Gustav
III
,
född
13
januari
(
g.s.
)
/
24
januari
(
n.s.
)
1746
,
död
29
mars
1792
,
var
Sveriges
kung
1771
–
1792
.
Han
var
son
till
Adolf
Fredrik
och
Lovisa
Ulrika
,
bror
till
Karl
XIII
,
far
till
Gustav
IV
Adolf
,
och
kusin
till
Katarina
II
av
Ryssland
.
På
grund
av
sitt
stora
kulturintresse
–
han
instiftade
bland
annat
Svenska
Akademien
–
kallas
han
ibland
"
Teaterkungen
"
.
[
1
]
1772
genomförde
han
Gustav
III:s
statskupp
,
då
regeringen
avsattes
,
Sveriges
första
politiska
partier
tvångsupplöstes
och
kungen
blev
i
praktiken
enväldig
.
Hans
upplysta
despotism
bekräftades
senare
genom
en
inskränkt
tryckfrihetsförordning
1774
och
förenings-
och
säkerhetsakten
1789
,
som
kraftigt
begränsade
riksdagens
makt
.
Samtidigt
liberaliserades
ekonomin
och
strafflagstiftningen
,
dödsstraffet
begränsades
,
tortyr
under
förhör
förbjöds
och
tortyrkammaren
i
Stockholm
stängdes
för
gott
.
Under
inflytande
av
Voltaire
och
svenska
religiösa
ledare
tillät
han
också
en
ny
typ
av
religionsfrihet
.
Katoliker
och
judar
tilläts
att
bosätta
sig
i
riket
,
dock
med
begränsade
medborgerliga
rättigheter
.
Hans
krig
mot
Ryssland
1788-1790
slutade
utan
landvinningar
eller
-förluster
efter
slaget
vid
Svensksund
,
som
blev
en
seger
mot
den
ryska
flottan
.
Gustav
var
personlig
vän
med
det
franska
kungahuset
och
engagerade
sig
i
motståndet
mot
den
franska
revolutionen
och
undertryckte
all
opposition
med
järnhand
.
Hans
politik
gjorde
honom
impopulär
inom
delar
av
adeln
och
det
bildades
en
sammansvärjning
för
att
avsätta
honom
.
Han
skadesköts
vid
ett
attentat
under
en
maskeradbal
på
Operan
den
16
mars
1792
av
gärningsmannen
Jacob
Johan
Anckarström
och
avled
några
veckor
senare
.
Gustav
III
har
ansetts
vara
en
av
de
mest
begåvade
,
[
källa
behövs
]
aktiva
och
kontroversiella
kungarna
i
den
svenska
historien
.
Han
har
skildrats
på
mycket
varierande
sätt
efter
olika
historikers
synvinklar
.
Gustav
III:s
fullständiga
titel
på
svenska
löd
;
Gustaf
,
med
Guds
Nåde
,
Sveriges
,
Götes
och
Vendes
Konung
,
etc.
,
Arvinge
till
Norge
,
Hertig
till
Schleswig
Holstein
,
Stormarn
och
Dithmarschen
,
Greve
till
Oldenburg
och
Delmenhorst
,
etc.
[
2
]
Gustav
III
,
Adolf
Fredriks
och
Lovisa
Ulrikas
äldste
son
,
föddes
i
Kungshuset
,
Riddarholmen
i
Stockholm
den
24
januari
1746
(
n.s.
;
13
januari
g.s.
)
.
Genom
sin
närmaste
omgivning
–
i
första
hand
modern
men
även
guvernörer
,
uppvaktning
och
lärare
–
gjordes
han
tidigt
bekant
med
den
franska
upplysningsåskådningen
.
Gustavs
utveckling
påverkades
ofördelaktigt
av
söndringen
mellan
hans
föräldrar
och
lärare
samt
riksdagens
inblandning
i
hans
uppfostran
.
Med
den
nya
omgivning
som
ständerna
1756
gav
honom
,
(
Carl
Fredrik
Scheffer
blev
hans
guvernör
)
,
uttryckte
kungaparet
öppet
,
även
i
sonens
närvaro
,
sitt
missnöje
,
och
den
unge
fursten
hörde
skarpa
ord
om
rikets
maktägande
ständer
.
Gustav
såg
sig
tvungen
att
enligt
ständernas
krav
gifta
sig
med
Sofia
Magdalena
av
Danmark
(
1766
)
men
kom
därigenom
i
ett
spänt
förhållande
till
sin
mor
,
som
fattat
motvilja
mot
den
danska
prinsessan
.
