett alla hans under. Under vandringen genom Galileen kom han också tillbaka till staden Kana, där han en gång hade förvandlat vatten till vin. En man i kunglig tjänst hade vid samma tid en son som låg svårt sjuk i staden Kafarnaum. När mannen därför fick höra att Jesus hade kommit från Judeen och var i Galileen gick han till Kana för att träffa Jesus, och han bad honom att följa med till Kafarnaum för att bota hans pojke som låg döende. Jesus frågade: "Kan ni verkligen inte tro på mig, om ni inte ständigt får se under?" Men mannen bad: "Herre, kom innan min pojke dör." Då sa Jesus till honom: "Gå hem igen. Din son lever." Och mannen trodde på vad Jesus sa och gick hem igen. Medan han fortfarande var på väg, möttes han sedan av sina tjänare som meddelade att pojken levde och var frisk. Han frågade dem då vid vilken tid på dagen pojken hade börjat bli bättre, och de svarade: "Igår eftermiddag vid ettiden försvann plötsligt febern." Då förstod pappan att det hade hänt i samma stund som Jesus hade sagt till honom: "Din son lever." Och tjänstemannen och alla i hans hus började tro på Jesus. Detta var det andra undret Jesus gjorde, och han gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen. Lite senare gick Jesus till Jerusalem för att delta i en av de judiska högtiderna. Inne i staden, nära Fårporten, finns ett bad som på arameiska kallas Betesda, och den har fem pelargångar. Många förlamade människor och blinda och andra handikappade låg i dessa pelargångar [och väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. En Herrens ängel steg nämligen ner då och då i dammen och rörde om vattnet, och den förste som steg ner i vattnet sedan det blivit omrört blev frisk, vilken sjukdom han än hade.] En av dem som låg där var en man som hade varit förlamad i 38 år. När Jesus såg honom och fick veta att han hade varit sjuk så länge, frågade han honom: "Vill du bli frisk?" "Herre, det är omöjligt", sa mannen. "Jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse. Medan jag fortfarande är på väg, hinner någon annan dit före mig." Då sa Jesus till honom: "Res dig upp, ta din sovmatta och gå!" Men detta hände på vilodagen, och därför protesterade de judiska ledarna. De sa till mannen som hade blivit botad: "Du får inte arbeta på vilodagen. Det är förbjudet för dig att bära din sovmatta!" Men mannen svarade: "Han som gjorde mig frisk sa till mig att ta min sovmatta och gå." Då frågade de honom: "Vem sa till dig att du skulle bära din sovmatta?" Men mannen visste inte det, för Jesus hade försvunnit därifrån eftersom det var så mycket folk. Senare träffade Jesus mannen i templet och sa till honom: "Nu är du frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre." Då gick mannen till de judiska ledarna och talade om för dem att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Från och med nu började de judiska ledarna förfölja Jesus, eftersom han hade arbetat på vilodagen genom att bota en sjuk man. Men Jesus sa till dem: "Min Far i himlen är ständigt i arbete och därför arbetar jag också." Då blev de judiska ledarna ännu mer ivriga att döda honom, eftersom han inte bara ogiltigförklarade Guds befallning om att vila på den sjunde dagen, utan dessutom talade om Gud som sin Far. Genom detta hade han ju jämställt sig själv med Gud. Men Jesus sa till dem: "Jag försäkrar er, att Sonen kan inte göra något av sig själv. Han gör bara det som han ser sin Far göra. Det Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han gör. Och han ska låta Sonen göra ännu större under, så stora att ni häpnar. Sonen ska ge evigt liv åt vem han vill, på samma sätt som Fadern uppväcker de döda och ger dem liv. Fadern har överlåtit all rätt att döma åt Sonen, för att alla ska ära Sonen på samma sätt som de ärar Fadern. Men om ni vägrar att ära Sonen, ärar ni inte heller Fadern, som har sänt honom. Jag försäkrar er, att den som hör mitt budskap och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han kommer inte att dömas för sina synder, utan har redan gått från döden till evigt liv. Ja, jag försäkrar er, att det kommer en dag, ja den är faktiskt redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst. Och de som hör den ska få liv. Fadern har liv i sig själv, och han har också gett Sonen liv i sig själv. Han har gett mig rätt att döma alla människor, eftersom jag är Människosonen. Bli inte förvånade. Det kommer en dag då alla som ligger i sina gravar ska höra min röst och uppstå från de döda - de som har gjort det goda ska få evigt liv och de som har gjort det onda ska bli dömda. Men jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer inte förrän jag har lyssnat till min Far i himlen. Min dom är absolut rättvis, eftersom jag inte dömer efter min egen vilja utan efter hans vilja som har sänt mig." Jesus fortsatte: "Om jag säger vem jag är, utan att någon bekräftar det jag säger, så bevisar det ingenting. Men det finns en annan som kan intyga vem jag är, och det är Johannes döparen, och jag kan försäkra att det han säger om mig är sant. Ni skickade ju själva folk till honom för att höra när han berättade sanningen om mig. Jag har inget behov av att höra vad någon människa säger om mig, men jag berättar detta för att ni ska tro på mig och bli räddade. Johannes var ett skinande ljus som lyste klart under en tid, och ni kunde glädjas åt hans ljus. Ja, Johannes berättade vem jag är. Men det finns ett ännu starkare bevis för vem jag är, och det är min undervisning och mina under. De ingår i det uppdrag som min Far i himlen gav mig att slutföra, och de bevisar att han har sänt mig. Ja, min Far själv har också berättat vem jag är, men ni har inte hört hans röst eller sett hans ansikte eller tagit emot hans budskap, för ni tror inte på mig som han har sänt. Ni forskar i Skriften, eftersom ni tror att de ger er evigt liv. Men trots att det är just i Skriften som Gud berättar vem jag är, så vägrar ni att komma till mig för att få evigt liv. Jag strävar inte efter att bli ärad av er, för jag vet att ni inte älskar Gud. Jag har blivit sänd hit av min Far, och ni vägrar att ta emot mig. Men om någon har sänt sig själv, då tar ni emot honom. Det enda ni är intresserade av är att bli ärade av varandra. Ni struntar i om ni blir godkända av honom som ensam är Gud. Undra på att ni inte kan tro! Ändå är det inte jag som en dag ska anklaga er inför min Far i himlen. Nej, det ska Mose göra! Ni tror att ni ska bli räddade genom att följa Moses lag, men om ni verkligen trodde på det Mose har skrivit, så skulle ni också tro på mig, för det är mig han har skrivit om. Men eftersom ni inte tror på det han har skrivit, så tror ni inte heller på det jag säger." Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, som också kallas Tiberiassjön. En stor folkmassa följde efter honom vart han än gick, för de hade sett honom bota de sjuka. Och Jesus gick upp på ett berg och satte sig där med sina efterföljare. Det var dagarna före påsk, judarnas stora högtid. När Jesus såg sig omkring och märkte att så mycket folk hade följt efter honom, vände han sig till Filippos och sa: "Filippos, var kan vi köpa bröd så att alla dessa människor får något att äta?" Detta sa han för att testa Filippos, för själv visste han exakt vad han skulle göra. Filippos svarade: "Det skulle kosta en förmögenhet och ändå skulle de inte bli mätta." En annan av hans efterföljare, Andreas, bror till Simon Petrus, sa då: "Det finns en pojke här som har fem kornbröd och två fiskar. Men det räcker ju inte åt så många människor." Då sa Jesus: "Säg åt alla att sätta sig ner." Det växte mycket gräs där, och allihop slog sig ner. Det var omkring 5 000 män där, förutom kvinnor och barn. Sedan tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut dem till folket, och han gav dem av fiskarna så mycket som de ville ha. När alla hade ätit sig mätta, sa han till sina efterföljare: "Samla nu ihop det som har blivit över, så att inget förstörs." Det fanns fem kornbröd från början, men när de samlade ihop alla bitar som var över efter måltiden, blev det tolv fulla korgar! Då det gick upp för folket vilket stort under som hade inträffat ropade de: "Han måste vara profeten som Gud skulle sända till världen med sitt budskap!" Men när Jesus förstod att de tänkte tvinga honom att följa med, så att de kunde göra honom till kung över Israel, drog han sig undan i ensamhet högre upp bland bergen. På kvällen gick hans efterföljare ner till sjön och väntade på honom där. Men när det var helt mörkt och Jesus fortfarande inte hade kommit tillbaka, steg de i en båt för att åka över till Kafarnaum på andra sidan sjön. Det dröjde inte länge förrän det började blåsa kraftigt, och vågorna blev allt högre. När de hade rott ungefär en halvmil, fick de plötsligt se Jesus komma gående på vattnet och närma sig båten! De blev fruktansvärt rädda, men Jesus ropade till dem och sa: "Det är jag, var inte rädda." Då lät de honom komma upp i båten, och i samma stund var båten framme vid den plats dit de var på väg. Nästa morgon upptäckte folket, som var kvar på andra sidan sjön, att Jesus inte var där längre. De visste att det bara hade funnits en enda båt och att Jesus inte hade följt med sina efterföljare när de for därifrån. Men snart kom flera småbåtar från staden Tiberias och la till i närheten av den plats där Herren Jesus hade tackat Gud för brödet och alla hade ätit sig mätta. Och eftersom folket såg att varken Jesus eller hans efterföljare var där, steg de i båtarna och for över sjön till Kafarnaum för att leta efter honom. När de hittade honom på andra sidan sjön, frågade de: "Mästare, när kom du hit?" Jesus svarade: "Jag ska säga er sanningen: ni kommer inte till mig därför att ni såg mig göra ett under, utan därför att jag gav er mat så att ni kunde äta er mätta. Men sträva inte bara efter att få mat för dagen, utan sträva efter den mat som kan ge er evigt liv, den mat som jag, Människosonen, ska ge er. För Gud, Fadern, har sänt mig just för det här syftet." Då frågade de: "Vad vill Gud att vi ska göra?" Jesus svarade dem: "Gud vill att ni ska tro på den som han har sänt." De svarade: "Du måste visa oss ett tecken om du vill att vi ska tro att Gud har sänt dig. Vad kan du göra för tecken? Mose till exempel, han gav våra förfäder bröd varje dag när de vandrade genom öknen. Det står ju i Skriften: 'Han gav dem bröd från himlen. ' " Men Jesus svarade: "Jag försäkrar er att det inte var Mose som gav dem brödet, utan min Far i himlen. Och nu erbjuder han er det sanna brödet från himlen. Det sanna brödet från Gud är det som har kommit ner från himlen och ger evigt liv åt människorna." "Herre", sa de, "ge oss det brödet varje dag!" Då svarade Jesus: "Jag är brödet som ger evigt liv. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. Men precis som jag redan har sagt er, så tror ni inte på mig trots att ni har sett mig. Alla de människor som min Far i himlen ger mig, de kommer till mig, och jag ska aldrig visa bort dem. Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och hans vilja är att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska uppväcka dem till evigt liv den dag Gud ska döma alla människor. Ja, det är min Fars vilja att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska uppväcka dem den dag Gud ska döma alla människor." Folket retade sig på att Jesus hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen." De sa: "Det är ju bara Jesus, Josefs son. Vi känner hans föräldrar. Hur kan han då påstå att han har kommit ner från himlen?" Men Jesus svarade: "Det är ingen idé att ni retar er på detta. Ingen kan komma till mig om inte min Far i himlen, han som har sänt mig, drar honom till mig. Men den som kommer till mig ska jag uppväcka till evigt liv den dag Gud ska döma alla människor. Gud lät profeten Jesaja skriva: 'De ska alla bli undervisade av Gud.' Och den som lyssnar till min Far och lär av honom, han kommer till mig. Men ingen har någonsin sett Fadern. Det är bara jag som har sett honom, eftersom jag har kommit från Gud. Jag försäkrar er, att den som tror på mig har evigt liv! Jag är det bröd som ger liv. Era förfäder åt bröd i öknen, och de dog som alla andra. Men brödet som kommer ner från himlen gör så att den som äter av det inte dör. Jag är det livgivande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet kommer att leva i evighet. Och brödet jag ska ge er är min kropp. Jag ger den för att människorna ska få evigt liv." Folket började då diskutera med varandra och säga: "Hur ska han kunna ge oss sin kropp att äta?" Men Jesus sa om igen: "Jag försäkrar er, att om ni inte äter av min, Människosonens, kropp och dricker av mitt blod, så kan ni inte få evigt liv. Den som äter av min kropp och dricker av mitt blod har evigt liv, och jag kommer att uppväcka honom den dag Gud ska döma alla människor. För min kropp är verklig mat, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter av min kropp och dricker av mitt blod fortsätter att leva i gemenskap med mig och jag med honom. Min Far i himlen har sänt mig, och jag lever på grund av hans livgivande kraft. På samma sätt ska den som äter av mig få del av min livgivande kraft. Jag är brödet som har kommit ner från himlen. Det är inte likt det bröd som förfäderna åt, för de dog som alla andra. Men den som äter av mig, det sanna brödet, han ska leva i evighet." Detta sa Jesus när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. Till och med många av hans efterföljare som hörde honom, sa: "Nu går han för långt! Vem kan stå ut med att höra honom prata på det här viset?" Men Jesus var väl medveten om att hans efterföljare retade sig på det han hade sagt, och därför sa han till dem: "Får det här er att tappa tron på mig? Vad ska ni då tänka när ni får se mig, Människosonen, återvända till himlen? Det är bara Guds Ande som kan ge evigt liv. Ingen människa kan åstadkomma något sådant. Och det jag nyss sa kommer från Guds Ande, därför ger det er liv. Men det är några av er som inte tror på mig." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem den person var som skulle förråda honom. Han fortsatte: "Det var därför jag sa att ingen kan komma till mig om inte min Far i himlen ger honom det som gåva." När han hade sagt detta, drog sig många efterföljare bort från honom och ville inte längre ha med honom att göra. Då vände sig Jesus till sina tolv närmaste efterföljare och frågade: "Tänker ni också ge er iväg?" Men Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Bara du har det budskap som ger evigt liv, och vi tror och vet att du är Guds helige tjänare." Då sa Jesus: "Jag har själv valt ut er tolv, och ändå är en av er en djävul." Och den han syftade på var Judas, Simon Iskariots son, som senare skulle förråda honom, trots att han var en av Jesus tolv närmaste efterföljare. Efter detta vandrade Jesus från by till by i Galileen. Han ville hålla sig borta från Judeen, eftersom de judiska ledarna var ute efter att döda honom. Men snart var det dags för lövhyddefesten, De sa: "Du borde lämna Galileen och gå till Judeen, så att dina efterföljare får se alla under du gör. Du kan aldrig bli berömd om du gömmer dig på det här viset. Om du kan göra sådana märkliga under, så borde du visa upp dem för alla." Nej, inte ens hans bröder trodde på honom. Men Jesus svarade: "Den rätta tidpunkten har inte kommit för mig att gå än, men ni kan gå när som helst, för människorna har ingen orsak att hata er. Men mig hatar de, eftersom jag ständigt påminner dem om deras synd och ondska. Gå ni iväg till Jerusalem. Det är inte rätt tid för mig än att gå till den här högtiden." Och så stannade han kvar i Galileen. När bröderna hade gett sig iväg till högtiden i Jerusalem gick Jesus sedan dit i hemlighet, men han aktade sig för att bli sedd av folket. De judiska ledarna försökte få tag i honom under högtiden och frågade om någon hade sett honom. Folket pratade därför om honom i smyg. Några sa: "Han är en god människa", medan andra sa: "Nej, han bedrar folket." Ingen hade mod nog att prata öppet om honom, för alla var rädda för de judiska ledarna. Men när halva högtiden redan var över, gick Jesus upp till templet och började undervisa, och de judiska ledarna blev förvånade när de hörde honom. De sa: "Hur kan han veta så mycket trots att han aldrig har varit elev till någon av våra religiösa lärare?" Då svarade Jesus dem: "Det jag lär ut är inte mina egna tankar, utan Guds, eftersom det är han som har sänt mig. Om någon verkligen vill göra Guds vilja, så kommer han att förstå om min undervisning är från Gud eller om det bara är mina egna tankar. Den som framför sina egna tankar vill bli hyllad själv, men den som ger äran åt den som har sänt honom är en trovärdig person som talar sanning. Ni har fått Moses lag. Varför följer ni då inte lagen? Ni vill ju döda mig!" Folket svarade: "Du är besatt av en ond ande! Det är väl ingen som vill döda dig." Jesus svarade: "Jag gjorde något som förvånade er mycket, och det var att jag botade en man på vilodagen. Men arbetar ni inte själva varje gång ni lyder Moses lag om omskärelsen och omskär era söner på en vilodag. Mose, eller rättare sagt era förfäder, bestämde att omskärelsen ska göras på den åttonde dagen efter födseln, även om den åttonde dagen råkar vara en vilodag. Så om det nu är tillåtet att omskära någon på vilodagen, varför ska jag då dömas för att jag botade någon på vilodagen? Döm inte efter hur saker och ting ser ut, utan fäll en rättvis dom." En del av dem som bodde i Jerusalem sa till varandra: "Är det inte den här mannen som våra ledare vill döda? Här står han ju helt öppet och undervisar, och ingen säger något till honom. Har medlemmarna i det judiska rådet kanske blivit övertygade om att han verkligen är Messias, den utlovade kungen? Men hur skulle han kunna vara det? Vi vet ju var den här mannen föddes. När Messias kommer ska ingen veta varifrån han är." Då ropade Jesus med hög röst där han stod och undervisade i templet: "Ja, ni känner mig och vet varifrån jag kommer. Ändå var det inte min egen idé att komma, utan jag kommer på uppdrag av en som är trovärdig, en som ni inte känner. Men jag känner honom, för jag kommer från honom, och han har sänt mig." De judiska ledarna var färdiga att gripa Jesus genast, men ingen rörde honom, eftersom den tidpunkt inte kommit än då Gud bestämt att han skulle gripas. Men många bland folket började tro på honom, och de sa: "Han måste vara Messias, den utlovade kungen, för vem skulle kunna göra fler under än han!" När fariseerna fick veta att folket pratade om Jesus i smyg, skickade de och översteprästerna ut några män ur tempelvakten för att gripa Jesus. Och Jesus talade till folket och sa: "Jag kommer bara att stanna hos er en kort tid till. Sedan ska jag återvända till honom som har sänt mig. Ni ska söka efter mig men inte hitta mig, för där jag är, dit kan ni inte komma." De judiska ledarna blev förvånade över detta påstående och sa till varandra: "Vart tänker han ta vägen, eftersom vi inte ska kunna hitta honom? Tänker han lämna landet och börja undervisa bland de judar som bor i andra länder, eller ska han undervisa andra folk? Vad menar han när han säger: 'Ni ska söka efter mig, men inte hitta mig, för där jag är, dit kan ni inte komma'?" På sista dagen, som var lövhyddefestens höjdpunkt, ropade Jesus till människorna: "Om någon är törstig så kom till mig och drick! Gud har förutsagt i Skriften, att strömmar av levande vatten ska flyta fram från det innersta hos de människor som tror på mig." Med levande vatten menade han Guds Ande, som alla de som trodde på honom skulle få. Men Anden hade inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade återvänt till sin härlighet i himlen. När folket hörde honom säga detta, sa några av dem: "Han måste vara profeten som skulle framföra Guds budskap. " Andra sa: "Han är Messias, den utlovade kungen." En tredje grupp sa: "Nej, det kan inte vara han. Messias ska väl inte komma från Galileen! Har inte Gud sagt i Skriften att Messias ska tillhöra kung Davids släkt och komma från Betlehem, staden där David bodde?" Människorna hade alltså delade meningar om honom. Några ville också arrestera honom, men ingen rörde honom. Tempelvakterna, som hade skickats ut för att gripa honom, återvände nu till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför tog ni inte med honom hit?" Men vakterna svarade: "Vi har aldrig hört någon människa tala som han!" "Har ni också blivit vilseledda?" hånade fariseerna dem. "Finns det någon i det judiska rådet eller någon farisé som tror att Gud har sänt honom? Att folkhopen gör det, det är klart. Men de vet inget om lagen, så de är förbannade i vilket fall som helst." Då protesterade Nikodemos, den medlem i det judiska rådet som tidigare hade sökt upp Jesus. Han sa: "Är det lagligt att förklara en människa skyldig innan man har hållit rättegång?" De svarade: "Är du också från Galileen, eftersom du försvarar honom? Läs i Skriften så får du se att ingen profet kommer från Galileen." Sedan gick alla hem var och en till sitt, men Jesus gick ut till Olivberget. Tidigt nästa morgon var han tillbaka i templet, och snart samlades mycket folk omkring honom. Han satte sig då ner för att undervisa dem. Men under tiden han talade kom laglärarna och fariseerna släpande på en kvinna som hade tagits på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. De ställde henne framför honom, och sa: "Mästare, den här kvinnan blev upptäckt när hon var otrogen mot sin man. Moses lag säger att hon ska stenas. Vad anser du?" Det de egentligen var ute efter var att få honom att säga något som de kunde anklaga honom för, men Jesus böjde sig bara ner och skrev i sanden med fingret. När de fortsatte att kräva ett svar, tittade han till slut upp och sa: "Om ni tänker stena henne, så vill jag att den av er som aldrig har syndat ska kasta den första stenen." Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva i sanden. Då smög sig de judiska ledarna bort en efter en, och de äldsta gick först. När det hade gått en stund var det bara kvinnan som stod kvar framför Jesus. Då tittade Jesus upp och sa till henne: "Vart tog dina anklagare vägen? Var det ingen som dömde dig?" "Nej, Herre", svarade hon. Då sa Jesus: "Jag tänker inte heller döma dig. Gå nu, men synda inte mer."] Sedan talade Jesus till folket och sa: "Jag är människornas ljus. Den som blir min efterföljare behöver inte leva i andligt mörker, för han har det ljus som leder till evigt liv." Fariseerna sa då: "Nu talar du om dig själv igen utan att någon bekräftar vad du säger. Det bevisar ingenting!" Men Jesus svarade dem: "Även om ingen bekräftar det jag säger om mig själv, så talar jag sanning, för jag vet varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Men ni vet inte varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Ni dömer på människors vis, men jag dömer ingen. Men om jag dömer, så är min dom absolut rättvis, eftersom jag inte är ensam. Han som har sänt mig är med mig. I er egen lag står det ju att om två vittnen intygar samma sak, så räcker det som bevis. Jag är det ena vittnet, och min Far som har sänt mig är det andra." "Var är din Far?" frågade de då. Jesus svarade: "Ni vet inte vem jag är, och därför vet ni inte vem min Far är. Om ni kände mig skulle ni känna honom också." Detta sa Jesus när han undervisade i templet, och han befann sig då vid det som kallades skattkammaren. Men ingen grep honom, eftersom den tidpunkt inte kommit än då Gud bestämt att han skulle gripas. Sedan sa Jesus till de judiska ledarna: "Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni ska dö utan att få förlåtelse för era synder. Dit jag går, kan ni inte komma." De judiska ledarna sa då: "Tänker han begå självmord, eftersom han säger: 'Dit jag går, kan ni inte komma'?" Men Jesus sa till dem: "Ni kommer nerifrån, och jag kommer uppifrån. Ni tillhör den här världen, men jag tillhör den inte. Det var därför jag sa att ni ska dö utan att få förlåtelse för era synder, för om ni inte tror att jag är den jag är, då får ni inte förlåtelse för era synder." Han svarade: "Jag är den som jag alltid har påstått mig vara. Jag har mycket att säga om er och mycket att döma er för, men jag gör det inte. Mitt uppdrag är att tala om för människorna det jag har hört av honom som har sänt mig, och han talar sanning." Men de förstod fortfarande inte att han talade med dem om sin Far i himlen. Då sa Jesus: "När ni har lyft upp mig, Människosonen, kommer ni att förstå att jag är den jag är och att jag aldrig gör något av mig själv utan bara talar det som min Far i himlen har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han lämnar mig inte ensam, för jag gör alltid det som han vill." Och när Jesus sa detta, var det många som började tro att han var sänd av Gud. Jesus sa då till dem bland folket som nu började tro att han kom från Gud: "Om ni verkligen vill bli mina efterföljare, så måste ni leva efter det som jag har lärt er. Gör ni det kommer ni att lära känna Gud, och han ska befria er." Men de sa: "Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Varför säger du då att Gud ska befria oss?" Jesus svarade: "Jag försäkrar er, att ni är slavar under synden varenda en. En slav får inte stanna i familjen för alltid, men en son hör alltid till familjen. Så om jag, Sonen, befriar er från ert slaveri, då blir ni verkligen fria. Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ändå försöker några av er att döda mig, eftersom mitt budskap inte har nått in i era hjärtan. Jag berättar för er vad jag har sett hos min Far i himlen, och ni följer de råd ni får från er far." "Nej", sa Jesus, "för om ni var Abrahams barn skulle ni handla på samma sätt som Abraham. Men nu försöker ni istället döda mig, eftersom jag har berättat det sanna budskap jag har hört från Gud. Så skulle Abraham inte ha gjort. Nej, ni handlar på samma sätt som er verkliga far." De svarade: "Vi är inte födda utom äktenskapet. Vår verkliga far är Gud själv." Men Jesus sa till dem: "Om Gud var er far, skulle ni älska mig, för jag har kommit till er från Gud. Det var inte min egen idé att komma, utan Gud har gett mig mitt uppdrag och har sänt mig hit. Varför förstår ni inte vad jag säger? Jo, därför att ni vägrar att lyssna till mitt budskap. Ni är barn till djävulen, och ni älskar att göra det som han vill. Han var en mördare från början och har aldrig sagt något som är sant. Nej, han är alltigenom falsk. När han ljuger avslöjar han det som finns inom honom, för han har alltid ljugit och han är den som är far till alla lögner. Men jag talar sanning, och därför vägrar ni att tro på mig. Finns det någon av er som kan bevisa att jag har syndat? Varför tror ni inte på mig, trots att jag talar sanning? Men den som har Gud till far tar emot Guds budskap. Så när ni vägrar att ta emot mitt budskap, bevisar det att ni inte har Gud till far." Folket som hörde detta, ropade då argt till Jesus: "Du är inget annat än en samarier som är besatt av en ond ande!" Men Jesus svarade: "Nej, jag är inte besatt. Jag ärar min Far i himlen, men ni hånar mig. Jag är inte ute efter att bli ärad, men det finns en som vill ära mig, och det är han som avgör om jag har rätt eller inte. Jag försäkrar er, att den som lever enligt min undervisning ska aldrig dö!" Då sa folket: "Nu vet vi att du är besatt av en ond ande. Till och med Abraham dog, och även profeterna som framförde Guds budskap. Och ändå säger du att om man lever enligt din undervisning ska man inte dö. Du menar alltså att du är större än vår förfader Abraham? Och större än profeterna, som också dog? Vem tror du att du är egentligen?" Då svarade Jesus: "Om jag upphöjer och ärar mig själv, så betyder det ingenting. Men det är min Far i himlen som upphöjer och ärar mig, han som ni påstår är er Gud. Ändå känner ni honom inte, men jag känner honom. Om jag sa något annat skulle jag vara en lika stor lögnare som ni. Men det är sant att jag känner honom och alltid lyder honom. Er förfader Abraham gladde sig åt att få se mig komma. Och han fick se mig och blev glad." Folket sa: "Du är inte ens 50 år, hur skulle du ha kunnat se Abraham?" Jesus svarade: "Jag försäkrar er, att jag är och fanns till innan Abraham ens var född!" Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann därifrån och lämnade templet. När Jesus vandrade längs vägen fick han se en man som varit blind sedan födseln. Då frågade hans efterföljare: "Mästare, varför föddes den här mannen blind? Beror det på att han själv har syndat, eller på att hans föräldrar har syndat?" Jesus svarade dem: "Han är inte alls straffad på grund av någons synd. Men eftersom han är född blind, kan Gud bota honom och visa sin kraft, och därför måste vi skynda oss att göra det uppdrag vi har fått från honom som har sänt mig. Snart blir det natt, och då kan ingen arbeta. Men så länge jag är hos människorna, är jag deras ljus." Sedan spottade han på marken och gjorde en deg av lera som han strök på den blinda mannens ögon, och han sa till honom: "Gå och tvätta dig i Siloadammen" (Siloa betyder utsänd). Mannen gick då iväg till dammen och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se. Hans grannar och andra som hade sett honom bara som tiggare, frågade varandra: "Var det inte han som satt och tiggde förut?" "Jo, det är det", sa en del, medan andra sa: "Nej, det är inte han. Han är bara lik honom." Men tiggaren sa: "Visst är det jag." Då frågade de honom: "Vad har hänt? Hur kan det komma sig att du ser?" Mannen svarade: "Han som heter Jesus gjorde en deg av lera och strök den på mina ögon, och sedan sa han åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Och när jag hade gjort det så kunde jag se!" De frågade honom: "Var finns han nu?" Men mannen svarade: "Det vet jag inte." Då tog folket med sig mannen som hade varit blind till fariseerna, eftersom det var på en vilodag som Jesus hade gjort degen och gett mannen hans syn. Och när fariseerna frågade hur det kom sig att han kunde se, berättade han än en gång: "Han strök en deg av lera på mina ögon, och när jag hade tvättat mig kunde jag se." En del av fariseerna sa då: "Den mannen kan inte vara sänd av Gud eftersom han arbetar på vilodagen." Men andra sa: "En syndare kan väl inte göra sådana under?" Och så började de diskutera med varandra. Efter ett tag vände sig fariseerna till mannen som hade varit blind och frågade: "Vad säger du själv om honom? Det var ju du som fick din syn." Mannen svarade då: "Han måste vara en profet." Men de judiska ledarna tvivlade på att den botade mannen överhuvudtaget hade varit blind, så de kallade på hans föräldrar och frågade dem: "Är det här er son? Föddes han blind? Och om han gjorde det, hur kan det då komma sig att han ser nu?" Föräldrarna svarade: "Det är vår son, och vi vet att han föddes blind. Men varför han kan se nu det vet vi inte, och inte heller vem som har botat honom. Fråga honom själv. Han är gammal nog att svara på era frågor." Detta sa de för att de var rädda för de judiska ledarna, som redan då hade bestämt att den som erkände Jesus som Messias, den utlovade kungen, skulle uteslutas ur den judiska församlingen. För andra gången kallade därför fariseerna till sig mannen som hade varit blind och sa till honom: "Lova inför Gud att säga oss sanningen. Vi vet att den där Jesus är en syndare." Men mannen svarade: "Om han är en syndare eller ej, det vet jag inte. Det enda jag vet är att förut var jag blind, men nu kan jag se." Då frågade de honom än en gång: "Vad gjorde han med dig? Hur gjorde han när du fick din syn?" Mannen svarade: "Det har jag ju redan berättat. Varför lyssnar ni inte? Vill ni också bli hans efterföljare, eftersom ni vill höra det en gång till?" Då förbannade de honom och sa: "Det är du som är hans efterföljare. Vi är efterföljare till Mose. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte." "Det var underligt", svarade mannen. "Han gav mig min syn, och ändå vet ni inte varifrån han kommer. Men att Gud inte lyssnar till syndare, det vet vi. Han lyssnar till dem som tillber honom och gör hans vilja. Aldrig tidigare har man hört talas om någon som har botat en som föddes blind. Om den här mannen inte var sänd av Gud, så skulle han inte kunna göra något sådant." "Du är helt och hållet född i synd!", ropade de. "Försöker du undervisa oss?" Och så uteslöt de honom ur den judiska församlingen. Jesus fick snart höra att de hade uteslutit mannen ur den judiska församlingen, och när han träffade honom igen frågade han: "Tror du på Människosonen som Gud skulle sända?" Mannen svarade: "Herre, säg mig vem han är, så att jag kan tro på honom." Jesus sa: "Du har sett honom. Det är han som talar med dig." Då föll mannen ner framför Jesus och sa: "Jag tror, Herre." Sedan sa Jesus: "Jag har kommit hit till världen för att avslöja människornas synder. De som inser att de är blinda ska börja se, men de som tror att de kan se ska avslöjas som blinda." Några fariseer som stod där frågade då: "Menar du att vi skulle vara blinda?" Då svarade Jesus: "Om ni var blinda skulle ni vara utan synd. Men nu påstår ni att ni kan se, och därför finns er synd kvar." Jesus fortsatte: "Jag försäkrar er, att den som inte går in genom grinden till fårfållan utan istället tar sig in en annan väg, han är en tjuv och en brottsling. Herden går in genom grinden. Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren lyssnar till hans röst. Han vet vad varje får heter, och han ropar på dem och leder dem ut. När han har släppt ut fåren går han framför dem, och de följer honom för de känner igen hans röst. De följer aldrig en främling, utan springer bort från honom, eftersom de inte känner igen hans röst." De som hörde Jesus berätta den här bilden förstod inte vad han menade, och därför förklarade han den för dem. Han sa: "Jag försäkrar er, att jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och brottslingar, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han ska bli ett av mina får och kan gå in och ut och hitta bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att ge liv, och liv i överflöd. Jag är också den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är anställd springer sin väg när han ser vargen komma. Han överger fåren, eftersom han inte är deras herde och fåren inte är hans. Och så angriper vargen fåren och skingrar flocken. Den anställde har ingen omsorg om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig på samma sätt som min Far i himlen känner mig och jag känner honom. Jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna till min röst. Så ska det bli en enda fårhjord och en herde. Min Far i himlen älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen kan ta mitt liv ifrån mig, utan jag ger det frivilligt. Jag har rätt att ge mitt liv när jag vill, och jag har makt att ta det tillbaka. Det är det uppdrag jag har fått av min Far i himlen." När han sa detta började folket än en gång diskutera med varandra. Många sa: "Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?" Men andra sa: "Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande verkligen bota dem som är blinda?" Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i den del av templet som kallas Salomos pelarhall. Då omringade de judiska ledarna honom och frågade: "Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, den utlovade kungen, så säg det öppet." Jesus svarade dem: "Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De under min Far har sänt mig att göra bevisar vem jag är. Men ni tror mig inte, eftersom ni inte hör till min fårhjord. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. Min Far i himlen har gett dem till mig, och han har större makt än någon annan, därför kan ingen ta dem ifrån mig. Jag och min Far är ett." Då tog de judiska ledarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus sa till dem: "Ni har sett många under, som min Far i himlen har sagt åt mig att göra. För vilket av dessa under tänker ni stena mig?" De svarade: "Det är inte för något under vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en vanlig människa, säger att du är Gud." Då sa Jesus: "Står det inte i er egen lag att Gud sa: 'Jag säger att ni är gudar '? Skriften, som inte kan ändras, kallar de människor som fick ta emot Guds budskap för gudar. Varför kallar ni det då för hädelse när jag säger: 'Jag är Guds Son'. Är jag inte den som min Far har sänt till världen med en särskild uppgift? Om jag inte gör de under som min Far vill att jag ska göra, då behöver ni inte tro på mig. Men om jag gör under, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni snart bli övertygade om att min Far är i mig och att jag är i honom." De försökte då gripa honom igen, men han lyckades komma undan. Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där ett tag. Det var många människor som kom till honom. Och de sa till varandra: "Johannes gjorde inga under, men allt han sa om Jesus var sant." Och många började där tro att Jesus var sänd av Gud. En man som hette Lasaros låg sjuk. Han bodde i Betania tillsammans med sina systrar Maria och Marta (Det var hans syster Maria som smorde Herren Jesus med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår). De två systrarna skickade nu ett meddelande till Jesus och lät säga: "Herre, din vän Lasaros är sjuk." Men när Jesus hörde det sa han: "Hans sjukdom ska inte leda till döden utan ska visa Guds härlighet, så att jag, Guds Son, blir upphöjd och ärad genom detta." Så trots att Jesus tyckte mycket om Marta, Maria och Lasaros, stannade han därför kvar där han var i ytterligare två dagar. Sedan sa han till sina efterföljare: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Men hans efterföljare protesterade: "Mästare, för bara några dagar sedan försökte de judiska ledarna i Judeen att stena dig. Ska du verkligen gå dit igen?" Då svarade Jesus: "Det är ljust tolv timmar om dagen. Om man går under dagen snubblar man inte, för då ser man det ljus som lyser för människorna. Men om man går i mörkret, då snubblar man, eftersom man inte har släppt in ljuset." Sedan sa han: "Vår vän Lasaros sover, men nu ska jag gå och väcka honom." Hans efterföljare trodde då att Jesus talade om vanlig sömn, så de sa: "Vad bra! Om han sover så blir han snart frisk." Men Jesus menade att Lasaros hade dött. Därför sa Jesus rent ut till dem: "Lasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för hans död ska hjälpa er att tro på mig. Men nu måste vi gå till honom." Tomas, som kallades Tvillingen, sa då till de andra efterföljarna: "Kom, låt oss gå med, så att vi kan dö tillsammans med honom." När Jesus kom fram till Betania berättade man för honom att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. Betania låg bara några kilometer från Jerusalem, och många människor hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg. Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma. Marta sa till Jesus: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om." Jesus svarade: "Din bror ska bli levande igen." Då sa Marta: "Ja, jag vet att han ska bli levande igen den dag alla de döda väcks upp och Gud ska döma människorna." Men Jesus sa till henne: "Jag är den som uppväcker de döda och ger dem liv igen. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. Han får evigt liv därför att han tror på mig och ska aldrig någonsin dö. Tror du det, Marta?" "Ja, Herre", svarade hon. "Jag tror att du är Messias, den utlovade kungen och Guds Son, som skulle komma hit till världen." Sedan lämnade hon honom och gick hem igen. Där tog hon Maria åt sidan och viskade till henne: "Jesus är här och vill träffa dig." Och när Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom. Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. Så när människorna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till Lasaros grav för att gråta, och de följde efter henne. Och då Maria kom fram till Jesus föll hon ner vid hans fötter och sa: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött." När Jesus såg hur hon grät och klagade och hur de andra som följt med henne också sörjde och grät, blev han starkt upprörd och skakad, och han frågade: De sa: "Kom och se." Och Jesus började gråta. Då sa de som stod runt omkring: "Se hur mycket han älskade honom." Men några av dem sa: "Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha sett till att Lasaros inte behövde dö?" Och än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen. Jesus sa nu: "Rulla undan stenen." Men Marta, den döda mannens syster, protesterade: "Lukten kommer att vara fruktansvärd, för han har varit död i fyra dagar." Då sa Jesus till henne: "Sa jag dig inte att om du tror på mig, så ska du få se Guds härlighet?" Och då rullade de undan stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: "Far i himlen, tack för att du har hört mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig." Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut!" Och Lasaros kom ut inlindad i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: "Ta av honom svepningen och låt honom gå." Många av de människor som kommit ut tillsammans med Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort. Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet för att diskutera situationen. De sa: "Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många under. Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer den romerska armén att förstöra vårt tempel och utplåna vårt folk." En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: "Nu är ni allt bra dumma! Självklart kan vi inte låta hela folket gå under. Det är bättre för er om en enda människa dör, så att folket kan räddas." Detta sa inte Kajafas av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året lät Gud honom förutsäga att Jesus skulle dö för hela det judiska folket, och inte bara för dem, utan också för att samla och förena alla Guds barn som finns spridda över världen. Från den stunden var de judiska ledarna fast beslutna att döda Jesus. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring i Judeen utan drog sig bort till utkanten av öknen, till staden Efraim, där han stannade med sina efterföljare. Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många människor från hela landet kom till Jerusalem flera dagar i förväg för att gå igenom reningsceremonierna innan påsken började. De ville gärna träffa Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: "Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till påskhögtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom. Sex dagar innan påskfirandet började kom Jesus tillbaka till Betania, där Lasaros bodde, mannen som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade därför en festmåltid till Jesus ära. Marta serverade, och Lasaros var en av dem som åt tillsammans med Jesus vid bordet. Då tog Maria en flaska välluktande, dyrbar nardusolja och smorde Jesus fötter och torkade dem med sitt hår. Och hela huset fylldes av doften från oljan. Men Judas Iskariot, den av Jesus efterföljare som senare skulle förråda honom, sa då: "Den där oljan var ju värd nästan en årslön. Varför sålde man den inte istället och gav pengarna till de fattiga?" Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Han skötte om den gemensamma kassa som Jesus och hans efterföljare hade, och han brukade ofta ta pengar därifrån. Men Jesus svarade: "Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan så att den kunde användas inför min begravning. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till." När allt folket fick höra att Jesus var där, kom de dit för att träffa honom. Men de kom också för att se Lasaros, mannen som han hade uppväckt från de döda. Och översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom fler och fler judar lämnade dem och istället började tro på Jesus. Nästa dag spreds nyheten över hela Jerusalem att Jesus var på väg in till staden. Och en stor folkmassa som kommit för att fira påsk tog palmkvistar och gick ut på vägen för att möta honom. De ropade: "Vi hyllar dig! Vi ärar dig som är sänd av Herren, du som är Israels kung!" Jesus fick tag på en ung åsna och satte sig på den och red iväg mot staden, precis som Gud förutsagt i Skriften: "Var inte rädda, ni Jerusalems invånare. Se, er kung kommer till er, ridande på ett åsneföl." Jesus efterföljare förstod inte just då att det som Gud förutsagt om Jesus i Skriften blev verklighet genom allt detta. Men när Jesus hade återvänt till sin härlighet i himlen kom de ihåg vad Gud sagt. Alla de som hade varit med när Jesus uppväckte Lasaros från de döda hade berättat för folket vad Jesus hade gjort, och detta fantastiska under var den främsta orsaken till att så många gick ut för att möta honom. Men fariseerna sa till varandra: "Ingenting hjälper! Varenda människa följer ju efter honom!" Bland dem som hade kommit till Jerusalem för att fira påsk fanns det också några greker. De kom till Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sa: "Min herre, vi skulle vilja träffa Jesus." Filippos gick då och talade om detta för Andreas, och tillsammans gick de och berättade det för Jesus. Men Jesus svarade dem: "Den tid har nu kommit som Gud bestämt, då jag, Människosonen, ska återvända till min härlighet i himlen. Sanningen är, att jag måste dö precis som ett vetekorn dör när det faller i jorden. Om vetekornet inte dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det en stor skörd. På samma sätt ska min död ge liv till många. Den som älskar sitt liv mer än något annat ska förlora det, men den som är villig att mista sitt liv, han ska rädda det och få evigt liv. Om någon vill ha mig till Herre, så måste han följa mig, för mina tjänare måste vara där jag är. Den som har mig till Herre ska bli ärad av min Far i himlen. Just nu är jag fylld av ångest. Men jag kan ju inte be: 'Far i himlen, rädda mig från den fruktansvärda stund som väntar mig'. Det är ju för den stunden jag har kommit. Då hördes en röst från himlen som sa: "Genom dina under är jag redan upphöjd och ärad, och jag ska bli det igen genom din död och uppståndelse." När folket som stod där hörde rösten trodde en del att det var åskan, medan andra sa att en ängel hade talat till honom. Men Jesus sa: "Rösten hördes för er skull, inte för min. Tiden har nu kommit då den här världen ska dömas, för nu ska Satan, den här världens härskare, besegras. Och när jag har lyfts upp från jorden ska jag dra alla till mig." Detta sa han för att göra klart för dem hur han skulle dö. "Ska du dö?" protesterade folket. "Vi har fått lära oss att det står i Skriften att Messias, den utlovade kungen, ska leva i evighet. Om du nu är Messias, Människosonen som det står om i Skriften, varför måste du då lyftas upp? Är det en annan Människoson du talar om?" Jesus svarade: "Mitt ljus ska lysa för er bara en kort tid till. Vandra i mitt ljus medan ni kan, så att inte mörkret får makt över era liv. Den som vandrar i mörker går vilse. Tro på mig som är ljuset, medan ni fortfarande har chansen, så ska ni bli människor som lever i ljuset." Och sedan Jesus hade sagt detta gick han bort och gömde sig för dem. Trots alla under Jesus hade gjort var det många bland folket som inte trodde att han var sänd av Gud. Och genom detta blev det budskap verklighet som Gud lät profeten Jesaja framföra om Jesus: "Herre, vem trodde på det vi fick höra, och för vem har Herren visat sin makt att rädda?" Folket kunde helt enkelt inte tro, för Jesaja fick också säga: "Gud har förblindat deras ögon, så att de inte kan se, och har gjort deras hjärtan hårda och likgiltiga, så att de inte kan förstå. Därför kan de inte vända om till mig och bli botade." Detta kunde Jesaja säga, eftersom Gud lät honom se den härlighet Jesus hade i himlen, och det var om Jesus han talade. Ändå fanns det många, till och med i det judiska rådet, som trodde att Jesus var sänd av Gud, men de vågade inte erkänna det öppet, eftersom de var rädda att fariseerna skulle utesluta dem ur den judiska församlingen. De ville hellre bli accepterade av människor än av Gud. Jesus ropade till folket: "Om ni tror på mig, så tror ni i själva verket på honom som har sänt mig, för den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag har kommit som ett ljus hit till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörker. Om någon hör mig undervisa och inte vill följa det jag säger, så dömer inte jag honom, för jag har inte kommit för att döma människorna, utan för att rädda dem. Nej, den som vägrar att tro på mig och inte tar emot mitt budskap, han ska dömas av de sanningar jag har undervisat om, den dag Gud dömer alla människor. Det jag talar är inte mina egna tankar, utan min Far i himlen, som har sänt mig, har bestämt vad jag ska säga till er. Jag vet att hans budskap ger evigt liv. Därför säger jag det som han vill att jag ska säga." Påskhögtiden skulle snart börja, och Jesus visste att den tid nu kommit som hans Far i himlen bestämt, då Jesus skulle lämna jorden och återvända till sin Far. Jesus gav därför sina efterföljare ett sista bevis på hur mycket han älskade dem. Jesus och hans efterföljare hade samlats för att äta tillsammans, och djävulen hade redan intalat Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade gett honom makt över allting och att han hade kommit från Gud och skulle återvända till Gud. Så han reste sig nu från bordet, tog av sig manteln och virade en handduk om sig. Sedan hällde han vatten i ett handfat och började tvätta sina efterföljares fötter och torka dem med handduken som han hade virat om sig. Men när han kom till Simon Petrus, sa Simon till honom: "Herre, inte ska du tvätta mina fötter." Då svarade Jesus: "Du förstår inte just nu vad jag gör, men en dag ska du förstå det." "Nej", protesterade Petrus, "aldrig i livet att du får tvätta mina fötter!" Men Jesus sa till honom: "Om jag inte tvättar dig ren, så kan du inte tillhöra mig." Då ropade Petrus: "Herre, tvätta mina händer och mitt huvud också då, och inte bara fötterna." Men Jesus sa till honom: "Den som har badat behöver bara få sina fötter tvättade för att vara helt och hållet ren. Och ni är rena, men det gäller inte alla." Jesus visste nämligen vem som skulle förråda honom. Det var därför han sa att inte alla var rena. När Jesus hade tvättat deras fötter, tog han på sig manteln igen och slog sig ner vid bordet. Sedan frågade han dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre, och det är rätt att ni gör det, för det är vad jag är. Men om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, då är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel att följa: gör som jag har gjort mot er. Jag försäkrar er, att en tjänare inte står över sin herre, och att en budbärare inte står över den som har sänt honom. När ni nu vet detta, är ni lyckliga om ni också praktiserar det." Jesus fortsatte: "Jag talar inte om er alla. Jag känner er som jag har valt ut till mina närmaste efterföljare, men det som Gud förutsagt i Skriften måste bli verklighet: 'Den som åt tillsammans med mig har vänt sig mot mig.' Jag säger det redan nu, så att ni när det har hänt, ska tro att jag är den jag är. Jag försäkrar er, att den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot Gud, eftersom Gud har sänt mig." När Jesus hade sagt detta blev han upprörd i sitt innersta och utbrast: "Jag ska säga er som det är: en av er kommer att förråda mig! " Hans efterföljare såg då på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans efterföljare, den som han älskade, var närmast Jesus vid bordet och Simon Petrus gjorde därför tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Efterföljaren lutade sig då mot Jesus och frågade: "Herre, vem är det?" Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag nu doppar i fatet." Sedan doppade han brödstycket och gav det till Judas, Simon Iskariots son. Och i samma ögonblick som Judas fick brödet for Satan in i honom. Jesus sa då till honom: "Skynda dig, gör det du ska!" Ingen av de andra vid bordet förstod varför Jesus sa så till Judas. Några trodde att han bad honom gå ut och köpa det man behövde till påskhögtiden eller ge något till de fattiga, eftersom Judas skötte om den gemensamma kassan. Men när Judas hade fått brödet, reste han sig genast och gick ut. Och det var natt. Så snart Judas hade gått, sa Jesus: "Jag, Människosonen, ska nu återvända till min härlighet i himlen, och Gud ska bli upphöjd och ärad genom det som händer mig. Ja, Gud ska mycket snart låta mig återvända till min härlighet. Mina kära barn, jag ska bara vara kvar hos er en kort tid till. Sedan ska ni förgäves söka efter mig, eftersom jag går till ett ställe dit ni inte kan komma, precis som jag sa till de judiska ledarna. Så nu befaller jag er något nytt: att ni ska älska varandra. Ja, älska varandra lika mycket som jag har älskat er. Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina efterföljare." Simon Petrus frågade då Jesus: "Herre, vart går du?" Jesus svarade: "Dit jag går nu, kan du inte följa med, men senare ska du följa mig." Men Petrus undrade: "Varför kan jag inte följa med nu? Jag är beredd att dö för dig." Då svarade Jesus: "Dö för mig, säger du? Jag försäkrar dig, att innan tuppen hinner gala imorgon bitti, ska du tre gånger ha förnekat att du känner mig!" Jesus sa: "Var inte oroliga, utan lita på Gud, och lita på mig. I min Fars hus finns det många rum, och jag går nu i förväg för att göra i ordning en plats åt er. Lita på att det är så, eftersom jag säger det till er. När allt är färdigt ska jag komma tillbaka och hämta er, så att också ni kan vara där jag är. Nu vet ni vart jag går, och ni känner till vägen som leder dit." Men Tomas sa: "Herre, vi har fortfarande ingen aning om vart du går. Hur ska vi då kunna känna till vägen?" Jesus svarade: "Jag är vägen till Fadern, för jag har visat vem han verkligen är, och jag är den som ger liv. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far i himlen. Och ni känner honom redan och har sett honom." Filippos sa: "Herre, visa oss Fadern, så blir vi nöjda." Jesus svarade: "Vet du inte vem jag är, Filippos, trots att jag har varit hos er så länge? Den som har sett mig har sett Fadern. Varför ber du då att få se honom? Tror du inte att jag är i min Far och att min Far är i mig? När jag talar till er, så är det inte mina egna tankar. Nej, min Far är i mig och handlar genom mig. Tro på mig när jag säger att jag är i min Far och att min Far är i mig, eller tro åtminstone på grund av de under ni har sett mig göra. Jag försäkrar er, att den som tror på mig ska göra samma under som jag har gjort, och till och med ännu större, för jag går för att vara hos min Far i himlen. Ni som tillhör mig kan be om vadsomhelst, och jag ska göra det, så att Fadern blir upphöjd och ärad på grund av det som Sonen gör för er. Ja, om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det." Jesus fortsatte: "Om ni älskar mig, så lyd det som jag har befallt er. Jag ska be min Far i himlen, att han sänder er en annan Hjälpare, som för alltid ska vara hos er. Det är Guds egen Ande, som visar sanningen om honom. De som inte tror på Gud kan inte ta emot honom, för de ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, eftersom han är hos er nu och kommer att vara i er. Nej, jag ska inte lämna er föräldralösa, utan jag ska komma till er. Mycket snart ska ingen här i världen se mig längre, men ni ska se mig, för jag ska bli levande igen, och genom det ska ni också få liv. När jag har uppstått från de döda ska ni förstå att jag är i min Far och att ni är i mig och att jag är i er. Den som har hört mina befallningar och lyder dem, han älskar mig, och den som älskar mig ska bli älskad av min Far i himlen, och jag ska älska honom och visa mig för honom." Judas (inte Judas Iskariot, utan den andre efterföljaren med samma namn) sa då till honom: "Herre, varför ska du visa dig bara för oss och inte för alla människor?" Jesus svarade: "Om någon älskar mig, så lever han enligt min undervisning, och då ska min Far älska honom, och min Far och jag ska komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig, han lever inte enligt min undervisning. Kom ihåg att budskapet ni har fått höra från mig inte är mina egna tankar, utan att det kommer från min Far i himlen som har sänt mig. Jag säger er detta medan jag fortfarande är hos er. Men när min Far har sänt er Hjälparen, sin heliga Ande, som ska vara hos er i mitt ställe, då ska Hjälparen lära er allt och påminna er om allt som jag har lärt er. Jag lämnar en gåva efter mig, och det är frid. Ni ska få av min frid, en frid som ingen här i världen kan ge er. Var därför inte oroliga och rädda. Kom ihåg att jag sa till er: 'Jag går bort, men jag ska komma tillbaka till er.' Om ni verkligen älskar mig, var då glada över att jag får gå till min Far i himlen, för min Far är större än jag. Detta har jag berättat för er innan det händer, så att ni ska tro på mig när det sedan händer. Jag kan inte prata med er så mycket längre till, för Satan, den här världens härskare, närmar sig. Han har ingen makt över mig, men jag ska göra det som min Far i himlen har befallt mig, för att människorna ska förstå att jag älskar min Far. Kom, så går vi härifrån." Jesus sa: "Jag är den sanna vinstocken, och min Far i himlen är trädgårdsmästaren. Han skär bort varje gren i mig som inte bär frukt. Och han beskär de grenar som bär frukt, så att de kan bära ännu mer frukt. Ni har redan blivit beskurna genom det budskap ni har fått höra från mig. Fortsätt därför att vara i mig, så ska jag vara i er. En gren kan inte bära frukt om den inte sitter kvar på vinstocken. På samma sätt kan inte ert liv bära frukt om ni inte är kvar i mig. Ja, jag är vinstocken, och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, så bär han mycket frukt, men utan mig kan ni inget göra. Den som inte är kvar i mig, blir bortkastad på samma sätt som en vissen gren. Och alla sådana grenar ska kastas i elden och brännas upp. Men om ni är kvar i mig och mitt budskap är kvar i er, så kan ni be om vad ni vill, och ni ska få det. Den som verkligen är min efterföljare bär mycket frukt, och genom det blir min Far i himlen upphöjd och ärad. Jag har älskat er, på samma sätt som min Far i himlen har älskat mig. Bli därför kvar i min kärlek. Om ni lyder det som jag har befallt er är ni kvar i min kärlek, på samma sätt som jag är kvar i min Fars kärlek eftersom jag gör det som han har befallt mig. Detta har jag sagt till er för att min glädje ska fylla er, så att er glädje blir total. Och detta är min befallning: att ni ska älska varandra på samma sätt som jag har älskat er. Det största beviset någon kan ge på sin kärlek, är att han offrar livet för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör det jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för en tjänare får aldrig reda på vad hans herre tänker göra. Från och med nu är ni mina vänner, för jag har sagt er allt som min Far i himlen har låtit mig få veta. Ni valde inte att följa mig, utan jag har valt ut er till en bestämd uppgift. Ni ska gå ut i världen och bära frukt som finns kvar för evigt. Och då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om, därför att ni tillhör mig. Ja, detta är vad jag befaller er: att ni ska älska varandra." Jesus fortsatte: "När människorna hatar er, kom då ihåg att de hatade mig innan de hatade er. Om ni tillhörde den här världen, skulle människorna älska er, eftersom ni var en av dem. Men nu tillhör ni inte den här världen, eftersom jag har inbjudit er att få tillhöra en annan värld, och därför hatar människorna er. Kom ihåg vad jag sa till er: 'En tjänare står inte över sin herre.' Om de har förföljt mig, kommer de också att förfölja er. Men har de levt enligt min undervisning, kommer de också att rätta sig efter det ni säger. Människorna ska förfölja er därför att ni tillhör mig, och därför att de inte känner Gud, honom som har sänt mig. Om jag aldrig hade kommit och talat till dem, så skulle de ha varit oskyldiga. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar också min Far i himlen. Om jag inte hade utfört större under än någon annan mitt ibland dem, så skulle de har varit oskyldiga. Men nu hatar de både mig och min Far, trots att de har sett dessa under. Och genom detta blir det som står skrivet om mig i deras lag verklighet: 'De har hatat mig utan anledning.' Men jag ska sända Hjälparen till er, Guds Ande, som visar sanningen om Gud. Hjälparen ska komma till er från Gud Fadern, och när han kommer ska han berätta för er om mig. Också ni måste berätta för andra om mig, för ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte ska förlora er tro på mig. Ni kommer att bli uteslutna ur de judiska församlingarna, ja, det ska gå så långt att de som dödar er tror att de tjänar Gud genom sina handlingar. Och denna missuppfattning beror på att de aldrig har lärt känna min Far i himlen, och inte heller mig. Jag säger er detta nu, så att ni den dag det händer, ska komma ihåg att jag varnade er. Jag har inte sagt det till er tidigare, eftersom jag hela tiden har varit hos er." Jesus fortsatte: "Nu går jag bort till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar vart jag går. Ni är alltför bedrövade och sorgsna över det jag har sagt er. Men sanningen är att det är bäst för er att jag går bort, för annars kan inte Hjälparen, Guds Ande, komma till er. När jag har gått bort, då ska jag sända honom till er. Och när Guds Ande kommer ska han visa människorna att de är syndare, att jag är skuldfri inför Gud och att Guds dom ska drabba dem. Syndare är de för att de inte tror på mig. Att jag är skuldfri inför Gud visar sig då Fadern upphöjer mig till att regera med honom, så att ni inte kan se mig mer. Och att Guds dom drabbar var och en som syndar, det förstår vi när vi ser att Gud har dömt Satan, den här världens härskare. Det är så mycket jag vill säga er, men ni kan inte förstå det nu. Men när Guds Ande kommer, ska han visa er hela sanningen om Gud. Han ska inte framföra sina egna tankar, utan bara berätta det han hör. Och han ska låta er veta vad som kommer att hända i framtiden. Han ska upphöja och ära mig, för allt han låter er veta har han fått från mig. Allt som min Far har, det tillhör mig. Därför kan jag säga, att allt Guds Ande låter er veta har han fått från mig. Snart ser ni mig inte längre. Men lika snart ska få ni se mig igen." Några av Jesus efterföljare frågade då varandra: "Vad menar han egentligen när han säger att vi snart inte kan se honom längre, men att vi lika snart ska få se honom igen? Och vad kan det betyda när han säger att han går till sin Far? Och hur snart ska det ske? Vi fattar ingenting av vad han säger." Jesus visste att de ville fråga honom, så han sa till dem: "Ni undrar vad jag menade när jag sa att ni mycket snart inte kan se mig längre, men att ni lika snart ska få se mig igen. Ja, jag försäkrar er, att ni kommer att gråta och klaga över det som ska hända mig, men människorna ska bli glada. Ni ska sörja, men er sorg ska vändas i glädje när ni ser mig igen. Det blir som när en kvinna föder barn. Medan förlossningen håller på, har hon det svårt. Men när hon har fött sitt barn glömmer hon smärtan och gläder sig bara över att en människa har fötts till världen. Ni har det också svårt just nu, men jag ska träffa er igen, och då ska ni bli glada, och ingen ska ta er glädje ifrån er. Den dagen behöver ni inte fråga mig om någonting. Jag försäkrar er, att från den dagen ska Fadern ge er vad ni ber om, därför att ni tillhör mig. Ni har bett förut, men aldrig därför att ni tillhör mig. Be nu i mitt namn, så ska ni få, och er glädje ska bli total. Allt detta har jag talat till er i bilder, men det kommer en tid då jag kan tala till er öppet och utan bilder, och då ska ni få veta mer om min Far i himlen. Den dagen ska ni be till Fadern, och han ska svara er därför att ni tillhör mig. Jag behöver inte be åt er, för min Far själv älskar er, därför att ni har älskat mig och tror att jag kommer från Gud. Ja, jag kom till världen från min Far i himlen, och jag ska lämna världen för att återvända till honom." Då sa hans efterföljare: "Äntligen talar du i klartext, och inte i bilder. Nu förstår vi att du vet allt, innan någon ens har ställt en fråga till dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu äntligen tror ni. Men den dagen kommer, ja, den är redan här, då ni ska skingras och återvända var och en till sitt och lämna mig ensam. Men inte ens då ska jag vara ensam, för min Far i himlen är med mig. Detta har sagt er för att ni ska ha frid på grund av er gemenskap med mig. Här på jorden kommer ni att möta många sorger och bedrövelser, men var inte oroliga, jag har besegrat de onda krafterna i världen." När Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och sa: "Far i himlen, den tid har nu kommit som du bestämt. Låt din Son återvända till sin härlighet, så att du blir upphöjd och ärad. Du har ju gett honom makt över alla människor, så att han kan ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och evigt liv innebär att lära känna dig, den enda Guden som är verklig, och mig, Jesus Kristus, som du har sänt till jorden. Jag har upphöjt och ärat dig här på jorden genom att slutföra det uppdrag du har gett mig. Låt mig därför, käre Far, bli upphöjd och ärad genom att jag återfår den härlighet jag hade hos dig innan världen skapades. Du har gett mig några efterföljare från den här världen, och jag har visat dem vem du är. De var dina hela tiden, men du gav dem till mig, och de har levt enligt min undervisning. Nu vet de att allt som du har gett till mig är en gåva från dig. Det budskap jag fick från dig har jag fört vidare till dem, och de har tagit emot budskapet och har förstått att jag har kommit ner till jorden från dig. Ja, de är helt övertygade om att du har sänt mig. Jag ber inte för alla världens människor, utan för de människor som du har gett mig, eftersom de tillhör dig. Ja, alla som du har gett mig tillhör också dig, för om de tillhör dig så tillhör de mig. Och genom dem ska min härlighet bli synlig för människorna. Jag lämnar nu världen och kommer till dig, men de blir kvar här i världen. Far i himlen, du som är helig, bevara alla dessa som du har gett mig. Låt dem vara kvar i din gemenskap, så att de kan leva i fullständig enhet, precis som du och jag gör. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i din gemenskap. Jag skyddade dem, så att ingen av dem gick förlorad, utom den som var dömd till att gå evigt förlorad, eftersom det som Gud förutsagt i Skriften måste bli verklighet. Nu återvänder jag till dig, men detta säger jag medan jag är kvar i världen, så att de ska bli helt fyllda av min glädje. Jag har fört ditt budskap vidare till dem. Och världens människor har hatat dem, därför att de inte tillhör den här världen, på samma sätt som jag inte tillhör den. Jag ber inte att du ska ta bort dem från den här världen, utan att du ska bevara dem från den Onde. De tillhör inte den här världen, liksom jag inte tillhör den. Hjälp dem att lyda ditt sanna budskap, så att de kan leva helt för dig. På samma sätt som du sände mig till världen, sänder jag ut dem i världen. Och för deras skull överlämnar jag mitt liv som ett offer till dig, så att de också kan överlämna sina liv åt dig, genom att följa ditt sanna budskap. Men jag ber inte bara för dem, utan också för alla som i framtiden ska börja tro på mig genom deras budskap. Far i himlen, jag ber att de ska leva i fullständig enhet, precis som du och jag gör. Låt dem vara i oss, på samma sätt som du är i mig och jag är i dig, så att människorna kan tro att du har sänt mig. Den härlighet du gav till mig, den har jag gett till dem, så att de kan leva i fullständig enhet, precis som du och jag gör. Jag ska vara i dem och du ska vara i mig, så att deras enhet blir total. Och då ska världen förstå att du har sänt mig och att du älskar dem lika mycket som du älskar mig. Far i himlen, jag vill att alla de som du har gett mig ska vara tillsammans med mig, så att de kan se den härlighet du gav mig, eftersom du älskade mig redan innan världen skapades. Far i himlen, du som alltid handlar rätt, världens människor känner dig inte, men jag gör det, och mina efterföljare vet att du har sänt mig. Jag har hjälpt dem att lära känna dig, och jag ska fortsätta att hjälpa dem, så att de kan älska varandra på samma sätt som du har älskat mig, och så att jag kan vara förenad med dem." Sedan Jesus hade slutat be gick han tillsammans med sina efterföljare ut till andra sidan av Kidrondalen. Där fanns det en trädgård som de gick in i. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus ofta hade varit där med sina efterföljare. Judas tog nu med sig en grupp romerska soldater och en del av tempelvakten, som var utsänd av översteprästerna och fariseerna, och med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de till trädgården. Också Judas, han som förrådde honom, stod där tillsammans med dem. Men när Jesus sa: "Det är jag", ryggade alla tillbaka och föll till marken. En gång till frågade han dem: "Vem söker ni?" Och de svarade: "Jesus från Nasaret." Då sa Jesus: "Jag har ju redan sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker så låt de andra gå." Och genom detta blev det som Jesus sagt verklighet: "Jag har inte förlorat en enda av dem som du har gett mig." Men Simon Petrus drog det svärd han tagit med sig och högg av högra örat på Malkos, översteprästens tjänare. Då sa Jesus till Petrus: "Stoppa tillbaka svärdet i skidan. Skulle jag dra mig undan det lidande som min Far i himlen har bestämt att jag ska gå igenom?" Den romerska officeren med sina soldater och de judiska tempelvakterna grep nu Jesus och band honom. Och först tog de med honom till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Det var Kajafas som hade sagt till de judiska ledarna att det var bäst om en enda människa dog, så att folket kunde räddas. Simon Petrus gick efter dem, tillsammans med en annan av Jesus efterföljare. Men den efterföljaren kände översteprästen och fick därför tillåtelse att komma in på gården till översteprästens hus, samtidigt som man förde dit Jesus. Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den efterföljare som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten, så att Petrus kunde följa med honom in. Flickan i porten frågade då Petrus: "Är inte du också en efterföljare till den där mannen?" Men Petrus svarade: "Nej, det är jag inte." Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp, eftersom det var kallt. Och Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig. Översteprästen ställde nu frågor till Jesus om hans efterföljare och om vad han hade lärt dem. Jesus svarade: "Alla människor känner till min undervisning, för jag har hela tiden talat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet, allt har skett offentligt. Varför frågar du mig då? Fråga dem som har hört mig undervisa istället. De vet vad jag har sagt!" En man ut tempelvakten som stod där gav då Jesus en örfil och sa: "Ska du svara översteprästen på det sättet?" Men Jesus sa: "Har jag sagt något som inte var riktigt, så säg mig vad det var, för du slår väl inte en människa för att hon säger sanningen?" Hannas skickade sedan Jesus bunden till översteprästen Kajafas. Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: "Är inte du också en av hans efterföljare?" Men Petrus protesterade och sa: "Nej, det är jag inte." Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: "Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?" Men Petrus nekade än en gång, och just då gol en tupp. Tidigt på morgonen fördes Jesus från översteprästen Kajafas till den romerska landshövdingens residens. Men de judiska ledarna, som hade fört dit honom, gick själva inte in i residenset, för de ville inte bli ovärdiga i Guds ögon utan kunna vara med och äta under påsken. Pilatus, landshövdingen, gick därför ut till dem och frågade: "Vad är det ni anklagar den här mannen för?" De svarade: "Vi skulle inte ha överlämnat honom till dig, om han inte hade varit en brottsling." Men de judiska ledarna sa: "Vi vill ha honom avrättad, och det har vi inte rätt att göra själva." Och genom detta blev det som Jesus sagt verklighet, när han avslöjade på vilket sätt han skulle dö. Pilatus gick då tillbaka in i residenset och kallade till sig Jesus och frågade: "Är du judarnas kung?" Jesus svarade: "Är det du själv som vill veta, eller har andra berättat för dig om mig?" Men Pilatus sa: "Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort?" Då svarade Jesus: "Jag regerar inte i den här världen. Om jag hade gjort det, hade mina efterföljare kämpat för att jag inte skulle tas till fånga av de judiska ledarna. Men nu regerar jag över ett annat slags rike." Pilatus frågade igen: "Så du är alltså en kung?" Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och har kommit hit till världen för att berätta om det som är sant. Alla som älskar sanningen lyssnar till vad jag säger." Då sa Pilatus: "Vad är sanning?" Sedan gick han ut till folket igen och sa: "Jag finner honom inte skyldig till något. Men det är sed att jag varje påsk friger en fånge åt er. Om ni vill, kan jag därför släppa judarnas kung." Men de ropade tillbaka: "Nej! Inte honom, utan Barabbas!" Men Barabbas var en brottsling. Pilatus gav då order om att Jesus skulle piskas. Och soldaterna gjorde en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en mörkröd mantel. Sedan gick de fram till honom och sa: "Leve judarnas kung", och de slog honom i ansiktet. Efteråt gick Pilatus ut igen och sa till folket: "Nu för jag ut honom till er, så att ni ska förstå att jag inte finner honom skyldig till något." Och så kom Jesus ut med törnekronan och den mörkröda manteln på sig, och Pilatus sa: "Här är mannen!" Då sa Pilatus: "Ni får ta honom och spika fast honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något." Men de judiska ledarna svarade: "Enligt vår lag måste han dö, för han har kallat sig Guds Son." När Pilatus hörde detta blev han mycket rädd. Han förde in Jesus i residenset igen och frågade honom: "Varifrån kommer du?" Men Jesus svarade honom inte. "Tänker du inte svara mig?" frågade Pilatus. "Vet du inte att jag har makt både att ge dig fri och att låta dig spikas fast på ett kors?" Men Jesus sa: "Du skulle inte ha någon makt över mig alls, om du inte hade fått den av Gud. Därför har de som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldiga till en större synd." Då försökte Pilatus hitta ett sätt att kunna frige Jesus, men folket ropade: "Om du friger honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung gör uppror mot kejsaren." Och när Pilatus hörde vad de sa, förde han ut Jesus till dem igen och satte sig på domarsätet på den plats som kallas Stengården (på arameiska "Gabbata"). Klockan var nu runt tolv på dagen, och det var fredag, förberedelsedagen innan påskhögtiden. Och Pilatus sa till judarna: "Här har ni er kung." Men folket skrek: "Bort med honom. Spika fast honom på ett kors!" Då frågade Pilatus: "Ska jag verkligen avrätta er kung på ett kors?" Men översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren." Soldaterna tog honom alltså med sig, och Jesus var själv tvungen att bära sitt kors till den plats som kallas Skallen (på arameiska "Golgota"). Där spikade de fast honom och två andra män på varsitt kors, Jesus hängde i mitten och de två andra på var sin sida om honom. Pilatus hade låtit skriva en skylt som sattes upp på korset, och där stod det: "Jesus från Nasaret, judarnas kung". Texten var skriven på både arameiska, latin och grekiska, och eftersom platsen där Jesus avrättades låg nära staden, var det många som läste den. Översteprästerna gick då till Pilatus och krävde: "Ändra texten från 'Judarnas kung' till 'Han har sagt: Jag är judarnas kung.' " Men Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Inget ska ändras." När soldaterna hade spikat fast Jesus på korset, tog de hans kläder och delade upp dem i fyra högar, en för var och en av dem. Men när de kom till långskjortan, visade det sig att den var vävd i ett enda stycke utan söm. Därför sa de: "Det är dumt att skära sönder den. Vi kastar lott om vem som ska få den." Och genom detta blev det som Gud förutsagt i Skriften verklighet: "De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädedräkt." Ja, det var exakt vad soldaterna gjorde. Intill korset där Jesus hängde stod hans mamma, hans moster, Klopas fru Maria och Maria från Magdala. Och när Jesus såg sin mamma stå där bredvid den efterföljare som han älskade, sa han till henne: "Mamma, låt honom vara din son." Sedan sa han till sin efterföljare: "Låt henne vara din mamma!" Och från den dagen lät efterföljaren henne bo hemma hos sig. Jesus visste nu att hans uppdrag var slutfört, och för att det som Gud förutsagt i Skriften skulle bli verklighet, sa han: "Jag är törstig." Någon doppade då en svamp i en kruka fylld med surt vin som stod där och fäste den på en isopstjälk och förde den till hans mun. Och när Jesus hade smakat på vinet, sa han: "Det är slutfört." Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan. Judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på korsen till nästa dag, som var vilodagen, och dessutom en speciell sådan eftersom det var påsk. De bad därför Pilatus ge order om att man skulle slå sönder benen på de fastspikade männen, så att kropparna kunde tas ner. Soldaterna kom då och slog sönder benen på de båda män som hade spikats upp på kors samtidigt som Jesus, först den ena mannens ben och sedan den andres. Men när de kom fram till Jesus såg de att han redan var död, och därför slog de inte sönder hans ben. En av soldaterna nöjde sig istället med att sticka upp ett spjut i hans sida, och då rann det ut blod och vatten. Det finns en som kan intyga detta, eftersom han såg det med egna ögon. Han vet att det han säger är sant, och han har berättat det för att ni ska tro. Detta hände för att det som Gud förutsagt i Skriften skulle bli verklighet: "Inte ett enda ben i hans kropp ska krossas.". På ett annat ställe har Gud också sagt: "De ska se upp till honom som de har genomborrat". Josef från Arimataia, som av rädsla för de judiska ledarna hade varit en hemlig efterföljare till Jesus, bad sedan Pilatus att få ta ner Jesus kropp. Pilatus lät honom få det, och Josef gick då och tog ner kroppen. Nikodemos, mannen som först hade kommit till Jesus på natten, var också med. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe som vägde omkring 30 kilo. De båda männen lindade sedan in Jesus kropp i en svepning av linne, tillsammans med den välluktande blandningen, så som man brukade göra vid judiska begravningar. Platsen där Jesus spikades fast på ett kors låg nära en trädgård, där det fanns en ny grav som aldrig hade använts. Och eftersom vilodagen snart skulle börja, och graven låg nära, la man Jesus i den. Tidigt på söndagsmorgonen, dagen efter vilodagen, medan det fortfarande var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och upptäckte att stenen var bortrullad från ingången. Hon sprang då genast därifrån och letade reda på Simon Petrus och den efterföljare som Jesus älskade och sa: "De har flyttat bort Herren Jesus från graven, och vi vet inte var de har lagt honom." Petrus och den andre efterföljaren sprang då iväg båda två till graven för att se efter. Men den andre efterföljaren sprang fortare än Petrus och kom dit först. Han böjde sig ner och tittade in i graven och såg linnesvepningen ligga där, men han gick inte in. Sedan kom Simon Petrus, och han gick in i graven. Han såg också linnesvepningen som låg där, och dessutom den duk som hade täckt Jesus huvud. Den var hoprullad och låg för sig. Då gick också den andre efterföljaren in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde, för innan dess hade de inte förstått att Gud förutsagt i Skriften att Jesus måste dö och bli levande igen. De båda efterföljarna gick sedan hem till sig. Men Maria stod och grät utanför graven, och medan hon grät lutade hon sig in. Då fick hon se två vitklädda änglar sitta där Jesus kropp hade legat, en vid huvudändan och en vid fotändan. Och änglarna frågade henne: "Varför gråter du?" Hon svarade: "De har flyttat bort min Herre, och nu jag vet inte var de har lagt honom." När hon hade sagt detta, såg hon sig om och fick se att någon stod där. Men att det var Jesus märkte hon inte. Jesus frågade henne: "Varför gråter du? Vem letar du efter?" Men hon trodde att det var trädgårdsmästaren och därför svarade hon: "Om det är du som har burit bort honom, så tala om för mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Då sa Jesus till henne: "Maria." Och genast vände hon sig mot honom och utbrast: "Rabbouni!" (det är arameiska och betyder mästare). Men Jesus sa: "Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag ska återvända till min Far och er Far, min Gud och er Gud." Maria från Magdala gick då till Jesus efterföljare och talade om för dem att hon hade sett Herren Jesus, och hon berättade vad han hade sagt. Detta hände på söndagen, den första dagen i veckan, och samma kväll samlades Jesus efterföljare bakom låsta dörrar av rädsla för de judiska ledarna. Då stod plötsligt Jesus mitt ibland dem och sa till dem: "Frid åt er alla!" Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Och efterföljarnas glädje visste inga gränser när de fick se Herren Jesus. Jesus sa till dem igen: "Frid åt er alla. På samma sätt som min Far i himlen har sänt mig, sänder jag nu er." Sedan andades han på dem och sa: "Ta emot Guds heliga Ande. Jag ger er i uppdrag att tala om för människor att Gud har förlåtit deras synder, men också att tala om när de inte har fått förlåtelse. " En av Jesus närmaste efterföljare, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. De andra efterföljarna sa till honom: "Vi har sett Herren Jesus." Men Tomas svarade: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och får ta på såren med mina fingrar, och om jag inte får röra vid såret i hans sida med mina händer, så kan jag inte tro." Nästa söndag var hans efterföljare samlade igen, och då var Tomas tillsammans med dem. Och trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sa: "Frid åt er alla!" Sedan sa han till Tomas: "Här är mina händer. Ta på mina sår med dina fingrar. Se, här är min sida. Rör vid såret med dina händer. Tvivla nu inte längre, utan tro!" Då utbrast Tomas: "Min Herre och min Gud." Men Jesus sa till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Lyckliga är de som inte har sett mig men ändå tror." Jesus efterföljare såg honom göra många andra under, förutom dem som är nedtecknade i den här boken. Men dessa är nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, den utlovade kungen och Guds Son, och för att ni ska få liv i gemenskap med honom genom att tro på honom. Senare visade sig Jesus för sina efterföljare igen vid Galileiska sjön, och så här gick det till: En grupp bestående av Simon Petrus, Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner Jakob och Johannes, och två andra efterföljare var där tillsammans. Då sa Simon Petrus till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar", och de andra svarade: "Vi följer också med." Så steg de i båten och for ut på sjön, men de fick inte en enda fisk på hela natten. När det sedan blev morgon stod Jesus på stranden, men de förstod inte att det var han. Jesus ropade till dem: "Hur har det gått för er, mina vänner? Har ni fått någon fisk?" "Nej", svarade de. Då sa han: "Kasta ut nätet på höger sida om båten, så får ni fisk." De följde hans råd, och nu fick de så mycket fisk att de inte orkade dra in nätet! Den efterföljare som Jesus älskade sa då till Petrus: "Det är Herren Jesus." Och när Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig sitt ytterplagg, för han hade nästan inget på sig, och han hoppade i vattnet och simmade i land. De andra efterföljarna kom efter med båten och släpade nätet med fiskarna. De var ungefär 100 meter kvar till stranden. När de kom i land såg de att Jesus hade gjort upp en eld och höll på att grilla fisk och baka bröd över glöden. Jesus sa nu till dem: "Hämta några av fiskarna som ni just fick." Då steg Simon Petrus upp i båten och hjälpte de andra att dra nätet iland. Det fanns 153 stora fiskar i nätet, men trots att det var så fullt hade det inte gått sönder. Jesus sa sedan till sina efterföljare: "Kom hit och ät." Ingen av dem vågade fråga vem han var, men alla förstod att det var Herren. Och Jesus gick fram till dem och gav dem av brödet och fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina efterföljare sedan han uppstått från de döda. När de hade ätit, sa Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" "Ja, Herre", svarade Petrus, "du vet att jag älskar dig." "Ge då mat till mina lamm", sa Jesus till honom. Jesus frågade sedan en andra gång: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" "Ja, Herre", sa Petrus, "du vet att jag älskar dig." "Var då en herde för mina får", sa Jesus. Då sa Jesus till honom: "Ge då mat till mina får. Jag ska säga dig som det är: När du var ung kunde du göra dig i ordning och gå vart du ville. Men när du blir gammal, ska du sträcka ut händerna, och andra ska göra dig i ordning och föra dig dit du inte vill. " Detta sa Jesus för att visa med vilket slags död Petrus skulle upphöja och ära Gud. Sedan sa Jesus till honom: "Följ mig." Petrus vände sig nu om och fick se att den efterföljare som Jesus älskade kom efter honom, han som under deras sista måltid med Jesus hade lutat sig mot Jesus och frågat vem som skulle förråda honom. Och när Petrus fick se honom frågade han Jesus: "Vad kommer att hända med honom?" Men Jesus svarade: "Om jag vill att han ska leva tills jag kommer, så påverkar det inte dig. Se bara till att du följer mig." På grund av detta spreds ryktet bland de troende att just den efterföljaren inte skulle dö. Men Jesus sa aldrig till Petrus att den efterföljaren inte skulle dö. Han sa bara: "Om jag vill att han ska leva tills jag kommer, så påverkar det inte dig." Det är den efterföljaren som såg alla dessa händelser och har skrivit ner dem. Och vi vet att det han berättar är sant. Jesus gjorde också mycket annat, och om man skulle skriva ner alla dessa händelser, tror jag inte att hela världen skulle rymma alla de böcker man då måste skriva! I min första bok berättade jag för dig om allt som Jesus gjorde och lärde ända fram till den dag då han togs upp till himlen. Efter att han lidit och dött och sedan uppstått från de döda, visade han sig för de män som han utsett till sina speciella sändebud och bevisade på många sätt för dem att han levde.Under 40 dagar visade han sig för dem och berättade om Guds plan att rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och med Guds heliga Andes hjälp gav han dem sina befallningar. Vid ett av dessa tillfällen, då han åt med sina sändebud, sa han till dem: "Lämna inte Jerusalem förrän min Far i himlen har sänt det som han har lovat, det som jag redan tidigare har talat med er om. Johannes döparen döpte er med vatten, men om några få dagar ska ni bli döpta med Guds heliga Ande." En annan gång när de var samlade frågade sändebuden Jesus: "Herre, är det nu du ska befria Israel och låta oss bli ett mäktigt land igen?" Han svarade då: "Den tidpunkten bestämmer min Far i himlen, det är inget som ni får veta. Men när Guds heliga Ande kommer över er ska ni få kraft, och ni ska berätta för alla om mig, både i Jerusalem, i Judeen, i Samarien och ut över hela jorden." Strax efteråt lyftes han upp mot himlen, och medan de stod och stirrade efter honom försvann han i ett moln. De försökte att få se ännu en skymt av honom, men då stod plötsligt två vitklädda män bland dem och sa: "Ni män från Galileen, varför står ni här och tittar upp mot himlen? Jesus har tagits upp från er och återvänt till himlen, men en dag ska han komma tillbaka på samma sätt som han for upp!" När allt detta hände befann sig Jesus sändebud på Olivberget, som ligger knappt en kilometer från Jerusalem. Men nu återvände de till staden och gick upp till det rum på andra våningen där de brukade träffas. Det var Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, son till Alfaios, Simon, som också kallades seloten, och Judas, son till Jakob. Alla dessa bad ständigt tillsammans. Flera kvinnor, bland annat Maria, Jesus mamma, brukade också komma dit, liksom Jesus bröder. Några dagar senare, när omkring 120 av Jesus efterföljare var samlade, reste sig Petrus upp och sa: "Kära syskon, redan för länge sedan förutsa Guds heliga Ande genom kung David vad som skulle hända med Judas, han som visade vägen för dem som arresterade Jesus. Och nu har det som var förutsagt i Skriften blivit verklighet. Som ni vet var Judas en av oss. Han var utsedd att vara Jesus speciella sändebud precis som vi. Men han blev en förrädare, och för de pengar han fick köpte han en åker, och där föll han framstupa så att hans kropp sprack och inälvorna rann ut. Nyheten om hans död spred sig snabbt bland alla människor i Jerusalem, och de kallade platsen Akeldamak på arameiska, det betyder 'Blodsåkern'. Och David skriver alltså i Psaltaren: 'Låt hans hem bli öde, ingen ska bo där mer', och: 'Låt hans uppgift tas över av någon annan.' Därför måste vi nu välja någon annan som kan ta Judas plats, någon som tillsammans med oss kan berätta om att Herren Jesus har uppstått från de döda. Låt oss välja en person som har varit med oss under hela den tid då vi var tillsammans med Herren, från den gången då han döptes av Johannes döparen, till den dag då han togs upp till himlen." Man föreslog då två män: Josef Barsabbas, som också kallades Justus, och Mattias. Sedan bad hela gruppen: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa oss vilken av de här två som du har utsett till ditt sändebud istället för Judas, som svek sitt uppdrag och har gått till den plats där han hör hemma." Sedan drog de lott, och på det sättet blev Mattias vald till sändebud tillsammans med de andra elva. När pingstdagen kom, sju veckor efter att Jesus uppstått från de döda, var de troende alla samlade. Då hördes plötsligt ett dån från himlen, som ljudet av en väldig storm, och det fyllde hela huset där de var samlade. Sedan visade sig något som såg ut som eldslågor, och de delade på sig och stannade över var och en av dem. Och alla blev fyllda av Guds heliga Ande och började en efter en tala andra språk som Anden gav dem. Många hängivna judar från olika länder bodde i Jerusalem, och när de hörde dånet, kom en stor mängd människor springande för att se vad som stod på. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas! De var helt förbluffade och sa: "Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen, och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, provinsen Asien, Frygien, Pamfylien, Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, både judar och sådana som omvänts till judendomen, vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga under på våra egna språk!" De stod där förvirrade och visste inte vad de skulle tro, och de frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" Men andra i folkskaran sa hånfullt: "Äsch, de är väl bara fulla!" Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra sändebuden och började tala högt och tydligt till folket. Han sa: "Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! Några av er säger att de här männen är fulla. Men det är inte sant. Folk dricker sig väl inte berusade klockan nio på morgonen? Nej, det ni just har fått vara med om var förutsagt redan för länge sedan, då Gud sa genom profeten Joel: 'Under den här världens sista tid ska jag låta min Ande komma över alla människor. Era söner och döttrar ska framföra budskap från mig, era unga män ska se syner och era gamla män ska ha drömmar. Ja, min Ande ska komma över alla mina tjänare, både män och kvinnor, och de ska framföra budskap från mig. Jag ska låta märkliga tecken visa sig uppe på himlen och nere på jorden: blod och eld och rökmoln. Solen ska bli mörk och månen blodröd innan Herrens stora och underbara dag kommer. Men var och en som tillber Herren ska bli räddad.' Lyssna på vad jag säger, alla ni israeliter! Gud visade er att det var han som sänt Jesus från Nasaret, genom att ge honom kraft att utföra de mest fantastiska under och tecken. Det vet ni själva. Sedan följde ni den plan som Gud hade gjort upp, när ni med hjälp av människor som lever utan Moses lag lät spika fast honom på ett kors och döda honom. Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom bli levande igen, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp. Kung David sa ju om Jesus: 'Jag vet att Herren alltid är med mig. Jag vacklar inte, för han står vid min sida. Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och jag ropar ut hans lov! Min kropp vilar i trygghet, för du ska inte lämna mig kvar bland de döda, eller låta din heliga tjänare förmultna. Du visar mig vägen till livet, och låter mig få uppleva glädjen av att vara i din närhet.' Kära vänner! Det var inte om sig själv som David sa detta. För ni vet lika bra som jag att David dog och blev begravd, och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. Men han var en profet, som framförde Guds budskap. Och David visste att Gud hade lovat att en av hans ättlingar skulle vara Messias, den utlovade kungen, och få sitta på hans tron. David framförde därför Guds förutsägelse om att Messias skulle uppstå från de döda när han sa: 'Han ska inte lämnas kvar bland de döda, och hans kropp ska inte förmultna.' Förutsägelsen handlade alltså om Jesus, och alla vi som står här har själva sett och kan intyga att Gud uppväckte honom från de döda. Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida för att han ska regera. Där har han, precis som Gud Fadern hade lovat, fått ta emot Guds heliga Ande, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. David for ju heller aldrig upp till himlen. Därför talade han inte om sig själv då han sa: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter!' Hela Israel måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och kung, denna Jesus som ni avrättade på ett kors." När folket hörde Petrus tala på det här viset, gick det rakt in i deras hjärtan, och de frågade honom och de andra sändebuden: "Bröder, vad ska vi göra?" Petrus svarade: "Lämna synden och vänd om till Gud, och låt er alla döpas till gemenskap med Jesus Kristus, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få Guds heliga Ande som gåva. För detta löfte från Gud gäller er och era barn. Ja, det gäller alla på hela jorden som tackar ja till Herrens, vår Guds, inbjudan att få tillhöra honom." Sedan fortsatte Petrus att tala till dem en lång stund, och han uppmanade dem: "Se till att ni slipper undan det straff som väntar de människor som inte vill tro." De som trodde på vad Petrus sa, lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer! De troende samlades regelbundet för att bli undervisade av Jesus sändebud, och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd tillsammans och bad. Människorna hade en djup respekt för dem, för sändebuden utförde många under. Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allt gemensamt. De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans. Deras glädje och tacksamhet visste inga gränser, och de hyllade ständigt Gud. De var omtyckta av hela folket, och varje dag lät Herren Jesus deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade. En eftermiddag gick Petrus och Johannes till templet för att vara med vid den dagliga bönen klockan tre. Då fick de se hur en man, som hade varit förlamad från födseln, bars dit. Han brukade varje dag placeras vid den tempelport som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna tigga av dem som gick in i templet. Och när Petrus och Johannes nu var på väg in, bad han dem om pengar. Petrus och Johannes stannade genast och tittade på honom, och Petrus sa: "Se på oss!" Då tittade mannen upp på dem, eftersom han trodde att han skulle få något av dem. Men Petrus sa: "Vi har inga pengar, men jag har något annat att ge dig! Genom kraften hos Jesus Kristus från Nasaret, befaller jag dig att resa dig upp och gå!" Sedan tog Petrus den förlamade mannen i höger hand och reste honom upp. Och när han gjorde det blev mannen frisk i sina fötter och vrister, och han studsade upp och började gå fram och tillbaka! Sedan följde han med dem in i templet, och han gick och hoppade om vartannat och hyllade Gud. Alla människorna i templet såg honom gå omkring och hylla Gud, och när de upptäckte att det var den förlamade tiggaren som brukade sitta vid Sköna porten, blev de mycket förvånade. Tiggaren höll sig hela tiden tätt intill Petrus och Johannes, och alla i templet skyndade sig nu till Salomos pelarhall, där man trängdes för att få se mannen. Petrus insåg genast sin chans och började tala till folkskaran. Han sa: "Israeliter, varför är ni så förvånade över det som har hänt? Varför stirrar ni på oss? Tror ni att vi genom vår egen kraft och godhet har fått den här mannen att börja gå? Nej, det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra förfäders Gud, som har gjort detta för att upphöja och ära sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade till landshövdingen Pilatus och svek, trots att Pilatus ville ge honom fri. Ni svek honom som var helig och utan skuld, och krävde istället att en mördare skulle friges. Ni dödade honom som ger människorna liv, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det har vi själva sett och kan intyga. Och genom tron på kraften hos Jesus har den här mannen nu blivit botad, ni vet ju alla att han förut var helt förlamad. Tron på Jesus har gjort honom fullständigt frisk, som ni alla kan se. Kära vänner! Jag vet mycket väl att både ni och era ledare utlämnade Jesus därför att ni inte förstod bättre. Men genom detta har Gud låtit det som han förutsagt genom profeterna bli verklighet: att Messias, den kung han lovade oss, måste lida. Ångra er därför och vänd om till Gud, så att ni får förlåtelse för era synder. Då ska en underbar tid av vila komma, och Gud ska sända Jesus, er kung, tillbaka till er. Men han måste stanna kvar i himlen, tills allt det som Gud sedan tidens början har talat om genom sina egna profeter, har blivit verklighet. Mose sa till exempel: 'Herren, er Gud, ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk. Lyssna noga till honom. Var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. ' Efter det har alla profeter, från Samuel och framåt, framfört Guds budskap om det som händer idag. Ni är dessa profeters barn och Guds löften till våra förfäder gäller också er. Gud ingick ju ett förbund med er förfader Abraham och sa: 'Genom dina efterkommande ska alla världens folk få del av mitt goda. ' Gud lät alltså sin Son komma till jorden, och han sände honom först till er israeliter, eftersom Gud ville ge er allt gott och få er att överge er ondska." Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket kom prästerna, officeren vid tempelvakten och några av saddukeerna fram till dem. De var mycket upprörda över att dessa sändebud påstod att Jesus hade blivit levande igen och undervisade om att människor kan uppstå från de döda. Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten, eftersom det hunnit bli kväll. Men många som hade lyssnat till Jesus sändebud började tro på deras budskap, och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn. Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och laglärarna i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Jonatas, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt. De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem: "Genom vilken kraft och på vems uppdrag har ni gjort det här?" "Ärade styresmän och ledare för vårt folk! Ni vill idag fråga ut oss om en god gärning mot en handikappad man, och vill veta på vilket sätt han blev botad. Därför vill jag genast förklara, för både er och alla andra i Israel, att det är genom kraften hos Jesus Kristus från Nasaret, som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni spikade fast Jesus på ett kors, men Gud uppväckte honom från de döda, och det är honom Skriften talar om när det står: 'Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit själva hörnstenen. ' Räddningen finns hos honom! Ja, det finns ingen annan i hela världen som kan rädda oss." När ledarna såg hur modiga Petrus och Johannes var, och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning, blev de mycket förvånade. Det enda ledarna visste om dem var att de hade varit tillsammans med Jesus. Men eftersom mannen stod där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga. Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra. De sa: "Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort under, och alla i Jerusalem känner redan till det. Men vi kanske kan hindra dem från att sprida sina idéer. Vi säger till dem att om de talar till folket om Jesus en gång till, så kommer de att råka illa ut." Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa om Jesus. Men Petrus och Johannes svarade: "Tänk efter själva, tror ni att Gud vill att vi ska lyda er istället för honom? Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det fantastiska som vi har sett och hört." Då hotade rådet dem än en gång, men till sist var de tvungna att släppa dem. De visste inte hur de skulle straffa dem utan att det blev oroligheter, för alla hyllade Gud för det under som hade skett. Mannen som hade blivit botad hade varit förlamad i över 40 år! Så snart Petrus och Johannes var fria sökte de upp de andra troende och berättade för dem vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. "Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem. Du lät din heliga Ande tala genom vår förfader kung David, din tjänare, och sa: 'Varför gör folken uppror? Varför smider de planer, som inte leder någonstans? Jordens kungar gör sig beredda för strid; makthavarna gaddar sig samman mot Herren och den som han har gjort till kung.' Ja, det är verkligen vad som har hänt i den här staden. Kung Herodes och landshövdingen Pontius Pilatus, romarna och hela Israels folk, alla har de förenat sig mot din heliga tjänare Jesus, som du har gjort till kung. De har gjort exakt det som du i din makt planerade för länge sedan. Herre, du hör hur de hotar oss. Så hjälp nu alla som tror på dig att utan rädsla fortsätta att berätta om dig. Visa din makt och bota de sjuka, låt under och tecken ske genom kraften hos din heliga tjänare Jesus." Och när de hade slutat be skakade huset där de var samlade, och alla fylldes av Guds heliga Ande och fortsatte att sprida Guds budskap utan rädsla. Alla de troende älskade varandra och var eniga i allt, och ingen tyckte att det han ägde var hans eget, utan alla delade med sig av vad de hade. Herren Jesus sändebud talade med stor kraft om att Jesus hade uppstått från de döda, och Gud var god mot de troende. Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det, och lämnade pengarna till sändebuden, som delade ut åt var och en allt efter deras behov. En man som hette Josef, sålde också en åker som han ägde och gav pengarna till sändebuden. Han tillhörde Levi stam och kom från Cypern, och sändebuden kallade honom Barnabas, som betyder "den som uppmuntrar". En annan man, som hette Ananias, sålde en egendom tillsammans med sin fru Sapfeira. Men han överlämnade bara en del av köpesumman till Jesus sändebud, eftersom han och hans fru hade kommit överens om att behålla resten av pengarna själva. Då sa Petrus: "Ananias, varför har du släppt in Satan i ditt hjärta? Hur kunde du komma hit och påstå att det var hela köpesumman, när du visste att du hade tagit undan en del? Du har ljugit för Guds heliga Ande! Jordstycket var ditt, och du kunde sälja eller behålla det som du ville. Och när du sålt det var det din sak att bestämma hur mycket du skulle ge. Hur kunde du göra något sådant? Det var inte för oss du ljög, utan för Gud." Och när Ananias hörde dessa ord, föll han död ner på golvet, och alla som hörde om händelsen blev helt förskräckta. Några yngre män kom sedan och svepte in honom och bar ut honom och begravde honom. Ungefär tre timmar senare kom Ananias fru dit, utan att veta vad som hade hänt med hennes man. Petrus frågade henne då: "De här pengarna ni gav oss, var det hela den summa ni fick för jordstycket?" "Ja", svarade hon, "det var det." Då sa Petrus: "Hur kunde du och din man komma överens om att göra något sådant, att försöka lura Guds Ande? De steg du just hör utanför dörren, är stegen av de män som har begravt din man, och nu ska de bära ut dig också." I samma stund föll hon ner framför Petrus och dog. Och när de unga männen kom in och fick se att hon var död, bar de ut henne också och begravde henne bredvid hennes man. Hela församlingen, och alla andra som hörde om detta, blev mycket förskräckta. Jesus sändebud gjorde många märkliga under bland folket. Och de troende möttes regelbundet på den plats i templet som kallades Salomos pelarhall. Ingen annan vågade förena sig med dem, men folket visade dem stor respekt, och allt fler började tro på Herren Jesus, både män och kvinnor. När man hörde vilka under sändebuden gjorde, bar man ut sjuka på gatorna och la dem på sovmattor och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på dem när han gick förbi. Även från städerna och byarna runt omkring Jerusalem kom det många. Man tog med sig sjuka och sådana som var besatta av onda andar, och alla blev botade. Översteprästen och hans anhängare, som var saddukeer, blev mycket avundsjuka när de såg allt som Jesus sändebud gjorde. Därför lät de arrestera dem och sätta dem i fängelse. Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och släppte ut sändebuden, och han sa till dem: "Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv." Under tiden kallade översteprästen och hans närmaste män samman det judiska rådet, det vill säga alla de religiösa och politiska ledarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta sändebuden. Men när tjänarna kom till fängelset, fanns sändebuden inte där. Männen återvände då till rådet och rapporterade: "Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där." När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. Men i samma stund kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket. Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda att bli ihjälslagna av folket. När sändebuden sedan ställts inför det judiska rådet, började översteprästen förhöra dem och sa: "Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa om den där mannen, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!" Men Petrus och de andra sändebuden svarade: "Det är viktigare att lyda Gud än att lyda människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda, efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. Ja, Gud har upphöjt honom och satt honom på sin högra sida för att han ska regera. Han har gjort honom till en härskare, som räddade oss genom att ta straffet för vår synd, så att Israels folk kan vända om till Gud och få förlåtelse. Vi har själva sett detta hända och kan intyga att det är sant, och det kan också Guds heliga Ande, som han ger till alla som lyder honom." När medlemmarna i rådet hörde detta blev de ursinniga och ville döda sändebuden. Men då ingrep en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att sändebuden skulle föras ut ur rådssalen en stund. Sedan vände han sig till sina kollegor och sa: "Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! Upprorsmakare kommer och går. För ett tag sedan var det en viss Theudas, som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske 400 personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna till olika platser och rörelsen dog ut. Vid tiden för skatteregistreringen, kom sedan Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad, och alla hans efterföljare skingrades. Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om det som de håller på med bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!" Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, och de kallade in sändebuden och nöjde sig med att låta dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa om Jesus och lät dem gå. Men sändebuden lämnade rådssalen, lyckliga över att Gud hade ansett dem värdiga att förnedras på grund av sin tro på Jesus. Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida det glada budskapet om att Jesus är Messias, den utlovade kungen. Antalet efterföljare till Jesus ökade vid den här tiden mycket snabbt, och det uppstod en del missnöje bland dem. De grekisktalande judarna anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. Jesus tolv närmaste efterföljare kallade därför samman alla de troende till ett möte och sa: "Vår huvuduppgift är att sprida Guds budskap och inte att sköta matutdelningen. Låt oss därför, kära syskon, välja ut sju väl respekterade män, som är fyllda av Guds Ande och passar för den här uppgiften. Sedan kan vi låta dem sköta matutdelningen och annat sådant. Då kan vi använda vår tid till bön och till att sprida budskapet från Gud." Alla tyckte att det var ett bra förslag, och man valde ut följande personer: Stefanos, en man som var fylld av tro och Guds heliga Ande, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en man som konverterat till judendomen och nu börjat tro på Jesus. Dessa sju fördes sedan fram till sändebuden, som invigde dem till denna uppgift genom att be och lägga händerna på dem. Budskapet om Jesus spreds nu till allt fler, och antalet efterföljare i Jerusalem ökade kraftigt. Många av de judiska prästerna började också tro. Stefanos var fylld av Guds kärlek och kraft, och han gjorde märkliga under och tecken bland folket. Men en dag började några män från en synagoga som kallades "De frigivnas" att diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. Men ingen av dem kunde hävda sig mot Stefanos, som talade med en vishet han fått från Guds Ande. De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos och påstå att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud. På det sättet lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och laglärarna, som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. Där fortsatte de falska vittnena med att säga: "Den här mannen talar ständigt illa om templet och angriper Moses lag. Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose." Och under tiden detta pågick tittade alla i rådssalen mycket noga på Stefanos, och de tyckte att hans ansikte var som en ängels. Översteprästen frågade nu Stefanos: "Är de här anklagelserna sanna?" Stefanos svarade: "Kära bröder och ledare för vårt folk, lyssna på mig. Vår mäktiga och underbara Gud visade sig för vår förfader Abraham, då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran. Gud sa till honom: 'Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska leda dig till.' Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bosatte sig i Harran, där han stannade tills hans pappa dött. Sedan ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område, men han lovade att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar, trots att Abraham ännu inte hade några barn. Gud sa också till honom att hans ättlingar skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under 400 år. 'Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar', sa Gud, 'och efter det ska de lämna detta främmande land och tillbe mig på den här platsen.' Gud gav sedan Abraham instruktioner om att alla pojkar i varje familj skulle omskäras, som ett tecken på att man accepterade det förbund Gud ingått med Abraham. Så när Abrahams son Isak föddes, omskars han efter åtta dagar. Isak blev sedan pappa till Jakob, och Jakob blev pappa till tolv söner, som räknas som våra stamfäder. Dessa stamfäder, Jakobs söner, var mycket avundsjuka på sin bror Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Gud gav Josef en sådan vishet, att farao utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen. Men efter ett tag blev det svält och mycket lidande i Egypten och även i Kanaan, där våra förfäder bodde, och vårt folk saknade mat. Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför skickade han sina söner dit för att köpa säd, först en gång och sedan en gång till. Under deras andra resa till Egypten avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för farao. Sedan skickade Josef efter sin pappa Jakob och hela hans släkt, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de 75 personer. Så kom Jakob till Egypten, och där dog både han och hans söner. Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham köpt av Hamors söner. Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham, och vid det laget hade vårt folk växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. Den här kungen var mycket grym mot vårt folk och försökte genom list bli av med dem genom att tvinga våra förfäder att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö. Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader, men när han till slut blev för stor, var de tvungna att sätta ut honom. Då hittades han av faraos dotter, som uppfostrade honom som sin egen son. Mose fick den bästa utbildning man kunde få i Egypten, och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet. När Mose var 40 år började han fundera på att söka upp sitt eget folk, israeliterna, för att hjälpa dem. Vid sitt besök fick han då se en egyptier misshandla en israelit, och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptiern. Mose trodde att folket skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte. Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: 'Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?' Men mannen som hade startat slagsmålet, knuffade undan Mose och frågade: 'Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern igår?' När Mose hörde detta flydde han från Egypten och levde sedan som främling i Midjans land, där han blev pappa till två söner. När han 40 år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. Mose blev mycket förvånad över det han såg, och när han gick dit för att undersöka vad det var, ropade Herren till honom: 'Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. Men Herren sa till honom: 'Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark. Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem, och jag sänder dig tillbaka till Egypten.' Gud sände alltså tillbaka samma man, som folket förut hade avvisat med orden: 'Vem har satt dig till ledare och domare över oss?'. Genom ängeln som visade sig i törnbusken blev han utsedd till ledare och befriare. Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, rakt igenom Röda havet och fram genom öknen under 40 år. Det var Mose som framförde Guds budskap till israeliterna och sa: 'Gud ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk.' Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till folket då de var samlade i öknen. Han fick ta emot Guds lag, budskapet som ger liv, och överlämna det till oss. Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten. De sa till hans bror Aron: 'Gör gudar åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten verkar ha försvunnit.' Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något de själva tillverkat. Men då övergav Gud folket och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I profeternas bok säger Gud: 'Var det mig ni offrade till under de 40 åren i öknen, ni Israels folk? Nej, ni bar omkring era avgudar, Moloks tält och Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er till ett land bortom Babylon.' På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade visat Mose, och det gick sedan i arv till våra förfäder. När Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid. Gud hade i sin godhet utsett David till att tjäna honom, och David bad att få bygga ett tempel åt Israels Gud, men det blev hans son Salomo som fick göra det. Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Gud säger ju genom profeten Jesaja: Kan du ge mig en plats där jag kan bo? Jag har ju skapat både himlen och jorden.' Ni envisa människor, som vägrar att lyssna till Gud. Ni är som de värsta gudsförnekare! Alltid gör ni motstånd mot Guds heliga Ande, precis som era förfäder gjorde. Säg mig namnet på en enda profet som framförde Guds budskap och inte blev förföljd av era förfäder. De dödade till och med dem som fick förutsäga att den Fullkomlige skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat. Ni var medvetet olydiga mot Moses lag, trots att ni tog emot den ur änglarnas händer." När de judiska ledarna hörde detta blev de så rasande på Stefanos att de kokade av ilska. Men Stefanos, som var fylld av Guds heliga Ande, tittade upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och Stefanos sa till dem: "Jag ser himlen öppen och Jesus, Människosonen, stå på Guds högra sida!" Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos, och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som anklagade honom tog av sig sina mantlar och la dem framför fötterna på en ung man som hette Saul. Och medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: "Herre Jesus, ta emot min ande." Sedan föll han ner på knä och ropade: "Herre, anklaga dem inte för den här synden!" Och med de orden dog han. Även Saul tyckte det var rätt att man dödade honom. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot de troende. Den drabbade hela församlingen i Jerusalem, och alla utom Jesus sändebud skingrades över hela Judeen och Samarien. Men några troende män kom och begravde Stefanos under djup sorg. Saul var mycket grym i sin förföljelse av de troende. Han trängde sig in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor och satte dem i fängelse. Men de troende som hade skingrats vandrade omkring och berättade de glada nyheterna om Jesus överallt dit de kom. Filippos, till exempel, gick till huvudstaden i Samarien och talade till människorna där om att Jesus är Kristus, den utlovade kungen. Folket lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga när de såg de märkliga under han gjorde. Många onda andar drevs ut och lämnade sina offer under högljudda rop, och många som hade varit förlamade, eller handikappade på annat sätt, blev botade. Därför blev människorna i staden mycket glada. Men i staden fanns också en man som hette Simon. Han hade sysslat med trolldom i många år och hade stort inflytande över folket i Samarien. Han påstod sig själv vara något stort och alla, både rika och fattiga, sa om honom: 'Han är en gud, det är Den stora kraften som visar sig.' På grund av hans trollkonster var de alla anhängare till honom. Men nu började folket istället tro på Filippos budskap om Jesus Kristus och om att Gud ville göra människor till sitt eget folk, och många män och kvinnor lät döpa sig. Simon själv kom också till tro och blev döpt. Sedan följde han Filippos vart han gick, och han häpnade över de tecken och under som Filippos gjorde. Ryktet om att folket i Samarien hade börjat tro på budskapet om Jesus nådde också Jerusalem. Jesus sändebud skickade därför dit Petrus och Johannes, som genast började be för alla de nya troende att de skulle få Guds heliga Ande. För Guds Ande hade ännu inte kommit och fyllt någon av dem, utan de var bara döpta in i gemenskapen med Herren Jesus. Men Petrus och Johannes la sina händer på dem, och då fick de Guds heliga Ande. När Simon såg att människorna fick Guds Ande genom att sändebuden la sina händer på deras huvuden, erbjöd han sändebuden pengar och sa: "Låt mig också få den här makten, så att människor får Guds heliga Ande när jag lägger händerna på dem." Men Petrus svarade: "Både du och dina pengar ska gå förlorade för alltid, om du tror att man kan köpa Guds gåva! Du har inget med det här att göra, för din inställning till Gud är helt fel. Vänd om från din ondska och be till Herren Jesus, så kanske han förlåter dig dina lömska planer. Jag ser att du fortfarande sitter fast i avgudadyrkan och inte har lämnat ditt onda tänkande." Då ropade Simon: "Be för mig till Herren, så att jag inte drabbas av detta fruktansvärda!" Och sedan Petrus och Johannes hade spridit budskapet om Herren Jesus i Samariens huvudstad och intygat för folket att de själva hade sett och hört allt de berättade, återvände de till Jerusalem. På vägen hem stannade de också i flera samariska byar för att berätta de glada nyheterna om Jesus där. En ängel från Herren visade sig nu för Filippos och sa till honom: "Gå söderut, på ökenvägen som går mellan Jerusalem och Gaza", och Filippos lydde genast. Där på vägen kom då en hög tjänsteman, som arbetade vid hovet hos Kandake, den etiopiska drottningen. Han hade ansvar för hela Etiopiens finanser. Men nu hade han rest till Jerusalem för att tillbe i templet och var på väg tillbaka i sin vagn, där han satt och läste högt ur profeten Jesajas bok. Då sa Guds Ande till Filippos: "Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den!" Filippos skyndade fram och när han hörde mannen läsa vad Gud förutsagt genom profeten Jesaja, frågade han: "Förstår du vad du läser?" "Nej", svarade mannen. "Hur skulle jag kunna det, om ingen förklarar för mig?" Sedan bad han Filippos stiga upp i vagnen och sätta sig bredvid honom. Det ställe i Skriften han just hade läst var detta: "Precis som ett får som förs bort för att slaktas, eller som ett lamm som står tyst när man klipper det, öppnade han inte sin mun. Han blev förnedrad och dömdes orättvist. Vem kan räkna hans efterkommande, nu när hans liv ryckts bort från jorden?" Mannen frågade Filippos: "Framförde profeten Jesaja ett budskap om sig själv, eller om någon annan?" Då började Filippos att med hjälp av detta ställe i Skriften förklara de glada nyheterna om Jesus. Och när de åkte där längs vägen kom de fram till ett ställe med vatten. Då sa den etiopiska mannen: "Titta, där finns vatten! Kan jag inte få bli döpt här?" Sedan gav han order om att stanna vagnen, och de steg ner i vattnet tillsammans, och Filippos döpte honom. Men när de kom upp ur vattnet ryckte Guds Ande plötsligt bort Filippos, och mannen såg honom inte mer, men han fortsatte sin resa glad och lycklig. Filippos hade under tiden förflyttats till staden Ashdod, och han gick sedan från stad till stad och berättade de glada nyheterna om Jesus tills han kom till Caesarea. Saul, som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot alla efterföljare till Herren Jesus, gick en dag till översteprästen i Jerusalem. Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus, så att han skulle få tillstånd att arrestera alla i Damaskus som följde Jesus väg, både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem. Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen. Och han föll till marken och hörde en röst som sa: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den som du förföljer! Res dig upp och gå in i staden och vänta där, så får du veta vad du ska göra." Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma av förvåning, för de hörde ljudet av rösten men såg ingen. När Saul så småningom reste sig från marken, märkte han att han inte kunde se. Man var tvungen att leda honom in i Damaskus. Under tre dagar var han sedan helt blind, och han varken åt eller drack på hela tiden. Men i Damaskus fanns en efterföljare till Herren Jesus som hette Ananias, och Herren talade nu till honom i en syn och sa: "Ananias!" "Ja, Herre!" svarade han. Då förklarade Herren: "Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber till mig just nu, och i en syn har jag visat honom att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom, så att han kan se igen!" "Men Herre!" utropade Ananias. "Jag har hört om allt ont som den mannen har gjort mot de troende i Jerusalem. Och vi vet att han har en fullmakt med sig från översteprästerna som ger honom rätt att arrestera alla här i Damaskus som tillber dig!" Men Herren Jesus sa: "Gå, och gör som jag säger, för jag har utsett Saul till att vara mitt redskap. Han ska göra mig känd för många olika folk och makthavare, och även för Israels folk. Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mig." Då gick Ananias dit och fann Saul, och han la händerna på honom och sa: "Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av Guds heliga Ande." I samma stund var det som om tjocka flagor föll från Sauls ögon, och han kunde se igen! Han reste sig då genast upp och lät döpa sig, Saul stannade sedan några dagar hos Jesus efterföljare i Damaskus, och han började genast gå runt i synagogorna och undervisa om att Jesus verkligen är Guds Son. Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: "Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som tillber Jesus? Visst var han på väg hit för att arrestera de troende och föra dem som fångar till översteprästerna?" Men Saul talade med allt större kraft, och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias, den utlovade kungen. Efter en tid hade de judiska ledarna fått nog och försökte göra sig av med Saul, men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom, men en natt tog några av de troende och firade ner honom i en korg från en öppning i stadsmuren. Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte träffa Jesus efterföljare där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en efterföljare. Men Barnabas tog honom med till Jesus sändebud och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren Jesus, som hade talat till honom, och hur Saul sedan med stort mod hade undervisat om Jesus i Damaskus. Efter det accepterade de Saul, och sedan var han ständigt tillsammans med dem i Jerusalem, där han spred budskapet om Herren Jesus utan minsta rädsla. Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men det dröjde inte länge förrän de gjorde upp planer på att döda honom. När de troende fick reda på detta, tog de därför med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till hans hemstad Tarsos. Församlingarna fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Medlemmarnas tro blev allt starkare och alla levde i lydnad och respekt för Herren. Genom Guds heliga Andes stöd och hjälp kom också många nya människor till tro. Petrus reste nu från plats till plats för att besöka församlingarna, och på en av sina resor kom han också till de troende i staden Lydda. Där träffade han en man som hette Aineas, som var förlamad och hade varit tvungen att ligga på en sovmatta i åtta år. Petrus sa till honom: "Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din sovmatta!" Och i samma stund reste sig Aineas upp. Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom sedan gå omkring frisk och kry, och alla började tro på Herren Jesus! I staden Joppe fanns det bland Jesus efterföljare en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga, men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Hennes vänner gjorde därför i ordning henne för begravningen och la henne i ett rum en trappa upp. Men när Jesus efterföljare hörde att Petrus var i Lydda, som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt. Petrus följde genast med, och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp i huset där Tabita låg. Rummet var fyllt av gråtande änkor, som visade Petrus de tunikor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon fortfarande levde. Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Sedan föll han ner på knä och bad, och efter en stund vände han sig till den döda och sa: "Tabita, res dig upp!" Då slog hon upp sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de troende och änkorna och lät dem se henne stå där livs levande. Nyheten om det som hade hänt spreds i hela staden och många började tro på Herren Jesus. Petrus stannade därför ett tag i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning. I Caesarea bodde en romersk officer som hette Cornelius och var kapten för Italiska bataljonen. Han, liksom alla i hans hus, tillbad Israels Gud och var noga med att lyda honom. Cornelius gav stora gåvor till de fattiga bland judarna och bad regelbundet till Gud. En eftermiddag när han bad, och klockan var ungefär tre, fick han i en syn se en Guds ängel komma emot honom och säga: "Cornelius". Ängeln svarade: "Gud har hört dina böner och sett dina gåvor till de fattiga. Skicka nu iväg några män till Joppe och låt dem hämta hit en man som heter Simon Petrus. Han bor i ett hus nere vid havet, hos en man som heter Simon och som arbetar med skinnberedning." Så snart ängeln hade försvunnit, kallade därför Cornelius på två tjänare och en av sina soldater, som också trodde på Gud. Han berättade sedan allt som hade hänt och skickade iväg dem till Joppe. Nästa dag vid middagstiden närmade sig männen Joppe, och samtidigt gick Petrus upp på husets takterrass för att be. Efter ett tag blev han hungrig och bad att få något att äta, men medan maten gjordes i ordning fick han se en syn. Han såg himlen öppen, och något som liknade en stor duk sänktes ner på jorden. Duken var upphängd i sina fyra hörn och den innehöll alla slags djur, både sådana som flyger och sådana som lever på land. Sedan sa en röst till honom: "Res dig upp, slakta och ät!" "Nej, aldrig, Herre", svarade Petrus. "Jag har aldrig ätit något som Gud har förbjudit i Moses lag." Men rösten hördes igen och sa: "Om Gud har gjort något tillåtet, ska du inte behandla det som förbjudet." Samma syn upprepades tre gånger, och sedan drogs duken upp till himlen. Petrus blev mycket förvirrad. Vad kunde synen betyda? Men i samma stund kom de män som Cornelius hade sänt ut. De hade frågat sig fram till huset och stod nu utanför porten och ropade: "Är det här som Simon Petrus bor?" Petrus var fortfarande upptagen med att grubbla över synen, när Guds Ande sa till honom: "Tre män har kommit hit för att träffa dig. Gå ner och ta emot dem och följ med dem. Var inte orolig, för jag har sänt dem." Då gick Petrus ner och mötte dem och sa: "Det är jag som är Simon Petrus. Är det något särskilt ni vill?" Då berättade de för honom: "Vi är hitskickade av den romerska officeren Cornelius. Han tillber Israels Gud och är noga med att lyda honom, och han är omtyckt av alla judarna. Nu har en ängel från Gud sagt till honom att skicka efter dig, så att han kan få reda på vad du har att säga." Petrus bjöd då in dem och lät dem stanna där över natten. Nästa dag tog han sedan med sig några troende från Joppe och följde med männen. Dagen därpå kom de fram till Caesarea, där Cornelius väntade på honom. Han hade samlat alla sina släktingar och närmaste vänner för att de skulle få träffa Petrus. Och när Petrus steg in i huset föll Cornelius på knä framför honom och tillbad honom. Men Petrus drog upp honom och sa: "Res dig upp! Jag är en vanlig människa precis som du!" Sedan pratade de med varandra och gick tillsammans in i det rum där de andra var samlade. Petrus sa till dem: "Som ni vet är det förbjudet för mig som jude att umgås med någon från ett annat folk och besöka hans hem på det här viset. Men Gud har visat mig att jag aldrig ska nedvärdera en människa och anse henne som ovärdig i Guds ögon. Därför följde jag med utan att protestera när ni skickade efter mig. Säg mig nu vad det är ni vill." Cornelius svarade: "För tre dagar sedan, när jag som vanligt bad här hemma vid tretiden på eftermiddagen, stod plötsligt en man klädd i skinande kläder framför mig. Han sa till mig: 'Cornelius, Gud har hört dina böner och sett dina gåvor till de fattiga. Skicka nu iväg några män till Joppe och låt dem hämta hit en man som heter Simon Petrus. Han bor i ett hus nere vid havet, hos en man som heter Simon och som arbetar med skinnberedning.' Därför skickade jag genast bud efter dig, och jag är mycket tacksam för att du ville komma. Nu är vi alla samlade här inför Herren Gud och väntar ivrigt på att höra vad han har gett dig i uppdrag att säga!" Då svarade Petrus: "Jag ser nu mycket tydligt att Gud behandlar alla folk lika. Han är villig att ta emot varje människa som tillber honom och lever enligt hans vilja, vilket folk hon än tillhör. Ni har säkert hört om de glada nyheterna som har meddelats Israels folk - att man kan få frid med Gud genom Jesus Kristus som är allas Herre. Ni känner till vad som hände efter att Johannes döparen hade trätt fram och börjat tala till folket, hur det började uppe i Galileen och sedan spreds över hela Judeen. Ni känner till att Gud fyllde Jesus från Nasaret med sin heliga Ande och gav honom kraft för den uppgift han fått, och att Jesus gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, eftersom Gud var med honom. Denna man hängde de upp på ett kors och avrättade, men på den tredje dagen uppväckte Gud honom från de döda. Gud lät honom sedan visa sig, men inte för hela folket, utan bara för oss, som Gud redan tidigare hade utsett att sprida budskapet om Jesus. Det var med oss som Jesus åt och drack efter att han hade uppstått från de döda. Och han skickade iväg oss för att tala till folket överallt och berätta om att han är den som har fått i uppdrag av Gud att vara domare över alla - både levande och döda. Alla profeterna har framfört Guds budskap om honom och sagt, att var och en som tror på honom ska få sina synder förlåtna genom det som han har gjort för oss." Men medan Petrus fortfarande talade kom plötsligt Guds heliga Ande och fyllde alla som lyssnade till hans budskap. De troende judar som hade kommit dit tillsammans med Petrus blev mycket förvånade över att Guds heliga Ande hade kommit över dessa människor, för de trodde att Guds Ande var en gåva bara till judarna. Men det rådde inget tvivel om saken, för de hörde dem tala okända språk och hylla Gud. Då frågade Petrus: "Finns det någon som kan tycka att det är fel att vi döper dem, nu när de har fått Guds heliga Ande precis som vi?" Och så lät han sina medhjälpare döpa alla, eftersom de hade fått gemenskap med Jesus Kristus. Cornelius bad honom sedan att stanna hos dem några dagar. Snart fick Jesus sändebud och de andra troende i Judeen höra att också andra folk hade tagit emot budskapet om Jesus. Men när Petrus kom tillbaka till Jerusalem, började de troende judarna anklaga honom och säga: "Varför har du besökt sådana som inte är judar och till och med ätit med dem?" Då berättade Petrus för dem vad som hade hänt. Han sa: "En dag, när jag var i staden Joppe, kom Guds Ande över mig medan jag bad och jag fick se en syn. Jag såg något som liknade en stor duk sänkas ner från himlen. Duken var upphängd i sina fyra hörn och kom ända ner till mig. När jag undersökte den närmare, fick jag se att den innehöll alla slags vilda och tama djur, både sådana som flyger och sådana som lever på land. Och jag hörde en röst säga: 'Petrus, res dig upp, slakta och ät.' Men jag svarade: 'Nej, aldrig, Herre. Jag har aldrig ätit något som Gud har förbjudit i Moses lag.' Men rösten från himlen hördes igen och sa: 'Om Gud har gjort något tillåtet, ska du inte behandla det som förbjudet.' Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltihop upp till himlen igen. I samma stund kom tre män till huset där vi var. De hade skickats från Caesarea för att hämta mig, och Guds Ande sa till mig att följa med dem utan att oroa mig för att de inte var judar. De här sex männen från församlingen i Joppe följde också med mig, och vi kom så småningom hem till den man som skickat budbärarna. Mannen talade om för oss att en ängel hade visat sig för honom i hans hus och sagt till honom: 'Skicka bud till Joppe och låt hämta Simon Petrus, för han har något att berätta, som kan rädda både dig och de andra i ditt hus.' Men jag hann inte mer än börja tala, förrän Guds heliga Ande kom och fyllde dem, precis som han fyllde oss den första tiden. Då mindes jag att Herren Jesus hade sagt: 'Johannes döpte er med vatten, men ni ska bli döpta med Guds heliga Ande.' Så om nu Gud gav dessa människor samma gåva som han gav till oss judar som tror på Herren Jesus Kristus, vad kunde jag göra åt det?" När de andra hörde detta var det slut på deras invändningar, och de började hylla Gud och sa: "Tänk att Gud också har gett andra folk chansen att vända sig bort från synden och få evigt liv." De troende från Jerusalem, som hade skingrats under den förföljelse som startade efter Stefanos död, hade nu kommit ända till Fenikien, Cypern och Antiochia. De hade under vägen spridit budskapet om Jesus, fast bara till judarna. Men några av de troende, som var från Cypern och Kyrene, reste till Antiochia, och där talade de också till icke-judar och berättade de glada nyheterna om Herren Jesus. Och Gud gav dem kraft, så att ett stort antal människor kom till tro och började följa Herren. Ryktet om detta nådde efter ett tag församlingen i Jerusalem som genast skickade dit Barnabas. När han kom fram till Antiochia och fick se vad Gud i sin godhet hade gjort i den staden, blev han glad och uppmanade de troende att av hela hjärtat hålla sig till Herren Jesus. Barnabas var en kärleksfull man, fylld av Guds heliga Ande och stark i tron, och han fick därför vara med och vinna ännu fler för Herren. Efter detta reste Barnabas vidare till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hittat honom tog han honom med tillbaka till Antiochia. Där stannade de sedan tillsammans i församlingen under ett helt år och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiochia som Jesus efterföljare första gången kallades kristna. Under den här tiden kom några personer från Jerusalem dit som Gud hade gett förmågan att framföra budskap från honom. En av dem, som hette Agabos, drevs av Guds Ande att resa sig upp på en samling och förutsäga att en svår hungersnöd skulle drabba hela romarriket ‑ den inträffade sedan under kejsar Claudius regering. Jesus efterföljare i Antiochia beslöt därför att skicka understöd till de troende i Judeen, och att var och en skulle ge så mycket han hade råd med. De samlade sedan ihop gåvorna och överlämnade dem till Barnabas och Saul, som fick i uppdrag att överlämna dem till församlingsledarna i Jerusalem. Ungefär samtidigt började kung Herodes gripa och misshandla flera av församlingens medlemmar. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, och när han såg att de judiska ledarna gillade det, arresterade han också Petrus. Detta hände under påskhögtiden. Efter arresteringen satte han Petrus i fängelse och lät fyra vaktstyrkor med vardera fyra man bevaka honom. Herodes hade efter påsken tänkt ställa Petrus inför folket och döma honom. Men medan Petrus satt där fängslad, bad församlingen ivrigt att Gud skulle bevara honom. Natten innan han skulle ställas inför rätta låg Petrus och sov, fastkedjad mellan två soldater, och utanför celldörren fanns andra soldater som vaktade fängelset. Då fylldes cellen plötsligt av ljus, och en ängel från Herren stod där. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sa: "Res dig upp, snabbt!" Och i samma stund föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: "Ta på dig bältet och sandalerna", och när Petrus gjort det, sa ängeln: "Bra, svep nu om dig manteln och följ mig." Petrus följde med ängeln ut ur cellen, men han trodde hela tiden att det var en syn och inte något som hände i verkligheten. De passerade först en vaktpost och sedan en till och var till slut framme vid järnporten som ledde ut mot staden. Där öppnade sig porten för dem alldeles av sig själv, det var bara att gå ut! Och sedan de gått nerför gatan en bit, var ängeln plötsligt borta! När Petrus hade lugnat ner sig, sa han till sig själv: "Det är sant! Herren sände verkligen sin ängel och räddade mig från Herodes, från allt som judarna hade väntat skulle hända mig." Och när han fattat helt och fullt gick han hem till Maria, mamma till Johannes Markus. Där var hela huset fullt av troende som bad till Gud. Petrus bultade på porten, och en flicka som hette Rhode kom för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon glömde att öppna. Istället sprang hon tillbaka in i huset och berättade för alla att Petrus stod utanför på gatan. "Du är galen", ropade de. Men hon gav sig inte, och då sa de: "Det kanske är hans ängel. " Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de äntligen öppnade och såg att det var han, blev de utom sig av häpnad. Men han gav tecken åt dem att vara tysta och berättade sedan för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Till sist sa han: "Låt Jakob och de andra i församlingen få veta vad som har hänt", och så gick han vidare till en annan plats. När morgonen kom blev det stor uppståndelse bland soldaterna i fängelset. Ingen kunde fatta vad som hade hänt med Petrus. Och när Herodes skickade efter Petrus och inte fick tag i honom, ställde han till med förhör bland vakterna och dömde dem samtliga till döden. Efter detta lämnade Herodes Judeen och for till Caesarea och stannade där. Invånarna i Tyros och Sidon, som var beroende av Herodes land för sin matförsörjning, hade gjort Herodes arg och läget var spänt. De skickade därför en gemensam delegation till Herodes för att be om fred. Och sedan de lyckats få över kungens kammarherre Blastos på sin sida, fick de löfte om att träffa Herodes. På den bestämda dagen tog sedan Herodes på sig den kungliga manteln, satte sig på sin tron och talade till dem. Folket hyllade honom då och ropade: "Det är en gud som talar och inte en människa!" Men i samma ögonblick lät Herren en ängel göra Herodes sjuk, eftersom Herodes tog emot människors tillbedjan istället för att ge Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. Men budskapet om Jesus spreds till allt fler, och många människor kom till tro. Och sedan Barnabas och Saul hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, återvände de till Antiochia och tog Johannes Markus med sig. I församlingen i Antiochia fanns profeter, som framförde budskap från Gud, och några som undervisade. Det var: Barnabas, Symeon, som också kallades "den svarte", Lucius från Kyrene, Manaen, som var fosterbror till kung Herodes, och Saul. En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa Guds heliga Ande: "Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har utsett dem till." Och sedan de fastat och bett ytterligare en gång, la de sina händer på dem och skickade iväg dem. Efter att Barnabas och Saul sänts ut av Guds heliga Ande, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern. Den första staden de kom till hette Salamis, och där gick de till de judiska synagogorna och talade till folket om Jesus. Johannes Markus följde med dem som medhjälpare. Sedan reste de från stad till stad på hela ön och talade, och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, som påstod att han kunde framföra budskap från Gud. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig, eftersom han ville höra budskapet om Jesus. Men trollkarlen (som också kallades Elymas), motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro. Då blev Saul, som även kallades Paulus, fylld av Guds heliga Ande, och han spände ögonen i trollkarlen och sa: "Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt som är gott, ska du aldrig sluta med att förvränga budskapet om Herren Jesus? I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen, och hjälplös började han gå omkring och leta efter någon som kunde hålla honom i handen och leda honom. Men när landshövdingen såg vad som hände, började han tro, för han var helt förundrad över det han fått lära sig om Herren Jesus. Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i provinsen Pamfylien. Där lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem. När det sedan blev vilodag gick de till synagogan för att vara med vid samlingen. Efter den vanliga läsningen ur Moses lag och profeterna, vände sig då synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: "Bröder, om ni har något att säga som kan vara till hjälp för oss, så kom fram och gör det!" Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: "Israeliter, och alla andra här som tillber Gud, lyssna på mig. Israels Gud utsåg våra förfäder till att få vara hans eget folk. Och han lät dem bli ett mycket stort folk när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt och räddade dem från slaveriet. Under 40 år hade Gud tålamod med dem när de vandrade genom öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det lät han olika domare härska över dem, fram till den tid då profeten Samuel styrde Israel. Sedan tiggde folket om en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man ur Benjamins stam. Han regerade i 40 år. Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom sa Gud: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man som följer min vilja. Han kommer att göra allt jag säger till honom.' Gud lovade kung David att en av hans ättlingar skulle bli en räddare för Israels folk, och det är detta som nu har blivit verklighet. Jesus är den som räddar oss. Men innan Jesus trädde fram förberedde Johannes döparen Israels folk genom att uppmana dem att lämna synden, vända om till Gud och låta döpa sig. När Johannes uppgift närmade sig sitt slut sa han: 'Jag är inte den som Gud har lovat ska rädda er. Han kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar. ' Lyssa nu, ni ättlingar till Abraham, och alla andra här som tillber Gud! Denna räddning gäller oss alla. Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De förstod inte att han var den som Gud talat om genom profeterna, trots att de hört profeternas budskap läsas varje vecka, på vilodagen. Därför dömde de honom till döden, och genom detta blev det som Gud förutsagt verklighet. Ja, trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. Och när de hade slutfört allt det som står i Skriften när det gäller Jesus död, tog de ner honom från korset och la honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och Jesus visade sig sedan många gånger under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu berättar om honom för Israels folk. Och nu har turen kommit till er. Vi är här för att berätta de glada nyheterna om att Gud, just i våra dagar, har infriat sitt löfte till förfäderna, genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är honom den andra psalmen i Psaltaren handlar om, när den säger: 'Du är min son. Idag har jag blivit din Far.' För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda och aldrig mer behöva dö. Det förklarade han med orden: 'Jag ska infria mitt heliga och säkra löfte och ge er allt det goda jag lovade David.' Och det löfte han tänkte på var detta: 'Du ska inte låta din heliga tjänare förmultna.' Det här löftet handlar inte om David, för när David hade tjänat sitt folk enligt Guds vilja, dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade. Nej, det handlar om någon annan, en som Gud uppväckte från de döda, och vars kropp inte förmultnade. Mina vänner, lyssna! Det är genom den här mannen, Jesus, som ni kan få förlåtelse för era synder. Alla som tror på honom blir skuldfria inför Gud, något ni aldrig kunde bli genom att följa Moses lag. Därför måste ni se upp. Låt er inte drabbas av det som Gud varnar för genom profeterna: 'Se häråt, ni som hånar sanningen. Låt er förvånas och sedan dö. Jag ska göra något stort under er tid, något som ni inte kommer att tro den dag man berättar det för er. ' " När samlingen sedan var över och Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa vecka, på vilodagen, så att de kunde höra mer. Många judar, och andra som tillbad Israels Gud, passade också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem: "Fortsätt att leva helt beroende av Guds godhet och förlåtelse." På vilodagen, en vecka senare, kom nästan hela staden för att höra budskapet om Herren Jesus. Men när de judiska ledarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började håna Paulus och förlöjliga allt han sa. Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: "Ni judar skulle vara de första som fick chansen att höra budskapet om Herren Jesus, men eftersom ni avvisar erbjudandet och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. Det är också vad Herren har befallt oss, för det står i Skriften: 'Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska rädda alla på hela jorden. ' " När de som inte var judar hörde detta blev de mycket glada och hyllade budskapet om Herren Jesus, och alla som var utsedda till evigt liv började tro. Sedan spreds de glada nyheterna om Herren i hela området. Men de judiska ledarna hetsade upp de högt uppsatta kvinnor som tillbad Israels Gud, och även de ledande männen i staden, och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. Båda två skakade då stadens damm av sina fötter och bekymrade sig inte mer om dem, utan fortsatte till staden Ikonion. Och Jesus efterföljare fylldes av glädje och Guds heliga Ande. I staden Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till synagogan och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och icke-judar, kom till tro. Men de judar som inte ville tro, hetsade upp de andra icke-judiska invånarna i staden genom att tala illa om Paulus och Barnabas. Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och utan rädsla om Herren Jesus, eftersom de litade på att han skulle skydda dem. Och Herren Jesus gav dem kraft att göra under och tecken som ett bevis på att budskapet om hans kärlek och förlåtelse var sant. Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med de judiska ledarna, och andra höll med Jesus sändebud. Efter ett tag fick Paulus och Barnabas reda på att judarna tillsammans med sina ledare, och även icke-judar, hade kommit överens om att misshandla och stena dem. De flydde därför till städerna Lystra och Derbe i provinsen Lykaonien. Där vandrade de sedan omkring i hela området och berättade de glada nyheterna om Jesus. Medan Paulus och Barnabas var i Lystra, träffade de på en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. Mannen satt och lyssnade när Paulus talade, och då Paulus tittade på honom såg han att mannen hade börjat tro, så att han kunde bli botad. Därför ropade Paulus till honom: "Res dig upp och stå på benen!" Och genast hoppade mannen upp och började gå. Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på sitt eget språk: "Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!" De trodde att Barnabas var den grekiska guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren. Prästen i zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom sedan med tjurar och blomsterkransar, som han och folket skulle offra till Jesus sändebud framför stadsporten. Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: "Kära vänner, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er för att berätta de glada nyheterna om att ni inte längre behöver vända er till dessa hjälplösa gudar, utan istället kan tillbe den Gud som lever, han som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem. Fram till nu har Gud låtit folken fortsätta att be till olika gudar, men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som har gett er regn och goda skördar, så att ni har fått mat och kunnat glädja er." Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas i sista stund hindra folket från att offra åt dem. Men lite senare kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. Folket stenade Paulus, och när de trodde att han var död släpade de ut honom ur staden. Men när Jesus efterföljare samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till staden Derbe tillsammans med Barnabas. Även i Derbe berättade Paulus och Barnabas de glada nyheterna om Jesus, och många människor började tro. Sedan återvände de till städerna Lystra, Ikonion och Antiochia och stöttade Jesus efterföljare. De uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro trots alla förföljelser, och sa: "Vi som är Guds folk får uppleva många svårigheter, men en dag ska vi vara med honom i hans nya värld." Paulus och Barnabas utsåg också ledare för församlingen på varje plats, och de fastade och bad till Herren Jesus att han skulle skydda dessa som så nyss börjat tro på honom. Sedan reste Paulus och Barnabas tillbaka genom provinserna Pisidien och Pamfylien och kom till staden Perge igen. Där talade de till folket om Jesus. Efter det fortsatte de till hamnstaden Attaleia, där tog de en båt över till Antiochia i Syrien. Det var i den staden församlingen hade överlämnat Paulus och Barnabas åt Gud och hans beskydd och sedan skickat iväg dem på det uppdrag som de nu hade avslutat. Och när de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade hjälpt dem att göra och hur han hade gett även andra än judar chansen att börja tro. De stannade sedan en ganska lång tid hos de troende i Antiochia. Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började lära de troende att de inte kunde bli räddade om inte männen följde den judiska traditionen med omskärelse som det står om i Moses lag. Men Paulus och Barnabas gick emot dem, vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med Jesus sändebud och församlingsledarna där. Man utrustade dem för resan och lät dem sedan ge sig iväg. På vägen dit stannade de till i Fenikien och Samarien och berättade för de troende att också många icke-judar hade vänt sig till Gud, vilket gjorde de troende mycket glada. När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och sändebuden och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade hjälpt dem att göra. Men då reste sig några män, som hade varit fariseer innan de blev Jesus efterföljare, och förklarade att alla troende män som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att alla följde Moses lag. Jesus sändebud och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. Och efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: "Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan utsåg mig till att berätta de glada nyheterna om Jesus för andra än judar, så att de också skulle kunna tro. Och Gud, som känner till alla människors tankar, har visat att han har tagit emot dem, genom att ge dem sin heliga Ande precis som han gav den till oss. Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan accepterade dem helt när de vände om och började tro. Varför vill ni då ifrågasätta det som Gud har gjort och kräva att Jesus efterföljare ska lyda en lag som både vi och våra förfäder har haft svårt att lyda? Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus kärlek och förlåtelse, som ju ingen har gjort sig förtjänt av." Efter det blev det tyst på diskussionen, och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de under och tecken som Gud hade hjälpt dem att göra bland andra folk. När de hade slutat reste sig Jakob och sa: "Bröder, lyssna på mig. Petrus har påmint oss om hur det gick till första gången en grupp icke-judar tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. Och att andra folk vänder om till Gud stämmer väl överens med det budskap Gud har framfört genom profeterna. Det står till exempel: Jag ska resa upp det som ligger i ruiner, Så säger Herren, som gjorde allt detta känt för länge sedan.' Jag anser därför att vi inte ska ställa en massa krav på dessa folk som vänder sig till Gud. Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som offrats till avgudar, att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet och från att äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig. För Moses lag har man undervisat om överallt under alla tider, och varje vecka läser man ur dem i de judiska synagogorna på vilodagen." Sedan beslöt Jesus sändebud och ledarna, tillsammans med hela församlingen, att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att meddela resultatet av överläggningarna. De män som valdes ut var två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas. Så här löd det brev de fick med sig: "Från Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem, till de troende från icke-judiska folk i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar! Vi har fått veta att några från vår församling har skapat oro och förvirring bland er med sin undervisning, men dessa män var inte utsända av oss. Vi beslöt därför enhälligt att utse två officiella representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. Våra representanter, Judas och Silas, kommer att berätta mer om vad vi har beslutat i den här frågan. Guds heliga Ande och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än att ni låter bli att äta sådant som offrats till avgudar, att ni inte äter kött från kvävda djur eller något annat som har blodet kvar i sig, och att ni avhåller er från sexuell lössläppthet. Om ni noga följer detta handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!" De fyra männen reste genast till Antiochia, där man kallade samman alla de troende till ett stort möte och överlämnade brevet. Och när församlingens ledare läst brevet, blev alla mycket glada över detta uppmuntrande besked. Judas och Silas, som också själva hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom, talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem i deras tro. När de varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem, och församlingen i Antiochia önskade dem frid från Gud. Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren Jesus. Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: "Tycker inte du som jag att vi borde åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren Jesus, för att se hur det går med de troende." Barnabas höll med honom och föreslog att de skulle ta med sig Johannes Markus. Men Paulus var absolut emot detta, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. De blev faktiskt sådana ovänner över detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Johannes Markus och seglade till Cypern. Paulus däremot valde Silas som medhjälpare, och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herren Jesus och hans beskydd, reste de genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där. Paulus och Silas kom nu till Derbe och sedan till Lystra. Där träffade de en efterföljare till Jesus som hette Timotheos, en ung man som var son till en kristen judinna men hade en icke-judisk pappa. De troende i Lystra och Ikonion hade bara gott att säga om honom, och Paulus ville därför att Timotheos skulle följa med dem på deras resa. Men av hänsyn till judarna i området omskar han Timotheos, innan de reste vidare, eftersom alla visste att hans pappa inte var jude. De reste sedan från stad till stad och berättade om vad Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem hade beslutat när det gällde troende från andra folk och vilka regler de skulle följa. Församlingarna stärktes i sin tro och för varje dag ökade antalet troende. Paulus och hans följeslagare reste nu genom Frygien och Galatien, eftersom Guds heliga Ande hade sagt till dem att inte sprida budskapet om Jesus i provinsen Asien den här gången. När de efter ett tag kom fram till Mysiens gräns, tänkte de gå norrut mot Bithynien, men Jesus Ande tillät dem inte att resa dit. De fortsatte därför genom Mysien och kom till staden Troas. Där fick Paulus på natten se en syn. Han såg en man från Makedonien stå där och be honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss." Vi bestämde oss därför genast att resa över till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud ville att vi skulle berätta de glada nyheterna om Jesus även där. Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade rakt över till ön Samothrake och nästa dag vidare till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en romersk militärkoloni och en av de ledande städerna i Makedonien. Där stannade vi sedan i flera dagar. När det blev vilodag gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att man brukade samlas för att be på vilodagen. Och vi satte oss ner och talade till de kvinnor som kommit dit. En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. Hon var inte judinna men tillbad Israels Gud, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren Gud hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt sa hon: "Nu när ni ser att jag verkligen tror på Herren Jesus, så måste ni komma och bo hos mig." Och hon gav sig inte förrän vi gjorde som hon sa. När vi en dag var på väg till det ställe där man brukade be, mötte vi en slavflicka som var besatt av en ond ande. Hon kunde spå människor och drog in mycket pengar åt sina ägare. Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: "De här männen är den högsta Gudens tjänare och har kommit för att visa er vägen till räddning." Detta upprepades varenda dag, tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till den onda anden i henne: "Genom kraften hos Jesus Kristus befaller jag dig att fara ut ur henne." Och genast lämnade den onda anden henne. Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter som höll till på torget. Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: "De här judarna vänder upp och ner på hela staden. De lär folket att göra sådant som är emot den romerska lagen." Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas, och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. De blev svårt slagna, och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga, och han tog därför inga risker utan placerade dem i den innersta cellen, där han låste fast deras ben i en trästock. Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud, medan de andra fångarna lyssnade. Då kom det plötsligt ett jordskalv, som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. Då vaknade fångvaktaren, och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord. Men Paulus ropade till honom: "Stopp! Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!" Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: "Vad ska jag göra för att bli räddad?" De svarade: "Tro på Herren Jesus så ska du bli räddad, både du och din familj." Paulus och Silas fick sedan berätta budskapet om Herren Jesus för fångvaktaren och hela hans familj. Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår, trots att det var mitt i natten. Och innan natten var över hade hela familjen låtit döpa sig! Efteråt tog fångvaktaren med sig Paulus och Silas upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud. Nästa morgon skickade domarna sina medhjälpare till fängelset för att meddela att männen skulle släppas fria. Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: "Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!" Men Paulus svarade: "Åh nej, så lätt kommer de inte undan! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva frige oss." Medhjälparna berättade då detta för domarna, och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de mycket rädda. De kom genast till fängelset och började ursäkta sig. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. Men Paulus och Silas gick först till Lydias hus, där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem, och sedan gick de vidare. Paulus och Silas tog nu vägen genom städerna Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike, där judarna hade en synagoga. Paulus gick som vanligt dit, och under tre veckor i rad talade han till folket på vilodagen. Med hjälp av Skriften förklarade han att Messias, den utlovade kungen, måste lida och uppstå från de döda, och han bevisade att Jesus är denna kung. Många av dem som lyssnade blev övertygade och höll sig sedan till Paulus och Silas, däribland en stor grupp som inte var judar men tillbad Israels Gud, liksom ett antal högt uppsatta kvinnor. Men de judiska ledarna blev avundsjuka och samlade en massa löst folk från gatan och ställde till med upplopp och oroligheter i staden. De tågade sedan mot Jasons hus för att hämta Paulus och Silas, så att de kunde ställa dem till svars inför folkmassan. Men när de inte hittade dem, släpade de ut Jason och några andra troende och tog med sig dem till stadens styresmän och skrek: "Paulus och Silas har vänt upp och ner på hela världen, och nu är de här och ställer till bråk, och Jason har släppt in dem i sitt hus. Alla dessa är skyldiga till förräderi mot kejsaren, för de påstår att det är en annan som är kung, en som heter Jesus." Både styresmännen och folket i staden blev mycket oroade över dessa rapporter, och Jason och de andra blev inte frisläppta förrän de hade betalat borgen. Samma natt såg de troende till att Paulus och Silas skickades iväg till staden Beroia. Och så snart de kommit dit gick de till den judiska synagogan. Men människorna i Beroia var mer öppna för nya idéer än de i Thessalonike. De lyssnade mer än gärna till budskapet, och forskade varje dag i Skriften för att kontrollera att det som Paulus och Silas sa verkligen var sant. Resultatet blev att många av dem började tro, däribland flera högt uppsatta icke-judiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick reda på att Paulus spred budskapet om Jesus också i Beroia, kom de dit och ställde till med oro och bråk bland folket. De troende handlade därför snabbt och skickade Paulus ner till kusten, men både Silas och Timotheos stannade kvar. De som förde Paulus ner till kusten seglade sedan med honom ända till Athen. Efter det återvände de till Beroia och meddelade Silas och Timotheos att Paulus ville att de skulle skynda sig efter honom. Medan Paulus väntade på Silas och Timotheos gick han omkring i Athen, och han blev fruktansvärt upprörd över alla de avgudabilder han såg överallt i staden. Han besökte som vanligt synagogan och talade till judarna och de greker som tillbad Israels Gud, men dessutom talade han varje dag på torget till alla som råkade vara där. Han diskuterade också med en del av filosoferna, både epikureer och stoiker. Men när Paulus berättade för dem om Jesus och att han hade uppstått från de döda, sa några: "Vad är det här för underliga idéer han har snappat upp? Vad menar han?" Andra sa: "Han försöker pracka på oss en främmande religion." Sedan tog de honom med sig till areopagen och sa: "Kom och berätta mer för oss om den här nya religionen, för det är ganska märkliga saker du har att säga. Tala om för oss vad det här handlar om." (En sådan utfrågning var inte ovanlig, för både athenarna och de utlänningar som bodde där, använde all sin tid till att diskutera de senaste idéerna.) Paulus ställde sig alltså inför areopagen och sa: "Athenare, jag har lagt märke till att ni är mycket religiösa, för när jag har promenerat omkring här har jag sett många altaren. Ett av dem hade inskriften: 'Åt en okänd gud'. Och det är denna gud jag vill berätta för er om, honom som ni har tillbett utan att veta vem det är. Den Gud som har skapat världen och allt som finns i den, han är Herre över både himlen och jorden, och han bor inte i något tempel som är byggt av människor. Människor kan inte tillfredsställa hans behov, eftersom han inte har några! Det är ju han själv som låter oss leva och andas, och som fyller alla våra behov. Han skapade alla folk och riken från en enda människa och spred ut dem över hela jordens yta. Han bestämde hur länge rikena skulle existera och stakade ut deras gränser. Hans syfte med allt detta var att människorna skulle söka Gud och kanske hitta vägen till honom. Men han är inte långt borta från någon av oss, för det är i honom vi lever och rör oss och existerar, precis som några av era egna poeter säger: 'Vi kommer från honom.' Om det alltså är sant att vi kommer från honom, då kan ju inte Gud vara ett föremål, något som människor tillverkat av silver eller guld eller huggit ut i sten. Under lång tid har Gud haft överseende med människans okunnighet om detta, men nu kräver han att alla ska lämna avgudarna och vända om till honom. Gud har nämligen fastställt en dag då han ska döma världen med rättvisa, genom en man som han i förväg har bestämt för den här uppgiften. Det har han bevisat inför alla människor genom att låta den mannen uppstå från de döda." När de hörde Paulus tala om en person som uppstått från de döda började några skratta, men andra sa: "Vi vill höra mer om det där en annan gång." Sedan var diskussionen över och Paulus lämnade dem. Några athenare förenade sig i alla fall med honom och började tro. Bland dem var Dionysios, en medlem av areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till. Sedan lämnade Paulus Athen och for till Korinth. Där blev han bekant med en jude som hette Aquila. Han var född i provinsen Pontos, men hade nyligen kommit från Italien tillsammans med sin fru Priscilla, eftersom kejsar Claudius hade utvisat alla judar från Rom. Paulus sökte upp Aquila och Priscilla och bodde sedan och arbetade tillsammans med dem, för de tillverkade lädervaror, precis som han. Varje vecka, på vilodagen, gick Paulus till synagogan och försökte övertyga både judar och icke-judar. Och sedan Silas och Timotheos anlänt från Makedonien, koncentrerade sig Paulus helt på att tala till judarna och intyga för dem att Jesus är Messias, den utlovade kungen. Men när judarna sa emot honom och hånade honom, borstade Paulus symboliskt dammet av sin mantel och sa: "Ni får själva ta ansvar för ert handlande. Jag har gjort vad jag har kunnat. Från och med nu tänker jag vända mig till andra folk." Sedan lämnade Paulus synagogan och gick istället till ett hus som ägdes av en man som hette Titius Justus. Han var inte jude men tillbad Israels Gud, och hans hus låg vägg i vägg med synagogan. Föreståndaren för synagogan hette Crispus, och både han och hela hans familj började tro på Herren Jesus. Många andra i Korinth som hörde Paulus började också tro och lät döpa sig. En natt visade sig Herren Jesus för Paulus i en syn och sa: "Var inte rädd! Fortsätt bara att berätta om mig. Låt dem inte skrämma dig till tystnad, för jag är med dig. Ingen kommer att skada dig, för det är många som tillhör mig i den här staden." Paulus stannade därför kvar i Korinth i 1 ½ år och undervisade dem om Guds budskap. Men då Gallio blivit landshövding över provinsen Achaia, gick judarna till angrepp mot Paulus och förde honom inför landshövdingen för att dömas. De anklagade Paulus och sa: "Han förleder människor att dyrka Gud på ett sätt som är emot Moses lag. " Men innan Paulus hann försvara sig, vände sig Gallio till judarna och sa: "Hör på, ni judar! Om fallet gällde något brott eller annat ont som mannen gjort, skulle jag gärna lyssna på er. Men ska ni bara gräla om ord och personer och er egen lag, då kan ni ta hand om det själva. Jag vill inte vara domare i sådana frågor." Och så körde han bort dem från domstolen. Då kastade sig folkhopen över Sosthenes, en av föreståndarna för synagogan, och misshandlade honom mitt framför domarsätet. Men Gallio struntade i dem. Paulus stannade kvar en tid i Korinth efter att detta hänt, men sedan tog han farväl av de troende och seglade tillbaka till Syrien. Med på resan hade han också Priscilla och Aquila. (Paulus hade dessförinnan besökt Kenchreai, där han enligt judisk sed låtit raka sitt huvud sedan han infriat ett löfte till Gud.) När de kom i hamn i staden Efesos skildes Paulus från Priscilla och Aquila, och han gick sedan till synagogan för att diskutera med judarna. Folket i synagogan bad honom stanna några dagar, men han svarade: "Jag kan tyvärr inte det. Men om Gud vill, så kommer jag tillbaka till er en annan gång." Sedan gick han ombord igen och lämnade Efesos. När båten kom till staden Caesarea, gick Paulus iland och fortsatte till Jerusalem för att hälsa på församlingen. Därifrån reste han vidare till Antiochia. Men när han hade varit där en tid återvände han till provinserna Galatien och Frygien och besökte alla Jesus efterföljare och uppmuntrade och styrkte dem. Under tiden hade en jude som hette Apollos kommit till Efesos. Han var från Alexandria och en mycket god talare som väl kände till Skriften. Apollos hade fått höra om Herren Jesus väg, och han talade med stor entusiasm och undervisade noggrant om Jesus. Men han kände bara till det dop som Johannes döparen undervisade om. Så när Priscilla och Aquila en dag fick höra honom i synagogan, där han med stort mod talade till folket, tog de med honom hem och förklarade närmare vad det innebär att följa Guds väg. Efter ett tag ville Apollos segla över till provinsen Achaia, och de troende i Efesos uppmuntrade honom. Han fick med sig ett brev, där man bad Jesus efterföljare i Achaia att välkomna honom. Och när han kom dit, blev han till stor hjälp för dem som Gud i sin godhet hade låtit komma till tro. Eftersom han var så väl insatt i Skriften, kunde han med stor kraft gå emot judarna i diskussionerna och bevisa att Jesus verkligen är Messias, den utlovade kungen. Medan Apollos var i Korinth i provinsen Achaia, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några troende och frågade dem: "Fick ni Guds heliga Ande, när ni började tro?" "Nej", svarade de, "vi har aldrig hört talas om Guds heliga Ande." "Men på vilket sätt är ni döpta då?" frågade han. De svarade: "Vi är döpta med det dop som Johannes döparen undervisade om." Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett dop som visade att man hade lämnat synden och vänt om till Gud, men att Johannes också undervisade att man skulle tro på Jesus, den som kom efter honom. När de hörde detta lät de döpa sig in i gemenskapen med Herren Jesus, och då Paulus la sina händer på dem kom Guds heliga Ande över dem, och de började tala okända språk och framföra budskap från Gud. Tillsammans var det cirka tolv män i gruppen. Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga alla om att Gud ville rädda dem och göra dem till sitt eget folk. Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro, utan hånade Jesus väg inför alla i synagogan. Därför slutade Paulus att gå till synagogan, och han höll de troende borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal, där Paulus undervisade varje dag. Detta pågick i två års tid, så att alla i provinsen Asien, både judar och icke-judar, fick höra budskapet om Herren Jesus. Gud gav Paulus kraft att göra ovanliga under. Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och la dem på de sjuka. Och när man gjorde det försvann sjukdomarna, och de onda andarna lämnade dem som var besatta. En grupp judiska andeutdrivare som reste från stad till stad, fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta. De tänkte ut en formel som lät: "Jag befaller dig att komma ut, vid den Jesus som Paulus talar om!" Det var sju män, alla söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. Men när de uttalade formeln, svarade den onda anden dem: "Jag känner Jesus och jag känner Paulus, men vilka är ni?" Och sedan kastade sig den besatta mannen över dem alla och slog dem så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. Berättelsen om vad som hade hänt spred sig sedan till både judar och icke-judar i hela Efesos, och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. Många av de troende, som tidigare hade praktiserat trolldom, bekände vad de hade gjort och plockade fram sina besvärjelseböcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. Dessa händelser påverkade människor så starkt att budskapet om Herren Jesus spreds vida omkring, och fler och fler började tro. Efter allt detta bestämde sig Paulus för att först segla över havet och göra en lång resa genom provinserna Makedonien och Achaia. Sedan skulle han därifrån segla vidare ner till Jerusalem. "Och till sist måste jag också besöka Rom", sa han. Men hans första åtgärd var att skicka Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare, i förväg till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien en tid. Men just under den här tiden blev det stor oro i Efesos på grund av budskapet om Jesus väg. Den som startade bråket var silversmeden Demetrios, en man som tjänade mycket pengar på att tillverka små kopior av gudinnan Artemis tempel i Efesos. Han hade dessutom många anställda hantverkare. "Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika. Men nu har ni alla sett och hört, hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning, utan i hela provinsen Asien. Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar mig mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende. Ja, kanske Artemis själv kommer att bli glömd, denna mäktiga gudinna som dyrkas, inte bara i provinsen Asien utan i hela världen." När de hörde detta blev de rasande och började ropa: "Stor är efesiernas Artemis!" Det dröjde inte länge förrän folk började samlas och snart var hela staden i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus, och rusade till stadens friluftsteater. Paulus ville då gå in på teatern, men de troende hindrade honom. Några medlemmar av stadens råd, som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in. Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra, och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit. När judarna efter en stund skickade fram en man som hette Alexandros för att förklara situationen, började några i folkhopen skrika goda råd åt honom. Och han gav tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal. Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen, och under två timmar skrek de i kör: "Stor är efesiernas Artemis! Stor är efesiernas Artemis!" Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. "Invånare i Efesos", sa han, "alla vet att Artemis tempel finns här och att Efesos är centrum för dyrkan av den stora gudinnan, vars bild föll ner till oss från himlen. Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något som ni kommer att ångra. De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller talat illa om gudinnan. Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga dem för, så har vi domstolar som tar hand om sådant, och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen. Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen. Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Om de romerska myndigheterna kräver en förklaring, så har vi ingen att ge dem." Och med de orden fick han folkmassan att skingras. När allt blivit lugnt igen i Efesos, kallade Paulus samman Jesus efterföljare och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa över till Makedonien. Där reste han från plats till plats och uppmuntrade de troende, och när han kom fram till Grekland stannade han i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när han fick reda på att några judar gjort upp planer på att döda honom, och han ändrade därför resrutten och for tillbaka upp genom Makedonien. En hel grupp av män skulle resa med honom ner till Syrien och vidare till Jerusalem. Det var Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. Men han lät dem nu segla i förväg över till Troas och vänta på oss där. Efter påskhögtiden gick sedan vi andra ombord på ett fartyg i Filippi, och fem dagar senare mötte vi dem i Troas, där vi stannade en vecka. På söndagen, när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende, och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag höll han på ända till midnatt. Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många oljelampor, och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge råkade han somna och föll ner från tredje våningen och dog. Paulus sprang då ner och la sig över honom och tog honom i sina armar och sa: "Oroa er inte, han lever!" Och så gick alla tillbaka upp och bröt brödet och åt tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, ja, det hann faktiskt bli morgon innan han till slut lämnade dem. Men den unga mannen som trillat ut genom fönstret fördes hem livs levande till stor lättnad för alla. Paulus tog sedan landvägen över till staden Assos, medan vi andra reste runt med båt. När vi efter ett tag mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag ön Chios. Dagen därpå la vi till vid ön Samos, och en dag senare var vi framme i staden Miletos. Paulus hade bestämt sig för att inte resa till Efesos den här gången, trots att staden låg i närheten. Han ville inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem och fira pingsthögtiden där. Men när vi kom fram till Miletos skickade han i alla fall ett meddelande till församlingsledarna i Efesos och bad dem att komma ner till fartyget för att träffa honom. När de hade anlänt sa han till dem: "Ni vet om allt jag har gjort ända från den dag då jag först satte min fot i provinsen Asien. Ni vet att jag utan att tänka på mig själv har tjänat Herren Jesus, trots de sorger och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. Jag har allvarligt uppmanat både judar och icke-judar att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus. Men nu drivs jag av Guds Ande att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. Det enda jag vet är att Guds heliga Ande i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. Men för mig är livet inget värt, om jag inte får använda det till att slutföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig. Ända till livets slut vill jag sprida det glada budskapet om Guds kärlek och förlåtelse. Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om hur ni kunde få bli Guds eget folk. Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig till om någon av er går evigt förlorad, för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan om räddning. Se nu noga till hur ni själva lever, och ta väl hand om de människor som Guds heliga Ande har satt er till ledare för. Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sin egen Sons blod. Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att kasta sig in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland Jesus efterföljare. Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har undervisat var och en av er, och att jag dag och natt under tårar har förmanat er. Jag ber nu att Gud ska ta hand om er. Glöm inte budskapet om hans kärlek och förlåtelse. Låt det vägleda er, så att er tro blir allt starkare och ni får del av det arv som väntar dem som tillhör Gud. Ni vet att jag aldrig har krävt att få pengar eller kläder av er, utan att jag med egna händer har försörjt både mig själv och mina medhjälpare. Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: 'Man blir lyckligare av att ge än av att få.' " När Paulus sedan slutat tala föll han på knä och bad tillsammans med dem. Då började männen gråta högt och omfamna honom och kyssa honom. Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses här i livet. Sedan följde alla honom ner till fartyget. Sedan vi skilts från ledarna för församlingen i Efesos seglade vi direkt ner till ön Kos. Nästa dag nådde vi ön Rhodos och fortsatte därifrån till staden Patara. Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien i provinsen Syrien, och vi gick ombord och seglade iväg. Vi siktade efter ett tag Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till staden Tyros, där fartyget skulle lossa lasten. Under tiden gick vi iland och sökte upp Jesus efterföljare och stannade hos dem en vecka. De leddes då av Guds Ande att varna Paulus för att fortsätta till Jerusalem, men när veckan hade gått återvände vi ändå till fartyget. Alla de troende, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord, och de andra återvände hem igen. Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Också där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag. Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos Filippos, en man som ständigt spred det glada budskapet om Jesus. Filippos var en av de sju första medhjälparna till Jesus sändebud, och han hade fyra ogifta döttrar, som alla hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. Under besöket där, som varade i flera dagar, kom en man från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos, och även han hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: "Guds heliga Ande säger: 'På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.' " Vi som hörde detta, både reskamraterna och de troende på platsen, försökte då på alla sätt övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem. Men han sa: "Varför gråter ni så och gör mig ledsen? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesus skull." Och när vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: "Låt det bli som Herren vill." Efter de här dagarna hos Filippos gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. Några av Jesus efterföljare i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus, där vi fick bo. Mnason kom från Cypern och var en av de första som började tro på Jesus. När vi kom fram till Jerusalem blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. Dagen efter vi hade anlänt tog Paulus med oss hem till Jakob, och där samlades också de andra församlingsledarna. Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus i detalj om sitt arbete och om hur Gud hade använt honom för att nå andra folk. När församlingsledarna hörde detta hyllade de Gud. Men efter en stund sa de: "Du vet, käre bror, att många tusen judar har kommit till tro här, och de är alla mycket noga med att följa Moses lag. Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att inte följa Moses lag, och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra judiska traditioner. Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här. Detta är vårt förslag: Här finns fyra män, som har gett ett löfte till Gud. Ta med dem till templet och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska, och att du själv följer Moses lag. När det gäller troende från andra folk står vi fast vid vårt beslut. Det enda vi begär av dem är det vi skrev om i vårt brev: att de inte ska äta sådant som offrats till avgudar, att de inte ska äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig, och att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet. " Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom och skrek: "Israeliter! Hjälp oss! Här är den man, som överallt i världen lär ut sådant som är emot vårt folk och Moses lag och templet. Nu har han till och med tagit med sig icke-judar in i templet och orenat denna heliga plats." (Männen hade tidigare på dagen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos, och de antog därför att Paulus hade tagit med honom till templet.) Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror och kom springande. De släpade sedan ut Paulus ur templet och portarna stängdes genast bakom honom. Folket tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare, och när folkhopen fick se soldaterna slutade de att misshandla Paulus. Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort. Men folket skrek än det ena, än det andra, och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till den romerska fästningen. Folket följde med hela vägen och ropade: "Döda honom, döda honom!" och när de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på axlarna för att skydda honom. "Kan du grekiska?" undrade kommendanten förvånad. "Är du inte den där egyptiern som ledde ett uppror för några år sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?" "Nej", svarade Paulus, "jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en stor och viktig stad. Jag ber därför, att du ska låta mig tala till folket." Kommendanten gav honom då sitt tillstånd, och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat började han sedan tala till dem på arameiska. Han sa: "Kära syskon och ni som är ledare för folket, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar." Och när de hörde Paulus tala på deras eget språk blev de ännu tystare. Han fortsatte: "Jag är jude, född i staden Tarsos i Kilikien, men uppväxt här i Jerusalem. Jag hade Gamaliel som lärare, och blev mycket noggrant undervisad om Moses lag och alla våra traditioner. Min stora passion i livet var att kämpa för Gud, precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde Jesus väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till synagogorna i Damaskus, för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem, där de sedan skulle straffas. Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Och jag föll till marken och hörde en röst som sa: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?' Jag frågade då: 'Vem är du, herre?' och han svarade: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.' De som var med mig såg ljuset men förstod inte rösten som talade till mig. Jag frågade sedan: 'Vad ska jag göra, Herre?' och Herren svarade: 'Res dig upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta vilken uppgift jag har utsett dig till.' Men det starka ljuset hade gjort mig blind, och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare. I Damaskus bodde en man som hette Ananias. Han var mycket hängiven och noga med att följa Moses lag och hade därför gott anseende bland alla judar i Damaskus. Den här mannen kom till mig och ställde sig bredvid mig och sa: 'Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!' Och i samma stund kunde jag se honom. Sedan sa han till mig: 'Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Fullkomlige och höra honom tala. Och nu ska du inför alla människor intyga och berätta vad du har sett och hört. Tveka därför inte, utan tillbe Jesus och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder.' Senare, när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn. Jag såg Herren Jesus som sa till mig: 'Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du berättar om mig.' 'Men, Herre', invände jag, 'de känner ju mig. De vet att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. Och när Stefanos dödades, han som inför alla berättade om dig, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade till och med kläderna åt dem som stenade honom!' Men Herren Jesus sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!' " Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat lugnt, men nu började de ropa: "Döda honom! Se till att han försvinner! Han har ingen rätt att leva!" Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade jord upp i luften. Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska honom tills han erkände sitt brott, så att man fick reda på varför folkmassan var så rasande. Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: "Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?" Och när officeren hörde detta gick han till kommendanten och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!" Då gick kommendanten till Paulus och frågade: "Är det sant att du är romersk medborgare?" "Ja", svarade Paulus, "det är jag." "Det är jag också", muttrade kommendanten, "men det kostade mig väldigt mycket pengar!" "Jag blev det när jag föddes", svarade Paulus. Soldaterna som skulle ha piskat och förhört honom drog sig kvickt tillbaka när de hörde att Paulus var romersk medborgare, och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas. Nästa dag släppte kommendanten ut Paulus ur fängelset och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus från fästningen och ställde honom inför det judiska rådet för att få reda på vad bråket handlade om. När Paulus kom in, tittade han rådsmedlemmarna rakt i ögonen och sa sedan: "Bröder, jag har alltid levt mitt liv med ett gott samvete inför Gud." Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. Men Paulus sa till honom: "Gud ska slå dig, som ägnar dig åt sådan dubbelmoral! Här sitter du för att döma mig efter Moses lag, och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig." De som stod bredvid Paulus sa då till honom: "Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?" "Förlåt mig bröder", svarade Paulus, "jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju i Skriften: 'Du ska inte förbanna den som är ledare för ditt folk. ' " Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer, medan andra var fariseer. Han ropade därför: "Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag, därför att jag tror att de döda kommer att uppstå igen." Detta delade genast rådet i två grupper som började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte att de döda ska uppstå igen eller att det finns änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. Alla i rådet skrek i munnen på varandra och några laglärare från fariseernas parti ställde sig upp och försvarade Paulus. "Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel", protesterade de högljutt. "Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom." Men grälet blev bara värre och värre, och männen ryckte och slet i Paulus från alla håll. Till slut fick kommendanten ge order till sina soldater att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen, eftersom han var rädd att de skulle slita honom i stycken. När det sedan blev natt visade sig Herren Jesus för Paulus och sa: "Var inte rädd! På samma sätt som du har berättat om mig här i Jerusalem måste du också berätta om mig i Rom." Nästa morgon samlades mer än 40 judiska män och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Sedan gick de till översteprästerna och folkets ledare och sa: "Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. Be därför kommendanten att han låter Paulus ställas inför rådet igen. Säg till honom att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit." Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus, som genast kallade till sig en officer och sa: "Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom." Officeren gick då till kommendanten och förklarade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig." Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att berätta?" Paulus systerson förklarade genast: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. Men låt dem inte få som de vill, för mer än 40 män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja." Kommendanten varnade honom då och sa: "Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig", och sedan lät han honom gå. Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: "Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix." Sedan skrev han följande brev till landshövdingen: "Från Claudius Lysias, till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom, när jag skickade ut soldater för att befria honom, sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras religiösa lag, och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. Sedan fick jag av en händelse reda på att man planerade att mörda honom, och jag beslöt då att skicka honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig." Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till den romerska militärförläggningen Antipatris enligt de order de fått. Nästa morgon fortsatte de 70 ryttarna med honom till Caesarea, medan de övriga återvände till fästningen i Jerusalem. När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen Felix och förde in Paulus till honom. Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. "Från Kilikien", svarade Paulus. "Bra", sa landshövdingen, "jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit." Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats. Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal: "Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi judar kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi alla oändligt tacksamma. Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt, och har till och med försökt orena templet. Det var därför vi arresterade honom. Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna." Och de andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var riktigt. "Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet. Du kan också få bekräftat att jag under den tiden inte diskuterat med någon människa eller ställt till med oroligheter, vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna. Det finns heller inga som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de här männen nu anklagar mig för. Men jag erkänner att jag tillhör den grupp som följer Jesus väg, den grupp de kallar en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud, och jag tror på allt som Gud har sagt genom Moses lag, och genom det som profeterna har skrivit. Jag tror, precis som de här männen, att Gud en dag ska låta alla uppstå från de döda, en del till evigt straff, en del till evigt liv. Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor. Efter att ha varit borta i flera år återvände jag sedan till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att offra till Gud. Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag höll just på att avsluta reningsceremonin, och det fanns ingen folkmassa omkring mig och ingen som helst oro. Men några judar från provinsen Asien var där, och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. Tills dess får du nöja dig med att lyssna till dem som är här. De kan tala om vilket brott det judiska rådet fann mig skyldig till. Men jag tror inte de har något annat att anklaga mig för än det som jag ropade då jag stod inför dem: 'Jag står inför rätta här idag på grund av min tro på att de döda kommer att uppstå igen!' " Felix, som visste en hel del om Jesus väg, uppsköt nu rättegången och sa: "Låt oss vänta tills kommendanten Lysias kommer hit från Jerusalem. Då ska jag döma i målet." Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. De fick också order om att låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde. Några dagar senare kom landshövding Felix tillbaka i sällskap med sin fru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus, för att han skulle berätta mer för dem om tron på Jesus som Messias, den utlovade kungen. Men när Paulus började tala med dem om att leva efter Guds vilja, och om att avstå från saker, och om att Gud en dag ska döma oss människor, då blev Felix rädd och sa: "Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen." Felix skickade sedan verkligen efter Paulus gång på gång för att tala med honom, men det var för att han hoppades att Paulus också skulle muta honom. Så höll det på i två år. Sedan slutade Felix som landshövding och fick en efterträdare som hette Porcius Festus. Och eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelset då han slutade som landshövding. Tre dagar efter att Festus hade kommit till Caesarea för att börja sin tjänst som landshövding reste han till Jerusalem. Där blev han uppsökt av översteprästerna och några högt uppsatta judar, som på nytt tog upp sina anklagelser mot Paulus. De bad också att Festus skulle visa sin godhet mot judarna genom att låta Paulus föras tillbaka till Jerusalem. (Deras egentliga plan var att överfalla och döda Paulus på vägen.) Men Festus svarade dem, att Paulus satt i fängelse i Caesarea, och att han själv snart skulle återvända dit. "Därför", fortsatte han, "måste era ledare följa med mig dit för att anklaga honom, om han nu har gjort något ont." Drygt en vecka senare återvände Festus till Caesarea, och följande dag satte han sig på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in. När Paulus sedan kom in omringades han av de judar som hade kommit dit från Jerusalem, och de kastade fram många allvarliga anklagelser mot honom, utan att kunna bevisa en enda av dem. Men Paulus nekade till allt och sa: "Jag har inte brutit mot den judiska lagen eller gjort något brottsligt mot templet eller talat illa om den romerska kejsaren." Då frågade Festus, som ville hålla sig väl med judarna: "Är du villig att resa till Jerusalem och låta dig dömas av mig där?" "Nej!"svarade Paulus. "Jag är romersk medborgare och därför är det här i den romerska domstolen som jag ska dömas. Jag har inte gjort något ont mot judarna, det vet du mycket väl. Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är oskyldig, så har varken du eller någon annan rätt att överlämna mig åt de här männen, så att de kan döda mig. Jag ber att få bli dömd vid den kejserliga domstolen i Rom." Festus diskuterade då detta med sina rådgivare och svarade sedan: "Du har bett om att få bli dömd vid den kejserliga domstolen, därför ska du också få resa dit." Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike till Caesarea för ett artighetsbesök hos den nya landshövdingen. De stannade i flera dagar, och Festus passade då på att ta upp fallet Paulus med kungen. Han sa: "Det finns en fånge här som heter Paulus, och som Felix lämnade kvar åt mig. När jag var i Jerusalem kom de judiska översteprästerna och folkets ledare till mig med en anklagelse mot honom, och de bad mig se till att han blev dömd. Men jag sa att romarna inte har för sed att lämna ut en man förrän han har ställts inför rätta och har fått möjlighet att möta sina anklagare och försvara sig. När de judiska ledarna sedan kom hit till Caesarea utlyste jag rättegången redan nästa dag och befallde att Paulus skulle föras in. Men anklagelserna mot honom var inte alls vad jag hade väntat mig. De gällde bara några stridsfrågor inom deras egen religion och en som hette Jesus, som är död, men som Paulus påstår lever! Jag blev förbryllad och visste inte hur jag skulle handla i ett sådant fall, så jag frågade Paulus om han var villig att resa ner till Jerusalem och stå inför rätta där. Men Paulus bad istället att få stanna här och sedan bli dömd vid den kejserliga domstolen, och därför har jag gett order om att han ska sitta här i fängelset tills jag kan sända honom till Rom." Då sa kung Agrippa: "Jag skulle själv vilja höra den där mannen." Och Festus svarade: "Det ska vi ordna. Du ska få träffa honom redan imorgon!" Nästa dag kom alltså kung Agrippa och Berenike i full prakt till domsalen tillsammans med höga officerare och stadens ledande män. Festus gav order om att Paulus skulle föras in, och sa sedan: "Kung Agrippa, och alla andra som samlats här idag. Det här är den man som judarna både här och i Jerusalem vill straffa med döden. Enligt min uppfattning har han inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Men han har bett att få bli dömd vid den kejserliga domstolen, och därför har jag beslutat att sända honom dit. Vad jag ska skriva om honom till min härskare kejsaren vet jag däremot inte, eftersom det inte finns några verkliga anklagelser mot honom. Därför har jag fört fram honom inför er alla och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att du kan fråga ut honom och sedan tala om för mig vad jag ska skriva. Det verkar ju inte rimligt att sända en fånge till den kejserliga domstolen, utan att ha något att anklaga honom för!" Sedan sa kung Agrippa till Paulus: "Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt." Då lyfte Paulus handen till en hälsning och började sitt försvarstal. Han sa: "Kung Agrippa, jag är mycket glad att jag får svara på judarnas anklagelser inför dig, för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod! Som alla judar mycket väl vet fick jag en grundlig judisk uppfostran ända från min tidigaste barndom, först i Tarsos, och sedan i Jerusalem. De känner mig sedan lång tid tillbaka och vet mycket väl, om de nu vill erkänna det, att jag har levt som en äkta farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. Jag står nu anklagad för att jag tror att Gud ska infria det löfte som han gav till våra förfäder, samma löfte som Israels tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna honom! Det är alltså, kung Agrippa, helt inkonsekvent av judarna att påstå att det är ett brott att tro på det här löftet. Varför ska det vara så svårt att tro att Gud kan uppväcka döda? Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot dem som tror på Jesus från Nasaret. Jag fängslade många av de troende i Jerusalem med hjälp av den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och jag röstade för att de skulle dömas till döden. Många gånger använde jag tortyr i synagogorna för att försöka få dem att förbanna Jesus. Jag var en så bitter motståndare till dem att jag till och med förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder. Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, fick jag vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen, och omgav både mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som talade till mig på arameiska och sa: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att stå emot min vilja. ' 'Vem är du, herre?' frågade jag då. Och Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer. Res dig upp! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och berätta för alla om vad du har sett idag och om andra tillfällen då jag ska visa mig för dig i framtiden. Jag ska rädda dig undan både judarna och andra folk. Ja, jag ska sända dig till icke-judiska folk, för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och räknas med bland dem som tillhör Gud.' Därför, kung Agrippa, var jag bara tvungen att lyda denna syn från himlen. Jag talade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan fortsatte jag i hela Judeen och gick vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att lämna synden, vända om till Gud och visa sin förvandling genom goda gärningar. Det var därför judarna arresterade mig i templet och försökte döda mig. Men Gud skyddade mig, så att jag fortfarande lever och kan berätta om Jesus för både högt uppsatta personer och vanligt folk. Ändå är det inget nytt jag kommer med. Det jag talar om var förutsagt av Gud genom profeterna och Mose redan långt tidigare. Gud förutsa att Messias, den utlovade kungen, måste lida och bli den förste som uppstod från de döda, och att han skulle föra ljuset till både judar och andra folk." När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal blev han plötsligt avbruten av landshövdingen Festus som ropade: "Paulus, du är helt förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!" Men Paulus svarade: "Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen, lugnt och sansat, och kung Agrippa känner väl till alla dessa frågor. Jag talar öppet, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! Kung Agrippa, tror du på det som Gud har förutsagt genom profeterna? Ja, jag vet att du gör det." Då sa Agrippa till honom. "Håller du på en stund till så kommer du att göra mig kristen också." Paulus svarade: "Vare sig det går fort eller sakta, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna." Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra, och när de gick ut därifrån sa de till varandra: "Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse." Och kung Agrippa sa till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade bett att få dömas vid den kejserliga domstolen." När det blev dags för oss att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens kust, och så seglade vi iväg. Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien. Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta. Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten. Paulus varnade därför officeren och besättningen och sa: "Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!" Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst. Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust. Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden. Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp. Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten, och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva. När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord. Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på. Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute. Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: "Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under. Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, och han sa: 'Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.' Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. Men vi kommer att driva iland på en ö." När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter. De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon. Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord." Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg. Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. "Ni har inte rört något mat på två veckor", sa han. "Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!" Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. Det var 276 personer ombord, och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare. När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna. Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden. När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa på stranden där alla kunde värma sig, för det hade börjat regna och var kallt. Paulus hjälpte till genom att samla grenar, och då han la ett fång på elden, blev han plötsligt biten av en huggorm. Den hade lockats fram av värmen, och högg sig envist fast i hans hand. När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: "Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men nu vill rättvisans gudinna döda honom." Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. Alla väntade att hans hand skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud. Nära stranden där vi kom iland fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss artigt och gav oss mat och husrum i tre dagar. Men samtidigt som vi var där, råkade Publius pappa ligga sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och la sina händer på honom och botade honom. Efter detta kom alla sjuka människor på ön till Paulus och blev botade. De visade sedan sin tacksamhet genom att överhopa oss med gåvor. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan. Det dröjde tre månader efter skeppsbrottet innan vi seglade iväg från Malta, och den här gången reste vi med fartyget "Tvillinggudarna" från Alexandria, ett fartyg som hade övervintrat på ön. Vi la först till i Syrakusa på Sicilien, där vi stannade i tre dagar. Därifrån for vi rakt över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och kom efter två dagar fram till Puteoli. Där fann vi några troende, som bad oss att stanna hos dem i en vecka, vilket vi gjorde. Sedan fortsatte vi landvägen mot Rom. De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii. Andra förenade sig med oss vid Tres Tabernae, och när Paulus såg dem tackade han Gud och fick nytt mod. När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom. "Bröder, jag blev arresterad i Jerusalem och överlämnad till de romerska myndigheterna, trots att jag inte gjort något mot vårt folk eller brutit mot någon av våra förfäders traditioner. Romarna ställde mig sedan inför rätta och ville frige mig, eftersom de inte fann något skäl att döma mig till döden. Men judarna protesterade mot deras beslut, och jag blev därför tvungen att be att få bli dömd vid den kejserliga domstolen. Fast min avsikt är inte att på något sätt anklaga mitt eget folk. Det här är alltså bakgrunden till att jag bett er komma hit idag, så att vi kan lära känna varandra. Jag ville tala om för er att jag är bunden med dessa kedjor därför att jag tror att Israels hopp, Messias, den utlovade kungen, redan har kommit." De svarade: "Vi har inte fått några dåliga rapporter om dig! Det har inte kommit något brev om dig från Judeen och ingen av dem som har kommit från Jerusalem har haft något ont att säga om dig. Tvärtom vill vi gärna veta vad du tror på, för det enda vi vet om denna nya grupp är att den stöter på motstånd överallt." De kom därför överens om att träffas en annan dag, och vid det tillfället samlades ännu fler människor där Paulus bodde. Han började tidigt på morgonen och höll på ända till kvällen med att berätta och undervisa om Guds plan att rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och han försökte med hjälp av Moses lag och profeterna övertyga dem om vem Jesus var. Några av dem började tro, men andra vägrade. Efter en häftig diskussion skildes de sedan åt, och Paulus skickade med dem ett sista ord: "Guds heliga Ande hade rätt när han sa genom profeten Jesaja: 'Gå och säg till det här folket: Ni ska höra vad jag säger, men ändå inte förstå. Ni ska se vad jag gör, men ändå inte fatta! Ja, det här folkets hjärta är så hårt och likgiltigt, att de inte kan förstå. Deras hörsel är avtrubbad, så att de inte kan höra, och de har slutit sina ögon, så att de inte kan se. Därför kan de inte vända om till mig och bli botade!' Ni måste därför ha klart för er att Gud nu också vill rädda andra folk än judar. Och de kommer att ta emot hans räddning." Paulus bodde sedan i två år i det hus han hade hyrt. Han tog emot alla som kom på besök och undervisade öppet om Herren Jesus Kristus och Guds plan om att rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och ingen försökte hindra honom. Från Paulus, tjänare åt Jesus Kristus. Jag är utsedd av Gud till att vara hans sändebud och sprida det glada budskap som han för länge sedan lovade oss genom sina profeter i den heliga Skriften. Det är det glada budskapet om hans Son, Jesus Kristus, vår Herre, som kom till världen som människa och föddes in i kung Davids släkt. Men Jesus Kristus var inte bara människa. Han var samtidigt Guds Son, vilket Gud på ett mäktigt sätt bevisade genom att låta sin heliga Ande uppväcka honom från de döda. Jesus Kristus har gett mig förmånen att få vara hans sändebud och berätta för alla folk om vad han har gjort för dem, så att de kan börja tro och lyda honom, och genom detta ge honom ära. Och bland dessa som har fått inbjudan att tillhöra Jesus Kristus är också ni. Till alla er i Rom som är älskade av Gud och har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Först av allt vill jag säga att jag tackar Gud för er alla på grund av det som Jesus Kristus har gjort. Jag tackar Gud, eftersom man överallt talar om er tro. Gud själv vet att jag ständigt ber för er, för det är honom jag tjänar av hela hjärtat när jag sprider det glada budskapet om hans Son. Och en sak jag alltid ber om, är att jag ska få möjlighet att en dag resa till er - om Gud vill det. Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av allt det goda som Gud genom sin Ande vill ge oss, så att ni blir styrkta i er tro. Eller rättare sagt: så att jag kan uppmuntra er, och ni mig, genom den tro vi har gemensamt. Jag vill att ni ska veta, kära syskon, att jag flera gånger har tänkt komma till er, för att tron ska få samma goda resultat hos er som den har fått hos andra folk, men att det alltid har varit något som har hindrat mig. Det ingår i mitt uppdrag att nå ut till människor både i vår kultur och i andra kulturer, både till dem som är välutbildade och till vanliga enkla människor. Därför vill jag så gärna komma till er i Rom, så att jag kan sprida det glada budskapet även där. Jag skäms inte för det glada budskapet om Jesus, för det handlar om Guds kraft att rädda var och en som tror. Judarna var de första som fick höra det, men det gäller för alla folk. Det glada budskapet visar att vi genom att helt och fullt tro på Jesus kan bli skuldfria inför Gud. Det står ju i Skriften: "Den som tror blir skuldfri inför Gud och får leva." Men Gud visar sin vrede från himlen mot alla människor som lever i synd och ondska, och som hindrar andra från att känna till sanningen om honom. De blir straffade därför att de inte vill lyda Gud trots att de redan känner till det man kan veta om honom. Gud har ju visat dem vem han är. Ända sedan världens skapelse har människorna kunnat se Guds oändliga makt och förstå att han verkligen är Gud. Man kan inte se hans egenskaper, men man kan förstå dem genom att titta på allt han har skapat. Därför finns det ingen ursäkt för dem som inte vill lyda Gud! Trots att människorna kände Gud, vägrade de att tillbe honom som Gud och tacka honom. Istället ägnade de sig åt egna fantasier om tillvaron, och deras förvirrade sinnen fylldes av andligt mörker. De påstod sig vara visa, men blev istället fullkomliga dårar. Istället för att tillbe Gud, han som har all makt och aldrig kan dö, tillbad de avgudar, bilder av vanliga dödliga människor och av alla slags djur, både sådana som flyger och sådana som lever på land. Gud lät dem därför följa sina egna begär, så att de utförde avskyvärda och skamliga sexuella handlingar med varandra. Istället för att tro på Gud, han som är sanningen, valde de att tro på lögner. De tillbad och tjänade det skapade istället för Skaparen. Han är den som ska hyllas för evigt. Ja, det är sant! Eftersom de trodde på lögner, lät Gud dem ägna sig åt homosexuella aktiviteter. Till och med kvinnorna övergav sin naturliga sexualitet och tillfredsställde sina behov med varandra. Och männen slutade att ha naturliga sexuella förhållanden med kvinnor och började upptändas av begär till varandra, så att de utförde skamliga handlingar med andra män. På så sätt blev de själva orsaken till det rättvisa straff de fick för sin ondska. Ja, eftersom de struntade i det de kände till om Gud, lät Gud dem följa sina egna onda tankar, så att de gjorde sådant man inte får göra. Människorna fylldes av all slags ondska, elakhet, själviskhet, hat, avundsjuka, mordlust, aggressioner, svek och illvilja. Ja, människor skvallrar och ljuger om andra. De hånar Gud. De är kaxiga, stolta och skrytsamma. De hittar ständigt nya sätt att göra det som är ont, de är olydiga mot sina föräldrar, och de tänker aldrig på andra, utan bryter ständigt sina löften, eftersom de saknar både kärlek och medlidande. De vet att Gud en dag ska straffa dem med döden för det de gör, men ändå fortsätter de. Och inte nog med det: de uppmuntrar andra som lever likadant. Men även om Gud en dag ska straffa dessa människor, har du ingen rätt att döma andra, vem du än är. Om du dömer en annan för det han gör, dömer du ju samtidigt dig själv, eftersom du handlar på samma sätt som han. Det finns ingen ursäkt för dig som dömer! Vi vet att Gud är rättvis när han dömer de människor som lever på det här viset. Men du som dömer dina medmänniskor, du tror väl inte att Gud bara ska döma andra, och ha överseende med dig, trots att du handlar precis likadant? Underskatta inte Gud, när han på grund av sin godhet och sitt tålamod inte straffar dig genast! Inser du inte att han genom sin godhet vill få dig att vända om till honom? Om du envist vägrar att vända om till Gud, gör du ditt straff värre på domens dag, för på den dagen ska det visa sig att Gud dömer alla rättvist. Då ska var och en få lön efter sina gärningar. Gud ska ge evigt liv åt dem, som utan att tröttna, fortsätter att göra det goda och söker härlighet, ära och odödlighet tillsammans med Gud. Men han ska i sin vrede straffa dem som bara tänker på sig själva, och som istället för att göra det som är rätt, lever i ondska. Nöd och ångest ska drabba varje människa som gör det onda. Det ska drabba judarna, som först fick höra Guds budskap, men också alla andra folk. På samma sätt ska härlighet, ära och frid ges till var och en som gör det goda. Det ska ges till judarna, som först fick höra Guds budskap, men också till alla andra folk. Gud behandlar alla lika. Gud ska straffa alla folk för deras synder, även om de inte känner till Moses lag, som Gud gav till judarna. Men han ska också straffa judarna för deras synder, eftersom de har fått hans lag. Det räcker nämligen inte med att känna till lagen för att bli skuldfri inför Gud, man måste också följa den. Bara judarna har fått Guds lag nedskriven. Men när andra folk, utan att känna till lagen, ändå lyder det som står i den, förstår vi att de mycket väl vet skillnaden mellan gott och ont. De visar genom sina handlingar att lagen är skriven i deras hjärtan. Deras samveten talar ju genast om för dem om de handlar rätt eller fel. Att det är så, kommer att visa sig den dag då Jesus Kristus på Guds befallning ska döma oss alla efter våra innersta tankar och motiv. Detta är det budskap jag har fått från Gud. Ni som är judar litar på den lag ni har fått från Gud och är stolta över ert speciella förhållande till honom. Ni säger att ni känner Guds vilja och vet hur man bör handla, eftersom ni har fått lära er vad som står i Moses lag. Ni anser er kunna peka ut Guds väg för de blinda och vara ett ljus för dem som lever i andligt mörker. Ni vill vägleda de oförståndiga och undervisa dem som är omogna, för ni tror att lagen har gett er den fullständiga kunskapen om vad som är rätt och fel. Ja, ni undervisar andra men inte er själva! Ni säger till andra att de inte ska stjäla, men ni är själva tjuvar. Ni säger att det är fel att vara otrogen i äktenskapet, men ni är själva otrogna. Ni säger att man inte ska tillbe avgudar, men ni plundrar avgudatemplen för att tjäna pengar. Ni är stolta över att ha Moses lag men drar skam över Gud genom att bryta den. Det står ju i Skriften: "Andra folk hånar Gud på grund av er." Ni judar som håller ert förbund med Gud genom att omskära era pojkar, har bara nytta av denna ceremoni om ni samtidigt lyder hela Moses lag. Men om ni inte gör det, då är ni inte ett dugg bättre än människor från andra folk, som inte omskär sina pojkar. Om någon från ett sådant folk lyder lagen, skulle den personen då inte få privilegiet att tillhöra Guds eget folk? Jo, och på domens dag ska den person, som inte är omskuren rent fysiskt men ändå följer lagen, anklaga er judar, som omskär era pojkar och har fått lagen men inte följer den. Alla som kallar sig judar tillhör alltså inte Guds eget folk, för det har inget med den fysiska omskärelsen att göra. Nej, den som vill tillhöra Guds eget folk måste ha ett rätt förhållande till Gud. Det verkliga tecknet på att man tillhör Guds folk, den verkliga omskärelsen, är inte det bokstavliga, fysiska ingreppet som Moses lag talar om, utan det handlar om att Guds Ande får förvandla hjärtat. Och den som har varit med om en sådan förvandling blir ärad av Gud, inte av människor. Vilken fördel är det då att vara jude? Finns det något värde i den judiska ceremonin att omskära pojkar? Ja, att vara jude är en enorm fördel. Och det främsta skälet är att det var judarna som fick Guds budskap att föra vidare till andra. Att sedan vissa judar övergav sin tro på Gud, det ändrar ingenting. Skulle Gud bryta sina löften, bara för att dessa människor inte höll vad de hade lovat? Självklart inte! Även om varenda människa ljuger, så talar Gud alltid sanning. Det står ju i Skriften: "Man ska se att du har rätt i allt du säger, och att du segrar när man anklagar dig." "Men", säger några, "det måste ju vara bra för Gud om vi handlar fel, för då förstår alla att han handlar rätt. Därför är det också orättvist att han straffar oss." Ja, så resonerar en del människor. Men, nej, Gud är inte orättvis! Hur skulle han då klara av att döma alla människor? Och någon kanske säger: "Varför ska jag kallas en syndare och dömas? Det är ju bra för Gud om jag ljuger, för då ser alla klart och tydligt att han talar sanning, och då kommer alla att ära honom." Men resonerar man på det sättet, kunde man lika gärna säga: "Ju mer vi syndar desto bättre, för då kommer Gud att bli ärad för sin godhet!" En del påstår att det är på det sättet jag undervisar, men de som talar så ska få det straff de förtjänar. Så vad har vi nu kommit fram till? Är vi judar bättre än andra? Nej, inte alls, för jag har redan visat att alla människor utan undantag är syndare, vare sig de är judar eller inte. Det står ju i Skriften: "Ingen människa är skuldfri inför Gud, inte en enda. Ingen förstår något, ingen söker Gud. Alla har vänt honom ryggen, alla är lika fulla av synd. Ingen gör det som är rätt, inte en enda. Deras tal är vidrigt och ruttet, likt stanken från en öppen grav. De ljuger och bedrar. Deras ord är som huggormsgift. Allt de säger är fyllt av förbannelser och bitterhet. De är snabba att ta till våld och döda, var de än drar fram lämnar de nöd och elände efter sig. De känner inte till den väg som leder till frid. De kommer inte ens på tanken att visa respekt för Gud. " Självklart gäller Moses lag för judarna. Men syftet med lagen är att ingen ska ha några ursäkter att komma med, och att alla människor ska bli dömda av Gud. Ingen kan ju någonsin bli skuldfri inför Gud genom att försöka lyda allt som står i lagen. Nej, lagen kan bara få oss att inse att vi är syndare. Men nu har Gud visat oss en annan väg att bli skuldfria inför honom än genom att försöka lyda allt som står i Moses lag. Och denna väg har Gud hela tiden talat om genom Moses lag och profeterna. Vi kan bli skuldfria inför Gud genom att tro på Jesus Kristus. Och detta gäller alla, vilka vi än är. Alla har ju syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss. Men nu har han gett oss en möjlighet som vi inte förtjänar. Han har visat oss nåd och låtit oss bli skuldfria inför honom genom att låta Jesus Kristus köpa oss fria från vårt slaveri under synden. Gud lät Jesus offra sitt blod och ta straffet för våra synder, för att alla som tror ska få förlåtelse. Gud ville genom detta visa hur fullständigt god och rättvis han är. I sitt stora tålamod lät han straffet vänta för de synder som människor begick för länge sedan. Och nu i vår egen tid lät han Jesus dö och ta vårt straff. Ja, Gud visade sin godhet genom att låta oss bli skuldfria inför honom om vi tror på Jesus. Har vi då något att skryta med när det gäller vårt förhållande till Gud? Nej, absolut inget, för det är inte genom våra goda gärningar vi har försonats med Gud, utan genom vår tro. Vi är nämligen helt övertygade om att människor blir skuldfria inför Gud på grund av sin tro, och inte genom att de försöker lyda allt som står i Moses lag. Annars skulle ju Gud bara vara judarnas Gud. Och nog är han väl en Gud för alla folk? Ja, självklart är han en Gud för alla, eftersom det bara finns en Gud. Och han låter alla människor bli skuldfria inför honom genom att de tror, det gäller både judar och andra folk. Men när vi nu säger att tron är så viktig, betyder det då att vi kan strunta i Moses lag? Nej, tvärtom! Genom att tro på Jesus respekterar vi det som står i lagen. Abraham, som var stamfar för Israels folk, vilken erfarenhet hade han av att bli räddad genom tro? Var det på grund av goda gärningar som Gud accepterade honom? Ja, i så fall hade han kunnat vara verkligt stolt över sig själv. Men det var inte därför han räknades som skuldfri inför Gud. Vad står det i Skriften? Jo, att 'Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom'. Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. Men den som förklaras skuldfri inför Gud på grund av sin tro, får det inte som en ersättning för något han har uträttat. Därför beskriver också kung David hur lycklig den människa är som utan att förtjäna det räknas som skuldfri inför Gud. Han skriver: "Lycklig är den som har fått förlåtelse för sin olydnad och har fått sin synd utplånad! Ja, lycklig är den som Herren inte längre anklagar för synd." Men nu är frågan: Gäller denna lycka bara judarna, som håller Guds förbund genom att omskära sina pojkar, eller gäller den också andra folk? Låt oss återvända till Abraham. Jag sa förut att det var för sin tros skull som Abraham räknades som skuldfri inför Gud. Men när blev han då skuldfri? Var det efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Svaret är att Gud accepterade honom innan han blev omskuren. Ceremonin med att omskära alla män, var ett tecken på att Abraham genom sin tro hade blivit skuldfri inför Gud redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en andlig far för alla människor som tror, även om de inte omskär sina pojkar. Abraham blev också en andlig far för sitt eget folk, som omskär alla pojkar, men han är bara deras andlige far om de har samma slags tro som han hade innan han blev omskuren. Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham. Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den. Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror. Gud säger ju i Skriften: "Jag har gjort dig till far till många folk." I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till. När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: "Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna." Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, och därför räknades han som skuldfri inför Gud. Men denna sanning att han "räknades som skuldfri inför Gud" skrevs inte ner bara med tanke på Abraham. Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud. När vi nu har blivit skuldfria inför Gud genom att tro, har vi frid med Gud genom det som vår Herre Jesus Kristus har gjort för oss. På grund av vår tro på honom har Gud i sin godhet förlåtit oss. Ja, vi bygger nu vårt liv på Guds förlåtelse, och kan stolta och glada se fram emot den dag då vi får dela Guds härlighet. Men vi gläder oss inte bara över detta, utan också över det lidande vi får gå igenom, eftersom vi vet att lidandet gör oss uthålliga. Och uthålligheten gör oss fasta i vår tro, så att vi ständigt håller fast vid hoppet om att till slut räddas för evigt. Och detta hopp om räddning kommer inte att bytas i besvikelse, för vi vet hur mycket Gud älskar oss. Han har ju gett oss sin heliga Ande, som fyller våra hjärtan med hans kärlek. Medan vi fortfarande var hjälplöst förlorade, kom Kristus vid rätt tidpunkt enligt Guds plan och dog för alla oss som struntade i Gud. Annars är det väl knappt någon som skulle offra sitt liv ens för en människa som lever rätt - möjligen skulle någon kunna dö för en som är alltigenom god. Men Gud bevisade hur mycket han älskade oss, genom att Kristus dog för oss, medan vi fortfarande var syndare. Och när vi nu har blivit skuldfria inför Gud genom att Jesus offrade sitt blod för oss, kan vi vara helt säkra på att han också ska rädda oss från att dömas av Gud. Vi var Guds fiender, men blev försonade med honom genom att hans Son tog vårt straff när han dog. Därför kan vi nu, när vi är Guds vänner, också vara säkra på att Sonen ska rädda oss från evigt straff, eftersom han uppstod från de döda igen. Men inte nog med det, vi gläder oss dessutom över den gemenskap vi har med Gud just nu, en gemenskap som blev möjlig genom att vår Herre Jesus försonade oss med Gud och gjorde oss till hans vänner. Genom en enda människa, Adam, kom synden in i hela människosläktet. Straffet för hans synd var att han skulle dö, och sedan den dagen dör alla människor, eftersom alla syndar. Ja, människor syndade långt innan judarna hade fått Moses lag. Så trots att det inte fanns någon lag att bryta mot, Denna Adam hade en viss likhet med Jesus, han som skulle komma senare. Men ändå fanns det en skarp kontrast mellan dem, för det är en enorm skillnad mellan en människa, som syndar, och Gud, som i sin godhet förlåter. Likheten består i att det var en enda människa som genom sin synd gjorde så att alla måste dö, och att det var en enda människa, Jesus Kristus, som gjorde så att Gud gav oss alla en förlåtelse vi inte förtjänar. Och denna fria gåva, som Gud i sin godhet gav oss, är oändligt mycket större. Det är också stor skillnad mellan följderna av denna enda mans synd och Guds fria gåva, förlåtelsen. En enda mans synd ledde till att alla människor dömdes till att dö, medan alla människors synd ledde till att Gud visade oss nåd och förlät oss. Det är sant, att en enda människas synd gjorde så att döden fick makt över alla människor. Men det är lika säkert att en enda människa, Jesus Kristus, har gjort så att livet härskar i alla dem som tar emot Gud fria gåva. Gud låter oss ju i sin oändliga godhet bli skuldfria inför honom, om vi tar emot hans förlåtelse. Ja, en enda syndig handling av Adam gjorde så att alla människor dömdes till att dö, medan en enda rätt handling av Kristus gjorde så att alla kan bli förlåtna av Gud och få leva. Genom att en enda människa var olydig mot Gud, blev vi alla syndare, men på samma sätt ska vi, genom att en enda människa var lydig mot Gud, bli skuldfria inför honom. Gud gav oss Moses lag för att klart visa att människorna inte följer hans vilja. Men när det stod klart att människorna ständigt bryter mot Guds lag, visade det sig också att hans godhet är oändligt stor, eftersom han förlåter. Förut härskade ju synden över alla människor och förde dem till döden, men nu härskar istället Guds kärlek och förlåtelse, genom att Jesus Kristus, vår Herre, gör oss skuldfria inför Gud och för oss till evigt liv. Vad innebär då detta? Ska vi fortsätta att synda, så att Gud kan visa sin godhet och förlåta oss gång på gång? Nej, självklart inte! Synden har ju inte längre någon makt över oss. Hur skulle vi då kunna fortsätta att synda? Vet ni inte att alla vi som har döpts in i gemenskapen med Jesus Kristus också dog tillsammans med honom när vi döptes? Ja, genom dopet är vi både döda och begravda tillsammans med honom. Och på samma sätt som Kristus uppväcktes från de döda genom sin Fars stora makt, får vi nu också leva ett nytt liv. Om vi alltså har blivit fullständigt förenade med Kristus genom att dö tillsammans med honom, ska vi också bli levande igen tillsammans med honom. Vi vet att vårt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom, för att synden skulle förlora sin makt över oss. Därför är vi inte längre slavar under synden. Den som är död kan ju inte lockas att synda. Men om vi har dött tillsammans med Kristus, ska vi också leva tillsammans med honom. Det är vår tro. Vi vet ju att Kristus har uppstått från de döda och aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt över honom. Han dog för att krossa syndens makt, en gång för alla, och nu lever han för att ära Gud. Genom er gemenskap med Jesus Kristus är ni därför döda i förhållande till synden och kan leva för att ära Gud. Det är så ni ska se på er själva. Låt alltså inte synden få makt över era dödliga kroppar, så att ni ger efter för kroppens begär. Se till att ni inte använder era kroppar i det ondas tjänst, genom att synda, utan låt Gud använda era kroppar i det godas tjänst, så att ni ärar honom. Ni har ju gått från död till liv. Synden ska inte längre styra er, så som den gjorde då ni i egen kraft försökte leva upp till kraven i Moses lag. Ni har ju blivit befriade från lagens krav genom att Gud i sin godhet har förlåtit er. Vad innebär då detta? Är vi fria att synda, eftersom Gud har förlåtit oss och i sin godhet befriat oss från kraven i Moses lag? Nej, naturligtvis inte! Inser ni inte att ni själva kan välja vem som ska ha makt över er? Väljer ni att bli slavar under synden leder det till död, men väljer ni att lyda Gud blir ni skuldfria inför honom. Men jag tackar Gud för er! Ni som en gång var slavar under synden valde att av hela hjärtat lyda den undervisning om Jesus som ni har fått höra. Nu är ni fria från synden, och har blivit Guds slavar i tjänst för det goda - jag använder bilden av slavar, eftersom den är lätt att förstå. Förut lät ni era kroppar vara slavar under omoraliska begär, så att ni gjorde det som stred mot Guds vilja och blev mer och mer olydiga mot honom. Men låt nu istället era kroppar bli Guds slavar, så att ni kan göra det som är gott och leva helt för honom. När ni var slavar under synden struntade ni helt i vad som var rätt och fel. Och vad blev resultatet? Jo, att ni gjorde sådant som ni nu skäms för, eftersom ni vet att det leder till döden. Men nu har ni blivit fria från syndens makt och är Guds slavar, och resultatet blir att ni lever helt för Gud och till slut får evigt liv. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i gemenskap med Jesus Kristus, vår Herre. Ni vet säkert, kära syskon, att ett samhälles lagar bara styr över en människa så länge hon lever. Ni känner ju själva till våra mänskliga lagar. Låt mig ta en bild: När en kvinna gifter sig är hon genom lagen bunden till sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon inte längre bunden till honom, utan är fri från lagen som reglerar äktenskap. Om hon går till en annan medan hennes man lever, är hon otrogen i sitt äktenskap. Men om hennes man dör är hon fri från lagen och kan leva med en annan utan att vara otrogen mot sin första man. På samma sätt är ni, kära syskon, inte längre bundna till Moses lag. Ni dog bort från lagens makt när ni dog tillsammans med Kristus. Och nu tillhör ni en annan, honom som Gud uppväckte från de döda, och resultatet blir att ni lever för Gud och gör det som är gott. Så länge vi levde på vanligt mänskligt sätt, frestade lagen oss att bryta mot den, eftersom vi var fyllda av syndiga begär. Och resultatet blev att vi lockades att göra det som är ont och leder till döden. Men nu är vi fria från lagen, eftersom Gud befriade oss från synden då vi dog med Kristus. Vi är inte längre bundna av lagens makt, utan kan tjäna Gud på ett nytt sätt, inte genom att i egen kraft försöka lyda allt som står i lagen, utan genom att Guds Ande hjälper oss. Vad betyder då detta? Att Moses lag är ond? Nej, naturligtvis inte! Lagen uppmanar ingen att synda, men det var lagen som visade mig vad synd är. Jag skulle inte ha vetat vad det innebär att ha begär till något, om inte lagen hade sagt: "Du ska inte ha begär." Synden utnyttjade lagen till att locka mig att göra sådant som var förbjudet. Om lagen inte hade funnits, hade synden aldrig vaknat inom mig. Det fanns en tid i mitt liv då jag inte visste vad som stod i Moses lag, men när jag fick höra de olika buden i lagen, vaknade synden genast till liv i mig. Synden fick mig att göra sådant som ledde till att jag blev dömd att dö. Guds bud som skulle leda till liv för alla, visade sig alltså istället leda till min död. Synden utnyttjade buden i Moses lag till att lura mig och få mig att förtjäna döden. Själva lagen kommer alltså från Gud, och buden är heliga, rättvisa och goda. Var det då dessa goda bud som ledde till att jag måste dö? Nej, naturligtvis inte! Det var synden som utnyttjade det goda för att få mig att dö. Genom detta förstår vi hur fruktansvärd synden egentligen är, eftersom den till och med kan utnyttja Guds bud för sina onda syften. Vi vet alltså att Moses lag kommer från Gud. Därför är det inte lagen som är problemet, utan jag själv, eftersom jag som människa är slav under synden. Mitt eget sätt att handla är en stor gåta för mig: Jag vill göra det som är rätt, men gör det ändå inte. Och jag avskyr att göra det som är fel, men gör det ändå ständigt. Jag erkänner alltså att lagen är god och att jag egentligen vill följa den, men ändå gör jag fel. Därför är det med andra ord inte min vilja som styr mig, utan synden som bor i mig! Jag vet att det i mig själv, det vill säga i min syndiga natur, inte finns något gott. Jag vill göra det som är rätt, men jag klarar det inte. Allt det goda jag bestämt mig för att göra förblir ogjort, och allt det onda jag vill undvika, det gör jag i alla fall. Så om jag nu ständigt handlar fel, är det alltså inte min egen vilja som styr mig, utan synden som bor i mig. Det tycks finnas en slags ofrånkomlig regel som säger att jag ständigt måste handla fel, trots att jag vill göra det som är rätt. Av hela mitt hjärta instämmer jag i allt som står i Guds lag, men en annan lag styr min kropp och mina handlingar. Denna syndens lag som finns inom mig krigar mot mitt eget förnuft och gör mig till sin fånge. Jag stackars människa! Vem kan rädda mig, så att min kropp och mina handlingar inte leder mig till döden? Jag tackar Gud för att det finns ett svar: Jesus Kristus, vår Herre, kan rädda mig. Annars skulle jag ha fortsatt att med mitt förnuft hålla fast vid Guds lag, medan jag i min mänskliga natur var slav under syndens lag. De människor som lever i gemenskap med Jesus Kristus blir alltså inte dömda av Gud till att dö. Kraften hos Guds Ande, som ger oss liv i gemenskap med Jesus Kristus, har ju gjort oss fria ifrån syndens lag som leder till döden. Den lag Gud gav oss genom Mose kunde inte rädda oss från synden på grund av vår mänskliga natur, och därför fick Gud själv gripa in. Han sände sin egen Son och lät honom bli lik en syndig människa, för att han skulle offra sitt liv och ta straffet för våra synder. Och genom detta miste synden sin makt över vår mänskliga natur. Därför kan vi nu, precis som Guds lag kräver, vara skuldfria inför Gud, om vi istället för att styras av vår mänskliga natur låter Guds Ande styra oss. De som styrs av sin mänskliga natur tänker på sådant som tillfredsställer den mänskliga naturen, men de som styrs av Guds Ande tänker på sådant som tillfredsställer Gud. Om den mänskliga naturen får styra våra tankar, leder det till döden. Men om Guds Ande får styra våra tankar leder det till liv och frid. Vår mänskliga natur får oss att bli fiender till Gud, för det är omöjligt för den mänskliga naturen att underordna sig Guds lag. Därför kan de som fortfarande styrs av sin mänskliga natur aldrig tillfredsställa Gud. Men om Guds Ande bor i er, styrs ni inte av er mänskliga natur, utan av Anden. Och den som inte har Anden, som Kristus har gett oss, han tillhör överhuvudtaget inte Kristus. Om Kristus bor i er genom sin Ande, kommer Anden att ge er evigt liv, eftersom ni har blivit skuldfria inför Gud, men kroppen måste fortfarande dö på grund av synden. Ja, om Guds Ande, som uppväckte Jesus Kristus från de döda, bor i er, ska Gud en dag också göra era dödliga kroppar levande igen, eftersom hans Ande bor i er. Vi har alltså, kära syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill. Nej, den som lever på det viset kommer att dö. Men om ni med Guds Andes kraft kväver kroppens syndiga impulser får ni leva, för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. Guds Ande låter er ju inte leva i slaveri under Gud, så att ni än en gång måste vara rädda för honom. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: "Pappa, min Far." Guds Ande viskar till oss i djupet av vårt hjärta att vi verkligen är hans barn. Men om vi är Guds barn, ska vi också få ärva allt det goda som finns hos honom. Allt han har gett sin Son, Jesus Kristus, är nu också vårt. Men om vi en dag vill dela härligheten med Kristus, måste vi också dela hans lidanden. Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här på jorden inte betyder någonting jämfört med den härlighet som Gud en dag ska ge oss. Ja, hela skapelsen väntar med spänning på att få se vilken härlighet Guds barn ska få. Allt skapat har ju kommit vid sidan av Guds plan, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till att dö. Men han gav oss ett hopp om att skapelsen en dag ska befrias från sitt kretslopp av ständigt nedbrytande. Ja, en dag ska allt skapat få del av den härliga frihet som Guds barn får njuta av. Vi vet att hela skapelsen ropar som en kvinna när hon ska föda barn. Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en försmak av härligheten, ropar i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska göra oss till sina barn och befria våra kroppar helt och hållet. Vi är räddade redan nu, men har samtidigt ett hopp om fullständig frihet. Om vi redan var fullständigt fria behövde vi ju inte se fram emot det, för vem hoppas på något som redan har hänt? Men genom att vänta på att detta hopp en dag ska uppfyllas, lär vi oss att vara uthålliga. Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men hans Ande ropar en ordlös bön till Gud från vårt inre. Och Gud, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för när Guds Ande ber för dem som tillhör Gud, ber han alltid så som Gud vill. Vi vet att Gud kan använda varje händelse till något gott för dem som älskar honom och enligt hans plan får tillhöra honom. Och det goda Gud vill, är att vi ska bli lika Jesus, hans Son. Gud bestämde nämligen redan från början att de som tackade ja till att få tillhöra honom, skulle bli lika Jesus, så att Sonen skulle bli den förstfödde i en lång rad med syskon. Och dem som han i förväg hade bestämt skulle bli lika Sonen, dem inbjöd också Gud att få tillhöra honom och lät dem bli skuldfria inför honom. Och de som har blivit skuldfria inför Gud, ska också få dela hans härlighet. Vad drar vi då för slutsats av detta? Jo, att om Gud är på vår sida, spelar det ingen roll vem som är emot oss! Gud skonade ju inte ens sin egen Son, utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Skulle han då inte vara beredd att skänka oss allt annat också tillsammans med honom? Om någon anklagar oss som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, vad spelar det för roll? Gud själv har ju förklarat oss skuldfria inför honom. Och om någon dömer oss, vad spelar det för roll? Kristus själv är ju vår försvarare, han som dog och till och med uppstod och nu sitter på Guds högra sida och regerar tillsammans med honom. Skulle något kunna hindra oss från att ta emot Kristus kärlek? Nej, inget! Det spelar ingen roll om vi upplever nöd eller ångest, om vi blir förföljda, får svälta, saknar kläder eller råkar ut för faror och dödshot. Att detta ska hända vet vi ju redan, för det står i Skriften: "Det är för att vi tjänar dig som man hela tiden försöker döda oss. Vi är som får som väntar på att bli slaktade." Men mitt i allt detta vinner vi en total seger genom det som Kristus i sin kärlek gjorde för oss. Det spelar ingen roll om vi lever eller dör. Jag är helt övertygad om att inget kan skilja oss från den kärlek Gud visade oss genom Jesus Kristus, vår Herre. Inga änglar eller demoner, inget som finns nu eller kommer att finnas i framtiden, inga krafter i himlen eller i djupet eller något annat i skapelsen kan hindra hans kärlek från att nå oss. Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här: Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem. De är israeliter, och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning. De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob, och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant! Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels efterkommande. På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften: "Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig", detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte. Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: "Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son." Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick. Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: "Den äldre pojken ska tjäna den yngre." Gud säger också i Skriften: "Jag älskade Jakob men förkastade Esau." Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom. Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! Gud sa ju till Mose: "Jag visar nåd mot vem jag vill, och jag visar medlidande med vem jag vill." Om Gud alltså är god mot någon, är det inte för att den människan ville det eller gjorde något särskilt. Nej, Gud bestämde sig bara för att visa henne medlidande. Därför kan vi inte heller anklaga Gud för att ha bedömt oss orättvist. Det står till exempel i Skriften att Gud sa till farao: "Jag har låtit dig bli kung, för att jag ska kunna visa min makt genom det jag gör med dig, och för att alla människor ska höra om mig." Gud är alltså god mot vem han vill, och han gör hjärtat hårt på vem han vill. Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor. Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: "Varför gjorde du mig så här?" När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i? På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess. Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande. Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk. Gud talar ju om de icke-judiska folken, när han säger genom profeten Hosea: "De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska." Och: "På den plats där jag sa till dem: 'Ni är inte mitt folk', ska de nu kallas 'barn till den Gud som lever'." Men genom profeten Jesaja utropar Gud om Israels folk: "Även om israeliterna är lika många som sandkornen på en havsstrand, så ska bara en bråkdel av dem bli räddade, för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla." Jesaja säger också på ett annat ställe: "Om Herren Gud, han som har all makt, inte hade räddat några från vårt folk, hade vi blivit utplånade precis som Sodom och Gomorra." Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk som inte ens försökte att bli skuldfria inför Gud, nu har blivit skuldfria inför honom genom att tro på Jesus Kristus. Men Israels folk, som försökte att bli skuldfria inför Gud genom att lyda hela Moses lag, de misslyckades i sina ansträngningar. Varför? Jo, därför att de försökte bli skuldfria genom sina goda gärningar, och inte genom att lita på Gud. De har snubblat över den stötesten, som Gud talar om i Skriften när han säger: "Lyssna! Jag lägger i Jerusalem en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. Men den som tror på honom ska inte bli besviken." Kära syskon, jag önskar av hela hjärtat, och jag ber ständigt till Gud, att Israels folk ska bli räddat. Jag vet hur ivrigt de kämpar för att tjäna Gud, men de förstår inte vad det är han vill. De förstår inte att Gud själv vill göra dem skuldfria inför honom, utan fortsätter att i egen kraft försöka bli felfria. Därför vägrar de också att acceptera hans erbjudande. Men sedan Kristus kom, är Moses lag inte längre vägen till räddning, eftersom var och en nu kan bli skuldfri inför Gud genom att tro på det Kristus har gjort för oss. När det gäller våra möjligheter att bli skuldfria inför Gud genom att lyda Guds lag, lät ju Gud Mose skriva så här: "Den människa som håller alla bud ska få liv genom lagen." Men när det gäller att bli skuldfri inför Gud genom att tro, har Gud sagt i Skriften: "Du behöver inte fråga dig själv: Vem ska fara upp till himlen?" (det vill säga, för att hämta ner Kristus, så att han kan rädda oss). Eller: "Vem ska fara ner i djupet?" (det vill säga, för att hämta tillbaka Kristus från de döda). Och vad har Gud mer sagt? Jo, att: "Budskapet är nära dig. Det finns i ditt hjärta och på dina läppar" (det vill säga, det budskap om tro på Jesus Kristus som vi sprider). Om du alltså öppet bekänner att Jesus är Herren och av hela hjärtat tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du räddad. Det är vårt hjärtas tro som gör oss skuldfria inför Gud, och vår öppna bekännelse som räddar oss. Gud har ju sagt i Skriften: "Ingen som tror på honom ska bli besviken." Detta gäller för både judar och andra folk, för vi har alla samma Herre. Och han ger generöst av sitt goda till alla som tillber honom, för det står också i Skriften: "var och en som tillber Herren ska bli räddad". Men om människor ska kunna tillbe Kristus, måste de först tro på honom. Och om de ska kunna tro på honom, måste de först få höra om honom. Och om de ska få höra om honom, måste någon sprida budskapet till dem. Och den som sprider budskapet, måste vara sänd av någon. Det är detta Gud talar om genom profeten Jesaja, när han säger: "Vad underbart det är när någon kommer med goda nyheter!" Men alla israeliter trodde inte på de goda nyheterna, för Jesaja säger också: "Herre, vem trodde på vårt budskap?" Tron kommer alltså av att man hör budskapet, det vill säga, budskapet om Kristus. Men då blir min fråga: Har Israels folk verkligen hört budskapet om Kristus? Jo, visst har de hört det! Det står ju i Skriften: "Budbärarnas budskap har nått hela jorden, deras ord har nått till världens ände." Men då säger jag: De kanske aldrig förstod budskapet? Jo, visst förstod de det. Redan för länge sedan varnade ju Gud Israels folk och lät säga genom Mose: "Jag ska göra er svartsjuka genom att vända mig till sådana som inte är ett folk. Ja, ni ska bli arga på ett folk som saknar förstånd." Och Gud går så långt, att han genom profeten Jesaja säger: "Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, och jag visade mig för dem som inte frågade efter mig." Men om Israels folk säger Gud: "Hela tiden har jag varit beredd att försonas med dem, men de har varit olydiga och upproriska mot mig." Så nu frågar jag: har Gud då helt stött bort sitt folk, israeliterna? Nej, inte alls! Jag är ju själv israelit, en ättling till Abraham och medlem av Benjamins stam. Nej, Gud har inte stött bort dem som han en gång utsåg till sitt eget folk. Kommer ni inte ihåg vad det står i Skriften om profeten Elia? Han anklagade Israels folk inför Gud och sa: "Herre, de har dödat de profeter som framförde dina budskap, och har rivit ner dina altaren. Jag är den enda profeten som är kvar, och nu vill de döda mig också." Men vad svarade Gud honom? Jo, han sa: "Det finns 7 000 personer som inte har tillbett Baals bild, och dem har jag sparat åt mig." På samma sätt har Gud nu i sin godhet inbjudit Israels folk att få tillhöra honom, och en liten del har tackat ja. Men om de tillhör Gud på grund av hans inbjudan, då har det ju inget med deras goda gärningar att göra. Om de hade förtjänat det, skulle det ju inte vara något som Gud i sin godhet hade gjort. Alltså, det som Israels folk sökte så ivrigt efter, att bli skuldfria inför Gud, det uppnådde de aldrig. Denna skuldfrihet gavs istället åt den lilla grupp som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. De andra blev döva och blinda för vad Gud ville. Det står ju i Skriften: "Gud gjorde deras sinnen avtrubbade. Ända till denna dag har han hindrat deras ögon från att se och deras öron från att höra." Och kung David skriver om dem: "Låt deras fester blir en fälla för dem, så att de faller för frestelserna och straffas. Låt deras ögon bli förblindade, så att de inte kan se, och deras ryggar krökas under problem för all framtid." Så nu frågar jag igen: att Guds utvalda folk syndade mot Gud, innebär det att de ska gå under för alltid? Nej, inte alls! Men eftersom israeliterna syndade mot Gud, har räddningen nått även andra folk, och nu är israeliterna avundsjuka på dessa människor. Och om nu hela världen fick del av Guds rikedomar, därför att israeliterna syndade, ja, om deras misslyckande blev andra folks lycka, hur mycket större rikedom ska då inte världen få uppleva när hela Israels folk tar emot Guds räddning. Nu talar jag till er som inte är judar: Gud har utsett mig till att vara ett speciellt sändebud till icke-judiska folk, och jag är mycket stolt över min uppgift. Kanske kan jag genom denna stolthet få mitt eget folk att längta efter det som ni redan har, så att åtminstone några av dem blir räddade. När Gud stötte bort Israels folk, innebar det att resten av världen försonades med Gud och blev hans vänner. Hur underbart ska det då inte bli när Gud för andra gången accepterar Israels folk. Det ska bli som när döda får liv igen! Judarna tillhör egentligen Gud, eftersom deras förfäder, Abraham, Isak och Jakob, gjorde det. Det står ju i Skriften, att om den första degbiten offras till Gud, så är det en symbol för att hela degen tillhör Gud. Och om rötterna till ett träd tillhör Gud, så tillhör också grenarna Gud. Israels folk är som ett planterat olivträd, där några av grenarna har brutits av. Du som inte är jude är som en gren från ett vilt olivträd, och du har blivit inympad på den äkta stammen istället för de andra grenarna. Därför får du nu också del av saven som stiger upp ifrån trädets rot. Men börja för den skull inte skryta över att du har placerats där istället för de grenar som bröts av. Kom ihåg att du bara är en inympad gren, och att det är roten som bär upp dig och inte tvärtom. Nu kanske någon tänker: "Men de där grenarna bröts ju av för att lämna plats åt mig." Det är sant. Men glöm inte bort att de bröts av därför att de inte trodde på det Gud sa, och att du är där därför att du tror på Guds budskap! Var inte högfärdig, utan passa dig noga! Om Gud till och med straffade de äkta grenarna, så kommer han också att straffa dig. Lägg märke till att Gud är både god och sträng samtidigt. Han var sträng mot dem som syndade mot honom, men han är god mot dig så länge du inser att det är hans godhet som räddar dig. I annat fall kommer han att skära bort dig också. Men om en jude börjar tro på Guds budskap om räddning, så kommer Gud att ympa honom tillbaka in i trädet, för det har han makt att göra. Om Gud var villig att ta emot er, som är grenar från ett vilt olivträd, och mot naturens ordning ympa in er på ett planterat olivträd, hur mycket lättare är det då inte för honom att ympa in de äkta grenarna igen. Kära syskon, jag vill att ni ska känna till denna sanning som Gud först nu har avslöjat, så att ni inte inbillar er att ni själva vet allt. Några av judarna vägrar att tro, och så kommer det att vara tills alla icke-judar har fått möjlighet att komma till Kristus. Det står ju i Skriften: "Befriaren ska komma från Jerusalem, och han ska ta bort all ondska från Israels folk. Och jag ingår ett förbund med dem, där jag lovar att ta bort deras synder." Man kan se på judarna på två olika sätt: De är Guds fiender, eftersom de vägrar att ta emot Guds budskap om räddning. Men tack vare detta blev ni räddade. Samtidigt är de Guds utvalda folk och hans älskade, tack vare de löften deras förfäder fick av Gud. Om Gud ger oss något gott, eller inbjuder oss att tillhöra honom, så ångrar han sig inte och tar det tillbaka. Förut var det ni som var upproriska mot Gud, men när judarna vägrade att ta emot den nåd Gud ville visa dem, gav han den till er istället. Nu är det judarna som är upproriska mot Gud, men Gud kan visa nåd också mot dem, eftersom han redan har visat er nåd. Gud lät alla människor bli fångade i sin egen upproriskhet, för att han skulle kunna visa nåd mot alla. Vilken fantastisk Gud vi har! Han vet allt, kan allt och äger allt! Vem kan någonsin förstå hans beslut och hans planer? Som det står i Skriften: "Vem känner till hur Herren tänker? Vem vet tillräckligt för att ge honom råd? Vem kan ge något till Gud, så att han blir tvungen att betala tillbaka? " Allt kommer ju från Gud. Allt är skapat av honom och finns till för att ära honom. Hans är äran för evigt. Ja, det är sant! Eftersom Gud har visat oss så mycket nåd, uppmanar jag er nu, kära syskon, att tjäna Gud av hela hjärtat. Använd era kroppar på ett sådant sätt att de blir ett levande offer till Gud som gläder honom. Följ inte världens värderingar, utan låt Gud ändra ert sätt att tänka, så att ni blir som nya människor. Då ska ni förstå vad Gud vill: vad som är rätt, vad som gläder honom och vad som är fullständigt gott i hans ögon. Men med stöd av det uppdrag Gud i sin godhet har gett mig, vill jag samtidigt varna er för att ha för höga tankar om er själva. Använd lite sund självkritik när ni bedömer ert eget värde. Tänk på att ert värde ligger i hur mycket tro ni har, och tron har ni fått från Gud. Låt mig använda en bild: Det finns många delar i en kropp. Men de olika delarna är alla värdefulla, eftersom varje del har sin speciella funktion. På samma sätt är det med oss som lever i gemenskap med Kristus. Tillsammans utgör vi en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för att hjälpa varandra. Gud har i sin godhet gett var och en av oss förmågan att utföra vissa uppgifter. Om Gud har gett dig förmågan att framföra olika budskap från honom, så gör det varje gång din tro gör dig övertygad om att du har fått ett budskap från honom. Om du har fått förmågan att hjälpa andra, så hjälp dem av hela hjärtat. Om du har fått förmågan att undervisa, så undervisa så som Gud vill. Om du har fått förmågan att uppmuntra andra, så se till att du verkligen gör det. Om du har fått förmågan att ge till den som behöver, så gör det med ett generöst hjärta. Om du har fått förmågan att leda andra, så ta din ledaruppgift på allvar. Och om du har fått förmågan att visa medlidande med andra, så gör det med glädje. Visa varandra äkta kärlek. Avsky alla onda handlingar, och gör det som är gott. Ja, älska varandra så som syskon bör göra. Gör allt för att visa hur mycket ni uppskattar och respekterar varandra. Var inte slöa när det gäller att tjäna Herren Jesus, utan arbeta för honom med stor iver. Var glada över hoppet om att till slut räddas för evigt. Var uthålliga när ni får lida, och be ständigt. Hjälp de troende med allt de behöver, och ta emot dem i era hem. Om ni blir förföljda av människor, så be inte Gud att straffa dem, utan be honom att ge dem allt gott. När andra är lyckliga, så gläd er tillsammans med dem. Och om de är olyckliga, så dela deras sorg. Behandla alla lika! Anse er inte för fina för att umgås med sådana som andra människor ser ner på. Och tro inte att ni vet allt! Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. Gör allt ni kan för att leva i frid och samförstånd med alla. Det är inte ni som ska utdöma straff, kära syskon. Lämna det åt Gud, som en dag ska döma alla människor. Det står ju i Skriften: "Hämnden är min, och jag ska straffa dem som förtjänar det, säger Herren." Nej, istället för att hämnas ska ni göra som det står i Skriften: "Om din fiende är hungrig, så ge honom något att äta. Och om han är törstig, så ge honom något att dricka. Då ska din fiende skämmas över det han har gjort mot dig." Låt inte det onda styra ditt liv, utan besegra det onda genom att göra det som är gott. Underordna er de myndigheter som styr i landet, för de är tillsatta av Gud. All myndighet har fått sin makt av Gud. Den som vägrar att lyda landets lagar vägrar därför att lyda Gud och kommer att bli straffad. Myndigheterna är ju inte ett hot mot den som gör det som är gott, utan mot den som gör det som är ont. Om du vill slippa att vara rädd för myndigheterna, så gör det som är gott. Då kanske du till och med får beröm av dem. Myndigheterna är ditsatta av Gud för att hjälpa oss. Men om du gör det som är ont, måste du naturligtvis vara rädd, för då kommer de att straffa dig. Det är ju för att straffa de onda som Gud har bestämt att det ska finnas myndigheter. Du ska alltså underordna dig landets myndigheter av två skäl: dels för att du inte ska bli straffad, och dels för att du ska ha ett rent samvete. Det är ju också därför ni betalar skatt, så att myndigheterna kan utföra det arbete som ingår i Guds plan för dem. Betala till alla det ni är skyldiga att ge dem, både skatter och andra avgifter, och visa respekt för alla. Ja, se till att ni betalar allt ni är skyldiga. Men en sak blir ni aldrig kvitt, och det är er skyldighet att älska varandra. Den som älskar sina medmänniskor uppfyller kraven i Moses lag. Buden som finns nedtecknade där: "Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär" och alla andra bud kan ju sammanfattas i ett enda: "Du ska älska din medmänniska som dig själv." Den som älskar sin medmänniska gör henne inte något ont. Det är därför kärleken kan uppfylla de krav Gud ställer i lagen. Ett annat skäl för att leva så som Gud vill, är att den tid vi har kvar är begränsad. Vakna upp, för vår slutliga räddning är närmare nu än när vi först började tro. Natten är snart slut, och dagen då Gud ska rädda oss för evigt närmar sig. Lev därför inte kvar i andligt mörker, utan kasta av er alla onda handlingar som om de vore smutsiga kläder. Ta istället på er en rustning med goda gärningar som passar den som lever i ljuset. Se till att era liv tål dagsljuset. Delta inte i vilda fester, drick er inte fulla, lev inte i sexuell lössläppthet och omoral, strid inte med andra människor och var inte avundsjuka. Nej, ta på er nya rena kläder som passar i gemenskapen med Herren Jesus Kristus. Se till att ni inte blir så upptagna med att tillfredsställa era mänskliga behov, att ni frestas att göra det som är ont. Acceptera alla som vill dela er gemenskap, även om deras tro är svag. Diskutera inte med dem, och tvinga dem inte att göra något som de anser är fel. Någons tro kanske är så stark att han anser det rätt att äta vadsomhelst, medan en annans tro är så svag att han bara vågar äta grönsaker. Då ska den som vågar äta allt inte döma den som inte vågar. Och den som bara äter vissa saker ska inte döma den som äter allt. Gud har ju accepterat dem båda två! Vad har du för rätt att döma dem som tjänar Herren Jesus? De är ju bara ansvariga inför honom, så låt honom tala om i fall de handlar rätt eller fel. Men Herren ska hjälpa dem att göra det som är rätt. På samma sätt anser en del att vissa dagar är mer betydelsefulla än andra, medan andra tycker att alla dagar är lika. Här måste var och en följa sitt eget samvete. Den som gör skillnad på olika dagar, gör det alltså för Herren Jesus skull. Och den som äter av vadsomhelst gör det för att ära Herren. Han tackar ju Gud för maten. Men den som avstår från viss mat gör det också för att ära Herren. Även han tackar ju Gud för maten! Vi lever alltså inte för vår egen skull, och när vi dör angår det inte bara oss själva. Nej, när vi lever, vill vi ära Herren Jesus, och när vi dör, vill vi ära Herren Jesus. Vi tillhör alltså Herren vare sig vi lever eller dör. Kristus dog ju och blev levande igen just för att han skulle vara Herre över både levande och döda. Varför dömer du då dina troende syskon och ser ner på dem? Kom ihåg att var och en av oss en dag ska stå inför Guds domstol. Det står ju i Skriften: "Så sant jag lever, säger Herren, alla människor ska falla på knä inför mig, och alla ska bekänna att jag är Gud." Alltså ska var och en stå till svars för sina egna handlingar inför Gud. Sluta därför med att döma varandra. Säg istället till er själva: "Vi ska aldrig mer göra något som kan få en troende bror eller syster att synda." Själv är jag helt övertygad om att det jag äter aldrig kan göra mig ovärdig att komma inför Gud, eftersom jag lever i gemenskap med Jesus Kristus. Men den som anser att det är förbjudet att äta en viss slags mat, han gör uppror mot Gud om han äter, och därför är det fel för honom. Om du alltså sårar din troende bror eller syster genom den mat du äter, då älskar du inte längre din medmänniska. Låt inte det du äter orsaka att någon som Kristus har dött för, går evigt förlorad. Om ni gör det kommer människor istället att tala illa om det ni är övertygade om är rätt. Att tillhöra Guds eget folk handlar ju inte om vad vi äter eller dricker, utan om att Guds heliga Ande ska fylla oss med sin godhet, så att vi kan leva i frid och glädje med varandra. Om du tjänar Kristus med den inställningen gläder du Gud och blir uppskattad av andra människor. Vi måste alltså sträva efter att göra sådant som skapar frid och hjälper andra att få en starkare tro. Riv inte ner det som Gud har byggt upp, bara för matens skull! Det är tillåtet att äta vadsomhelst, men den som anser att det är fel syndar mot Gud om han äter. Avstå därför hellre från att äta kött och dricka vin eller göra andra saker som kan få din troende bror eller syster att synda. Vad du själv anser om allt detta får vara en sak mellan Gud och dig. Lycklig är den som kan följa sin övertygelse och äta vadsomhelst. Men den som tvivlar på vad som är rätt och ändå äter, han kommer att bli dömd av Gud, eftersom han handlar mot sin egen tro. Allt man gör utan att vara övertygad om att det är rätt, det är synd! Vi som har en stark tro är skyldiga att hjälpa de svaga med deras problem, och kan inte bara tänka på oss själva. Var och en av oss måste hela tiden göra det som är bäst för andra människor, och se till att deras tro blir starkare. Kristus tänkte inte på sig själv, utan på andra. Det står ju i Skriften: "Hånet som riktades mot dig har fallit på mig." Alla dessa budskap från Gud som finns i Skriften, står där för att undervisa oss. De är till för att uppmuntra oss, så att vi utan att tröttna kan hålla fast vid hoppet om att till slut räddas för evigt. Och jag ber att Gud, han som uppmuntrar och ger uthållighet, ska hjälpa er att leva i fullständig harmoni med varandra, och att Jesus Kristus ska vara ert föredöme. Då kan ni alla tillsammans hylla Gud, han som är Far till vår Herre Jesus Kristus. Acceptera därför varandra på samma sätt som Kristus har accepterat er, för då blir Gud ärad. Låt mig förklara hur vi tillsammans kan hylla Gud: Kristus kom för att hjälpa judarna och visa dem att Gud håller de löften han gav till deras förfäder. Men han kom också för att alla andra folk skulle kunna hylla Gud för den nåd han har visat dem. Det står ju i Skriften: "Därför ska jag hylla dig bland folken, och sjunga till din ära." Det står också: "Gläd er, alla ni jordens folk, tillsammans med hans folk." På ett tredje ställe i Skriften står det: "Hylla Herren, alla folk! Sjung till hans ära, alla jordens folk!" Profeten Jesaja skriver också: "Han som ärver kung Davids tron ska komma, och han ska härska över alla folk. Alla ska hoppas på honom." Därför ber jag att Gud, som har gett oss detta hopp, ska fylla er med glädje och frid när ni tror på honom. Ja, jag ber att Guds heliga Andes kraft ska göra er tro på detta hopp allt starkare. Jag är själv övertygad om, kära syskon, att Gud har fyllt er med godhet mot andra människor. Och ni vet redan så mycket om dessa saker att ni kan undervisa varandra. Men jag ville ändå skriva till er för att påminna om allt detta, och ibland har jag varit mycket rakt på sak. Det beror på att Gud gav mig förmånen att få tjäna honom. Han gjorde mig till präst åt Jesus Kristus, för att jag skulle sprida Guds glada budskap till icke-judiska folk och sedan överlämna dessa folk som ett offer till Gud. Och han tar emot dem med glädje, eftersom hans heliga Ande har gjort dem värdiga att tillhöra honom. Tack vare min gemenskap med Jesus Kristus kan jag vara stolt över det uppdrag Gud har gett mig. Något annat än det som Kristus har gjort genom mig vågar jag inte tala om. Det är han som har fått de icke-judiska folken att lyda Gud genom mina ord och mina handlingar, och genom kraften i de tecken och under jag har fått utföra med Guds Andes hjälp. På detta sätt har jag spridit det glada budskapet om Kristus, med början i Jerusalem och sedan överallt, ända till Illyrien. Hela tiden har min målsättning varit att sprida det glada budskapet på platser där man aldrig har hört talas om Kristus, istället för att fortsätta arbetet i församlingar som andra hade startat. Jag har följt det som står i Skriften: "De som inte har fått budskapet om honom ska se, och de som inte har hört ska förstå." Det är på grund av denna målsättning som jag har hindrats så länge från att resa till er. Men nu är jag äntligen färdig med mitt arbete i det här området, och kan efter många år av väntan komma till er. Jag planerar nämligen att resa till Spanien, och på vägen dit tänkte jag stanna i Rom. När jag sedan har fått vara tillsammans med er en kort tid, hoppas jag att ni ger mig vad jag behöver för min fortsatta resa. Men först måste jag resa till Jerusalem för att hjälpa de troende där. Församlingarna i Makedonien och Achaia har nämligen gjort en frivillig insamling för de som är fattiga bland de troende i Jerusalem. De var glada att få göra detta, eftersom de står i tacksamhetsskuld till judarna. De icke-judiska folken har ju fått del av allt det andliga goda som Gud har gett judarna, och därför är det också rätt att de icke-judiska folken delar med sig av sitt materiella goda. Men så snart jag har avslutat detta uppdrag och lämnat över gåvan till dem, tänker jag resa till Spanien och hälsa på er på vägen. Och jag vet att när jag kommer till er, ska jag få vara med och ge er av allt det goda som Kristus har i beredskap åt er. Men innan dess vill jag be er om en sak, kära syskon: Hjälp mig i min kamp genom att be till Gud för mig, så att vår Herre Jesus Kristus kan bli ärad. Jag vet ju vilken kärlek Guds Ande har gett er. Be att Gud räddar mig från de människor i Judeen som vägrar att tro på Kristus och att de troende i Jerusalem ska bli glada över den hjälp jag har med mig. Då kan jag, om Gud vill, få besöka er, och genom detta bli uppmuntrad och utvilad. Jag ber att Gud, han som ger frid, ska vara med er alla. Ja, det är min bön! Vår syster Foibe, som är medarbetare i församlingen i staden Kenchreai, kommer snart och hälsar på er. Ta väl emot henne, eftersom hon lever i gemenskap med Herren Jesus, och behandla henne på ett sådant sätt som troende bör göra. Hjälp henne med allt hon behöver, för hon har varit ett stöd för många, också för mig. Hälsa Prisca och Aquila, som tillsammans med mig sprider budskapet om Jesus Kristus. De har till och med riskerat livet för min skull. Men det är inte bara jag som är tacksam för dem, utan även alla icke-judiska församlingar. Hälsa min gode vän Epainetos, som var den första i provinsen Asien som började tro på Kristus. Hälsa också Maria, som har arbetat så hårt för att hjälpa er. Hälsa Andronikos och Junias, som båda är judar och har suttit i fängelse tillsammans med mig. De är sändebud åt Kristus, och är mycket uppskattade av alla, och de började tro på Kristus före mig. Hälsa min käre vän Ampliatus, som delar min gemenskap med Herren Jesus. Hälsa Urbanus, som tillsammans med mig tjänar Kristus, och min käre vän Stachys. Hälsa Apelles, som har fått gå igenom så mycket för Kristus. Hälsa också dem som bor och arbetar i Aristoboulos hus. Hälsa Herodion, som är jude som jag. Hälsa alla dem som bor och arbetar i Narkissos hus och lever i gemenskap med Herren Jesus. Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar med att tjäna Herren, och den kära Persis, som har arbetat så hårt för att tjäna Herren. Hälsa Rufus, som har tackat ja till inbjudan att få tillhöra Herren, och hans mamma, som är som en mor också för mig. Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de troende syskon som är tillsammans med dem. Hälsa Filologos, Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra troende som är tillsammans med dem. Ge varandra en hälsningskyss som troende. Alla församlingarna här hälsar till er. Slutligen vill jag uppmana er, kära syskon: Akta er för dem som orsakar splittring och får människor att lämna sin tro på Kristus genom att undervisa sådant som strider mot det ni har fått lära er. Håll er borta från dem! Sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus, utan är bara intresserade av vad som kommer ner i deras egna magar. Med sina vackra ord och sitt smicker bedrar de lättlurade människor. Alla vet ju att ni troget håller fast vid Herren, och det gör mig mycket glad. Men jag önskar att ni ska vara uppfinningsrika när det gäller att göra gott, och totalt okunniga när det gäller att göra ont. Jag ber att Gud, han som ger frid, snart ska låta er besegra Satan, och att vår Herre Jesus Kristus godhet och kärlek ska följa er alla. Min medarbetare Timotheos hälsar till er, och det gör också mina judiska vänner Lucius, Jason och Sosipatros. Även jag, Tertius, som har skrivit ner det här brevet åt Paulus, hälsar till er som delar gemenskapen med Herren Jesus. Gaius hälsar till er. Det är i hans hus jag bor, och där träffas också hela församlingen. Stadskassören Erastos hälsar till er, och det gör också Quartus, en annan av de troende. Hylla Gud, för han är den som kan göra er tro stark! Det är vad jag sa när jag berättade det glada budskapet om Jesus Kristus för er. Detta budskap om Kristus var Guds hemliga plan, som har legat gömd sedan tidens början. Men precis som Gud, han som är evig, hade bestämt, har han nu avslöjat sin plan. Han har visat det som han hela tiden hade förutsagt genom profeterna i Skriften, för att alla folk ska kunna tro på Kristus och lyda honom. Gud, den ende som är vis, är värd att hyllas i all evighet för det som Jesus Kristus har gjort för oss. Ja, det är sant! Från Paulus, som genom Guds vilja är utsedd till att vara sändebud åt Jesus Kristus. Min medarbetare Sosthenes är med och sänder sina hälsningar. Till Guds församling i Korinth, till er som tillhör Gud på grund av det som Jesus Kristus har gjort för oss. Till er som har fått erbjudandet att vara Guds folk, tillsammans med alla de människor utöver jorden som tillber vår Herre Jesus Kristus, han som är både deras och vår Herre. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Jag tackar alltid Gud för att han har gett er allt gott på grund av er gemenskap med Jesus Kristus. Tack vare Kristus har Gud utrustat er med allt vad ni behöver i församlingen. Ni är duktiga på att tala och känner väl till hans budskap, vilket visar att ni har en fast tro på allt det vi berättade för er om Kristus. Därför har Gud gett er alla de olika förmågor som församlingen behöver medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska visa sig på jorden igen. Gud ska också hjälpa er att hålla fast vid er tro ända till slutet, så att ni är utan skuld den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. Gud har ju inbjudit er att få leva i gemenskap med hans Son Jesus Kristus, vår Herre, för evigt, och han håller sitt ord. Men nu uppmanar jag er, kära syskon, att för vår Herre Jesus Kristus skull, se till att ni lever i harmoni med varandra, så att inte församlingen splittras. Var eniga i ert sätt att tänka, och sträva mot samma mål. Jag har nämligen hört ifrån dem som bor i Chloes hus att ni har börjat bråka och dela upp er i olika grupper, kära syskon. En del av er säger: "Jag följer Paulus". Andra säger: "Jag följer Apollos ", eller "Jag följer Petrus ", eller "Jag följer Kristus". Vad är det för dumt prat? Inte kan väl Kristus delas upp i smådelar? Det var väl inte jag, Paulus, som spikades fast på ett kors för er skull? Och ni döptes väl inte in i gemenskap med mig? Nej, när jag hör sådana här rapporter är jag tacksam över att jag inte har döpt några andra än Crispus och Gaius i er församling. Annars kanske någon börjar säga att de har döpts in i gemenskap med Paulus. Jo, jag har döpt fler förresten, Stefanas och hans familj också. Men några andra kan jag inte minnas att jag har döpt. Kristus sände mig ju inte i första hand för att döpa, utan för att sprida det glada budskapet om honom. Och när jag gör det försöker jag inte övertala människor genom mänsklig vishet och väl uttänkta formuleringar. Nej, det skulle stjäla uppmärksamheten från budskapet om att Kristus dog på korset för vår skull. Detta budskap om att Kristus dog på korset för oss, låter som rent nonsens för dem som vägrar att tro på det, och därför går evigt förlorade. Men vi som tror på budskapet, vet att det är genom korset som Gud visar sin kraft att rädda. Gud säger ju i Skriften: "Jag ska göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd ska inte leda dem någonstans." Så vad händer då med världens alla visa och lärda människor? Vad händer med filosoferna och de stora tänkarna? Jo, Gud har visat att deras vishet inte är något annat än rent nonsens. Människorna såg att det var Gud som i sin vishet hade skapat den värld de levde i, men de använde inte sin vishet till att lära känna Gud, så att de kunde bli räddade. Därför bestämde Gud att människorna istället skulle bli räddade genom att tro på de tokigheter vi berättar för dem. Problemet är att judarna inte vill tro om de inte får se under, och att grekerna bara lyssnar till mänsklig vishet. Men vi sprider budskapet om att den Kristus som judarna väntade på dog på ett kors, något som judarna inte kan acceptera, och som för grekerna låter som rent nonsens. Men de som tackar ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, vare sig de är judar eller icke-judar, de förstår att Gud visade sin kraft och vishet när han lät Kristus dö i vårt ställe. Det som verkar vara tokigheter från Gud, är visare än all mänsklig vishet. Och det som verkar vara en svaghet hos Gud, är starkare än all mänsklig styrka. Tänk på hur det var när ni själva blev inbjudna av Gud att få tillhöra honom, kära syskon. Det var inte många av er som räknades som visa och lärda, hade inflytande i samhället, eller kom från en fin familj. Nej, de som tackar ja till att få tillhöra Gud är ofta sådana som anses vara okunniga här i världen, och därför ska de visa och lärda en dag få skämmas inför Gud. De som tackar ja till att få tillhöra Gud är ofta sådana som saknar inflytande i samhället, och därför ska de mäktiga en dag få skämmas inför Gud. Ja, just de människor som resten av världen ser ner på, sådana som har låg status och inte anses vara värda något, de tackar ja till Guds inbjudan och får tillhöra honom. Gud ville nämligen visa de människor som tror att de är något, att deras status inte har något värde för honom. Ingen ska kunna skryta över sig själv inför Gud. Men inte heller ni som har tackat ja till Guds inbjudan kan skryta över er själva, för det är Gud som har gjort så att ni kan leva i gemenskap med Jesus Kristus. Gud har ju avslöjat sin vishet genom att låta Kristus köpa oss fria från vårt slaveri under synden, så att vi nu är skuldfria inför Gud och kan leva helt för honom. Därför står det i Skriften: "Den som vill skryta, ska skryta över det som Herren har gjort." När jag kom till er första gången, kära syskon, försökte jag inte övertala er med hjälp av väl uttänkta formuleringar och övertygande resonemang när jag berättade om Guds budskap. Nej, jag hade bestämt mig för att bara tala enkelt om Jesus Kristus och om att han dog på korset för att ta straffet för våra synder. Jag var svag och rädd och nervös när jag stod där inför er, så det var inte mitt sätt att framföra budskapet eller min mänskliga övertalningsförmåga som övertygade er. Nej, det var Guds Andes kraft som överbevisade er om att budskapet var sant. Gud ville inte att ni skulle tro på Jesus på grund av mänsklig övertalningsförmåga, utan på grund av hans kraft. Fast när vi är bland människor som har en mogen tro, då är vår undervisning fylld av vishet. Men den visheten har inget med den här världen att göra. Den kommer inte från den här världens onda makthavare, som Gud en dag ska låta gå under. Nej, vår undervisning är fylld av Guds egen vishet. Den handlar om Guds hemliga plan, som har legat gömd sedan tidens början. Och enligt den planen hade Gud bestämt att Herren Jesus skulle dö för att rädda oss, så att vi får dela Guds härlighet. Den här världens onda makthavare, förstod inte Guds plan, och därför lät de avrätta Jesus på ett kors, honom som delar Guds makt och härlighet. Ja, denna härlighet som enligt Guds vishet och plan ska bli vår, det är den vi undervisar om. Det står ju i Skriften: "Det inget öga har sett, och inget öra har hört, det ingen människa har kunnat föreställa sig, det har Gud berett åt dem som älskar honom." Men Gud har genom sin Ande visat oss allt detta som han har berett, för Guds Ande vet allt om Gud och känner till alla hans planer. Guds Ande är ju den ende som verkligen känner till Guds innersta tankar, precis som en människas ande ensam känner till människans innersta tankar. Men vi drivs inte längre av människors sätt att tänka, för vi har fått Guds egen Ande, så att vi kan veta vad Gud i sin godhet har gett oss. När vi berättar om allt detta som Gud enligt sin plan har lovat oss, använder vi oss därför inte av mänsklig övertalningsförmåga när vi förklarar. Nej, vi låter Guds Ande styra oss när vi talar, eftersom vi undervisar om Guds tankar och talar till människor som själva har fått Guds Ande. Men den människa som inte tillhör Jesus Kristus och inte har fått Guds Ande, hon vägrar att lyssna till det som Guds Ande förklarar. Det låter som rent nonsens för henne. Hon kan inte förstå undervisningen, eftersom det bara är med hjälp av Guds Ande man kan förstå den. Den som har Guds Ande kan förstå vad Guds plan innebär. Andra människor däremot, förstår inte ens vad de troende talar om. Och hur skulle de kunna det? Det står ju i Skriften: "Vem känner till hur Herren tänker? Vem vet tillräckligt för att ge honom råd?" Men för oss har Guds Ande visat hur Jesus Kristus tänker. När jag först började undervisa er, kära syskon, kunde jag inte tala till er som till troende som verkligen har lärt känna Gud och drivs av hans Ande. Nej, jag fick tala till er som till människor som fortfarande drivs av sin mänskliga natur. Ni hade börjat tro på Kristus, men var som små nyfödda barn. Därför fick jag mata er med mjölk och börja med en grundläggande undervisning. Någon fast föda klarade ni inte av. Ja, ni klarar inte ens nu av att höra någon mer ingående undervisning, eftersom ni fortfarande låter er styras av er gamla natur. Om ni är avundsjuka på varandra och bråkar och delar upp er i grupper, visar inte det att ni fortfarande drivs av er gamla natur och lever som de människor som inte känner Gud? Är det inte er gamla natur som får er att säga: "Jag tillhör Paulus" eller "Jag tillhör Apollos"? Varken Apollos eller jag är något speciellt. Gud har bara använt oss för att hjälpa er att börja tro. Var och en av oss har utfört det uppdrag vi fick från Herren Jesus. Jag planterade Guds budskap i era hjärtan, och sedan kom Apollos och vattnade med sin undervisning. Men det var Gud som fick er tro att växa. Varken den som planterar eller den som vattnar, är viktig i sammanhanget. Den ende som är viktig är Gud, för det är bara han som kan få er tro att växa. Församlingen kan också liknas vid ett hus som Gud håller på att bygga, och Gud gav mig förmånen att få bli en erfaren byggmästare. Jag har lagt grunden genom att berätta det glada budskapet om Jesus för er. Sedan bygger någon annan vidare med sin undervisning. Men var och en som bygger en församling, måste tänka på hur han bygger. Han kan aldrig lägga en ny grund, för grunden för församlingen är Jesus Kristus själv. Däremot kan han undervisa på olika sätt om den grund som redan är lagd. Han kan bildligt talat bygga på den grunden med guld, silver och ädelstenar, eller med trä, gräs och halm. När Jesus sedan kommer tillbaka för att döma alla människor, ska det visa sig om byggmästaren använde rätt material. Jesus ska bildligt talat låta elden pröva om hans undervisning hade bestående värde eller inte. Den byggmästare som byggde med ett material som klarar eldprovet, han ska få lön för sitt arbete. Men om han byggde med ett material som inte klarar elden, då blir han utan lön. Själv ska han bli räddad, men hela hans livsverk brinner upp. Förstår ni inte att ni tillsammans, bildligt talat, är Guds tempel, eftersom Guds Ande bor i er? Och om någon förstör Guds tempel, ska Gud straffa honom. Guds hus är ju heligt, eftersom det tillhör honom, och det är ni som är hans tempel. Bedra inte er själva. Den som är vis och klok enligt den här världens sätt att se, han måste överge sin vishet om han ska kunna förstå Guds vishet. Den här världens vishet är ju bara nonsens för Gud. Det står ju i Skriften: "Han låter de kloka trassla in sig i sina egna sluga funderingar", och: "Herren vet hur människorna tänker. Han vet att de saknar förstånd." Skryt därför inte över att ni är efterföljare till någon viss människa. Ni tillhör ju Kristus, och Kristus tillhör Gud. Därför äger ni allt som tillhör Gud - Paulus, Apollos, Petrus och hela världen. Det spelar ingen roll om ni lever eller dör. Nutiden och framtiden är er. Ja, allt är ert, eftersom ni tillhör Kristus. Ni ska alltså se oss som tjänare åt Jesus Kristus. Vi är förvaltare som har fått i uppdrag att berätta om Guds plan, som hittills har varit hemlig för människorna. Och den viktigaste egenskapen hos en förvaltare är att han är ärlig och inte förskingrar sin herres rikedomar. Men om jag har varit trogen mitt uppdrag eller ej, det kan varken ni eller någon annan människa bedöma. Nej, jag vågar inte ens lita på mitt eget omdöme. Mitt samvete är rent, men det innebär ju inte att jag har gjort allt rätt. Den ende som kan avgöra hur jag har klarat mitt uppdrag är Herren Jesus själv. Dra därför inga förhastade slutsatser om människor. Vänta tills Herren Jesus kommer tillbaka för att döma alla. Han ska dra fram allt i ljuset och visa varje människas innersta tankar. Och på den dagen ska Gud ge var och en det beröm han förtjänar. Denna bild om tjänare och förvaltare har jag använt på mig själv och Apollos, för att ni ska förstå att man inte ska skryta över en viss person, medan man nedvärderar en annan. Nej, följ uppmaningen: "håll er till Skriften" så ska ni förstå hur man handlar. Finns det något som gör er bättre än andra? Allt det goda ni har fått från Gud, var inte det en fri gåva? Varför skryter ni då och är malliga, precis som om det kom ifrån er? När ni skryter så där, får man känslan av att ni är mätta och belåtna, trots att ni är i så stort behov av undervisning. Ni verkar rika och tycks ha blivit kungar utan oss. Ja, jag önskar att ni redan var kungar, så att vi fick regera tillsammans med er. Men nu verkar det istället som om Gud har gett oss som är Jesus sändebud den lägsta statusen av alla. Vi är som dödsdömda fångar som visas upp på avrättningsplatsen inför hela världen, ja, inför både människor och änglar. Vi sändebud lever helt för Kristus och är tokiga i människors ögon, men ni är precis lagom hängivna och förståndiga. Vi saknar makt här i världen, men ni är mäktiga. Er tänker man väl om, men oss skrattar man åt. Vi går fortfarande hungriga och törstiga. Vi saknar kläder, vi blir misshandlade och har ingen fast bostad. Vi arbetar hårt med våra egna händer för att försörja oss. När man hånar oss, ber vi att Gud ska ge allt gott till dem som hånar. När vi blir förföljda, finner vi oss i det utan att klaga. När man talar illa om oss, svarar vi vänligt. Vi blir behandlade som avfall på världens skräphög, som sopor som människorna har slängt bort. Men jag skriver inte detta för att få er att skämmas. Nej, jag vill bara få er att förstå vad som är rätt, eftersom ni är mina kära barn. För även om ni hade oändligt många som undervisade er om Kristus, är det ändå jag som är er andliga far. Det var ju jag som fick berätta det glada budskapet om Jesus Kristus för er, så att ni kunde börja tro. Och eftersom jag är er far, ber jag er nu att ha mig som föredöme. Det är också därför jag skickar min trogna medarbetare Timotheos till er. Han är också mitt älskade barn, eftersom jag fick hjälpa honom börja tro på Herren Jesus. Han ska påminna er om de regler jag har sammanställt för dem som tillhör Jesus Kristus, och som jag undervisar om i alla församlingar. Vissa av er verkar ha blivit självsäkra, eftersom de tror att jag aldrig mer ska komma tillbaka till Korinth. Men jag ska komma till er - och det mycket snart ‑ om Herren vill. Och då ska jag ta reda på om dessa självsäkra människor verkligen är fyllda med Guds kraft, eller om deras ord bara är tomt skryt. Om Gud får regera i oss, blir vi ju fyllda med hans kraft och talar inte en massa tomma ord. Vad föredrar ni själva, mina kära barn? Ska jag komma för att tillrättavisa er, eller kan jag komma för att visa er ömhet och kärlek? Jag måste också ta upp en annan sak med er. Det påstås att det förekommer sexuell lössläppthet bland er. Ja, till och med sådan omoral som man inte hör talas om ens bland dem som inte känner Gud. Ni har en man i församlingen som bor ihop med sin pappas fru. Och ändå är ni så stöddiga! Varför sörjer ni inte och skäms, och ser till att han blir utesluten ur gemenskapen? Själv har jag redan bestämt vilket straff han måste få, trots att jag inte är där hos er. För även om jag är långt borta, följer jag alltid med vad som händer hos er. Så här ska ni göra: Alla ni som tror på Herren Jesus måste samlas, och då ska jag i mina tankar vara där tillsammans med er. Sedan ska ni med kraft av den auktoritet som Herren Jesus har gett oss, utesluta mannen ur er gemenskap. Låt Satan ta hand om honom, så att hans kropp går under. Då kanske han vänder sig bort från synden, så att hans ande kan bli räddad den dag vår Herre Jesus kommer tillbaka. Nej, ni har verkligen inget att skryta över. Förstår ni inte att om en enda människa tillåts leva i synd, så kommer synden att sprida sig i hela församlingen? Lite jäst får ju hela degen att jäsa. Gör er av med all gammal jäst, så att ni på nytt blir en ren deg. Jesus Kristus, vårt påsklamm, har ju slaktats för oss, och vi har blivit ett bröd som är bakat utan jäst. Låt oss därför fira högtid, befriade från all gammal jäst, från all ondska och elakhet. Lev helt för Gud och håll er till det sanna budskapet om Jesus. Ja, se till att ni än en gång blir ett bröd bakat utan jäst. I mitt tidigare brev skrev jag till er att ni ska hålla er borta från människor som lever i sexuell lössläppthet. Men jag menade naturligtvis inte att ni ska undvika alla människor här i världen som lever i sexuell omoral, och alla som är själviska, lurar andra på pengar eller tillber avgudar. Nej, då måste ni ju lämna jorden för gott. Vad jag menade i mitt brev var att ni inte ska umgås med troende som börjar leva i sexuell lössläppthet, blir själviska, tillber avgudar, talar illa om sina medmänniskor, super sig fulla eller lurar andra på pengar. Nej, sådana människor ska ni inte ens äta tillsammans med. De som inte tillhör församlingen är det inte vår sak att döma. Dem ska Gud straffa på domens dag. Däremot är det er uppgift att döma dem som tillhör er församling. Om en medlem gör det som är ont, så uteslut honom ur gemenskapen. Jag har dessutom hört att det finns sådana bland er som drar andra inför rätta när de blir ovänner. Hur kan ni komma på idén att låta människor som inte följer Guds vilja avgöra era tvister, istället för att låta de troende döma mellan er? Vet ni inte att de som tillhör Gud en dag ska döma världen? Skulle ni då inte kunna reda ut sådana här småsaker bland er själva? Och vet ni inte att vi en dag ska döma änglarna? Då måste vi väl klara av vardagliga tvister. Men nu drar ni istället varandra inför rätta för småsaker, och låter utomstående människor som ni egentligen inte har förtroende för, döma mellan er. Ni borde skämmas! Finns det då ingen i församlingen som är vis nog att döma mellan sina troende syskon, så att ni slipper att tvista med varandra inför rätta, mitt framför näsan på dem som inte tror på Gud? Ja, att ni överhuvudtaget drar varandra inför rätta är ett stort nederlag för er som troende. Varför tvistar ni med era troende syskon om materiella saker? Varför vill ni ta ifrån andra det som är deras? Borde ni inte istället acceptera att själva bli illa behandlade, och att man tar ifrån er det som är ert? Har ni alldeles glömt att den som inte följer Guds vilja inte får tillhöra hans folk? Bedra inte er själva. Ingen som lever i sexuell lössläppthet, som tillber avgudar, som är otrogen i sitt äktenskap eller som ägnar sig åt homosexualitet får tillhöra Gud. Inte heller tjuvar, själviska människor, de som super sig fulla, de som talar illa om sina medmänniskor eller de som lurar andra på pengar får tillhöra Gud. Vissa av er levde tidigare på det sättet, men ni är nu döpta och har tvättats rena från era synder. Ni tillhör Gud och har blivit skuldfria inför honom på grund av det som Herren Jesus Kristus och vår Guds Ande har gjort för er. En del av er säger: "Jag är fri och kan göra som jag vill." Men tänk på att allt inte är bra för oss människor. Den som hävdar att han är fri och kan göra som han vill löper nämligen stor risk att bli slav under sina egna begär. Jag kan hålla med dessa människor när de säger: "maten är till för magen och magen för maten". Men kom ihåg att Gud en dag ska göra slut på både mat och mage. Däremot har de helt fel när de säger att det är tillåtet att leva i sexuell lössläppthet. Kroppen är inte skapad för sådant. Den är till för att ära och tjäna Herren Jesus, eftersom han är Herre också över våra kroppar. Våra kroppar ska ju genom Guds kraft uppväckas från de döda en dag, precis som Herren Jesus blev uppväckt. Dessutom är de troende Kristus kropp, och det betyder att era kroppar är de olika delarna i hans kropp. Ska jag då ta en del av Kristus och förena honom med en prostituerad? Aldrig! Ni vet väl att den som ligger med en prostituerad, smälter samman till en kroppslig enhet med henne? Det står ju i Skriften: "när en man förenas med en kvinna, så blir de två ett." Men den som förenas med Herren Jesus, smälter samman till en andlig enhet med honom. Håll er därför borta från all sexuell lössläppthet. Andra synder sker utanför kroppen, men den som ägnar sig åt sexuell lössläppthet syndar mot sin egen kropp. Vet ni inte att er kropp är ett tempel åt Guds heliga Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud? Er kropp tillhör alltså inte er själva, utan Gud. Han har ju köpt er fria från ert slaveri under synden, och har redan betalat priset för er. Se därför till att ära Gud med er kropp. Jag ska nu försöka svara på de frågor ni ställde angående sex och äktenskap. Ja, det är bäst för en troende att inte gifta sig. Men eftersom så många frestas att leva i sexuell lössläppthet, bör var och en som vill gifta sig göra det. Gifta par ska sedan ha ett regelbundet sexliv, för det är både mannens och kvinnans rätt som gifta. En gift kvinna tillhör sin man, och inte sig själv. Och en gift man tillhör sin fru, och inte sig själv. Gör inget uppehåll i er sexuella relation utom under en kort tid, och då bara om ni är överens om att båda vill koncentrera sig på att be. Sedan måste ni komma tillsammans igen, annars kan Satan fresta er, eftersom er längtan efter sex blir för stark. Men jag befaller er inte att göra ett sådant uppehåll, utan säger bara att ni kan göra det om ni vill. Helst skulle jag naturligtvis önska att alla levde ogifta, som jag gör. Men vi är inte alla lika. Gud har gett oss olika gåvor. En del har fått förmågan att leva som ogifta, andra inte. Till er som är änklingar eller änkor vill jag säga att det är bättre att ni förblir ogifta, precis som jag. Men om ni inte kan leva utan en sexuell relation, så gift er. Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. Till er som nu är gifta har jag däremot en befallning, eftersom den kommer från Herren Jesus själv: Frun får inte skilja sig från sin man, och mannen får inte skilja sig från sin fru. Men om ni ändå skulle skilja er, måste ni förbli ogifta, eller försonas med varandra. Här skulle jag vilja göra ett tillägg, som inte är en direkt befallning från Herren: Om en troende man har en fru som inte delar hans tro men ändå vill leva med honom, får han inte skilja sig från henne. Och om en troende kvinna har en man som inte delar hennes tro men ändå vill leva med henne, får hon inte skilja sig från honom. Den man som inte tror kommer nära Gud genom att han är förenad med sin troende fru, och den kvinna som inte tror kommer nära Gud genom att hon är förenad med sin troende man. Annars skulle ju deras barn inte höra till Guds folk, men nu tillhör de Gud. Om den som inte tror däremot vill skilja sig, så låt honom få det. Då är den troende mannen eller kvinnan inte längre bunden. Gud vill ju att man ska leva i frid med den person man är gift med, och det finns ingen garanti för att den troende parten i ett äktenskap ska kunna få den andre att börja tro genom att de fortsätter att leva tillsammans. En allmän regel är att var och en bör fortsätta att leva i den ställning han hade då Gud inbjöd honom att få tillhöra honom. Det är så jag undervisar i alla församlingar. Den som var jude när han blev inbjuden att få tillhöra Gud, kan fortsätta att vara jude. Och den som var icke-jude kan fortsätta att vara icke-jude. Icke-judiska män behöver inte gå igenom den judiska omskärelseceremonin. Det spelar ingen roll för Gud om en man är omskuren eller ej. Det viktiga är att vi lever så som Gud vill. Ni ska alltså fortsätta i den situation ni befann er i när Gud inbjöd er att få tillhöra honom. Var du slav när du fick Guds inbjudan att få tillhöra honom, så oroa dig inte över det, även om du naturligtvis ska ta chansen att bli fri om du får ett erbjudande. Den slav som genom sin tro tillhör Herren Jesus, kan ju glädja sig över att Herren har köpt honom fri från hans slaveri under synden. Och den som är fri och tillhör Herren Jesus måste komma ihåg att han nu är en slav till Jesus Kristus. Ja, Gud har köpt er alla fria från ert slaveri under synden, och har redan betalat priset för er. Se därför till att ni inte blir slavar under människors regler. Fortsätt, kära syskon, att tjäna Gud i den situation ni befann er i när ni tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. När det gäller dem som aldrig har varit gifta, har jag ingen särskild befallning från Herren Jesus. Men Herren har i sin godhet gett mig uppdraget att undervisa, och därför kan ni lita på de råd jag ger er. Jag anser alltså att det är bäst att vara ogift, med tanke på de förföljelser de troende blir utsatta för. Den som redan är gift ska naturligtvis inte skilja sig. Men om du inte är gift, ska du inte försöka hitta någon att gifta dig med. De män och kvinnor som ändå bestämmer sig för att gifta sig, de går inte emot Guds vilja. Men de kommer att drabbas av många svårigheter, som jag önskar att de slapp gå igenom. Låt mig säga en sak, kära syskon. Den nuvarande världen kommer snart att gå under. Det är inte lång tid kvar. Därför måste den man som är gift inte bara leva för sitt äktenskap, den som är ledsen eller glad får inte vara upptagen med sina känslor, den som köper något får inte vara upptagen med det materiella, och den som håller på med världsliga saker får inte bli så upptagen med dem att de betyder allt för honom. Jag vill bespara er en massa extra bekymmer. En ogift man har tid att tjäna Herren Jesus och göra det som gläder Herren. Men en gift man måste tänka på hem och familj och göra det som gläder hans fru. Han blir splittrad i sina intressen. På samma sätt har en ogift kvinna eller flicka tid att tjäna Herren, eftersom både hennes kropp och själ tillhör Gud. Men en gift kvinna måste tänka på hem och familj och göra det som gläder hennes man. Jag har inte gett er dessa regler för att begränsa er frihet, utan för att hjälpa er. Det enda jag vill är att ni ska kunna tjäna Herren Jesus och leva helt för honom utan att vara upptagna med en massa andra saker. Om ett par är förlovat och har bestämt sig för att inte gifta sig, men mannen tycker att han handlar fel mot sin fästmö, eller om han själv inte kan avstå från sex, och därför tycker att de bör gifta sig, då ska de gifta sig. De går inte emot Guds vilja. Om ett förlovat par däremot klarar att hålla fast vid sitt beslut om att inte gifta sig, och inte är tvingade till det av någon annan, då handlar de rätt om de förblir ogifta. De som gifter sig handlar alltså rätt, men de som inte gifter sig handlar ännu bättre. En gift kvinna är bunden till sin man så länge han lever. Men om hennes man dör, kan hon gifta om sig med vem hon vill, bara det är med en troende. Fast enligt min åsikt är det bättre för henne att leva som ogift. Och jag tror att det är Guds Ande som talar genom mig när jag säger detta. Låt oss nu gå över till frågan om kött som har offrats till avgudar. Ni skriver att ni känner till det rätta svaret. Men kom ihåg att den som tror sig veta allt blir mallig. Om ni verkligen älskar varandra kommer ni istället att hjälpa varandra att få en starkare tro. Den som anser sig veta allt, han känner inte till särskilt mycket. Men den som älskar Gud, han är känd av honom. När det gäller frågan om man får äta kött som har offrats till avgudar, så vet vi att en avgud inte är någon gud, och att det bara finns en enda Gud. Många tillber så kallade gudar, både i himlen och på jorden - och det finns ett stort antal av dessa gudar och herrar. Ändå vet vi att det bara finns en Gud, Fadern, som har skapat allt och vill att vi ska leva för honom. Och vi vet att det bara finns en Herre, Jesus Kristus, som fick i uppdrag av Gud att skapa allt, och som gör det möjligt för oss att leva för Gud. Men en del troende har inte förstått än att dessa gudar inte är några verkliga gudar. De tillbad avgudar innan de började tro på Jesus, och när de nu ser kött som har offrats till avgudar, ser de det fortfarande som ett offer. När de då äter av köttet, går de emot sina egna samveten, för de har fortfarande inte lärt sig hur man ska tänka. Det är sant att maten inte har något med vårt förhållande till Gud att göra. Därför kvittar det fullständigt om vi äter av köttet eller inte. Men ni måste se till att den frihet ni påstår er ha inte får en osäker troende att överge sin tro på Jesus. Om dessa nya troende, som fortfarande inte vet hur de ska tänka, ser dig som har "det rätta svaret" äta kött i ett avgudatempel, kommer de då inte att dra slutsatsen att de också kan äta? Men för dem innebär det att de faller tillbaka i sin gamla avgudadyrkan. Genom att du vet "det rätta svaret" får du alltså en svag troende att gå evigt förlorad, din egen bror eller syster som Kristus har dött för! Kom ihåg att den som gör orätt mot sina troende syskon och lurar dem att gå emot sina egna samveten, han syndar mot Kristus själv. Mitt svar är alltså: Om din mat får din troende bror eller syster att synda, så avstå hellre för alltid från att äta kött. Riskera inte att en annan människa överger sin tro på Jesus och går under för evigt på grund av dig. En del påstår att jag inte har samma rättigheter som de andra sändebuden, och att jag inte är ett äkta Jesus sändebud. Men jag har verkligen sett vår Herre Jesus, och ni är själva resultatet av det arbete jag har utfört för honom. Ja, om jag inte har varit ett Jesus sändebud till andra, så har jag i alla fall varit det till er. Att ni tillhör Herren Jesus är ju beviset på att han har sänt mig för att sprida budskapet om honom. Därför vill jag ställa några frågor till dem som kritiserar mig: Har inte Barnabas och jag samma rätt som de andra sändebuden att få bo hos er och äta av er mat? Har inte vi samma rätt att ta med oss en troende fru på våra resor som de andra sändebuden och Herren Jesus egna bröder och Petrus? Är det bara vi som måste arbeta för att försörja oss själva? Om någon blir soldat, har han då inte rätt till lön? Om någon anlägger en vingård, äter han inte då av vindruvorna? Om någon vaktar en fårhjord, får han då inte dricka av mjölken? Nu kanske ni anser att det här bara är ett mänskligt sätt att försvara sig, men då glömmer ni att dessa regler faktiskt kommer från Gud. I den lag han gav till Mose står det ju: "Du ska inte binda ihop munnen på den oxe som tröskar." Men ni tror väl inte att det bara var oxarna som Gud tänkte på? Nej, han tänkte naturligtvis på oss som arbetar för honom. Reglerna om att den som plöjer och den som tröskar ska få del av skörden står där för att visa att vi som arbetar på Guds åker ska få lön för det vi gör. Vi har sått ett andligt budskap i era hjärtan. Är det då för mycket att vi får skörda lite av ert materiella goda? Ni ger ju andra vad de behöver när de kommer för att undervisa er. Har då inte vi som först lät er höra Guds budskap ännu större rätt? Men vi har aldrig utnyttjat denna rätt, utan har försökt klara oss själva så gott vi kan. Vi ville visa er att vi har rena motiv, så att inget skulle hindra er från att ta emot det glada budskapet om Jesus Kristus. Ni vet väl också att prästerna i Guds tempel får äta av den mat som människorna lämnar dit som offergåvor, och att de får äta en viss del av köttet när de offrar djur på altaret? På samma sätt har Herren Jesus bestämt att de som sprider det glada budskapet om honom ska bli försörjda genom sitt arbete. Men jag har som sagt aldrig använt mig av denna förmån. Och jag skriver inte för att kräva något av er nu. Nej, jag skulle hellre svälta ihjäl än att ta emot något från er, för jag är mycket stolt över att sprida budskapet utan betalning. Att jag däremot sprider budskapet, det är inget jag kan skryta med. Det är ju något jag är tvungen att göra. Gud skulle straffa mig om jag inte spred det glada budskapet om Jesus! Om jag själv hade bestämt mig för att sprida budskapet, då hade jag kunnat kräva att få lön av er. Men nu är det ett uppdrag från Gud, och därför är det min plikt att sprida budskapet. Men ska jag då inte få någon lön alls? Jo, min lön är att få sprida det glada budskapet om Jesus utan kostnad för någon och utan att kräva det jag egentligen har rätt till. Jag är alltså fri och oberoende av alla människor. Men jag har ändå gjort mig till allas slav, för att jag ska kunna vinna så många som möjligt för Jesus Kristus. När jag är tillsammans med judarna är jag som en av dem, för att de ska börja tro på Kristus. Trots att jag själv inte längre är tvungen att följa den judiska lagen, respekterar jag alla bud i lagen när jag är med judarna, eftersom jag vill vinna dem för Kristus. Men när jag är tillsammans med icke-judar, lever jag som en av dem, för att vinna dem för Kristus. Fast det betyder inte att jag inte följer någon lag från Gud, för jag lyder den kärlekens lag som Kristus har gett oss. Och när jag är tillsammans med dem som fortfarande har en svag tro på Kristus, ser jag till att inte utnyttja min frihet till att göra något som kan locka dem att överge sin tro. Jag gör allt för att identifiera mig med de människor jag möter, så att jag åtminstone kan rädda några. Och allt detta gör jag för att det glada budskapet om Jesus ska spridas till så många som möjligt, och för att jag själv en dag ska vinna allt det goda som Gud har lovat dem som tror på Jesus. Tänk på löparna i en stor idrottstävling. Alla kämpar hårt för att vinna det pris som väntar på segraren, men bara en får det. Gör som dessa löpare. Kämpa så att ni en dag vinner det pris som väntar den som håller fast vid sin tro på Jesus. Var beredda att avstå allt. Idrottsmannen gör det ju för att vinna en segerkrans som snart vissnar. Men vi gör det för att få det eviga livets segerkrans. Själv löper jag inte hit och dit utan mål, och jag är inte lik en boxare som slår i luften. Nej, för att vinna priset, tvingar jag min egen kropp att bli en slav under Guds vilja. Jag vill ju inte sprida Guds budskap till andra, och sedan själv gå miste om det eviga livet. När det gäller avgudadyrkan måste jag påminna er, kära syskon, om vad som hände Israels folk när de var i öknen. Gud visade dem alla vägen genom att sända ett moln som rörde sig ovanför dem, och han lät dem alla gå genom Röda havet. Alla var förenade med Mose genom sin erfarenhet av molnet och havet. Bildligt talat döptes de alla in i gemenskap med Mose genom molnet och havet. Alla åt av den mat som kom ner från himlen, och alla drack av det vatten som på ett övernaturligt sätt kom fram ur klippan. Detta hände flera gånger, precis som om klippan följde med dem. Och den klippan är en symbol för Kristus, som följer med er. Men Gud var missnöjd med de flesta i Israels folk, och därför lät han dem dö i öknen. Ja, allt det som hände Israels folk är exempel som varnar oss för att lockas av det onda, precis som de blev lockade av det. Delta inte i avgudadyrkan som många av dem gjorde. Det står ju i Skriften om dem: "Folket slog sig ner för att äta av offerköttet och dricka, och sedan reste de sig för att dansa inför avguden." Vi får heller inte ägna oss åt sexuell lössläppthet som många av dem gjorde, vilket ledde till att Gud dödade 23 000 personer på en enda dag. Och vi får inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av ormar. Och vi får inte klaga och göra uppror mot Gud som många av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av mordängeln. Allt det som hände med Israels folk är som sagt varnande exempel. Och de skrevs ner för att hjälpa oss som lever i den tid då världen går mot sitt slut. Inbilla dig därför inte att just du aldrig kommer att falla för en sådan frestelse, utan se till att du inte syndar. Till er som redan känner er frestade, vill jag säga, att ni inte är utsatta för värre frestelser än andra människor. Men Gud ska hjälpa er så att ni klarar av att stå emot frestelserna, för det har han lovat. Varje gång ni känner er frestade ska Gud visa en utväg så att ni inte behöver falla för frestelsen. Håll er alltså borta från avgudadyrkan, kära vänner. Ni är ju förståndiga människor. Avgör därför själva om det jag nu tänker säga är sant. När vi firar minnet av att Kristus dog för oss, och tackar Gud för bägaren med vin, har vi då inte gemenskap med Kristus, han som offrade sitt blod för oss? Och när vi bryter brödet, har vi då inte gemenskap med Kristus, han som lät sin kropp brytas sönder för oss? Men att vi alla äter från ett enda bröd som har brutits sönder, är samtidigt en symbol för de troendes gemenskap, att vi tillsammans utgör Kristus kropp. Tänk också på Israels folk. När de äter av det som har offrats på altaret, får de då inte gemenskap med Gud och varandra? Vad vill jag nu säga med detta? Att de som offrar till avgudar får gemenskap med avgudarna? Nej, absolut inte! En avgud är bara en död avgudabild, och kött som är offrat till avgudar är bara vanligt kött. Men när dessa människor offrar, offrar de till onda andar och får gemenskap med dem. Och jag vill att ni ska hålla er till Gud, och inte ha gemenskap med onda andar. Ni kan inte ena stunden delta i en måltid där ni firar minnet av Herren Jesus död, och andra stunden delta i en måltid där ni hyllar onda andar. Ni måste välja vem ni vill ha gemenskap med! Eller vågar ni utmana Herren Gud så som Israels folk gjorde? Tror ni att vi människor är mäktigare än han? En del av er säger som sagt: "Den som är fri kan göra som han vill." Men tänk på att allt inte är bra för oss människor. Den som hävdar att han är fri och kan göra som han vill, löper stor risk att förstöra andras tro. Sluta därför att bara tänka på er själva, och försök göra det som är bäst för andra. När det gäller kött ska ni hålla er till följande regler: Ni kan äta allt som säljs i köttbodarna. Ni behöver inte oroa er för om det är offrat till någon avgud. Det står ju i Skriften: "Hela jorden och allt som finns på den tillhör Herren." Blir ni hembjudna till någon som inte tror på Kristus, så behöver ni inte oroa er för att svara ja. Ni kan äta allt som ställs fram åt er utan att fundera på om det har offrats till någon avgud. Men om någon varnar er och säger: "Det här är offerkött", då ska ni inte äta. För om ni äter, kan den människan tro att ni tycker det är tillåtet att hylla en avgud. Det är inte för ert eget samvetes skull som ni ska låta bli, utan för den andres. Kanske du protesterar och säger: "Varför ska jag ge upp min frihet bara för att en annan människa anser att en troende inte kan äta offerkött? Det räcker väl med om jag tackar Gud för maten och visar att den kommer från honom. Då kan väl ingen klaga?" Men mitt svar är: Vad ni än gör ska ni göra det till Guds ära, det gäller även när ni äter eller dricker. Locka därför aldrig en annan människa att göra det som är ont, vare sig hon är jude, grek eller tillhör Guds församling. Själv försöker jag på alla sätt ta hänsyn till alla. Jag gör inte det som är bäst för mig själv, utan tänker på andra människor så att de också kan börja tro på Kristus och bli räddade. Följ därför mitt exempel, precis som jag följer Kristus exempel. Jag måste ändå berömma er, kära syskon, för att ni följer mitt exempel och håller fast vid den undervisning jag gav vidare till er. Men när det gäller era samlingar är det en sak jag vill att ni ska veta. Kristus är ledare och huvud för varje man, och mannen är ledare och huvud för sin fru, medan Gud är ledare och huvud för Kristus. Därför skämmer mannen ut Kristus, den som är hans huvud, om han har något på huvudet när han ber eller framför ett budskap från Gud. En kvinna däremot skämmer ut sin man, den som är hennes huvud, om hon inte har något på huvudet när hon ber eller framför ett budskap från Gud. Om hon vägrar att ha något på huvudet kan hon lika gärna raka av sig hela håret. Men eftersom det är en skam för en kvinna att få sitt hår avklippt eller rakat, så måste hon ha något på huvudet. Mannen behöver inte ha något på huvudet när han ber eller framför ett budskap från Gud, för han skapades till Guds avbild och återspeglar hans härlighet. Kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. Den första mannen föddes ju inte av en kvinna, utan kvinnan kom från mannen. Mannen skapades inte heller för kvinnans skull, utan kvinnan skapades för mannens skull. Därför måste kvinnan ha något på sitt huvud när ni samlas. Det är ett tecken inför änglarna på den rätt hon har fått. Men kom ihåg att för dem som lever i gemenskap med Herren Jesus, är männen lika beroende av kvinnorna som kvinnorna är beroende av männen. För även om den första kvinnan kom från mannen, så har varenda man sedan dess fötts av en kvinna. Och både män och kvinnor är skapade av Gud. Vad anser ni själva om detta? Är det rätt för en kvinna att be högt till Gud inför andra utan att ha något på huvudet? Nej, jag tror ni tycker det är ganska naturligt för kvinnan att täcka sitt huvud när ni samlas. Ni anser ju redan att det är en ära för en kvinna att ha långt hår, och att hon har fått håret som en slags slöja. Men om en man uppträder i långt hår, då tycker ni att han skämmer ut sig. Kanske någon vill börja strida om det här, men då ska ni veta att både vi och alla Guds församlingar håller på den här regeln. När det gäller nästa fråga, kan jag däremot inte berömma er. Det verkar ju som om era samlingar gör mer skada än nytta för gemenskapen. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts som församling. Och jag skulle tro att det ryktet är sant. Ibland måste det till och med finnas olika grupper i en församling, för att det ska visa sig vilka som verkligen håller fast vid sin tro. Men jag har också hört att ni vid era samlingar inte kan hålla en gemensam måltid för att fira minnet av Jesus död. Ingen delar med sig till de andra, utan var och en sätter genast igång att äta av sin egen mat. Därför får de fattiga sitta där hungriga, medan de rika äter och dricker tills de är berusade. Vad är det för ett beteende? Har ni inga egna hem där ni kan äta och dricka? Har ni så lite respekt för människorna i Guds församling att ni låter de fattiga sitta där och skämmas över att de inte har något att äta? Nej, när det gäller det här kan jag verkligen inte berömma er! Låt mig få påminna er om det som Herren Jesus själv talade om för mig, och som jag sedan förde vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud för det, bröt det i bitar och sa: "Detta är min kropp som ska offras för er. Fira denna måltid till minne av mitt lidande och min död." Sedan tog han också bägaren med vin efter måltiden och sa: "Denna bägare är det nya förbundet mellan Gud och människor - ett förbund som ingås genom att mitt blod offras för er. Varje gång ni dricker av den, ska ni göra det till minne av mitt lidande och min död." Så varje gång ni äter det brödet och dricker från den bägaren berättar ni för världen om att Herren led och dog för oss. Och det ska vi fortsätta med ända tills han kommer tillbaka. Det är alltså inte vilket bröd, eller vilket vin som helst. Och den som äter Herrens bröd och dricker från hans bägare på ett ovärdigt sätt, syndar mot Herren själv, som offrade sin kropp och sitt blod för oss. Innan man äter av brödet och dricker från bägaren måste man därför pröva sig själv. För om man äter och dricker utan att tänka på att det handlar om Herrens kropp, då blir man straffad av Gud. Det är därför det finns så många svaga och sjuka ibland er, och en del till och med har dött. Men om vi bara prövar oss själva först, så slipper vi att bli straffade på det här viset. Kom också ihåg att när Herren straffar oss som är troende, så är det för att tillrättavisa oss. Han vill få oss att sluta att synda, så att vi slipper bli straffade för evigt, tillsammans med de människor som vägrar att tro på honom. När ni äter tillsammans för att fira minnet av Jesus död, ska ni alltså vänta på varandra, kära syskon. Om någon är hungrig ska han äta hemma först, så att ni kan äta tillsammans på ett värdigt sätt och inte blir straffade av Herren. Resten ska jag undervisa er om när jag kommer. Och nu, kära syskon, vill jag ta upp frågan om hur Guds Ande verkar och om de olika förmågor Gud har gett oss, för det är viktigt att ni känner till det här. Ni vet ju, att innan ni började tro på Kristus, drevs ni av onda andar att tillbe döda avgudar. Därför vill jag att ni nu ska känna igen Guds Ande. Och grundregeln är att den som är fylld av Guds Ande aldrig kan förbanna Jesus, medan den som bekänner att Jesus är Herren alltid är fylld av Guds Ande. Guds Ande verkar på olika sätt, men kom ihåg att det bara finns en Gud. Även om vi har fått många olika förmågor, så kommer de alla från samma Ande. Även om vi hjälper varandra på olika sätt, så är det samma Herren Jesus vi tjänar. Även om vi utför olika slags uppgifter genom Andens kraft, så är det samma Gud som verkar i oss, oberoende av uppgift. Och den förmåga Guds Ande har gett var och en, är till för att vi ska hjälpa andra. En får av Guds Ande förmågan att tala med vishet från Gud, en annan får av samma Ande förmågan att meddela kunskap från Gud. En får stark tro av Guds Ande, en annan får av samma Ande förmågan att bota sjuka, och en får kraft att göra under. En får förmågan att framföra olika budskap från Gud, en annan får förmågan att skilja mellan andar. En får förmågan att tala okända språk, och en annan får förmågan att tolka det budskap Gud vill ha sagt på detta okända språk. Men alla dessa förmågor kommer alltså från en och samma Ande, och han ger dem till var och en så som han själv vill. Den mänskliga kroppen består av många olika delar, men trots sina olika funktioner utgör de en enda kropp. På samma sätt är det med Kristus kropp, där de troende utgör de olika delarna. Vi har ju alla blivit döpta med en och samma Ande, för att vi ska tillhöra samma kropp. Det spelar ingen roll om vi är judar eller icke-judar, slavar eller fria, för vi har alla blivit fyllda med en och samma Ande. Ja, varken den mänskliga kroppen eller Kristus kropp består av bara en del, utan av många. Därför kan bildligt talat foten inte säga: "Jag tillhör inte kroppen, eftersom jag inte är en hand". Foten är ju ändå en del av kroppen. På samma sätt kan inte örat säga: "Jag tillhör inte kroppen, eftersom jag inte är ett öga". Örat är ju ändå en del av kroppen. Om hela kroppen var ett öga, hur skulle man då kunna höra? Och om hela kroppen var ett öra, hur skulle man då kunna känna någon lukt? Men nu har Gud skapat vår kropp med många olika delar, och varje del sitter exakt där han vill ha den. Om kroppen bestod av bara en enda del, då skulle det ju inte vara en kropp. Men nu har Gud fogat samman många delar, och låter dem bilda en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte." Och huvudet kan inte säga till fötterna: "Jag behöver er inte." Tvärtom, några av de delar som verkar vara svagast och minst viktiga, är de mest nödvändiga. Vissa delar av den mänskliga kroppen tycker vi är mindre fina, men vi tar ändå väl hand om dem. Vissa delar vill vi inte visa upp, och dem klär vi på extra noga, medan de delar som vi vill visa upp får vara som de är. På samma sätt vill Gud, att vi som tillsammans utgör Kristus kropp, ska visa särskild respekt för de delar av kroppen som tycks vara mindre viktiga. Gud vill inte att det ska bli någon splittring mellan de olika delarna i kroppen, utan att alla ska visa omsorg om varandra. Om en del av kroppen får lida, ska ni alla känna smärta. Och om en del av kroppen blir uppskattad, ska ni alla vara glada. Ni som tillhör Gud utgör alltså tillsammans Kristus kropp, och var för sig är ni viktiga och nödvändiga delar av denna kropp. Här är några av de delar som Gud låter finnas i sin församling: Han har gjort några till sändebud som ska grunda församlingar på nya platser, andra till profeter som ska framföra budskap från honom, och vissa har fått uppgiften att undervisa andra. Sedan har också några fått förmågan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa människor i nöd, att organisera arbetet i församlingen eller att tala okända språk. Kan alla vara sändebud? Kan alla framföra budskap från Gud? Kan alla undervisa? Kan alla göra under? Kan alla bota sjuka? Kan alla tala okända språk, eller kan alla tolka dessa språk? Nej, varje del i kroppen har sin uppgift. Men be Gud att ge er de förmågor som är till störst nytta i församlingen. Och nu ska jag visa er en egenskap vi alla måste ha om de förmågor Gud har gett oss ska bli till nytta för andra. Om jag har fått förmågan att tala okända språk, både jordiska och himmelska, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en cymbal som bara avger meningslösa ljud. Om jag har fått förmågan att framföra budskap från Gud, känner till alla Guds hemligheter och har kunskap från Gud, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte visar kärlek, då är min förmåga värdelös. Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och till och med är villig att dö för min tro, men inte visar kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde. Den som älskar andra visar tålamod och omsorg. Han är inte avundsjuk eller skrytsam eller mallig. Han är inte oförskämd eller självisk. Han blir inte arg för minsta småsak, och är inte långsint. Den som älskar andra blir inte glad när de gör något ont, utan blir glad när de håller sig till det sanna budskapet. Den som älskar ger inte upp. Han tror på andra, hoppas in i det längsta och är beredd att uthärda allt. Kärleken kommer alltid att finnas kvar. Men att kunna framföra budskap från Gud, att kunna tala okända språk eller att kunna meddela kunskap från Gud, är förmågor som inte alltid kommer att behövas. Den kunskap vi får från Gud, och de budskap han ger oss att framföra, ger oss bara en skymt av Gud. Men när Jesus kommer tillbaka, då behövs inte längre dessa begränsade förmågor. Låt mig förklara med en bild: När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen tänker jag inte längre som ett barn. Exakt så är det med vår kunskap om Gud. Vi är fortfarande som barn, vi ser bara en suddig spegelbild av honom. Men när Jesus kommer tillbaka ska vi möta Gud ansikte mot ansikte, och då ska vi lära känna Gud lika bra som han känner oss. Tre saker kommer alltså alltid att vara viktiga: att tro på Jesus, att hålla fast vid hoppet om vår slutliga räddning och att visa kärlek mot våra medmänniskor. Men det allra viktigaste är att vi visar kärlek. Be alltså att Gud ska hjälpa er att älska andra människor. Men be honom också om de förmågor som behövs i församlingen, helst förmågan att framföra budskap från honom. Den som talar ett okänt språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen människa förstår ju vad han säger, eftersom Guds Ande låter honom tala hemligheter. Men den som framför ett budskap från Gud talar till människor, och hans ord stärker andras tro genom förmaning eller uppmuntran. Den som talar ett okänt språk blir själv stärkt i sin tro på Jesus, men den som framför ett budskap från Gud hjälper hela församlingen att få en starkare tro. Jag vill att ni alla ska tala okända språk, men jag vill ännu hellre att ni framför olika budskap från Gud. Att med Guds Andes hjälp kunna framföra ett budskap från Gud är nämligen viktigare än att kunna tala okända språk, om man nu inte har fått förmågan att tolka det okända språket så att församlingens tro blir starkare. Kära syskon, tänk om jag kom till er och bara talade på ett okänt språk. Skulle det hjälpa er? Måste jag inte samtidigt berätta om något Gud har visat mig eller om någon kunskap han har gett mig? Måste jag inte ge er något budskap från honom eller undervisa er? Låt mig förklara med en bild: Om ett instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur ska man då kunna höra vilken melodi som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, hur ska soldaterna då kunna göra sig färdiga till strid? På samma sätt är det med er när ni talar. Om er tunga formar obegripliga ord, hur ska människor då kunna förstå vad ni menar? Det låter ju bara som nonsens. Världen är full av språk, och alla innehåller ljud som går att förstå för dem som talar språken. Men om en människa talar till mig på ett språk, vars ljud jag inte kan tolka, då står vi där som främlingar för varandra. På samma sätt är det med er när ni talar okända språk i församlingen. När ni ivrigt ber Gud att ge er olika förmågor, ska ni därför be om sådana förmågor som de andra i församlingen kan förstå, så att deras tro kan bli starkare. Och den som redan har fått förmågan att tala okända språk, ska be att Gud ger honom förmågan att tolka det han säger. När vi talar ett okänt språk förstår vi ju inte själva vad vi säger, eftersom det är vår ande som ber och inte vårt förnuft. Hur ska vi då göra? Jo, vi ska be på båda sätten. Vi ska be med vår ande, men också med ord som människor förstår. Vi ska sjunga med vår ande, men också med ord som människor förstår. För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska människorna runt omkring då kunna stämma in i ditt tack till Gud? De förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar Gud, men det hjälper inte de andra till att få en starkare tro på honom. Själv är jag väldigt tacksam för att Gud har gett mig förmågan att tala okända språk, och jag använder min förmåga oftare än någon av er. Men när jag träffar andra troende vill jag hellre tala fem ord som människor förstår och kan lära sig något av, än 10 000 ord på ett okänt språk. Kära syskon, var inte så barnsligt förtjusta över de förmågor ni har fått, att ni inte kan använda dem på ett vuxet sätt. Det enda område ni ska vara barnsliga och oskyldiga på är när det gäller att göra det som är ont. Ni måste inse att förmågan att framföra budskap från Gud är viktigare än att kunna tala okända språk. Att tala på ett okänt språk är nämligen inte ett tecken från Gud som får människor att tro. Det står ju i Skriften: " 'Jag ska tala till detta folk på okända språk och med hjälp av främlingars läppar. Men ändå ska de vägra att lyssna på mig', säger Herren." Om man däremot framför ett budskap från Gud är det ett tecken som stärker människors tro. Tänk er att ni alla har samlats och att ni då alla samtidigt talar okända språk. Om det då kommer in människor som inte förstår vad ni håller på med, eller några som inte alls tror på Jesus, då säger de självklart att ni är fullständigt galna. Men om alla istället har olika budskap att framföra från Gud, och det kommer in någon som inte tror på Jesus, eller någon som inte förstår dessa saker, då får han dåligt samvete av det han hör och inser att han lever i synd. Alla hans innersta tankar kommer att avslöjas, och därför kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud." Hur ska det då gå till på era samlingar, kära syskon? Jo, när ni möts ska var och en bidra med sina olika förmågor: en sjunger, en undervisar, en berättar något som Gud har visat honom, en talar okända språk, och en annan tolkar det Gud vill ha sagt på detta okända språk. Men målet med allt ni gör ska vara att församlingen får en ännu starkare tro på Jesus. När ni talar okända språk högt, får bara två eller tre tala vid varje samling, och alltid en i taget. Dessutom måste någon alltid tolka det som sägs. Om ingen av de närvarande har fått förmågan att tolka, måste den som talar okända språk vara tyst under samlingen och bara tala inom sig till Gud. På samma sätt får bara två eller tre framföra budskap från Gud i en samling, och de andra ska pröva om de tror att budskapet verkligen är från Gud. Men ni måste tala en i taget. Om Gud visar något för en annan i samlingen, ska den förste sluta tala. På så sätt kan flera få tillfälle att framföra det budskap de har fått från Gud, och hela församlingen kan lära sig något och bli uppmuntrad. Den som har fått förmågan att framföra budskap från Gud, har också fått förmågan att styra över när han ska framföra dem. Gud tycker inte om när det är oordning, för han är den som ger frid. Därför ska kvinnorna inte heller sitta och diskutera högt vid era samlingar. Den regeln följer alla de troendes församlingar. Kvinnorna ska göra som det står i Skriften, och låta männen leda samlingarna. Om de undrar över något ska de fråga sina män när de kommer hem, eftersom det inte är accepterat att en kvinna talar vid en samling. Hur kommer det sig att några av er inte vill följa de regler som tillämpas i andra församlingar? Har ni rätt att själva bestämma hur Guds budskap ska tolkas? Var det från er budskapet kom från början? Alla ni som tror att Guds Ande har gett er förmågan att framföra olika budskap från Gud, eller att ni har fått andra förmågor av honom, ni borde vara de första att inse att det jag skriver till er är en befallning från Herren Jesus själv. Men om någon inte vill acceptera det som kommer från Herren, så ska ni inte heller acceptera den människan. Som en sammanfattning till allt detta vill jag säga, kära syskon: be Gud om förmågan att framföra budskap från honom, och hindra inte någon från att tala okända språk. Se bara till att allt sker värdigt och med ordning. Kära syskon, låt mig nu få påminna er om det glada budskapet om Jesus. Detta budskap som jag berättade för er, och som ni tog emot och grundar er tro på, ska ju en dag rädda er för evigt om ni bara håller fast vid det. För om ni inte gör det, då är er tro meningslös. Kärnan i det budskap som jag gav vidare till er, och som jag själv hade fått höra och tagit emot, var följande: Kristus dog för att ta straffet för våra synder, precis som Gud förutsagt i Skriften. Han begravdes, men på den tredje dagen uppstod han från de döda, precis som Gud förutsagt i Skriften. Han visade sig för Petrus och sedan för de övriga av sina tolv närmaste efterföljare. Efter det visade han sig för mer än 500 troende på samma gång. De flesta av dessa lever fortfarande, men några är döda. Lite senare visade han sig för Jakob, och sedan för alla sina sändebud. Allra sist visade han sig också för mig, som inte är något annat än ett ovärdigt litet människokryp. Ja, jag är minst betydelsefull av alla Jesus sändebud, och borde egentligen inte få kallas sändebud alls, eftersom jag tidigare förföljde Guds församling. Men på grund av Guds kärlek och förlåtelse är jag nu ett sändebud åt Jesus Kristus. Och den nåd Gud visade mig var inte bortkastad. Nej, jag har arbetat hårdare än något annat sändebud, även om jag naturligtvis inte själv kan ta åt mig någon ära. Det är ju Gud som i sin godhet har arbetat genom mig. Och vilket av sändebuden man lyssnar till spelar ingen roll, eftersom både jag och de berättar exakt samma budskap om Kristus, nämligen det som jag har påmint er om här, och som ni grundar er tro på. Men om alla Jesus sändebud nu intygar att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då vissa av er påstå att de döda inte kan uppstå igen? Om ingen kan uppstå från de döda, då har ju inte heller Kristus blivit levande igen. Och om Kristus inte blev levande igen, då är allt det som vi har berättat för er bara tomt prat, och ni grundar er tro på rena fantasier. Ja, vi som är sändebud har då till och med ljugit om Gud, eftersom vi har intygat att Gud uppväckte Kristus från de döda, trots att han inte gjorde det, om man nu får tro er som påstår att de döda inte kan uppstå igen. Kristus kan ju inte ha blivit levande igen om inte de döda kan uppstå. Men om Kristus aldrig uppstod från de döda, då är er tro meningslös. Det betyder ju att ni inte har fått förlåtelse för era synder och att det inte finns något evigt liv att se fram emot. Och då måste också de som trodde på Kristus när de dog ha gått evigt förlorade. Nej, mina kära vänner, om det hopp om räddning som Kristus har gett oss bara gäller livet här på jorden, då är det verkligen synd om oss. Men nu är det faktiskt så att Kristus har uppstått från de döda, och att han är den första av alla döda som en dag ska uppstå. Döden kom in i människosläktet genom en människa, och därför kom också uppståndelsen från de döda genom en människa. Alla dör på grund av sitt släktskap med Adam, och på samma sätt uppstår de människor till nytt liv som lever i gemenskap med Kristus. Men de döda uppstår i en viss ordning. Kristus uppstod först, och när han kommer tillbaka ska alla de som tillhör honom uppstå. Sedan kommer domens dag, då Kristus ska överlämna all makt till Gud, Fadern, sedan han har utplånat alla härskare och makter och krafter. Kristus måste nämligen regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Och den sista fienden som utplånas är döden, för det står i Skriften om Kristus: "Gud har gett honom makt över allting." Uttrycket "makt över allting" betyder naturligtvis inte att Kristus har makt över Gud, eftersom det är Gud som har gett sin Son makten. Men när Sonen sedan har fått makt över allting, ska han lämna över all makt till Gud, så att Gud blir Herre över allt och alla. Några av er låter ju döpa sig för de döda. Men om de döda inte ska uppstå igen, varför låter man då döpa sig för dem? Och jag och mina medarbetare, varför skulle vi dag ut och dag in riskera livet för att sprida ett budskap som inte är sant? Ja, kära syskon, ni som är min stolthet på grund av er gemenskap med vår Herre Jesus Kristus, jag har verkligen gång på gång varit nära att mista livet. Ni vet ju till exempel hur jag kämpade mot vilddjuren i Efesos. Vad skulle det ha varit för mening med att riskera livet på det viset, om jag likt många människor hade tänkt att det inte finns något efter döden? Nej, mina kära vänner, om de döda inte kan uppstå, då kan vi lika gärna följa uppmaningen: "Låt oss äta och dricka, imorgon ska vi ju ändå dö." Men låt er inte luras av dem som säger att de döda inte ska uppstå. Ni känner ju alla till talesättet: "Av dåligt sällskap får man dåliga vanor." Börja därför tänka klart igen, och sluta upp med att leva i synd. Några av er verkar ju fullständigt ha glömt bort allt ni har lärt er om Gud. Ni borde skämmas! Nu kanske någon invänder: "Men hur kan människor uppstå från de döda? Vilka slags kroppar kommer de att få?" Försök nu att tänka efter lite! Förstår du inte att det är som när man sår ett frö? Fröet måste dö först om livet ska kunna spira. Och den planta som växer upp är inte alls lik det frö man la ner i jorden, om det nu var ett vetekorn eller något annat. Gud har ju bestämt hur varje växt ska se ut, och olika frön ger olika växter. På samma sätt har han bestämt hur våra nya kroppar ska se ut. Och redan här på jorden finns det olika slags kroppar. Människor har en slags kropp och djuren har andra slags kroppar. De djur som lever på land har en slags kropp, och de som flyger eller lever i vattnet har andra slags kroppar. Det finns också himlakroppar, och de har en annan skönhet än de jordiska. Solen har sin lyskraft, och månen har sin. Ja, även stjärnorna lyser med olika kraft. Du behöver alltså bara se dig runt i naturen för att förstå hur det ska bli när vi uppstår från de döda. Det som läggs ner i jorden är en dödlig kropp, men den ska uppstå till evigt liv. Det som läggs ner i jorden är en kropp utan härlighet, men den ska uppstå för att dela Guds härlighet. Det som läggs ner i jorden är en kropp som är svag, men den ska uppstå fylld av Guds kraft. Den fysiska kroppen blir begravd, men det uppstår alltså en kropp som får liv genom Guds Ande. För på samma sätt som det finns fysiska kroppar, finns det också kroppar som får liv genom Guds Ande. Det står ju också i Skriften: "Den första människan, Adam, blev en varelse som fick liv." Men den andre Adam - det vill säga Jesus Kristus ‑ blev en Ande som ger liv. Gud ger oss alltså först en fysisk kropp, och sedan får vi en kropp som får liv genom Guds Ande. Den första människan, Adam, kom från jorden och skapades av jord, men den andra människan, Kristus, kom från himlen. Så länge vi är på jorden har vi därför en likadan kropp som Adam. Men när vi kommer till himlen får vi en likadan kropp som Kristus. Först blev vi lika Adam, han som kom från jorden. Sedan blir vi lika Kristus, han som kom från himlen. Vad jag menar är alltså detta, kära syskon: den kropp som vi har nu, är inte den vi ska ha i den nya värld där Gud regerar. En dödlig kropp kan ju inte finnas till för evigt. Men låt mig nu få berätta en annan hemlighet som Gud har visat oss: en del av oss kommer inte att dö. Men vi ska alla få nya kroppar, och det kommer att ske blixtsnabbt, på ett enda ögonblick, när Guds trumpet ljuder på den sista dagen. För när trumpeten ljuder ska alla troende som är döda uppstå till evigt liv, och vi som då fortfarande lever ska i samma ögonblick få nya kroppar. Våra jordiska kroppar måste förvandlas till himmelska kroppar, så att vi som en gång var dödliga kan leva i evighet.Och när vi har fått dessa odödliga kroppar, då har det som Gud förutsa i Skriften gått i uppfyllelse: "Döden är besegrad och finns inte mer. Död, var är din seger? Död, var är din makt?" Dödens makt beror på att vi syndar, och synden får sin inspiration från den lag som Gud gav Mose. Men vi tackar Gud för att vår Herre Jesus Kristus har gett oss seger över döden, eftersom han tog straffet för våra synder genom att dö och sedan uppstå igen. Håll därför fast vid er tro på Herren Jesus, kära syskon. Ge inte upp, utan arbeta hängivet för honom. Ni vet ju att det ni gör för Herren inte är bortkastat. När det gäller insamlingen till de troende i Jerusalem, ska ni följa de instruktioner jag gav till församlingarna i Galatien. Varje söndag ska var och en ta en del av det han tjänat under veckan och spara det hemma hos sig. Lägg undan så mycket ni har råd med. Vänta inte med att samla ihop alla pengarna tills jag har kommit. Välj också ut några lämpliga personer som kan resa till Jerusalem med gåvan. När jag sedan kommer ska jag skriva ett brev som de kan ta med sig till församlingsledarna i Jerusalem. Men om det är bättre att jag också reser dit, då kan vi göra sällskap. Jag planerar att resa genom Makedonien, och när jag har gjort det tänker jag komma till er. Antagligen stannar jag hos er ett tag, kanske hela vintern, och efter det kan ni hjälpa mig med det jag behöver för min fortsatta resa, vart det nu blir. Den här gången vill jag inte bara göra ett kort besök och sedan resa vidare, utan jag hoppas kunna stanna ett bra tag, om Herren tillåter det. Men jag stannar här i Efesos till pingst, för det är stora möjligheter för oss att arbeta här just nu, även om vi också har fått många fiender. Om Timotheos kommer till er, se då till att han kan känna sig lugn när han är hos er. Han arbetar för Herren Jesus precis som jag gör, så behandla honom med respekt. Hjälp honom sedan med allt han behöver när han ska resa vidare, och önska honom frid på resan så att han kan komma tillbaka till mig. Jag ser fram emot att få träffa både honom och de andra som reser tillsammans med honom. Vad det gäller vår bror Apollos, så bad jag honom resa till er tillsammans med de andra, men han ansåg inte det var rätt tid just nu. Han kommer till er senare, när han får tillfälle. Vaka över er själva, och se till att ni håller fast vid er tro. Var modiga och starka, men kom ihåg att alltid behandla varandra kärleksfullt. Jag vill också be er om en sak, kära syskon. Ni vet ju att Stefanas och hans familj var de första i provinsen Achaia som började tro på Kristus. Och de ägnar nu hela sitt liv åt att hjälpa de troende. Se till att ni verkligen visar dessa människor uppskattning, och även alla andra som jobbar hårt tillsammans med dem. Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit till mig. Då behöver jag inte sakna er lika mycket. De har uppmuntrat mig på alla sätt, och jag vet att de har uppmuntrat er också. Sådana män ska ni verkligen sätta värde på. Församlingarna i provinsen Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och hela den församling som möts i deras hus hälsar hjärtligt till alla er som lever i gemenskap med Herren Jesus. Alla de troende här hälsar till er. Ge varandra en hälsningskyss som tecken på att ni tillhör Herren. Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand. Om någon inte älskar Herren Jesus, ska Gud döma honom till evigt straff. Kom, Herre Jesus! Med önskan om att Herren Jesus godhet och kärlek ska följa er alla. Min kärlek är med alla er som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Till Guds församling i Korinth, och till alla de troende runt om i provinsen Achaia. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Låt oss hylla Gud, han som är Far till vår Herre Jesus Kristus. Allt medlidande och all uppmuntran har ju sitt ursprung i Gud. Han tröstar och uppmuntrar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva kan ge vidare av hans tröst och uppmuntran till andra som har det svårt. Ja, ju mer vi får lida för Kristus skull, desto mer tröst och uppmuntran får vi genom vår gemenskap med Kristus. När jag och mina medarbetare möter svårigheter är det alltså för ert bästa, så att ni ska bli räddade för evigt. Genom den tröst och uppmuntran vi själva får när vi har det svårt, kan vi ju stödja och uppmuntra er, så att ni inte överger er tro när ni får gå igenom samma lidanden. Och vi är säkra på att ni verkligen ska hålla fast vid er tro, eftersom Gud tröstar och uppmuntrar er när ni får lida, precis som han gör med oss. Jag vill att ni ska veta, kära syskon, vilka enorma svårigheter jag fick gå igenom i provinsen Asien. Jag var så illa ute att jag inte hade några krafter kvar och faktiskt trodde att min sista stund var kommen. Ja, det kändes som om jag redan hade fått min dödsdom. Men genom detta skulle jag lära mig att inte lita på min egen kraft, utan bara på Gud, han som kan uppväcka döda. Och Gud räddade mig verkligen ur denna dödsfara, och han ska göra det igen eftersom jag litar på honom. Men kom ihåg att hjälpa mig genom att be för mig, så att vi alla sedan kan tacka Gud för att han svarade på våra böner och räddade mig. Jag är stolt över att ärligt kunna säga att jag alltid har handlat rätt mot er, precis som jag med Guds hjälp försöker handla rätt mot alla människor. Jag har inte styrts av mänsklig vishet och har inte dolt något, utan har alltid varit uppriktig och följt Guds vilja. Mina brev har varit öppna och rakt på sak. Det finns inga dolda budskap, utan allt är skrivet så att ni enkelt ska kunna förstå. Jag hoppas också att ni snart helt och fullt ska förstå det som ni redan delvis har förstått, att när vår Herre Jesus kommer tillbaka, då kan ni vara lika stolta över mig som jag är över er. Och eftersom jag var säker på att ni verkligen har förtroende för mig, hade jag tänkt glädja er, med inte bara ett, utan två besök. Jag hade tänkt besöka er först på min väg till Makedonien, och sedan på vägen hem igen. Då skulle ni ha fått hjälpa mig med det jag behöver för min resa till Judeen. Men nu blev det alltså inte så, och ni tycker kanske att jag ändrade mina planer lite väl lättvindigt. Jag kanske säger en sak och menar en annan? Ett ja från mig kanske betyder ett nej? Absolut inte! Gud, som själv håller sina löften, kan intyga att jag alltid står för vad jag säger. Jesus Kristus, Guds Son, som jag och Silvanus och Timotheos har undervisat er om, sa ju heller aldrig ja till något utan att sedan stå för sitt ord. Genom Jesus har också Gud sagt sitt ja till människorna, för allt det som Gud har lovat blir uppfyllt genom Jesus. Därför har också vi som nu tillhör Gud sagt vårt ja till honom och lever för att ära honom. Det är ju han som har utrustat oss med sin Ande, och som hjälper både er och mig att hålla fast vid vår tro på Kristus. Anden som bor i vårt inre är ett tecken på att vi tillhör Gud, och garantin för att han en dag ska infria sitt löfte och rädda oss för evigt. Gud själv kan intyga att det jag nu säger är sant: det enda skälet till att jag inte besökte er som jag tidigare tänkt, var att jag inte ville komma för att skälla på er. Men se inte mig och mina medarbetare som några som vill styra över hur ni ska tro. Nej, vi vill bara hjälpa er att vara glada över den tro på Jesus ni redan har. Det är ju den som gör er starka. Jag bestämde mig alltså för att inte resa till er, så länge det fanns risk för att mitt besök skulle göra er ledsna igen. Jag ville ju dessutom själv bli glad över att få träffa er igen. Och om jag först hade gjort er ledsna, hur skulle ni då kunna göra mig glad? Därför skrev jag ett brev istället, så att jag sedan skulle kunna komma utan att bli besviken över er. Ni är ju egentligen min stora glädje, och jag är säker på att ni vill göra mig glad. Jag var oerhört nedtryckt och bedrövad när jag skrev till er, och tårarna rann. Jag ville ju inte göra er ledsna, utan ville bara visa hur mycket jag älskar er. Den man jag skrev om har inte gjort mig ledsen personligen. Nej, det är alla er i församlingen som han har bedrövat genom sitt sätt att handla. Det är väl ingen överdrift att säga? Men nu har han blivit tillräckligt straffad, eftersom ni nästan allihop var eniga i er dom mot honom. Nu är det istället dags att förlåta och uppmuntra, så att han inte blir totalt deprimerad. Se därför till att ni visar honom all den kärlek ni kan. I mitt förra brev skrev jag att ni skulle straffa mannen. Och det skrev jag också för att se om ni tänkte följa mina råd. Men nu vill jag att ni slutar straffa honom. Om ni förlåter honom, så gör jag det också, ifall jag nu har något att förlåta honom för. Kristus har ju befallt oss att förlåta och vill att vi ska leva i harmoni med varandra. Gör vi inte det, kan Satan överlista oss. Och vad han är ute efter det vet vi. När jag kom till staden Troas för att sprida det glada budskapet om Herren Jesus Kristus, gav Herren mig många möjligheter att tala till människor. Men jag kände mig hela tiden orolig, eftersom min medarbetare Titus fortfarande inte hade kommit med någon rapport från er. Därför tog jag farväl av de troende och reste vidare hit till Makedonien. Men vem är då värdig att utföra ett sådant arbete? Jo, bara den som har gemenskap med Kristus, är sänd av Gud och är ansvarig inför honom. Och ni vet att jag tillhör den kategorin. Jag är inte som vissa andra, som sprider budskapet för att tjäna pengar. Börjar jag nu skryta över mig själv igen? Är jag kanske lik de människor som måste ha rekommendationsbrev med sig till er, eller vill få ett från er? Nej, det enda rekommendationsbrev jag behöver, är era förvandlade liv. Det brevet är skrivet i era hjärtan, och kan läsas av alla. Var och en kan ju se att era förvandlade hjärtan är ett rekommendationsbrev från Kristus själv, men utskrivet av mig. Det är inte skrivet med bläck, utan med Guds Ande som lever. Och det är inte skrivet på stentavlor som Moses lag, utan det är skrivet på ett levande material, era egna hjärtan. Men att jag vågar tala om mig själv på det här viset, det är för att jag litar på att Gud har förvandlat er på grund av det som Kristus gjorde. Det är ju inte jag själv som har åstadkommit något, för jag har ingen egen kraft. Nej, all min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att sprida budskapet om det nya förbundet mellan Gud och människor, ett förbund som inte bygger på att man lyder en skriven lag, utan på att Guds Ande förvandlar hjärtat. Den som försöker tillfredsställa Gud genom att följa hela Moses lag ska straffas med döden. Men den som låter Guds Ande förvandla hjärtat får evigt liv. Det gamla förbundet, mellan Gud och Israels folk, byggde på en lag som var inhuggen i stentavlor, och det förbundet ledde till döden. Ändå strålade Moses ansikte så av Guds härlighet, när han kom ner från berget med stentavlorna, att folket inte vågade se på honom. Fast efter ett tag bleknade strålglansen. Men om redan det gamla förbundet var så fyllt av Guds härlighet, hur mycket mer av Guds härlighet ska då inte finnas i det nya förbundet, där Guds Ande ger evigt liv? Om redan det förbund som leder till Guds dom var fyllt av härlighet, hur mycket mer härlighet ska då inte finnas i det nya förbundet, som kan göra oss skuldfria inför Gud? Ja, jämför man härligheten i det nya förbundet med härligheten i det gamla, så är det som om det gamla inte hade någon härlighet alls. För även om det gamla förbundet, som är satt åt sidan, var fyllt av Guds härlighet, så är det ingenting i jämförelse med härligheten i det förbund som varar för evigt. Och eftersom detta nya förbund ger oss hopp om en evig härlighet hos Gud, sprider jag budskapet om Kristus utan att skämmas. Jag gör inte som Mose, som hängde en slöja framför ansiktet, för att Israels folk inte skulle se hur härligheten bleknade och försvann. På grund av den slöjan, insåg inte heller Israels folk att härligheten i det gamla förbundet försvann. Och slöjan hindrar dem än idag från att förstå den verkliga meningen när det gamla förbundets skrifter läses upp. Slöjan försvinner ju inte förrän man tror på Kristus. Ja, än idag hänger det en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. Men så fort någon börjar följa Herren Jesus Kristus, tas slöjan bort. Den som tar emot Herren, tar ju emot hans Ande. Och Herrens Ande befriar oss från den skuld som skiljer oss från Gud. Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet. Och hans härlighet förvandlar oss, så att vi blir mer och mer lika honom. Ja, för varje dag som Herrens Ande verkar i oss, återspeglar vi mer och mer av hans härlighet. Eftersom Gud i sin godhet har utsett mig att sprida budskapet om detta nya förbund, fortsätter jag alltså att kämpa vad som än händer. Jag tar inte till några skamliga metoder eller falska knep för att göra det lätt för mig. Jag förvränger inte sanningen, och döljer ingenting, utan berättar Guds budskap exakt som det är. Jag är ju ansvarig inför Gud för vad jag gör. Sedan överlåter jag åt var och en att bedöma om jag talar sanning eller inte. Om det budskap jag berättar är dolt av en slöja, beror det alltså inte på mig. Det är bara dolt för dem som är på väg att gå evigt förlorade. Djävulen som är den här onda världens gud, har förblindat dem som inte tror, så att de inte kan se ljuset från det glada budskapet om Kristus, han som återspeglar Guds egen härlighet och är den synliga bilden av Gud själv. Jag går heller inte runt och talar om mig själv, för att bli populär. Nej, mitt budskap är att Jesus Kristus är Herren, och att jag är er tjänare för hans skull. Gud sa vid skapelsen: "Ljus ska lysa i mörkret", och han har lyst upp mitt inre, så att jag kan sprida kunskapens ljus vidare om att Jesus Kristus strålar av Gud härlighet. Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv. Jag är omgiven av svårigheter men inte krossad. Jag ser ofta ingen utväg men ger aldrig upp. Jag är förföljd men inte övergiven av Gud. Jag blir slagen till marken men reser mig upp igen. Jag har fått lida och varit nära döden för Jesus skull, men genom detta har jag också fått uppleva hans livgivande kraft. Ja, jag lever i ständig dödsfara för Jesus skull, för att hans livgivande kraft ska bli synlig i min dödliga kropp. Det uppdrag som innebär död för mig, innebär alltså evigt liv för er. Och denna tro på evigt liv får mig att fortsätta tala. Guds Ande har fyllt mig med samma slags tro som det står om i Skriften, där någon säger: "Jag tror, därför talar jag." Jag vet ju att Gud, han som uppväckte Herren Jesus från de döda, en dag ska uppväcka både mig och er på grund av vår gemenskap med Jesus, och låta oss få träda fram inför honom. Allt detta jag får gå igenom är alltså för er skull. Ju fler som nås av budskapet om Guds kärlek och förlåtelse, desto fler kan ju ära honom genom att tacka honom för allt han har gjort. Därför fortsätter jag att kämpa vad som än händer. Jag vet ju att även om min kropp bryts ner av lidande, så förnyas mitt inre dag för dag. Och de små och kortvariga problem jag just nu möter är ett lågt pris för att en dag få del av den eviga och underbara härlighet som Gud har berett åt oss som tror. Vi är ju inte inriktade på det som hör till den synliga världen, utan på det som hör till den osynliga. För det synliga ska snart försvinna, medan det osynliga varar för evigt. Vi vet att när vi dör och lämnar kroppen, blir det som att lämna ett gammalt trasigt tält. Men Gud har berett en evig kropp åt oss i himlen, ett nytt och vackert hus, som inte är gjort av människohänder. Så länge vi är kvar i vår jordiska kropp, suckar vi och längtar efter att få klä på oss vår himmelska kropp. För när vi väl har klätt på oss vår himmelska kropp, är vi inte längre andar som saknar kropp. Medan vi lever här nere, suckar vi och har det svårt. Vi vill ju inte dö och bli av med vår jordiska kropp. Nej, vi vill genast bli påklädda den nya kroppen, så att vår dödliga kropp blir uppslukad av det eviga livet. Det är ju det livet Gud har skapat oss för. Och som en garanti för att han ska uppfylla vårt hopp har han gett oss sin Ande. Därför är vi fulla av hopp, även om vi vet att vi, så länge vi är kvar i vår jordiska kropp, inte bor tillsammans med Herren Jesus. Vår tro gör oss övertygade om det eviga livet, även om vi inte kan se det än. Ja, vi ser fram emot det eviga livet och skulle hellre vilja lämna kroppen och få bo hos Herren Jesus. Men det viktiga är att vi alltid gläder Herren, vare sig vi lever eller dör. Vi ska ju alla stå inför hans domstol en dag och belönas eller straffas för det vi har gjort här nere på jorden. Jag vet alltså att jag en dag ska få ansvara inför Herren för allt det jag har gjort. Därför gör jag allt för att få så många som möjligt att tro på honom. Gud vet redan allt om mig, men jag hoppas att också ni bedömer mig rättvist. Är det här ett nytt försök från min sida att tala om hur duktig jag är? Nej, jag vill bara få er att förstå att ni kan vara stolta över mig. Då har ni något att svara andra så kallade sändebud, som skryter med sin egen förmåga och höga ställning, istället för att visa upp att de har rena motiv för det de gör. När jag talar som om jag saknade förstånd, är det i min iver att tjäna Gud. Och när jag talar förnuftigt är det för att hjälpa er. Men vad jag än gör, är det kärleken från Jesus Kristus som driver mig. Jag vet ju att Kristus har dött för alla människor, och att alla som tror på honom har dött tillsammans med honom. Ja, Kristus har dött för alla, för att de som lever i gemenskap med honom inte längre ska leva för sig själva, utan för honom som har dött och uppstått för dem. Därför bedömer jag inte längre den som tillhör Kristus på ett vanligt mänskligt sätt. Nej, sedan jag förstod vem Kristus är bedömer jag varken honom eller någon annan på det viset. Den som lever i gemenskap med Kristus är ju förvandlad till en ny människa. Det gamla livet är borta, och något nytt har börjat. Detta nya liv kommer från Gud, som försonade oss med sig själv och gjorde oss till sina vänner genom det som Kristus gjorde. Och han gav mig uppdraget att berätta om denna försoning. Ja, genom det som Kristus gjorde, förlät Gud människorna deras synder och försonade hela mänskligheten med sig själv. Och detta budskap om försoning har han gett mig i uppdrag att sprida till andra. Jag är alltså en representant för Kristus, och Gud vädjar till människorna genom mig. Som Kristus språkrör ber jag dem: "Acceptera Guds erbjudande och bli hans vänner." Gud la ju skulden för människornas synder på Kristus, han som aldrig har gjort något ont. Och genom att Kristus dog för att ta vårt straff, kan vi bli skuldfria inför Gud. Som Guds medarbetare uppmanar jag också er att inte slösa bort den förlåtelse som Gud i sin godhet har gett er, utan låta den få konsekvenser i era liv. Gud säger ju i Skriften: "Jag svarade på din bön i rätt tid, och jag hjälpte dig när du behövde räddas." Lyssna därför till Gud. Han vill hjälpa er idag. Nu är räddningens tid. Jag gör allt för att inte reta någon. Ingen ska kunna klaga på mig som Jesus sändebud. Jag vill att alla mina handlingar ska visa att det är Gud jag tjänar, därför har jag utan att klaga stått ut med många lidanden och svårigheter. Jag har blivit misshandlad, kastad i fängelse och har mött uppretade folkmassor. Jag har arbetat och slitit, vakat hela nätter och ofta gått utan mat. Och under allt detta har jag levt helt för Gud, uppträtt på ett förståndigt sätt och haft tålamod. Jag har varit vänlig, fylld med Guds heliga Ande och har visat uppriktig kärlek. Jag har spridit det sanna budskapet om Jesus och gjort under genom Guds kraft. Jag följer Guds vilja i allt, och det är mitt enda vapen, både i anfall och i försvar. Ibland blir jag ärad och ibland hånad. Goda rykten sprids men också onda. Jag anklagas för att sprida falska läror men sprider det sanna budskapet. Människor struntar i mig, men Gud känner mig. Jag är nära döden men lever fortfarande. Jag har blivit slagen men är inte ihjälslagen. Jag har många sorger men är ändå glad. Jag är fattig men ger andliga rikedomar till andra. Jag äger inget men har ändå allt jag behöver. Kära vänner i Korinth! Jag har talat helt ärligt till er, för ni har en stor plats i mitt hjärta. Jag älskar er, men ni håller tillbaka er kärlek till mig. Kan ni inte försöka ge tillbaka lite av den kärlek jag ger till er? Ni har ju ändå blivit mina barn genom att jag förde er till tro, så ge mig plats i era hjärtan. Gör er inte till ett med dem som inte tror på Kristus. Kan man både lyda Gud och trotsa honom samtidigt? Kan man vara i ljuset och mörkret samtidigt? Kan Kristus och djävulen dra åt samma håll? Kan man tillhöra Kristus och förneka honom samtidigt? Vad har Guds tempel med avgudar att göra? Vet ni inte att vi är tempel åt den Gud som lever, att Gud själv bor i oss? Han har ju sagt i Skriften: "Jag ska bo och vandra ibland dem. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk." Därför har han också sagt: "Lämna dem och skilj er från dem. Rör inte det som är ovärdigt att komma inför Gud. Då ska jag ta emot er och vara en Far för er, och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren, han som har all makt." Kära vänner, Gud har alltså lovat att vi ska få vara hans eget folk. Låt oss därför hålla oss borta från all synd, vare sig det gäller handlingar eller tankar. Låt oss visa respekt för det Gud har sagt och leva helt för honom. Jag ber er än en gång att ge mig plats i era hjärtan, för jag har inte handlat orätt mot någon. Jag har inte lurat någon eller utnyttjat någon. Men detta säger jag inte för att ni ska känna er skyldiga. Nej, jag har ju redan sagt att jag ska älska er vad som än händer. Jag litar fullständigt på er och är mycket stolt över er. Och nu har ni verkligen uppmuntrat mig och gjort mig jublande glad mitt i alla mina svårigheter. När jag kom fram till Makedonien, fick jag ingen som helst ro. Runt omkring mig var det stridigheter, och inom mig var jag fylld av rädsla och oro. Men Gud, som uppmuntrar den som är nedtryckt, uppmuntrade mig genom att Titus kom. Och det var inte bara det att han kom som gjorde mig glad. Nej, det som verkligen gladde mig var att han själv hade blivit uppmuntrad hos er, och att han kunde berätta att ni längtade efter mitt besök, var ledsna över det som hade hänt och fortfarande ville mig väl. Nu ångrar jag inte längre att jag skickade mitt förra brev till er, även om jag ett tag var bekymrad över hur ledsna ni skulle bli över det jag skrev. Men jag insåg ju att er förtvivlan snart skulle gå över. Nu är jag istället glad, inte för att ni blev ledsna, utan därför att er förtvivlan fick er att vända om till Gud. Er förtvivlan kom ju av att ni insåg att ni hade handlat fel mot honom, och därför skadade jag ingen genom mitt brev. Den förtvivlan Gud låter oss känna, den gör så att vi vänder om till honom och får evigt liv. En sådan förtvivlan behöver ingen ångra. Men vanlig mänsklig förtvivlan, den driver oss mot döden. Tänk så mycket gott det har kommit av den förtvivlan Gud lät er känna. Ni ställde er genast på min sida. Ni blev upprörda över den synd mannen hade begått och blev oroliga över konsekvenserna. Ni längtade efter mig och ville lyda mina råd och straffa den skyldige. Ja, ni gjorde allt för att handla rätt. Men jag skrev inte brevet bara med tanke på den man som hade syndat, eller på er som fick lida för det han gjort. Jag ville också att ni med Guds hjälp skulle inse hur helhjärtat ni egentligen stöder mig. Och den iver ni nu visar har verkligen uppmuntrat mig. Dessutom blev jag väldigt glad för Titus skull. Han var så lycklig och lättad efter att ha träffat er. Jag hade redan innan talat om för Titus hur stolt jag är över er, och jag behövde verkligen inte skämmas över er. Allt jag hade sagt till Titus om er visade sig vara sant, precis som allt annat är sant som jag har sagt till er. Han älskar er nu mer än någonsin, eftersom han minns med vilken respekt ni lyssnade till honom och var villiga att följa alla hans råd. Ja, jag är verkligen glad att jag så fullständigt kan lita på er. Nu vill jag berätta för er, kära syskon, vad Gud i sin godhet har gjort för församlingarna i Makedonien. Trots att de har gått igenom många svåra prövningar och lever i yttersta fattigdom, har de varit mycket glada över att kunna ge till andra. Ja, jag kan intyga att de har gett allt de hade råd med, och mer därtill. Helt frivilligt, kom de till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de troende i Jerusalem. Men de gav inte bara en summa pengar, så som jag hade väntat mig. Nej, de var också beredda att lyda först och främst Herren Jesus, men även mig, eftersom de ville följa Guds vilja. När jag alltså såg hur villiga församlingarna i Makedonien var att hjälpa till, bad jag Titus att resa tillbaka till er, så att ni kunde samla in resten av er kärleksgåva till de troende. Det var ju Titus som började insamlingen hos er. Ni korinthier har fått så många förmågor från Gud. Ni har en stark tro, ni är duktiga på att tala, ni känner väl till Guds budskap, ni är hängivna och fulla av kärlek till oss. Se nu till att ni även visar prov på er förmåga att ge till andra. Men det är ingen befallning jag ger er. Jag vill bara tala om hur ivriga andra är att ge, så att ni kan bevisa att er kärlek är lika stor. Låt er också inspireras av den godhet och kärlek vår Herre Jesus Kristus visade. Han lämnade ju Guds rikedomar, och blev fattig för er skull. Och genom hans fattigdom, får ni ärva Guds rikedomar. Jag föreslår därför att ni avslutar den insamling som ni själva var med och tog initiativet till för ett år sedan. Ni var de första som började samla in pengar, men se nu till att ni är lika ivriga att ge på slutet som ni var i början. Ge så mycket som ni har råd med. Om ni bara är villiga att ge, spelar det mindre roll hur stor gåvan är. Gud kräver inte att ni ska ge mer än ni har råd med. Det är ju inte meningen att de andra plötsligt ska leva i överflöd, medan ni får det svårt. Nej, det handlar om att fördela våra tillgångar rättvist. Just nu är det ni som lever i överflöd och kan hjälpa andra. En annan gång är det tvärtom. På det sättet får alla allt vad de behöver. Det blir precis som det står i Skriften: "Den som samlade mycket hade inte för mycket, och den som samlade litet hade inte för lite." Jag tackar Gud för att han har gjort Titus lika ivrig att hjälpa er som jag själv är. Han svarade inte bara ja när jag frågade om han ville resa till er, utan var genast villig att ge sig iväg. Jag lät också en annan troende man resa med honom, en som är uppskattad av alla församlingar här, eftersom han har gjort mycket för att sprida budskapet om Jesus. Samma man har också blivit utvald av församlingarna här att resa med mig till Jerusalem när gåvan ska överlämnas. Den resan gör jag för att ära Herren Jesus och för att visa min iver att hjälpa till. Genom att ta med mig en annan troende, undviker jag att bli anklagad för att ha förskingrat något från denna stora gåva. Gud vet att jag är ärlig, men jag vill också att andra ska förstå det. Samtidigt med Titus skickade jag också en tredje person till er, en man som på många sätt har visat mig hur hängiven han är. Och han var nu ivrigare än vanligt, eftersom han litade på att ni skulle bidra med en stor gåva till de troende. Om någon undrar över dessa tre, så är Titus min medarbetare som har kommit för att hjälpa er. De andra två är utsända från församlingarna här, och ärar Kristus med sina liv. När dessa tre kommer till er, omsätt då er kärlek i praktisk handling, så att de andra församlingarna ser hur rätt jag hade när jag skröt över er. Egentligen behöver jag inte skriva till er om insamlingen till de troende i Jerusalem. Jag vet ju hur villiga ni är att ge, och jag har redan skrutit över er inför församlingarna här i Makedonien. Jag sa: "De troende i provinsen Achaia var beredda att hjälpa till redan för ett år sedan." Och er entusiasm har smittat av sig på de flesta här. Men jag skickar ändå Titus och de två andra för att vara säker på att ni verkligen har förberett er som jag sa. Jag vill ju inte ha skrutit i onödan över er iver att hjälpa till. Tänk vad både ni och jag skulle få skämmas om jag kom med några troende från Makedonien för att hämta gåvan, och ni inte hade samlat in något! Det var därför jag bad dessa tre att resa i förväg, så att den stora gåva ni talade om kan vara insamlad och klar när jag kommer. Det får ju inte se ut som om ni i sista stund samlar ihop något bara för att ni är tvungna. Kom ihåg att på det här området gäller samma lag som inom jordbruket: den som sår litet får skörda lite, och den som sår mycket får skörda mycket. Var och en ska bestämma sig för hur mycket han vill ge. Det får inte ske motvilligt eller av tvång, för Gud älskar den som ger med glädje. Men Gud har makt att ge er allt vad ni behöver och mer därtill, så att ni alltid med glädje kan ge stora gåvor till alla som behöver hjälp. Det står i Skriften om den som är generös: "Han ger frikostigt till de fattiga, och man ska minnas hans goda gärningar för alltid." Och Gud som ger bonden säd att så och bröd att äta, ska också ge er så mycket "säd" att ni kan så ut till de fattiga, och samla på er en stor skörd av goda gärningar. Ja, Gud ska ge er ett sådant överflöd på allt, att ni kan ge generösa gåvor till andra. Och när vi överlämnar gåvan till de troende i Jerusalem, kommer de att tacka Gud för er. Insamlingen kommer alltså att få två resultat: För det första får de troende i Jerusalem allt vad de behöver. För det andra blir Gud tackad om och om igen. När de ser gåvan kommer de ju att hylla Gud för att ni omsätter det glada budskapet om Kristus i praktisk handling och generöst delar med er av era tillgångar till både dem och andra. Ja, de kommer att älska er och be för er, eftersom Gud i sin oändliga godhet lät er höra budskapet och omsätta det i praktiken. Och själv tackar jag Gud för att han gav oss Kristus, denna obeskrivligt stora gåva. Några av er beskyller mig för att uppträda som en ynkrygg när jag är hos er, och modigt bara när jag är långt borta. Men jag har nu i mitt brev vädjat till er med samma mildhet och godhet som finns hos Kristus själv. Och jag hoppas verkligen att jag ska slippa använda mitt mod och min myndighet när jag kommer till er, vilket jag är beredd att göra om jag måste gå emot dem som påstår att jag styrs av själviska motiv. Visserligen lever jag här i världen, men jag kämpar inte med världsliga metoder. Nej, de vapen jag använder i min andliga kamp är Guds mäktiga kraft, som kan bryta ner alla starka fästen som vi i våra tankar bygger upp. Jag bryter ner alla stolta argument, och allt som går emot det vi vet om Gud. Varje tanke tar jag till fånga och tvingar den att lyda Kristus. Och jag är beredd att straffa alla dem av er som fortfarande vägrar att lyda Kristus, sedan resten av er har börjat lyda honom. Problemet med er är att ni bedömer människor på ett ytligt sätt. Ni måste förstå att jag och mina medarbetare tillhör Jesus Kristus lika mycket som dessa människor som stolt säger: "Vi tillhör Kristus". Ja, som sändebud åt Herren Jesus skulle jag kunna skryta ännu mer med den myndighet jag har fått av honom ‑ en myndighet som är till för att stärka er tro, inte för att straffa er ‑ och jag skulle ändå inte kunna anklagas för någon överdrift. Men jag vill inte att det ska verka som om det bara är i breven jag kan tala med myndighet. En del av er säger ju: "Hans brev är fulla av myndighet och kraft, men när han själv kommer hit, då är han ynklig och svag och inte mycket att lyssna på." Men de som talar på det viset måste förstå att jag tänker handla med samma myndighet när jag kommer till er, som jag använder i mina brev när jag är långt borta. Jag kan inte tänka mig att jämföra eller likställa mig med de människor hos er som bara framhäver sig själva. De saknar all självkritik och låter ingen annan bedöma vad de uträttat. Så oförståndigt! Nej, jag vill bara berömma mig över att ha utfört det uppdrag som Gud har gett mig. Han har gjort mig till sitt sändebud, och i det uppdraget ingick att nå fram ända till er. Om jag därför använder min myndighet till att förmana er, så går jag inte utanför mitt uppdrag. Jag och mina medarbetare var ju de första som kom till Korinth med det glada budskapet om Kristus. Jag vill inte ta åt mig äran för det arbete som andra troende har uträttat bland er. Men när er tro växer sig starkare, hoppas jag att kunna arbeta ännu mera bland er. Sedan kan jag gå vidare och sprida budskapet om Kristus till nya platser, som ligger ännu längre bort än Korinth. Då behöver jag inte riskera att skryta över sådant som andra har utfört på Guds uppdrag. Det står ju i Skriften: "Den som vill skryta, ska skryta över det som Herren har gjort." Det hjälper alltså inte att framhäva sig själv. Man måste få sitt erkännande från Herren. Jag hoppas ni står ut med att jag talar som en dåre en stund till. Ja, det gör ni säkert! Det var jag som såg till att ni bildligt talat blev förlovade med Jesus Kristus. Och på uppdrag av Gud vakar jag nu svartsjukt över er, så att jag en dag kan överlämna er till Kristus som en brud som har varit honom trogen hela tiden. Men jag är rädd för att ni ska bli vilseledda och lockas att överge den uppriktiga troheten mot Kristus, precis som Eva blev lurad av ormens övertalningsförmåga. Om någon kommer och berättar något annat om Jesus än det jag berättade för er, så accepterar ni det ju utan att blinka. Och om någon vill få er att ta emot en annan ande än den ni en gång fick, eller kommer med ett nytt budskap om räddning, så är ni genast med på noterna. Men jag anser mig inte på något sätt underlägsen dessa väldiga sändebud som kommer med sina falska budskap. Jag kanske inte är tränad i talekonst som de är, men jag känner väl till det jag talar om. Det har jag redan bevisat för er gång på gång och på många olika sätt. Men ni kanske skulle ha ansett mig mera värd om jag hade krävt er på ersättning, som dessa sändebud gör? Nu respekterade jag istället er och berättade Guds glada budskap gratis. Jag plundrade andra församlingar och lät dem underhålla mig, för att jag skulle kunna hjälpa er. När jag var hos er och inte hade något att leva av, bad jag er inte att försörja mig. Istället kom några troende män från Makedonien och gav mig det jag behövde. Nej, jag har aldrig krävt er på ersättning, och kommer heller aldrig att göra det. Den stoltheten ska ingen i provinsen Achaia få ta ifrån mig, det lovar jag inför Kristus, han som lever i mig. Men varför vägrar jag då att ta emot ersättning? Är det för att jag inte älskar er? Jo, det vet Gud att jag gör. Anledningen är att jag inte vill att dessa falska sändebud ska kunna skryta över att de är lika duktiga som jag. Gud har aldrig sänt dessa män. De är bedragare, som har lurat er att tro att de är sändebud åt Kristus. Men det är inget att förvåna sig över. Satan själv förklär sig ju till en ljusets ängel. Därför är det inte konstigt om hans tjänare också låtsas göra Guds vilja. Men de ska en dag få det straff som deras onda handlingar förtjänar. Jag ber er än en gång att inte tro att jag helt har tappat förståndet. Men om ni tar mig för en dåre, så lyssna ändå, så att jag får skryta på samma sätt som de falska sändebuden gör. Att skryta är verkligen inget som Herren Jesus har bett mig göra. Nej, det är rena dårskapen. Men eftersom dessa falska sändebud skryter med vilka de är, och med vad de gör, så måste också jag göra det. Och trots att ni anser er vara så kloka, lyssnar ni ju mer än gärna till deras dårskap. Ni accepterar att de gör er till sina slavar, att de äter er ur husen, att de tar makten över er, att de trycker ner er och förnedrar er. Ja, jag skäms över att behöva medge att jag inte har varit lika kraftfull som de. Men när det gäller att skryta med vem man är, och med vad man gör, då har jag lika mycket att komma med som dessa falska sändebud. Förlåt om jag nu talar som en dåre igen. De skryter över vilka de är: De är judar, men det är jag med. De hör till Israels folk, men det gör jag med. De är ättlingar till Abraham, men det är jag med. De skryter över allt de gör för Kristus - och nu talar jag som om jag helt hade mist förståndet ‑ men jag har gjort mer för Kristus än de flesta. Jag har arbetat hårdare än andra, suttit i fängelse oftare än andra, blivit slagen, jag vet inte hur många gånger, och har ofta varit nära att dö. Fem gånger har jag fått 39 piskrapp av judarna. Tre gånger har jag blivit slagen av romarna med spö. En gång har jag stenats. Tre gånger har jag lidit skeppsbrott. Ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har ofta varit ute på resor, där jag har mött faror på floder och blivit utsatt för rövare. Jag har förföljts både av mitt eget folk och av andra folk. Jag har varit utsatt för faror i städer, i öknar, på havet och bland falska efterföljare till Kristus. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat hela nätter. Jag har varit hungrig och törstig och har ofta fått svälta. Jag har frusit och gått omkring i utslitna kläder. Och ovanpå allt detta har jag varje dag haft bekymmer för hur det ska gå för alla församlingar. Om någon har en svag tro, blir jag påmind om hur svag och beroende jag är av Gud. Och om någon överger sin tro på Jesus, plågas jag som av eld. Ja, om jag nu måste skryta, vill jag skryta över alla dessa händelser som visar min egen svaghet. Och Gud själv, som är Far till vår Herre Jesus och ska hyllas i evighet, kan intyga att jag inte har ljugit om något. Här är ännu ett exempel på vad jag har fått vara med om: När jag var i Damaskus lät kung Aretas landshövding sätta ut vakter vid stadsportarna för att arrestera mig. Men de troende firade ner mig i en korg från en öppning i stadsmuren, så att jag räddades undan landshövdingen. Att skryta så här känns helt fel, men jag måste ändå fortsätta. Och jag kommer nu till syner och sådant som Herren Jesus har avslöjat för mig. Det känns som sagt helt fel att skryta över detta, men låt mig i alla fall få säga så här mycket: För 14 år sedan fördes en viss person, som lever i gemenskap med Jesus Kristus, ända upp till Gud i himlen. Om det var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det. Jag vet i alla fall att han, där uppe i paradiset, fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår. Det enda jag vill vara stolt över är min egen svaghet och mitt beroende av Gud. Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det har verkligen inträffat. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig. Men för att jag inte ska bli mallig över allt det fantastiska Gud har avslöjat för mig, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är ett sändebud från Satan som ständigt förnedrar mig, för att jag inte ska bli mallig. Tre gånger har jag bett till Herren Jesus att denna tagg ska lämna mig ifred. Men Herren har svarat mig: "Min hjälp är allt du behöver. Ju svagare du är, desto mer kan min kraft verka." Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för på grund av den kan kraften från Kristus verka i mig. Jag är glad över att vara svag och beroende av Gud, och jag är glad över att få lida, över att bli förolämpad och förföljd och över att gå igenom svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark. Ni har tvingat mig att skryta och handla som en dåre, för egentligen borde ni själva ha försvarat mig. Ni vet ju mycket väl att jag inte på något vis är underlägsen dessa väldiga sändebud som kommer med falska budskap, även om jag i mig själv inte är någonting. När jag var hos er bevisade jag på alla sätt att jag är ett äkta sändebud åt Kristus, genom att om och om igen utföra de mest fantastiska under och tecken genom Guds kraft. Det enda jag inte gjorde hos er, och som jag brukar göra i andra församlingar, var att låta er försörja mig. Jag hoppas ni kan förlåta mig för det! Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag ha någon ersättning. Det är er kärlek jag vill ha, och inte era ägodelar. Ni är ju mina barn, eftersom jag förde er till tro. Och det är inte barnen som ska spara och snåla åt sina föräldrar, utan föräldrarna ska försörja sina barn. Jag är bara glad över att kunna ge mig själv och mina ägodelar till er för att kunna hjälpa er. Och jag hoppas att ni inte älskar mig mindre för att jag älskar er så mycket. Ni vet själva att ni inte behövde försörja mig när jag var hos er. Men vissa av er tycker att jag är så slug, så jag kanske har lurat er på något annat sätt? Jag kanske har låtit er försörja några av de medhjälpare jag skickade till er, så att ni ändå blev utnyttjade? Jag bad Titus att resa till er, och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Nej, det är omöjligt, för han och jag tänker och handlar på exakt samma sätt. Nu har ni kanske hela tiden tänkt, att jag har skrutit på det här viset för att försvara mig inför er. Men Gud kan intyga att jag som tjänare åt Kristus har gjort detta för att er tro ska kunna bli starkare, kära vänner. Jag är nämligen rädd för att jag ska finna församlingen i ett helt annat skick än jag önskar. Och då kommer jag också att säga er något helt annat än det ni önskar höra. Jag är rädd att jag ska finna att ni strider med varandra, att ni är fyllda av avundsjuka och ilska, att ni ägnar er åt intriger, skvaller och förtal, och att ni är högfärdiga och oeniga. Ja, jag är rädd att jag ska behöva skämmas över er inför Gud, och att jag ska bli tvungen att sörja över alla dem som fortfarande ägnar sig åt sexuell lössläppthet, omoral och hejdlösa orgier, trots att de nu tror på Kristus. Det här blir som sagt tredje gången jag kommer till er. Och det står i Skriften: "det krävs två eller tre vittnen för att saken ska avgöras rättvist.". Vid mitt andra besök varnade jag dem som hade syndat, och nu varnar jag dem igen när jag är frånvarande. Ja, jag varnar även er andra: när jag kommer till er, ska jag inte visa någon mildhet utan se till att de skyldiga får sitt straff. Ni vill ju ha bevis för att det är Kristus som talar genom mig, och det ska ni få nu. Ni kommer att märka att Kristus inte är svag mot er, utan att han visar sin kraft hos er. Det är sant att Kristus var svag när han dog på korset, men han blev levande igen genom Guds kraft. Genom min gemenskap med honom har också jag blivit svag och dött, men jag ska leva tillsammans med honom genom Guds kraft. Och det är den kraften ni ska få uppleva när jag kommer till er. Pröva er själva för att se om er tro verkligen är äkta. Gör ett test. Om ni inte kan märka att Jesus Kristus lever i er med sin kraft, då är er tro inte äkta. Men jag hoppas att ni i alla fall ska inse att kraften från Kristus finns i mig när jag kommer till er. Jag ber att ni ska ta avstånd från allt som är ont, men inte för att det ska visa sig att jag har kraft. Nej, jag ber att ni självmant ska börja göra det som är gott. Det spelar ingen roll om jag på grund av detta verkar kraftlös. Jag kan ju inte sätta mig emot att ni följer det sanna budskapet om Jesus. Gör ni det, kan jag bara uppmuntra er. Inget kan göra mig mer glad än att ni har en stark tro, och att jag får verka svag. Det är ju just det som är min bön, att ni ska få en alltmer mogen tro. Det är också därför jag skriver detta till er redan nu, så att jag ska slippa vara sträng mot er när jag kommer. Om jag slipper straffa er, kan jag ju istället använda den myndighet Herren Jesus har gett mig till att göra er tro ännu starkare. Och så till sist, kära syskon: Var glada! Rätta er efter mina förmaningar, så att ni får en alltmer mogen tro. Var eniga och lev i frid med varandra. Då ska Gud, han som ger kärlek och frid, vara med er. Ge varandra en hälsningskyss som tecken på att ni tillhör Herren. Alla de troende här hälsar till er. Med önskan om att Herren Jesus Kristus godhet ska följa er, att Gud ska ge er sin kärlek och att hans heliga Ande ska ge er gemenskap med varandra. Från Paulus, ett sändebud som inte har fått sitt uppdrag av någon människa, eller genom någon människa. Nej, jag har blivit utsänd av Jesus Kristus själv och av Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda. Jag och alla de troende här hälsar till församlingarna i provinsen Galatien. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Kristus dog för att ta straffet för våra synder och rädda oss från den här onda världen, precis som vår Gud och Far hade planerat. Äran tillhör Gud i all evighet. Ja, det är sant! Jag är förvånad över att ni så snart vänder er bort från Gud, som i sin godhet har inbjudit er att få evigt liv genom det som Kristus gjorde. Ni har börjat tro på ett annat budskap om räddning, trots att det inte finns något annat budskap som kan rädda er. Nej, det är bara några som vill ställa till med förvirring bland er genom att förvränga sanningen om Kristus. Men om någon försöker få er att tro på ett annat budskap än det vi har berättat för er, så ber jag att han ska drabbas av Guds dom, även om det skulle vara jag själv eller till och med en ängel från himlen som kom med det nya budskapet. Ja, jag upprepar det jag redan tidigare har sagt: om någon försöker få er att tro på ett annat budskap än det ni redan har tagit emot, så ska han drabbas av Guds dom. Som ni förstår säger jag inte detta för att hålla mig väl med människor, utan för att bli godkänd av Gud. Jag struntar i vad människor tänker, för om jag fortfarande försökte hålla mig väl med människor skulle jag inte kunna tjäna Kristus. Kära syskon, jag försäkrar er att det glada budskapet om Jesus som jag sprider inte är någon lära som människor har tänkt ut. Jag har inte heller fått budskapet genom någon människa, utan genom att Jesus Kristus själv avslöjade det för mig. Ingen annan har undervisat mig. Ni vet ju hurdan jag var förut, när jag var en övertygad anhängare av den judiska religionen. Jag förföljde alla som tillhörde Guds församling och gjorde allt för att utrota dem. Jag var en av de mest fanatiska judarna i min egen ålder och var extremt noga med att följa alla de traditioner vi ärvt av förfäderna. Men något hände! Redan innan jag föddes hade Gud bestämt att jag skulle tjäna honom, och han gav mig sedan förmånen att få bli hans sändebud. Han lät en dag sin Son Jesus visa sig för mig, för att jag skulle sprida budskapet om honom till icke-judiska folk. Och när detta hände sökte jag inte upp någon människa för att fråga om råd. Jag reste inte till Jerusalem för att leta upp de män som tidigare hade blivit utsedda till Jesus sändebud. Nej, jag begav mig istället direkt till Arabien, och återvände sedan till staden Damaskus. Det dröjde hela tre år innan jag reste till Jerusalem för att besöka Petrus, och jag stannade då hos honom i två veckor. Det enda sändebud jag träffade, förutom Petrus, var Jakob, Herren Jesus egen bror. Och vad jag skriver här är sant. Gud själv kan intyga att jag inte ljuger för er. Efter besöket i Jerusalem fortsatte jag sedan norrut till provinserna Syrien och Kilikien. Jag träffade aldrig de andra troende i Judeen. Det enda de hade hört var ett rykte som sa: "han som förut förföljde oss sprider nu själv budskapet om Jesus och övertygar andra om den tro han ville utrota." Och de hyllade Gud för min skull. Efter 14 år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss. Den gången reste jag dit därför att Gud hade visat mig att jag skulle göra det. Och vid ett särskilt möte träffade jag församlingens ledare och berättade för dem om innehållet i det glada budskap jag sprider till icke-judiska folk. Jag ville att de skulle godkänna min undervisning, så att jag inte hade arbetat, eller fortsatte att arbeta, i onödan bland dessa folk. Och de accepterade min undervisning. De krävde inte ens att min icke-judiska reskamrat Titus skulle omskäras. Just frågan om omskärelse av icke-judiska män var en av de saker vi diskuterade. Några falska troende hade nämligen lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet Jesus Kristus har gett alla som lever i gemenskap med honom. Dessa män ville göra oss till slavar under judiska regler och lagar. Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus. Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning. Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna. Samma Gud som hade gett Petrus kraft att vara hans sändebud bland judarna, hade ju gett mig kraft att arbeta bland icke-judiska folk. Så när församlingens främsta ledare, Jakob, Petrus och Johannes, förstod vilket uppdrag Gud i sin godhet hade gett mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle fortsätta att arbeta bland icke-judiska folk, medan de själva skulle arbeta bland judarna. Det enda de bad oss om var att vi skulle hjälpa de fattiga bland de troende i Jerusalem, och det har jag verkligen försökt göra sedan dess. Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att anklaga honom helt öppet, eftersom han handlade alldeles fel. När han först kom till oss brukade han äta tillsammans med de troende som inte var judar, men när några andra troende kom från Jakob och församlingen i Jerusalem, vågade han inte längre äta tillsammans med icke-judar. Han var rädd för att bli ovän med den grupp som krävde att alla troende män som inte var judar måste omskäras. De andra troende judarna betedde sig på samma fega sätt, och till och med Barnabas drogs med i detta. Men när jag såg att de handlade tvärtemot det sanna budskapet om Jesus, då sa jag till Petrus inför alla de troende: "Du är född jude, men följer sedan länge icke-judiska traditioner istället för judiska. Varför vill du då plötsligt tvinga icke-judarna att följa judiska traditioner? Du och jag föddes som judar. Vi är inte några 'syndare' som inte känner till Moses lag. Men vi insåg att man blir skuldfri inför Gud genom att tro på Jesus Kristus, och inte genom att lyda lagen. Därför började vi själva tro på Kristus, så att vi skulle bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus och inte på grund av att vi lytt lagen. Ingen kan ju någonsin bli skuldfri inför Gud genom att lyda lagen. Vi som ville bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus, blev alltså i judarnas ögon lika dessa 'syndare' som inte känner till Moses lag. Men betyder det att Kristus har fått oss att synda? Nej, naturligtvis inte! Om jag däremot bygger upp det jag har rivit ner, och än en gång försöker bli skuldfri genom att lyda lagen, då blir jag en verklig syndare. Det är ju lagen som får mig att synda, och därför har jag övergett lagen, eftersom den ändå inte kunde rädda mig. Ja, jag dog bort från lagen för att leva för Gud, när jag lät mitt gamla jag spikas fast på korset tillsammans med Kristus. Och nu lever jag, även om mitt gamla jag är dött, för Kristus lever i mig. Så länge jag lever här på jorden, lever jag alltså genom min tro på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för att ta straffet för mina synder. Jag tillhör inte dem som anser att den nåd Gud visade oss var meningslös. Om vi hade kunnat lyda hela Moses lag, och genom detta blivit skuldfria inför Gud, då hade ju inte Kristus behövt dö." Vilka dårar ni är, ni galater! Vem är det som har förhäxat er så? Jag har ju så noga undervisat er om varför Jesus Kristus måste dö på korset. Låt mig ställa en enda fråga till er: var det för att ni hade lyckats hålla hela Moses lag som ni fick ta emot Guds Ande, eller var det för att ni trodde på budskapet ni fick höra? Har ni helt tappat förståndet? Guds Ande gav er ju det nya livet som en gåva, varför vill ni då försöka vinna det genom mänskliga ansträngningar? Ni som har fått lida så mycket för er tro. Inte var det väl i onödan? Tänker ni verkligen kasta bort alltihop? Jag frågar igen: När Gud ger er sin Ande och utför under ibland er, är det för att ni har lyckats hålla hela Moses lag eller för att ni tror på budskapet ni har fått höra? Tänk på hur det var med Abraham: "Han trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom." Ni måste alltså förstå, att det är de som tror som är Abrahams verkliga barn. Gud har ju hela tiden förutsagt i Skriften att han en dag skulle göra människor från alla folk skuldfria inför honom, genom deras tro. Därför lät han Abraham få reda på dessa glada nyheter redan i förväg. Han sa: "Genom dig ska världens alla folk få del av mitt goda." Därför får alla som tror på Kristus del av allt Guds goda, precis som Abraham fick del av hans goda när han trodde. Men de som litar på att de blir skuldfria inför Gud genom att försöka lyda hela Moses lag, de ska drabbas av Guds dom. Det står ju i Skriften: "Den som inte håller alla de bud som är skrivna i Guds lag, han ska drabbas av Guds dom." Och att ingen människa kan bli skuldfri inför Gud genom att försöka hålla lagen, det är helt klart, eftersom det också står i Skriften: "Den som tror blir skuldfri inför Gud och får leva." Lagen bygger inte på tro, utan på att man håller alla buden. Det står ju i Skriften: "Den människa som håller alla bud ska få liv genom lagen." Men Kristus har köpt oss fria från den dom som drabbar alla som inte håller hela lagen. Det gjorde han genom att själv ta på sig vårt straff. När han dog på korset, drabbades han av Guds dom. Det står ju i Skriften: "Den som är upphängd på trä är drabbad av Guds dom." Och genom det som Jesus Kristus gjorde för oss, skulle alla folk få del av det goda som Gud lovade Abraham. När vi tror på Kristus får vi därför del av Guds Ande, precis som Gud lovade för länge sedan. Kära syskon, låt mig försöka förklara med ett exempel från vardagslivet: om en människa skriver ett testamente, kan ingen sedan ändra eller lägga till något när testamentet väl har börjat gälla. På samma sätt är det med det löfte Gud gav Abraham och hans avkomma. Lägg märke till att det inte står "hans avkomlingar", som det skulle ha gjort om det gällde många. Nej, "hans avkomma" syftade på en enda person, och det var Kristus. Vad jag vill säga är alltså detta: Guds testamente, det löfte han gav Abraham, kan inte ändras eller ogiltigförklaras av Moses lag, som han gav till Israels folk 430 år senare. Om man kunde få del av det arv Gud lovade Abraham genom att försöka lyda hela Moses lag, då skulle det ju inte längre vara på grund av löftet som man fick arvet. Men nu har Gud bestämt att arvet till Abraham skulle vara en fri gåva, som man får på grund av Guds löfte. Vad var det då för nytta med Moses lag? Jo, den var ett tillägg som skulle visa människorna att de inte följer Guds vilja. Och lagen skulle gälla tills Kristus kom, han som var "avkomman" och hade fått Guds löfte. Det fanns också en annan skillnad mellan lagen och löftet. Moses lag var ett förbund som ingicks mellan Gud och hela Israels folk, och därför behövdes det en förmedlare. Moses fick ta emot lagen från änglar och gav den sedan till folket. Men när Gud gav sitt löfte till Abraham, gjorde han det ensam. Finns det då en konflikt mellan Guds lag och Guds löften? Nej, naturligtvis inte! Om vi hade kunnat få evigt liv genom att följa Moses lag, då hade den verkligen varit vägen till att bli skuldfri inför Gud. Men Gud har förklarat i Skriften att vi allihop är fångar under synden. Därför finns det bara ett sätt att få del av det arv som Gud har lovat oss, och det är genom att tro på Jesus Kristus. Innan vi hade fått möjligheten att tro, vakade Moses lag över oss och höll oss fångna. Ja, den vakade över oss ända till den dag vi började tro på Kristus. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Moses lag tog hand om oss och vägledde oss, tills Kristus kom och vi kunde bli skuldfria inför Gud genom vår tro på honom. Och nu när vi har fått möjligheten att tro på Kristus, behöver vi inte längre några lagar som tar hand om oss. Alla ni som tror på Jesus Kristus och lever i gemenskap med honom är Guds barn. Om ni är döpta in i gemenskapen med Kristus, har ni ju blivit lika Kristus själv. Därför spelar det inte längre någon roll om ni är judar eller icke-judar, slavar eller fria, män eller kvinnor. Alla som lever i gemenskap med Jesus Kristus är också fullständigt förenade med varandra. Men om ni tillhör Kristus, då är ni ju också Abrahams avkomma och får ärva allt det goda som Gud lovade honom. Låt mig förklara genom ett exempel: om någon ska ärva sin fars förmögenhet den dag han blir myndig, är det innan myndighetsdagen ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända tills han når den ålder hans far har bestämt. Så var det också för oss innan Kristus kom. Vi var slavar under den här världens onda makter. Men när den tid hade kommit som Gud bestämt, sände han sin Son. Han föddes av en kvinna, och var själv tvungen att lyda Moses lag. Sonen kom för att köpa oss fria från vårt slaveri under Moses lag, så att vi kunde bli Guds egna barn. Och eftersom vi som tror nu är Guds barn, har han gett oss sin Sons Ande, som inom oss ropar till Gud: "Pappa, min Far". Den som har Guds Ande är alltså inte längre slav, utan Guds barn. Och som Guds barn ska vi också få ärva allt det goda som finns hos honom. Innan ni galater kände Gud, var ni slavar under makter som ni trodde var gudar. Hur kan ni då när ni har lärt känna Gud, eller rättare sagt, sedan Gud har lärt känna er, vilja vända tillbaka och bli slavar igen under den här världens svaga och ynkliga makter? Ni försöker ju tillfredsställa Gud genom att följa en massa regler om olika dagar och månader och högtider och år. Jag är orolig för er. Har mitt arbete bland er varit bortkastat? Kom ihåg hur det var när jag först kom till er, då behandlade ni mig aldrig illa. Ni vet att det var på grund av sjukdom jag första gången kom till er stad och fick berätta det glada budskapet om Jesus. Men trots att min kroppsliga svaghet kunde ha frestat er att se ner på mig, hånade ni mig inte eller stötte bort mig. Nej, ni välkomnade mig som om jag hade varit en ängel från Gud, eller till och med Jesus Kristus själv. Ni var så lyckliga och glada. Men var är er glädje nu? Jag vet ju att ni på den tiden skulle ha gjort vad som helst för mig. Ni skulle ha rivit ut era ögon och gett dem till mig om det hade varit möjligt. Men nu verkar jag ha blivit er fiende, eftersom jag säger er sanningen! Dessa människor som sprider falska budskap, gör det inte för ert bästa. De försöker bara få er bort från mig, så att ni ska bli hängivna dem istället. Och visst är hängivenhet bra, bara den gäller en god sak, så var hängivna det goda budskapet även när jag inte är hos er. Men, mina kära barn, det ser ut som om jag än en gång måste gå igenom den smärtsamma processen att föda er fram till ett liv i gemenskap med Kristus. Jag önskar att jag var hos er nu, så att jag kunde tala på ett sätt som nådde in i era hjärtan. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med er. Lyssna på mig, ni som vill lyda Moses lag. Vet ni egentligen vad Mose har skrivit? Det står ju att Abraham hade två söner, en med sin slavkvinna Hagar och en med sin fru Sara, som var en fri kvinna. Slavkvinnans son föddes enligt naturens lagar, men den fria kvinnans son föddes som ett resultat av Guds löfte. Men berättelsen om de här två kvinnorna har en djupare mening. De representerar två olika förbund som Gud har ingått med människorna. Det första förbundet är det som ingicks på berget Sinai, där Gud gav Israels folk sin lag, och det representeras av slavkvinnan Hagar. Alla som föds inom det förbundet blir slavar. Detta berg, Sinai i Arabien, är en symbol för det nuvarande Jerusalem, centrum och huvudstad för alla judar som lever i slaveri under Moses lag. Men Sara, den fria kvinnan, representerar ett annat förbund. Hon är en symbol för det nya Jerusalem, det som finns i himlen. Och alla vi som tillhör Kristus lever i frihet och har Sara till mor, hon som förut inte kunde få barn. Det är därför det står i Skriften: "Var glad, du kvinna som inte kan få barn. Jubla av glädje, du som aldrig har känt några värkar och fött fram ett barn. Den övergivna frun får många barn, fler än den kvinna som har en man." Ni, kära syskon, är alltså de barn som Gud lovade Abraham, precis som Isak var det. Och därför blir vi förföljda idag, på samma sätt som Isak blev: han var född på ett övernaturligt sätt och förföljdes av slavkvinnans son, och vi är födda av Guds Ande och förföljs av dem som är slavar under Moses lag. Vad finns det då för lösning i Skriften på detta problem? Jo, det står: "Driv bort slavkvinnan och hennes son, för slavkvinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med den fria kvinnans son." Alltså, mina kära syskon, är vi inte födda till att leva i slaveri, utan till att leva i frihet. Kristus har befriat oss från vårt slaveri, så att vi för all framtid kan leva i frihet. Håll därför fast vid er tro, och låt ingen tvinga er att bli slavar under Moses lag. Lyssna på mig, Paulus, för jag vet vad jag talar om: om ni troende män låter omskära er för att bli skuldfria inför Gud, så har ni ingen nytta av att Kristus dog för att ta ert straff. Ja, jag säger det en gång till: den man som försöker bli skuldfri inför Gud genom att låta omskära sig och bli som judarna, han måste också lyda alla de andra buden i Moses lag. Men om ni vill bli skuldfria inför Gud genom att lyda Moses lag, då har ni inte längre någon gemenskap med Kristus. Ni har tackat nej till det erbjudande om förlåtelse som Gud i sin godhet gav er. Hans Ande har ju gett oss det säkra hoppet att vi en dag ska stå skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus. När vi lever i gemenskap med Kristus spelar det därför ingen roll för en man om han är omskuren eller ej. Det enda som betyder något är tron på Kristus som får oss att älska våra medmänniskor. Ni började med att följa det sanna budskapet om Jesus Kristus och sprang i god fart mot målet. Vem är det nu som har ställt sig i vägen så att ni inte längre följer det sanna budskapet? Det är i alla fall inte Gud, han som inbjöd er att få tillhöra honom. Se upp med denna falska undervisning, för den sprider sig som jästen i en deg. Jag litar på att Herren Jesus ska få er att tänka på samma sätt som jag när det gäller dessa saker. Men den som försöker lura er bort från det sanna budskapet, han ska drabbas av Gud dom, vem det än är. En del människor påstår, kära syskon, att jag uppmanar alla troende män att låta omskära sig och bli som judarna. Men om jag fortfarande höll fast vid denna judiska ceremoni, varför skulle jag då hela tiden vara förföljd? Då behövde ju inte judarna reta sig på budskapet om att Kristus dog på korset för vår skull. Nej, jag önskar att de som ställer till med oro bland er, skulle skära av sig så mycket att de blev kastrerade. Kära syskon, ni är inbjudna till att leva i frihet och slipper att följa Moses lag. Men utnyttja inte friheten till att följa er gamla mänskliga natur, utan hjälp varandra och visa varandra kärlek. Ni måste nämligen följa det bud som sammanfattar lagen: "Du ska älska din medmänniska som dig själv." Men om ni istället sårar och gör varandra illa, då är risken stor att ni skadar varandras tro. Jag uppmanar er därför att låta Guds Ande leda er, så att ni inte ger efter för de begär som finns i er mänskliga natur. Er mänskliga natur vill ju få er att göra det som är ont, medan Guds Ande vill få er att göra det som är gott. Det är en strid som ständigt pågår inom er, och som hindrar er att göra det ni vill. Men om Guds Ande får leda er, är ni inte längre slavar under den syndens lag som finns i er gamla natur. Vad resultatet blir om man låter den mänskliga naturen styra, det vet vi alla: sexuell lössläppthet, omoral och hejdlösa orgier, avgudadyrkan, magi och ockultism, hat och fiendskap, avundsjuka och vredesutbrott, egoism, oenighet och intriger, falska läror, maktkamp, fylleri, vilda fester och mycket annat. Låt mig varna er än en gång: den som lever på ett sådant sätt får inte tillhöra Guds eget folk. Men när Guds Ande får leda oss, får det till resultat att vi älskar våra medmänniskor, att vi fylls av glädje och frid och tålamod, att vi blir vänliga och goda mot varandra, att vi blir pålitliga, att vi behandlar andra med mildhet och visar självbehärskning. Och det är just detta som är sammanfattningen av Moses lag. De som tillhör Jesus Kristus har spikat fast sitt gamla jag, med alla dess begär och onda lustar, på Kristus kors. Och om Guds Ande har gett oss liv, ska vi också låta Guds Ande leda oss. Se till att ni aldrig är malliga eller avundsjuka, och att ni inte utmanar varandra. Kära syskon, om någon ändå syndar mot Gud, så ska ni som leds av Guds Ande hjälpa den personen att få ett gott förhållande till Gud. Men gör det utan att framhäva er själva, och se till så att ni inte själva faller för samma frestelse. Stötta andra på de områden där de är svaga, för då lyder ni den kärlekens lag som Kristus har gett oss. Den som inbillar sig att han är bättre än andra, trots att han själv har en massa svagheter, han lurar bara sig själv. Var och en måste utvärdera sina egna handlingar, och inte jämföra sig med andra. Var inte stolta över er själva, bara för att andra kanske är sämre. Var och en är ansvarig för sina egna handlingar inför Gud. Men den som blir undervisad om Guds budskap har ansvar att dela med sig av vad han har till den som undervisar. Bedra inte er själva! Det går inte att lura Gud. Det man sår får man också skörda. Om vi låter den mänskliga naturen styra vårt handlande, får vi till slut skörda evig undergång. Men om vi låter Guds Ande styra vårt handlande, ska Anden en dag låta oss få skörda evigt liv. Låt oss inte tröttna på att göra det som är gott, för bara vi inte ger upp ska vi få njuta av det eviga livet när den tid kommer som Gud har bestämt. Ta därför vara på varje tillfälle att göra gott mot andra människor, och särskilt mot dem som tror på Kristus. För att riktigt understryka vad jag vill ha sagt, skriver jag här själv med stora bokstäver: De människor som försöker tvinga er troende män att låta omskära er, gör det bara för att hålla sig väl med judarna. De vill inte bli förföljda för sin tro på att Kristus dog på korset. Men dessa som påstår att alla troende män måste omskäras lyder inte själva hela Moses lag. De vill bara att ni ska låta omskära er, så att de kan skryta över att ha gjort er till judar. Men det enda jag vill skryta över är att vår Herre Jesus Kristus dog på korset för vår skull. På grund av hans död har den här onda världen inte längre någon makt över mig, eftersom mitt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom. Så om en troende man är omskuren eller ej spelar absolut ingen roll. Det handlar istället om att Kristus måste förvandla hela människan och göra henne till en ny skapelse. Jag ber att Gud ska ha omsorg om er som vill leva efter denna princip och fylla er med sin frid, för ni är Guds eget folk, det verkliga Israel. Ge mig nu inte mer bekymmer när det gäller den här frågan, för det är jag som har fått lida för Jesus och tillhör honom, inte dessa män som vill förvirra er. Med önskan om att vår Herre Jesus Kristus i sin godhet och kärlek ska skydda er, kära syskon. Ja, det är min bön! Från Paulus, som genom Guds vilja är sändebud åt Jesus Kristus. Till alla dem i Efesos som tillhör Gud och troget lever i gemenskap med Kristus. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Låt oss hylla Gud, han som är Far till vår Herre Jesus Kristus. Gud har ju genom sin Ande gett oss allt sitt goda på grund av vår gemenskap med Kristus. Redan innan världen skapades, hade ju Gud i sin kärlek bestämt, att den som lever i gemenskap med hans Son får tillhöra honom och en dag stå inför honom utan skuld. Hans plan var hela tiden att vi skulle bli hans barn genom det som Jesus Kristus skulle göra för oss. Ja, detta var hans vilja, och han gladde sig åt den dag det skulle ske! Så låt oss hylla Gud för den fantastiska nåd han har visat oss därför att vi tillhör hans älskade Son. Ja, han visade oss en oändlig nåd när han lät Sonen offra sitt blod, för genom detta har vi köpts fria från vårt slaveri och har fått förlåtelse för våra synder. I sin överflödande godhet gav Gud oss dessutom vishet och förstånd. Han avslöjade nämligen sin hemliga plan för oss ‑ den plan som han hade gjort upp redan i tidens början. Den gick ut på att Gud, när den rätta tiden hade kommit, skulle låta Kristus bli härskare över hela skapelsen ‑ över allting som finns både i himlen och på jorden. Och eftersom vi nu lever i gemenskap med Kristus, ska vi också få ärva allt det goda som finns hos Gud. Detta enligt den plan som han gjorde upp, för när Gud tänker ut något blir det alltid som han vill. Och hans syfte med allt detta var att vi judar, som var de första att börja hoppas på Kristus, skulle hylla och ära Gud. Men nu har också ni icke-judar fått höra budskapet om Jesus, det sanna budskap som kan rädda er. Och eftersom ni tror på Kristus och lever i gemenskap med honom, har Gud också gett er sin heliga Ande som ett tecken på att ni tillhör honom, precis som han lovade för länge sedan. Guds Ande är garantin för att Gud verkligen ska låta oss ärva allt det goda som finns hos honom, den dag han befriar oss som är hans eget folk. Och detta är ännu ett skäl till att hylla och ära Gud. Ända sedan jag fick höra om er tro på Herren Jesus och om den kärlek ni visar alla de troende, har jag ständigt tackat Gud när jag har bett för er. Jag ber att Gud, vår Herre Jesus Kristus mäktiga och underbara Far, ska låta sin Ande ge er vishet och förstånd, så att ni för varje dag lär känna Gud bättre. Jag ber också att ni ska inse vilken underbar framtid Gud har erbjudit oss. Han har nämligen bestämt att vi som tillhör honom ska få ärva alla de stora och härliga rikedomar som finns hos honom. Och jag ber att ni ska förstå hur otroligt stark den kraft är som han låter verka i oss. Det är samma mäktiga kraft som han lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen för att han skulle regera med honom. Och Kristus regerar nu över alla härskare och makter och krafter och väldiga änglar. Ja, han står över allting som finns både i den här världen och i den kommande. Gud har gett Kristus makt över allting. Och han som har fått makten över hela universum har också blivit ledare och huvud för församlingen. Församlingen är hans kropp, och genom den är Kristus fullständigt närvarande bland människorna, han som uppfyller hela himlen och jorden. Det fanns en tid då ni var andligt döda på grund av er olydnad och era synder. Ni levde precis som alla andra här i världen. Ni syndade och följde Satan, de onda andarnas härskare. Han är den andemakt som nu verkar i de människor som vägrar att lyda Gud. På det sättet levde vi allihop förut. Vi följde våra mänskliga impulser och lät kroppens begär och våra egna tankar styra oss. Ja, på grund av vår mänskliga natur var vi på väg att drabbas av Guds dom precis som alla andra. Men vår kärleksfulla Gud visade sitt stora medlidande med oss. Trots att vi var andligt döda på grund av vår olydnad, älskade han oss så mycket, att han gjorde oss levande tillsammans med Kristus. Ja, det är endast på grund av att Gud visade oss nåd som vi är räddade. Han har uppväckt oss från de döda tillsammans med Kristus och har gett oss en plats i himlen, eftersom vi lever i gemenskap med Jesus Kristus. Och på grund av denna gemenskap vill Gud också i all evighet visa oss sin oändligt stora kärlek och godhet. Ni är alltså räddade därför att Gud i sin godhet förlät er på grund av er tro på Kristus. Räddningen är en gåva från Gud och har inget med er själva att göra. Den är inte en belöning för goda gärningar, och därför kan heller ingen skryta över sin räddning. Det är Gud själv som har gjort oss till det vi är. Genom vår gemenskap med Jesus Kristus har han förvandlat oss till nya människor, som är beredda att göra de goda gärningar Gud från början planerade att vi som tillhör honom skulle göra. Kom därför ihåg vilken hopplös situation ni befann er i, innan ni lärde känna Kristus. Eftersom ni tillhörde icke-judiska folk, kallade judarna er för "de som inte är omskurna". Judarna var stolta över sin ceremoni med att omskära alla pojkar, även om denna ceremoni aldrig kunde förvandla någons hjärta. På den tiden tillhörde ni inte Guds eget folk. Det förbund Gud hade ingått med Israels folk gällde inte er, och ni hade ingen del i de löften han hade gett dem. Nej, ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen. Men nu får ni, som en gång var långt borta från Gud, tillhöra hans eget folk tack vare er gemenskap med Jesus Kristus, som offrade sitt blod för er. Kristus har nämligen stiftat fred mellan judar och icke-judar, genom att göra oss till ett enda folk. Genom att dö för oss, rev han ner den mur av fiendskap som reste sig mellan oss. Ja, han dog för oss på korset och tog vårt straff, och genom detta blev Moses lag med alla sina bud och föreskrifter inte längre vägen till räddning. Hans mål var att stifta fred mellan judar och icke-judar genom att förena dem med sig själv och skapa en ny människa, en ny kropp, som är hans församling. Och när vi nu är delar i samma kropp, har fiendskapen mellan oss försvunnit, eftersom vi alla är försonade med Gud och är hans vänner. Kristus kom med det glada budskapet om fred för er som var långt borta från Gud, och fred för oss som är judar och kände till Gud. Och nu kan vi alla, både judar och icke-judar, komma inför Gud, vår Far, med hjälp av en och samma Ande, på grund av det som Kristus har gjort för oss. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar. Nej, ni får vara Guds eget folk tillsammans med alla som tillhör Gud. Ni är medlemmar i Guds stora familj. Tillsammans är vi, bildligt talat, ett hus som är byggt på en grund, och den grunden är undervisningen från Jesus sändebud, och budskapen som profeterna framfört från Gud. Och huset hålls upp av Jesus Kristus själv. Det är Kristus som fogar samman hela huset, så att det byggs upp till ett heligt tempel åt Herren Gud, och byggstenarna är alla vi som lever i gemenskap med Herren. Ja, genom det som Jesus gjorde kan också ni bli en del av denna byggnad där Guds Ande bor. Därför ber jag ständigt för er, jag, Paulus, som tjänar Kristus och sitter i fängelse på grund av mitt uppdrag till er icke-judar. Ni har säkert redan hört hur Gud gav mig uppdraget att berätta om den godhet han nu vill visa mot alla folk. Gud avslöjade denna hemlighet för mig genom att visa den plan som jag nämnde om tidigare. Och om ni läser det jag har skrivit, kommer ni att förstå att jag känner till Guds hemliga plan, som Kristus nu har genomfört. Gud avslöjade aldrig sin plan för tidigare generationer, men nu har han genom sin Ande visat den för sina egna sändebud och profeter, dessa som framför hans budskap. Och detta är hemligheten: De icke-judiska folken har samma rätt som judarna att en dag få ärva allt det goda som finns hos Gud. Alla som tror på det glada budskapet om Jesus och lever i gemenskap med honom, tillhör ju samma kropp, det vill säga församlingen, och har del i de löften Gud gav judarna. Det var detta glada budskap Gud i sin godhet gav mig i uppdrag att föra vidare, då han på ett så mäktigt sätt förvandlade mitt liv. Ja, tänk att Gud ville använda mig, jag som var den största syndaren av alla dem som nu tillhör Gud. Men han gav mig förmånen att få gå till icke-judiska folk och sprida det glada budskapet om alla de ofattbara rikedomar som finns hos Kristus. Jag skulle avslöja Guds hemliga plan för alla människor, den plan som har varit gömd hos Gud ända sedan han skapade världen. Och syftet med detta var att änglavärldens härskare och makter, när de nu ser församlingen, skulle förstå på hur många olika sätt Guds vishet kan uttryckas. Ja, detta har varit Guds plan ända från tidens början, och den förverkligades genom det som Jesus Kristus, vår Herre, gjorde för oss. Den som tror på Kristus och lever i gemenskap med honom kan utan rädsla komma inför Gud och vara säker på att bli välkomnad. Var därför inte ledsna över det jag måste gå igenom för er skull, för mitt lidande leder till att ni en dag får dela Guds härlighet. När jag tänker på denna fantastiska plan, faller jag ner och tillber Gud, vår Far, han som är Far och Skapare till allt i himlen och på jorden. Och jag ber att Gud, han som är så rik på härlighet, ska låta sin Ande ge er kraft och inre styrka. Ja, jag ber att ni ska tro på Kristus av hela ert hjärta. Håll fast vid den kärlek han har visat er och hämta er kraft från den. Då ska ni tillsammans med alla dem som tillhör Gud förstå den oändliga kärlek som finns hos Kristus ‑ hur vid och bred och djup och hög den är. Ja, ni ska lära känna hans kärlek, som är större än vi någonsin kan förstå. Och genom detta ska ni bli mer och mer lika Gud. Låt oss därför ära Gud, som verkar i oss med sin kraft och kan göra långt mer än vi någonsin kan be om eller tänka oss. Ja, han ska bli ärad av församlingen i alla generationer i all evighet på grund av det Jesus Kristus gjorde för oss. Därför vill jag, som sitter fängslad för att ha spridit budskapet om Herren Jesus, nu uppmana er att leva på ett sätt som är värdigt dem som är inbjudna att tillhöra Gud. Erkänn ert behov av varandra, och behandla varandra med mildhet och tålamod. Älska varandra och ha överseende med varandras brister. Se till att leva i frid med varandra, så att ni kan behålla den enhet som Guds Ande har gett er. Vi är ju alla delar av samma kropp, vi har fått samma Ande, och har alla blivit erbjudna samma hopp om att till slut räddas för evigt. Det finns bara en Herre, en tro och ett dop. Och det finns bara en Gud, som är Far till oss alla, står över oss alla, verkar genom oss alla och bor i oss alla. Men Kristus har i sin godhet också gett var och en av oss förmågan att utföra vissa uppgifter. Därför står det i Skriften: "Han steg upp i höjden, han tog fångar, och han gav människorna gåvor." Lägg märke till att det står "han steg upp". Det måste ju betyda att han först hade kommit hit ner till jorden. Och han som kom hit ner är också den som steg upp till Gud i himlen för att fylla hela universum med sin närvaro. Och detta är de förmågor och gåvor han gav oss: Några blev sändebud som skulle grunda församlingar på nya platser, andra blev profeter som fick förmågan att framföra budskap från Gud, några skulle sprida de glada nyheterna om Jesus och andra skulle bli ledare för församlingen och kunna undervisa den. Dessa människors ansvar är att utrusta de troende, så att de i sin tur kan tjäna Kristus och bygga upp hans kropp, som är församlingen. Och målet är att vi alla ska vara eniga i vår tro och i vår kunskap om Guds Son, så att vi blir fullvuxna och helt lika Kristus i vår tillit till Gud. Då kommer vi inte längre att vara barnsliga och omogna och ständigt ändra oss när det gäller vår tro. Ingen kommer längre att kunna lura oss genom falsk undervisning och påhittade lögner som låter som sanning. Nej, då kommer vi att hålla fast vid det sanna budskapet om Jesus Kristus, och fyllas av kärlek. Ja, för varje dag kommer vi att bli mer och mer lika Kristus, han som är ledare och huvud för sin kropp, det vill säga församlingen. Det är han som fogar samman hela kroppen och håller ihop den med hjälp av de leder den har. Och genom att varje del i kroppen utför den uppgift han har gett den, växer hela kroppen och byggs upp till en enhet där alla älskar varandra. På Herren Jesus uppdrag vill jag därför uppmana er: Lev inte längre som de människor som inte känner Gud. Deras tankar är förvirrade, och deras sinnen är fyllda av andligt mörker. De har ingen del i det liv som Gud ger, för de vet inget om Gud, och vill inte heller veta något. Utan att skämmas kastar de sig ut i ett vilt och omoraliskt liv, och kan inte få nog av alla slags skamliga handlingar. Men ni som har lärt känna Jesus Kristus har fått lära er att leva på ett annat sätt. Ni har fått höra budskapet om honom, och har genom detta fått reda på vad gemenskapen med Kristus betyder för er. Därför måste ni sluta leva som ni gjorde förut. Ni måste kasta av er ert gamla jag som om det var smutsiga kläder. Ert gamla jag var ju dömt till evig undergång och fyllt av begär som lockade er att synda. Ni måste ha ett nytt sätt att tänka, och ett nytt förhållande till Gud. Ni ska ta på er nya rena kläder, en ny mänsklig natur, som är skapad till att likna Gud. Och då kommer ni att göra det som är rätt och leva helt för Gud, precis som det sanna budskapet lär er. Ljug därför inte längre, utan var ärliga mot varandra. Vi hör ju ihop, som delar i samma kropp. Om ni blir arga på varandra, så akta er för att synda. Se till att ni försonas och bli vänner innan dagens slut. Låt inte djävulen få en chans att fresta er att synda. Den som är tjuv, måste sluta att stjäla och istället börja arbeta och göra rätt för sig. Då kan han också dela med sig till människor i nöd. Tala aldrig på ett sådant sätt att ni sårar och gör andra illa, utan försök istället att uppmuntra andra och stärka deras tro där det behövs, så att de som lyssnar får nytta av det ni säger. Gör inte Guds heliga Ande ledsen genom ert sätt att handla. Kom ihåg att han är tecknet på att ni tillhör Gud och en dag ska bli befriade för evigt. Lägg av med all bitterhet, ilska och alla vredesutbrott. Sluta att förolämpa varandra och såra varandra med hårda ord. Var inte elaka, utan se till att ni är goda och kärleksfulla mot varandra. Förlåt varandra, precis som Gud har förlåtit er på grund av det som Kristus har gjort. Handla alltså på samma sätt som Gud och förlåt varandra, eftersom ni är hans älskade barn. Älska varandra och låt Kristus vara er förebild. Han älskade oss ju så mycket att han gav sitt eget liv för att befria oss från synden. Och denna gåva var ett offer som gladde Gud. Bland er får det aldrig förekomma sexuell lössläppthet och annan omoral eller girighet. Tänk på att ni tillhör Gud! Snuskiga historier, dumt prat och elaka skämt passar inte bland er. Tacka istället Gud tillsammans. Ni måste ha klart för er en sak: ingen som ägnar sig åt sexuell lössläppthet och annan omoral eller girighet får tillhöra Kristus eller Guds eget folk, för allt detta är att tillbe avgudar. Låt er inte luras av dem som säger att dessa handlingar inte är synd, för Gud kommer att döma alla som inte lyder honom. Delta aldrig i det som dessa människor ägnar sig åt. Förut levde ni i andligt mörker, men nu lever ni i ljuset, i gemenskap med Herren Jesus. Låt därför era liv visa att ni tillhör ljuset. Om ljuset får förvandla er, kommer ni att göra det som är gott och enligt Guds vilja, och hålla er till sanningen. Fråga er alltid vad Gud vill att ni ska göra. De människor som lever i andligt mörker, gör det som är ont. Ha därför inget med deras onda och meningslösa handlingar att göra, utan avslöja dem istället. Vad dessa människor har för sig i hemlighet, är så avskyvärt att man inte ens kan tala om det. Men när ljuset får lysa på det, avslöjas synden, för ljuset avslöjar allt. Det är därför vi brukar säga: "Vakna, du som sover, stå upp från de döda, så ska Kristus låta dig leva i ljuset." Var alltså noga med hur ni lever. Lev inte som dårar, utan som visa människor. Ta vara på de möjligheter ni har att göra gott, för den tid vi lever i är ond. Handla inte tanklöst, utan försök att förstå vad Herren Jesus vill. Drick er inte fulla på alkohol, för det leder till ett vilt och omoraliskt liv. Låt er istället fyllas av Guds Ande, och uppmuntra varandra genom att sjunga lovsånger till Herren Jesus. Ja, sjung både nya och gamla sånger till hans ära. Sjung och spela av hela hjärtat! Och tacka alltid Gud, vår Far, för allt som vår Herre Jesus Kristus har gjort för oss. Båda parterna i ett äktenskap måste sätta den andre före sig själv, för genom detta ärar ni Jesus Kristus. Ni gifta kvinnor måste sätta er man före er själva, på samma sätt som ni sätter Herren Jesus först i era liv. Mannen ska ju vara en ledare för sin fru, på samma sätt som Kristus är ledare och huvud för sin kropp, som är församlingen. Men kom ihåg att Kristus blev ledare genom att rädda dem som tillhör hans kropp. Och på samma sätt som församlingen sätter Kristus först, måste en gift kvinna i allt sätta sin man före sig själv. Ni gifta män måste å andra sidan visa er fru lika mycket kärlek och omsorg som Kristus visade församlingen. Kristus gav ju till och med sitt liv för församlingen, så att den genom budskapet om honom kunde tvättas ren och få tillhöra Gud. Han ville låta församlingen stå där inför Gud full av härlighet, och utan minsta fläck eller skrynkla, utan synd och brist. På samma sätt måste en man älska sin fru som om hon vore hans egen kropp. Den som älskar sin fru, älskar med andra ord sig själv. Ingen hatar ju sin egen kropp, utan tar hand om den och ger den vad den behöver. På samma sätt tar Kristus hand om sin kropp, som är församlingen. Och i den kroppen är vi alla olika delar. Det står i Skriften: "Därför ska en man lämna sina föräldrar och hålla sig till sin fru, så att de två blir ett. " Det ligger en stor hemlighet i detta, för enligt min mening är det en bild på förhållandet mellan Kristus och församlingen. Men det handlar också om er som är gifta. Därför ska en man älska sin fru som sig själv, och frun ska visa sin man respekt. Ni som är barn ska lyda era föräldrar, för det är vad Herren Jesus vill att ni ska göra. Det står ju i Skriften: "Visa respekt för dina föräldrar," Och det är det första av de tio budorden som följs av ett löfte: "så ska du få ett långt och lyckligt liv på jorden." Och ni pappor ska inte missbruka er makt och göra era barn bittra, utan fostra och undervisa dem så som Herren Jesus vill. Ni som är slavar ska lyda era jordiska herrar. Visa dem en ärlig och uppriktig respekt, på samma sätt som ni ärar och lyder Kristus. Se till att ni alltid gör det ni ska, även när de inte ser er. Var tjänare åt Kristus, så att ni gör Guds vilja av hela ert hjärta. Arbeta hårt och med ett glatt humör, som om ni gjorde det för Herren Jesus och inte för människor. Kom ihåg att Herren en dag ska ge oss lön för allt gott vi har gjort, vare sig vi är slavar eller fria. Och ni som är slavägare måste visa respekt för era slavar och behandla dem väl. Tala vänligt och utan hot till dem. Kom ihåg att både ni och de har samma Herre i himlen, och han gör ingen skillnad på människor. Till sist: Låt er tro bli stark genom gemenskapen med Herren Jesus och den väldiga kraft som finns hos honom. Ta på er hela Guds rustning, så att ni kan stå emot djävulens lömska attacker. Det är ju inte människor vi strider mot, utan mot ondskans andemakter i den andliga världen, mot de härskare, makter och krafter som styr i vår mörka värld. Ta därför på er hela Guds rustning, så att ni kan stå emot när ni attackeras av ondskan, och behålla era ställningar tills striden är över. Ja, behåll era ställningar! Spänn på er trofastheten till Jesus som ett bälte, och er lojalitet som en bröstsköld. Som skor på era fötter ska ni sätta villigheten att sprida budskapet om att Gud har slutit fred med människorna. Och i varje drabbning måste ni hålla trons sköld framför er, för med den kan ni släcka den Ondes alla brinnande pilar. Ta emot Guds räddning, för den är en hjälm som skyddar era huvuden, och ta emot Guds budskap, för det är det svärd som Guds Ande ger er. Och medan ni kämpar striden, ska ni ständigt be till Gud och vädja om hans hjälp. Be alltid med den kraft ni får av Guds Ande. Tappa inte koncentrationen utan be för alla de troende utan att tröttna. Be också för mig, att Gud ska ge mig de rätta orden, så att jag utan rädsla kan berätta det glada budskapet om Jesus, som Gud nu vill avslöja för alla människor. Ja, jag är en Guds representant här i min fångenskap. Be att jag kan sprida budskapet utan rädsla, precis som jag har fått i uppdrag att göra. Min käre bror Tychikos, som troget sprider budskapet om Herren Jesus tillsammans med mig, kommer att berätta för er hur jag har det och hur situationen här ser ut. Jag har skickat honom till er, för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra er. Mina kära syskon, jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska låta er leva i frid och kärlek med varandra, eftersom ni tror på Kristus. Med önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa alla er som älskar vår Herre Jesus Kristus med en kärlek som aldrig dör. Från Paulus och Timotheos, som tillsammans tjänar Jesus Kristus. Till alla i Filippi som tillhör Gud genom sin gemenskap med Jesus Kristus, och till ledarna och medhjälparna i er församling. Jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Jag tackar min Gud varje gång jag tänker på er, och jag är alltid lika glad när jag ber för er alla, eftersom ni, ända sedan jag först kom till er, har stöttat mig i mitt arbete med att sprida det glada budskapet om Jesus. Och jag är säker på att Gud också ska slutföra det goda verk han har börjat i er, så att ni fortfarande håller fast vid er tro när Jesus Kristus kommer tillbaka. Men att jag tackar Gud för er, och är glad för er, är bara naturligt, för ni har en stor plats i mitt hjärta. Ni har ju alla hjälpt mig i mitt uppdrag, både nu när jag sitter i fängelse och när jag tidigare reste omkring för att sprida och bevisa sanningen i det glada budskapet om Jesus. Gud själv vet att jag längtar efter er med en sådan ömhet som bara Jesus Kristus kan ge. Och jag ber att er kärlek till både Gud och människor ska växa, och att ni ska lära känna Gud och klart förstå hur han vill att ni ska handla. Då kan ni stå inför Gud utan synd och skuld den dag Kristus kommer tillbaka. Ja, jag ber att era liv ska vara fyllda av de goda gärningar som blir resultatet av att man lever i gemenskap med Jesus Kristus, så att människor för er skull ärar och hyllar Gud. Kära syskon, jag vill att ni ska veta att min fångenskap faktiskt hjälper till att sprida det glada budskapet. Alla här ‑ inklusive soldaterna från det kejserliga gardet - vet att jag sitter fängslad för att ha spridit budskapet om Jesus Kristus. De flesta av de troende har också genom min fångenskap fått en ännu starkare tro på Herren Jesus, och sprider nu budskapet från Gud utan minsta rädsla. En del av dem berättar visserligen om Kristus därför att de är avundsjuka på mig och vill konkurrera med mig. Men andra har rena motiv, och de vill i sin kärlek hjälpa mig, eftersom de vet att jag har fått i uppdrag att bevisa sanningen i det glada budskapet. Den första gruppen berättar om Kristus av orena motiv, och vill framhäva sig själva. De tror att deras framgång ska plåga mig här i fängelset. Ja, jag tänker fortsätta att glädja mig, för jag vet att jag med hjälp av era böner och Jesus Kristus Ande snart ska bli fri. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig ska behöva skämmas inför Gud. Jag vill vara lika orädd som jag alltid har varit, och genom mina handlingar ära Kristus, vare sig jag får leva eller blir dömd till döden. Att leva är ju för mig att tjäna Kristus, och min död skulle hjälpa till att sprida budskapet om honom. Men om ett fortsatt liv här på jorden ger mig fler möjligheter att arbeta och se ett gott resultat, då vet jag inte vad jag föredrar. Jag dras åt båda hållen: Ena stunden längtar jag efter att få lämna det här livet och vara hos Kristus, vilket vore bättre för mig. Andra stunden inser jag att det är bättre för er om jag lever kvar här på jorden. Därför vet jag också att jag ska få leva och stanna kvar hos er, så att er tro kan växa och ge er ännu mer glädje. När jag sedan kommer tillbaka till er, har ni ännu större skäl att vara stolta över Jesus Kristus, på grund av det han har gjort för mig. Men nu måste ni se till att leva på ett sätt som är värdigt det glada budskapet om Kristus. Antingen jag är på besök hos er, eller är på en annan plats, vill jag höra att ni står fasta och är fullständigt eniga, så att ni sida vid sida kämpar för att sprida tron på det glada budskapet om Kristus. Var aldrig någonsin rädda för era motståndare, för ert mod ska visa dem att de är på väg att gå evigt förlorade, medan ni ska bli räddade av Gud. Ni har ju fått förmånen att inte bara tro på Kristus, utan också att lida för honom. Ni och jag kämpar samma kamp. Ni såg hur jag fick lida för Kristus då jag först kom till er, och som ni vet sitter jag nu i fängelse igen. Att leva i gemenskap med Kristus, innebär inte det att vi får tröst och uppmuntran genom den kärlek han visade oss? Innebär inte det att hans Ande ger oss gemenskap med varandra, och att vi blir fyllda av godhet och medkänsla? Om ni håller med om detta, gör mig då verkligt glad genom att leva i harmoni med varandra. Älska varandra, var eniga i ert tänkande och sträva mot samma mål. Var inte själviska och försök inte imponera på varandra. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på vad som är bra för er, utan tänk också på andras behov. Ha samma inställning som Jesus Kristus hade. Han var till sin natur Gud, men ansåg inte sin jämlikhet med Gud något att strida för. Nej, han avstod från sin makt och härlighet och kom till jorden för att tjäna oss som en människa. Han levde som en av oss. Han gjorde sig ödmjuk och lydde Gud. Han var villig att dö ‑ ja, att dö på korset. Därför har Gud upphöjt honom till att bli härskare över hela universum. Ja, han har gjort honom till Gud igen, för att alla ska tillbe honom, både i himlen och på jorden och under jorden. Alla ska öppet bekänna att Jesus Kristus är Herren, så att Gud, vår Far, blir ärad. Eftersom vi har en sådan förebild i Jesus, måste ni, kära vänner, se till att leva med varandra på ett sätt som visar att ni verkligen är räddade. Ni var alltid noga med att följa min undervisning när jag var hos er. Och nu när jag är borta, måste ni vara ännu mer noga med att ödmjukt lyda och respektera Gud. Det är ju han som påverkar er vilja och ger er kraft att göra det han vill. Gör allt detta utan att klaga och diskutera, så att ni inte kan anklagas för något, utan lyder Gud som hans barn, fria från skuld. När ni erbjuder andra det budskap som ger liv, då lyser ni som himlens stjärnor bland världens människor, som lever i ondska och andligt mörker. Och när Kristus kommer tillbaka, kan jag då med stolthet visa att mitt arbete och mitt slit bland er inte har varit bortkastat. Ja, även om jag måste dö i mitt arbete, och mitt blod offras, är jag ändå glad. Jag gläder mig ju tillsammans med er då jag ser er tro växa och era liv bli ett offer som tillfredsställer Gud. Låt oss därför glädjas tillsammans över det vi kan göra för Gud. Jag hoppas att Herren Jesus snart ska låta mig skicka Timotheos till er, så att jag kan bli uppmuntrad av färska rapporter från er. Det finns ingen som känner ett sådant ansvar och intresse för er som Timotheos. Alla andra ägnar sig bara åt sina egna intressen och bryr sig inte om att tjäna Jesus Kristus. Men Timotheos har visat hur pålitlig han är, det vet ni. På samma sätt som en son arbetar tillsammans med sin far, har han hjälpt mig att sprida det glada budskapet om Jesus. Och så snart jag vet hur det går för mig här i fängelset, hoppas jag att kunna skicka honom till er. Ja, jag litar faktiskt på att Herren Jesus snart ska låta mig komma också. Jag tror att jag måste skicka tillbaka vår bror Epafroditos till er. Ni skickade honom till mig för att hjälpa mig med det jag behövde, och han har sedan dess arbetat och kämpat tillsammans med mig. Men nu längtar han efter er alla och är orolig över att ni har fått höra att han var sjuk. Och han var verkligen svårt sjuk, han höll faktiskt på att dö. Men Gud hade medlidande med honom, och även med mig, så att jag slapp drabbas av ännu en sorg i allt mitt elände. Därför skickar jag honom mer än gärna tillbaka till er, för jag vet hur tacksamma ni kommer att bli över att få träffa honom igen. Dessutom kommer jag då att ha ett bekymmer mindre. Ta väl emot honom, eftersom han liksom ni lever i gemenskap med Herren Jesus. Ja, var glada över honom och visa honom uppskattning, för det var på grund av sitt arbete för Kristus som han var nära att dö. Han var villig att riskera livet för att hjälpa mig med sådant som ni inte kunde göra, eftersom ni var långt borta. Nu vill jag, kära syskon, uppmana er att vara glada över er gemenskap med Herren Jesus. Jag kommer att påminna er om saker som ni redan har hört förut. Men det är inget besvär för mig, och det är en trygghet för er att veta vad som gäller. Akta er noga för hundarna, dessa onda människor som skär sönder kroppen, eftersom de anser att man inte kan bli räddad om man inte håller fast vid ceremonin med att omskära alla pojkar. Men verklig omskärelse handlar inte om en yttre förvandling. Det handlar om att vi är stolta över vår gemenskap med Jesus Kristus, och i vårt inre tillber och tjänar Gud, ledda av hans Ande. Fast om det räckte med att lita till vem man är, och till vad man gör, då skulle jag själv ligga mycket bra till, för om någon kan skryta över sådant så är det jag. Jag blev omskuren när jag var åtta dagar gammal, jag tillhör Israels folk och Benjamins stam. Jag är en äkta jude, född av judiska föräldrar, och jag gjorde allt för att följa Moses lag, som en äkta farisé. Ja, jag gick så långt i min fanatism att jag förföljde alla troende. När det gällde att hålla lagens alla bud, var jag felfri i människors ögon. Men allt detta, som jag en gång tyckte var så viktigt, anser jag nu vara helt värdelöst, på grund av det som Kristus har gjort för oss. Ja, allt annat är värdelöst, när man jämför det med den oändliga rikedom det är att få känna Jesus Kristus, min Herre. För hans skull har jag kastat bort allt detta som värdelöst skräp, så att jag får uppleva värdet av att tillhöra Kristus och leva i gemenskap med honom. Jag försöker inte längre bli skuldfri inför Gud genom att följa hela Moses lag, utan litar på att min tro på Kristus räddar mig, eftersom Gud låter den som tror bli skuldfri inför honom. Det enda jag vill nu är att lära känna Kristus och få uppleva den mäktiga kraft som uppväckte honom från de döda. Ja, jag är villig att lida för hans skull och till och med dö på samma sätt som han. Och jag hoppas att en dag få uppstå från de döda till evigt liv. Jag vill verkligen inte påstå att jag har nått mitt mål, och att jag är färdig. Men jag arbetar vidare på att lära känna Jesus Kristus. Jag vill leva helt för honom, eftersom han har räddat mig och låter mig tillhöra honom. Nej, kära syskon, jag inbillar mig inte att jag är färdig. Men en sak är säker: jag försöker glömma det som ligger bakom mig och strävar mot det som ligger framför mig. Jag spurtar mot målet för att kunna ta emot priset, det eviga liv som Gud har erbjudit oss genom det som Jesus Kristus gjorde. Jag hoppas att alla ni som har en mogen tro har samma inställning. Men om ni har en annan uppfattning på någon punkt, så ska Gud visa er vad han vill även på det området. Se bara till att ni praktiserar de sanningar ni redan har förstått. Kära syskon, ta mig till föredöme, och lär er av dem som lever efter det exempel jag och mina medarbetare har gett er. Jag har ju ofta sagt er, och jag säger det igen med stor sorg, att det finns många som är fiender till budskapet om att Kristus dog på korset för vår skull. Dessa människor är på väg att gå evigt förlorade, för de tänker bara på att tillfredsställa sina kroppsliga begär. De skryter över sådant som de borde skämmas över, och är helt inriktade på livet här på jorden. Men vårt hemland är hos Gud i himlen, och från honom ska Herren Jesus Kristus komma tillbaka för att rädda oss för alltid. Han ska genom sin kraft förvandla våra dödliga kroppar, så att de blir lika den kropp han fick då han uppväcktes från de döda, för han är Herre över allt och alla. Därför, mina kära syskon, ska ni hålla fast vid er tro på Herren Jesus, ni som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min stolthet. Så vill jag be Euodia och Syntyche att försöka vara eniga, eftersom ni båda lever i gemenskap med Herren Jesus. Och jag ber dig, min trogna medarbetare, att hjälpa dessa kvinnor, för de har spridit det glada budskapet om Jesus tillsammans med mig. De har arbetat tillsammans med mig, precis som Clemens och mina övriga medarbetare som har sina namn skrivna i livets bok. Känn glädje i er gemenskap med Herren Jesus! Ja, jag säger om igen: Känn glädje i hans gemenskap! Låt alla se hur vänliga och omtänksamma ni är mot andra. Tänk på att Herren kommer snart! Oroa er inte för någonting, utan be till Gud och fråga honom om hjälp. Tala om för honom vad ni behöver och tacka honom ständigt. Då ska Gud ge er av sin frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå. Och hans frid ska skydda era hjärtan och era tankar, eftersom ni lever i gemenskap med Jesus Kristus. Och nu, mina syskon, vill jag uppmana er att fylla era sinnen med det som är sant, det som är värt respekt och det som är rätt. Låt tankarna vara upptagna med sådant som är bra i Guds ögon, sådant som är värt att älska och tala väl om, ja, allt som är utmärkt och värt beröm. Fortsätt att leva enligt den undervisning ni har fått av mig, muntligt eller i brev, och handla på samma sätt som ni såg mig göra när jag var hos er. Då ska Gud, han som ger frid, stötta och hjälpa er. Jag är så glad, och jag tackar Herren Jesus, för att ni nu äntligen har fått tillfälle igen att visa att ni vill hjälpa mig. Det betyder inte att jag tidigare led brist på något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag klarar både fattigdom och överflöd, för jag har erfarenhet av båda. Jag vet hur det är att vara mätt, och jag vet hur det är att vara hungrig. Ibland har jag haft för mycket och ibland har jag haft för lite. Allt klarar jag av, eftersom Herren Jesus ger mig kraft. Men jag är ändå väldigt tacksam för att ni ville hjälpa mig i min svåra situation. Ni filipper vet ju också själva hur det var när ni just hade tagit emot det glada budskapet om Jesus. Ni var den enda församling som gav mig ekonomisk hjälp när jag lämnade Makedonien för att sprida budskapet på andra platser. Ja, till och med innan jag hade lämnat Makedonien, och var kvar i Thessalonike, skickade ni mig hjälp mer än en gång. Men även om jag är tacksam över era gåvor, så gläder jag mig mest över att ni en dag ska få lön för er givmildhet. Nu har jag fått allt jag behöver, och mer än så. Jag saknar inget sedan jag fick den gåva ni skickade med Epafroditos. Och ni kan vara säkra på att er gåva är ett offer som gläder och tillfredsställer Gud. Den Gud jag tjänar är oändligt rik. Och genom Jesus Kristus ska han ge också er allt vad ni behöver, eftersom ni lever i gemenskap med Kristus. Äran tillhör vår Gud och Far i all evighet. Ja, det är sant! Hälsa alla de som tillhör Gud genom sin gemenskap med Jesus Kristus. De troende bröder som är hos mig hälsar till er. Alla de troende här hälsar till er, särskilt de som arbetar vid kejsarens hov. Med önskan om att Herren Jesus Kristus i sin godhet och kärlek ska skydda er. Från Paulus, som genom Guds vilja är sändebud åt Jesus Kristus. Min medarbetare Timotheos är med och sänder sina hälsningar. Till våra syskon i Kolossai som tillhör Gud och tror på Kristus. Vi ber att Gud, vår Far, ska visa er godhet och fylla er med frid. Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesus Kristus Far, när vi ber för er, för vi har hört om er tro på Jesus Kristus och om den kärlek ni visar alla de troende. Ni har ju ett hopp om att Gud till slut ska rädda er för evigt. Och det hoppet har ni haft ända sedan ni fick höra det sanna budskapet om Jesus. Detta budskap nådde er och sprids nu över hela världen. Överallt förvandlar det människor, på samma sätt som ni blev förvandlade den dag ni fick höra det och förstod att Gud i sin godhet verkligen förlåter oss våra synder. Det var vår käre medarbetare Epafras som berättade dessa goda nyheter för er, han som troget tjänar Kristus för att hjälpa er. Det var också han som talade om för oss vilken kärlek Guds Ande har gett er till andra människor. Ända sedan vi först hörde talas om er, har vi därför bett för er. Vi ber att Gud ska hjälpa er att veta vad han vill, och att hans Ande ska ge er vishet och förstånd, så att ni kan leva på ett sätt som är värdigt Herren Gud. Vi ber att ni ska göra Herren glad genom alla slags goda gärningar, och att ni för varje dag ska lära känna honom bättre. Ja, Herren ska styrka er genom sin härliga kraft, så att ni kan vara glada, uthålliga och tålmodiga vad som än möter er. Tacka alltid Gud, vår Far, som har gjort det möjligt för er att få del av det arv som väntar alla som tillhör honom och lever i ljuset. Han har räddat oss undan mörkrets härskare och låter oss få tillhöra hans älskade Son. Genom att Sonen betalade straffet för våra synder, har vi köpts fria från vårt slaveri och har fått förlåtelse. Jesus Kristus är den synliga bilden av Gud, han som är osynlig. Kristus står över allt skapat, för Gud lät honom skapa allt som finns i himlen och på jorden, både det vi kan se och det vi inte kan se, alla höga och väldiga änglar, härskare och makter. Allt är skapat av Kristus och finns till för att ära honom. Han finns till före allt annat, och hans makt håller ihop hela skapelsen. Kristus är också huvudet för sin kropp, det vill säga församlingen. Han är alltings början, den förste som uppstod från de döda, och därför är han den främste av alla. Gud lät nämligen sin fullhet, alla sina egenskaper och hela sin kraft, finnas hos Sonen. Och genom att Sonen offrade sitt blod på korset och tog vårt straff, har Gud slutit fred med människorna. Ja, hela skapelsen är försonad med Gud, både det som finns på jorden och det som finns i himlen. Detta gäller också er, som hade vänt Gud ryggen. Ni var hans fiender, eftersom både era tankar och era handlingar var onda. Men nu är ni försonade med Gud och har blivit hans vänner, genom att Kristus blev människa och dog för att ta ert straff. Ja, nu tillhör ni Gud och kan stå inför honom utan synd och skuld, om ni bara håller fast vid er tro på Kristus. Tron är den säkra grunden för ert liv, så låt inget rubba tron och ta ifrån er det hopp om slutlig räddning som ni hörde om i det glada budskapet om Jesus. Detta budskap sprids nu över hela världen, och jag, Paulus, tjänar Gud genom att föra det vidare. Nu är jag glad över att få lida för er skull. Och ännu återstår en del av det lidande som Kristus visade mig att jag skulle få gå igenom för församlingen, hans kropp. Gud har nämligen gett mig i uppdrag att arbeta för församlingen genom att sprida hans budskap till er som inte är judar. Och detta budskap från Gud är hans hemliga plan, som har legat dold för många generationer sedan tidens början. Men nu har Gud visat den för alla dem som tillhör honom. Han har låtit dem förstå sin rika och härliga hemlighet: att alla jordens folk kan få gemenskap med Kristus och ha samma hopp om en evig härlighet tillsammans med Gud. Därför sprider vi budskapet om Kristus överallt dit vi kommer. Vi förmanar alla människor och undervisar dem på ett så vist sätt som möjligt, så att vi kan föra fram dem alla inför Gud som människor med en stark och mogen tro, tack vare deras gemenskap med Kristus. Det är det målet jag arbetar och kämpar för, med den mäktiga kraft som Kristus låter verka genom mig. Jag vill att ni ska veta hur mycket jag kämpar för er och för församlingen i Laodikeia, och för alla andra som jag inte har träffat personligen. Mitt mål är att ni ska bli modiga, att ni ska bindas samman genom er kärlek till varandra, och att ni ska få kunskap om Guds hemliga plan, som är Kristus själv, så att ni blir fullständigt trygga. Kristus är ju den som avslöjar Guds vishet och kunskap, en skatt som tidigare varit gömd. Detta säger jag för att ingen ska kunna lura er med lockande argument. Ja, även om jag är långt borta från er, så är mitt hjärta hos er. Och jag gläder mig över att ni, likt goda soldater, står fasta och disciplinerade i er tro på Kristus. Ni har tagit emot Jesus Kristus som Herre i era liv. Lev då i gemenskap med honom. Låt Kristus ge er kraft och näring, så att den tro ni har fått undervisning om kan bli allt starkare. Och tacka honom ständigt för allt han har gjort. Låt ingen bedra er och förstöra er tro med sina tomma vishetsläror, som bygger på mänskliga traditioner och inte kommer från Kristus utan från den här världens onda makter. Den gudomliga fullheten, Guds alla egenskaper och hela hans kraft, bor nämligen i Kristus och fanns hos honom när han levde på jorden som människa. Kristus är Herre över alla universums härskare och makter, och när ni lever i gemenskap med honom saknar ni ingenting. Genom gemenskapen med Kristus har ni också blivit omskurna. Men Kristus omskär inte så som människor gör. De skär bort förhuden på pojkarna, men han har skurit bort ert gamla jag, som styrdes av synden. När ni döptes in i gemenskapen med Kristus begravdes ju ert gamla jag tillsammans med honom. Och genom dopet har ni också fått nytt liv tillsammans med honom, eftersom ni trodde på att Gud genom sin kraft uppväckte Kristus från de döda. Ni var andligt döda på grund av era synder och därför att ert gamla jag inte hade skurits bort än. Men Gud lät er bli levande tillsammans med Kristus. Han förlät oss alla våra synder och drog ett streck över allt som anklagade oss. Listan över den skuld, som vi själva borde ha fått betala tillbaka, spikades fast tillsammans med Kristus på korset. Och genom det som Kristus gjorde för oss, vred Gud vapnen ur händerna på den onda världens härskare och makter. Han skämde ut dem inför hela världen, då han segrade över dem på korset. Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker. Låt ingen tvinga er att fira olika högtider och nymånadsdagar eller att respektera en speciell vilodag. Alla dessa regler gav oss bara en föraning om det som skulle komma, om Kristus, han som verkligen existerar. Låt ingen ta ifrån er den seger Kristus har vunnit åt er! Strunta i dessa människor som ägnar sig åt falsk ödmjukhet och tillber änglar och aldrig slutar att analysera sina syner. De tänker på ett mänskligt sätt, och det gör dem högfärdiga, men de har inget att vara stolta över. De har tappat kontakten med Kristus, med honom som är ledare och huvud för sin kropp, det vill säga församlingen. Men det är genom den kontakten som kroppen får kraft, för Kristus håller kroppen samman med leder och senor, så att den växer så som Gud vill. Ni dog alltså tillsammans med Kristus när ni började tro på honom, och ni är befriade från den här världens onda makter. Varför beter ni er då som om ni fortfarande hörde till den här världen? Varför lyder ni människor som säger: "Ha inte med det där att göra! Smaka inte på det där! Rör inte det där!" Nej, alla sådana regler och läror är bara mänskliga påhitt om saker som är till för att förbrukas och sedan försvinna. Det kanske ser ut som vishet, eftersom reglerna handlar om stränga religiösa övningar, om falsk ödmjukhet och om att strunta i kroppens behov. Men dessa övningar kan aldrig hindra en människa från att styras av sina onda tankar och begär. Ni fick alltså liv när ni började tro på Kristus och uppstod tillsammans med honom. Sträva då efter det som Gud har berett åt er i himlen, där Kristus sitter på Guds högra sida och regerar. Låt era tankar vara inriktade på det som finns hos Gud, och inte på det som finns här på jorden. Ni har ju dött tillsammans med Kristus och lever i gemenskap med Gud, och ert verkliga liv ska inte avslöjas förrän Kristus blir synlig igen. Men när Kristus kommer tillbaka och blir synlig för alla, han som är vårt verkliga liv, då ska också ni vara tillsammans med honom, och ni ska dela hans härlighet. Döda därför de syndiga begär som försöker kontrollera era jordiska kroppar. Håll er borta från sexuell lössläppthet, omoral, onda lustar och smutsiga begär. Var inte heller giriga, för det är att tillbe en avgud. Gud kommer att straffa alla som sysslar med dessa saker, som ju även ni ägnade er åt medan ni fortfarande tillhörde den här världen. Men nu måste ni dessutom lägga av med all ilska och häftigt humör, med att vilja människor ont, och med ovanan att förolämpa andra och med att tala om snusk. Ljug inte för varandra! Ni har ju kastat av er ert gamla jag och era dåliga vanor som om det var smutsiga kläder. Istället har ni tagit på er nya rena kläder, en ny mänsklig natur, som ständigt förnyas då ni lär känna Gud bättre och blir alltmer lika er Skapare. Och när man har fått en ny natur spelar det ingen roll om man är jude eller icke-jude, om man praktiserar omskärelsen av pojkar eller inte, om man tillhör den ena eller andra kulturen eller om man är slav eller fri. Nej, Jesus Kristus är det enda som betyder något, och att han lever i oss alla. Ni har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. Ni är hans egna, och han älskar er. Därför måste ni ta på er en ny mänsklig natur: visa medkänsla och var vänliga mot varandra, erkänn ert behov av varandra, och behandla varandra med mildhet och tålamod. Ha överseende med varandras brister, och förlåt den som har gjort er något ont. Herren Jesus har ju förlåtit er, och därför måste också ni förlåta varandra. Men det viktigaste av allt är att ni älskar varandra, för kärleken är det band som binder samman Kristus kropp, församlingen, så att ni kan leva med varandra i fullständig enhet. Låt era tankar styras av den frid som Kristus ger, för Gud har inbjudit er till att leva i frid med de andra delarna i kroppen, det vill säga församlingen. Och var alltid tacksamma! Låt allt det fantastiska som Kristus undervisade om ständigt få påverka er. Vägled varandra på ett vist sätt, och uppmuntra varandra genom att av hela hjärtat sjunga lovsånger till Gud. Ja, sjung både nya och gamla sånger, för att visa er tacksamhet. Men vad ni än säger eller gör, ska ni hela tiden tänka på att ni tillhör Herren Jesus. Tacka alltid Gud, vår Far, för det som Herren Jesus har gjort för oss. Ni gifta kvinnor ska sätta er man före er själva, för så ska det vara bland dem som tillhör Herren Jesus. Och ni gifta män ska visa er fru kärlek och omsorg. Ingen får vara hård och ovänlig mot sin fru. Ni som är barn ska alltid lyda era föräldrar, för då blir Herren glad. Och ni föräldrar ska inte hela tiden kritisera era barn, så att de blir arga och ledsna och ger upp. Ni som är slavar ska alltid lyda era jordiska herrar. Se till att ni alltid gör det ni ska, även när de inte ser er. Var ärliga och lyd dem villigt, på grund av den djupa respekt ni har för Herren Jesus. Arbeta hårt och med ett glatt humör vad ni än håller på med, som om ni gjorde det för Herren och inte för människor. Kom ihåg att det är Herren själv som en dag ska belöna er och låta er få ärva allt det goda som finns hos Gud. Det är Kristus som är er verkliga Herre, och honom som ni arbetar för. Men den som gör det som är ont ska straffas för sina handlingar på domens dag, för Gud gör ingen skillnad på människor. Och ni som är slavägare måste ge era slavar allt vad de behöver och har rätt till. Kom ihåg att ni också har en Herre - i himlen. Be ständigt till Gud utan att ge upp, och tacka honom alltid. Och när ni gör detta, glöm då inte att be att Gud ger oss en möjlighet att sprida hans budskap, så att jag kan berätta om Guds hemliga plan, som är Kristus. Det är ju för den hemlighetens skull jag sitter i fängelse. Be att jag på ett rätt sätt ska kunna avslöja denna hemlighet för människor, så att de förstår. Uppträd förståndigt i era kontakter med människor som inte tror, och ta vara på de möjligheter ni får att sprida budskapet om Jesus till dem. Tala till människor på ett vänligt sätt, men låt era ord få dem att tänka efter. Se till att ni vet hur ni ska svara på deras frågar. Vår käre bror Tychikos, som troget sprider budskapet om Herren Jesus tillsammans med mig, kommer att berätta allt för er om hur jag har det. Jag har skickat honom till er, för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra er. Tillsammans med honom kommer också Onesimos, en trogen och älskad bror, som ju tillhör er församling. Han och Tychikos kommer att ge er en färsk rapport om det som händer här. Aristarchos, som sitter här i fängelse tillsammans med mig, hälsar till er. Det gör också Markus, som är kusin med Barnabas. Och som jag redan har meddelat er: ta väl emot Markus om han skulle komma till er. Jesus, som även kallas Justus, hälsar också till er. Dessa är de enda troende judar som arbetar tillsammans med mig för att sprida budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och de har varit till stor uppmuntran för mig. Epafras, som ju också tillhör er församling, hälsar till er. Han tjänar Jesus Kristus och kämpar för er genom att be till Gud för er. Han ber att ni ska hålla fast vid er tro, och att er tro ska mogna, så att ni förstår vad som är Guds vilja. Jag kan intyga hur hårt han kämpar för er och för de troende i Laodikeia och Hierapolis. Vår käre Lukas, läkaren, hälsar till er, och det gör också Demas. Hälsa till alla de troende i Laodikeia och till Nymfas och den församling som möts i hans hus. När det här brevet har blivit uppläst i er församling, skicka det då vidare till Laodikeia, så att de också får läsa det. Se också till att ni själva får läsa det brev som kommer från Laodikeia. Och säg till Archippos: "Se till att du slutför den uppgift som Herren Jesus har gett dig." Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Kom ihåg att be för mig nu när jag sitter i fängelse. Med önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa er alla. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som lever i gemenskap med Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. Vi ber att Gud ska visa er godhet och fylla er med frid. Vi tackar alltid Gud för er alla och ber ständigt för er, för vi tänker på allt ni gör. Er tro har omsatts i praktisk handling, er kärlek har visat sig i hårt arbete och ni håller fast vid hoppet om att vår Herre Jesus Kristus ska rädda er för evigt. Därför måste vi tacka vår Gud och Far för er. Kära syskon, Gud älskar er, och vi vet att ni har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom. När vi kom till er med det glada budskapet om Jesus tog ni ju emot det. Vi kom till er inte bara med ord, utan Guds heliga Ande gav oss kraft att göra under, så att ni såg att vi verkligen trodde på budskapet själva. Ni vet ju vad vi gjorde bland er för att hjälpa er. Och allt detta övertygade er, så att ni tog emot budskapet om Jesus med den glädje som Guds heliga Ande ger, trots de förföljelser ni blev utsatta för. Ni följde vårt exempel, och därmed också Herren Jesus exempel, genom att ni var villiga att lida. På det sättet blev ni själva ett föredöme för alla de troende i Makedonien och Achaia, för ni har fört budskapet om Herren Jesus vidare till andra, inte bara i Makedonien och Achaia, utan långt utanför dessa provinsers gränser. Vart vi än kommer, har människor hört talas om er tro på Gud. Vi behöver inte säga någonting, för alla berättar själva om hur ni tog emot oss och vårt budskap, och hur ni vände er bort från era avgudar för att tjäna den enda Guden som lever och är verklig. Och de berättar att ni väntar på att Guds Son ska komma tillbaka från Gud i himlen ‑ Jesus, som Gud uppväckte från de döda, och som är den som räddar oss när Gud straffar resten av världen. Kära syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte blev utan resultat. Vi hade, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi just innan vi kom till er. Men Gud gav oss mod att berätta det glada budskapet om Jesus för er, trots hårt motstånd. Det bevisar väl mer än något att vårt budskap inte är falskt, och att vi inte har några orena motiv eller bedrägliga avsikter. Nej, Gud har prövat oss och funnit oss värdiga att framföra det glada budskapet, och därför talar vi som vi gör. Vi ändrar inte budskapet, för att det ska tillfredsställa människor. Den vi vill tillfredsställa är Gud, som känner våra verkliga motiv. Vi har aldrig försökt vinna er genom smicker, det vet ni, och har aldrig försökt utnyttja er, det kan Gud intyga. Vi har inte strävat efter att bli ärade av er eller någon annan, även om vi som sändebud åt Kristus hade kunnat kräva en viss respekt. Nej, istället behandlade vi er lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn. Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er det glada budskapet från Gud utan också var villiga att riskera livet för er, och vi hjälpte er på alla sätt. Ni kommer säkert ihåg, kära syskon, hur vi kämpade och slet när vi var hos er. Dag och natt arbetade vi, så att ni inte skulle behöva försörja oss medan vi berättade Guds glada budskap för er. Både ni och Gud kan intyga att vi följde hans vilja när vi var hos er troende. Vi handlade inte fel mot någon och det finns inget att anklaga oss för. Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far som talar till sina barn. Vi vädjade till er att leva på ett sådant sätt att era liv ärar Gud, han som har inbjudit er att få tillhöra hans folk och dela hans härlighet. Därför tackar vi ständigt Gud för att ni inte bara tog emot vårt budskap som något från oss själva, utan som ett budskap från Gud. För det är verkligen ett budskap från Gud, och det fortsätter att påverka er som tror. Ni har ju, kära syskon, fått lida på samma sätt som Guds församlingar i Judeen som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Ni har förföljts av era egna landsmän, på samma sätt som de har plågats av sina landsmän, judarna. Några av judarna dödade Herren Jesus, liksom deras förfäder dödade profeterna som framförde Guds budskap. Och några av judarna förföljer också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor, eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Men nu är måttet rågat för Gud, och de ska en dag bli straffade för sina synder. Kära syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, även om ni ständigt är i våra tankar, och vi har därför gjort allt för att kunna träffa er igen, eftersom vi längtar efter er så mycket. Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss. Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka. Ja, ni är vår stolthet och vår glädje. När vi inte kunde stå ut längre, beslöt vi oss därför att själva stanna kvar i Athen och skicka vår bror Timotheos, Guds medarbetare som sprider det glada budskapet om Jesus. Han skulle styrka och uppmuntra er tro, så att ni inte tappar modet under alla svårigheter ni möter. Men att lidande ingår i Guds plan för oss, det visste ni redan. Medan vi fortfarande var kvar hos er, sa vi till er att vi alla kommer att få lida, och så har det också blivit, som ni vet. När jag inte längre kunde stå ut med ovissheten, skickade jag därför Timotheos för att ta reda på om er tro hade klarat påfrestningarna. Jag var rädd att Frestaren hade fått er att falla, så att vårt arbete hade varit förgäves. Men nu har Timotheos just återvänt med de goda nyheterna om att er tro och kärlek fortfarande är lika stark, och att ni minns vårt besök med glädje, och längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter er. Kära syskon, ni har med er tro tröstat oss i alla våra svårigheter och lidanden här. Nu känns livet härligt igen, när vi vet att ni håller fast vid er tro på Herren Jesus. Vi kan inte nog tacka Gud för den glädje ni har gett oss! Dag och natt ber vi nu ivrigt till Gud att vi ska få träffa er igen, så att vi kan hjälpa er med det som fortfarande saknas i er tro. Vi ber att vår Gud och Far själv och vår Herre Jesus ska låta det bli möjligt för oss att resa till er. Vi ber också att Herren Jesus ska låta er kärlek till varandra och till alla människor bli stark och överflödande, precis som vår kärlek till er. Ja, vi ber att Herren Jesus ska styrka er och göra er fria från synd, så att ni är värdiga att stå inför vår Gud och Far, den dag vår Herre Jesus kommer med alla som tillhör honom. Kära syskon, låt mig tillägga detta: Ni vet hur man lever till Guds ära, för ni har hört vår undervisning och lever redan på det sättet. Men vi vädjar till er för Herren Jesus skull, att mer och mer leva till Guds ära. De regler vi gav er kommer från Herren Jesus själv, det vet ni. Och detta är Guds vilja: att ni ska leva helt för honom. Ni ska hålla er borta från all sexuell lössläppthet. Var och en måste lära sig att behärska sin egen kropp och respektera och ära den, så att han inte lever i begär och lidelser, på samma sätt som de människor gör som inte känner Gud. Se till att ni inte bedrar eller utnyttjar någon annan troende på det sexuella området, för Herren Jesus straffar sådana handlingar, det har vi redan klart och tydligt talat om för er. Gud har ju inte inbjudit oss till att leva i sexuell omoral, utan till att leva helt för honom. Den som vägrar att leva enligt dessa regler, han är inte olydig mot människor, utan mot Gud som ger er sin heliga Ande. När det gäller att älska varandra som medlemmar av Guds folk, behöver jag inte skriva till er. Gud själv har ju lärt er att älska varandra, och er kärlek till alla de troende i hela Makedonien har redan vuxit sig stark. Trots det, kära syskon, ber vi er att älska dem ännu mer. Sätt en ära i att leva ett stilla liv, att försörja er själva och sköta ert arbete, precis som vi tidigare har sagt. Då kommer ni att bli respekterade av människor utanför församlingen och blir inte beroende av någon. Kära syskon, vi vill också att ni ska veta hur det går med dem som dör, för att ni inte ska bli förlamade av sorg som de människor blir som inte har något hopp. Vi tror att Jesus har dött och uppstått igen, och därför kan vi vara säkra på att Gud också ska föra till sig alla troende som har dött. De ska föras till Gud tillsammans med Jesus när han kommer tillbaka. Vi vill meddela er det som Herren Jesus själv har lärt oss: Vi som fortfarande lever när Herren kommer tillbaka ska inte möta honom före de döda. Nej, Herren själv ska komma tillbaka från Gud i himlen, och man ska höra ett kommandorop, ljudet av en ärkeängels röst och en Guds trumpet. Och då ska alla som har dött medan de troget följde Kristus uppstå från de döda först. Efter det ska vi, som fortfarande lever och finns kvar på jorden, föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i luften. Och sedan ska vi för alltid vara med honom. Trösta och uppmuntra nu varandra med dessa ord. När ska allt detta hända? Ja, om det behöver vi inte skriva till er, kära syskon, för ni vet mycket väl att Herren Jesus kommer tillbaka lika oväntat som en tjuv om natten. Just när människorna säger: "Allt är tryggt och säkert", då drabbas de av undergång, lika plötsligt som när värkarna sätter in hos en kvinna som ska föda barn. Och ingen ska komma undan. Men ni, kära syskon, lever inte i andligt mörker när det gäller dessa frågor, och därför kan den dagen inte överraska er som en tjuv. Ni lever alla i ljuset. Vi troende tillhör inte mörkret eller natten. Därför får vi inte sova som de andra människorna, utan måste hålla oss vakna och nyktra. Det är på natten man sover, och på natten man dricker sig berusad. Men vi som lever i ljuset måste vara nyktra och tänka klart. Vi måste skydda våra hjärtan med trons och kärlekens bröstsköld och använda hoppet om räddning som en hjälm för våra huvuden. Gud har ju inte bestämt att vi en dag ska drabbas av domen, utan att vi ska bli räddade genom vår Herre Jesus Kristus. Han dog för oss, för att vi för alltid ska leva med honom, vare sig vi lever eller är döda när han kommer tillbaka. Därför ska ni uppmuntra varandra och stärka varandras tro, så som ni redan gör. Vi vädjar till er, kära syskon, att sätta värde på era församlingsledare, som arbetar så hårt ibland er och undervisar och förmanar er. Tänk gott om dem och visa dem mycket kärlek, på grund av det arbete de gör. Se till att leva i frid med varandra. Kära syskon, tillrättavisa dem som är lata och inte sköter sig, uppmuntra dem som är blyga och försiktiga, ta väl hand om de svaga, och ha tålamod med alla. Se till att ingen hämnas på någon, utan försök alltid att göra gott mot varandra och mot alla människor. Var alltid glada, be ständigt, och tacka Gud vad som än händer, för det är vad Gud vill att ni som tror på Jesus Kristus ska göra. Låt Guds Ande få verka fritt ibland er. Ignorera inga budskap som framförs, utan pröva om de kommer från Gud eller ej. Ta sedan emot det som är gott och äkta, men håll er borta från allt som är ont och falskt. Vi ber att Gud, han som ger frid, ska hjälpa er att leva helt för honom, och att han ska bevara er så att ni till ande, själ och kropp är utan skuld den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. Gud, som har inbjudit er att få tillhöra honom, håller sitt ord, och därför ska han också göra detta. Kära syskon, be för oss. Ge alla de troende en hälsningskyss. Och lova mig inför Herren Jesus att läsa upp det här brevet för alla de troende. Med önskan om att vår Herre Jesus Kristus godhet och kärlek ska följa er alla. Från Paulus, Silvanus och Timotheos. Till församlingen i Thessalonike som lever i gemenskap med Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus. Vi ber att Gud Fadern och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Kära syskon, vi måste alltid tacka Gud för er, och det finns goda skäl till det, för er tro fortsätter att växa, och er kärlek till varandra blir hela tiden större. Därför berättar vi med stolthet om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som drabbar er. Men Gud kommer att använda dessa lidanden för att visa sin rättvisa dom. De som plågar er ska få sitt straff, medan ni som lider på grund av er tro ska få tillhöra Guds eget folk för evigt. Ja, ni som lider nu ska få vila ut. Gud ska befria både er och oss från lidande den dag Herren Jesus kommer tillbaka från Gud i himlen och visar sig med sina mäktiga änglar. Han kommer i flammande eld för att döma dem som inte vill veta av Gud och som vägrar att ta emot det glada budskapet om räddning genom vår Herre Jesus. Dessa människor ska straffas genom att gå evigt förlorade och skiljas från Herren och hans makt och härlighet. Men alla som tror på Herren och tillhör honom, ska ära och hylla honom när han kommer tillbaka. Och ni tillhör Herren, eftersom ni har trott på vårt budskap. Därför ber vi alltid till vår Gud att han ska hjälpa er att leva på ett sätt som är värdigt dem som är inbjudna att tillhöra honom. Ja, vi ber att han ska ge er kraft att genomföra allt det goda ni vill göra på grund av er tro. Genom detta blir Herren Jesus ärad, och ni blir ärade av honom. Och allt sker tack vare den kärlek och förlåtelse vi har fått från vår Gud och från vår Herre Jesus Kristus. Kära syskon, ni vet att vår Herre Jesus Kristus ska komma tillbaka och att vi ska samlas hos honom, men låt ingen lura er angående tidpunkten. Låt er inte skrämmas och bli inte oroliga om ni får höra rykten om att Herren Jesus redan har kommit tillbaka. Även om människor påstår att Guds Ande har visat det, eller vi skulle ha sagt det eller skrivit om det i något brev, Innan den dagen kommer, måste nämligen två saker hända. För det första ska det bli en tid av våldsamt uppror mot Gud. För det andra måste laglöshetens människa träda fram, han som Gud ska döma att gå evigt förlorad. Han är Motståndaren, som ska trotsa allt som är heligt och har med Gud att göra. Han ska ta plats i Guds tempel och påstå att han själv är Gud. Kommer ni inte ihåg att jag berättade det när jag var hos er? Och ni vet vad det är som hindrar den Laglöse, så att han inte kan träda fram förrän det är dags för honom att komma. Laglösheten verkar ju redan i hemlighet. Det enda som fattas för att laglösheten ska avslöjas helt är att han som hindrar den röjs ur vägen. Men när hindret är borta ska den Laglöse visa sig, han som Herren Jesus bara behöver andas på för att döda och förinta när han återvänder i sin härlighet. Den Laglöse kommer för att göra Satans verk. Han ska med ondskans makt utföra många tecken och under, och genom sina falska konster ska han lura dem som går evigt förlorade. Dessa människor hatade det sanna budskapet om Herren Jesus som kunde ha räddat dem, och därför ska Gud göra dem mottagliga för bedrägeriet och låta dem tro på lögnen. Och de ska allesammans en dag bli dömda för att de inte trodde på det sanna budskapet, utan njöt av sina onda handlingar. Men vi måste alltid tacka Gud för er, våra syskon som Herren Jesus älskar. Gud bestämde ju redan från tidens början att alla de som trodde på det sanna budskapet om Jesus skulle bli räddade. Och det blir de genom att Guds Ande gör dem värdiga att tillhöra Gud. Det var detta Gud inbjöd er till, när vi berättade det glada budskapet för er, så att ni skulle få dela härligheten tillsammans med Herren Jesus Kristus. Håll därför fast vid er tro, kära syskon, och följ den undervisning ni har fått i våra brev och allt ni fick lära er då vi var hos er. Vi ber att vår Herre Jesus Kristus själv, och Gud, vår Far, som älskar oss och i sin godhet har räddat oss för evigt och gett oss ett säkert hopp, ska uppmuntra er och ge er kraft att alltid säga och göra det som är gott. En sak till, kära syskon: Be för oss, så att budskapet om Herren Jesus snabbt når ut och att människor värderar det lika högt som ni gjorde. Be också att Gud ska rädda oss från onda och fientliga människor som vägrar att ta emot budskapet, för det är inte alla som tror på det vi säger. Men Herren Jesus är trogen det han säger! Han ska göra er starka och skydda er från den Onde. Vi litar på att Herren ska hjälpa er både nu och i framtiden att praktisera allt som ni lär er genom vår undervisning. Och vi ber att Herren Jesus Kristus ska fylla er med den kärlek som finns hos Gud och den uthållighet som han själv visade. På uppdrag av Herren Jesus Kristus uppmanar vi er, kära syskon, att hålla er borta från de troende som lever ett oordnat liv och inte vill följa den undervisning vi har gett er. Ni vet ju själva, att ni bör leva på samma sätt som vi gjorde. Vi levde inget oordnat liv när vi var hos er, och vi krävde aldrig att få mat av någon, utan betalade allting själva. Vi kämpade och slet och arbetade dag och natt för att ni inte skulle behöva försörja oss. Det hade inte varit fel av oss att be er om hjälp, men vi ville genom vårt handlande ge er ett exempel att följa. När vi var hos er gav vi er följande regel: "Den som inte vill arbeta ska heller inte äta." Men nu har vi hört att det finns sådana bland er som lever ett oordnat liv. De arbetar inte alls, utan sysslar med helt andra saker. På uppdrag av Herren Jesus Kristus förmanar vi därför dessa människor mycket strängt att slå sig till ro och börja arbeta, så att de kan försörja sig själva. Och ni andra, kära syskon, tröttna aldrig på att göra det som är rätt. Om någon vägrar att lyda det vi säger i det här brevet, meddela då alla vem det är och håll er borta från honom, så att han får skämmas. Men behandla honom inte som en fiende, utan som en troende bror som behöver talas till rätta. Vi ber att Herren Jesus, han som ger frid, ska fylla er med sin frid vad som än händer. Ja, Herren ska vara med er alla. Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand. Det gör jag i slutet av alla mina brev, för att bevisa att de verkligen kommer från mig. Detta är min handstil. Med önskan om att vår Herre Jesus Kristus godhet och kärlek ska följa er alla. Från Paulus, som är sändebud åt Jesus Kristus på Guds uppdrag. Gud är den som har räddat oss och gett oss hopp om evigt liv, genom det som Jesus Kristus gjorde. Till Timotheos, som har blivit min äkta son genom tron på Jesus. Jag ber att Gud Fadern och Jesus Kristus, vår Herre, ska visa dig godhet och omsorg och fylla dig med frid. Jag vill att du stannar i Efesos, så som jag bad dig innan jag reste till Makedonien. Vissa personer i Efesos har nämligen börjat sprida falska läror, och jag vill att du förmanar dem så att de slutar med detta och inte fortsätter att forska i myter och ändlösa släktlistor. Sådant leder bara till oenighet och hjälper inte människor att förstå att de enligt Guds plan blir räddade genom tron på Jesus. Målet för dina förmaningar ska vara att de troende fylls av kärlek, då de av hela hjärtat söker Gud, har rena motiv och en uppriktig tro. Vissa av dem som undervisar har helt lämnat det sanna budskapet och ägnar all sin tid åt att tala om meningslösa dumheter. De vill bli kända som lärare i Moses lag, men trots sin självsäkerhet har de ingen aning om vad de talar om. Vi vet att lagen är nyttig för oss, om den bara används så som Gud hade tänkt. Lagen skrevs ju inte i första hand för dem som följer Guds vilja, utan för dem som struntar i den och bryter mot den. Lagen är till för gudlösa och syndiga människor, för dem som hånar Gud och inte vill tro på honom, för sådana som mördar sina föräldrar eller andra människor, för dem som lever i sexuell lössläppthet eller homosexualitet, för kidnappare, för dem som ljuger eller vittnar falskt och för alla andra som gör sådant som strider mot den sunda läran, det vill säga läran om det glada budskap vår underbara Gud har gett mig i uppdrag att sprida. Han är den som är värd att hyllas. Jag tackar Jesus Kristus, vår Herre, för att han har gett mig kraft, och för att han tyckte att jag var värd att få bli hans sändebud, trots att jag tidigare hånade honom och på ett våldsamt sätt förföljde alla som trodde på honom. Men Herren Jesus hade medlidande med mig, eftersom jag inte förstod vem han var och därför inte kunde tro. Han var god mot mig och förlät mig allt ont jag hade gjort, trots att jag inte förtjänade det. Och jag började tro på Jesus Kristus och fick uppleva den kärlek som finns hos honom. Jag som var den värste av alla syndare, förstod att Jesus Kristus hade kommit hit till världen för att rädda syndare. Detta budskap om räddning är sant och alla borde tro på det. Ja, Herren hade medlidande med mig och förlät mig, och genom detta ville han visa vilket oändligt tålamod han har även med den som har begått fruktansvärda synder. På så sätt skulle andra förstå att också de kan få evigt liv genom att tro på honom. Äran och härligheten tillhör Gud för alltid. Han är kung i all evighet. Han är den osynlige som aldrig dör, och den som ensam är Gud! Ja, det är sant! Timotheos, min son, jag ger dig uppdraget att förmana de troende att hålla sig till Gud och inte lyssna till falsk undervisning. Människor har nämligen redan tidigare fått framföra budskap från Gud om att han gett just dig förmåga att förmana. Låt därför dessa budskap ge dig mod att fortsätta kampen för Jesus. Håll fast vid din tro då du kämpar, och ha rena motiv för allt du gör. Vissa har medvetet struntat i sitt samvete och har därför till slut helt övergett tron på Jesus. Bland dem är Hymenaios och Alexandros, som jag har uteslutit ur församlingen, för att de ska lära sig att inte häda Gud. Framför allt uppmanar jag dig och de andra troende att be. Be om Guds hjälp och tacka honom för allt han har gjort. Be för era medmänniskor, och särskilt för alla makthavare och dem som bestämmer, så att vi får fred och stabilitet och kan leva för Gud på ett värdigt sätt. Detta är rätt och något som gör Gud mycket nöjd, han som har räddat oss. Han vill nämligen att alla ska bli räddade och förstå det sanna budskapet om Jesus. För det finns bara en Gud, och det finns bara en som är medlare mellan Gud och människor, och det är människan Jesus Kristus. Han tog människornas straff genom att ge sitt liv, och köpte oss alla fria från vårt slaveri under synden. Detta är det budskap som Gud gav till världen när den tid hade kommit som han bestämt. Och jag har blivit utsedd - det är sant, jag ljuger inte - till att vara sändebud och sprida detta sanna budskap till icke-judiska folk och undervisa dem, så att de också kan börja tro på Jesus. Jag vill alltså att männen överallt ska be. Och när de lyfter sina händer för att be ska de av hela hjärtat vara inriktade på Gud. Ingen ilska och inga strider får uppta deras tankar. Jag vill också att kvinnorna ska uppträda på ett sätt som inte drar uppmärksamheten till dem själva, och att de ska klä sig värdigt, så som det passar i en församling. Det ska inte vara deras konstfulla frisyrer, smycken eller dyrbara kläder man lägger märke till. Nej, den kvinna som vill leva för Gud ska göra sig vacker genom att vara god mot andra. Kvinnorna ska lyssna till undervisningen utan att ställa frågor och låta männen leda samlingen. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar män, eller styr över dem. Därför ska kvinnorna lyssna utan att ställa frågor. Gud skapade ju Adam först och sedan Eva. Och det var kvinnan, inte Adam, som blev lurad av Satan, så att människorna gjorde uppror mot Gud. Men Gud ska rädda kvinnan då hon föder sina barn, om hon ödmjukt håller fast vid sin tro, älskar sina medmänniskor och lever helt för Gud. Detta budskap om räddning är sant. Den som vill bli ledare för en församling strävar efter en viktig uppgift. Därför ska det inte finnas något att anmärka på hos en ledare. Han ska vara trogen i sitt äktenskap, sund, självbehärskad och korrekt i sitt uppträdande. Han ska tycka om att ta emot gäster och kunna undervisa. Han får inte missbruka alkohol eller vara våldsam utan måste vara mild och vänlig och inte ställa till med bråk. Han får inte heller älska pengar. Han måste kunna leda sin egen familj och uppfostra sina barn så att de lyder och visar respekt, för om han inte kan leda sin egen familj, hur ska han då kunna leda Guds församling? Han får inte just ha blivit troende, för då kan han bli mallig över att ha blivit utvald så snabbt och får samma dom som djävulen en gång fick. Han ska ha ett gott rykte bland människorna utanför församlingen, så att han inte blir hånad och luras av djävulen att synda. På samma sätt ska medhjälparna vara ärliga och värda respekt. De får inte dricka mycket alkohol och inte ha begär efter pengar. De måste hålla fast vid de sanningar Gud har visat oss om vår tro, och de måste ha rena motiv för allt de gör. Innan de får börja som medhjälpare måste de granskas, och om ingen har något att kritisera dem för kan de börja sin uppgift. På samma sätt ska de kvinnliga medhjälparna vara värda respekt. De får inte tala illa om människor, utan måste vara sunda och pålitliga i allt de gör. En medhjälpare måste vara trogen i sitt äktenskap och kunna leda sina barn och sitt hem på ett bra sätt. De som sköter sin uppgift väl som medhjälpare kommer att bli respekterade av andra och kan utan att skämmas berätta om sin tro på Jesus Kristus. Jag hoppas att snart kunna resa till dig, Timotheos, men om jag dröjer, har jag nu gett dig några riktlinjer för hur allt ska vara ordnat i Guds hushåll, församlingen, som tillhör den Gud som lever. Församlingen är ju den pelare och stadiga grund som bär upp sanningen om Jesus. Och alla måste erkänna att vår tro avslöjar en fantastisk hemlighet: Gud kom till jorden som människa och Guds Ande visade att han var utan synd, han sågs av änglar och budskapet om honom spreds till jordens folk, människor trodde på honom och han återvände till himlen igen. Guds Ande visar oss helt klart att det under den sista tiden innan Jesus kommer tillbaka ska finnas några i församlingen som överger sin tro på Jesus och istället börjar tro på falska läror som kommer från onda andar. De människor som sprider dessa läror ger intryck av att lyda Gud, men de är lögnare och har för länge sedan dödat sitt samvete. De förbjuder folk att gifta sig och kräver att man avstår från en viss slags mat, trots att Gud har skapat maten för att vi som tror på Jesus och har lärt känna det sanna budskapet ska kunna äta och vara tacksamma. Allt som Gud har skapat är bra och inget är förbjudet, om man bara tar emot det med tacksamhet. När vi läser Guds Ord och tackar Gud för maten, blir den tillåten för oss. Om du förklarar detta för de troende, tjänar du Jesus Kristus på rätt sätt, och hämtar din kraft ur budskapet om honom och den sunda undervisning som du följer. Håll dig borta från de dumma och gudlösa myterna. Se istället till att du håller dig i god andlig form. Fysisk träning är bra på sitt sätt, men att träna sig i att lyda Gud är nyttigt på alla sätt. Den som lyder Gud har ju fått löfte om liv både i den här världen och i den kommande. Detta budskap om räddning är sant och alla borde tro på det. Därför arbetar vi också och kämpar, så att människor ska tro på budskapet. Vi vet ju att den Gud som lever, och som vill att alla människor ska bli räddade, en dag ska infria vårt hopp och ge evigt liv åt alla som tror på Jesus. Förmana och undervisa de troende om den här sanningen. Bry dig inte om att du är ung, utan se till att du vinner deras respekt genom att vara en förebild för de troende i allt du säger och gör. Älska dina medmänniskor, var stark i din tro och lev ett rent liv helt för Gud. Läs högt ur Skriften för de troende och förmana och undervisa dem tills jag kommer. Glöm inte bort att utnyttja den förmåga Guds Ande gav dig när församlingens ledare la sina händer på dig för att inviga dig till din uppgift. I de budskap som människor då fick från Gud, utsågs du ju till att undervisa och förmana. Kom ihåg att använda denna förmåga och lev helt för din uppgift, så att alla kan se de framsteg du gör i ditt liv som troende. Tänk noga på hur du lever och undervisar. Håll fast vid det som är rätt, så kommer du att rädda både dig själv och dem som lyssnar på dig. Tala aldrig strängt till en äldre man, utan vädja till honom som till en far. Behandla unga män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och unga kvinnor som systrar, i en ren och oskyldig vänskap. Församlingen ska bara ta hand om de änkor som inte har några anhöriga som kan hjälpa dem. Om en änka har vuxna barn eller barnbarn, så ska dessa lära sig att visa sin tro i praktisk handling först och främst inom familjen. På så sätt ger de tillbaka till de gamla vad de har fått av dem, och det är vad Gud vill. Den änka som inte har några anhöriga som kan hjälpa henne, hon sätter sitt hopp till Gud och ber till honom och söker hans hjälp dag och natt. Men den änka som bara är ute efter att få det bra, hon är andligt död. Undervisa församlingen om detta, så att de änkor som får underhåll inte blir anklagade för något. Den som inte tar hand om sina egna släktingar, och särskilt sin egen familj, har övergett sin tro på Jesus och är sämre än den som aldrig har kommit till tro. För att få underhåll av församlingen måste en änka vara minst 60 år, och ha varit trogen sin man. Hon måste vara känd för att vara god mot andra. Hon ska ha tagit väl hand om sina barn, ha tagit emot gäster i sitt hem, ha hjälpt de andra troende och ha stöttat människor i nöd. Kort sagt, hon ska ha varit helt inriktad på att göra gott mot andra. Yngre änkor ska inte få underhåll av församlingen, för när deras sexuella behov vaknar tappar de lusten att tjäna Jesus och vill gifta om sig. Genom detta drar de på sig Guds straff, eftersom de har brutit sitt löfte till församlingen om att förbli ogifta. Får de underhåll lär de sig dessutom att vara lata och bara gå omkring från hus till hus. Ja, de blir inte bara lata, utan de börjar skvallra och vara nyfikna och lägger sig i sådant som de inte har med att göra. Därför vill jag att unga änkor ska gifta om sig och få barn och sköta sina egna hem. Då får våra motståndare ingen anledning att tala illa om dem. Tyvärr har några av dessa unga änkor helt lämnat sanningen om Jesus och följer Satan. Om en troende kvinna har änkor i släkten, ska hon ta hand om dem själv och inte kräva att församlingen betalar för dem, eftersom församlingen måste ta hand om de änkor som inte har några anhöriga som kan hjälpa dem. Församlingsledare som är bra på att leda är värda både respekt och ersättning i pengar, särskilt de som arbetar hårt med att sprida budskapet om Jesus och undervisar i församlingen. Gud har ju sagt i Skriften: "Du ska inte binda ihop munnen på den oxe som tröskar", och: "Arbetaren är värd sin lön." Lyssna inte på anklagelser mot en ledare om det inte finns två eller tre vittnen som kan bekräfta anklagelsen. Men om han verkligen har gjort fel, ska han tillrättavisas inför hela församlingen. Då blir de andra också varnade för att handla fel. Jag befaller dig inför Gud och inför Jesus Kristus och Guds änglar att alltid följa denna regel, utan att ta ställning för eller emot någon människa och utan att särbehandla någon. Tänk efter ordentligt innan du lägger händerna på människor och inviger dem till olika uppgifter, för annars kan du bli medskyldig till det onda de gör. Se till att du håller dig själv borta från all synd. Se också till att sköta om din kropp. Drick inte längre bara vatten utan också lite vin, eftersom du har problem med magen och ofta är sjuk. Vissa människor syndar helt öppet, och alla vet att Gud en dag ska straffa dem. Men andra lyckas dölja sina synder så att de inte avslöjas förrän långt senare. På samma sätt är vissa människor goda mot andra helt öppet. Men det goda som har gjorts i skymundan ska ändå inte förbli en hemlighet. Troende slavar ska visa sina ägare verklig respekt, så att ingen får anledning att håna Gud och läran om Jesus. Undervisa om dessa regler, Timotheos, och förmana alla att leva efter dem, för de stämmer med det sunda budskap vi har fått från vår Herre Jesus Kristus och den lära som leder oss till att följa Gud. Men de som undervisar på ett annat sätt och inte håller sig till den sunda läran, är förblindade och okunniga. De har ett sjukligt behov av att diskutera och strida om olika läror, vilket leder till avundsjuka, gräl, förolämpningar, elaka anklagelser, och ständiga bråk mellan människor. Deras sinnen är förblindade och de har helt övergett det sanna budskapet om Jesus. För dem är religion ett sätt att bli rik. Men sann rikedom är att tro på Gud och samtidigt vara nöjd med det man har. Vi hade inget med oss när vi föddes, och vi kan inget ta med oss när vi dör. Om vi därför har det allra nödvändigaste, mat och kläder, så ska vi vara nöjda. De som vill bli rika råkar ut för många frestelser och faller offer för dåraktiga och skadliga begär som leder dem mot en säker och evig undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont. Och genom denna kärlek har många övergett sin tro på Jesus och vållat sig själva mycket lidande. Men du Timotheos, som tillhör Gud, ska hålla dig borta från falsk undervisning och längtan efter att bli rik. Se till att du följer Guds vilja och lever helt för honom. Tro på Jesus av hela ditt hjärta, älska dina medmänniskor och visa tålamod och mildhet. Fortsätt att försvara och sprida vår tro. Håll fast vid det eviga livet, som Gud inbjöd dig till när du utan rädsla bekände din tro på honom inför många människor. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Jesus Kristus, som bekände vem han var inför den romerska landshövdingen Pontius Pilatus: följ dessa anvisningar, så att ingen har något att anklaga dig för, och lev helt för Gud till den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. När den tid kommer som Gud har bestämt, ska ju Gud, han som är värd att hyllas, vår enda härskare, alla kungars Kung och alla herrars Herre, låta oss se Jesus. Gud är den ende som aldrig kan dö och han bor i ett ljus som är så starkt att ingen människa kan närma sig det. Ingen människa har någonsin sett honom eller kan se honom. Hans är äran och makten i all evighet. Ja, det är sant! Varna dem som är rika i den här världen att inte skryta och inte sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedomar. Uppmana dem att istället lita på Gud, som ger oss allt vi behöver för att kunna njuta av livet. Säg åt dem att göra gott mot andra människor, så att de blir rika på goda gärningar istället, och uppmana dem att vara generösa och dela med sig av det de har. Då samlar de sig en skatt hos Gud, en god grund för framtiden, och de vinner det eviga livet. Käre Timotheos, bevara budskapet som Gud har gett dig att sprida. Håll dig borta från gudlösa läror och idéer som kallas kunskap men inte är det. En del människor har börjat lita på denna kunskap och har därför övergett sin tro på Jesus. Med önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa er alla. Från Paulus, som enligt Guds vilja är utsedd till sändebud åt Jesus Kristus och har fått i uppdrag att berätta om det eviga liv som Gud har lovat alla dem som tror på Jesus Kristus. Till Timotheos, min käre son. Jag ber att Gud Fadern och Jesus Kristus, vår Herre, ska visa dig godhet och omsorg och fylla dig med frid. Jag tackar Gud för dig, Timotheos. Dag och natt påminner jag honom om att ta hand om dig då jag ber till honom. Han är den Gud som jag tjänar med rena motiv, precis som mina förfäder gjorde. Jag minns dina tårar vid vårt avsked och jag längtar efter dig. Tänk vad det skulle vara roligt att få träffas igen! Jag minns också den uppriktiga tro du har på Jesus, samma tro som fanns hos din mormor Lois och din mamma Eunike. Jag har förstått att samma starka tro nu finns i dig. Därför vill jag påminna dig om att blåsa liv i den förmåga Gud gav dig genom sin Ande, när jag la händerna på dig och invigde dig till din uppgift. Den Ande Gud har gett oss gör oss ju inte rädda och försiktiga, utan fyller oss med kraft, kärlek och självbehärskning. Därför behöver du inte skämmas för att berätta för andra om vår Herre Jesus, och inte heller skämmas över mig som sitter i fängelse för hans skull. Var beredd att lida för det glada budskapet om Jesus du också, för Gud ska ge dig kraft. Gud har räddat oss och inbjudit oss att få tillhöra honom. Men det var inte på grund av våra goda gärningar, utan därför att han i sin godhet, redan före tidens början, hade bestämt att vi skulle få förlåtelse genom Jesus Kristus. Och denna kärlek och förlåtelse från Gud, som vi inte har gjort oss förtjänta av, avslöjades för oss då Jesus Kristus kom till jorden för att rädda oss. Jesus har brutit dödens makt och genom tron på honom får vi evigt liv. Detta är det glada budskap som jag har utsetts att vara sändebud för, så att jag kan sprida denna sanning och undervisa andra. Det är också därför som jag får lida. Men jag skäms inte för mitt lidande, för jag vet vem jag tror på, och jag är säker på att han som gett mig detta budskap att sprida, också kan bevara det ända till domens dag. Ta det som du har hört från mig som modell för en sund undervisning. Håll fast vid tron på Jesus Kristus och den kärlek vi får uppleva i hans gemenskap. Låt Guds heliga Ande som bor i oss hjälpa dig att bevara det goda budskap som Gud har gett dig att sprida. Som du vet har alla de troende i provinsen Asien svikit mig, även Fygelos och Hermogenes. Men jag ber att Herren Jesus ska vara god mot Onesiforos och alla i hans hus, för han har inte skämts över att besöka mig i fängelset utan har ofta uppmuntrat mig. När han kom till Rom letade han efter mig överallt tills han hittade mig. Dessutom var han till enorm hjälp i Efesos, det vet du bättre än någon annan. Ja, jag ber att Herren Jesus ska visa nåd mot honom på domens dag. Timotheos, min son, hämta styrka från den kärlek och förlåtelse som finns i gemenskapen med Jesus Kristus. Den undervisning du och många andra har hört av mig ska du föra vidare till pålitliga människor, som i sin tur kan undervisa andra. Var beredd att lida tillsammans med mig för Jesus Kristus, likt en god soldat. En soldats högsta prioritet är att lyda sin befälhavare, och därför låter han sig inte hindras av livets små bekymmer. Var som en idrottsman. Se till att du vinner segerkransen genom att följa de regler som finns. Var som en hårt arbetande bonde. Då ska du bli den förste som får del av skörden. Tänk på det jag säger här. Herren Jesus ska hjälpa dig att förstå allt. Glöm aldrig bort att Jesus Kristus, ättlingen till kung David, har uppstått från de döda. Det är innehållet i mitt glada budskap, och det är för det budskapets skull som jag får lida och till och med har kedjats fast som en brottsling. Men Guds budskap har inte kedjats fast. Därför är jag villig att stå ut med vad som helst för de människors skull som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. Min önskan är ju att de till slut ska räddas för evigt genom det som Jesus Kristus har gjort, så att de får dela Gud härlighet. Detta budskap om räddning är sant: Om vi har dött med honom, ska vi också leva med honom. Om vi lider för honom, ska vi också regera med honom. Men förnekar vi honom, ska han också förneka oss. Om vi sviker honom, står han ändå fast vid sitt ord, för han kan inte förneka sig själv. Påminn alla om dessa sanningar och varna dem inför Gud att inte hålla på att strida om olika läror. Sådana diskussioner är meningslösa och leder till katastrof för dem som lyssnar. Undervisa om det sanna budskapet om Jesus på rätt sätt, så blir du en arbetare som inte behöver skämmas, en som Gud kommer att vara nöjd med. Ha inget att göra med dessa gudlösa läror, för deras anhängare ska hamna längre och längre bort från Gud, och deras budskap ska sprida sig som cancer. Två av dessa som sprider falska läror är Hymenaios och Filetos. De har övergett det sanna budskapet och påstår att de döda redan har uppstått, och de förstör många människors tro på Jesus. Men Guds sanna budskap är en fast grund som ingen kan rubba. Och på den grunden står det skrivet: "Herren känner dem som är hans" och "Den som tillber Herren ska inte göra det som är orätt". I ett rikt hem finns det skålar av guld och silver, men också av trä och lera. De dyrbara sakerna används vid fina tillfällen, och de andra används till vardags. På samma sätt är det hos Gud. Den troende som håller sig borta från de onda läror jag talat om och istället håller sig till det sanna budskapet, han blir som en skål av guld eller silver. Han lever helt för Gud och kan bli använd till något fint, till att göra Guds vilja. Fly bort från de frestelser och begär som ungdomar utsätts för. Sträva istället efter att göra Guds vilja och efter att få en starkare tro. Älska dina medmänniskor och lev i frid med dem som tillber Herren Jesus och söker honom av hela hjärtat. Än en gång säger jag: undvik att bli indragen i dumma och okunniga diskussioner. Du vet att det bara leder till bråk, och den som tjänar Gud ska inte bråka. Han måste vara vänlig mot alla och kunna undervisa med tålamod, så att han på ett milt sätt visar de människor tillrätta som säger emot honom. Kanske ger då Gud dessa människor en ny möjlighet att vända om till honom och förstå det sanna budskapet om Jesus. Ja, kanske tar de då sitt förnuft till fånga och slipper loss ur den fälla som Satan fångade dem i, för att de skulle göra hans vilja. Du bör också veta, Timotheos, att det under den här världens sista tid ska bli mycket svårt, för då kommer människorna bara att tänka på sig själva och sina pengar. De ska skryta och se ner på andra, vara kaxiga och inte lyda sina föräldrar. De ska vara otacksamma och sakna respekt för Gud. De ska inte älska någon och vägra att förlåta människor. De ska tala illa om andra och sakna självbehärskning. De ska vara råa och grymma och hata allt gott. De ska förråda sina vänner, sakna alla spärrar och vara högfärdiga. De ska älska njutningar mer än Gud. De vill ge intryck av att tro på Gud, men vill inte veta av Guds förvandlande kraft. Håll dig borta från sådana människor. Dit hör också sådana som lurar sig in i hemmen och skaffar sig inflytande över lättledda kvinnor som plågas av sina synder och drivs av alla möjliga impulser. Sådana kvinnor är alltid villiga att följa en ny undervisning, men de lyckas aldrig förstå det sanna budskapet om Jesus. Dessa som sprider falska läror är motståndare till Jesus, precis som de egyptiska trollkarlarna Jannes och Jambres var motståndare till Mose. Deras tankar är onda, och deras tro är ingenting värd. Men deras framgång ska snart ta slut. En dag ska deras dumhet bli avslöjad inför alla, på samma sätt som motståndarna till Mose blev avslöjade. Men du, Timotheos, känner till min undervisning. Du vet hur jag lever och vilket mål jag har i livet. Du känner till min tro på Jesus, mitt tålamod med människor, min kärlek och min uthållighet. Du vet att jag har blivit förföljd och har fått lida. Du vet vad som hände i Antiochia, Ikonion och Lystra, hur människorna där gick till våldsam attack mot mig. Men Herren räddade mig från allt! På samma sätt kommer alla som vill leva helt för Gud och i gemenskap med Jesus Kristus att bli förföljda. Onda människor och bedragare kommer att gå allt längre i sin ondska. De lurar andra, men är samtidigt lurade själva. Du måste hålla fast vid det du har fått lära dig. Du vet att det är sant och du vet att du kan lita på dem som undervisade dig. Ända sedan du var liten känner du ju också till vad som står i den heliga Skriften. Där kan man hitta all den vishet man behöver för att bli räddad genom tron på Jesus Kristus. Hela Skriften är inspirerad av Gud och kan användas då man undervisar om det som är sant och avslöjar det som är falskt. Den korrigerar oss och hjälper oss att leva som Gud vill, så att den som tillhör honom blir väl rustad för sin uppgift att göra gott mot andra. Jag befaller dig inför Gud och inför Jesus Kristus, som ska döma levande och döda, och som ska komma tillbaka för att regera på jorden: Sprid budskapet om Jesus. Var beredd att tala när som helst, både när det passar människor och när det inte passar dem. Undervisa dem med stort tålamod, övertyga dem, varna dem och uppmuntra dem. Det kommer en tid då människor inte längre ska acceptera den sunda läran. Istället ska de samla människor omkring sig som bara undervisar sådant de vill höra. De ska vägra att lyssna till det sanna budskapet om Jesus och vända sig till myter utan historisk bakgrund. Men var lugn och sansad i alla lägen, var beredd att lida, sprid det glada budskapet om Jesus. Gör allt det som du har fått i uppdrag att göra! Själv kommer jag inte att finnas kvar på jorden så länge till, mitt liv håller redan på att offras för Gud. Jag har kämpat väl, jag har sprungit klart mitt lopp, och jag har bevarat tron på Jesus. Nu väntar prisutdelningen. Herren Jesus, den rättvise domaren, ska på domens dag ge mig segerkransen som ett bevis på att jag har följt hans vilja. Och samma pris väntar alla som längtar efter att han ska komma tillbaka. Försök att komma hit så snart du kan. Demas har börjat älska den här världen och har övergett mig och rest till Thessalonike. Crescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien. Det är bara Lukas som är kvar hos mig. Ta med dig Markus, för han är till stor hjälp i mitt arbete. Tychikos har jag skickat till Efesos. Se till att du tar med dig manteln som jag lämnade hos Karpos i Troas. Ta också med dig böckerna och framför allt pergamentrullarna. Smeden Alexandros har orsakat mig mycket ont, men Herren Jesus ska straffa honom för vad han har gjort. Akta dig för honom, för han har gått till hård attack mot vårt budskap. När jag stod inför rätta första gången, var det ingen som vågade vittna till min fördel i domstolen, utan alla övergav mig. Jag hoppas att de inte ska bli straffade för det. Men Herren Jesus var med mig och gav mig kraft, för att det glada budskapet genom mig skulle nå till alla folk. Och han räddade mig från en säker död. Ja, Herren ska rädda mig från allt ont och föra mig in i himlen, där han regerar. Hans är äran i all evighet. Ja, det är sant! Hälsa Prisca och Aquila och alla som tillhör Onesiforos hus. Erastos stannade i Korinth, och Trofimos lämnade jag i Miletos, eftersom han var sjuk. Försök att komma hit före vintern. Euboulos, Pudens, Linos, Claudia och alla de troende hälsar till dig. Jag ber att Herren Jesus ska skydda dig. Med önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa er alla. Från Paulus, som är Guds tjänare och sändebud åt Jesus Kristus. Mitt uppdrag är att inbjuda människor att få tillhöra Gud, att föra dem till tro på Jesus och att sedan undervisa dem om det sanna budskapet, så att de kan följa Guds vilja. Gud, som aldrig ljuger, lovade ju för oändligt länge sedan att ge oss evigt liv, och vi har nu fått detta hopp genom budskapet om Jesus. Detta budskap som kan rädda oss, och som Gud avslöjade när den rätta tiden hade kommit, har jag fått i uppgift att sprida vidare till alla människor. Till Titus, som har blivit min äkta son genom vår gemensamma tro på Jesus. Jag ber att Gud Fadern och Jesus Kristus, vår Räddare, ska visa dig godhet och fylla dig med frid. Jag lämnade dig kvar på Kreta för att du skulle avsluta det som ännu inte var gjort i de olika församlingarna och utse ledare i varje stad enligt mina instruktioner. Du ska välja män som det inte finns något att anmärka på. De ska vara trogna i sitt äktenskap, och deras barn ska tro på Jesus och inte leva ett vilt liv och vara olydiga mot sina föräldrar. Den som är församlingsledare har ansvar för Guds församling och därför ska det inte finnas något att anmärka på hos honom. Han får inte verka överlägsen, inte ha ett häftigt humör, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller ha begär efter pengar. Han ska tycka om att ta emot gäster, älska att göra gott mot andra, vara självbehärskad och rättvis, leva helt för Gud och vara disciplinerad. Han måste hålla sig till det pålitliga budskap och den lära han har fått undervisning om, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och tillrättavisa motståndarna. Det finns nämligen många, särskilt bland de troende judarna, som inte vill att någon ska bestämma över dem. De kommer med tomt prat och försöker lura andra människor, och detta måste stoppas. De har förstört tron på Jesus hos hela familjer genom att sprida falska läror, och det enda de är ute efter är att tjäna pengar. En från deras eget folk, en profet från Kreta som framförde olika budskap, har sagt: "Folket på Kreta ljuger ständigt. De beter sig som odjur och älskar att äta och lata sig." Detta omdöme är helt sant. Gå därför kraftigt emot all falsk undervisning, så att människorna i församlingen håller fast vid en sund tro. De måste sluta att lyssna till judiska myter och följa krav från män som har vänt sig bort från det sanna budskapet om Jesus. Gud ställer inga extra krav på oss som tror. Allt är rent och tillåtet för den som genom tron har börjat leva ett rent liv helt för Gud. Men den som vägrar att tro är inte värdig att komma inför Gud, och för honom blir allt smittat av hans egen ondska. Dessa människor som sprider falska läror och försöker lägga på er en massa extra krav, har onda tankar och orena motiv. De påstår att de känner Gud, men deras handlingar visar att det inte är sant. De är avskyvärda och olydiga, och inget gott kan komma ifrån dem. Men du, Titus, ska undervisa om de regler som hör ihop med den sunda läran om vår tro. Lär de äldre männen att visa självbehärskning och att uppträda på ett vist sätt, så att de blir värda respekt. De ska ha en sund tro på Jesus och vara fyllda av kärlek och tålamod. Lär också de äldre kvinnorna att uppträda på ett sätt som är värdigt den som tillhör Gud. De ska inte tala illa om någon och inte dricka för mycket vin, utan vara goda förebilder för andra genom sitt sätt att leva. De ska lära de yngre kvinnorna att älska sin man och sina barn, att vara självbehärskade, att leva ett rent liv helt för Gud, att sköta sitt hem, att göra gott mot andra och att sätta sin man före sig själv, så att ingen hånar Guds budskap på grund av deras sätt att leva. På samma sätt ska du uppmana de unga männen att alltid visa självbehärskning. Du måste också själv vara ett föredöme för dem genom att göra gott mot andra. Bevisa genom dina egna handlingar att din undervisning är uppriktig och seriös. Håll dig till den sunda läran om vår tro när du undervisar, så att du inte kan kritiseras för något. Då måste dina motståndare skämmas, eftersom de inte hittar något ont att säga om oss troende. Uppmana slavarna att sätta sina ägare före sig själva, så att de lyder dem i allt utan att säga emot. De får inte stjäla, utan måste alltid vara goda och pålitliga, så att de gör budskapet från Gud, vår Räddare, attraktivt för andra människor. Gud har visat oss sin kärlek och förlåtelse, och genom hans förlåtelse kan alla människor bli räddade. Den får oss att säga nej till ett liv utan tro, och till de begär som världen lockar med. Och den får oss att visa självbehärskning, så att vi kan följa Guds vilja. Ja, Guds kärlek och förlåtelse får oss att leva helt för honom i den här världen, medan vi väntar på den fantastiska dag då vår stora Gud, Jesus Kristus, ska komma i härlighet för att rädda oss för evigt. Det var Jesus som köpte oss fria från våra synder genom att betala straffet då han offrade sitt liv. Han gjorde oss värdiga att komma inför Gud och lät oss bli hans eget folk, ett folk som är ivrigt att göra gott mot andra. På detta sätt ska du undervisa, uppmuntra och förmana församlingen med stor auktoritet. Se till att du vinner allas respekt. Påminn de troende om att de ska underordna sig och lyda makthavare och myndigheter, och att de alltid ska vara beredda att göra gott mot andra. De får inte förolämpa någon och ställa till med bråk, utan måste vara vänliga och visa hänsyn mot alla människor. Vi saknade ju alla en gång förstånd, och var olydiga och hade gått vilse. Vi var slavar under olika begär och impulser, och var fyllda av ondska och avundsjuka. Ja, vi var avskyvärda, och vi hatade varandra. Det var inte för att vi handlade rätt och följde hans vilja som han räddade oss, utan därför att han hade medlidande med oss. Genom sin heliga Andes kraft lät han oss födas en gång till, han tvättade bort våra synder och gav oss en ny start i livet. Ja, eftersom Jesus Kristus redan hade räddat oss genom att ta straffet för våra synder, lät Gud sin heliga Ande flöda över oss och tvätta oss rena. Han visade oss nåd och förklarade oss oskyldiga, och nu får vi ärva det eviga livet, som är vårt hopp. Detta budskap om räddning är sant. Jag vill att du ska förmana och undervisa de troende om den här sanningen, så att de alltid försöker göra gott mot andra människor. Denna undervisning är bra och nyttig för alla. Undvik att bli indragen i dumma diskussioner om släktlistor och i strider och gräl om den judiska lagen. Dessa diskussioner är skadliga och leder ingenstans. Den som splittrar församlingen genom falsk undervisning ska varnas en gång, eller två om det behövs. Men om han inte lyssnar, ska du vägra att ha med honom att göra. Du vet ju då att han har övergett sanningen om Jesus och är en syndare som redan har dömt sig själv. Jag planerar att skicka antingen Artemas eller Tychikos till dig. Så snart någon av dem har kommit, vill jag att du försöker möta mig i Nikopolis, för jag har tänkt stanna där över vintern. Se till att advokaten Zenas och Apollos får allt de behöver inför sin resa, så att inget fattas i deras utrustning. De troende måste lära sig att ständigt göra gott mot andra när de ser ett behov, för om tron inte omsätts i praktisk handling är den värdelös. Alla som är här hos mig hälsar till er. Hälsa alla våra troende vänner från oss. Med önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa er alla. Till vår käre vän och medarbetare Filemon, och till den församling som möts i hans hem. Till vår syster Apfia, och till vår medkämpe Archippos. Vi ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska visa er godhet och fylla er med frid. Jag tackar alltid Gud när jag ber för dig, käre Filemon, eftersom jag ständigt hör om din tro på Herren Jesus och om den kärlek du visar alla de troende. Jag ber att det stöd du har kunnat ge dem på grund av din tro, ska få dem att inse hur mycket gott man kan göra för Kristus. Jag har själv blivit mycket glad och uppmuntrad när jag har hört hur du, min bror, genom kärleksfulla gärningar har gett nytt mod åt de troende. Tack vare vår långa vänskap, vill jag nu vädja till dig om en sak, jag Paulus, en gammal man som nu också är en fånge för Jesus Kristus skull. Jag skulle kunna kräva det av dig, i kraft av mitt uppdrag från Kristus, men det vill jag inte. Det jag vädjar till dig om är att du ska vara god mot Onesimos, för han har blivit som en son för mig, eftersom han kom till tro genom mitt arbete här i fängelset. Du hade inte särskilt stor nytta av Onesimos förut, men nu har han blivit till verklig nytta för både dig och mig. Och när jag nu skickar honom tillbaka till dig är det som om jag sände en del av mig själv. Jag hade helst velat ha honom kvar här, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe, när jag nu sitter fängslad för att ha spridit det glada budskapet om Jesus. Men jag ville inte behålla honom utan att först ha fått ditt tillstånd. Om du gör något gott, ska det ju inte vara av tvång, utan av fri vilja. Man kanske kan se det så här: Onesimos försvann bort från dig under en kort tid, för att du sedan skulle få honom tillbaka för alltid. Men nu är han inte bara din slav, utan något mycket mer. Nu är han din älskade bror. Själv älskar jag honom mycket, men för dig måste han betyda ännu mer, både som slav och som en som tillhör Herren Jesus. Om du ser mig som din vän, så ta emot Onesimos på samma sätt som du skulle ha tagit emot mig. Har han skadat dig på något sätt eller är skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med min egen hand: Jag ska betala tillbaka. Att du sedan har en ännu större skuld till mig, eftersom du kom till tro genom mig, är en annan sak. Ja, min käre bror, låt mig nu få nytta av att du lever i gemenskap med Herren Jesus. Gör mig lättad och glad för Jesus Kristus skull. Detta skriver jag, fullt övertygad om att du kommer att göra det jag ber dig om och mer än så. Så ber jag dig om en sak till: ha ett rum i ordning åt mig, för jag hoppas att Gud ska svara på era böner och låta mig komma till er snart. Epafras, som också sitter fängslad här för att ha spridit budskapet om Jesus Kristus, hälsar till dig. Det gör också mina medarbetare Markus, Aristarchos, Demas och Lukas. Med önskan om att vår Herre Jesus Kristus i sin godhet och kärlek ska skydda er. För länge sedan talade Gud, många gånger och på olika sätt, till våra förfäder genom att låta profeterna framföra hans budskap. Men nu vid den här tidens slut har han talat till oss genom sin Son. Gud lät Sonen skapa hela universum och har bestämt att allt till sist ska tillhöra honom. Sonen utstrålar Guds egen härlighet. Han är den synliga bilden av Gud själv, och han bär upp hela universum med sitt mäktiga ord. Han dog för att människorna skulle få förlåtelse för sina synder, och han sitter nu på Guds högra sida i himlen och regerar. Guds egen Son står alltså långt över änglarna, och Gud tilltalar honom på ett sätt som visar att han är mycket mäktigare än de. Gud har ju aldrig sagt till någon ängel: "Du är min Son. Idag har jag blivit din Far." Eller: "Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son." Och när Gud låter Sonen, han som är den främste, komma till jorden, säger Gud: "Alla Guds änglar ska tillbe honom." När Gud talar om änglarna, säger han: "Jag gör mina änglar till vindar och mina tjänare till eldslågor." Men till Sonen säger han: "Gud, din tron ska stå kvar i all evighet. Du regerar över ditt folk med rättvisa. Du älskar det som är rätt och hatar det onda. Därför har jag, din Gud, gjort dig till kung och gett dig mer ära och glädje än någon annan." "Herre, i tidens början la du jordens grund och formade himlen med dina händer. Allt detta ska en dag försvinna och bli till ingenting, men du kommer att finnas i evighet. Ja, himlen och jorden ska nötas ut precis som kläder. Och du ska rulla ihop dessa utslitna kläder och byta ut dem mot något nytt. Men du själv förändras aldrig, och du ska aldrig dö." Och aldrig har Gud sagt till någon ängel, det han säger till Sonen: "Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter." Nej, änglarna är bara tjänare. De är andar som Gud har sänt ut för att hjälpa dem som blir räddade till evigt liv. Eftersom vi nu vet vilken makt Jesus har, måste vi vara noga med att hålla oss till det budskap vi har hört, så att vi inte glider bort ifrån det. Redan den judiska lagen som Mose fick ta emot från änglar, gällde som ett budskap från Gud, och var och en som syndade och bröt mot lagen fick sitt rättvisa straff. Hur ska vi då kunna undgå att bli straffade om vi struntar i den underbara räddning som Gud har erbjudit oss. Det var ju Herren Jesus själv som först undervisade om denna räddning, och vi har sedan fått hans undervisning bekräftad av dem som lyssnade till honom. Dessutom har Gud själv bekräftat budskapet genom att ge de troende kraft att utföra många fantastiska under och tecken, och genom att låta sin heliga Ande ge oss olika förmågor, allt enligt Guds plan. Den kommande världen som vi talar om, ska inte styras av änglar. "Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom? Du lät människan vara lägre än änglarna för en kort tid, men gav henne kunglig härlighet och ära. Och när Gud satte människan till att härska över allting, menade han verkligen allting. Han gjorde inget undantag. Men vi har ännu inte sett allt detta hända. Det vi hittills har sett är att Människosonen, Jesus, som för en kort tid var lägre än änglarna, nu har fått kunglig härlighet och ära, därför att han var villig att lida och dö. Ja, i sin oändliga godhet lät Gud honom dö för alla jordens människor. Gud har ju skapat allt, och allt finns till för att ära honom, därför ville han också göra många människor till sina barn och låta dem dela hans härlighet. Så Gud lät Jesus lida och dö i vårt ställe, för att Jesus skulle bli den felfria härskare som kan rädda oss för evigt. Jesus dog alltså för att vi skulle bli befriade från skuld och bli värdiga att komma inför Gud, och vi som har blivit befriade har nu samma Far som Jesus själv. Därför skäms inte Jesus för att kalla oss sina syskon. Det står ju i Skriften att han säger till Gud: "Jag ska berätta om din storhet för mina syskon, och sjunga ditt lov mitt i församlingen." På ett annat ställe säger han: "Jag ska lita på honom", och: "Här är jag och barnen som Gud har gett mig." Men de barn det talas om här var människor av kött och blod. Därför måste också Jesus bli en människa av kött och blod, så att han kunde dö, för det var bara genom att dö i vårt ställe som han kunde bryta djävulens makt, han som var herre över döden. Och genom detta befriade Jesus alla dem som hela livet varit slavar under sin dödsfruktan. Det var ju inte änglar Jesus kom för att hjälpa. Nej, han kom för att hjälpa Abrahams efterkommande. Därför var han tvungen att på alla sätt bli lik oss, sina syskon, så att han kunde ha medlidande med oss och troget tjäna som vår överstepräst inför Gud. Ja, han blev vår överstepräst och försonade oss med Gud genom att ta straffet för våra synder. Och eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa oss när vi lockas att göra det som är orätt. Kära syskon, ni tillhör Gud och har blivit inbjudna att leva i evig gemenskap med honom. Tänk därför på Jesus, som vi ju bekänner som vår överstepräst, sänd av Gud. Tänk på hur Gud utsåg Jesus till överstepräst, och att Jesus var trogen mot Gud. På samma sätt var Mose trogen mot Gud i sin uppgift att leda Guds folk. Men det uppdrag Jesus har fått är mer värt att äras än Moses uppdrag, på samma sätt som en byggmästare måste äras mer än det hus han har byggt. Ja, varje hus har en byggmästare, och Gud är byggmästaren som ligger bakom allt. Visst var Mose trogen i att tjäna allt Guds folk, men han var ändå bara en tjänare. Hans tjänst var en förebild på de sanningar som Gud skulle avslöja senare. Jesus Kristus däremot är Guds Son, och han är trogen i sin uppgift att regera över Guds folk. Och det folket tillhör vi, om vi bara utan rädsla håller fast vid hoppet om att till slut bli räddade för evigt. "Om ni hör hans röst idag, så lyssna till honom. Var inte lika hårda och kalla som Israels folk var när de gjorde uppror och satte mig på prov i öknen. Där testade de mitt tålamod och utmanade mig, trots att de under 40 års tid hade sett mig göra så många under. Därför blev jag arg på den generation som levde då, och jag sa: 