Redan
som
kronprins
deltog
han
,
inte
utan
avund
från
moderns
sida
,
i
hovpartiets
ledning
och
framträdde
mer
och
mer
som
de
konstitutionellt
och
nationellt
sinnade
svenskarnas
hopp
.
Han
tog
livligt
del
i
de
förhandlingar
mellan
de
förenade
hov-
och
hattpartierna
och
franske
ambassadören
som
föregick
1769
års
riksdag
och
bidrog
i
väsentlig
mån
till
att
förmå
Adolf
Fredrik
att
avsäga
sig
kronan
under
Decemberkrisen
1768
för
att
framtvinga
en
urtima
riksdags
sammankallande
och
förbättring
av
statsskicket
.
År
1766
gifte
sig
kronprins
Gustav
och
den
danska
prinsessan
Sofia
Magdalena
(
1746
–
1813
)
.
Vigselakten
ägde
rum
den
1
oktober
på
Christiansborgs
slott
i
Köpenhamn
utan
brudgummens
närvaro
.
På
sin
färd
till
Stockholm
möttes
Sofia
Magdalena
några
dagar
senare
av
kronprinsen
i
Helsingborg
för
att
tillsammans
med
honom
fortsätta
resan
.
Vid
sin
faders
död
den
12
februari
1771
befann
sig
Gustav
i
Paris
och
utverkade
där
åt
sig
franska
regeringens
löfte
om
bistånd
vid
den
förestående
riksdagen
.
Den
gamle
Ludvig
XV
gav
honom
dock
rådet
att
i
första
hand
försöka
försona
partierna
och
förmå
dem
till
att
arbeta
gemensamt
för
rikets
räddning
under
kungamaktens
ledning
.
Under
sådana
förebud
firades
den
29
maj
1772
Gustav
III:s
kröning
i
Storkyrkan
.
I
Jacob
Magnus
Sprengtporten
och
Johan
Christopher
Toll
fann
Gustav
skickliga
och
nitiska
medhjälpare
,
som
åtog
sig
att
uppmana
Finland
och
Skåne
till
uppror
mot
regeringen
.
Då
emellertid
det
skånska
upproret
utbröt
i
förtid
och
mösspartiet
fick
kännedom
om
detta
,
vågade
kungen
inte
som
avtalat
invänta
Sprengtportens
återkomst
från
Finland
,
utan
genomförde
på
egen
hand
statsvälvningen
i
huvudstaden
.
Med
garnisonens
bistånd
arresterades
rikets
råd
och
de
förnämsta
riksdagsmännen
av
mösspartiet
den
19
augusti
1772
,
och
två
dagar
därefter
fick
ständerna
bekräfta
en
av
kungen
utarbetad
ny
regeringsform
,
1772
års
regeringsform
,
varefter
de
flesta
av
de
fängslade
frigavs
.
Genom
den
nya
,
till
sitt
innehåll
obestämda
och
svävande
regeringsformen
lades
maktens
tyngdpunkt
i
händerna
på
kungen
,
som
fick
tämligen
stort
utrymme
för
sin
personliga
verksamhet
,
men
till
en
början
återställdes
dock
jämvikten
mellan
statsmakterna
.
Det
sätt
som
Gustav
under
de
första
åren
använde
denna
nyförvärvade
makt
gav
honom
i
rikt
mått
folkets
kärlek
.
Omgiven
av
män
,
såsom
bröderna
Carl
Fredrik
och
Ulrik
Scheffer
,
Johan
Liljencrants
,
Carl
Sparre
,
Henrik
af
Trolle
med
flera
,
vidtog
han
mängd
förbättringar
på
nästan
alla
samhällslivets
områden
:
tortyrens
avskaffande
(
1772
)
,
förbättring
av
allmänna
hälsovården
,
rensning
från
missbruk
i
förvaltningen
och
i
samband
med
detta
nya
förbättrade
lönestater
för
rikets
ämbetsmän
,
spannmålshandelns
frigivning
(
1775
och
1780
)
,
inrättande
av
en
diskont
(
1773
)
,
invandrare
med
annan
religion
än
protestantismen
var
nu
tillåtna
,
armén
och
flottan
satta
i
förbättrat
skick
,
initiativ
till
mildrad
strafflag
samt
framför
allt
den
med
stor
skicklighet
utförda
myntrealisationen
1777
.
I
samband
med
att
tortyren
avskaffades
,
infördes
istället
ett
institut
som
innebar
att
den
misstänkte
sattes
i
fängelse
på
obegränsad
tid
tills
vederbörande
bekände
.
1777
blev
han
den
första
statschefen
i
världen
att
erkänna
USA
som
ny
stat
.
[
3
]
Han
hade
detta
att
säga
om
Amerikanska
revolutionen
redan
i
oktober
1776
:
Gustav
III
grundade
städerna
Tammerfors
1779
,
Kaskö
1785
,
Kuopio
1785
och
Östersund
1786
.
Liksom
många
andra
av
1700-talets
kungligheter
var
Gustav
III
influerad
av
de
franska
upplysningsfilosoferna
.
Han
var
väl
förtrogen
med
tidens
tänkare
och
hade
som
kronprins
brevväxlat
med
Voltaire
.
Han
var
angelägen
om
att
i
sin
kungagärning
förena
sin
stärkta
kungamakt
med
upplysningens
idéer
om
tolerans
och
frihet
.
Men
han
var
inte
bara
upplyst
utan
också
en
despot
.
Han
betraktade
sig
själv
som
en
sann
tryckfrihetsvän
och
uppmuntrade
publikationer
i
samhällsnyttiga
ämnen
,
men
när
oppositionen
mot
honom
växte
sig
starkare
drog
han
sig
inte
för
att
inskränka
tryckfriheten
.
1774
utfärdades
en
ny
tryckfrihetsförordning
som
innehöll
en
rad
begränsningar
jämfört
med
den
tidigare
förordningen
från
1766
.
Redan
vid
riksdagen
1778
framträdde
början
till
en
ny
opposition
,
som
kritiserade
flera
av
kungens
åtgärder
och
framför
allt
riktade
sig
mot
hans
växande
benägenhet
för
envälde
.
Gustav
III
var
emot
dödsstraff
och
utfärdade
1778
en
lag
som
stadgade
att
samtliga
dödsstraff
skulle
underställas
kungen
.
Sedan
underlät
han
helt
att
utdöma
några
dödsstraff
.
Detta
tolkades
av
hans
kritiker
som
en
otillbörlig
mildhet
i
sedlighetsmål
,
eftersom
sodomi
var
ett
av
de
brott
som
renderade
dödsstraff
.
Det
fanns
de
som
menade
att
detta
hängde
samman
med
hans
egen
inblandning
i
sodomi
och
tribadism
,
kungen
antogs
ha
sexuellt
umgänge
med
män
[
5
]
.
Inget
tillförlitligt
belägg
finns
emellertid
i
sakliga
historiska
källor
för
ett
sådant
antagande
.
[
6
]
De
nödår
som
inträdde
med
den
sällsynt
långvariga
missväxt
som
började
1780
bidrog
till
att
fördystra
stämningen
.
Kungens
intresse
för
det
inre
reformarbetet
blev
allt
mindre
och
riktades
i
stället
mot
nya
uppgifter
utåt
.
Så
länge
den
försiktige
Ulrik
Scheffer
ledde
utrikespolitiken
hölls
dock
Gustavs
tendenser
tillbaka
.
Efter
Scheffers
avgång
1783
blev
Gustav
i
egentligaste
mening
sin
egen
utrikesminister
.
De
äldre
rådgivarna
trädde
efter
hand
alla
tillbaka
för
nya
män
,
bland
vilka
under
de
närmaste
åren
Toll
och
senare
Gustaf
Mauritz
Armfelt
och
Evert
Taube
framstår
som
mest
inflytelserika
.
Gustavs
första
erövringsplan
var
riktad
mot
Norge
,
som
han
hoppades
kunna
erövra
från
Danmark
genom
ett
plötsligt
anfall
.
Ett
problem
var
emellertid
att
Danmark
var
allierat
med
Ryssland
.
Vid
ett
personligt
möte
med
sin
kusin
kejsarinnan
Katarina
II
av
Ryssland
i
Fredrikshamn
1783
sökte
Gustav
beveka
henne
att
avstå
inblandning
i
ett
eventuellt
svenskt-danskt
krig
.
Vid
Katarinas
bestämda
vägran
att
överge
Danmark
strandade
hela
planen
,
och
Gustav
begav
sig
i
stället
utomlands
på
en
långvarig
resa
,
under
vilken
han
besökte
företrädesvis
Italien
och
Frankrike
(
1783
–
1784
)
.