'De handlar alltid emot min vilja. De vägrar att följa den lag jag har gett dem.' I min vrede svor jag därför en ed och sa: 'De ska inte få komma till den plats där de kan vila tillsammans med mig.' " Se därför upp, kära syskon, så att ni inte fylls av onda tankar och otro och slutar att hålla er till Gud, han som ger liv. Rösten från Kristus hörs idag. Fortsätt därför att varje dag uppmuntra varandra medan ni fortfarande har möjlighet, så att ingen frestas att synda och blir hård och kall. Om vi ända till slutet håller fast vid den övertygelse vi hade när vi först började tro på Kristus, ska vi ju få dela allt tillsammans med honom. Glöm alltså inte varningen: "Om ni hör hans röst idag, så lyssna till honom. Var inte lika hårda och kalla som Israels folk var när de gjorde uppror." Men vilka var det då som hörde Guds röst och ändå gjorde uppror mot honom? Jo, det var de som fick lämna Egypten med Mose som ledare. Och vilka var det som Gud sedan var arg på under 40 år? Jo, det var samma människor. De syndade mot Gud och fick därför dö i öknen. Och vilka tänkte Gud på när han till slut svor sin ed och sa: "De ska inte få komma till den plats där de kan vila tillsammans med mig." Jo, det var samma människor. De vägrade ju att tro på Gud. Vi ser alltså att det var på grund av sin otro som dessa människor inte fick komma till den plats Gud hade berett åt dem. Guds löfte om att vi ska få vila tillsammans med honom gäller fortfarande. Låt oss därför noga ta vara på varandra, så att vi upptäcker om någon verkar bli efter på vägen. Vi har ju fått höra samma glada budskap om att vi får vila tillsammans med Gud, som de som levde på Moses tid. Men de som hörde budskapet den gången hade ingen nytta av det, eftersom de inte trodde på vad Gud sa. Vi däremot som tror på löftet får uppleva den vila Gud talade om när han sa: "I min vrede svor jag därför en ed och sa: 'De ska inte få komma till den plats där de kan vila tillsammans med mig.' " Och ändå har denna vila väntat på människorna ända sedan Gud skapade världen. Att det är så förstår vi när vi läser i Skriften om den sjunde dagen i veckan. Det står ju: "Och när det sjunde dygnet kom vilade Gud, eftersom han var klar med allt sitt arbete." Men på det stället vi redan talat om säger Gud: "De ska inte få komma till den plats där de kan vila tillsammans med mig." Guds löfte om att människor ska få vila tillsammans med honom står alltså kvar. Men de som först fick höra detta glada budskap kunde inte få vila tillsammans med Gud, eftersom de inte lydde honom. Gud bestämde därför en ny tid då människor kunde få chansen att vila tillsammans med honom, och idag lever vi i den tiden. Att det var en ny tid förstår vi, eftersom det var många år senare som Gud lät kung David säga: "Om ni hör hans röst idag, så lyssna till honom. Var inte hårda och kalla." Josua förde Israels folk in i Kanaans land, men det var inte där de fick vila tillsammans med Gud. Varför skulle Gud annars ha talat om en ny dag då människor kunde få uppleva hans vila? Men den som börjar tro på Jesus Kristus och får tillhöra Guds folk får uppleva en evig vilodag tillsammans med Gud. Den människa som når fram till den vilan har utfört det arbete hon fick av Gud. Hon kan vila, precis som Gud vilade då han var färdig med skapelsen. Låt oss därför göra allt för att hålla fast vid vår tro, så att vi får vila tillsammans med Gud. Då blir vi inte som Israels folk, som var olydiga mot Gud och övergav honom. Ja, akta er för att vara olydiga, för Guds budskap är fullt av liv och kraft. Det är skarpare än ett dubbeleggat svärd, och det tränger djupt in i vårt innersta. Det avslöjar alla våra tankar och motiv, och visar om vi handlar rätt eller fel. Ingen kan dölja något för Gud. Han vet allt om alla. Och inför honom måste vi en gång stå till svars för det vi har gjort. Låt oss därför hålla fast vid vår tro på Jesus, Guds Son, för han är vår store överstepräst som har farit upp till Gud i himlen. Vi har en överstepräst som förstår våra svagheter, eftersom han själv har blivit frestad på alla sätt precis som vi, men utan att någonsin synda. Vi kan därför utan minsta rädsla komma till Gud när vi råkar i svårigheter, och lita på att han i sin godhet förlåter oss och ger oss den hjälp vi behöver. En vanlig överstepräst är en människa som har fått i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer till Gud, för att människor ska få förlåtelse för sina synder. Han har samma svagheter som de människor han representerar, och därför kan han ha medlidande med dem när de handlar fel och inte förstår vad Gud vill. Men eftersom han är svag, måste han själv få förlåtelse för sin synd. Han bär därför fram offer till Gud både för folket och för sig själv. Att vara överstepräst är en stor ära, och inget man själv tar på sig. Man måste bli utsedd av Gud, precis som Aron blev. Därför tog inte heller Jesus Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick denna uppgift av Gud, som sa till honom: "Du är min Son. Idag har jag blivit din Far." Och på ett annat ställe i Skriften säger Gud: "Du är präst för evigt, precis som Melkisedek." Medan Jesus var kvar här på jorden grät han och ropade och bad till Gud att han skulle få slippa att dö. Men Jesus var ödmjuk och följde Gud vilja. Och på grund av sin lydnad blev han sedan uppväckt från de döda. Jesus fick alltså lära sig att lyda genom det lidande han gick igenom, trots att han var Guds Son. På så sätt blev han en felfri överstepräst, och kan för evigt rädda alla dem som lyder honom. Gud utsåg ju honom till att bli överstepräst, precis som Melkisedek. Det finns mycket mer vi kunde säga om det här, men ni tycks inte lyssna och därför är det svårt att få er att förstå. Ni har varit troende ganska länge nu och borde kunna undervisa andra, men istället behöver ni än en gång bli undervisade om de grundläggande sanningarna i Guds budskap. Ni är som nyfödda barn, som bara kan dricka mjölk och inte klarar fast föda. Den som fortfarande lever på mjölk kan ju inte förstå en undervisning om att följa Guds vilja. Den fasta födan däremot är till för vuxna, för dem som genom lång träning har lärt sig att skilja mellan rätt och fel. Låt oss därför slippa repetera det man först måste lära sig om Jesus Kristus. Det är dags att gå vidare till en undervisning som passar vuxna. Vi vill inte börja om från början igen och undervisa er om grunderna: att man ska överge sina onda handlingar och tro på Gud, att man ska låta döpa sig in i gemenskapen med Kristus och att de troende ska be och lägga händerna på den döpte. Ni vet också att de döda ska uppstå igen, och att alla som inte tror på Gud ska få ett evigt straff. Låt oss därför gå vidare med vår undervisning, om Gud tillåter det. De människor som har övergett sin tro på Jesus Kristus, kan man inte få att vända tillbaka igen. Nej, om de en gång har tagit emot det sanna budskapet och fått del av Guds gåva och hans Ande; om de har fattat hur gott Guds budskap är och upplevt den kommande världens krafter, men ändå överger Kristus, då kan man inte få dem att vända tillbaka. Genom sitt handlande spikar de ju fast Guds Son på korset igen och förlöjligar honom. En troende människa är som en åker. Om åkern suger åt sig det regn som faller och ger bonden en god skörd, då ska Gud vara god mot den. Men om åkern bara ger tistlar och törnen, då är den värdelös, och risken är stor att Gud en dag förkastar åkern och låter den brännas av. Nu tror vi inte, kära vänner, att det är så illa ställt med er, även om vi talar på det här sättet. Tvärtom är vi säkra på att ni är på väg att räddas för evigt. Gud är ju inte orättvis, utan minns hur hårt ni har arbetat för honom. Han ser hur mycket ni älskar honom, eftersom ni ständigt hjälper dem som tillhör honom. Fortsätt därför att göra allt detta med samma iver, så att Gud en dag kan uppfylla ert hopp och rädda er för evigt. Var inte slöa och likgiltiga, utan ta de människor till föredöme som genom tro och tålamod får del av allt det goda Gud har lovat dem. En av de människor som fick ett sådant löfte från Gud var Abraham. Gud svor vid sig själv, eftersom det inte fanns någon högre att svära vid, och sa: "Jag ska ge dig av allt mitt goda och låta dina efterkommande bli omöjliga att räkna." Sedan väntade Abraham med stort tålamod och fick till slut en son, precis som Gud hade lovat. Även människor kan ju svära en ed. De tar Gud till vittne på att det de säger är sant, så att det blir slut på alla diskussioner. Och när Gud gav sitt löfte, svor han en ed. Han ville visa dem som fick löftet att det var ett löfte han aldrig tänkte ta tillbaka. Gud har alltså gett oss både sitt löfte och sin ed. Och båda dessa bekräftelser står fast, eftersom Gud aldrig kan ljuga. De är en stark uppmuntran till oss som hoppas på Gud och litar på att han en dag ska infria löftet och rädda oss för evigt. Detta hopp om att våra själar till slut ska räddas för evigt, är som ett kraftigt ankare som sitter fast hos Gud själv, innanför förhänget till det allra heligaste i himlen. Förhänget brast ju i två delar när Jesus dog på korset, och genom detta öppnade han vägen till Gud för oss, och blev överstepräst för evigt, precis som Melkisedek. Denna Melkisedek var kung i staden Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte Abraham, den gången Abraham kom tillbaka efter att ha vunnit ett stort slag mot flera kungar. Melkisedek bad till Gud att han skulle ge Abraham allt gott, och Abraham tog en tiondel av allt det han hade vunnit i kriget och gav till Melkisedek. Namnet Melkisedek betyder "kungen som gör Guds vilja", men han var också "fredens kung", eftersom Salem betyder fred. Det står inget i Skriften om Melkisedeks far eller mor eller förfäder. Hans liv beskrivs som om det inte hade någon början eller något slut. Därför är han präst för evigt, precis som Guds Son. Att Melkisedek fick ta emot en stor ära det förstår vi, eftersom Abraham själv, stamfadern för oss judar, gav Melkisedek en tiondel av det bästa krigsbytet. Långt senare fick Abrahams efterkommande ta emot Moses lag, som säger att man ska ge en tiondel av allt till prästerna, som alltid utses från Levis stam. Men Melkisedek hörde ju inte till denna prästsläkt, och ändå fick han ta emot en tiondel av Abrahams byte. Melkisedek fick också be att Gud skulle ge Abraham allt gott, trots att det var Abraham som hade fått Guds löften. Och alla vet ju att det är en större ära att få be Gud att ge en annan människa allt gott, än att vara den människa som får ta emot det. De judiska prästerna, som långt senare fick ta emot en tiondel av allt, var vanliga, dödliga människor. Men med Melkisedek var det annorlunda. Det är som om Gud ville visa oss att han fortfarande lever, eftersom det inte står något i Skriften om hans död. Man skulle till och med kunna säga att Levi, stamfadern till alla judiska präster som får ta emot en tiondel av allt, också gav en tiondel av allt till Melkisedek genom Abraham. Även om Levi inte var född när Abraham träffade Melkisedek, fanns ju ändå grunden för hans existens hos Abraham. Judarna har alltså sedan länge haft en lag som bygger på att prästerna från Levis stam gör tjänst inför Gud. Och om deras tjänst hade kunnat göra oss felfria, hade Gud inte behövt sända en annan präst, en som var lik Melkisedek, och inte lik Aron, den första prästen från Levis stam. Men när Gud nu ändrade hela denna ordning för hur präster skulle utses, och lät en annan präst göra tjänst inför honom, då måste också Moses lag ersättas med något nytt. Den präst vi talar om här tillhör ju inte Levis stam, utan en annan stam som aldrig har tjänat inför Gud och offrat på hans altare. Vår Herre kom från Judas stam, som ni alla vet, och det står ingenting i Moses lag om några präster från den stammen. Att något helt nytt har kommit och ersatt den gamla ordningen med att präster ska utses från Levis stam, det är helt klart, eftersom denna nya präst är lik Melkisedek, och inte de andra prästerna. Jesus blev inte utsedd till präst därför att han tillhörde Levis stam, så som Moses lag kräver, utan därför att hans liv aldrig tar slut. Det står ju i Skriften om honom: "Du är präst för evigt, precis som Melkisedek." Moses lag har alltså ersatts med något bättre, eftersom lagen inte kunde hjälpa oss att följa Guds vilja och komma nära honom. Ingen människa har ju någonsin blivit felfri genom att lyda lagen. Men nu har Jesus fört oss nära Gud och gett oss ett säkert hopp om att vi en dag ska räddas för evigt. Dessutom har Gud svurit en ed på att Jesus för alltid ska vara vår präst. Något sådant har han aldrig gjort med de andra prästerna. Det är bara Jesus som har fått höra Gud säga: "Herren har svurit en ed som han inte ska bryta: 'Du är präst för evigt.' " Denna ed är garantin för att det nya och bättre förbund som Jesus har upprättat mellan Gud och människor ska stå fast. En annan skillnad är att man i den gamla ordningen med präster från Levis stam hela tiden måste tillsätta nya präster, eftersom döden satte stopp för deras tjänst. Men Jesus fortsätter att tjäna som präst, eftersom han lever för evigt. Därför kan han också för all framtid rädda dem som kommer till Gud på grund av det som han gjorde. Han lever ju för alltid och kan vädja till Gud för dem. Jesus är just en sådan överstepräst som vi behövde, en som är helig och oskyldig och aldrig har gjort något orätt. Därför är han nu också skild från världens onda människor och har tagits upp till Gud i himlen. Han liknar inte de andra översteprästerna som varje dag måste offra till Gud, först för att få förlåtelse för sina egna synder och sedan för att folket ska få förlåtelse för sina. Nej, Jesus offrade sig själv på korset en gång för alla, för att vi ska få förlåtelse för våra synder. De överstepräster som tillsätts enligt Moses lag är vanliga syndiga människor. Men nu har Gud, genom att svära en ed, satt Moses lag åt sidan och infört en ny ordning. Han har tillsatt sin Son som en felfri överstepräst för evigt. Huvudpunkten i det vi vill säga är alltså att Jesus är vår överstepräst, och att han sitter på Guds högra sida i himlen och regerar. Han tjänar som präst inför Gud i himlen, i en gudstjänstbyggnad som inte är gjord av människor, utan av Gud själv. En översteprästs uppgift är att bära fram gåvor och offer till Gud, och därför var också Jesus tvungen att bära fram ett offer. Om han fortfarande levde här på jorden, skulle han inte ens vara präst, för här finns det redan präster som bär fram de offer Moses lag kräver. Men dessa präster tjänar i en jordisk gudstjänstbyggnad som bara ger oss en ofullständig bild av den som finns i himlen. När Mose skulle resa upp det tält som Israels folk använde för gudstjänst i öknen, sa ju Gud till honom: "Se till att du gör allt efter den förebild jag visade dig på berget Sinai." Jesus Kristus däremot är en präst med en mycket viktigare uppgift, för han är medlare i ett nytt och bättre förbund mellan Gud och människor, ett förbund som vilar på bättre löften. Om det första förbundet mellan Gud och hans folk hade kunnat hjälpa oss att följa Guds vilja, hade Gud inte behövt ersätta det med ett annat. "Det ska komma en dag då jag ingår ett nytt förbund med det folk som bor i Israel och Juda. Det ska inte likna det förbund jag ingick med deras förfäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten. De höll ju inte fast vid mitt förbund, och därför brydde jag mig inte om dem längre. Men detta är det nya förbund jag en dag ska ingå med Israels folk, säger Herren: Jag ska låta dem förstå min vilja och mina lagar, och jag ska göra så att de lyder mig av hela hjärtat. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Då ska ingen längre behöva undervisa någon annan och säga: 'Se till att du lär känna Herren', för då ska alla känna mig, både stora och små. Jag ska förlåta dem deras ondska, och jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder." Gud talar alltså om ett nytt förbund, och det betyder att det första förbundet är gammalt och föråldrat och snart ska försvinna. I det första förbundet mellan Gud och hans folk fanns det en rad regler för hur prästerna skulle tjäna Gud i det tält man använde som gudstjänstbyggnad här på jorden. Tältet bestod av två rum. Det första innehöll en ljusstake och ett bord med tolv bröd som representerade Israels tolv stammar. Det rummet kallades det heliga. Längst bak i det rummet fanns ett förhänge, och bakom förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Där inne stod ett rökelsealtare av guld och en guldöverdragen kista som kallades förbundsarken. I arken förvarade man tre olika saker: en kruka av guld fylld med manna, Arons stav, som en gång hade skjutit gröna skott, och stentavlorna med de tio budorden. Ovanpå arken stod två statyer av keruber, en symbol för Guds närvaro. Deras vingar sträckte sig ut över arkens lock, som kallades "platsen där Gud förlåter". Men vi har inte tid att gå in på varje detalj här. Efter att allt detta hade ställts i ordning, gick prästerna ständigt in i det första rummet i tältet för att utföra sin tjänst inför Gud. Men i det allra heligaste, det innersta rummet i tältet, fick bara översteprästen gå in. Och det gjorde han en gång om året, och då alltid med blod, som han offrade till Gud, för att både han och folket skulle få förlåtelse för de synder de hade begått i sin tanklöshet. Genom denna beskrivning visar Guds heliga Ande att vägen in till Gud och det allra heligaste var stängd för människor, så länge det första rummet och den ordning med präster som det representerade fanns kvar. Det är också en bild som syftar på vår egen tid, för människor bär fortfarande fram gåvor och offer som inte kan göra dem felfria eller ge dem ett rent samvete. Människor följer en massa regler om vad man får äta och dricka och går igenom olika reningsceremonier för att bli värdiga att komma inför Gud. Men allt detta är bara yttre regler om hur man tjänar Gud, och de skulle bara gälla tills det nya förbundet kom med en ny och bättre ordning. Men nu har alltså Jesus Kristus kommit som överstepräst för detta nya förbund, med allt det goda det för med sig. Han har gått in i den stora och felfria gudstjänstbyggnad, som inte är gjord av människor och därför inte tillhör den här världen. En gång för alla gick han in med blod i det allra heligaste i himlen. Men det var inte med blod från getter och kalvar. Nej, han offrade sitt eget blod, och genom det har vi fått förlåtelse för våra synder och blivit räddade för evigt. Om människorna i det första förbundet hade gjort något som enligt Moses lag var förbjudet, kunde blodet från getter och tjurar, och vatten blandat med aska från en kviga, i yttre mening befria dem från skuld och göra dem värdiga att komma inför Gud. Hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus befria oss från skuld, så att vi blir värdiga att tjäna Gud, han som ger liv. Kristus bar ju fram sig själv som ett felfritt offer åt Gud genom kraften i Guds eviga Ande. Kristus är alltså medlare i ett nytt och bättre förbund mellan Gud och människor. Han dog för att ta straffet för de synder människor begått under det första förbundet, ja, han köpte oss fria från vårt slaveri under synden. Och genom detta kan alla som tackar ja till Guds erbjudande få del av Guds arv, det eviga liv han har lovat oss. Ett förbund fungerar nämligen som ett testamente. Ingen får ärva något förrän det är bevisat att personen som skrev testamentet är död. Då först träder det i kraft. Därför var blodet, beviset för någons död, nödvändigt också för att det första förbundet skulle träda i kraft. När Mose hade läst upp alla lagens regler för hela folket, tog han blod från slaktade kalvar och getter och blandade det med vatten. Sedan doppade han isopstjälkar och lysande röd ull i blodet och stänkte det över lagboken och över allt folket. Sedan sa han: "Detta blod bekräftar det förbund Gud har befallt er att hålla." På samma sätt stänkte han blod på gudstjänstbyggnaden och alla föremål som skulle användas där. Ja, Moses lag kräver att nästan allt och alla som ska komma inför Gud måste gå igenom denna reningsceremoni och bestänkas med blod. Utan blod och död finns det ingen förlåtelse. Gudstjänstbyggnaden och allt som fanns i den, det vill säga avbilderna av det som finns i himlen, måste alltså renas genom denna ceremoni innan man kunde använda dem i gudstjänsten. Men förebilderna i himlen, den verkliga gudstjänstbyggnaden, krävde ett mycket bättre offer. Kristus har ju inte gått in i någon vanlig gudstjänstbyggnad, som är gjord av människor och bara är en bild av den verkliga. Nej, han gick in i själva himlen med sitt blod och trädde fram inför Gud för vår skull. Och hans offer var inte ett offer som måste göras om många gånger, precis som de offer av djurblod som översteprästerna varje år bär in i gudstjänstbyggnaden här på jorden. Nej, då hade ju Kristus behövt lida och dö gång på gång ända sedan världens skapelse. Men nu kom han till jorden vid tidens slut för att en gång för alla offra sig själv på korset, för att vi skulle få förlåtelse för våra synder. Gud har bestämt att vi människor ska dö bara en gång, och att vi sedan ska dömas av honom. Därför dog också Kristus bara en gång, för att ta straffet för människornas synder. Men Kristus ska ändå komma till jorden en andra gång, fast inte för att offra sig själv för våra synder. Nej, den gången kommer han för att för evigt rädda alla dem som väntar på honom. Reglerna i Moses lag om olika slags offer, ger bara en föraning om allt det goda som skulle komma när Jesus Kristus offrade sitt liv. Översteprästerna som år efter år bär fram offer kan ju inte göra vare sig själva eller någon annan felfri för evigt. I så fall skulle man ju ha slutat att offra, eftersom både översteprästerna och folket skulle ha blivit felfria en gång för alla och inte längre haft dåligt samvete för sina synder. Men nu fortsätter istället dessa årliga offer att gång på gång påminna människor om de synder de har begått. Blodet från tjurar och getter kan ju aldrig ta bort deras synder. Därför sa Kristus, när han kom till världen: "Offer och gåvor vill du inte ha. Men en kropp har du gjort åt mig, så att jag kan lyda dig. Du blir inte glad över syndoffer och brännoffer, att man slaktar djur och bränner dem på altaret. Då sa jag: 'Se, här är jag. Jag har kommit för att göra din vilja, Gud, precis som det var skrivet om mig i bokrullen.' " För det första säger alltså Kristus att Gud inte vill ha offer och gåvor och att han inte blir glad över att prästerna bränner djur eller bär fram andra offer för folkets synder. Och ändå står det i Moses lag att man skulle göra allt detta. För det andra säger Kristus att han har kommit för att göra Guds vilja. Gud sätter alltså Moses lag åt sidan, och ersätter lagens alla offer med Kristus offer. Jesus Kristus följde ju Guds vilja och offrade sin kropp en gång för alla, för att vi skulle befrias från vår skuld och bli värdiga att komma inför Gud. De präster som tjänar i det första förbundet bär dag efter dag fram offer, som aldrig kan ta bort några synder. Men Jesus bar fram ett enda offer för synden, och det ger oss förlåtelse för all framtid. Han satte sig sedan på Guds högra sida för att regera, och där väntar han nu på att hans fiender ska läggas som en pall under hans fötter. Genom ett enda offer har han ju för all framtid gjort oss felfria i Guds ögon, så att vi är värdiga att komma inför Gud. Guds heliga Ande intygar också för oss att det är sant. Han säger först: "Men detta är det nya förbund jag en dag ska ingå med dem, säger Herren: Jag ska låta dem förstå min vilja och mina lagar, och jag ska göra så att de lyder mig av hela hjärtat." Och sedan tillägger han: "Jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder och deras ondska." Så när synderna nu en gång för alla har blivit förlåtna, behövs det ju inga fler offer. Jesus offrade alltså sitt blod för oss när han dog, och tack vare detta kan vi nu, kära syskon, utan rädsla gå rakt in i det allra heligaste där Gud finns. Jesus är den nya vägen till Gud, och han är den som ger oss liv. Han tog bort det förhänge som skilde oss från Gud. Förhänget till det allra heligaste brast ju i två delar när han dog på korset. Så när vi nu har en stor överstepräst som regerar över Guds folk, låt oss då gå direkt in till Gud själv, med hela hjärtat fyllt av tro på att han ska ta emot oss. Jesus har ju genom sitt blod gjort oss värdiga att komma inför Gud, eftersom våra synder är förlåtna och våra kroppar har tvättats i rent vatten. Låt oss stadigt hålla fast vid hoppet om att till slut räddas för evigt, för Gud kommer att infria de löften han har gett oss. Låt oss också på alla sätt uppmuntra varandra till att visa kärlek och vara hjälpsamma. Låt oss inte strunta i de troendes samlingar, så som vissa brukar göra. Låt oss istället använda dessa tillfällen till att styrka och uppmuntra varandra, särskilt som ni ser att dagen närmar sig då Gud ska döma världen. Om vi med vett och vilja fortsätter att synda mot Gud, trots att vi har tagit emot det sanna budskapet om Jesus, då finns det ju inte längre något offer som kan ge oss förlåtelse för våra synder. Nej, då väntar bara Guds fruktansvärda straff och en förtärande eld som ska utplåna alla Guds fiender. Redan den som vägrade att lyda Moses lag blev skoningslöst dödad, om två eller tre vittnen kunde bevisa hans skuld. Hur mycket värre ska då inte straffet bli för den som överger Guds Son. En sådan person säger ju nej till den befrielse från skuld som han själv har fått uppleva genom att Jesus offrade sitt blod och upprättade ett nytt förbund mellan Gud och människor. Och han hånar Guds Ande som förmedlar denna kärlek och förlåtelse från Gud. Vi vet vem som har sagt: "Hämnden är min, och jag ska straffa dem som förtjänar det," och: "Herren ska döma sitt folk." Ja, det är fruktansvärt att bli straffad av den Gud som lever. Tänk tillbaka på hur det var under den första tiden, när ni just hade tagit emot budskapet om Jesus. Då höll ni fast vid er tro mitt under svåra lidanden. Ibland blev ni själva hånade och misshandlade inför människor, och ibland ställde ni solidariskt upp för att hjälpa andra som blev utsatta för samma sak. Ni led med dem som kastades i fängelse, och när man tog era ägodelar var ni ändå glada, eftersom ni visste att ni ägde något bättre i himlen, något som hade evigt värde. Fortsätt att vara lika orädda. Tänk på den stora belöning som väntar! Det krävs uthållighet om ni vill göra Guds vilja och få vad han har lovat. Gud säger ju i Skriften: "Om en kort tid kommer han som ska komma. Det ska inte dröja. Men den som tror blir skuldfri inför mig och får leva. Om han däremot vänder sig bort från mig har jag ingen glädje av honom." Men vi tillhör inte dem som vänder sig bort från Gud och genom detta går förlorade. Nej, vi tillhör dem som tror på honom och blir räddade för evigt. Att tro på Gud innebär att vi litar på att han en dag ska infria vårt hopp och rädda oss för evigt. Vår tro gör oss övertygade om en verklighet som vi ännu inte kan se. Många av våra förfäder hade en sådan tro och fick höra från Gud att de var accepterade av honom. Genom vår tro på Gud förstår vi att hela universum skapades på hans befallning, och att det vi ser formades från den osynliga världen. Genom sin tro på Gud kunde Abel bära fram ett bättre offer än Kain. Och Gud accepterade Abels offer. Han förklarade Abel som skuldfri inför honom, eftersom Abel trodde på Gud. Därför är Abels tro en uppmuntran för oss idag, trots att han för länge sedan är död. Genom sin tro på Gud rycktes Henok direkt upp till Gud utan att behöva dö. Man kunde inte hitta honom längre, för Gud tog bort honom. Men innan dess hade Henok fått höra från Gud att han gladde sig över honom. Som ni förstår, är det omöjligt att glädja Gud om man inte tror och litar på honom. Den som vill komma till honom måste ju tro att det finns en Gud och att han belönar dem som verkligen söker honom. Genom sin tro på Gud byggde Noa en båt för att rädda sin familj. Gud själv hade avslöjat för honom att det skulle bli en översvämning, även om inga tecken just då tydde på det, och därför lydde han Gud. Som en följd av detta blev resten av människorna dömda, medan Noa genom sin tro blev skuldfri inför Gud. Genom sin tro på Gud lydde Abraham när Gud sa till honom att lämna sitt hem och gå till det land som Gud skulle ge honom och hans efterkommande. Han gav sig iväg, utan att veta vart han skulle komma. Och eftersom han trodde på Gud bodde han sedan som en främling i det land Gud hade lovat honom. Han bodde i tält, och likadant gjorde han son Isak och han sonson Jakob, som båda hade fått samma löfte av Gud. Abraham såg nämligen fram emot att få bo i staden som är byggd på en evig grund, den stad som har Gud själv till arkitekt och byggmästare. Genom sin tro på Gud fick Abraham kraft att bli far, trots att han var mycket gammal och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. Han litade på att Gud, som hade gett honom löftet, också skulle hålla vad han hade lovat. Därför blev Abraham stamfar till ett helt folk. Denna enda man, som dessutom var så gott som död, fick så många efterkommande att de var lika omöjliga att räkna som stjärnorna på himlen eller sanden på havsstranden. Alla dessa människor som trodde på Gud, dog utan att ha fått det som Gud hade lovat dem. De hade bara sett hur alltsammans låg och väntade på dem i framtiden, och de var tacksamma över Guds löften. Men här på jorden kallade de sig gäster och främlingar. Och den som talar så, visar att han söker ett hemland. Om deras hemland hade varit det land de kom ifrån, hade de ju kunnat återvända dit, men de längtade till ett bättre land, det land som finns i himlen. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har byggt en stad som väntar på dem i himlen. Genom sin tro på Gud kunde Abraham också lita på Gud när han sattes på prov av honom. Därför var han beredd att offra Isak på altaret, trots att Isak var hans enda son. Gud hade ju sagt: "Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig" Men Abraham visste att Gud till och med kunde uppväcka döda. Och bildligt talat fick ju Abraham tillbaka Isak från de döda. Genom sin tro på Gud kunde Isak också be för sina söner Jakob och Esau, så att de fick del av allt Guds goda i framtiden. Genom sin tro på Gud kunde Jakob be för Josefs söner alldeles innan han dog, så att de också fick del av allt Guds goda. Lutad mot sin stav tillbad han sedan Gud. Genom sin tro på Gud såg Josef framför sig hur Israels folk en dag skulle få lämna Egypten. Därför kunde han på sin dödsbädd ge order om att folket en gång i framtiden skulle ta med hans kvarlevor. Genom sin tro på Gud lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots att farao hade gett order om att alla nyfödda pojkar bland Israels folk skulle dödas. Genom sin tro på Gud vägrade sedan Mose som vuxen att behålla sin ställning som son till faraos dotter. Han valde att lida tillsammans med Guds folk, istället för att under en kort tid njuta av ett liv utanför Guds vilja. Han tyckte det var mer värt att få lida - på samma sätt som Jesus Kristus fick lida ‑ än att få äga alla Egyptens skatter. Han visste ju vilken belöning som väntade honom. Genom sin tro på Gud lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för faraos hämnd, utan fortsatte att gå, eftersom han genom sin tro liksom såg Gud, den Osynlige, framför sig. Genom sin tro på Gud fick Mose också lära Israels folk att fira påsk och att stryka blod på dörrposterna, så att dödsängeln inte skulle döda den äldsta sonen i varje familj. Genom sin tro på Gud kunde Israels folk gå rakt igenom Röda havet som på torra land. Men när egypterna följde efter dem, drunknade de allihop. Genom sin tro på Gud fick Israels folk Jerikos murar att falla, sedan de hade gått runt dem i sju dagar. Genom sin tro på Gud räddade den prostituerade Rachav sitt liv. Hon slapp att dödas tillsammans med de andra i Jeriko som vägrade att tro på Gud, eftersom hon hade tagit emot de israelitiska spionerna som vänner. Behöver jag göra listan längre? Det skulle ta alltför lång tid att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, och om Samuel och de andra profeterna som framförde Guds budskap. Genom sin tro på Gud kunde dessa människor besegra andra riken, skipa rättvisa i landet, och få det som Gud hade lovat dem. De kunde stänga till lejonens gap, släcka rasande eld, och undgå att dödas av svärd. Trots sin svaghet blev de starka genom sin tro, och de fick kraft att strida mot fienden och driva hela arméer på flykten. Andra torterades till döds men höll fast vid sin tro på Gud. De ville hellre dö än att vända sig bort från Gud och bli frisläppta, för de visste att de en gång skulle uppstå till ett bättre liv. En del blev hånade och piskade, andra kedjades fast och fick sitta i fängelse. Somliga stenades till döds, andra sågades mitt itu eller dödades med svärd. De gick omkring klädda i fårskinn och gethudar. De var hungriga och förföljda och misshandlade. Därför höll de till i ödemarken och bland bergen och gömde sig i grottor och hålor. Men egentligen förtjänade inte den här världens människor att ha dem ibland sig. Men ingen av dessa som jag nu har räknat upp fick se Guds löfte uppfyllt, trots att de alla genom sin tro hade fått höra från Gud att de var accepterade av honom. Gud hade nämligen en större plan, som innefattar alla dem som tror. Han ville låta dem vänta på oss, så att vi tillsammans en dag skulle göras felfria i Guds ögon för evigt. När vi nu har hört denna långa lista av människor som höll fast vid sin tro på Gud, låt oss då i fantasin se dem stå omkring oss och uppmuntra oss, när vi springer på trons löparbana. Låt oss göra som de gjorde och kasta av oss allt som hindrar oss, all synd som vill gripa tag i oss och få oss att falla. Låt oss springa med uthållighet mot målet, där Jesus står och väntar. Fäst blicken på honom som först fick oss att tro och sedan vill hjälpa oss att nå målet. Jesus såg ju också fram emot den glädje som väntade honom, och därför kunde han uthärda både döden på korset och den skam det innebar att bli avrättad. Och nu sitter han på Guds högra sida och regerar. Ja, tänk på Jesus som själv fick stå ut med så mycket hat och fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp. Ännu har ni ju inte behövt offra ert liv i kampen mot synden, så som han fick göra. Kommer ni inte ihåg de tröstande ord Gud har talat till er som är hans barn? Det står ju i Skriften: "Mitt barn, var tacksam när Herren fostrar dig. Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig. Herren fostrar ju alla som han älskar. Han straffar alla dem som han har accepterat som sina barn." Håll ut och lär er av det lidande ni får gå igenom. Det är bara Guds sätt att fostra er. Han behandlar er som sina barn. Vem har någonsin hört om ett barn som aldrig blir tillrättavisat? Ja, om ni inte blir tillrättavisade, som alla andra, då är ni inte Guds äkta barn. Då är ni barn till någon annan. Våra pappor här på jorden tillrättavisade oss, och vi lydde och respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att acceptera att vår Far i himlen fostrar oss, så att vi får leva för evigt? Våra pappor här på jorden fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men när Gud fostrar oss är det alltid till vårt bästa, för hans fostran leder till att vi blir lika Gud, han som är helig. All tillrättavisning känns smärtsam och obehaglig just för stunden. Men om man lär sig av tillrättavisningen leder det till att man kan följa Guds vilja och leva i frid både med honom och med människor. Låt därför Gud fylla er som är svaga med ny kraft. Se till att ni lever efter Guds vilja, så att ingen av er vacklar i sin tro och går under, utan blir stark igen. Ja, sträva efter att leva i frid med alla människor, och lev helt för Gud, för bara den som ger sig helt åt Gud ska en dag få se Herren. Ta hand om varandra så att ingen går miste om Guds kärlek och förlåtelse. Låt er inte gripas av bitterhet mot Gud och mot varandra, för det skulle förstöra livet för många. Se till att ingen av er lever i sexuell lössläppthet, och se till att ingen kastar bort det ni har fått från Gud. Var inte som Esau, som sålde sin arvsrätt för ett enda mål mat. Som ni vet, ville han sedan ändå få ut sitt arv, men då var det för sent att ångra sig. Hans pappa vägrade att ge honom arvet, trots att han bönade och bad under tårar. Gud har talat till er, men inte så som han talade till Israels folk. Ni står inte vid ett berg här på jorden, ett berg täckt av eld, svarta moln, mörker och våldsamt oväder. Ni har inte hört trumpetstötar och en röst som talar så att ni inte vill höra mer. Den gången bad ju Israels folk att Gud skulle sluta tala till dem, för de stod inte ut med att höra hans befallning: "Till och med det djur som rör vid berget måste stenas till döds." Ja, synen av Guds helighet var så fruktansvärd att Mose själv sa: "Jag darrar av skräck." Nej, ni har blivit inbjudna att komma till Sions berg, till det nya Jerusalem, staden som finns i himlen hos Gud, han som ger liv. Ni får stå inför tusentals änglar som är samlade till fest. Ni har blivit Guds barn och får ärva allt det goda som Gud har lovat, eftersom era namn är skrivna i himlen. Ni har tagit er tillflykt till Gud, han som en dag ska döma alla människor. Ja, ni är bjudna på fest hos Gud tillsammans med alla de förfäder som följde Guds vilja och nu är skuldfria inför Gud på grund av sin tro. Ni har kommit till Jesus själv, han som blev medlare i ett nytt förbund mellan Gud och människor då han offrade sitt blod på korset. Och hans blod ropar inte på hämnd så som Abels blod gjorde. Nej, det ropar till Gud om förlåtelse. Se därför till att ni inte avvisar Gud när han talar till er. Om Israels barn blev straffade när de vägrade att lyda Gud då han talade till dem här på jorden, hur mycket hårdare ska vi då inte bli straffade om vi avvisar Gud då han talar till oss från himlen. När Gud talade från Sinai berg fick hans röst jorden att skaka, men i Skriften har Gud lovat: "En sista gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen." Och detta betyder att allt skapat ska utplånas och försvinna, men att det som är byggt på en evig grund ska bestå. Vi tillhör Guds eget folk och har byggt våra liv på den eviga grund som aldrig ska försvinna. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill. Vi bävar inför Gud och ger honom äran, för vår Gud är som en förtärande eld, när han straffar dem som inte håller sig till honom. Fortsätt att älska varandra så som syskon bör göra. Kom ihåg att ta emot människor i era hem, för genom detta har somliga fått änglar som gäster utan att veta om det! Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni satt fängslade tillsammans med dem. Dela smärtan med dem som blir misshandlade, som om det var er egen kropp det gällde. Se till att alla respekterar äktenskapet. Var trogen mot den du är gift med, för Gud kommer att straffa alla som lever i sexuell lössläppthet och alla som är otrogna i sina äktenskap. Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har! Gud har ju sagt: "Jag ska aldrig överge dig eller svika dig." Därför kan vi också tryggt säga: "Herren är min hjälpare, jag behöver aldrig vara rädd. Vad kan en människa göra mig." Tänk på era ledare, de som först undervisade er om Guds budskap. Tänk på hur de höll fast vid sin tro ända till livets slut, och ha dem som föredöme. Jesus Kristus är densamma igår, idag och i evighet. Låt er därför inte lockas av nya och främmande läror som för er vilse. Ert inre blir inte stärkt av att ni äter en viss sorts mat. Nej, inre styrka är en gåva från Gud. Regler om mat har aldrig hjälpt någon. Vi har fått något som är bättre än reglerna i Moses lag. Vi har fått en överstepräst som har offrat sig själv på korset för att ge oss förlåtelse för våra synder, och vi kan alla få del av hans offer. Men när de judiska översteprästerna slaktade djur på altaret, fick de aldrig äta av de offer som skulle utplåna folkets synder. De bar in blodet av de slaktade djuren i det allra heligaste, och sedan brändes djurens kroppar utanför lägret. På samma sätt led Jesus och dog utanför stadsporten, för att hans blod skulle befria oss från skuld och göra oss värdiga att komma inför Gud. Så låt oss gå ut till Jesus utanför lägret och vara villiga att bli hånade tillsammans med honom. Den här världen är ju inte vårt hem för all framtid. Nej, vi ser fram emot att en dag för evigt få bo hos Gud. Låt oss därför ständigt hylla Gud för det som Jesus har gjort för oss. Låt oss tacka Gud och öppet bekänna vår tro på Jesus. Glöm inte heller att göra gott mot andra och dela med er av det ni har, för allt detta gläder Gud och är de enda offer han vill ha av oss. Lyssna till ledarna i församlingen och gör som de säger. De har fått i uppgift att ta hand om er, och ska en dag stå till svars inför Gud för hur de har skött sitt arbete. Låt dem känna att deras uppgift är en glädje, och inte en tung börda. Det vinner ni alla på. Fortsätt att be för oss, för vi vet att vi har rena motiv och vill handla rätt i allt vad vi gör. Särskilt vill jag att ni ska be för att jag snart ska kunna komma till er. Själv ber jag att Gud, han som ger frid, på allt sätt ska stötta och hjälpa er så att ni alltid kan göra hans vilja. Ja, jag ber att han genom kraften från Jesus Kristus ska hjälpa er att alltid göra det som gläder honom. Gud uppväckte vår Herre Jesus från de döda, sedan Jesus hade offrat sitt blod och instiftat ett evigt förbund mellan Gud och människor, och genom detta blev Jesus Kristus den store herden för alla sina får. Hans är äran i all evighet. Ja, det är sant! Till sist ber jag er, kära syskon, att noga ta vara på de förmaningar som jag har skrivit här i mitt korta brev. Jag kan berätta för er att vår bror Timotheos har sluppit ut ur fängelset, och om han kommer hit snart, ska jag besöka er tillsammans med honom. Hälsa alla era ledare och alla de troende. De troende som är från Italien hälsar till er. Men önskan om att Guds godhet och kärlek ska följa er alla. Från Jakob, som är tjänare åt Gud och Herren Jesus Kristus. Till alla de judiska troende som är skingrade runt om i olika länder. Hälsningar till er alla! Var glada, kära syskon, när ni får gå igenom olika slags svårigheter och prövningar. Ni vet ju att om ni håller fast vid er tro på Herren Jesus mitt i alla prövningar, så lär ni er att bli uthålliga. Och om ni fortsätter att vara uthålliga, får ni till sist en så stark och mogen tro att ni kan möta vad som helst. Om någon inte förstår hur han ska klara detta, måste han be till Gud, och Gud ska ge honom vishet. Gud är ju villig att ge åt alla. Han blir inte arg över att vi frågar. Men den som ber till Gud måste lita på att han svarar. Tvivla inte, för den som tvivlar på Gud är som en våg på havet som drivs hit och dit av vinden. Om du inte litar på Herren Gud, kommer han inte heller att ge dig vad du behöver. Den som tvivlar på Gud kan ju aldrig bestämma sig för om han ska be till honom eller inte. Han blir osäker i alla sina beslut. Den troende som inte har någon hög ställning här i världen ska vara stolt över sin höga ställning hos Gud. Men den troende som är rik och har inflytande här i världen, ska vara stolt över att Gud har visat honom hur lite detta är värt. Den rike vissnar ju bort som en blomma på ängen. När solen går upp bränner den gräset, och blommorna vissnar och förlorar sin skönhet. På samma sätt ska den rike dö mitt i all sin strävan. Lycklig är den människa som håller ut då hon prövas. Om hon håller fast vid sin tro på Herren Jesus trots alla prövningar, ska hon ju få evigt liv som segerkrans. Det har Gud lovat dem som älskar honom. Men om ni frestas att göra det som är ont, kom då ihåg att inte skylla på Gud. Gud frestas ju aldrig att göra det som är ont, och han skulle själv aldrig fresta någon. Nej, när en människa frestas att göra det som är ont, är det hennes egna onda begär som lockar och drar henne. Det onda begäret är som ett foster som växer inom oss, och när det är färdigutvecklat föds synden. Synden växer sedan i sin tur och föder död. Låt er inte luras, mina kära syskon. Gud ger oss bara goda gåvor. Han har skapat himlens alla ljus, men växlar själv aldrig mellan ljus och mörker. Därför ger han oss bara det som är fullständigt gott. Han födde oss till ett nytt liv då vi tog emot det sanna budskapet om Jesus, allt enligt hans vilja. Vi blev en första skörd av troende bland alla dem som han har skapat. Glöm aldrig, mina kära syskon, att ni bör vara snabba till att lyssna, men sena till att tala och sena till att bli arga. En människa som är arg har ju svårt att följa Guds vilja. Gör er därför av med all omoral och all den ondska som finns hos er. Var glada och tacksamma över det budskap som Gud har sått i era hjärtan, för det har kraft att rädda er för evigt. Kom ihåg att omsätta budskapet i praktisk handling. Om någon tror att det räcker med att känna till budskapet, tar han fullständigt miste. Den som känner till budskapet, men inte följer det, han liknar en man som får syn på sitt ansikte i en spegel. Han tar en snabb titt, men går sedan därifrån och glömmer hur han såg ut. Men den som speglar sig själv i frihetens lag ‑ i det budskap som gör oss fullständigt fria från synden ‑ och inte glömmer bort vad han såg, han ska bli lycklig när han omsätter budskapet i praktisk handling. Den som påstår sig vara troende men inte kan kontrollera sin tunga och sina ord, han bedrar sig själv. Hans tro kan inte rädda honom. Men den som har en sann tro visar omsorg om föräldralösa barn och änkor och andra som har det svårt, och han låter sig inte påverkas av den här världens ondska. En sådan tro uppskattas av Gud, vår Far. Den har han inget att anmärka på. Kära syskon, ni tror ju på Herren Jesus Kristus, han som delar Guds makt och härlighet, bli därför inte imponerade av människors status, utan behandla alla lika. Låt mig ta ett exempel: Tänk er att ni är samlade till gudstjänst, och plötsligt kommer det in två män. Den ene har vackra, dyrbara kläder och en guldring på fingret. Den andre är en fattig man i smutsiga kläder. Genast tar ni hand om den rika mannen och ger honom den bästa platsen i lokalen, medan någon säger till den fattige: "Du kan stå där borta", eller "Sätt dig här på golvet bredvid mig." Har ni inte helt fel inställning när ni på det här sättet värderar människor efter deras yttre? Lyssna på mig, mina kära syskon! Har inte Gud inbjudit dem som är fattiga i världens ögon att få tillhöra honom och få del av ett rikt liv när de tror på Herren Jesus? De får vara Guds eget folk, precis som Gud har lovat alla dem som älskar honom. Varför behandlar ni då de fattiga illa? Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstol? Är det inte de som hånar Jesus, honom som ni tillhör? Gud vill att ni ska följa det viktigaste budet i hela Moses lag, det som enligt Skriften lyder: "Du ska älska din medmänniska som dig själv." Om ni därför behandlar människor olika, syndar ni mot Gud och är skyldiga till att ha brutit mot lagen. Enligt lagen är man antingen skyldig eller oskyldig. Den som har brutit mot ett enda bud är lika skyldig som den som har brutit mot alla. Den Gud som sa: "Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap" har ju också sagt: "Du ska inte mörda." Så om du mördar någon är du skyldig enligt lagen, även om du inte har varit otrogen i ditt äktenskap. Varje gång ni säger eller gör något, ska ni handla som människor som en dag ska få evigt liv på grund av frihetens lag ‑ det budskap som gör oss fria från synden. Den som inte visar medlidande med andra, ska på domens dag inte få något medlidande av Gud. Men den som visar medlidande ska själv få medlidande den dagen. Kära syskon, vad är det för nytta med att säga att man tror på Gud, om man inte omsätter sin tro i praktisk handling? Kan en sådan tro rädda någon? Låt mig ta ett exempel: Om ni har fattiga medlemmar i församlingen som varken har mat eller kläder, räcker det då med att säga till dem: "Gud ska ta hand om er. Klä er varmt och ät ordentligt?" Kan era ord hjälpa dessa människor? Måste ni inte också ge dem vad de behöver? Så är det alltså med er tro. Om den inte omsätts i praktisk handling är den död, och bara en massa tomma ord. Nu kanske någon invänder: "Tro är en sak, och goda gärningar en annan. De har inget med varandra att göra." Men då svarar jag: "Hur kan du bevisa att du tror, om du inte omsätter din tro i praktisk handling? Det är ju handlingarna som visar vilken tro man har." Inbillar du dig att det räcker med att tro att det bara finns en enda Gud? Det vet ju till och med de onda andarna och darrar av skräck inför honom. Nej, var inte så oförståndig. Du måste inse att din tro är meningslös ifall du inte omsätter den i praktisk handling. Tänk på vår förfader Abraham, som var villig att offra sin son Isak på altaret. Abraham lydde Gud, och det var denna handling som gjorde att han blev accepterad av Gud. Abrahams tro fick honom alltså att handla enligt Guds vilja. Han bevisade sin tro genom att omsätta den i praktisk handling. Genom detta uppfylldes det som står i Skriften: "Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom." Ja, Abraham kallades till och med Guds vän. Ni ser alltså att människor blir skuldfria inför Gud på grund av sina handlingar. Det räcker inte med att bara tro. Rachav, den prostituerade kvinnan i Jeriko, är ett annat exempel på detta. Hon tog emot de israelitiska budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg, och på grund av denna handling blev hon accepterad av Gud. En tro som inte omsätts i praktisk handling är alltså död och tom, precis som en kropp är död om det inte finns någon livsande i den. Kära syskon, inte alla av er ska undervisa i församlingen, för Gud granskar dessa människors ord extra noga. Alla gör vi fel på olika sätt, men det som är allra svårast är att kontrollera sin egen tunga och sina ord. Den som lyckas med det är en felfri människa, som också har kontroll över sina handlingar. Låt mig ge er två bilder: Genom att lägga ett betsel i munnen på en häst, kan vi få den att vända och gå dit vi vill. Och med ett litet roder kan styrmannen få ett stort fartyg att åka precis dit han vill, även om vindarna är starka. En annan bild är, att en liten gnista kan sätta eld på en hel skog. På samma sätt är det med tungan. Denna lilla del av vår kropp är som en gnista från helvetet självt. Den brinner av den här världens ondska, och kan förvandla våra liv till ett flammande eldhav som ödelägger hela vår tillvaro. Människor har också i alla tider lyckats tämja och kontrollera alla slags djur, både sådana som flyger, sådana som lever på land och sådana som lever i vatten. Men sin egen tunga kan ingen människa tämja. Den lever sitt eget liv, full av ondska och dödligt gift. Ena stunden använder vi den för att hylla vår Gud och Far, och i nästa stund använder vi den till att förbanna människorna, som Gud har skapat till att vara lika honom. Ur samma mun kommer både lovsång och förbannelser. Kära syskon, ni förstår ju själva att detta inte är rätt! Samma källa kan väl inte ge både sötvatten och saltvatten? Det är ju lika omöjligt som att oliver skulle växa på fikonträd eller fikon på vinrankor. Om någon bland er påstår sig ha fått andlig insikt och vishet från Gud, då måste han gå före med gott exempel och visa detta i praktisk handling utan att framhäva sig själv. Men om någon är fylld med avundsjuka och själviskhet, då avslöjar han att allt detta prat om andlig insikt bara är lögn och tomt skryt. En sådan vishet kommer inte från Gud, utan är jordisk och mänsklig och inspirerad av djävulen. Avundsjuka och själviska ambitioner leder ju till oordning och all slags ondska. Nej, den vishet som kommer från Gud inspirerar oss till att göra det som är rätt i Guds ögon. Den orsakar inte konflikter, utan gör oss vänliga och hänsynsfulla mot varandra. Den hjälper oss att visa medlidande, så att vi kan göra gott mot andra. Den lär oss att behandla alla lika och att vara öppna och ärliga. Om vi medverkar till att lösa konflikter, sår vi frid bland våra medmänniskor, och resultatet blir att de följer Guds vilja. Vad är det som orsakar gräl och strider ibland er? Är det inte de själviska begär som vill ta makten över er kropp och ert handlande? Ni vill ha sådant som andra har, men ni får ingenting. Ni är avundsjuka på varandra och förstör varandras liv, för att få det som ni själva vill ha. Ja, ni grälar och strider men blir ändå inte tillfredsställda, eftersom ni inte ber Gud att fylla era behov. Och när ni ber, får ni ändå inte det ni ber om, eftersom ni har fel motiv. Ni är bara ute efter att tillfredsställa era egna begär. Varför överger ni Gud? Förstår ni inte att om ni älskar den här världen blir ni Guds fiender? Ni kan inte vara vän med Gud om ert mål är att njuta av den här världen. Tror ni inte att Gud talar sanning när det står i Skriften: "Vår egen ande, som Gud har låtit bo i oss, är ständigt avundsjuk"? Men Gud vill i sin godhet hjälpa oss att stå emot dessa själviska begär. Därför heter det i Skriften: "Gud står emot dem som är stolta, men han är god mot dem som erkänner sitt behov av honom." Erkänn alltså ert behov av Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly ifrån er. Håll er nära Gud, så ska han hålla sig nära er. Be Gud om förlåtelse för era synder. Tvivla inte mer, utan tro på Gud av hela hjärtat. Gråt över det onda ni har gjort. Visa en verklig ånger. Sluta skratta och låt tårarna strömma. Låt er ytliga glädje vändas i sorg. Ja, erkänn ert behov av Herren Gud, så ska han upphöja er. Tala inte illa om varandra, kära syskon, för den som talar illa om andra och dömer dem, han talar illa om Moses lag och dömer ut den. Men ni har ingen rätt att tala illa om lagen och göra er till domare över den. Er uppgift är att följa lagen. Det finns bara en som har rätt att döma, och det är Gud, han som gav oss lagen och ensam har makt att rädda eller förinta oss. Men du som är människa, vilken rätt har du att döma andra? Och nu en varning till er som säger: "Idag eller imorgon ska vi åka till den eller den staden, stanna där ett år och göra goda affärer." Hur kan ni veta vad som ska hända imorgon, eller hur ert liv ska bli? Människan är ju som morgondimman ‑ ena stunden syns hon, och nästa stund är hon borta. Ni borde istället säga: "Om Herren Gud vill, får vi leva och göra det eller det." Men nu skryter ni med era egna planer, och en sådan självsäkerhet är ond. Kom ihåg att ni syndar mot Gud, om ni vet hur man bör handla men inte gör det. Jag vill också varna människor som är rika: Gråt och jämra er över den olycka som ska drabba er. Er rikedom ska förlora sitt värde och era fina kläder ska förvandlas till trasor. Ja, ert guld och silver ska förstöras som av rost, och bli ett tecken på vad som ska drabba er själva. Ni ska brännas upp som av eld, eftersom ni samlade på er rikedomar under den här världens sista tid. Ni lät människor arbeta för er, så att ni kunde bli rika, men ni gav dem ingen lön. Och nu har deras rop på rättvisa nått Herren Gud, han som har all makt. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni är färdiga för Guds straff, precis som djur som har ätit sig feta inför slakten. Ni har dömt och dödat oskyldiga människor, som inte ens gjorde motstånd mot er. Kära syskon, vänta tåligt på att Herren Jesus ska komma tillbaka. Var som jordbrukaren som tåligt väntar på höstregn och vårregn, eftersom han vet att marken sedan kommer att bära en rik skörd. Ja, visa tålamod och håll fast vid er tro, för Herren Jesus kommer snart tillbaka. Klaga inte på varandra, kära syskon, så att inte Gud en dag anklagar er. Herren Jesus, den store Domaren är snart här. Tänk på alla profeterna, som framförde budskap från Herren Gud. Låt dem vara ert föredöme när det gäller att lida och visa tålamod. Tänk också på Job och den uthållighet han visade. Lyckliga är de som på samma sätt som han håller fast vid sin tro när de får lida. Gud lät ju också Jobs liv sluta lyckligt, eftersom Gud är full av kärlek och medlidande. Framför allt, kära syskon, ska ni inte förstärka era löften genom att svära några eder. Ni ska inte svära vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat, för allt detta tillhör Gud. Säg bara ett enkelt ja eller nej, så att ni inte bryter ett löfte ni har svurit inför Gud och blir straffade av honom. Om någon av er får lida, ska han be Gud om hjälp. Och om någon är glad, ska han sjunga glädjesånger till Gud. Om någon är sjuk, ska han kalla på församlingens ledare, och de ska be för honom och smörja honom med olja, så att kraften från Herren Jesus kan bota den sjuke. Om församlingens ledare då litar på att Herren svarar på deras bön, ska Herren rädda den sjuke och göra honom frisk. Och om den sjuke har syndat ska han bli förlåten. Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli botade. Den som har fått sin synd förlåten förmedlar Guds kraft när han ber. Därför kan en sådan person uträtta mycket. Tänk på Elia. Han var en människa precis som vi. Men när han ivrigt bad till Gud att det inte skulle regna i Israels land, då regnade det inte på tre och ett halvt år. När han sedan bad att det skulle regna igen, då kom regnet, och allt började växa som förut. Kära syskon, om någon av er har kommit bort från det sanna budskapet om Jesus, så försök att hjälpa den personen tillbaka igen. Ni ska veta att den som lyckas föra någon tillbaka till Jesus, han räddar den personen från en evig död, och gör så att alla hans synder blir förlåtna. Från Petrus, som är sändebud åt Jesus Kristus. Till er som tillhör Gud och är främlingar i den här världen, och som bor utspridda i provinserna Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien. Ni tackade ja till Guds, vår Fars, inbjudan att få tillhöra honom, och har nu fått förlåtelse för era synder, eftersom Jesus dog för att ta vårt straff precis så som Gud för länge sedan hade planerat. Och genom kraften i Guds Ande kan ni nu lyda Jesus Kristus och leva helt för honom. Jag ber att Gud ska visa er godhet, och att ni mer och mer ska fyllas av hans frid. Låt oss hylla Gud, han som är Far till vår Herre Jesus Kristus. I sin oändliga godhet lät han oss födas en gång till. Han födde oss till ett nytt andligt liv, eftersom vi tror på att Jesus Kristus har uppstått från de döda. Och genom att Jesus uppstod har vi fått ett säkert hopp om att en dag få ärva allt det goda som väntar hos Gud. Ja, vi ska få det eviga livet, som aldrig kan förstöras eller förlora sin härlighet. Denna eviga räddning, som Gud ska avslöja vid tidens slut, ligger redan och väntar på er. Och eftersom ni litar på honom, ska han genom sin kraft bevara er, så att ni verkligen får del av den. Var därför glada och jubla över er räddning, även om ni nu för en kort tid måste gå igenom olika slags prövningar. Genom dessa prövningar förädlas er tro, så att bara det som är äkta blir kvar, på samma sätt som guld förädlas genom att man hettar upp det över eld. Denna äkta tro är oändligt mycket mer värd än guldet, som till slut bara ska försvinna. Men när Jesus Kristus kommer tillbaka ska ni få del av hans härlighet och bli hyllade och ärade på grund av er tro. Ni älskar Jesus trots att ni inte kan se honom. Ja, trots att ni ännu inte har sett honom, tror ni på honom och jublar. Ni fylls av en härlig och obeskrivlig glädje, eftersom ni vet att Gud snart ska belöna er tro och rädda er för evigt. Det var denna räddning profeterna så ivrigt längtade efter och försökte förstå. De framförde Guds budskap om den kärlek och förlåtelse som ni skulle få uppleva, men visste inte själva vad det handlade om. Kristus Ande inom dem förutsa att Kristus först måste lida, och att han sedan skulle återvända till härligheten hos Gud. Och de undrade när detta skulle hända, och hur det skulle gå till. Gud visade dem att budskapet inte gällde deras egen tid, utan att det gällde er som skulle leva långt senare. Och nu har detta budskap om räddning nått er. Guds heliga Ande, som Gud sände, har ju gett människor kraft att komma till er med det glada budskapet om Jesus. Och det budskapet är så fantastiskt att till och med änglarna längtar efter att få veta mer om det. Håll därför huvudet kallt och var beredda. Se till att hålla fast vid hoppet om att Jesus Kristus i sin godhet räddar er för evigt då han kommer tillbaka. Lyd Gud, eftersom ni är hans barn. Låt er inte längre drivas av de onda begär som styrde er innan ni kände Jesus. Lev helt för Gud och håll er rena från all synd, eftersom han som inbjöd er att tillhöra honom är ren och helig. Han har ju själv sagt i Skriften: "Ni ska hålla er rena från synd, för jag är ren och helig." Kom ihåg att han som ni kallar Far när ni ber, en dag ska döma alla människor. Och han gör ingen skillnad på människor, utan alla ska dömas efter vad de har gjort. Visa därför respekt för Gud och lyd honom under den korta tid ni lever här på jorden. Ni vet själva hur mycket det kostade Gud att köpa er fria från det meningslösa liv både ni och era förfäder levde. Lösensumman bestod ju inte av silver eller guld, som bara är materiella värden som snart ska försvinna. Nej, ni köptes fria genom Jesus Kristus dyrbara blod. Kristus, som aldrig hade syndat, var Guds felfria lamm som offrades för att ta straffet för era synder. Han var utsedd av Gud för den här uppgiften redan innan världen skapades. Men det var först nu vid tidens slut som han kom till jorden för att rädda er. Tack vare Kristus har ni nu börjat tro på Gud. Gud uppväckte ju Kristus från de döda och lät honom sedan återvända till härligheten hos Gud, och därför tror ni på Gud och har ett säkert hopp om att han ska infria sina löften. Ni har fått förlåtelse för era synder genom att tro på det sanna budskapet om Jesus, och kan nu visa varandra en uppriktig kärlek. Se därför till att ni älskar varandra av hela hjärtat. Ni har ju blivit födda en gång till, inte genom en mänsklig födelse, utan genom en övernaturlig, då Gud sådde sitt eviga och livgivande budskap i era hjärtan. Det står ju i Skriften: "Människan är som gräset, och all hennes härlighet är som ängsblommornas skönhet. Gräset vissnar och blommorna faller av. Men Herrens budskap består i evighet." Och det är detta budskap ni nu har fått höra. Ni har tagit emot Guds eviga budskap. Gör er därför av med all ondska och falskhet. Sluta upp med att låtsas var goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra. "Ni har ju fått smaka Herrens godhet." Var därför som nyfödda barn, och längta efter att få suga i er mer av den andliga mjölken. Ja, sug i er av Guds budskap, så ska ni växa upp och förstå mer av den räddning han har gett er. Ni har kommit till den levande Jesus Kristus, till den sten som inte dög åt människor, men som är utvald och värdefull i Guds ögon. Därför är ni nu själva levande byggnadsstenar, som Gud kan använda för att bygga sin församling ‑ sitt andliga tempel. Ni har blivit präster som tillhör Gud, och genom Guds Ande kan ni tjäna honom. Denna tjänst blir ett offer som han tar emot med glädje på grund av det som Jesus Kristus har gjort. Gud säger ju i Skriften: "Lyssna! Jag lägger i Jerusalem en utvald och värdefull hörnsten. Och den som tror på honom ska inte bli besviken." Ja, Kristus är värdefull för er som tror på honom, men för dem som inte tror har "den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna blivit själva hörnstenen, en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. " De snavar därför att de inte tar emot Guds budskap och lyder det. Så var det bestämt redan från början för dessa människor. Men ni som tror på budskapet har "inbjudits av Gud till att vara hans folk och till att vara präster som tjänar honom." Ja, "ni tillhör Gud helt och fullt. Ni är hans eget folk, som ska berätta för andra om hans fantastiska gärningar." Ni har ju förts ut ur det andliga mörkret och kommit till hans underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk, får nu vara Guds eget folk. Han har visat medlidande med er som han förut inte ville visa något medlidande. Kära vänner, ni lever ju som främlingar i den här världen. Därför vill jag uppmana er att inte ge efter för de själviska begär som vill ta makten över er och skada er. Tänk på hur ni uppträder bland dem som inte tror. Låt dem få se att ni gör det som är gott. Då ska de människor som förut anklagade er, hylla Gud den dag han besöker dem. Eftersom ni tillhör Herren Jesus, ska ni underordna er den regering och de myndigheter som finns i landet. Regeringen har ju utsett ordningsmakten till att straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda. Gud vill att ni genom att göra det som är gott ska tysta dem som kommer med dumma anklagelser mot er. Jesus Kristus har köpt er fria från synden, men utnyttja inte friheten till att göra det som är ont. Kom ihåg att ni har fått er frihet för att kunna tjäna Gud. Behandla alla människor med respekt. Älska era troende syskon. Ära Gud och visa respekt för regering och myndigheter. Ni som är slavar måste sätta era ägare före er själva. Lyd och respektera dem, inte bara om de är vänliga och behandlar er väl, utan också om de är hårda och orättvisa. I Guds ögon gör ni något stort om ni är villiga att lida orättvist, för att kunna lyda honom. Om ni handlar fel och måste stå ut med att bli slagna och straffade, vad är det att vara stolta över? Men om ni handlar rätt och är villiga att lida för det, då är det något stort i Guds ögon. Den som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom måste vara villig att lida. Kristus själv fick ju lida för er skull och har gett er ett exempel att följa. Kristus syndade aldrig, och han talade alltid sanning. När han blev hånad, svarade han inte med att håna tillbaka, och när han fick lida, hotade han inte sina fiender. Nej, han lämnade straffet åt Gud, han som en dag ska döma alla rättvist. Han bar våra synder i sin egen kropp när han dog på korset, och genom detta är vi befriade från syndens makt och kan följa Guds vilja. Ja, genom hans sår har också ni blivit helade. Ni var som vilsna får som hade sprungit bort från Gud, men nu har ni vänt tillbaka till er herde och beskyddare. Ni gifta kvinnor måste sätta er man före er själva. Det gäller även de kvinnor som är gifta med män som inte tror på budskapet om Jesus. För om mannen ser att ni alltid handlar osjälviskt och lever ett rent liv helt för Gud, så kan ni få honom att börja tro utan att behöva säga ett enda ord. Sträva inte efter att dra uppmärksamheten till ert yttre, genom dyrbara smycken, vackra kläder och konstfulla frisyrer. Nej, satsa istället på ert inre, så att ni har ett mjukt och behagligt sätt. Det är en skönhet som aldrig försvinner, och något som är dyrbart i Guds ögon. Den skönheten fanns hos de kvinnor som levde för länge sedan och tillhörde Gud. De litade på Gud och satte sin man före sig själva. Sara till exempel lydde sin man Abraham och kallade honom herre. Ha henne som förebild och gör det som är gott utan att vara rädda för någonting. Ni gifta män måste leva tillsammans med er fru på ett sätt som stämmer med den undervisning ni har fått. Visa omsorg om henne, eftersom hon är svagare och mer utsatt. Och kom ihåg att också hon en dag ska få del av det eviga livets gåva, så visa henne respekt. Ja, behandla er fru så som Gud vill, annars kommer han inte att svara på era böner. Och nu ett ord till er alla: Försök att leva i fullständig harmoni med varandra. Tänk alltid på vad som är bäst för andra. Älska varandra så som syskon bör göra, visa varandra medlidande och erkänn ert behov av varandra. Se till att ingen hämnas på någon, och att ingen hånar tillbaka om han blir hånad. Nej, be istället att Gud ska ge era fiender allt gott. Det är vad Gud vill att ni ska göra, eftersom ni själva har blivit inbjudna att en dag få del av allt hans goda. "Om du älskar livet och vill kunna njuta av det, försök då att kontrollera din tunga. Tänk på varje ord som kommer över dina läppar. Säg inget ont och ljug aldrig! Sluta att göra det som är ont och gör det som är gott. Sträva efter att leva i frid med alla. Herrens ögon vakar över dem som lyder honom, och hans öron hör deras böner. Men han är emot dem som gör det onda." Ingen gör er väl illa om ni är ivriga att göra det goda? Men om människor gör er illa därför att ni följer Guds vilja, ska ni se det som en förmån. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Ni ska ära och upphöja Jesus Kristus, han som är Herre i era liv. Och om någon frågar om er tro, ska ni vara beredda att redogöra för ert hopp om evigt liv. Men svara med respekt, och utan att verka malliga. Se till att ni alltid har ett gott samvete. Då måste de som anklagar er skämmas över att de talar illa om allt det goda som ni gör därför att ni tillhör Kristus. Ibland kan det vara Guds vilja att vi får lida för att ha gjort något gott. Men det är i alla fall bättre än att lida för att ha gjort något ont. Kristus själv fick ju lida. Han dog för att ta straffet för våra synder, en gång för alla. Ja, han som aldrig hade gjort något ont, dog för att vi onda människor skulle få förlåtelse och kunna komma till Gud. Hans kropp blev dödad, men Guds Ande gjorde honom levande igen. Genom Guds Andes kraft kunde han sedan gå och tala till de andar som Gud håller fängslade. Det var de andar som under Noas tid vägrade att lyda Gud, trots att han tålmodigt väntade på dem medan Noa byggde sin båt. Bara åtta personer blev sedan räddade när vattnet översvämmade jorden. Detta vatten är en bild på dopet, som nu räddar er på grund av att Jesus Kristus har uppstått från de döda. Dopet handlar ju inte om att kroppen tvättas ren från smuts, utan om att vi vänder oss till Gud och ber att få våra synder borttvättade. Ja, Jesus Kristus uppstod från de döda och återvände sedan till himlen. Där sitter han nu på Guds högra sida och regerar, sedan alla änglar och makter och krafter har lagts under honom. Eftersom Jesus Kristus fick lida med sin kropp, ska också ni vara beredda att göra det. Och den som är villig att lida för att följa Kristus, väljer att sluta synda. Han vill inte resten av livet styras av de onda begär som finns i hans mänskliga natur, utan strävar efter att göra Guds vilja. Och ni har ju redan syndat tillräckligt, genom att ni tidigare levde i sexuell lössläppthet och deltog i hejdlösa orgier, att ni drack er fulla och var med på vilda fester och organiserat supande tillsammans med andra som inte kände Gud. Ja, ni ägnade er åt all möjlig skamlig avgudadyrkan. Era gamla vänner är förvånade över att ni inte längre vill vältra er i detta träsk av sex och droger tillsammans med dem, och därför hånar de er. Men kom ihåg att också de en dag måste ansvara för sina handlingar inför Gud, han som står beredd att döma både dem som nu lever och de som har hunnit dö. Ja, alla människor ska stå inför Gud. Därför berättades det glada budskapet om Jesus också för de troende som nu är döda. De har dött, precis som alla människor måste göra, men de ska leva för evigt som Gud, eftersom de tog emot budskapet. Men tidens slut är snart här. Var därför självbehärskade och tänk klart, så att ni kan be. Och viktigast av allt är att ni älskar varandra av hela hjärtat, för den som älskar förlåter sina medmänniskor hur mycket ont de än har gjort honom. Ta också emot människor i era hem utan att klaga över det extra arbete det medför. Gud har i sin godhet gett var och en av oss förmågan att utföra vissa uppgifter. Hjälp därför varandra på olika sätt, så att alla får nytta av de förmågor Gud har gett er. Har du fått förmågan att tala, se då till att du talar enligt Guds budskap. Har du fått förmågan att hjälpa andra, se då till att hjälpa dem med all den kraft som Gud ger. Då ska Gud bli upphöjd och ärad på grund av det som Jesus Kristus gör genom er. Äran och makten tillhör Gud i all evighet. Ja, det är sant! Kära vänner, bli inte förvånade över de många prövningar ni måste gå igenom, för det är vad en troende kan vänta sig. Var istället glada när ni får lida för Kristus skull, för om ni delar hans lidande nu, ska ni få jubla av glädje den dag han kommer tillbaka i makt och härlighet. Ja, ni är lyckliga om människor hånar er för Kristus skull, för det är ett bevis på att Guds mäktiga Ande bor i er. Självklart får det aldrig hända att någon av er måste lida för att han har mördat, stulit, ställt till med annat ont eller lagt sig i andras affärer. Det skulle vara en stor skam. Men den som får lida för att han tillhör Kristus behöver inte skämmas, utan kan hylla Gud för privilegiet att få tillhöra Kristus. Det lidande ni får gå igenom, är ju en slags dom som drabbar Guds eget folk. Men om till och med vi som tillhör Gud måste gå igenom lidande, hur mycket värre ska det då inte bli på domens dag för dem som vägrar att tro på det glada budskapet från Gud? Det står ju i Skriften: "Om den som följer Guds vilja får gå igenom så mycket lidande innan han blir räddad, hur ska det då inte gå för den som är ond och struntar i Guds räddning? Fortsätt därför att göra det som är gott, även om Gud låter er lida. Lita på honom som skapade er, för han kommer aldrig att överge er. Och nu en förmaning till er som är ledare i församlingen. Jag är ju själv församlingsledare och har med egna ögon sett allt det lidande Jesus Kristus fick gå igenom. Jag ska också tillsammans med er få dela Kristus härlighet när han kommer tillbaka. Jag vill att ni ska vara som herdar för församlingen, den hjord som Gud har satt er att leda. Ta väl hand om alla, inte därför att ni måste, utan därför att ni själva vill. Det är så Gud vill ha det. Ta inte hand om dem för att få pengar eller annat, utan därför att ni vill tjäna Gud av hela hjärtat. Uppträd inte som härskare över hjorden utan led den genom att gå före med gott exempel. Då ska Jesus själv, den högsta herden, belöna er den dag han kommer tillbaka. Och ni ska för evigt få dela hans härlighet. Ni som är unga måste anpassa er efter dem som är äldre än ni och har fått i uppdrag att leda församlingen. Men för er alla gäller, att ingen får vara stolt, utan måste erkänna sitt behov av andra. Det heter i Skriften: "Gud står emot dem som är stolta, men han är god mot dem som erkänner sitt behov av honom." Erkänn därför ert behov av Gud och hans kraft, så kommer han en dag att upphöja er. Lämna alla bekymmer till honom, för han tar hand om er. Var på er vakt och tänk klart. Akta er för djävulen, er fiende, som stryker omkring som ett rytande lejon bland er och letar efter någon att sluka. Stå emot hans angrepp och håll fast vid er tro på Jesus. Ge inte upp när ni får lida. Kom ihåg att alla troende i hela världen får gå igenom samma sak. Gud har i sin godhet inbjudit oss till sin eviga härlighet, på grund av det som Jesus Kristus har gjort för oss. Det är bara en kort tid som ni behöver lida, och Gud ska stötta er och ge er kraft, så att ni kan hålla fast vid er tro. Hans är makten i all evighet. Ja, det är sant! Jag har skrivit detta brev till er med hjälp av Silvanus, en troende bror som jag litar fullständigt på. Jag ville med dessa korta rader uppmuntra er och påminna er om Guds godhet och kärlek, så att ni alltid håller fast vid er tro på honom. Församlingen här i Babylon, som precis som ni har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, hälsar till er. Markus, min unga medhjälpare, hälsar också till er. Hälsa varandra med en kyss för att visa er kärlek. Med önskan om att Guds frid ska fylla alla er som lever i gemenskap med Kristus. Från Simon Petrus, som är tjänare och sändebud åt Jesus Kristus. Till alla er som har fått samma dyrbara tro som vi, tack vare godheten hos Jesus Kristus, vår Gud, som räddade oss. Jag ber att Gud ska visa er godhet, och att ni för varje dag mer och mer ska fyllas av hans frid genom att ni lär känna Gud och vår Herre Jesus. När vi lärde känna Gud, han som har inbjudit oss att få dela hans härlighet och makt, fick vi också del av den kraft vi behöver för att kunna leva efter hans vilja. Genom dessa stora och fantastiska löften blir ni alltså lika Gud och slipper följa den här världens onda begär som förstör människors liv. Satsa därför allt på att omsätta er tro i praktisk handling. Lär känna Gud, så att ni blir självbehärskade och uthålliga och kan lyda honom. Då kommer ni också att ta hand om varandra, och älska varandra så som syskon bör göra. Ju mer ni lyder Gud och älskar varandra, desto mer användbara blir ni för vår Herre Jesus Kristus. Då har ni inte lärt känna honom förgäves. Men den som struntar i både Gud och sina troende syskon, han förstår inte särskilt mycket. Han har redan glömt att Gud har förlåtit hans synder och gett honom ett nytt liv. Kära syskon, Gud har inbjudit er att få tillhöra honom och ni har tackat ja till hans inbjudan. Gör därför allt för att leva efter hans vilja, så att ni bevisar att ni verkligen är hans. Då kommer ni inte att börja synda igen och gå förlorade, utan Gud ska en dag välkomna er in i sin nya värld, där vår Herre Jesus Kristus, han som har räddat er, regerar för evigt. Och för att ni den dagen säkert ska bli välkomnade av Gud, tänker jag fortsätta att påminna er om att leva efter hans vilja, även om ni redan känner till allt detta och håller fast vid det sanna budskapet om Jesus. Men jag ser det som min plikt att fortsätta att påminna er om sanningen, så länge jag lever. Vår Herre Jesus Kristus har nämligen visat att mina dagar här på jorden är räknade och att jag snart ska dö. Därför vill jag göra allt för att ni ska minnas min undervisning långt efter att jag är borta. Det var inte några skickligt uttänkta sagor vi berättade för er när vi sa att vår Herre Jesus Kristus kom till oss i makt och ära. Nej, vi fick med egna ögon se honom i hans kungliga glans. Vi var med honom uppe på det heliga berget och fick se hur han strålade av den härlighet han fick från Gud, sin Far. Vi hörde själva hur Gud talade från himlen och ärade honom och sa: "Detta är min älskade Son, han är min glädje." Denna händelse visade oss att det budskap Gud lät profeterna framföra om Kristus är sant. Håll er därför till detta budskap, för det är som ett ljus i den här världens andliga mörker. Det ska lysa för oss ända tills Jesus Kristus, den strålande morgonstjärnan, kommer tillbaka och för alltid lyser upp vårt inre. Men framför allt måste ni tänka på att man inte kan tolka de budskap från Gud som finns i Skriften, utan hjälp av hans Ande. Inget av dessa budskap har ju kommit till på ett mänskligt sätt. Det är Guds Ande som har drivit människor till att skriva ner Guds eget budskap. Men det fanns också profeter som spred falska budskap bland Israels folk, precis som det ska finnas människor som sprider falsk undervisning bland er. De ska smyga in lögner om Gud som förstör er tro. Ja, de ska till och med förneka Herren Jesus, han som har köpt dem fria från deras slaveri under synden. Men genom detta ska de själva gå evigt förlorade. Många kommer att följa dem och delta i deras vilda och omoraliska liv, och för deras skull kommer Jesus sanna väg att få dåligt rykte. I sitt begär efter makt och pengar ska de lura er med påhittade historier. Men Gud har för länge sedan lovat att straffa dem, och de är på väg att gå evigt förlorade. Gud skonade ju inte de änglar som gjorde uppror mot honom, utan kastade ner dem i den mörka avgrunden, där de nu sitter fängslade i väntan på Gud straff. Han skonade inte heller de människor som levde på Noas tid, och som vägrade att lyssna när Noa berättade om den rättvisa dom som skulle drabba dem. Den gången räddade Gud bara Noa och sju andra när han lät den stora översvämningen utplåna alla onda människor. Gud straffade också städerna Sodom och Gomorra, och lät dem förvandlas till askhögar. Han ville visa vilket straff som väntar dem som inte lyder Gud. Men han räddade en person som bodde i Sodom, och det var Lot. Lot levde nämligen efter Guds vilja, och han plågades svårt av att dag efter dag tvingas se och höra talas om dessa onda människors vilda och omoraliska liv. Gud har alltså makt att rädda dem som lyder honom, när de möter olika svårigheter. Men han har också makt att straffa dem som är olydiga mot honom, ända fram till domens dag då han ska döma dem för evigt. Han straffar särskilt dem som drivs av sina smutsiga sexuella begär och vägrar att låta Gud styra deras liv, precis som de människor med ett falskt budskap som jag just talade om. Dessa människor är kaxiga och självsäkra. De drar sig inte för att håna andevärldens makter, trots att Guds änglar, som är mycket starkare och mäktigare än oss människor, inte vågar komma till Gud med några anklagelser mot andevärldens makter. Ja, dessa som sprider falsk undervisning hånar sådant som de inte känner till. De är som oförståndiga djur, som bara följer sina instinkter och är födda till att fångas och dödas. Och precis som djuren går under, ska de gå under för evigt. De ska själva få lida för allt det lidande de har orsakat. Dessa människor älskar att festa mitt på ljusa dagen. De är en skam och vanära där de sitter med och äter vid era samlingar, samtidigt som de ägnar sig åt sina syndiga njutningar. De kan inte se på en kvinna utan att tänka på sex, och de får aldrig nog av synden. De lurar människor som är osäkra på vad de tror och får också dem att synda, och de är duktiga på att leva på andras pengar. Men Gud ska straffa dem för allt ont de gör. De har övergett den rätta vägen och har gått vilse precis som Bileam, Bosors son. Han älskade att tjäna pengar på att göra det som var ont. Men Gud hejdade profeten Bileam när han tänkte framföra ett falskt budskap i Guds namn. Gud lät en åsna tala till honom med människoröst. De som sprider falsk undervisning är som uttorkade brunnar, och som dimmoln som jagas av stormvinden. De lovar den törstige vatten, men de har inget att ge. Därför väntar helvetets mörker på dem. De talar vackert, men deras löften är tomma. Genom att locka med ett vilt och omoraliskt liv, där människor får följa sina onda begär, lurar de till sig nya troende som just har lämnat ett liv i synden. De lovar människor frihet, men de är själva slavar under synder som gör att de går evigt förlorade. En människa är ju slav under det som behärskar henne. Om de som har flytt från den här världens omoral genom att lära känna Herren Jesus Kristus, vår Räddare, än en gång blir infångade och slavar under synden, då är deras situation värre än förut. Ja, det hade varit bättre för dem att aldrig få reda på rätta sättet att leva, än att först lära känna Guds vilja och sedan vända ryggen åt allt som han har befallt dem. Det har gått med dem, precis som det står i det gamla ordspråket: "Hunden vänder åter till sina spyor", och "Ett tvättat svin vältrar sig i smutsen igen." Detta är mitt andra brev till er, kära vänner, och i båda breven har jag velat påminna er om att ni helhjärtat måste hålla er till det sanna budskapet om Jesus. Jag har velat påminna er, både om det som Gud har förutsagt genom sina egna profeter, och om den undervisning från Herren Jesus, vår Räddare, som ni har hört från de sändebud som kom till er. Först av allt måste ni veta, att det under den här världens sista tid kommer att finnas hånfulla människor, som ska driva med sanningen och följa sina onda begär. De ska säga: "Var det inte ni som sa att Jesus lovade att komma tillbaka? Varför kommer han inte då? Generation efter generation dör ju, och allt är sig likt ända sedan världen skapades." Men när de säger så, glömmer de att Gud för länge sedan skapade himlen och jorden genom sitt ord, och att han skilde jorden från vattenmassorna, så att torra land kom fram ur vattnet. Och att han sedan lät hela den dåtida världen gå under genom att dränka den i vatten. Men den himmel och den jord som nu existerar, har Gud lovat att bränna upp i eld. Himlen och jorden ska sparas till domens dag, då alla människor som inte lyder Gud ska gå evigt förlorade. Men glöm inte, kära vänner, att för Gud är en dag som 1 000 år, och 1 000 år som en dag. Det är inte så som många tror, att han är sen med att infria löftet om att Herren Jesus ska komma tillbaka. Nej, sanningen är att han väntar för er skull, eftersom han vill att alla människor ska ha tid att vända om till honom, så att ingen går evigt förlorad. Herren Jesus kommer tillbaka för att döma alla, och han kommer lika oväntat som en tjuv om natten. Ja, på domens dag ska himlen försvinna med ett fruktansvärt dån, solen och månen och stjärnorna ska upplösas i eld, och jorden och allt som är på den ska brännas upp. Jorden som vi bor på ska alltså bli totalt utplånad. Se därför till att ni lever helt för Gud och följer hans vilja, medan ni väntar på den dag då Gud ska döma världen. Gör allt för att den ska komma snart, för på den dagen ska Gud inte bara låta himlen upplösas i eld, och solen och månen och stjärnorna smälta av hetta. Han ska ju då också infria sitt löfte om att vi ska få en ny himmel och en ny jord, där Guds vilja ska råda för evigt. När ni nu väntar på att Herren Jesus ska komma tillbaka, kära vänner, måste ni göra allt för att leva i frid med Gud, så att ni en dag kan stå inför honom utan synd och skuld. Att vår Herre inte kommer tillbaka genast, det ska ni se som något positivt, eftersom det betyder att fler kan bli räddade. Det har ju också vår käre bror Paulus skrivit till er om, med den vishet han har fått ifrån Gud. Ja, varje gång han skriver i något av sina brev om att Herren Jesus ska komma tillbaka, nämner han just detta. En del av Paulus undervisning är svår att förstå, och det finns okunniga människor med en osäker tro som förvränger det han skriver, precis som de förvränger det andra som står i Skriften. Men genom detta ska de gå evigt förlorade. Nu har jag varnat er i förväg, kära vänner, så att ni är på er vakt när dessa onda människor kommer med sin falska undervisning. Låt er inte bli lurade, så att ni förlorar er tro på Jesus. Håll istället fast vid den kärlek och förlåtelse ni har fått uppleva, och se till att ni för varje dag mer och mer lära känna vår Herre Jesus Kristus, han som har räddat oss. Hans är äran, både nu och i evighet. Ja, det är sant! Vi skriver till er om Ordet som ger liv. Han fanns till redan i tidens början, och vi har hört honom. Vi har sett honom med våra egna ögon och tagit i honom med våra egna händer. Han som ger liv har visat sig, och vi har sett honom. Det är det vi vittnar om. Vi berättar för er om honom som är det eviga livet, om honom som var hos Fadern och sedan visade sig för oss. Ja, det vi har sett och hört berättar vi för er, så att också ni kan dela vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Det här skriver vi för att vår glädje ska bli fullständig. Det budskap vi har hört från Jesus, och som vi nu berättar vidare för er, är att Gud är ljus och att det inte finns något mörker i honom. Om vi därför säger att vi har gemenskap med Gud, men fortsätter att leva i andligt mörker, då ljuger vi. Vi håller oss ju inte till honom, som är sanningen. Men om vi lever i Guds ljus, på samma sätt som Jesus ständigt är i Guds ljus, då har vi gemenskap med varandra och får förlåtelse för våra synder genom att Jesus, Guds Son, offrade sitt liv och sitt blod för oss. Om vi säger att vi är utan synd, lurar vi bara oss själva, och har inte släppt in Gud, han som är sanningen. Men om vi bekänner våra synder för Gud, håller han sitt löfte och är god mot oss, så att han förlåter oss våra synder och tvättar oss rena från allt ont vi har gjort. Om vi påstår att vi inte har syndat, då säger vi samtidigt att Gud är en lögnare och visar att vi inte har släppt in hans budskap i våra liv. Mina barn, jag skriver detta till er för att ni ska hålla er borta från synden. Men om ni syndar, finns det en som försvarar er inför Fadern, och det är Jesus Kristus, som behandlar alla rättvist. Han betalade straffet för våra synder genom att offra sitt liv, och därför kan alla människor få förlåtelse för sina synder. Men beviset på att vi verkligen har lärt känna Jesus, är att vi lyder det som han har befallt oss. Den person som säger: "Jag känner Jesus", men inte lyder det som Jesus har befallt oss, han ljuger och har inte släppt in Gud, som är sanningen. Men den som lever enligt Jesus undervisning, han bevisar att han verkligen älskar Gud. Det är genom detta vi kan veta om vi lever i gemenskap med honom eller inte. Den som säger att han lever i gemenskap med Gud, måste leva på samma sätt som Jesus gjorde. Kära vänner, jag ska nu befalla er något, men det är ingen ny befallning jag skriver till er om, utan något som ni har hört redan från början. Det är samma budskap och samma befallning som ni har hört förut: att ni ska älska varandra. Ändå är det en ny befallning, för Jesus har genom sitt liv visat vad verklig kärlek är, och sedan har era liv fyllts av kärlek. Mörkret försvinner och det nya ljuset från Jesus lyser upp era liv. Den som säger: "Jag lever i Guds ljus", men samtidigt hatar någon av sina troende bröder eller systrar, han är fortfarande kvar i mörkret. Men den som älskar sina troende syskon fortsätter att leva i Guds ljus, och inget får honom att snubbla och falla i synd. Den som hatar en annan troende är kvar i mörkret. Han lever sitt liv i andligt mörker, och ser inte vart han går, eftersom mörkret har förblindat honom. Jag skriver till er som nyss har börjat tro: era synder har blivit förlåtna genom att Jesus offrade sitt liv. Jag skriver till er som har en mogen tro: ni har lärt känna Jesus Kristus, honom som finns till och har funnits redan från tidens början. Jag skriver till er som har varit troende en tid: ni har besegrat den Onde. Ja, jag skrev till er som nyss har börjat tro: ni har lärt känna Fadern. Jag skrev till er som har en mogen tro: ni har lärt känna Jesus Kristus, honom som finns till och har funnits redan från tidens början. Och jag skrev till er som har varit troende en tid: ni är starka och håller fast vid Guds budskap, och ni har besegrat den Onde. Älska inte den här onda världen och allt den lockar med, för den som älskar världen och dess ondska har inte släppt in Faderns kärlek i sitt liv. Världen lockar ju ständigt med att vi ska tillfredsställa våra fysiska begär, att vi ska kräva att få allt vi ser, och att vi ska skryta över oss själva och det vi har. Men sådant kommer inte från Fadern, utan från världen. Och den här världen ska gå under med alla sina frestelser. Men den som gör Guds vilja ska leva för evigt. Mina barn, den sista timmen är snart slagen. Ni har hört att 'Motståndaren till Kristus' ska komma, och redan har många motståndare visat sig. Av detta förstår vi att tidens slut är nära. Dessa motståndare kom från våra församlingar, men de lämnade oss eftersom de egentligen aldrig hörde till oss. Om de hade hört till oss, hade de stannat kvar. Men nu avslöjades det att de aldrig hörde till oss. Men ni är inte sådana, för ni har fått Guds heliga Ande, och ni känner till det sanna budskapet om Jesus. Jag skriver alltså inte till er för att ni inte vet något om det som är sant, utan tvärtom därför att ni vet att det aldrig kommer något falskt från Gud, han som är sanningen. Vem är lögnare? Är det inte den som säger att Jesus inte är Kristus, den kung som Gud lovade sända? Jo, den människan är 'Motståndaren till Kristus', för hon förnekar både Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller gemenskap med Fadern. Men den som erkänner Sonen har gemenskap också med Fadern. Fortsätt därför att tro på det ni har blivit undervisade om från början. För om ni håller fast vid det ni har hört från början, kommer ni att fortsätta leva i ständig gemenskap med både Sonen och Fadern. Och då har Jesus lovat att vi ska få evigt liv. Jag har skrivit detta till er för att varna er för dem som försöker leda er vilse. Men ni har fått Guds Ande, och så länge han finns i er behöver ingen tala om för er vad som är sant och falskt. Han undervisar er ju om allt, och han talar alltid sanning. Han kan inte ljuga. Fortsätt därför att leva i gemenskap med Jesus, precis som Guds Ande säger till er. Ja, mina barn, fortsätta att leva i gemenskap med Jesus, så att vi inte behöver skämmas när han kommer tillbaka, utan glada och förväntansfulla kan se honom i ögonen. Om vi följer Guds vilja och lever rätt vet vi att vi är hans barn, eftersom Gud själv alltid handlar rätt. Tänk vilken stor kärlek Fadern har visat oss när vi får kallas hans barn, och tänk att vi verkligen är det! De människor som tillhör den här onda världen, känner inte Gud, och därför kan de inte förstå att vi är hans barn. Kära vänner, vi är redan nu Guds barn, men vad vi ska bli i framtiden det har vi ännu inte fått reda på. Men en sak vet vi i alla fall, och det är att när Jesus kommer tillbaka ska vi bli lika honom, för då får vi se honom precis som han är. Den som tror att Jesus ska återvända håller sig ren från synden, på samma sätt som Jesus är fullständigt ren. Var och en som syndar bryter mot Guds lag, för synd är att gå emot Guds vilja. Men ni vet att Jesus kom för att ta bort våra synder, och att det inte finns någon synd i honom. Så om vi lever i gemenskap med honom fortsätter vi inte att synda. Den som fortsätter att synda har aldrig förstått vem Jesus är och känner honom inte. Mina barn, låt ingen lura er när det gäller detta: Den som följer Guds vilja och handlar rätt är en god människa, precis som Jesus är god. Och den som fortsätter att synda tillhör djävulen, för djävulen har syndat ända från tidens början. Men Guds Son kom för att göra slut på det onda som djävulen har ställt till med. Den som har blivit Guds barn fortsätter inte att synda, för Guds livskraft verkar inom honom. Han kan inte fortsätta att synda eftersom han är Guds barn. Av detta kan vi alltså veta vilka som är Guds barn och vilka som tillhör djävulen. Den som handlar fel och går emot Guds vilja är inte Guds barn, och den som inte älskar sina troende syskon är inte heller Guds barn. Det budskap som vi har hört från början är att vi ska älska varandra. Vi ska inte likna Kain, som tillhörde den Onde och dödade sin bror. Och varför dödade Kain honom? Jo, därför att han själv handlade fel, medan hans bror följde Guds vilja och handlade rätt. Var därför inte förvånade, mina syskon, om människorna hatar er. Om vi älskar våra troende syskon, är det ett bevis på att vi har gått från döden till livet. Men den som inte älskar sina syskon är fortfarande andligt död. Den som hatar en annan troende kan liknas vid en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv inom sig. Jesus offrade sitt liv för oss, och genom detta vet vi vad verklig kärlek är. Därför är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra troende syskon. Om någon som har allt vad han behöver ser en annan troende leva i fattigdom och ändå inte känner medlidande med sin troende bror eller syster, hur kan då Guds kärlek finnas i honom? Mina barn, man kan inte älska bara med vackra ord. Sann kärlek visas genom praktisk handling. Det är genom våra handlingar vi kan veta om vi lever enligt Guds vilja, han som är sanningen. Och gör vi det kan vi känna oss trygga inför honom, även om vårt samvete anklagar oss. För Gud är större än vårt eget samvete och vet allt om oss. Kära vänner, om vi har ett rent samvete, kan vi utan rädsla vända oss till Gud, och vad vi än ber om ska vi få, eftersom vi lyder det som han har befallt oss och gör det som gläder honom. Och det han befaller oss är att vi ska tro på hans Son Jesus Kristus och älska varandra så som han vill. Den som lyder Guds befallningar fortsätter att leva i gemenskap med Gud, och Gud i gemenskap med honom. Och vi vet att Gud bor i oss, eftersom han har gett oss sin Ande. Kära vänner, tro inte på alla som säger att de har Guds Ande. Pröva budskapet först och se om det verkligen kommer från Gud, för många människor med falska budskap om Gud har spridits ut över världen. Så här kan ni avgöra om budskapet är från Guds Ande: den som erkänner att Jesus Kristus var en verklig människa, han har Guds Ande. Men den som inte erkänner Jesus som en verklig människa kommer inte från Gud. Han får sin kraft från 'Motståndaren till Kristus', den ande som ni vet ska komma, och som redan finns i världen. Mina barn, ni tillhör Gud och har segrat över dem som sprider falska budskap om honom. Guds Ande, som finns i er, är ju starkare än den ande som finns i världen. Dessa människor tillhör den här onda världen och talar på världens vis, därför lyssnar världens människor på dem. Men vi tillhör Gud. Och den som tillhör Gud lyssnar på oss, medan den som inte tillhör Gud, inte lyssnar på oss. Genom detta kan vi avgöra vem som har Guds Ande och vem som har en falskhetens ande. Den som har Guds Ande vill ju lyssna till sanningen om Gud. Kära vänner, låt oss fortsätta att älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Den som älskar är Guds barn och känner Gud. Men den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. Gud visade sin enorma kärlek till oss genom att sända sin enda Son till världen för att vi skulle få evigt liv genom det han gjorde för oss. Detta är den verkliga kärleken, att Gud älskade oss inte därför att vi älskade honom, utan att han älskade oss först och sände sin Son till att ta straffet för våra synder så att vi kunde få förlåtelse. Kära vänner, eftersom Gud älskade oss så mycket, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra, fortsätter Gud att bo i oss, och då visar sig hans kärlek genom oss, eftersom vi är uppfyllda av den. Gud har gett oss sin Ande. Därför vet vi att vi fortsätter att leva i gemenskap med Gud och att han bor i oss. Vi har själva sett och kan vittna om att Fadern sände sin Son för att rädda människorna. Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, fortsätter Gud att bo i honom, och han lever i gemenskap med Gud. Vi vet hur mycket Gud älskar oss, och vi litar på hans kärlek. Gud är kärlek, och den som lever i denna kärlek, fortsätter att leva i gemenskap med Gud, och Gud bor i honom. Och när vi lever i gemenskap med Gud, fylls vi av hans kärlek. Därför behöver vi inte vara rädda för att möta honom på domens dag, för vi lever på samma sätt som Jesus levde här i världen. Kärlek och rädsla hör inte ihop, för den verkliga kärleken driver bort all rädsla. Rädsla hör ihop med tanken på straff, och den som fortfarande är rädd är inte fylld med Guds kärlek. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud", men hatar sin troende bror eller syster, då ljuger han. För om han inte älskar sina troende syskon, som han har sett, hur kan han då älska Gud, som han aldrig har sett? Och Gud har befallt att den som älskar honom också måste älska sina troende syskon. Var och en som tror att Jesus är Kristus, den kung som Gud lovade sända, han är Guds barn. Och den som älskar sin Far älskar också hans barn. Vi vet att vi älskar Guds barn om vi älskar Gud och lyder det som han har befallt oss. Att älska Gud är att lyda hans befallningar, och hans befallningar är inte svåra att lyda, för alla som är Guds barn besegrar världen. Det är genom vår tro vi kan segra över den här onda världen. Ja, bara den som tror att Jesus är Guds Son kan segra över världen. Jesus Kristus bevisades vara Guds Son, då han döptes i vatten och då han offrade sitt blod på korset. Det var inte bara vattnet som intygade vem Jesus är, utan både vattnet och blodet. Också Guds Ande vittnar om vem Jesus är, och det Guds Ande säger är alltid sant. Vi har alltså tre vittnen: Guds Ande, vattnet och blodet. Och alla tre är överens. Vi tror ju på människor som vittnar i våra domstolar. Skulle vi då inte tro på Gud när han vittnar om sin egen Son? Alla som tror på Guds Son håller fast vid det som Gud har intygat är sant. Den som inte tror på vad Gud vittnar om sin egen Son påstår att Gud ljuger. Och detta är vad Gud har intygat: att han har gett oss evigt liv och att det livet finns i hans Son. Den som lever i nära gemenskap med Guds Son äger livet, men den som inte lever i gemenskap med Sonen har inte livet. Detta har jag skrivit till er som tror på Guds Son, för att ni ska veta att ni har evigt liv. Vi kan vara säkra på att Gud lyssnar på oss, när vi ber honom om något som stämmer överens med hans vilja. Och om vi vet att han hör oss, vad det än gäller, då vet vi också att vi får det vi har bett honom om. Om ni ser en annan troende synda på ett sätt som inte leder till evig död, så ska ni be för den personen. Gud ska då låta den troende behålla det eviga livet. Men det finns synd som leder till döden, och jag säger inte att ni ska be för dem som begår sådana synder. Varje orätt handling är synd, men alla synder leder inte till evig död. Vi vet att de som har blivit Guds barn inte fortsätter att synda, för Guds Son skyddar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi tillhör Gud, och att världen runt omkring oss är under den Ondes makt och inflytande. Vi vet också att Guds Son har kommit för att hjälpa oss att lära känna den sanna Guden, han som är evigt liv. Och nu lever vi i gemenskap med den sanna Guden, eftersom vi lever i gemenskap med hans Son, Jesus Kristus. Mina barn, håll er borta från alla falska gudar. Från ledaren Johannes, till er som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. Till Guds församling och dess medlemmar, som jag älskar med uppriktig kärlek. Ja, alla som har lärt känna den sanna Guden älskar er, för han bor i våra hjärtan och ska vara med oss för evigt. Jag ber att Gud, vår Far, och hans Son Jesus Kristus ska visa oss godhet och omsorg och fylla oss med frid, oss som följer det sanna budskapet om Jesus och älskar varandra. Jag blev mycket glad när jag förstod att några av er följer det sanna budskapet om Jesus, precis som Fadern har befallt oss. Och nu ber jag er, kära vänner, att ni ska älska varandra. Det är ingen ny befallning jag skriver till er om, utan något som vi har hört redan från början. Kärlek är att göra det som Fadern har befallt oss. Och det han befallde oss var att vi ska älska varandra, precis som ni har hört från början. Många bedragare har spridits ut över världen, och de erkänner inte att Jesus Kristus var en verklig människa. Men den som inte erkänner detta är en bedragare, en 'Motståndare till Kristus'. Akta er för dessa bedragare, så att ni inte förlorar den lön ni har arbetat för så hårt. Var trogna så ska Gud ge er full lön. Den som inte håller sig till Kristus undervisning förlorar sin gemenskap med Gud. Men den som troget följer hans undervisning har gemenskap med både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och vill undervisa om något som inte stämmer med det Kristus lärde oss, så bjud inte hem honom och hälsa honom inte välkommen. Den som tar emot bedragaren blir hans medhjälpare. Jag har mycket mer att säga till er, men jag vill inte göra det i ett brev. Jag hoppas istället att snart kunna hälsa på er, så att vi kan prata med varandra och få uppleva verklig glädje. Medlemmarna i er systerförsamling här hälsar er. Från ledaren Johannes, till min käre vän Gaius, som jag älskar med uppriktig kärlek. Käre vän, jag hoppas att allt står väl till med dig och att din kropp är lika frisk som din själ, för att din själ är frisk det vet jag. Jag blev mycket glad när jag hörde från några församlingsmedlemmar som hälsat på dig, att du troget håller fast vid det sanna budskapet om Jesus och lever efter det. Inget gör mig gladare än att höra att mina barn följer det sanna budskapet. Käre vän, du visar dig trogen när du tar hand om de troende bröder som är på genomresa, ja, även sådana som du inte känner. De har berättat om din kärlek för alla i församlingen här. Du har också visat att du är värd att kallas Guds tjänare, eftersom du har gett dem vad de behövde för sin fortsatta resa. Det är ju för att sprida budskapet om Jesus som de har gett sig ut, och de tar inte emot något från de människor de kommer till. Därför bör vi stödja dem, och på det sättet hjälpa till att sprida det sanna budskapet om Jesus. Jag skickade ett brev till er församling om detta, men Diotrefes, som vill ta över ledningen där, vägrar att ha med oss att göra. När jag kommer, ska jag därför ta upp hans sätt att sprida onda rykten om oss. Men han nöjer sig inte bara med detta, han vägrar också att ta emot de kringresande bröderna, och om någon annan vill ta emot dem, så hindrar han dem och utesluter dem ur församlingen. Käre vän, låt dig inte påverkas av det onda, utan fortsätt att göra det som är gott. Den som gör det goda tillhör Gud, men den som gör det onda har aldrig förstått vem Gud är. Alla berömmer Demetrios, och det är helt rätt, eftersom han handlar enligt det sanna budskapet om Jesus. Också vi berömmer honom, och du vet att vi talar sanning. Jag har mycket att säga till dig, men jag vill inte göra det i ett brev. Jag hoppas att snart få träffa dig, så att vi kan talas vid personligen. Jag önskar dig frid ifrån Gud! De andra i församlingen hälsar till dig. Ge en personlig hälsning från mig till var och en av våra vänner. Från Judas, tjänare till Jesus Kristus och bror till Jakob. Till alla er som har tackat ja till Gud Faderns inbjudan att få tillhöra honom. Han älskar er och ska bevara er till den dag Jesus Kristus kommer tillbaka. Jag ber att Gud ska visa er omsorg, och att ni för varje dag ska fyllas med mer av hans frid och kärlek. Kära vänner, jag har länge tänkt skriva till er om hur Gud räddade oss alla, men nu känner jag att mitt brev istället måste handla om något annat. Jag har nämligen hört att några onda människor har trängt sig in bland er för att sprida falska läror. Därför måste jag nu uppmana er att stå emot dessa falska läror och hålla fast vid den tro på Jesus som Gud en gång för alla har gett till oss som tillhör honom. De här människorna påstår att eftersom Gud i sin godhet har förlåtit oss, kan vi leva ett vilt och omoraliskt liv, och de förnekar vår enda härskare och Herre, Jesus Kristus. Men Gud har för länge sedan bestämt att människor som de ska drabbas av hans dom. Och att Herren Gud straffar den som är ond, det känner ni redan till. Men jag vill ändå påminna er om några exempel: Trots att Herren hade räddat Israels folk ur Egyptens land, dödade han sedan dem som gjorde uppror mot honom. Och de änglar som gjorde uppror mot Gud och övergav sitt rätta hem, de sitter för evigt fängslade i mörker i väntan på att Gud ska straffa dem på domens dag. Tänk också på invånarna i Sodom och Gomorra och städerna däromkring. De bröt mot Guds ordning på samma sätt och levde i sexuell lössläppthet och ägnade sig åt homosexualitet. Därför blev deras städer förstörda av eld, och detta är en ständig påminnelse om den eviga eld som blir straffet för de onda. Men trots Guds varningar håller dessa drömmare fast vid sina falska läror och beter sig som invånarna i Sodom och Gomorra. De förnedrar sina egna kroppar och vägrar att låta Gud styra deras liv. De hånar också andevärldens makter, trots att inte ens Mikael, en av Guds mäktigaste änglar, vågade anklaga djävulen eller håna honom när han kämpade med honom om Moses kropp. Han sa bara: "Herren ska straffa dig." Ja, dessa falska lärare hånar sådant som de inte känner till. Men vissa saker känner de mycket väl till, och dessa saker använder de till att förstöra sig själva, för de är som oförståndiga djur, som bara följer sina instinkter. Ja, olycka ska drabba dessa falska lärare! De följer Kains exempel, han som mördade sin bror. Och liksom Bileam tjänar de pengar på att sprida ett falskt budskap. Men de ska gå under precis som Korach, eftersom de gör uppror mot Gud. Dessa falska lärare är en skam, där de sitter med och äter vid era samlingar. Det enda de tänker på är att tillfredsställa sig själva. De är som moln som drivs undan av vinden. De lovar den törstige vatten, men de har inget att ge. De är som döda träd som inte bär frukt när hösten kommer. Ja, de är dubbelt döda, eftersom de har övergett det sanna budskapet och är uppryckta med rötterna. De är som havets vilda vågor som kastar upp smuts på stränderna. Allt de lämnar efter sig är skamligheter. De är som stjärnor som har kommit ur sin bana och är på väg ut i ett evigt och kompakt mörker. Henok, som levde i den sjunde generationen efter Adam, framförde Guds budskap om vad som ska hända den här sortens människor. Han sa: "Se, Herren kommer tillsammans med tiotusentals av dem som tillhör honom. Han kommer för att döma jordens alla människor. Han ska avslöja varje ond handling och varje ont ord som människor har talat mot honom, Ja, alla som har syndat mot honom ska få sitt straff." Dessa falska lärare går ständigt omkring och klagar. De är aldrig nöjda, trots att de tillfredsställer varje begär. De skryter vitt och brett om sig själva, samtidigt som de smickrar de människor de själva kan ha nytta av. Men ni, kära vänner, måste komma ihåg vad vår Herre Jesus Kristus egna sändebud sa om framtiden. De varnade er och sa: "Vid tidens slut ska människor häda Gud och drivas av sina onda begär." Och de människor de syftade på, var just dessa falska lärare som orsakar splittring i församlingen. De drivs av sina naturliga instinkter, eftersom de inte har Guds Ande. Men ni, kära vänner, ska uppmuntra och styrka varandra, så att ni kan hålla fast vid er tro på Gud. Be till honom, och låt hans Ande leda er. Håll fast vid Gud, så ska han fortsätta att visa er kärlek. Då kan ni också med glädje se fram emot den dag då Jesus i sin godhet ska rädda er för evigt. Vissa av de troende har ärliga tvivel. Dem ska ni visa medlidande och försöka hjälpa. Andra håller på att tappa tron helt. Dem måste ni rädda, så att de inte går under för evigt. Men vissa lever helt öppet i synd och omoral. Även dem ska ni försöka rädda, men akta er noga så att ni inte själva dras med i deras synd. Ta avstånd från allt de gör! Hylla Gud, för han är den som kan bevara er så att ni håller fast vid er tro. Han kan hjälpa er så att ni en dag kan stå jublande och utan skuld inför honom i hans härlighet. Han, som ensam är Gud, räddade oss genom det som vår Herre Jesus Kristus gjorde. Ja, hylla Gud, för han är mäktig och stark och regerar överallt, från tidernas början, nu och i all evighet. Ja, det är sant! Detta är den syn Gud gav Jesus Kristus om händelser som snart måste inträffa. Jesus avslöjade sedan händelserna för dem som tjänar honom, genom att skicka en ängel till sin tjänare Johannes. Och Johannes skrev troget ner hela Guds budskap och allt det som Jesus Kristus lät honom få veta. Lycklig är den som läser upp detta budskap från Gud, och lyckliga är de som hör det och tar vara på det som står skrivet i budskapet. För den tid är inte långt borta då allt detta ska gå i uppfyllelse. Jag ber att ni ska få leva i frid och få del av godhet från honom som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Ja, också från den sjufaldiga Anden framför hans tron, och från Jesus Kristus, han som alltid talar sanning och låter oss få veta sanningen om Gud. Jesus var den förste som uppstod från de döda till ett nytt liv, och han är härskare över jordens alla makthavare. Han älskar oss och har befriat oss från våra synder genom att offra sitt liv och sitt blod för oss. Han har gjort oss till sitt eget folk, till präster som tjänar Gud, hans Far. Hans är äran för evigt, för han ska härska i all framtid! Ja, det är sant! Hör på mig! Jesus kommer snart med himlens moln, och alla människor ska se honom, ja, också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull. Ja, så ska det verkligen bli. "Jag är alfa och omega, början och slutet på allting", säger Herren Gud, han som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och är den som har all makt. Jag, Johannes, er bror, som uthålligt lider för Jesus skull tillsammans med er som räknas som Guds eget folk, satt nu fängslad på ön Patmos. Jag var landsförvisad dit för att jag hade spridit Guds budskap om Jesus. Då kom plötsligt, en söndag, Guds Ande över mig och jag fick se en syn. Jag hörde en stark röst bakom mig som lät som en trumpetstöt. Och rösten sa till mig: "Skriv ner i en bok allt du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia." När jag då vände mig om för att se vem det var som talade till mig, såg jag sju lampställ av guld bakom mig. Och mitt bland dem stod någon som liknade en människoson. Han var klädd i en mantel som gick ända ner till golvet, och han hade ett bälte av guld över bröstet. Hans huvud och hår var vitt som snövit ull, och hans ögon flammade som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons som renats i smältugnen, och hans röst lät som dånet av stora vattenmassor. Han höll sju stjärnor i sin högra hand, och från hans mun kom det ut ett skarpt, dubbeleggat svärd, och hans ansikte lyste som solen när den är som starkast. När jag såg honom föll jag ner som död vid hans fötter. Men han la sin högra hand på mig och sa: "Var inte rädd, jag är den förste och den siste, den som ger liv. Jag var död, men jag lever i evighet, och jag har nycklarna som ger mig makten att öppna de dödas värld och göra de döda levande igen. Skriv därför ner vad du har sett, det som är nu och det som kommer att hända i framtiden. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min hand, och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är de sju änglar som vakar över församlingarna, och de sju lampställen är de sju församlingarna. Skriv till ängeln för församlingen i Efesos: 'Detta är ett budskap från honom som håller de sju stjärnorna i sin högra hand och går omkring bland de sju lampställen av guld. Han säger till församlingen: Jag känner till allt om era liv. Jag har sett hur ni har kämpat uthålligt för att följa mig. Jag vet att ni inte kan tåla onda människor och att ni noga har prövat dem som kallar sig mina sändebud, men inte är det. Ni har förstått att de ljuger. Ni har tålmodigt lidit på grund av er tro på mig, och ni har inte gett upp. Men en sak måste jag kritisera er för: Er kärlek är inte lika stark nu, som den var när ni först började tro på mig. Tänk på denna enorma skillnad, och vänd om och lev som ni gjorde då. För om ni inte vänder om, ska jag komma till er och flytta ert lampställ från sin plats. Men jag vill berömma er för något också: Ni hatar nikolaiternas handlingar, precis som jag gör. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna! Åt den som segrar över ondskan ska jag ge rätt att äta av livets träd i Guds paradis.' Skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: 'Detta är ett budskap från honom som är den förste och den siste, från honom som var död men nu lever igen. Han säger till församlingen: Jag vet hur mycket ni får lida för min skull, och jag vet hur fattiga ni är. Men ni är rika, för ni tillhör Gud! Jag vet att ni blir hånade av dem som kallar sig judar och Guds folk men inte är det, för deras synagoga står i Satans tjänst. Var inte rädda för det lidande som väntar er. Jag säger er: djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att pröva er, och ni ska bli förföljda under tio dagar. Men stå fast vid er tro även då ni möter döden, så ska jag ge er det eviga livet som segerkrans. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna! Den som segrar över ondskan ska inte skadas av den andra döden. ' Skriv till ängeln för församlingen i Pergamon: 'Detta är ett budskap från honom som har det skarpa, dubbeleggade svärdet. Han säger till församlingen: Jag vet var ni bor. Ni bor i den stad där Satan har sitt maktcentrum, men trots det håller ni fast vid mig. Ni vägrade att förneka er tro, till och med då Antipas utan att tveka bekände sig till mig och blev dödad i er stad, där Satan bor. Men en sak måste jag kritisera er för: Ni accepterar att några av era medlemmar är anhängare av Bileams lära, han som visade Balak att man kunde få Israels folk på fall genom att locka dem att äta sådant som offrats till avgudar och leda dem in i sexuell lössläppthet. Denna lära är densamma som nikolaiternas lära, och ni har medlemmar som följer den och ägnar sig åt dessa synder. Vänd om! Annars ska jag komma till er helt plötsligt och strida mot anhängarna av dessa läror, med det svärd som kommer ut från min mun. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna! Den som segrar över ondskan ska få äta av det bröd som finns gömt i himlen. Och jag ska ge honom en vit sten, och på den stenen ska det stå ett nytt namn, som bara den känner till som får det. ' Skriv till ängeln för församlingen i Thyatira: 'Detta är ett budskap från Guds Son, han som har ögon som flammar likt eldslågor och fötter som liknar skinande brons. Han säger till församlingen: Jag känner till allt om era liv. Jag vet att ni älskar varandra och håller fast vid er tro på mig. Jag har sett hur ni hjälper varandra och tålmodigt håller ut i ert lidande. Och jag vet att ni gör mer idag än ni gjorde under den första tiden. Men en sak måste jag kritisera er för. Ni tillåter kvinnan Isebel, som säger sig vara en profet, att fortsätta framföra sina budskap och förleda mina tjänare till sexuell lössläppthet och till att äta sådant som offrats till avgudar. Jag gav henne tid att ångra sig och vända om, men hon ville inte sluta med sina sexuella utsvävningar. Därför ska jag låta henne bli sjuk och sängliggande, och alla som har sex med henne ska drabbas av svåra lidanden, om de inte ångrar sitt syndiga liv och slutar att vara tillsammans med henne. Och hennes efterföljare ska drabbas av döden. Genom detta ska alla församlingar förstå att jag är den som känner varje människas innersta tankar och begär, och att jag ger var och en den lön han förtjänar. När det gäller er andra i församlingen i Thyatira, ni som inte har följt denna falska lära, dessa "Satans djupa hemligheter" som man kallar det, så tänker jag inte kräva något mer av er. Håll bara fast vid er tro tills jag kommer. Den som segrar över ondskan och fortsätter att göra min vilja ända till slutet, honom ska jag ge makt över folken. Han ska härska över dem med en spira av järn, och krossa dem som lerkrukor. Han ska få samma makt som jag har fått av min Far i himlen, och jag ska ge honom morgonstjärnan. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna!' Jag känner till allt om era liv. Jag vet att ni är kända som en levande församling, men ni är döda! Vakna därför upp och stärk det lilla liv som finns kvar, för allt håller på att dö! Jag har sett att era handlingar inte stämmer med Guds vilja. Tänk på hur det var i början, när ni fick höra Guds budskap och trodde på det. Håll stadigt fast vid budskapet och vänd om till mig igen, för om ni inte vaknar, ska jag komma över er lika plötsligt och oväntat som en tjuv och straffa er. Men det finns trots allt några hos er i Sardes församling som inte har fläckat sina kläder med världens synd och smuts. De ska vandra med mig i vita kläder, för de har förtjänat det. Ja, den som segrar över ondskan ska få vita kläder, och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok utan ska förklara inför min Far och inför hans änglar att den personen tillhör mig. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna!' Skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia: 'Detta är ett budskap från honom som är helig och sann och har kung Davids nyckel. När han öppnar, kan ingen stänga, och när han stänger, kan ingen öppna. Han säger till församlingen: Jag känner till allt om era liv. Och nu har jag öppnat en dörr för er, som ingen kan stänga. Ni är inte starka, men ni har hållit fast vid budskapet om mig och har inte förnekat er tro. Lyssna! Jag ska låta några komma till er från Satans synagoga, från dessa som påstår att de är judar och Guds folk men ljuger och inte är det. Och de ska tvingas falla ner inför er och erkänna att jag älskar er. Ni har följt mitt bud om att vara uthålliga, och därför ska jag rädda er från den tid av stora plågor som ska komma över världen för att sätta alla människor på prov. Jag kommer snart! Håll fast vid er tro, så att ingen tar ifrån er det eviga livets segerkrans. Den som segrar över ondskan ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han behöver aldrig mer lämna det. Jag ska skriva min Guds namn och mitt nya namn på honom och göra honom till medborgare i min Guds stad, det nya Jerusalem, som snart kommer ner från himlen, från min Gud. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna.' Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: 'Detta är ett budskap från honom som man kan lita på, från honom som troget berättar sanningen, härskaren över Guds skapelse. Han säger till församlingen: Jag känner till allt om era liv. Ni varken älskar mig eller hatar mig! Jag önskar att ni gjorde det ena eller det andra. Men eftersom ni bara är allmänt ointresserade, och varken är för mig eller emot mig, så ska jag stöta bort er! Ni säger: 'Vi är rika! Vi har det materiellt bra, och har inte behov av något annat!' Ni inser inte att ni, andligt sett, är eländiga och bedrövliga och fattiga och blinda och nakna. Jag vill därför ge er ett råd: Kom och köp av mitt guld, som har renats i eld, så att ni blir verkligt rika. Köp rena, vita kläder av mig, så att ni inte behöver gå nakna och skämmas. Kom och köp salva hos mig, så att ni kan smörja era ögon och få synen tillbaka. Jag tillrättavisar och fostrar alla som jag älskar. Vänd därför om och lev helhjärtat för mig igen! Nu står jag vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag komma in till honom, och vi ska äta tillsammans som vänner. Den som segrar över ondskan, ska få sitta bredvid mig på min tron, på samma sätt som jag sitter bredvid min Far på hans tron, eftersom jag har vunnit seger. Lyssna noga och försök att förstå vad Guds Ande säger till församlingarna!' " När jag sedan tittade upp, såg jag en dörr som stod öppen till himlen. Och rösten som jag först hade hört, den som lät som en kraftig trumpetstöt, talade till mig och sa: "Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste hända i framtiden!" I samma ögonblick kom Guds Ande över mig och jag såg en tron i himlen och någon som satt på den. Han som satt på tronen gnistrade som en ädelsten, likt jaspis och karneol. Kring tronen var en regnbåge som lyste som smaragd, och i en ring runt tronen stod 24 andra troner, där det satt 24 himmelska ledare. De var alla klädda i vita kläder, och hade kransar av guld på sina huvuden. Från tronen kom det blixtar och mullrande åska, och alldeles framför tronen brann sju facklor, som representerar Guds sjufaldiga Ande. Framför tronen låg något som liknade ett hav av glas, klart som kristall. Fyra levande varelser som hade fullt med ögon både framtill och baktill, stod mitt framför, mitt bakom och på båda sidor om tronen. Den första av dessa varelser såg ut som ett lejon, den andra liknade en ung tjur, den tredje hade en människas ansikte, och den fjärde var som en flygande örn. Varje varelse hade sex vingar och var helt täckt med ögon, till och med på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: "Helig, helig, helig är Herren Gud, han som har all makt, han som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas." Och när dessa levande varelser ärar och hyllar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evighet, faller de 24 himmelska ledarna ner och tillber inför honom som sitter på tronen och som lever i evighet. Och de 24 himmelska ledarna kastar sina kransar av guld framför tronen och säger: "Vi hyllar dig, vår Herre och Gud, för du är värd att bli ärad. Du är mäktig, och du har skapat allt. Ja, genom din vilja skapades det och finns till." Sedan såg jag att han som satt på tronen hade en bokrulle i högra handen. Den hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill. En väldig ängel frågade nu med hög röst: "Vem är värdig att bryta sigillen och öppna bokrullen?" Men ingen i hela himlen eller på jorden eller under jorden hade rätt att öppna bokrullen och läsa den. Och jag grät av besvikelse, eftersom det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen och läsa den. Men en av de 24 himmelska ledarna sa till mig: "Gråt inte, för lejonet av Judas stam, arvingen till kung Davids tron, har segrat. Han kan bryta de sju sigillen och öppna bokrullen." Då tittade jag upp och fick se ett lamm. Det stod framför tronen och mitt ibland de fyra levande varelserna och de 24 himmelska ledarna, och det såg ut som om det hade blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, två olika symboler för Guds sjufaldiga Ande, som har sänts ut över hela jorden. Lammet steg nu fram till honom som satt på tronen och tog emot bokrullen från hans högra hand. Och när Lammet tog emot bokrullen, föll de fyra levande varelserna och de 24 himmelska ledarna ner inför Lammet och hyllade det. Alla hade varsin harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är en symbol för de böner och den tillbedjan som sänts upp från de människor som tillhör Gud. Och de sjöng en ny sång med texten: "Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med din död och ditt blod har du friköpt människor åt Gud från alla stammar och språk och folk och länder. Och du har gjort dem till ett nytt folk som tillhör Gud, så att de ska tjäna honom som präster och regera på jorden." Sedan hörde jag en stor kör av änglar, och jag fick se dem stå runt tronen och de fyra levande varelserna och de 24 himmelska ledarna. De var så många att det var omöjligt att räkna dem. Och de sjöng med väldig kraft: "Värdig är Lammet som blev slaktat. Vi hyllar och ärar honom för hans makt, rikedom, vishet och styrka. Honom vill vi lovsjunga." Sedan hörde jag allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och i havet ropa: "Lovsången och äran och härligheten och makten tillhör honom som sitter på tronen och Lammet i all evighet." Och de fyra levande varelserna sa: "Ja, det är sant!" Och de 24 himmelska ledarna föll ner och tillbad. Medan jag såg på bröt sedan Lammet det första sigillet. Och med en röst som liknade åskan sa en av de fyra levande varelserna: "Kom!" Då fick jag se att det stod en vit häst framför mig. Ryttaren som satt på den hade en pilbåge, och man satte en segerkrans på hans huvud. Som en segrare red han sedan ut över jorden för att än en gång segra. När Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag nästa levande varelse säga: "Kom!" Och då kom det fram en eldröd häst. Ryttaren på den hästen fick makt att ta bort freden från jorden så att människorna skulle döda varandra, och han fick ett långt svärd. När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje av de fyra levande varelserna säga: "Kom!" Och då fick jag se en svart häst. Ryttaren på den hästen höll en våg i handen, och jag hörde något som lät som en röst bland de fyra varelserna säga: "Ett kilo vete för en hel dagslön och tre kilo korn för samma pris, men skada inte oljan och vinet." När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde levande varelsen säga: "Kom!" Och nu fick jag se en likblek häst. Ryttaren på den hästen hette Döden, och efter honom följde en representant från de dödas värld. De fick makt över en fjärdedel av jorden, så att de kunde döda människorna genom krig och svält och sjukdomar och vilda djur. När Lammet bröt det femte sigillet, fick jag se altaret i templet. Och där vid dess fot syntes själarna av alla de människor som hade dödats för att de hade spridit Guds budskap om Jesus. De ropade med hög röst: "Herre, du som är helig och sann, hur länge ska det dröja innan du dömer människorna på jorden och straffar dem för att de dödade oss?" Då fick var och en av dem vita kläder, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en kort tid, tills det fulla antalet av Jesus tjänare, deras troende syskon, också hade fått dö för sin tro. Sedan såg jag Lammet bryta det sjätte sigillet. Då kom det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt och månen blev röd som blod. Himlens stjärnor föll till jorden som omogna frukter från ett fikonträd som skakas av kraftiga vindar. Ja, himlen försvann framför mina ögon, som om den rullats ihop som en bokrulle, och alla berg och öar flyttades från sina platser. Jordens alla makthavare och ledare och höga militärer, de rika och mäktiga, ja, alla människor, både slavar och fria gömde sig i grottor och bland klippor i bergen, och de ropade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. För nu har den fruktansvärda dag kommit då Gud och Lammet ska döma alla människor, och vem kan då överleva?" Sedan fick jag se fyra änglar stå vid jordens fyra hörn, och de hindrade de fyra vindarna från att blåsa över jorden. Inte ett löv rörde sig bland träden, och havet låg blankt som en spegel. Jag fick också se en ängel komma upp från öster, och han hade med sig ett sigill från den Gud som lever. Och han ropade till de fyra änglarna, som hade fått makt att skada jorden och havet: "Vänta! Skada inte jorden, havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med ett sigill på pannan." Och jag fick höra hur många som hade blivit märkta med Guds sigill. Det var 144 000, och de kom från alla Israels stammar: 12 000 från Judas stam var märkta med sigill, 12 000 från Rubens stam, 12 000 från Gads stam, 12 000 från Ashers stam, 12 000 från Naftalis stam, 12 000 från Manasses stam, 12 000 från Simons stam, 12 000 från Levis stam, 12 000 från Isaskars stam, 12 000 från Sebulons stam, 12 000 från Josefs stam och 12 000 från Benjamins stam. Sedan fick jag se en stor skara människor som ingen kunde räkna. De var från alla folk och stammar och länder och språk, och de stod inför tronen och Lammet, klädda i vita kläder och med palmkvistar i sina händer. De ropade högt: "Det är vår Gud, han som sitter på tronen, och Lammet som har räddat oss." Alla änglarna stod runt tronen och runt de 24 himmelska ledarna och de fyra levande varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sa: "Vi lovsjunger och ärar vår Gud för hans vishet. Ja, lovsjunger honom! Vi tackar och hyllar honom i evighet för hans makt och styrka. Ja, vi tackar honom! " Sedan frågade en av de 24 himmelska ledarna mig: "Vet du vilka dessa är som är klädda i vita kläder, och varifrån de kommer?" Då sa han till mig: "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför de står här inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel. Och han som sitter på tronen ska bo ibland dem och skydda dem. De ska aldrig mer gå hungriga eller törstiga, och varken solen eller någon annan brännande hetta ska skada dem. För Lammet, som står framför tronen, ska vara deras herde och leda dem till källorna med livets vatten. Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon." När Lammet bröt det sjunde sigillet, blev det alldeles tyst i himlen, och tystnaden varade i ungefär en halvtimme. Sedan fick jag se de sju änglarna som står inför Gud, och de fick var sin trumpet. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med en rökelseskål av guld, och han fick mycket rökelse. Den skulle han offra på altaret av guld framför tronen, tillsammans med de böner och den tillbedjan som sänts upp från de människor som tillhör Gud. Och lukten av rökelsen, som offrades tillsammans med dessa människors böner och tillbedjan, steg upp till Gud från skålen i ängelns hand. Ängeln fyllde sedan rökelseskålen med eld från altaret, och kastade ner den på jorden. Och genast började det blixtra och mullra av åska, och det blev jordbävning. Sedan gjorde sig de sju änglarna beredda att blåsa i sina sju trumpeter. Den första ängeln blåste i sin trumpet, och då kom hagel och eld blandat med blod och föll ner över jorden. Elden brände upp en tredjedel av jorden, och alla träd och all växtlighet brändes upp på den delen. Sedan blåste den andra ängeln i sin trumpet, och då kastades något som såg ut som ett stort brinnande berg ner i havet. Berget förvandlade en tredjedel av havet till blod, och det dödade allt levande och förstörde alla fartyg på den delen av havet. Den tredje ängeln blåste nu i sin trumpet, och då kom en stor flammande stjärna från himlen och föll ner på en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Stjärnan kallades "Bitterhet", för den förgiftade en tredjedel av allt vattnet på jorden och många människor dog sedan de druckit av det. Efter det blåste den fjärde ängeln i sin trumpet, och då skadades solen och månen och stjärnorna, så att de inte lyste under en tredjedel av tiden. Det fanns inget solljus under en tredjedel av dagen, och under en tredjedel av natten lyste varken månen eller stjärnorna. Sedan såg jag en ensam örn flyga mitt över himlen, och jag hörde den ropa med hög röst: "Olycka, olycka, olycka ska drabba alla dem som bor på jorden, när de tre sista änglarna nu ska blåsa i sina trumpeter." Sedan blåste den femte ängeln i sin trumpet, och då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden. Stjärnan fick nyckeln till den bottenlösa avgrunden, och när den öppnade avgrunden vällde det fram rök som från en väldig ugn, och solen och luften förmörkades av röken. Sedan kom det fram gräshoppor ur röken och slog ner på jorden, och de fick makt att sticka på samma sätt som skorpioner. Men de blev tillsagda att inte skada gräset eller växterna eller träden, utan bara de människor som inte var märkta med Guds sigill på sina pannor. De fick inte döda dem, men de skulle plåga dem under fem månader, och plågan som de orsakade kändes som skorpionstick. När detta inträffar kommer människor att vilja ta sina liv, men de ska inte kunna det. De ska längta efter att få dö, men döden ska fly ifrån dem! Gräshopporna såg ut som hästar, rustade till strid. De hade något som såg ut som kransar av guld på sina huvuden, och deras ansikten liknade människors ansikten. Deras hår var långt som kvinnohår, och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstsköldar av något som liknade järn, och dånet av deras vingar lät som när en armé med hästar och vagnar rusar iväg till strid. De hade stjärtar och giftgaddar som skorpioner, och det var med giftgaddarna de kunde plåga människorna under fem månader. Deras kung är avgrundens ängel. På hebreiska heter han Abaddon och på grekiska Apollyon ("Förstöraren"). Den första olyckan är över, men det ska komma två till. Den sjätte ängeln blåste nu i sin trumpet, och då hörde jag en röst som talade från de fyra hornen på altaret av guld inför Guds tron. Rösten sa till den sjätte ängeln: "Släpp lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat." De hade hållits beredda för just den stunden, den dagen, den månaden och det året, och nu släpptes de lösa för att döda en tredjedel av människorna. De ledde en armé med 200 miljoner ryttare; jag fick reda på hur många de var. I min syn såg jag hästarna och ryttarna, och de såg ut så här: Ryttarna bar eldröda och mörkblå och svavelgula bröstsköldar. Hästarnas huvuden liknade lejonhuvuden, och ur deras mun kom det rök och eld och svavel. En tredjedel av alla människor dödades av dessa tre plågor, av elden, röken, och svavlet som kom från hästarnas munnar. De hade dödande kraft i sina munnar, men också i sina svansar, för deras svansar var som ormar med huvuden, som kunde skada människorna. Men de människor som överlevde dessa plågor vägrade fortfarande att vända om till Gud! De fortsatte att tillbe demoner och avgudabilder, som de själva tillverkat av guld, silver, brons, sten och trä, och som varken kan se eller höra eller gå. Och de slutade inte med sitt mördande, sin magi och ockultism, sin sexuella lössläppthet och sina stölder. Sedan såg jag en annan väldig ängel komma ner från himlen, insvept i ett moln och med en regnbåge över sitt huvud. Hans ansikte lyste som solen och hans ben var som pelare av eld, och i sin hand höll han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte högra foten på havet, och den vänstra på jorden och ropade med en röst lika stark som ett lejons rytande. Och när han hade slutat ropa, mullrade de sju åskorna till svar. Jag skulle just skriva ner vad de sju åskorna mullrat till svar, när jag hörde en röst från himlen säga: "Behåll åskornas ord för dig själv, skriv inte ner dem!" Ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sedan sin högra hand mot himlen och svor vid honom som lever i all evighet och som skapade himlen och allt som finns i den, jorden och allt som finns på den, och havet och allt som finns i det. Han sa: "Tiden är ute. När den sjunde ängeln blåser i sin trumpet, har Guds hemliga plan slutförts, enligt det glada budskap han framfört genom sina tjänare profeterna." Sedan talade rösten från himlen till mig igen och sa: "Gå till ängeln som står på havet och på jorden och ta den öppna bokrullen ur hans hand." Då gick jag bort till ängeln och bad honom att ge mig den lilla bokrullen. Och han sa till mig: "Ja, ta den och ät den. Den ska svida i din mage, men så länge du har den i din mun ska den smaka sött som honung." Då tog jag bokrullen ur hans hand och åt upp den, och precis som han hade sagt smakade den sött i min mun, men när jag hade svalt den, sved den i min mage. Sedan sa han till mig: "Än en gång måste du framföra Guds budskap om vad han tänker göra med många länder och folk och språk och makthavare." Nu gav man mig en måttstock som var som en stav och sa till mig: "Gå och mät Guds tempel och altaret, och räkna dem som tillber där. Men templets yttre gård ska du inte mäta, för den har Gud överlämnat till dem som inte känner honom. De ska besegra Guds stad, Jerusalem, och ha kontroll över staden i 42 månader. Och under dessa 1 260 dagar ska jag ge mina två representanter i uppdrag att framföra mitt budskap klädda i sorgdräkt." Dessa representanter är de två olivträd och de två ljusstakar som står inför jordens Herre. Om någon försöker skada dem kommer flammor av eld att skjuta ut från deras munnar. Varje fiende som vill skada dem ska dödas på det sättet. De har makt att stänga himlen, så att inget regn faller under den tid som de framför Guds budskap. Och de har makt att förvandla alla vattendrag till blod och sända alla slags plågor över jorden, så ofta de vill. När de har slutfört sitt uppdrag att tala som Guds representanter, ska odjuret som stiger upp från den bottenlösa avgrunden attackera och besegra och döda dem. Deras lik ska sedan ligga på gatan i den stora stad som symboliskt kallas "Sodom" och "Egypten", och där deras Herre också blev avrättad genom att spikas fast på ett kors. Människor från alla länder och stammar och språk och folk ska under 3 ½ dag se deras kroppar ligga där, och de ska inte tillåta att dessa representanter begravs. Men jordens invånare ska glädja sig över att Guds representanter äntligen är döda. De ska jubla och skicka presenter till varandra för att fira att de blivit av med dessa båda profeter som framfört Guds budskap och plågat dem så mycket. Efter 3 ½ dag ska en livgivande ande från Gud komma in i hans representanter, och de ska ställa sig upp, och alla som ser dem ska bli skräckslagna. Sedan ska en stark röst från himlen ropa till dem: "Kom hit upp!" Och jag såg hur de for upp till himlen i ett moln, mitt framför ögonen på sina fiender. I samma stund blev det en fruktansvärd jordbävning, som fick en tiondel av staden att störta samman. 7 000 människor dödades, och de som överlevde darrade av skräck och hyllade himlens Gud. Den andra olyckan är över, men den tredje är snart på väg. Just då blåste den sjunde ängeln i sin trumpet och starka röster hördes från himlen. De sa: "Vår Gud och Kristus, den kung han lovade oss, har nu tagit makten över hela världen, och han ska regera i all evighet." Och de 24 himmelska ledarna, som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och tillbad och sa: "Vi tackar dig, Herre Gud, du som har allt makt, du som finns till och alltid har funnits, för att du har börjat utöva din stora makt och ska regera. Folken rasade i vrede, men nu är det din tur att vara vred. Det är dags för de döda att dömas. Du ska belöna profeterna som tjänat dig genom att framföra ditt budskap, och de människor som tillhör dig. Ja, du ska belöna alla som lyder och tillber dig, både bland högt uppsatta personer och vanligt folk. Och du ska utplåna dem som förstör världen." Sedan öppnades Guds tempel i himlen, och där inne kunde man se förbundsarken. Och det blixtrade och mullrade av åska, och det blev jordbävning och stora hagel föll. Jag såg en kvinna, som var insvept i solen och hade månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var gravid och skulle just föda, och hon ropade när värkarna kom. Då såg jag en annan symbolisk händelse i himlen: en stor röd drake dök upp som hade sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. Hans svans drog med sig en tredjedel av stjärnorna och slängde ner dem på jorden, och han stod framför kvinnan som skulle föda, så att han kunde äta upp barnet när det föddes. Kvinnan födde nu en pojke, som en gång ska härska över alla folk med total makt, och barnet rycktes bort och fördes upp till Gud och hans tron. Kvinnan flydde sedan ut i öknen, där Gud har gjort i ordning en plats åt henne, för att hon ska tas om hand under 1 260 dagar. Sedan bröt ett krig ut i himlen. Mikael och de änglar som var under hans befäl stred mot draken och hans änglar. Och draken förlorade slaget, och han och hans änglar tvingades ut ur himlen. Han, den stora draken, den gamle ormen, som kallas djävulen eller Satan, och som bedrar hela världen, kastades ner till jorden tillsammans med alla sina änglar. Sedan hörde jag en stark röst som ropade i himlen: "Vår Gud har äntligen räddat oss för evigt! Han har visat sin styrka och börjat regera, och Kristus, den kung han lovade oss, har fått all makt. Anklagaren, han som dag och natt anklagade våra troende syskon inför vår Gud, har kastats ner från himlen till jorden. De troende besegrade den som anklagade dem, eftersom Lammet hade dött och offrat sitt blod för att ta straffet för deras synder. Ja, de besegrade Anklagaren därför att de till och med var villiga att mista livet för att kunna sprida budskapet om det som Lammet hade gjort. Jubla därför, du himmel och alla ni himlens invånare. Men olycka ska drabba jorden och havet, för djävulen har kommit ner till er och hans vrede är stor, eftersom han vet att han bara har en kort tid kvar." Och när draken märkte att han hade kastats ner till jorden, förföljde han kvinnan som hade fött pojken. Men hon fick vingar som en stor örn, så att hon kunde fly ut i öknen, till den plats där hon skulle tas om hand och skyddas från draken under 3 ½ år. Draken försökte nu dränka kvinnan med en flod av vatten som vällde ut ur hans mun, men jorden hjälpte kvinnan och öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutat ut. Då blev draken rasande på kvinnan och gav sig ut för att kriga mot resten av hennes barn, mot alla dem som lyder Guds befallningar och sprider budskapet om Jesus. Och draken ställde sig på stranden vid havet. I min syn såg jag nu ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden. Varje horn pryddes av en krona, och på alla huvuden stod ett namn som hädade Gud. Odjuret såg ut som en leopard, men hade en björns fötter och ett lejons gap. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Jag såg att ett av odjurets huvuden var svårt skadat, men att det dödliga såret hade läkts. Hela världen greps av beundran för odjuret och började följa det. De tillbad draken för att han hade gett odjuret sådan makt, och de tillbad odjuret och sa: "Ingen är större än odjuret! Vem kan strida mot det?" Sedan fick odjuret en mun som skröt och hånade allt som var heligt och hade med Gud att göra, och det fick makt att hålla på i 42 månader. Det hädade Gud och hans rätt att bestämma, och det hädade platsen där han bor och alla som finns i himlen. Det fick också makt att strida mot alla människor som tillhör Gud och besegra dem, och det fick makt att regera över alla stammar och länder och språk och folk. Och en stor del av jordens invånare ska tillbe odjuret. De enda som inte ska göra det är de som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, och därför har sina namn skrivna i livets bok som finns hos det slaktade Lammet, så som Gud hade bestämt redan innan världen skapades. Lyssna noga och försök att förstå! På grund av detta motstånd mot odjuret kommer vissa att föras bort i fångenskap, och andra kommer att dödas med svärd. Men här gäller det för dem som tillhör Gud att envist hålla fast vid sin tro på honom. Sedan såg jag ett annat odjur, som kom upp ur jorden. Det hade två horn som liknade ett lamms horn, och det hade en röst som en drake. Det har samma makt som det första odjuret och är dess representant. Det kräver att alla jordens invånare ska tillbe det första odjuret som hade dödliga sår som läkts. Och det utför stora under, det kan till och med få eld att falla från himlen medan alla ser på. Genom alla dessa under som det gör på det första odjurets uppdrag, bedrar det jordens alla invånare. Och det säger till människorna att göra en stor bild av odjuret som hade fått ett svärdshugg men blivit levande igen. Det får också makt att ge liv åt denna bild, så att bilden till och med kan tala och ge order om att den som inte tillber bilden ska dödas. Det andra odjuret kräver att alla - både högt uppsatta personer och vanligt folk, rika och fattiga, fria och slavar - ska ha ett märke på högra handen eller på pannan. Och ingen kan köpa eller sälja något om man inte har odjurets märke. Märket är antingen odjurets namn, eller det tal som står i stället för dess namn. Här krävs vishet. Den som har förstånd kan räkna ut odjurets tal, för det är en människas tal, och talet är 666. Sedan såg jag Lammet stå på Sions berg, och tillsammans med Lammet stod 144 000 människor, som hade Lammets namn och hans Fars namn skrivna på sina pannor. Och jag fick höra röster från himlen. Rösterna lät som dånet av stora vattenmassor, och som mullret av åska, eller som en hel orkester av harpor. Dessa tusentals människor stod inför Guds tron och inför de fyra levande varelserna och de 24 himmelska ledarna och sjöng en ny sång. Och ingen kunde lära sig den sången, utom de 144 000 som hade blivit friköpta från jorden. Det är de som har hållit sig borta från avgudadyrkan och har bevarat sin andliga renhet. De följer Lammet vart det än går, för de har blivit friköpta från jordens alla människor som en första skörd åt Gud och Lammet. De har aldrig ljugit för någon, de är utan skuld. Efter det fick jag se en annan ängel, som flög mitt över himlen. Han hade ett evigt glädjebudskap att berätta för dem som bor på jorden, för alla länder och stammar och språk och folk. Och han ropade med hög röst: "Bäva inför Gud och ge honom äran, för tiden har kommit då han ska döma. Tillbe honom som skapade himlen och jorden och havet och alla vattenkällor." En andra ängel följde efter honom och ropade: "Den stora staden Babylon har fallit, den stad som drog med sig världens folk i sin sexuella lössläppthet och blev orsak till att de nu får dricka Guds vredes vin." Sedan följde en tredje ängel som ropade med hög röst: "Alla som tillber odjuret och dess bild och bär hans märke på pannan eller på handen, måste också dricka av Guds vredes vin, som outspätt har hällts upp i Guds vredes bägare. Och de ska plågas med eld och svavel inför Guds änglar och Lammet. Röken från deras plågor ska stiga upp i all evighet, och de ska inte få någon lindring vare sig dag eller natt, alla dessa som tillber odjuret och dess bild och tar emot märket med odjurets namn. Här behövs uthållighet hos dem som tillhör Gud, hos dem som håller fast vid Guds befallningar och tron på Jesus." Och jag hörde en röst från himlen som sa: "Skriv ner detta: lyckliga är de som från och med nu dör medan de troget följer Herren Jesus! Ja, säger Guds Ande, de ska få vila från sitt lidande, för deras goda gärningar följer dem!" Sedan fick jag se ett vitt moln, och på det satt någon som liknade en människoson. Han hade en krans av guld på sitt huvud och en vass lie i sin hand. En ängel kom nu ut från templet och ropade med hög röst till honom som satt på molnet: "Det är dags att skörda! Låt din lie svepa över jorden, för skörden är mogen." Han som satt på molnet svepte då med sin lie över jorden, och skörden på jorden samlades in. Ännu en ängel kom ut från templet i himlen, och han hade också en vass lie. Sedan kom en ängel ut från altaret i templet, och han hade makt över elden. Han ropade med hög röst till ängeln som hade den vassa lien: "Ta din lie och skär av druvklasarna från jordens vinstock, för vindruvorna är mogna." Då svepte ängeln med sin lie över jorden och skar av druvklasarna och kastade druvorna i Guds vredes stora vinpress. Druvorna trampades sedan i vinpressen utanför staden. Och blod flöt därifrån i en ström som var så djup att den skulle nå upp till betslet på en häst, och strömmen var 1 600 stadier lång. Nu fick jag se ett annat symboliskt och fantastiskt skådespel i himlen. Jag såg sju änglar, som var utsedda att sända de sju sista plågorna till jorden. Dessa plågor är de sista, för när de är över kommer Guds vrede att vara slut. Sedan såg jag något som liknade ett hav av glas blandat med eld, och på det stod alla de som hade lyckats bli fria från odjuret och dess bild och talet som representerar dess namn. Alla höll de Guds harpor i sina händer, och de sjöng Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: "Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du som har all makt. Du är rättvis och sann i allt vad du gör, du härskare över alla länder. Vem skulle inte bäva för dig, Herre, och hylla dig? Du ensam är helig. Alla folk ska komma och tillbe dig, för dina rättvisa domar har blivit synliga." Sedan såg jag i min syn hur templet i himlen, det verkliga förbundstecknets tält, öppnades. Och därifrån, inifrån det allra heligaste, kom de sju änglar som var utsedda att sända de sju plågorna. De var klädda i skinande vitt linne och hade guldbälten över bröstet. En av de fyra levande varelserna räckte de sju änglarna varsin skål av guld. Och varje skål var fylld av Guds vrede, vreden från honom som lever i all evighet. Det allra heligaste fylldes då av rök från hans härlighet och makt, och ingen kunde gå in där förrän de sju plågorna från de sju änglarna var över. Jag hörde nu en mäktig röst från det allra heligaste i templet säga till de sju änglarna: "Gå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden." Då gick den första ängeln bort och tömde sin skål över jorden, och svåra och plågsamma bölder slog upp på de människor som bar odjurets märke och tillbad dess bild. Den andra ängeln tömde sin skål över havet, och vattnet blev då som blodet från en död människa, och allt som levde i havet dog. Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och även de förvandlades till blod. Sedan hörde jag hur ängeln som hade makten över vattnet sa: "Rättvis är du som finns till och alltid har funnits, du Helige som har fällt denna dom. Jordens invånare har dödat profeterna som framfört ditt budskap, och de människor som tillhör dig, och de har låtit deras blod rinna på jorden. Därför har du gett dem blod att dricka. Det är ett straff de har förtjänat." Och jag hörde en röst från altaret i templet säga: "Ja, Herre Gud, du som har all makt, dina domar är sanna och rättvisa." Sedan tömde den fjärde ängeln sin skål över solen, och den fick då tillåtelse att bränna människorna med sin eld. Och när människorna brändes av den våldsamma hettan förbannade de Gud som hade makt att sända sådana plågor, men ingen ångrade sin synd och vände om till Gud och gav honom äran. Sedan tömde den femte ängeln sin skål över odjurets maktcentrum, och då täcktes hans rike av mörker. Och människorna bet sönder sina tungor av smärta och förbannade himlens Gud för sina plågor och sina bölder, men de ångrade inte sina onda handlingar och vände om till Gud. Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat, och den torkade ut, så att vägen öppnades för makthavarna från östern. Och jag såg tre onda andar som såg ut som paddor, och de kom fram ur drakens mun, ur odjurets mun och ur den falska profetens mun. Dessa demoniska andar som kan utföra under, gick ut till världens alla makthavare och övertalade dem att samla sig till strid mot Herren Jesus, på den stora dag, då Gud, som har all makt, ska döma världen. "Lyssna", säger Jesus, "Jag kommer lika oväntat som en tjuv! Lycklig är den som håller sig vaken och har sina kläder färdiga, så att han inte behöver gå naken och skämmas när människorna ser honom." Och de onda andarna samlade världens alla makthavare på en plats som på hebreiska kallas Harmagedon. Till slut tömde den sjunde ängeln sin skål över luften, och då hördes en mäktig röst från tronen i det allra heligaste i templet, och den sa: "Det är gjort!" Och det blixtrade och mullrade av åska, och det blev en stor jordbävning som var så kraftig att ingen människa någonsin sett något liknande. Den stora staden delades i tre delar, och många städer runt om i världen störtade samman. Gud glömde inte den stora staden Babylons synder, utan lät staden tömma bägaren med hans glödande vredes vin. Alla öar försvann och bergen fanns inte mer. Det föll också enorma hagel på omkring 40 kilo från himlen ner på människorna. Och människorna förbannade Gud för haglet, eftersom det var en så fruktansvärd plåga. En av de sju änglarna som hade tömt ut plågorna kom nu fram och talade till mig. Han sa: "Kom med mig, så ska jag visa dig domen som ska drabba den prostituerade kvinnan, den stora staden som ligger vid många vatten. Makthavarna i jordens alla länder har legat med henne, och jordens invånare har berusat sig som av vin med hennes sexuella lössläppthet. " I synen som Guds Ande lät mig se blev jag sedan förd av ängeln ut i öknen. Där fick jag se en kvinna som satt på ett lysande rött odjur. Odjuret var täckt av namn som hädade Gud, och det hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan bar kläder av mörkrött och lysande rött tyg, och hon hade vackra smycken av guld, ädelstenar och pärlor. I sin hand höll hon en guldbägare som var fylld av skamligheter och smutsen från hennes sexuella lössläppthet. Och på hennes panna stod det skrivet ett namn med hemlig betydelse: "det stora Babylon, moder till alla prostituerade och alla skamligheter i världen." Jag såg också att kvinnan var berusad. Hon hade druckit sig full av blodet från de människor som tillhör Gud, från dem som blivit martyrer för att de hade spridit budskapet om Jesus. Och jag stirrade på henne med stor förvåning. "Varför är du så förvånad?" frågade ängeln. "Jag ska säga dig vem hon är och vem odjuret är som hon rider på, det som har sju huvuden och tio horn. Odjuret som du såg har funnits till och finns inte längre, men det ska komma upp ur den bottenlösa avgrunden och sedan gå under. Och en stor del av jordens invånare ska bli mycket förvånade när de ser att odjuret, som har funnits till och inte finns längre, kommer tillbaka igen. De enda som inte blir förvånade är de som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, och därför har sina namn skrivna i livets bok, så som Gud hade bestämt redan innan världen skapades. Här krävs både vishet och förstånd. De sju huvudena representerar sju berg som kvinnan sitter på, men de är samtidigt sju makthavare. Fem av dessa makthavare har redan fallit, den sjätte regerar nu och den sjunde ska komma, men hans regeringstid ska bli kort. Odjuret som har funnits till och inte finns längre, det är den åttonde makthavaren, men han är ändå en av de sju, och han ska gå under. De tio horn du såg på odjuret är tio makthavare som ännu inte har börjat regera. De ska under en mycket kort tid få regera tillsammans med odjuret, och alla tio ska komma överens om att överlåta sin makt och myndighet åt odjuret. Tillsammans med odjuret ska de sedan strida mot Lammet. Men Lammet, och alla som har tackat ja till Guds inbjudan och tillhör Lammet och troget håller sig till honom, de ska besegra alla dessa makthavare, för Lammet är alla herrars Herre och alla kungars Kung." Sedan sa ängeln till mig: "De vattendrag som du såg, där den prostituerade bor, är en bild på länder och människomassor och folk och språk. Odjuret och de tio hornen som du såg ska hata den prostituerade och ta hennes ägodelar och kläder, de ska äta hennes kött och bränna upp henne i eld. Detta är helt enligt Guds plan, för det är han som får de tio kungarna att överlåta sin makt till odjuret, ända tills Guds förutsägelser har gått i uppfyllelse. Och kvinnan som du såg i din syn, hon är den stora stad som regerar över makthavarna i jordens alla länder." Efter allt detta såg jag en ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Han ropade med stark röst: "Den stora staden Babylon har fallit. Hon har blivit en plats där demoner bor, ett tillhåll för alla onda andar, en plats där avskyvärda rovfåglar samlas. Domen har fallit över den prostituerade, över den stad som drog med sig världens folk i sin sexuella lössläppthet och blev orsak till att de nu får dricka Guds vredes vin. Makthavarna i jordens alla länder har legat med henne, och affärsmän i hela världen har blivit rika på hennes omåttliga lyx och överflöd." Sedan hörde jag en annan röst från himlen säga: "Gå bort från henne, mitt folk, så att ni inte syndar tillsammans med henne och får samma straff som hon. För hennes synder har staplats på varandra och når ända upp till himlen, och Gud har inte glömt bort det onda hon har gjort. Behandla henne som hon har behandlat er, ge henne dubbelt igen för allt hon har gjort. Hon gav andra av sin dryck, så ge henne nu en dryck som är dubbelt så bitter. Hon omgav sig med lyx och överflöd, så låt henne nu få smaka på lika mycket plåga och sorg. Hon säger till sig själv: 'Jag sitter här som drottning. Jag är inte änka och kommer aldrig att få uppleva sorg.' Men på en enda dag ska plågorna drabba henne. Hon ska få uppleva död, sorg och hunger, och hon ska brännas upp i eld, för Herren Gud som dömer henne är mäktig. Världens makthavare, som deltog i hennes sexuella lössläppthet och njöt av hennes lyx, ska gråta och jämra sig över henne när de ser röken stiga upp från hennes förkolnade rester. De kommer att stå på långt avstånd av rädsla för att drabbas av samma straff, och de ska ropa: 'Olycka, olycka har drabbat dig Babylon, du starka stad! I ett enda ögonblick har domen kommit över dig.' Jordens affärsmän ska sörja och gråta över henne, för det finns ingen kvar som kan köpa deras varor. Det finns ingen marknad för deras guld och silver, deras ädelstenar och pärlor, deras tyger av linne och siden, deras mörkröda och lysande röda tyger, deras välluktande trä, deras varor av elfenben och dyrbara träslag, deras koppar, järn och marmor, deras kryddor, parfymer, salvor och rökelse, deras vin, olivolja, fint mjöl och vete, deras boskap, får och hästar, eller för deras vagnar, slavar och krigsfångar. 'Allt det vackra du längtade efter har gått förlorat', ropar de. 'All den lyx och prakt som du värderade så högt kommer aldrig att tillhöra dig mer. Alltsammans är borta för alltid.' Ja, affärsmännen, som blev rika genom att sälja detta till henne, ska stå där på avstånd av rädsla för att drabbas av samma straff, och de ska gråta och jämra sig och säga: 'Olycka, olycka har drabbat dig, du stora stad, som bar kläder av finaste linne och mörkröda och lysande röda tyger, och som hade smycken av guld, ädelstenar och pärlor. Och alla handelsfartygens kaptener och passagerare och besättningar, ja, alla som lever av att segla på havet, ska stå på långt avstånd, och när de ser röken stiga upp från hennes förkolnade rester ska de ropa: 'Aldrig har det funnits en stad som denna!' Och de ska strö jord på huvudet för att visa sin sorg, och de ska klaga och ropa: 'Olycka, olycka har drabbat denna stora stad, som gjorde alla fartygsägare rika genom sin längtan efter lyx. I ett enda ögonblick har allt gått förlorat.' Men gläd er över hennes öde, du himmel och alla ni som tillhör Gud, och ni Jesus sändebud och profeter som framfört hans budskap, för Gud har äntligen dömt henne för det hon gjorde mot er!" Sedan lyfte en väldig ängel upp en sten, stor som en kvarnsten, och kastade den i havet och sa: "Med samma kraft ska Babylon, den stora staden, störtas ner i djupet och försvinna för alltid. Aldrig mer ska ljudet av musik från harpor, flöjter och trumpeter höras i dig. Aldrig mer ska hantverkare av något slag finnas i dig. Aldrig mer ska någon mala säd i dig. Aldrig mer ska en lampa lysa i dig. Aldrig mer ska några glada röster från brud och brudgum höras i dig. Dina köpmän styrde handeln i hela världen, och du bedrog alla med din magi och ockultism. På dina gator rann blodet från profeterna som framfört ditt budskap och från dem som tillhör Gud, ja, du såg till att människor mördades över hela världen." Efter det hörde jag något som lät som starka röster från en stor skara människor i himlen, och de sa: "Hylla Gud! Vår Gud har räddat oss! Han har visat sin ära och makt, genom att döma sant och rättvist. Han har dömt den prostituerade kvinnan, den stora staden som förstörde världen med sin sexuella lössläppthet, och han har hämnats på henne för morden på sina tjänare." Sedan sa de än en gång: "Hylla Gud! Röken från henne stiger upp i alla evighet!" Och de 24 himmelska ledarna och de fyra levande varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen, och sa: "Ja, det är sant! Hylla Gud!" Från tronen kom sedan en röst som sa: "Hylla vår Gud, alla ni hans tjänare, alla ni som lyder och tillber honom, både högt uppsatta personer och vanligt folk." Än en gång hörde jag något som lät som röster från en stor skara människor. Rösterna lät som dånet av stora vattenmassor, och som mullrande åska, och de sa: "Hylla Gud! Herren, vår Gud, han som har all makt, är den som regerar. Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran, för det är dags för Lammets bröllopsfest, och hans brud har gjort sig klar. Gud har gett henne rätt att klä sig i skinande vitt, fint linnetyg. Och det fina linnetyget är en bild på att bruden, alla som tillhör Gud, har följt hans vilja." Och ängeln sa till mig: "Skriv: Lyckliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsfest." Och han fortsatte: "Detta är ett sant budskap och det kommer från Gud." Då föll jag ner vid ängelns fötter för att hylla honom, men han sa: "Nej, gör inte det! Jag är bara Guds tjänare, precis som du och de andra troende som sprider budskapet om Jesus. Det är Gud du ska tillbe, för sanningen om Jesus inspirerar människor att framföra Guds budskap." Sedan såg jag himlen öppen, och jag fick se en vit häst. Ryttaren som satt på den heter "Trovärdig och Sann", för han är rättvis, både när han dömer och när han strider. Hans ögon är som eldslågor, och han har många kronor på sitt huvud. Ett namn står skrivet på honom, men ingen vet vad namnet betyder utom han själv. Han är klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är "Ordet från Gud". Jag såg himlens arméer, klädda i skinande vitt, fint linnetyg, följa efter honom på vita hästar. Från hans mun kommer det ut ett skarpt svärd som han ska besegra folken med, och han ska härska över dem med total makt. Han ska trampa sönder druvorna i Guds vinpress, och Gud, som har all makt, ska låta folken få dricka sin glödande vredes vin. På manteln, över hans lår, står ett namn skrivet: "Alla kungars Kung och alla herrars Herre." Jag såg också en ängel som stod inne i solen, och han ropade med hög röst till alla fåglar som flög mitt över himlen: "Kom hit och samlas till Guds stora måltid, så ska ni få äta kött från makthavare, höga militärer och ledare, från hästar och ryttare, ja, från alla människor, fria och slavar, högt uppsatta personer och vanligt folk." Sedan såg jag att odjuret och världens alla makthavare och deras arméer hade samlats för att strida mot honom som satt på hästen och mot hans armé. Och odjuret togs till fånga, tillsammans med den falska profeten, han som hade utfört under på odjurets uppdrag och bedragit alla dem som hade tagit emot odjurets märke och tillbett dess bild. Både odjuret och den falska profeten kastades sedan levande i eldsjön som brinner av svavel. Och hela deras armé dödades av svärdet från ryttarens mun, och alla fåglar åt sig mätta på deras kött. Efter det fick jag se en ängel komma ner från himlen. Han hade nyckeln till den bottenlösa avgrunden och en tung kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, som är djävulen eller Satan, och band honom för 1 000 år. Sedan kastade ängeln ner honom i den bottenlösa avgrunden och låste den och förseglade den med ett sigill, så att han inte kunde bedra folken förrän de 1 000 åren hade gått. Men efter det måste han släppas ut igen för en kort tid. Jag såg också troner, och på dem satte sig de som hade fått rätt att döma. Dessa som jag såg, var själarna av de människor som hade halshuggits för att de hade spridit Guds budskap om Jesus. De hade inte tillbett odjuret eller dess bild och hade inte tagit emot dess märke på sina pannor eller sina händer. Dessa människor fick liv igen och regerade med Kristus, den utlovade kungen, i 1 000 år, men resten av de döda blev inte levande igen förrän de 1 000 åren var över. Detta är den första uppståndelsen. Lyckliga är de som tillhör Gud och som får vara med om den första uppståndelsen. Den andra döden kan inte skada dem, utan de ska vara präster som tjänar Gud och Kristus, den utlovade kungen, och ska regera med honom i 1 000 år. När de 1 000 åren är över ska Satan släppas lös ur sitt fängelse. Han ska då gå ut och bedra folk från jordens alla hörn, de som kallas Gog och Magog, och samla dem till strid. Och de ska vara lika många som sanden i havet. Jag såg hur de drog fram över hela jorden och omringade den stad som Gud älskar, den plats där de människor som tillhör Gud hade samlats. Men eld från himlen föll ner och utplånade dem. Och djävulen som bedrog dem kastades ner i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falska profeten, och där ska de plågas dag och natt i all evighet. Sedan såg jag en stor vit tron och honom som sitter på den. Och när han visade sig försvann jorden och himlen, de fanns inte mer. Jag såg också de döda, både högt uppsatta personer och vanligt folk. De stod inför Gud, och böcker öppnades. Även en annan bok öppnades, och det var livets bok. De döda dömdes sedan efter vad som stod i de första böckerna, för där fanns alla deras gärningar nedskrivna. Havet gav tillbaka de döda som fanns i det, och de dödas värld gav tillbaka de döda som fanns i den, och var och en dömdes efter sina gärningar. Sedan kastades de dödas värld i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte hade sitt namn skrivet i livets bok kastades i den brinnande sjön. Sedan såg jag en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg Guds stad, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud. Den var smyckad som en brud som är färdig att möta sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, nu har Gud sitt hem bland människorna! Han ska bo tillsammans med dem, och de ska vara hans folk, ja, Gud själv ska vara hos dem. Han ska torka alla tårar från deras ögon, och döden ska inte finnas mer. Det ska inte längre finnas någon sorg eller gråt eller plåga, för allt det som fanns en gång är borta." Och han som sitter på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt!" Sedan sa han till mig: "Skriv ner detta, för det jag säger är trovärdigt och sant. Det har skett! Jag är alfa och omega, början och slutet på allting. Jag ska låta den som är törstig få dricka ur källan med livets vatten helt gratis. Den som segrar över det onda ska få allt detta som gåva, och jag ska vara hans Gud och han ska vara min son. Men de fega, de som förnekar mig, de onda och korrupta människorna, mördare, de som ägnar sig åt sexuell lössläppthet, de som sysslar med magi och ockultism, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats blir i sjön som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden." Sedan kom en av de sju änglar som hade tömt skålarna med de sju sista plågorna och sa till mig: "Kom med mig, så ska jag visa dig bruden, Lammets fru. " I synen som Guds Ande lät mig se blev jag sedan förd av ängeln till en hög bergstopp. Därifrån visade han mig Guds stad, Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Staden strålade av Guds härlighet, och den gnistrade som en dyrbar ädelsten, som en kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, som vaktades av tolv änglar. Och namnen på Israels tolv stammar stod skrivna på portarna. Tre av portarna låg mot norr, tre mot söder, tre mot öster och tre mot väster. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod namnen på Lammets tolv sändebud. Ängeln som talade till mig höll en måttstock av guld i sin hand för att mäta staden och dess portar och dess mur. Och när han mätte staden fann han att den var byggd som en kub. Den var lika bred som den var lång, och höjden var exakt densamma. Alla mått var 12 000 stadier. Sedan mätte ängeln muren och fann att tjockleken var 144 alnar enligt människors sätt att mäta, som också ängeln använde. Muren var byggd av ädelsten, av jaspis. Och staden var av rent guld, som liknade genomskinligt glas. Grundstenarna i stadsmuren var av alla slags vackra ädelstenar. Den första var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en krysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint och den tolfte en ametist. De tolv portarna var gjorda av tolv pärlor, och varje port bestod av en enda pärla. Den stora gatan genom staden var av rent guld, som liknade genomskinligt glas. Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet. Och staden behöver varken sol eller måne, för Guds härlighet strålar över den, och Lammet är dess ljus. Folken på jorden ska ledas av detta ljus, och världens makthavare ska komma till staden med sina rikedomar. Portarna i staden ska aldrig stängas, för dagen tar inte slut och det finns ingen natt. Allt dyrbart och härligt som folken äger ska föras dit. Men inget ont ska tillåtas att komma dit in, ingen som handlar skamligt eller ohederligt, utan bara de som har sina namn skrivna i livets bok som tillhör Lammet. Han visade mig sedan en flod med livets vatten, glittrande som kristall, och den kom från Guds och Lammets tron och flöt fram mitt i den stora gatan. På båda sidor om floden växte livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad, och bladen från träden är läkemedel för alla folk. Inget som Gud har dömt att gå under ska finnas mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tillbe honom. De ska se hans ansikte, och hans namn ska stå skrivet på deras pannor. Det ska aldrig mer bli mörkt, och ingen behöver längre några lampor eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i all evighet. Efter det sa ängeln till mig: "Mitt budskap är trovärdigt och sant. Herren Gud, som ger sitt budskap till profeterna, har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste hända." "Se", säger Jesus, "jag kommer snart! Lycklig är den som tar vara på det budskap från Gud som finns nedskrivet i den här boken." Det var jag, Johannes, som fick höra och se allt detta. Och när jag hade hört och sett allt föll jag ner för att hylla ängeln som hade visat det för mig, men han sa: "Nej, gör inte det! Jag är bara Guds tjänare, precis som du och de andra profeterna som framfört Guds budskap, och precis som alla de som tar vara på det som står i den här boken. Det är Gud du ska tillbe." Och han sa till mig: "Hemlighåll inte budskapet från Gud som du har skrivit ner i den här boken, för det dröjer inte länge förrän allt detta går i uppfyllelse. Under ännu en tid får den som är ond fortsätta att vara ond, och den som syndar fortsätta att synda. Men den som är god fortsätter att vara god, och den som lever helt för Gud fortsätter att leva helt för Gud." "Se", säger Jesus, "jag kommer snart, och jag har med mig lön som ska delas ut till var och en efter hans gärningar. Jag är alfa och omega, den förste och den siste, början och slutet på allting." Lyckliga är de som tvättar sina kläder rena, för de ska få rätt att äta av frukten från livets träd och gå in genom stadens portar. Men utanför står de som har vänt Gud ryggen, de som har sysslat med magi och ockultism, de som har ägnat sig åt sexuell lössläppthet, mördarna, avgudadyrkarna och alla som har älskat lögnen och levt sitt i liv i lögn. "Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att berätta om detta för församlingarna. Jag är kung Davids ättling och arvingen till hans tron. Jag är den strålande morgonstjärnan. " Guds Ande och bruden säger: "Kom!" Och när du hör det ska du också säga: "Kom!" Du som är törstig, kom, för den som vill får dricka av livets vatten helt gratis. Men jag vill varna alla som lyssnar till budskapet från Gud i den här boken: Om någon lägger till något till det som är skrivet, ska Gud låta honom drabbas av alla de plågor som det står om i boken. Och om någon tar bort något från det budskap Gud har framfört i boken, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i boken. Han som intygar detta säger: "Ja, jag kommer snart!" Ja, det är sant! Kom, Herre Jesus! Med önskan om att Herren Jesus godhet och kärlek ska följa er alla.