I
Paris
förvärvade
han
kolonin
Svenska
S:t
Barthélemy
.
Från
denna
tid
såg
han
i
Ryssland
sin
främste
fiende
och
väntade
endast
på
ett
gynnsamt
tillfälle
att
angripa
landet
.
Gustavs
krigspolitik
gav
ökad
fart
åt
oppositionen
,
som
även
trängt
in
bland
de
ofrälse
stånden
.
Slöseriet
och
lättsinnet
vid
hovet
,
den
begynnande
skuldsättningen
utan
ständernas
bifall
,
det
avstannande
reformarbetet
,
växande
godtycke
vid
befordringar
och
ökningen
av
andra
missbruk
i
förvaltningen
(
pastoratshandeln
)
med
mera
,
gjorde
oppositionen
allt
kraftigare
.
I
spetsen
för
denna
stod
den
gamle
partichefen
greve
Axel
von
Fersen
d.ä.
,
och
vid
1786
års
riksdag
gavs
missnöjet
luft
genom
avslag
på
nästan
alla
Gustavs
propositioner
.
I
stället
för
att
försöka
kompromissa
med
oppositionen
valde
Gustav
att
ännu
ivrigare
söka
sin
räddning
ur
alla
svårigheter
genom
ett
lyckosamt
krig
.
Förbindelsen
mellan
den
fanatiska
delen
av
adelsoppositionen
och
ryske
ministern
och
begynnande
separatistiska
stämplingar
i
Finland
,
ledda
av
Göran
Magnus
Sprengtporten
,
som
i
slutet
av
1786
övergick
i
rysk
tjänst
,
ökade
faran
i
Gustavs
läge
.
Sverige
syntes
nästan
återkastat
i
frihetstidens
elände
.
Gustav
hälsade
därför
underrättelsen
om
ett
rysk-turkiskt
krigsutbrott
på
hösten
1787
med
glädje
.
Han
var
från
början
besluten
att
begagna
tillfället
,
och
våren
1788
började
i
djupaste
hemlighet
en
upprustning
.
Utan
säkra
förbindelser
med
andra
länder
och
utan
trygghet
från
Danmark
,
som
han
förgäves
sökt
vinna
för
sig
genom
ett
personligt
besök
i
Köpenhamn
på
senhösten
1787
,
lät
Gustav
i
slutet
av
juni
1788
sina
trupper
gå
över
ryska
gränsen
utan
föregående
krigsförklaring
,
under
förevändning
av
ett
obetydligt
gränstumult
arrangerat
av
honom
själv
.
Gustavs
plan
att
genom
överrumpling
bemäktiga
sig
Sankt
Petersburg
gick
emellertid
om
intet
,
då
hertig
Karl
i
slaget
vid
Hogland
i
juli
inte
lyckades
krossa
den
ryska
flottan
,
och
hans
försök
att
erövra
gränsfästningen
Fredrikshamn
misslyckades
,
bland
annat
till
följd
av
det
myteri
,
Anjalaförbundet
,
som
i
augusti
utbröt
inom
officerskåren
.
Danmarks
anfall
på
Sverige
–
det
så
kallade
Teaterkriget
–
vid
denna
tid
syntes
råga
måttet
av
olyckan
,
men
gav
Gustav
tillfälle
att
med
heder
lämna
Finland
och
att
vädja
till
det
svenska
folkets
patriotism
.
Det
finska
officersupproret
,
som
inte
fick
tillräckligt
stöd
från
Ryssland
,
föll
samman
av
sig
självt
inför
den
allmänna
domen
;
på
hösten
kunde
Gustav
arrestera
dess
främsta
män
och
i
december
utfärda
kallelse
till
rikets
ständer
att
sammankomma
i
Stockholm
följande
år
.
Då
adeln
här
fortsatte
sin
kamp
mot
kungen
och
sökte
förhindra
att
ständerna
hjälpte
honom
i
hans
finansiella
trångmål
lät
Gustav
plötsligen
,
i
februari
1789
,
arrestera
riddarhusets
främsta
män
(
Axel
von
Fersen
d.ä.
,
Charles
De
Geer
,
Claes
de
Frietzky
med
flera
)
och
genomdrev
med
de
ofrälse
ståndens
hjälp
trots
adelns
protester
en
ny
grundlag
,
Förenings-
och
säkerhetsakten
,
som
utvidgade
kungens
makt
,
nästan
till
envälde
.
Kriget
,
som
vilat
under
vintermånaderna
,
uppflammade
därefter
på
nytt
och
fortgick
under
omväxlande
segrar
och
nederlag
under
de
följande
två
åren
.
Gustav
hade
själv
inga
fältherreegenskaper
,
men
tog
livlig
personlig
del
i
krigshändelserna
och
hemförde
själv
några
mindre
segrar
till
lands
:
slaget
vid
Uttismalm
i
juni
1789
och
slaget
vid
Valkeala
i
april
1790
,
samt
till
sjöss
över
en
rysk
skärgårdseskader
i
slaget
vid
Fredrikshamn
i
maj
1790
.
Den
9
juli
stod
Slaget
vid
Svensksund
som
är
Sveriges
största
marina
seger
någonsin
.
Freden
i
Värälä
den
14
augusti
1790
förverkligade
inte
Gustavs
erövringsdrömmar
.
Gustav
III
såg
en
ära
i
att
bli
ansedd
som
en
stor
krigarkung
och
började
genast
dra
upp
nya
krigsplaner
.
Personlig
vänskap
med
den
franska
kungafamiljen
,
fruktan
för
de
revolutionära
idéerna
och
begäret
att
spela
en
lysande
roll
i
Europa
väckte
tanken
hos
honom
att
bilda
en
koalition
av
Europas
furstar
för
att
hejda
eller
kväva
revolutionen
i
Frankrike
och
återupprätta
monarkin
i
Frankrike
.
För
att
uppnå
detta
mål
drog
han
sig
inte
för
att
sluta
förbund
med
sin
gamla
fiende
Katarina
,
men
detta
kom
sig
även
av
behovet
av
subsidier
och
i
hopp
om
ökad
trygghet
från
rysk
sida
.
Hans
plan
ledde
dock
inte
till
något
resultat
,
eftersom
den
inte
fick
tillräcklig
uppmärksamhet
hos
de
stora
makterna
,
och
på
egen
hand
kunde
Gustav
ingenting
uträtta
.
Gustav
III:s
krig
mot
Ryssland
och
genomförandet
av
Förenings-
och
säkerhetsakten
1789
,
vilken
i
praktiken
gjorde
kungen
till
envåldshärskare
,
bidrog
till
att
öka
det
hat
mot
Gustav
III
som
funnits
på
många
håll
inom
adeln
ända
sedan
statskuppen
1772
.
Under
vintern
1791
–
1792
bildades
en
sammansvärjning
inom
adeln
,
vars
syfte
var
att
mörda
kungen
och
reformera
regeringssättet
.
I
spetsen
för
mordplanen
stod
Jacob
Johan
Anckarström
,
Adolph
Ribbing
och
Claes
Fredrik
Horn
,
för
de
konstitutionella
reformplanerna
bröderna
Jacob
och
Johan
von
Engeström
,
Carl
Pontus
Lilliehorn
,
Johan
Ture
Bielke
och
Carl
Fredrik
Pechlin
.
Intrigen
i
sin
helhet
leddes
tydligen
av
den
sistnämnde
.
Även
häradshövdingen
Anders
Nordell
ansågs
av
samtiden
ha
legat
bakom
attentatsplanerna
,
då
han
ofta
hade
kritiserat
Gustav
III
och
kände
Anckarström
väl
i
egenskap
av
hans
juridiska
rådgivare
.
Nordell
blev
förhörd
av
polisen
men
friades
i
brist
på
bevis
,
men
blev
fråntagen
sitt
domarämbete
.
Attentatet
mot
kungen
skedde
under
en
maskeradbal
på
operan
i
Stockholm
den
16
mars
1792
.
Kungen
hade
samma
kväll
då
han
och
några
av
hans
vänner
intagit
en
supé
i
den
så
kallade
Kungsvåningens
Drabantsal
,
fått
ett
varningsbrev
från
Carl
Pontus
Lilliehorn
.
Gustaf
läste
igenom
brevet
,
stoppade
det
på
sig
,
men
beslöt
att
ändå
gå
ner
till
balen
.
[
7
]
Efter
middagen
visade
kungen
brevet
för
sin
vän
Hans
Henric
von
Essen
som
blev
mycket
upprörd
och
bad
honom
att
inte
gå
ner
.
Kungen
svarade
då
"
Skola
de
få
tro
,
att
jag
är
rädd
?
"
.
Han
klädde
på
sig
sin
mask
,
trekantiga
hatt
och
den
tunna
venetianska
sidenkappan
.
På
bröstet
var
kungens
ordensstjärnor
fullt
synliga
.
Kungen
och
von
Essen
gick
arm
i
arm
ned
från
den
kungliga
logen
,
förbi
första
raden
,
och
ut
på
operans
scen
.
Snart
omringades
de
av
fem
svartklädda
män
med
vita
masker
.
En
av
dem
sade
till
kungen
på
franska
;
"
Bonsoir
,
beau
masque
!
"
(
"
God
afton
,
vackre
mask
!
"
)
,
varpå
Anckarström
drog
fram
sin
ena
pistol
och
avlossade
den
på
nära
håll
.
Skottet
träffade
kungen
i
ryggslutet
.
Kungen
vacklade
till
,
måste
stödja
sig
på
von
Essen
,
och
sade
på
franska
;
"
Ah
!
Je
suis
blessé
,
tirez-moi
d'ici
et
arrêtez-le
"
(
"
Aj
!
Jag
är
sårad
,
ta
mig
härifrån
och
fånga
honom
!
"
)
.
Samtidigt
började
de
sammansvurna
ropa
"
Elden
är
lös
!
"
,
detta
för
att
skapa
panik
för
att
kunna
fly
.
Baron
von
Essen
hade
dock
redan
beordrat
att
dörrarna
skulle
stängas
och
alla
gäster
undersökas
innan
de
fick
lämna
platsen
,
vilket
ledde
till
att
flera
av
de
skyldiga
kunde
fångas
redan
efter
några
dagar
.
Anckarström
arresterades
redan
morgonen
därpå
,
och
erkände
sig
skyldig
vid
första
förhöret
.
Trots
att
listan
över
de
skyldiga
kunde
göras
lång
,
beslöt
man
att
välja
ut
ett
begränsat
antal
skyldiga
.
Straffet
varierade
för
de
inblandade
,
vissa
fängslades
på
livstid
medan
andra
landsförvisades
.
Anckarström
fick
stå
som
syndabock
inför
folket
,
och
dömdes
till
skamstraff
och
dödsstraff
.
Han
avrättades
på
Galgbacken
på
Hammarbyhöjden
den
27
april
1792
.
Kungen
avled
i
sviterna
av
blodförgiftning
och
lunginflammation
den
29
mars
1792
i
paradsängkammaren
på
Stockholms
slott
.
Hans
sista
ord
blev
Jag
är
så
sömnig
,
och
jag
vill
försöka
vila
mig
litet
grann
.
[
8
]
Gustav
III
ligger
begraven
i
Riddarholmskyrkan
i
Stockholm
.
Gustavs
familjeförhållanden
var
olyckliga
,
han
uttryckte
själv
att
det
"
blivit
honom
förbehållet
att
känna
sorger
,
för
vilka
den
ringaste
av
hans
undersåtar
var
fritagen
"
.
År
1766
hade
han
ingått
ett
konvenansäktenskap
med
prinsessan
Sofia
Magdalena
av
Danmark
(
1746-1813
)
,
men
han
fick
aldrig
någon
nära
kontakt
med
henne
.
I
juli-september
1768
hade
Gustav
sitt
livs
enda
kärleksaffär
,
med
Charlotte
du
Riez
(
född
De
Geer
)
,
men
förhållandet
tog
slut
då
Gustav
insåg
att
hon
var
otrogen
mot
honom
.
Brevväxlingen
mellan
dem
båda
finns
bevarad
i
Uppsala
universitetsbibliotek
.
(
Förhållandets
karaktär
har
dock
av
vissa
historiker
senare
ifrågasatts
.
)
Länge
behandlade
han
sin
gemål
med
stor
kallsinnighet
,
men
1775
åstadkom
förste
hovstallmästaren
Adolf
Fredrik
Munck
ett
närmande
mellan
makarna
,
och
1778
föddes
en
tronföljare
.
Det
spända
förhållande
som
alltsedan
1766
(
med
ett
kort
uppehåll
1772
)
rådde
mellan
kungen
och
hans
mor
förvärrades
vid
denna
tid
,
då
hon
gav
fart
åt
ett
då
gängse
rykte
att
Munck
var
far
till
det
barn
,
Gustav
IV
Adolf
,
som
drottningen
skulle
föda
.
1782
fick
kungaparet
ytterligare
en
son
,
som
emellertid
avled
året
därpå
.
För
vitterhet
och
konst
var
Gustavs
regering
en
gynnsam
tid
,
och
det
uppsving
som
innan
detta
börjat
under
frihetstiden
befordrades
ivrigt
av
Gustav
.
Uppfostrad
i
den
franska
smakriktningen
och
i
allmänhet
hyllande
dess
lagar
,
strävade
han
emellertid
efter
att
uppmuntra
en
,
åtminstone
till
innehållet
,
nationell
svensk
litteratur
och
konst
.
Till
den
bildande
konsten
hade
han
förvärvat
sig
kärlek
inte
endast
på
rent
teoretisk
väg
,
utan
även
som
utövande
dilettant
i
tecknings-
och
etsningskonsten
.
Som
ett
drag
mot
befolkningens
överdådiga
tävlan
i
klädlyx
uppfann
kungen
1778
den
Nationella
dräkten
.
[
9
]
För
ett
Äreminne
öfver
Riks
Rådet
och
Fält
Marskalken
Lennart
Torstenson
,
den
av
Gustav
instiftade
Svenska
Akademiens
första
tävlingsämne
,
vann
Gustav
1786
denna
akademis
stora
pris
.
Genom
sina
riksdagstal
och
andra
anföranden
visade
Gustav
sig
vara
en
av
Sveriges
yppersta
politiska
talare
.
Konung
Gustaf
III:s
skrifter
i
politiska
och
vittra
ämnen
;
tillika
med
dess
brefvexling
utgavs
1806-12
av
Johan
Gabriel
Oxenstierna
(
i
två
upplagor
,
en
fransk
och
en
fransk-svensk
)
.
Om
hans
efterlämnade
historiska
skrifter
,
se
Gustavianska
papperen
.
Mer
än
genom
eget
författarskap
eller
egen
konstutövning
verkade
Gustav
för
den
svenska
vitterheten
och
konsten
genom
den
uppmuntran
och
det
ekonomiska
understöd
som
han
skänkte
deras
idkare
,
samt
genom
stiftandet
eller
återupprättandet
av
flera
institutioner
,
såsom
Musikaliska
akademien
(
1771
)
,
Målar-
och
bildhuggarakademien
(
1773
)
,
Svenska
Akademien
(
1786
)
samt
Vitterhets-
historie-
och
antikvitetsakademien
(
1786
)
.
1773
lades
grunden
till
Svenska
Operan
och
1782
invigdes
Kungliga
teatern
,
sedermera
dagens
Kungliga
Operan
med
ett
av
världens
äldsta
balettkompanier
,
Kungliga
Baletten
från
1773
.
Efter
några
tidigare
hovteaterförsök
instiftade
1782
kungen
också
Förbättringssällskapet
för
svenska
språket
med
uppgift
att
utarbeta
grunderna
för
talteater
på
svenska
språket
(
i
stället
för
den
brukliga
franskan
)
och
i
två
faser
1787-1788
grundades
så
den
svenska
nationalscenen
för
talteater
på
svenska
,
Kungliga
Svenska
Dramatiska
Teatern
,
sedermera
dagens
Kungliga
Dramatiska
Teatern
.
Gustav
III
beskyddade
inte
bara
de
svenska
konstnärerna
,
utan
inkallade
även
framstående
utlänningar
,
bland
andra
Louis
Jean
Desprez
,
Louis
Masreliez
,
Johann
Gottlieb
Naumann
,
och
förvärvade
genom
inköp
(
i
synnerhet
under
sin
italienska
resa
,
1783-84
)
en
mängd
antika
skulpturarbeten
av
stort
konstvärde
för
statens
räkning
,
vilka
idag
ingår
i
Gustav
III:s
antikmuseum
som
återinvigdes
1958
.
En
staty
över
Gustav
III
,
modellerad
av
Johan
Tobias
Sergel
,
restes
i
Stockholm
1808
.
Gustav
III
är
idag
en
av
Sveriges
mest
välkända
kungar
.
Det
har
skrivits
många
böcker
om
honom
och
åtskilliga
drama-
och
dokumentärfilmer
har
gjorts
om
honom
på
TV
.
Den
italienske
kompositören
Giuseppe
Verdi
baserade
1859
,
under
viss
förklädnad
,
sin
kända
opera
Maskeradbalen
på
mordet
på
Gustav
III
.
Det
brinnande
personliga
teaterintresset
blev
inte
sällan
en
komplikation
för
Gustav
,
både
vad
gäller
hans
anseende
som
kung
och
tidsfördelningen
mellan
ämbetets
plikter
och
teaterkonsten
.
Kungen
önskade
själv
leda
teaterverksamheten
vid
såväl
Drottningholms
slottsteater
som
operan
vid
Kungliga
teatern
och
slottsteatern
på
Gripsholms
slott
och
var
i
hög
grad
verksam
som
såväl
dramatiker
som
aktör
och
även
regissör
så
ofta
som
tillfälle
bjöds
.
Sina
första
pjäser
skrev
han
på
franska
redan
som
barn
.
En
första
komedi
,
Le
jeune
Seigneur
,
är
daterad
1756
och
skildrar
med
munter
självironi
hans
egen
vardag
som
tioårig
gosse
,
som
hellre
spelar
teater
än
ägnar
sig
åt
de
studier
hans
guvernör
söker
få
honom
att
koncentrera
sig
på
.
Därefter
följde
ett
stort
antal
skådespel
,
operalibretti
och
divertissement
,
flera
historiska
skådespel
,
inte
sällan
med
Johan
Henric
Kellgren
som
medförfattare
,
såsom
Gustaf
Adolphs
ädelmod
(
1783
)
,
Helmfelt
(
1783
)
,
Gustaf
Adolph
och
Ebba
Brahe
(
1783
)
,
Drottning
Christina
(
1784
)
,
Gustaf
Wasa
(
1786
;
även
som
operan
Gustaf
Wasa
med
musik
av
Johann
Gottlieb
Naumann
)
,
men
också
verk
med
utländska
eller
dolt
personliga
motiv
.
De
sista
pjäserna
ger
goda
inblickar
i
författarens
eget
liv
,
familjeproblem
och
svårigheter
i
ämbetet
,
om
än
förtäckt
.
Med
komedierna
Den
ena
för
den
andra
(
1788
)
och
Födelsedagen
(
1789
)
ville
han
skildra
borgerskapets
livsmiljöer
och
vinna
deras
gillande
i
konflikterna
med
adeln
.
Alexis
Michelowitch
och
Natalia
Narischkin
(
1789
)
och
den
sista
fullbordade
pjäsen
,
Den
svartsjuke
neapolitanaren
(
1789
)
,
är
personliga
,
utlämnande
dramer
om
relationsproblem
,
isolering
och
konflikter
,
med
en
intensiv
längtan
efter
att
bli
älskad
som
människa
.
(
Oscar
Levertin
beskriver
mycket
av
detta
i
sina
böcker
om
kungen
,
hans
teaterverksamhet
och
hans
tid
.
)
Bevarade
dramatiska
fragment
i
övrigt
Gustav
III
,
i
sin
kröningsdräkt
,
målad
av
Lorens
Pasch
d.y.
Gustav
III
i
drabantkårens
uniform
,
såsom
han
såg
ut
på
Revolutionsdagen
den
19
augusti
1772
.
Avmålad
1777
av
Lorens
Pasch
d.y.
Gustav
III:s
uniform
från
statskuppen
.
Livrustkammaren
.
Tre
bröder
.
Gustav
III
i
guldfärgad
rock
till
vänster
med
bröderna
prins
Fredrik
Adolf
och
prins
Karl
,
sedermera
kung
Karl
XIII
.
Gustav
III
,
i
sin
kröningsdräkt
,
avmålad
1777
av
Alexander
Roslin
Gustav
III:s
bilägersdräkt
,
1766
.
Gustav
III:s
staty
på
Skeppsbron
i
Stockholm
den
3
mars
2007
.
Kungen
är
klädd
i
Svenska
dräkten
.
Gustav
III
år
1772
.
Porträttet
(
målat
av
Alexander
Roslin
)
visar
monarken
iförd
Serafimerorden
(
blått
band
och
kraschan
)
,
Nordstjärneorden
(
svart
band
)
samt
Vasaorden
.
Han
avbildas
med
en
vit
armbindel
,
som
blev
en
officersuniformsdetalj
efter
den
oblodiga
statsvälvningen
1772
.
Carl
August
Ehrensvärds
nidbild
av
Gustav
III:s
första
samlag
med
sin
hustru
.
Från
vänster
Sofia
Magdalena
,
Gustav
III
och
Adolf
Fredrik
Munck
.
Porträtt
av
Gustav
III
,
iklädd
den
Lilla
Serafimerdräkten
,
1780-talet
.
Gustav
III:s
ceremonidräkt
.
Gustav
III:s
stövletter
,
tillhör
hans
ceremonidräkt
.
Meissenservis
med
Gustav
III
,
tillverkad
1772-1774
.